LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993)

BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI

ALEKSANDRAS VANAGAS

VÅRA STÄDERS NAMN

I Litauen skulle vi för närvarande kunna räkna till omkring 300 städer, stadsliknande samhällen och mindre tätorter. Dessa samhällen har haft olika öden. Några av dem är flera hundra år gamla, andra bara några årtionden. Några var viktigare förr, andra är det nu. Vissa av deras namn är gamla, oerhört intressanta och ofta mycket svåra att förklara, medan andra har en enkel, otvetydig och uppenbar etymologi. Här undersöks omkring 60 oikonymer. Det är förstås meningslöst att försöka finna tydligare kriterier för urvalet. För det första undersöks bara en liten del av stadsnamnen, och för det andra är denna artikel endast en del av ett större arbete; därför får urvalsprinciperna diskuteras vid ett annat tillfälle. Det enda som möjligen kan betonas är att namn på orter med såväl tydlig som mer problematisk och komplicerad etymologi och ordbildning har valts ut för undersökningen.

Alytus (4). En av de äldsta städerna i Litauen. Redan i ett dokument från 1387 kallas orten en mindre stad (3; 1)*, och år 1466 en landskommun, ”У Олитской волости” — (8: 83). År 1581 fick den Magdeburgrättigheter.

Det har funnits olika uppfattningar om stadens namns ursprung. Exempelvis ansåg J. Otrębski att Alytus bildats av vokalen a- och roten lyt-. Detta är emellertid uppenbart fel. Det råder inget tvivel om att roten är al-, medan -yt- är ett vanligt litauiskt suffix. Det är bara oklart hur stadsnamnet bildades — direkt från ett motsvarande appellativ eller från ett hydronym. Det finns numera inget namn på en flod eller sjö *Alylus. Men genom Alytus rinner en bäck med namnet Alytupis ut i Nemunas. Troligen är detta ett senare bildat namn, från en genitivkonstruktion som *Alytaus upė ’Alytus flod’ eller liknande. Den ursprungliga, äldre formen av bäcknamnet var tydligen *Alytus. Stadsnamnet Alytus uppstod alltså sannolikt från flodnamnet *Alytus. Med andra ord blev flodnamnet, utan någon förändring, ett stadsnamn. Denna typ av bildning av ortnamn är särskilt vanlig i litauiskan: Dysnà fl.: Dysnà by, Dūkštas sjö: Dūkštas mindre stad, Jiesià fl.: Jiesià by, Júodupė fl.: Júodupė by, Nóva fl.: Nóva by, Obelijà sjö: Obelijà by, Raudónė fl.: Raudónė mindre stad, Rùsnė fl.: Rùsnė stad, Rìmietis sjö: Rìmietis by, Šventėžeris sjö: Šventėžeris mindre stad, Upýna fl.: Upýna mindre stad, Ventà fl. — Ventà mindre stad, Vištytis sjö: Vištytis mindre stad med flera.

* Uppfattningen att den äldre formen av både flod- och stadsnamnet skulle ha varit inte Alytus utan *Alyta (10: 181) kan för närvarande inte bekräftas helt. Visserligen visar de historiska

* Citat, källor och författare anges i följande ordning: i parentes anger den första arabiska siffran numret i litteraturförteckningen för författaren eller källan, den romerska siffran volymnumret och den andra arabiska siffran sidan.

176

källorna skrivs Alytùs som Olita, Ošuma och liknande, och därför är det inte omöjligt att *Alyta senare utvecklades till Alytàs (ungefär som stadsnamnet Vílnia förändrades till Vílnius). Men å andra sidan kan det (naturligtvis i detta fall) ha gått tvärtom, särskilt eftersom ortnamn med betonad ändelse -ùs är mycket vanliga i södra Litauen: Guostùs sjö Aukštdvarýs, Kriùšiùs fl. Alovė, Aukštdvarýs, Butrimonys, Ūdrija, Niedùs sjö Kapčiamiestis, Skirziùs sjö Leipalingis, Skroblùs fl. Merkinė, Svetùs fl. Daugai, Švenčionys sjö Aukštdvarýs, Onuškis, Teirùs sjö Veisiejai, Vardžiùs fl. Ūdrija, Vikšrùs fl. Seirijai och andra.

Antálipe (1). I en inventarieförteckning från 1500-talet, vars avskrift gjordes mellan 1580 och 1620, nämns orten Заантоленцы (57: 1, 10). K. Jablonskis (ibid., 1), och senare även andra författare (6: I 601), ”översatte” namnet till Užantalieptėnai. Bebyggelsen omnämns som en mindre stad från 1675 (6: I 601; 4: I).

Namnet är bildat av det för nordöstliga dialekter karakteristiska prefixet anta- och roten liept-. Det finns fler ortnamn av denna typ med prefix, men oftast är det avledningar med prefixet anta- från hydronymer: Antá-gavė by i Ignalina kommun: Gavys sjö, Anta-ìlgis by i Molėtai kommun: Ilgis sjö, Antá-kriaunis by i Rokiškis kommun: Kriaunà fl., Antá-lamėstė by i Utena kommun: Lamėstas sjö, Antá-liedė by i Švenčionys kommun: Liedis sjö, Antá-zavė by i Zarasai kommun – från *Anta-zalvė: Zálvė sjö, Zalvys sjö, osv. (9: 243). Avledningar från appellativ är färre, men förekommer. Ett exempel är bynamnet Antá-tilčiai i Žemaitkiemis område, Ukmergė kommun: prefixet anta- och appellativet tiltas ’bro’. Troligen växte bebyggelsen Antá-tilčiai fram vid en bro. Antá-lieptė är helt analogt med Antá-tilčiai: anta- och lieptas ’spång’. Även i detta fall växte byn förmodligen fram vid en spång. Detta är fullt tänkbart, eftersom Antaliep-tė ligger vid Šventoji, vid floden, där det mycket väl kan ha funnits en spång en gång i tiden. Särskilt eftersom Antaliepte tidigare, enligt de äldres utsago, hade ett annat namn — Lieptinė (6: I 601). Även detta är fullt tänkbart, eftersom verkliga ortnamn av denna typ beläggs av andra liknande namn, jfr Lieptinė-ängen i byn Trinkųškiai, Degučiai kommun; ängen i byn Likiškiai, Alytus kommun; Lieptinis-ängen i byn Kabeliai, Alytus kommun.

Ariógala (1). En av de äldsta bebyggelserna i Litauen, känd åtminstone sedan omkring 1253 — Fregalle. Källorna nämner först Ariogala-landet, och på Vytautas tid fanns där ett gods i Ariogala. År 1781 fick den mindre staden Magdeburgrättigheter (6: II 412–413; 55: 43).

Detta är ett sammansatt ortnamn, bildat av ar- och -gala med den fogande vokalen o. Det finns fler ortnamn på bosättningar bildade på detta sätt: Baisógala, Daukšiògala, Dievògala, Eiriògala, Gerdžiògala, Gimbògala, Saudògala, Tendžiògala, Vytògala. Den andra leden -gala härleds från litauiskans ”galas” ’ände, område, trakt’. Det är intressant att en liknande förklaring redan ges i den ”alfabetiska förteckningen” i G. Volovičius bok ”Revizija pušč...” och andra aktböcker, utgiven 1873: ”Ойрагала без всякого сомнения, происходит отъ следующих Литовско—Латышских словъ: орас, ара, ape, что значитъ — внешнее, открытое место (поляна, поле), дача, фальварокъ; и отъ галаса, галсъ — конецъ, оконечность, край, угола. Отсюда ближайшее значение Ойраго-лы может быть — буквально: дачный конецъ, а въ более широкомъ значении — конецъ какого либо имения, новый приселокъ и т. под. (93: 71). Alltså kan Ariógá-las ursprungliga betydelse ha varit någons trakt,

177

slut, utkant eller dylikt. Det är bara oklart vems, eftersom det första ledets ursprung väcker olika tvivel. Det är förståeligt att ar- inte kan förbindas med lit. óras, eftersom fonetiken talar emot en sådan koppling (ar-: or-; lett. ars, ara motsvarar lit. óras). Dessutom är källornas skrivningar inte enhetliga — i stället för ar- förekommer ar-. Den västliga traditionen tycks visserligen inte känna till diftongen från de första beläggen: Eregalle 1253 m., Ergal­le 1257 m. (55: 43), Erogel 1294 m. (28: I 158), Erogel 1306 m. (där, 173), Erogelin 1322 m. (där, 186), Arogel 1322 m. (där, 287), Erogin 1336?m. (där, 537), Eroglən (där, 600), Eragelen 1367 m. (28: II 89), Eragelen 1370 m. (där, 97), Eragelen 1370 m. (där, 98), Aragel 1377 m. (där, 167), Eroglen 1348 m. (där, 513), Eroglen 1352 m. (där, 516), Eroglen 1355 m. (där, 521), Eroglen 1364 m. (där, 541), Eroglen 1364 m. (där, 549), Eroglen 1366 m. (där, 557), Eroglen 1367 m. (där, 559), Eroglen 1370 m. (där, 569), Eroglen 1372 m. (där, 571), Eroglense 1375 m. (där, 579), Eroglen 1378 m. (där, 588), Eroglen 1395 m. (där, 676), Erogel 1394 m. (där, 680), Erogelin 1384 m. (där, 685), Grogil, Erogel 1377 m. (28: III 106), Erogin 1405 m. (där, 276) och dylikt. Östliga källor använder däremot, också sannolikt redan från de första beläggen, oftast former med en diftong i början av ordet: Ойракапе, Ойрахале (även om Орякале står skrivet alldeles intill) 1466 m. (8: 75), Волость Ойрахогола 1528 m. (87: 6), в Ойрахоголе 1572 m. (65: I 16), от тивунства оирахголского 1572 m. (57: 208), волости оирахголской 1589 m. (där, 289), wloszci eyragolskiej 1590 m. (där, 300), оирахголской 1593 m. (där, 345), оирахголской 1599 m. (där, 507), в Ойрахольской волости, Ойрахольский дворец, зѣ Ойрахолы, Ойрахольский костелъ, у Воряхголе, Ойрахольского, Ойрахольская, Ойрахолы, тиенцъ Ейрахольский, до Ойрахоглы, зѣ Ойрахоглы, ку Ойрахоглому, Ейрахогольская, wloszi Eyragolska (35: 208–210). Som vi ser används former med diftongen ai- (ei-) under hela 1500-talet i dokument skrivna på slaviska språk. Läget är liknande i ”Lietuvos metrika”: Айрахгола, Айрахголу 1580 m. (94: 209), Raygola 1550 m. (där, 436), Аиряжгола, Аиряжголу sent 1600-tal (där, 256), Аиряжголы, Аиряжголу sent 1600-tal (där, 371). Jfr även: ”ciwunowei.... eiragolskiej” 1610 m. (70: 58), Эйрагола 1685 m., 1738 m., 1767 m., 1795 m. (21), Ejrogolas parakvijes 1848 m. (89: I 280). I polskan blev senare endast formen Eiragola etablerad (13: II 498; 54: I 65), i ryskan — Ойрагола (93: 71). Det är svårt att säga när formen Ariógala slutgiltigt slog igenom i litauiskan — år 1848 skrev M. Valančius, som vi har sett, ännu Eirogalas. Den officiella förteckningen över ortnamn från 1925 anger redan formen Ariogalos mst. (33: 86). Från den tiden blev den allmänt rådande.

Av historien om hur namnet Ariógala har skrivits i källorna framgår en dubbel variation: ordinitialt e: a och a: ai, e: ei.

När det gäller växlingen e: a kan man instämma med K. Būga (2: I 134) i att den äldre formen sannolikt hade e. Detta stöds av den tidiga västliga skrivtraditionen, den polska formen Ejragola och tendensen att ändra ordinitialt e till a. Skrivningarna med kyrilliska tecken och oi återspeglar kanske ett senare uttal, med a i början. Fler liknande fall kan hittas; jfr Оўмармуни (35: 210) — sannolikt från *Eitar-tišk-: en avledning med suffixet -išk- från ett sammansatt personnamn, *Ei-tartas. Eller åter:

178

Oūogedanys intill Eūogedani (95: 260) — tydligen från *Eigudonys eller dylikt. Detta skulle vara en avledning med suffixet -onys från det sammansatta personnamnet *Ei-gaudas. Det nuvarande bynamnet Eiriogala (Kaišiadoriai distrikt, Žasliai kommun) skrevs år 1567 з Oūpagkoiiu (87: 649).

Förhållandet mellan diftongen ėi-, ai- och monoftongen e-, a- är betydligt svårare att förklara. Som vi har sett använder de västliga skrifterna utan undantag från mitten av 1200-talet endast former med e- eller a-, medan de östliga (huvudsakligen skrivna med kyrilliska tecken) nästan utan undantag endast har diftongen ai-, mer sällan ei-: *Eriogala, Ariógala: *Eiriogala, Airiógala (formerna i det levande språket — se 2: II 333). Varianten *Eiriogala sammanfaller med namnet på den tidigare nämnda byn i Kaišiadoriai distrikt och är otvivelaktigt autentisk — Eiriógala. Därför är den äldre formen *Eriogala för namnet Ariógala fullt möjlig i teorin. Men vilka former är trots allt äldre och ursprungliga: de med er-, ar- eller de med eir-, air-? K. Būga hävdar kategoriskt: ”Аирижгола är en rysk skrivares skapelse, bildad utifrån den fornlitauiska formen Arjāgala. Namnet Arjāgala var mycket svårt för ryssen att uttala på grund av j-ljudet efter r; uttalet underlättades genom e p e n t e s, dvs. genom att former av typen arjā- ombildades till air’a”... (2: I 134). Enligt denne författare är ”det vårt landskansli (Эйрагола) och prästgården, som först nyligen slutat tala polska, som bär skulden till att vissa litauer i dag uttalar Airiógala i stället för Ariógala” (2: III 333). Det verkar som om man kan instämma i denna förklaring. Särskilt som det har noterats att tyskarna återgav de baltiska språkens diftong ei (och ai) tämligen exakt, exempelvis Zeumen 1385 m. (28: II 693) — nu Žeimlis, Eychschissken 1384 m. (där, 698) — nu Eišiškės, Weyze 1253 m. (där, 136) — nu Veisieji. Detta framgår särskilt tydligt av hur preussiska ortnamn skrevs på tyska: Eister-fis flod < *Eistr-, Degme flod - Deimė, Neyden flod < *Neid-, jfr lit. Niedùs sjö och dylikt (96: 128—129). Det är också föga sannolikt att tyska krönikörer kunde ha fått information om Ariogala från en sådan litauisk dialekt där diftongerna ei-, ai- blir monoftonger, särskilt eftersom ei-, ai- förblir oförändrade kring Ariogala. Därför kan den nutida formen Ariógala i det levande språket betraktas som autentisk, men senare regelbundet förändrad från *Eriogala.

Vad roten *er- (nu ar-) är, är oklart. Man kan bara gissa att den kan ha sitt ursprung i något personnamn; jfr det nutida efternamnet Ārius och särskilt Ary̆s. Ariógala eller *Eriogala skulle då betyda ”Ārios, *Ėrios slut, utkant”. Intressant nog finns en berättelse nedtecknad om bynamnet Eiriógala i Kaišiadoriai distrikt: en gång ska en furste vid namn Eirys ha levt där, och dagens Eiriogala skulle ha varit utkanten av hans åker. Med andra ord finns det också skäl att betrakta Eiriogala som ett namn av personnamnsursprung.

Namnbildningarna Ariógalo s och Eiriógalos, med leden ar- (er-) och eir- av personnamnsursprung, skulle också kunna bekräftas av andra på liknande sätt bildade sammansatta ortnamn med -gal-, exempelvis Daukšiògala — från Daukša, Daukšas, Daukšys; Gerdžiògala — från Gerdžius; Vytògala — från Vytas med flera (se Ramýgala för en utförligare diskussion).

Baisógala (1). Orten är känd sedan 1500-talet, då Žygimantas Augustas år 1539 tilldelade Baisogala församling mark (6: II 432).

Historiska beläggningar varierar något, men bekräftar i stort sett formen Baisógala i det levande språket: Бойсогола 1561—65 m. (2: I 251), Бойсаголы, Бейсаголы, Бойсагольского, Бойсагольская волость, Бойсагольский костел (35: 26), w Boisagole, w Beysagole 1572—1573 m. (57:

179

205—206), Bojsagola år 1618 (21) och så vidare. J. Sprogjo återger dock ortnamnet Больсагола, имение från år 1582 (35: 27). Kanske är detta samma Baisógala. Men talspråksbruket och de flesta historiska dokumentens skrivningar ger inget stöd för antagandet att dagens Baisógala skulle kunna härledas från *Balagola eller liknande. Skrivningen Больсагола, om det verkligen är namnet på samma småstad, är sannolikt en tillfällig form.

Baisógala är ett sammansatt ortnamn, bildat av bais- och -gala med den fogande vokalen o. Det andra ledets ursprung är tydligare — det förknippas med litauiska gãlas ”slut, kant” (se närmare Ramýgala). Det första ledet bais- väcker tvivel i den meningen att vissa andra sammansatta ortnamn med liknande bildning oftare har ett personnamn som första led: Daukšiógala: Daukšà, Daukšas, Daukšys; Gerdžiógala: Ger̃džius; Vylógala: Výtas och så vidare (se närmare Ramýgala). Roten bais- är emellertid okänd i personnamn, åtminstone i dagens efternamn, och därför kan roten bais- härledas från adjektivet baisùs ’fruktansvärd’. Den ursprungliga betydelsen av Baisógálos skulle alltså vara ”en fruktansvärd plats, trakt eller utkant”. Detta antagande får stöd också av analogin med Ramýgalos — detta ortnamn betydde uppenbarligen ursprungligen ”en lugn trakt, en lugn plats” eller liknande. Det finns för övrigt fler fall där det första ledet i sammansatta ortnamn med -gala härrör från appellativ, till exempel Lėknagala: lėknas, Žgõžgala: žąsis (”gässens trakt”), Žvejótagala: žvejoti och andra.

Batakiai (3ᵇ). Namnet nämns första gången ganska sent — först i mitten av 1400-talet, men orten var sannolikt bebodd sedan länge. Man antar att Batakiai anlades på den tidigare Aukaimis plats. Aukaimis, som angreps och skövlades många gånger av orden, förstördes helt år 1305. Dagens Batakiai kan ha grundats på dess plats. År 1528 var Batakiai redan ett häradscentrum och en småstad (1: IV 5—7).

I källorna varierar namnets form: Botokÿ (karta över Samogitien från 1526), Betoki (karta över GDL från 1613), Pottagon (K. Langens karta över Preussen från 1669), план Ботока (1855 — karta över småstaden Batakiai), Ботоку (karta över Batakiai från 1865) och så vidare (1: IV 7—24). Trots vissa variationer i skrivsättet är dock namnets form Batakiai sannolikt den ursprungliga, autentiska och genuina.

Namnets ursprung är tydligt — det har bildats av pluralformen av ett personnamn, dagens efternamn Bátakis. Denna typ av bildning av namn på bosättningar är mycket karakteristisk för litauiskan — jfr Butrimai k.: Butrimas efternamn, Algirdai k.: Algirdas personnamn, Bagdõnai k.: Bagdõnas efternamn. Denna förklaring av ursprunget stöds också av omständigheten att det sannolikt fanns en ägare till området (kanske redan ett gods), med efternamnet Botockis. Efternamnet Botockis skulle vara en slaviserad form av litauiska Bátakis eller liknande (1: IV).

Čekiškė (1). Namnet Čekiškė nämns första gången förhållandevis mycket sent — år 1600. Bosättningen uppstod dock sannolikt betydligt tidigare. Med stöd av en notering i Vilkijas starostis inventarium från 1687, där en obebodd by på sex valakas kallas Piktakiemiu arba Čekiške, antar forskarna att Čekiškė uppstod på platsen för den tidigare byn Piktakiemis. Den byn omnämns år 1542. Den började kallas Čekiške efter godset som låg där (dess tidigare namn var Čekakampiai eller liknande). Godset låg sydost om Pik-

180

takiemis, på andra sidan bäcken (1: IV 29). Intressant nog finns det fortfarande en annan by i Litauen som heter Piktakiemis — i Kietaviškės kommun i Kaišiadorys distrikt.

Det finns ganska många ortnamn med roten ček- i Litauen: Čekiškės k. i Vilnius distrikt, Čekiškis k. i Pasvalys distrikt, Čekai k. i Akmenė distrikt, Čekaičiai k. i Kelmė distrikt, Čekeliai k. i Trakai distrikt, Čekonys... i Anykščiai distrikt, Čekiškė pieva i Debeikiai församling, Čekiškės miškas i Eišiškės församling och andra. Alla dessa har sannolikt sitt ursprung i personnamnen Čekas, Čekis, Čekys, Čekaitis, Čekelis, Čekonis. Även småstadens namn Čekiškė är sannolikt av personnamnsursprung — från Čekas, Čekis eller Čekys. Det vore alltså felaktigt att härleda namnet direkt från etnonymen čekas ’tjeck’. Med andra ord visar den språkliga analysen av ortnamnet Čekiškė inte att bosättningen Čekiškė skulle ha fått sitt namn efter tjecker som påstås ha grundat den. En annan fråga är vad personnamnen Čekas, Čekys, Čekaitis och andra härstammar från. Man kan misstänka att personnamn med roten ček- i enstaka fall kan ha sitt ursprung i etnonymen čekas. I Litauen finns också fler efternamn som uppkommit ur icke-baltiska etnonymer, till exempel: lėnkas och Lėnkas, totorius och Totorius, vokietis, vokietỹs och Vókietis, Vokietỹs och så vidare.

Det bör framhållas att det i Litauen finns hundratals namn på bosättningar bildade av personnamn (efternamn) med suffixet -iškė: Antaniškė k. i Ignalina distrikt: Antanas, Arvydiškė k. i Mažeikiai distrikt: Arvydas, Beinoriškė k. i Šiauliai distrikt: Beinoris, Buivydiškė k. i Šilalė distrikt: Buivydas, Daūbariškė k. i Ignalina distrikt: Daūbaras och så vidare.

Darsiūniškis (1). Denna småstad i Kaišiadorys distrikt är en av Litauens äldsta bosättningar och omnämns från slutet av 1300-talet (6: I 487).

De historiska källornas skrivningar skiljer sig från dagens: Dirsunen år 1372 (28: II 572), Dirsungen år 1375 (där, 574), Dirsungen år 1375 (där, 576). Dyrsungen år 1377 (där, 589), Dirsunen år 1381 (där, 600), Dirsingen år 1379 (där, 601), Dirsūne år 1384 (där, 688), Dirsune år 1374 (28: III 95), Dirsunenhusen, Dirsunenhus år 1381 (där, 115). Detta är den tyska ordens tradition. Skrivningarna på slaviska språk (eller på något annat språk, där småstadens namn skrivits efter slaviska språk) är annorlunda: in Dorsunyski år 1473 (67: 326), къ Дорсуншикамъ, до Дорсуншинок år 1542 (57: 23), дорсуншиково år 1582 (där, 225), дорсуншиково år 1582 (där, 227), Дорсуншицки, Местечко Дорсуншицкое, Волост. Дорсуншицкая år 1586 (där, 275—276), дорсуншицкое, дорсуншицкое, дорсуншицкое år 1586 (där, 277—278); Дорсуншицки år 1582 och 1791, Дорсуншицкая держава år 1585, 1775 och 1738, Дорсуншицкое староство år 1786 (98: 253), Darsuniscensis år 1794, Dorsuniszki år 1760; Дорсуншики år 1873 och 1874 (21) och så vidare.

Två slags skillnader kan urskiljas: a) västliga skrifter använder former utan suffixet -išk-, medan östliga använder det; b) västliga skrifter har oftast *dirsūn-, medan östliga har *darsūn-.

Hur uppstod dessa skillnader? Skrivningen med och utan suffixet -išk- återspeglar uppenbarligen ortnamnets utveckling. I Tyska ordens krönikor förekommer först inte småstadens namn, utan namnet på en man, en adelsman från Vilnius: Dirzsune år 1365 (28: II 551), Dirsūnen år 1366 (där, 557), filius Dirsūnen år 1371 (där, 570). Först år 1372 förekommer ”terram Dirsūnen” — ”Dirsūnos land” (där, 572): detta är utan tvekan dagens Darsiūniškis. När ortnamnet väl hade uppstått

181

namnet * Dirsūnai eller liknande, nämns inte längre personens namn.

Således fanns det tydligen verkligen en person vid namn * Dirsūnas. Något senare började även orten kallas efter honom: ”terram Dirsunen” och i synnerhet Dirsunenhusen, Dirsunenhus < * Dirsūnen-haus (ty. Haus, preuss. Hus ”hus, hem, palats”) — ”Dirsūnas gård, hus”.

Det innebär att personnamnet * Dirsūnas blev ett ortnamn, * Dirsūnai eller liknande. Former med suffixet -išk- förekommer kanske inte i Tyska ordens krönikor därför att, som vi har sett, ägaren * Dirsūnas fortfarande levde vid den tiden, och suffixet med possessiv eller lokal betydelse hann därför inte fästa vid ortnamnet. Det dyker upp något senare, när situationen har upphört: Dorsuniski år 1473. Men med suffixet -išk- uppträder även en annan rot: i stället för dirs- — dars-. Det är mycket svårt att förklara detta förhållande på något sätt, eftersom dirs- regelmässigt inte kunde övergå i dars-. Därför uppstår också frågan om vilken av dessa rötter som är den ursprungliga, den äkta, och vilken som är senare och förändrad.

Det är omöjligt att ge ett säkert svar. Man kan bara lägga fram ett par argument till förmån för roten dirs-. För det första återspeglar Tyska ordens krönikor, skrivna under den tid då ortnamnet uppkom, kanske uttalet vid den tiden mer exakt, särskilt eftersom både adelsmannens namn och det därav bildade ortnamnet har samma rot dirs-. För det andra bekräftar uppgifterna i dagens litauiska namnmaterial i högre grad roten dirs-. Som nämnts är ortnamnet * Dirsūnai tydligt bildat av ett personnamn: av dagens efternamn är endast sådana med roten dirs- kända: Dirsė, Dirsa, Dirsaitis. Det finns särskilt gott om ortnamn (av personnamns- eller appellativiskt ursprung) med roten dirs-: Dirsāpievės äng i Utena; Dirsbalė äng, kärr i Pakruojis; Dirsėlė skog i Kamajai; Dirsės fält i Seredžius; Dirsūnė kärr i Liudvinavas med flera. Det finns också namn på bebodda platser med dirs-: Dirsiai by i Šakiai distrikt; Dirsiai en del av byn Vainatrakis i Pakuonis kommun; Dirsiai by i Pašvitinys kommun; Dirsiai by — tidigare i Ostpreussen, i Įsrutis kommun. Inga ortnamn med roten dars- är kända.

Dieveniškės (1). Man antar att den berömde litauiske feodalherren Gedgaud hade en herrgård i eller nära dagens Dieveniškės i början av 1300-talet. Bebyggelsen Dieveniškės kan möjligen ha omnämnts för första gången år 1385 under namnet ”Mingailas by”. Man antar att Mykolas Mingaila, Gedgauds son, kom från Dieveniškės (1: VI 5). I handlingar från 1561—1565 benämns Dieveniškės ett kungligt distrikt. Orten kallades stad för första gången år 1582 (samma verk, 6—7).

I historiska källor skrivs namnet på ett ganska likartat sätt: Dzevyenyszky år 1471, Dziewieniški år 1613 (karta över LDK), Дзевенишки 1864—1865, 1873, 1874 och andra år (21). Därför kan den form som nu används av ortens invånare och är officiellt fastställd, Dieveniškės, betraktas som helt autentisk.

Namnet är sannolikt av personnamnsursprung — en avledning med suffixet -iškės från personnamnet (efternamnet) * Dievenis. Visserligen finns detta efternamn inte kvar i dag, men teoretiskt är det fullt möjligt. Särskilt som efternamnet Dzievēnis belagts i omgivningarna kring Šalčininkai under 1930-talets mitt. Det är utan tvekan en dialektal form (dzūkisk form) av * Dievenis. Förekomsten av motsvarande personnamn kan alltså inte betvivlas. Dessutom är fler efternamn och ortnamn med roten diev-: kända: efternamnen — Dievaitis, Dievūnas, Dievulis; ortnamnen — Dievaičiai by i Šakiai distrikt, Dievonai by i Kelmė distrikt, Dievoniškės by i Vilnius distrikt.

Namn på bebodda platser som bildats med suffixet -iškės från personnamn, Lie-

182

I Litauen är särskilt populära: Abrōmiškės by: Abrōmas, Adōmiškės 3 byar: Adōmas, Aleksandriškės 4 byar: Aleksandras, Antāniškės 5 byar: Antānas, Bagdōniškės 5 byar: Bagdōnas, Būivy diškės by: Būivydas, Daūbariškės 2 byar: Daūbaras, Jokūbiškės 3 byar: Jokūbas osv.

Garliavà (4). Byn började växa fram i början av 1800-talet på godsägaren J. Godlevskis mark intill en nyanlagd landsväg. En tid kallades det Godlevu (5: 1): Godlewo 1918, Годлево 1902 (21). Men ganska tidigt börjar även varianten Garliavà: Годлево—Новое, dep. — Gorliava förekomma, 1901 (102: 186), Godlewo (Garleva) 1912 (21), Garlevà 1904 (32: II 27). Sedan formen Garliava förekommit i ”Lietuvos apgyventoms vietoms” 1925 (33: 65), fick den senare allmän spridning.

Den äldre formen Garliavōs Godlewo har en liknande bildning som det polska Godlewo — namn på ett dussintal byar och ensamgårdar på olika håll i Polen (61: 299). Det är ortnamn av polskt ursprung — jfr pol. godło ”vapen, emblem”, polska efternamn Godło, Godła.

Formen Godlevo (med litauiskt uttal, tydligen *Godleva) utvecklades till Garliavà av fonetiska skäl — den senare formen är helt enkelt lättare för en litauer att uttala.

Gelgaudiškis (1). På platsen för nuvarande Gelgaudiškis låg i slutet av 1400-talet Skirsnemunės gods, som fram till slutet av 1500-talet kallades Gedigaudiškiu. Namnet Gelgaudiškis omnämns för första gången sannolikt år 1599 (60: 618).

Det är en avledning av ett sammansatt personnamn med suffixet -iškis. Men det är oklart från vilket, det vill säga man vet inte hur Gedigaudiškis blev Gelgaudiškiu. Två tolkningar är möjliga.

Den första är att den äldre formen Gedigaudiškis, skriven på slaviska, tydligen *Gedigoldiški eller liknande, helt enkelt omformades till Gelgaudiškis: *Gedigoldiški > *Gedgoldiški > nuvarande polska Gielgudyszki — lit. Gelgaudiškis. En bidragande faktor till denna utveckling kan också ha varit att Gelgaudiškis omkring mitten av 1700-talet, efter Oziemblovskiai, styrdes av Gelgudas (60: 619). Personnamnet Gelgudas är sannolikt en slaviserad form av *Gelgaudas. Detta skulle göra det möjligt att dra slutsatsen att personnamnet Gelgaudas kan ha varit känt i dessa trakter redan tidigare. Jfr uppgiften i en förteckning från 1595, sannolikt skriven på godset Milžavenai i Viduklės vls.: Яновои Кгелкгудови (57: 386) — ”Janovoi Gelgudovoi”. De slaviska formerna Gielgudyszki, Гелгудишки bör däremot knytas till det slaviserade personnamnet Gelgudas.

Trots vissa argument för att Gedigaudiškis kan ha omvandlats till Gelgaudiškis kvarstår ändå tvivel. Viktigast är kanske att det i Litauen också finns fler ortnamn på bosättningar som härrör från personnamnet Gėdgaudas eller liknande: Gėdgaudiškė by i Tauragės distrikt, Skaudvilės församling, Gedgaudiškė by i Raseinių distrikt, Pagojukų församling, Gedgaudžiai by i Kretingos distrikt, Imbarės församling. Som vi ser har de förblivit oförändrade; deras stam gedgaud- har inte ändrats till gelgaud-.

Man skulle kunna fråga sig om Gedigaudiškis och Gelgaudiškis inte är två skilda ortnamn, uppkomna ur olika personnamn: det första ur Gedigaudas, det andra ur Gelgaudas eller Gelgauda.

Det sammansatta personnamnet Gedigaudas (med fogevokalen i) har inte bevarats i det levande språket. Däremot är efternamnet Gėdgaudas känt från över hundra familjer (34: I 639). Historiska dokument visar att personnamnet Gėdgaudas verkligen förekom: Giedigold år 1434, Gėdigoldi år 1433, Gėdigoldouncz år 1434, Kzeduk-

183

zoabdoavča 1450 e.Kr. (2: I 226). Följaktligen kunde ortnamnet Gedigaudas först ha bildats från personnamnet *Gedigaudiškis. Senare, när bosättningen gick från hand till hand (60: 617–622), särskilt då Gelgaudai (Gelgaudai) på något sätt förknippades med denna plats, bildades det nya ortnamnet Gelgaudiškis — en avledning med samma suffix -iškis från Gelgaudas, Gelgauda.

Vilket av dessa antaganden som är mer sannolikt är svårt att avgöra — äldre belägg saknas. De senare är däremot tämligen enhetliga. Till exempel i inventariet över Gelgaudiškis herrgård från 1665: Giełgudiskiey, w... Giełgudyszkach (57: 234), do Giełgudyszek (samma verk, 235), w Giełgudyszkach (samma verk, 240); i inventariet över Gelgaudiškis herrgård från 1666: Giełgudyskiey (samma verk, 253), w Giełgudyszkach (samma verk, 255); i inventariet över Gelgaudiškis herrgård från 1668: Giełgudyski (samma verk, 269), w Giełgudyszkach (samma verk, 271); Гелгаудишки år 1666, 1667, 1682, 1699 (98: 189) och så vidare.

Jieznas (2). År 1492 nämns Jiezna herrgård och distrikt, år 1581 en småstad (4: II).

De äldre beläggen är tämligen lika: Езна cirka år 1516 (99: 374), Эзна år 1567 (87: 470), Езно år 1748, Езненская волость år 1873, Езно år 1874 (21).

Småstaden ligger vid Jiezno-sjöns norra strand, intill bäcken Jieznelė. Där fanns också ett kärr och ängar som kallades Jiežnis eller Jiežne. Därmed känner man till namnen på hela fyra objekt: sjöns genitiviska namn Jiezno ežeras, bäckens namn Jieznėlė, kärrets och ängarnas namn Jiežnis eller Jiežne, och småstadens namn Jiežnas. Visserligen finns det också fler ortnamn i trakten med jiežn-, men alla är sekundära — de har uppstått ur namnet på en flod, en sjö eller en stad.

Då måste man utreda förhållandet mellan de fyra nämnda namnen. Eftersom hydronymer vanligtvis är äldre än namn på bosättningar kan man anta att småstadens namn Jiežnas har bildats av namnet på en flod eller sjö, men inte tvärtom. Förstaledet i sjöns genitiviska namn Jiezno ežeras, Jiezno, och småstadens namn Jiežnas (närmare bestämt deras nominativformer) är identiska. Därför har småstadens namn sannolikt bildats av sjöns namn, men inte av dess nuvarande genitivform, utan av den tidigare nominativformen *Jieznas. Med andra ord uppstod bosättningens namn Jiežnas ur det oförändrade sjönamnet *Jieznas. Detta är ett vanligt sätt att bilda oikonymer i litauiskan. Senare, när bosättningen växte, omvandlades sjönamnet till en genitivform — Jiezno ežeras.

Flodnamnet Jieznėlė och namnen på kärret och gölen Jiežnis, Jiežne har sannolikt bildats något senare, men även de tycks ha uppstått ur sjönamnet *Jieznas.

Att hydronymen *Jieznas är äldre än oikonymen Jiežnas framgår också av namnets etymologi. Enligt K. Būga är namnet Jiežnas troligen jatvingiskt (2: III 610). Dess rot jiez- < *iez- har konsonanten z, som kan motsvara litauiskt ž: *iez-. En sådan rot finns i flodnamnet Iėžesta (Joniškėlis). Följaktligen är roten i namnet Jiežnas snarare hydronymisk (49: 135). Därför är det också fullt möjligt att småstadens namn Jiežnas har sitt ursprung i sjönamnet *Jieznas.

Kaišiadorys (3). Staden började växa fram under 1800-talets andra hälft, då järnvägen Vilnius–Kaunas började byggas år 1862. Nära Riomerių herrgård, vid byn Juodkoniai, byggdes tillfälliga bostäder för arbetarna. Järnvägsstationen växte fram på Juodkoniai bys marker. Ryssarna kallade Juodkoniai för Eitkonys och liknande namn. Detta namn förväxlades med namnet på järnvägsstationen Eitkūnai

184

namn, därför ändrades snart namnet på Juodkoniai station — stationen döptes om till Kaišiadorys (6: I 493; 3: II).

Namnets ursprung är helt oklart. Säkert är att den form som de lokala litauiska invånarna använde och fortfarande använder är Kaišiadorys (upptecknad 1935, 1936 m.fl.). Uppgifterna i historiska dokument är sena — Кошедары (1895, Karta Kovenskoi gubernii), Каушедары (år =?), Кошедары (1905) och liknande. Det finns ändå grund för att hävda att ortnamnet är sammansatt: Kaiš-ia-dorys. Men det går inte att avgöra vilken rot — den i det levande språket kaiš- eller den i skriftliga källor koš- (från litauiska *kaš-) — som är äldre och ursprunglig. Z. Zinkevičius menar att formen med o (koš-) har uppstått ur kaiš- genom monoftongering (12: 98). En sådan monoftongering är verkligen möjlig på grund av de slaviska språkens inflytande. Men som nämnts är namnet Kaišiadorys sent och uppstod troligen först under 1800-talets andra hälft; därför är det osäkert att diftongen ai skulle ha övergått till vokalen o, eftersom andra ortnamn i dokument från denna period skrivs med ai som inte monoftongerats eller med någon annan diftong. Exempelvis Koveučku år 1874 — nuvarande Kašeikiai, by i Molėtai distrikt; Kayszalaki år 1784, Kaušalakau år 1874 — nuvarande Kaišalakiai, by i Vaidotai församling, Vilnius distrikt; Kaiszaneli år 1854 — nuvarande Kaišenėliai, by i Raseiniai distrikt. Det förekommer dessutom även motsatta fall, där en litauisk monoftong ger upphov till en diftong, exempelvis Kedėiniai — Kejdany, Górainiai — Goirani, Kadāičiai — Koidoti (13: II 161) och liknande skrivningar. Det är därför inte uteslutet att den äldre formen också kan ha varit *Kašiadorys eller liknande. För att den skulle vara lättare att uttala i litauiska talares mun kan den ha förändrats till Kaišiadorys. Hur det än förhåller sig är det tämligen klart att namnet är sammansatt och att dess andra led, dor-, tydligen kommer från dar- och kan knytas till litauiska daryti ”arbeta, tillverka”. Det första ledet, om det var kaš-, härleds från det slaviska lånordet i litauiska kašė ”korg, flätad korg”. I så fall skulle Kaišiadorys komma från en yrkesbeteckning för människor — *kašadarai — alltså ”tillverkare och hantverkare av kašės, det vill säga korgar, flätade korgar eller liknande”. Att människor kan ha kallats så framgår av efternamnen Každaila, Každailys, Každailis, Každailius — från *Každailis, *Každailys och liknande. Dessa efternamn har tydligt sitt ursprung i en yrkesbeteckning: *kašdailis, *kašdailys — det vill säga ”den som delar ut och tillverkar kašės”.

I så fall, om det gick att bevisa att den ursprungliga formen är kaiš-, skulle denna rot kunna komma från litauiska kaistis ”kil, propp; en liten påle eller käpp som används för att kila fast något (t.ex. ett hjul så att det inte glider av); dörrregel, bom”. Även i detta fall skulle stadsnamnet alltså härstamma från en yrkesbeteckning för människor, *kaišiadarys ”tillverkare och hantverkare av kilar” eller ett motsvarande personnamn bildat av ett öknamn (ett öknamn).

Kamajai (3ᵇ). Kamajai herrgård är känd sedan 1541. Från 1594 tillhörde den familjen Tyzenhauz. En kyrka byggdes 1635. Småstaden växte fram senare, särskilt under 1800-talet (3: II; 4: II; 1: VI 90–91).

Namnets ursprung är helt oklart. Som bekant finns det i Belarus, en bit öster om småstaden Adutiškis (Švenčionys distrikt), nära gränsen mellan Litauen och Belarus, en annan småstad med ett liknande namn, Kamójys. Där och i trakten bodde ännu nyligen många litauer (och på vissa håll bor de där fortfarande). Det råder inget tvivel om att Kamójys är ett litauiskt ortnamn, bildat av pluralformen av namnet på ån Kamojà, som småstaden ligger vid. För övrigt rinner denna å också genom Litauen (Birvėtas högra biflöde). Namnet på den belarusiska småstaden är alltså av hydronymiskt ursprung.

Detta faktum skulle kunna tyda på att även Litauens Kamajai kan ha sitt ursprung i namnet på en å

185

eller en sjö. J. Balčikonis härleder emellertid småstadens namn Kamajai utan kommentar eller förbehåll från ånamnet Kamają (9: 242). Men detta är sannolikt ett missförstånd, eftersom inga andra källor — varken det levande språket (122) eller historiska dokument (21) — belägger något sådant ånamn. Det finns visserligen en å i Litauen som heter Kamaja, men den rinner förbi Gelvonai (Neris högra biflöde), så ortnamnet Kamajai kan inte ha bildats från dess namn.

Det vore orealistiskt att försöka förklara Kamajais ursprung på något annat sätt, det vill säga utan att knyta det till ett hydronym. Därför får vi nöja oss med två antaganden: 1) Det kan en gång ha funnits ett namn på en bäck eller sjö, *Kamoją, *Kamajus eller liknande, vilket gav upphov till småstadens namn Kamajai. Men så länge det inte bevisats att ett sådant hydronym har funnits, förblir denna förklaring till småstadens namn endast ett antagande; 2) småstadens namn Kamajai är ett överfört ortnamn, som en gång (säg på 1500-talet) fördes till Litauen av ägarna till Kamojis, som numera ligger i Belarus. Det finns inte många upprepade ortnamn som kan betraktas som överförda, men de förekommer. Antagandet får åtminstone ett visst stöd av de ganska förvirrade uppgifterna i historiska dokument om Kamojis eller Kamajus i början av 1500-talet (1: VI 90).

Kazlų Rūda (4). År 1737 nämns Kazlos smältverk (2 familjer). År 1744 började malm smältas här, och byn Kazlų Rūda började växa fram. Den nuvarande småstaden växte fram efter att järnvägen Kaunas—Königsberg hade dragits och en järnvägsstation byggts (4: II).

Det är ett sammansatt ortnamn, där den första komponenten, Kazlų, är ett personnamn som härstammar från efternamnet Kazla. Som nämnts slog familjen Kazla sig först ned här; den var för övrigt ganska stor — fem eller sex bröder (6: III 247). Efternamnet Kazla är känt i Suvalkija även i vår tid (34: I 959).

Ursprunget och historien för den andra komponenten, Rūdą, är något mer komplicerade. Viktigast är att den har samband med platser där malm utvinns och bearbetas, vilka i Litauen benämns på ett likartat men inte identiskt sätt — rūda och rudnia. Därför är det lämpligt att behandla ortnamn som härstammar från dessa ord tillsammans.

En viss likhet mellan de båda ortnamnen — Rūdą och Rudnią — kan ses redan vid första anblicken, eftersom rötterna liknar varandra: rūd- (Rūda) och rud- (Rudnia). Men de är inte helt identiska, eftersom vokalen ū i den första roten är lång, medan den i den andra är kort (u). För det andra har roten rud- förlängts med konsonanten n: rudn-. Denna skillnad är, som vi ska se, ganska viktig.

Innan vi börjar undersöka ursprunget till dessa två grupper av ortnamn bör vi säga att det finns ganska många platser i Litauen som heter Rūdos eller Rūdnios.

Rūda: förutom Kazlų Rūda finns ytterligare två byar i Vilkaviškis distrikt (i församlingarna Gižai och Šeimena), en by i Prienai distrikt, en by i Lazdijai distrikt, en äng i Plungė distrikt, en myrmark i Rokiškis distrikt m.m.

Rudnia: tre byar i Šalčininkai distrikt (i församlingarna Gerviškės, Milkūnai och Rudninkai), fyra byar i Varėna distrikt (i församlingarna Kaniava, Marcinkonys, Merkinė och Pavarėnis), en gård i Trakai distrikt, en äng i Varėna distrikt m.m. Dessutom finns det nära Kazlų Rūda ett fält och en äng med namnet Rudnė, och en badplats nära Seirijai (Lazdijai distrikt) kallas Rudnė.

186

Av utbredningen av ortnamnen Rūdà och Rudnià framgår det att ortnamnet Rūdà förekommer mycket vitt spritt — både i Žemaitija och i östra och södra Litauen. Ortnamnet Rudnià förekommer däremot endast i södra Litauen, nästan enbart i distrikten Šalčininkai och Varėna. Om vi kastar en blick söderut, bortom vår republiks gränser, ser vi att det i norra Polen och västra Belarus finns tiotals orter som heter Rudnia. Därav drar vi slutsatsen att de litauiska Rudnia-orterna endast utgör en del av ett stort område där detta ortnamn är känt. Detta faktum blir helt begripligt när vi får veta att belarusier och polacker har det appellativa ordet rudnia, som betyder ”en anläggning för bearbetning av myrmalm, en plats där järnmalm smälts” och liknande. Ur detta appellativa ord bildades också ortnamnen Rudnia.

Det råder inget tvivel om att även ortnamnen Rudnià i södra Litauen har sitt ursprung i det polska eller belarusiska ordet rudnia, ”en plats där myrmalm bearbetas”. Följaktligen måste det en gång ha funnits anläggningar och små verk för smältning av järn ur myrmalm på de platser som nu bär namnet Rudnià.

Ortnamnen Rūdà har sitt ursprung i det appellativa ordet rūdà, ”material som järn framställs av”. I Litauen kunde ordet rūdà endast syfta på myrmalm. Ordet rūdà är besläktat (inte ett lånord) med polska ruda, belarusiska och ryska ruda och så vidare.

Därmed klarnar också sambandet mellan Rūdnios och Rūdos. Rūdà är platser där det fanns myrmalm, medan Rudnià är platser där myrmalmen bearbetades. Endast ortnamnet Rudnià har sitt ursprung i det polska eller belarusiska ordet rudnia, medan Rūdà kommer från det litauiska ordet rūdà.

Följaktligen fanns det myrmalm på den plats där familjen Kazla bosatte sig. Den andra delen av ortnamnet Rūdà härstammar från det appellativa ordet rūdà.

Kėdainiai (1). En av Litauens äldsta städer. Man tror att stadens namn omnämns för första gången år 1372 i H. Vartberges krönika — där skrivs det Gay dine (28: II 102; 55: 37; 106: 17). J. Dlugoš nämner på 1400-talet staden Kėdainiai — ”oppidum Kieidany” (55: 37).

I andra historiska dokument varierar stavningen av namnet: Кейданы år 1482 (67: 382), (къ) Кѣйдонамъ år 1449 (8: 118), Кѣйдану år 1563 (62: 666), мещанина мѣщного Кѣйдонского omkring 1510 (99: 23), Кѣйдони år 1578, Кѣйдони, Кѣйдоны, Кѣйдойны, до Кѣйдоны år 1581, Кѣйдоны, съ Кѣйданъ år 1582, Кѣйдани, Кѣйдоны, Кѣйдони, Кѣйдайны, Кѣйдойны år 1583, до Кѣйдана år 1584, Кѣйдони, Кѣйдойны, до Кѣйдонъ år 1585, зь Кѣйданъ, зь Кѣйдонъ, до Кѣйдонъ år 1589, съ Кѣйдана, съ Кѣйдонъ år 1590, съ Кѣйданъ år 1591, Кѣйдани, съ Кѣйданъ år 1592, до места Кѣйдонского или Кѣйдона år 1594, зь места Кѣйдонъ år 1595—1653, до Кѣйдона år 1599 (35: 129), kiejdanskich år 1562 (57: 149), kiejdanskiego år 1585, Юр’u Кеданиншкис år 1592 (samma ställe, 322), до Кеданикъ år 1596 (samma ställe, 423), imienia Kiejdanskiego år 1604 (70: 18), Kiejdany år 1604 (samma ställe, 20), do Kiejdan år 1604 (samma ställe, 33), w Kiejdanach år 1653 (samma ställe, 193), do... Kiejdan år 1669 (samma ställe, 277), Kiejdany år 1752 (112), Kiejdajnius år 1848 (89: II 121—123).

Namnets ursprung är inte helt klart. Man tror att den nuvarande formen Kėdainiai är senare och har utvecklats ur Kėdainys (2: I 427; III 148; 13: II 160); jfr skrivformen från 1653, Kiedaynise (2: III 148; 13: II 160). Det skulle vara ett ortnamn med liknande bildning som Bene kainys, Geranainys, Smurgainys (i Belarusien

187.

småstädernas namn).

A. Salys, som ingående har undersökt namnet Kėdainiai, anser att det är ett ortnamn bildat av ett personnamn, numera ett efternamn, Kėdainis, Kėdainis i plural (13: II 160). Jfr även efternamnet Kėdainis (34: I 965). Denne författare hävdar utan tvekan att 1500-talets belägg med diftong i roten inte visar att Kėdainiai då kan ha uttalats *Keidainys eller *Keidonys, ”eftersom även Ariogala i samma källor vanligen skrivs Oriagola, endast undantagsvis Oriagola” (13: II 161). A. Salys anför också andra exempel på diftongering — byn Górainiai i Kražių vls. skrivs inte bara Garaini, Goraini, Garoini, utan även Garoni, Goiraini, Kraidžiaič, byn i Platelių vls. — Koidoiti. Och kronikören H. Wartberges ovan nämnda form Gaidine (felaktigt skriven som Gaidie) kommenterar A. Salys så här: ”krönikören, som kanske kunde en smula preussiska, omformade det litauiska ortnamnet efter det preussiska gaydis ’vete’ (ibid.).

Utan att här bestrida A. Salys uppfattning om hur namnet Kėdainiai har bildats, bör man ändå tillägga att en viss tvekan kvarstår beträffande rotvokalen ė. Det är sant att det förekommer fall av diftongering i historiska dokument skrivna på slaviska språk (exemplet Arióg[a]los är mycket tydligt). Men det är också sant att namnet Arióg[a]los konsekvent skrivs med vokalen a eller e i början av ordet i ordensdokument och krönikor. Däremot återges den första belagda varianten av Kėdainiai i samma krönikor med ay < *ai i roten: Gaydine. Man kan inte heller helt bortse från den latinska skrivningen Keydany från 1482 eller J. Dlugošs ”oppidum Kieidany” (1400-talet). Texter skrivna på polska, däribland inventarieförteckningen från 1604 över Kėdainiai gods och stad (70: 18), använder konsekvent former med diftong i roten, dessutom tycks den särskilt framhävas (man skriver kieid-, kieyd- osv.). Även M. Valančius gjorde så: Kiejdąjnusi. Följaktligen kan urformen *Keidainys inte helt uteslutas. Särskilt som det också finns fler oikonymer med tydligt personnamnsursprung med keid-: byn Keidãi i Akmenės distrikt, Keidžiai i Šalčininkų distrikt och en by i Raseinių distrikt. Det råder heller ingen brist på nutida efternamn med keid-: Keidaitis, Keidónas, Keidūnas. Förr fanns även obildade former, jfr Lawrin Keyda år 1561 (57: 567, 572), Mącziei Kieida (ibid., 657, 658). Som vi ser skrivs rotens diftong även här ei på polska. Även indirekta belägg skulle kunna bekräfta att diftongen i roten är genuin. Exempelvis skriver H. Wartberges krönika, vid sidan av Gaydine, Newese nike — Nevežiniukai, en by i Panevėžio distrikt, Naujamiesčio ap.: vokalen e har inte diftongerats. På liknande sätt skrivs byn Pėdžiai i Kėdainių distrikt som Pedins (28: II 102). För övrigt kan konsonanten g i början av formen Gaydine också ha uppstått, inte därför att krönikören kunde preussiska, utan genom den sammanblandning av g och k som är typisk för dokument av detta slag. Konsonanten g i stället för k uppträdde oftast före r, m, n och vokaler, jfr Grasyen, Grasien, Graschyn — Kražiai; Golanten, Galanten, Gallanten — *Kalantai (nuvarande Kulautuva); Gedehinen — Gėdiškiai; Lenghemen — Liūkmenys osv. (106: 97–98). Det finns alltså olika argument för att den äldre formen av Kėdainiai hade diftongen ei i roten (*Keidainys eller liknande). Den äldre formen *Keidainys kan ha förändrats till Kėdainiai på grund av uttalssvårigheter, det vill säga de två diftongerna ei och ai, som ligger nästan intill varandra, var svåra att uttala.

Om detta antagande skulle bekräftas, skulle namnet *Keidainys även då kunna härledas från ett personnamn — jfr de ovan nämnda nutida efternamnen Keidaitis, Keidónas, Keidūnas, 1500-talets *Keida.

Kybārtai (1). En by, omnämnd år 1561, växte fram i samband med koloniseringen av Suvalkija

188

på drottning Bonas tid. Bebyggelsen började växa snabbt 1861, sedan järnvägen Kaunas–Virbalis hade anlagts och en järnvägsstation byggts (4: II).

Namnet är otvivelaktigt av personnamnsursprung — formellt kan det betraktas som bildat av pluralformen av ett förnamn, senare efternamn, Kybártas. Ett sådant efternamn är känt i Litauen även i dag. Visserligen är dess variant Kybartas betydligt vanligare (34: I 985). Efternamnet Kybártas är känt från trakten kring Nemakščiai och Viduklė. Kan alltså de första invånarna i Kybartai ha kommit från Žemaitija?

Att stadens namn verkligen är ett personnamn bekräftas också av historiska fakta. En detaljerad inventarieförteckning från 1561 över Jurbarkas och Virbalis har bevarats (57: 563–679); där nämns inte bara stadens namn utan också efternamnen på invånarna i området vid mitten av 1500-talet. År 1561 bodde i byn Kybartai (skrivet ”Siolo Kiborty”), som omfattade 26 valakas, omkring 24 bönder, däribland följande: Paweł Kibortowicz, Ian Kibortaitis, Ivrgi Kibortaitis, Baltruszys Kibortaitis, Maczys Kibortaitis, Hanvs Kibortaitis (57: 658). En fjärdedel av byns invånare var alltså Kybartaičiai (Kibortowicz är sannolikt en poloniserad form av *Kybartaitis). Därför uppstår frågan varför byns namn inte är *Kybartaičiai utan Kybártai. Det är inte lätt att besvara frågan (tidigare belägg saknas), men följande framträder. Det verkar som om byn ändå från början kan ha kallats just *Kybartaičiai. Det framgår också av den nämnda inventarieförteckningen: ”...bokiem wedlie wlók śiola Kibartaycz­iow” (ibid., 660) — ”intill valakorna i byn Kybartaičiai”. Visserligen skrivs byns namn i alla andra fall utan suffix: śiola Kibarthow (ibid., 652), Kiborty (ibid., 658), śiola Kibortow (ibid., 661), w Kibortach (ibid., 664) osv.

Situationen här var tydligen liknande den i Šakiai — till en början fanns byn Šakaičiai, bildad av personnamnet Šakaitis. Senare, när våra patronymikon blev efternamn, utelämnades patronymiska suffix (oftast -aitis) ofta. Så länge efternamnet var Šakaitis kallades alltså byn Šakaičiai; när Šakaitis blev Šakis förvandlades även bebyggelsens namn Šakaičiai till Šakiai.

Kybártų-situationen kan ha varit likartad — av efternamnet *Kybartaitis bildades bynamnet *Kybartaičiai; när efternamnet *Kybartaitis omvandlades till Kybártas (för övrigt är det avledda efternamnet *Kybartaitis inte alls belagt i vår tid), blev även bynamnet Kybártai. Båda namnen — Kybartaičiai och Kybártai — kan ha använts parallellt under en tid. I mitten av 1500-talet, som vi har sett, blir varianten Kybártai tydligt dominerande (se även Šakiai).

Klaipėda (1). En av Litauens äldsta bosättningar. Här byggde de teutoniska riddarna år 1252 en borg som de kallade Memelburg. Även själva staden kallar tyskarna som bekant fortfarande Memel. Detta Memel är en förtyskad form av namnet Nemunas. Hur kom flodnamnet Nėmunas att överföras till en stad som ligger ganska långt från floden? Det berodde på att man på den tiden trodde att Kuriska näsets sund vid Klaipėda var Nemunas mynning. På den tiden skrevs flodnamnet på olika sätt i tyska källor (Memela, Memele, Memole, Mimela). Man hade redan tidigare ansett att dessa tyska varianter av namnet Nemunas utvecklats ur Nėmunas, men exakt hur var inte klarlagt. V. Balaišis, docent vid VU, har nyligen förklarat detta. Det visar sig att en liknande fonetisk utveckling var typisk för den tidens tyska. Exempelvis blev den germanska flodens namn Nemaningus, Nemaninga i tyskan Miniminga, och senare Mümling; eller

189

åter blev det preussiska Nemmersdorf till Lemmersdorf och så vidare. Följaktligen bekräftar också anpassningen av andra egennamn i tyskan att Memel är en fonetisk variant av namnet Nėmunas som uppkommit i tyskan (139).

Litauerna kallar, till skillnad från tyskarna, staden Klaipėda.

Såvitt man vet omnämns namnet Klaipėda för första gången år 1420 i en sammanfattning av förhandlingarna mellan Tyska orden och Vytautas: ”castrum Memel alias Klawppeda” (13: II 162). Därefter dominerade Memel länge i tysk skrift. Men i tyska källor från 1500- och 1600-talen förekommer även skrivningarna Cleupeda, Kleupeda och liknande (samma källa, 163), Cleypeda (Hartnochs karta, I). I polskan slog formen Kłajpeda igenom.

Ortnamnets ursprung är oklart, även om många olika åsikter har framförts. De kan delas in i två grupper. En del anser att det är ett sammansatt ortnamn. Den tyske språkforskaren F. Nesselmann, en framstående baltist, framförde denna tanke kanske först i sin ordbok från 1851. Förleden klaip- förband han med lettiska klāips och litauiska kliepas ’brödlimpa’. K. Būga stödde denna tämligen tvivelaktiga etymologi: klaip- kopplade han till lettiska klāips, medan -ėda kopplades till litauiska ėsti, ’äta’. Enligt K. Būga skulle alltså Klaipėda vara *Duonėda, ’brödätare’ (det vill säga en borg som äter mycket bröd) (2: I 551; II 231; III 209, 855). Det är förstås snarare en folketymologi. Intressant nog förklarade A. Zweck, långt före K. Būga, i verket ”Litauen” (”Litauerna”), utgivet i Stuttgart 1898, namnet Klaipėda på ett mycket mer övertygande sätt: förleden klai- förband han med lettiska klājs ’öppen, tom, jämn, vidsträckt’ och pėda ’fot’ samt pada ’sula, stenläggning, beläggning’. Hela det sammansatta ordet skulle ha betytt ’en låg, jämn, öppen plats’ (140: 253). Detta är en av de mest seriösa förklaringarna till Klaipėdas ursprung. J. Endzelīns hade en liknande uppfattning och citerar dessutom i ”Lettiska språkets ordbok” en vers ur en folkvisa: ”Liepa auga liepājā, uozuoliņš klaipēdā” (”linden växer i lindskogen, den lilla eken i klaipėda”). Därutöver finns Zembrickis lättsinniga etymologi: klaja pėda – ’öppen udde’, som även J. Endzelīns nämner (141: II 209). Ortnamnet Klaipėda är alltså troligen kuriskt och härlett från det kuriska sammansatta ordet *klaipėda, vars ursprungliga betydelse kan ha varit ’jämn, låg plats’. Andra instämmer inte i denna etymologi. Redan 1930 framförde J. Gerulis och P. Skardžius tanken att ortnamnet Klaipėda kan vara av personnamnsursprung. De nämner efternamnen Klaipėdžius, Klaipėdaitis, Kleipėdžius. A. Salys stöder denna hypotes oreserverat. Han menar att det funnits ett personnamn *Klaipėda, varifrån stadens namn Klaipėda också skulle ha uppkommit (13: 162). Klaipėda skulle således ha ett liknande ursprung som Kaunas, Kovárskas, Sudárgas med flera. Antagandet skulle också stödjas av namnet Klaipėdava på en ensamgård i det tidigare häradet Pandėlys – en bildning av personnamnet *Klaipėda med det slaviska suffixet -ava (som Jonava från Jónas, Aleksandravà från Aleksándras och så vidare). Vi har inga tydliga uppgifter om vilken av dessa hypoteser som är riktigare – ytterligare undersökningar behövs. Teoretiskt är båda förklaringarna möjliga, men naturligtvis är bara den ena sann.

Krekenavà ^(34b). Den första omnämningen av bosättningen brukar anses vara från 1409: Cretkynowc (55: 52; 1: IX 5). I slutet av 1400-talet var Krekenava centrum i ett distrikt; år 1561 omnämns Krekenava som småstad (4: II; 3: II).

Namnet har ett oklart ursprung. De äldre skrivningarna skiljer sig något från den nuvarande formen: у Кракшиноне 1548 m. (55: 52), Крокиново 1561 m. (30: 76), до

190

miestelčka Krokinovskomo år 1585, ė miestely Krokinovskomo år 1585 (21), Krokinow år 1613 (på kartan över Storfurstendömet Litauen), Krakūnava år 1854, Krakūnava år 1892, Krakūnovė år 1895, Krakūnova år 1915 (21). Det tycks också ha funnits en diminutivform med suffixet -ėl-: ė polno Krokinovelskome år 1585, ė polno Krokinovelas år 1586 (samma källa): *krakinav-ėl-, *krokinav-ėl- eller liknande. Historiska dokument ger inget tydligare svar på vilken av dessa varianter – med *krak- eller *krokin- – som är äldre och ursprunglig, eftersom småstadens namn, som vi sett, har skrivits på olika sätt. Det finns ändå visst stöd för att den ursprungliga formen var med *krak-, medan dokumentens form med *krok- är en regelbunden återgivning av litauisk kort a med vokalen o i slaviska språk (ryska, polska). Skrivningarna med a (huvudsakligen från senare tid) återspeglar förmodligen det litauiska uttalet grafiskt.

Skrivningarna i historiska dokument lämnar inget tvivel om att den äldre formen inte var kreken- utan *krakin-. Man kan alltså hävda att småstadens ursprungliga form var *Krakinava. Som vi sett förekom den i skrift ända in i början av 1900-talet. Det är emellertid otvivelaktigt att ortsborna i början av 1900-talet redan kände till formen Krekenava, -os – det är denna form Vaižgantas nämner år 1904 (32: XI 12). ”Lietuvos apgyventos vietos” (”Litauens bebodda orter”) anger också formen krekenava år 1925 (33: 157).

Hur ska då den ursprungliga varianten *Krakinava tolkas? Det råder inget tvivel om att stammen är *krakin- och -ava ett suffix. Det är sannolikt ett suffix av slaviskt ursprung, med vilket mängder av namn på bosättningar har bildats i Litauen. Vanligast är avledningar med suffixet -ava (eller -avas) från personnamn: Adomavà: Adõmas, Antanavà: Antãnas, Algirdavà: Algirdas, Mantydavà: Mañtydas och så vidare. Det är därför fullt möjligt att småstadens namn *Krakinava också kan ha bildats med suffixet -ava från personnamnet *Krakinis eller liknande – jämför de nutida litauiska efternamnen Krãkė, Krãkis, Krakỹs, som härleds från litauiska krãkė ’svart hackspett, större hackspett; karp’ (34: I 1063).

Den äldre formen av småstadens namn *Krakinava förändrades till den nuvarande *Krekenava sannolikt genom analogi med det tidigare mycket vanliga appellativet krėkenas, krėkenys, krėkenos ’mjölk från en ko som just har kalvat eller snart ska kalva’.

Kruonis (1). Man antar att Kruonis redan under storfurstendömet Litauens tid var en herrgård, där kung Kazimieras lät uppföra ett kapell år 1472. Orten är markerad på Litauens karta från 1613 – den var alltså redan välkänd vid den tiden. Småstaden växte fram under 1800-talet (3: II; 4: II).

Historikern M. Balinskis ansåg Kruonis vara en särskilt gammal bosättning, eftersom det andra namnet på Nemunas, Chronus, som nämns i äldre källor enligt hans uppfattning skulle vara samma namn som Kruonis (6: I 484).

Det finns i själva verket ingen grund för att identifiera källornas Chronus med småstadens namn. Om något samband mellan dem alls är möjligt, skulle det bara vara indirekt. Som bekant ligger småstaden vid en å som heter Krūonė. Det råder inte minsta tvivel om att småstaden fått sitt namn efter ån. Ån fanns alltså först, och småstaden uppstod naturligtvis senare.

Vad gäller identifieringen av Krūonė med Chronus är mycket oklart. För det första är Kruonė en alltför liten å för att antikens författare skulle ha kunnat förväxla den med Nemunas. Dessutom finns uppgifter som visar att Chronus också kan ha varit en annan

191.

flod. Exempelvis står det i den tyska ordens krönika ”De Borussiae antiquitatibus”: ”Est autem Chronus fluvius, qui hodie Pergulus dicitur” (28: IV 287) — ”Där finns också floden Chronus, som numera kallas Prieglius” (Prieglus är en flod i Ostpreussen som mynnar ut i Östersjön). Det finns alltså för närvarande ingen tydligare grund för att identifiera Chronus med Krūone.

Bildandet av ortnamn från hydronymer är mycket karakteristiskt för litauiskan. I detta konkreta fall ser vi en viss diskrepans — flodnamnet Krūonė är feminint, medan småortens namn Krūonis är maskulint. Det finns dock ingen anledning att därför betvivla att ortnamnet har sitt ursprung i en hydronym, eftersom det finns fler exempel på att ortnamn skiljer sig från motsvarande hydronym, bland annat till formen: Alėja, flod: Alėjai, by i Raseiniai distrikt; Juodupė, flod: Juodupiai, by i Vilkaviškis distrikt; Vašaknas, sjö: Vašaknos, by i Zarasai distrikt, m.m.

Lazdijai (2). År 1532 var Lazdijai redan ett gods och ett ämbetsdistrikt (6: III 476). Småorten grundades av Žygimantas Augustas år 1560, och Žygimantas Vaza beviljade den Magdeburgrättigheter år 1597 (3: III).

Namnets ursprung är inte helt klart, men det kommer troligen från namnet på floden som rinner förbi Lazdijai. Även beträffande flodnamnet uppstår emellertid olika tvivel. Flodens officiella, autentiska och välkända namn i levande språkbruk är Raiš-upis (den mynnar ut i Rimietis sjö). Det är förstås omöjligt att ortnamnet har bildats direkt från detta. Men här är en sådan utvecklingshistoria möjlig, om än osäker.

Flodnamnet Raiš-upis kan ha utvecklats ur en äldre form * Reis-upis, eftersom rei- i denna dialekt övergår till rai- när konsonanten r hårdnar (t.ex. reiškia blir raiškia). Roten * reis- kan också vara en senare, något litauiserad form av * reis-. Det finns grund för att betrakta denna rot * reis- som jotvingisk och förbinda den med det fornpreussiska ordet * reisīs eller * raisos ’nöt’ (17: I 261). Visserligen har det ”rena” appellativet * reisis eller * reisas inte bevarats i fornpreussiskan, men vi finner det i det sammansatta substantivet bucca-reisīs (* buka-reisis) ’bokollon, boknöt’ (18: II 262). Som bekant finns det i södra Litauen fler jotvingiska ortnamn vars ursprung kan förklaras med hjälp av fornpreussiskan: sjön Gáilieka vid Seirijai — jfr fornpreussiska gaylis ’vit’; floden Kirsnà vid Kalvarija — jfr fornpreussiska kirsnan ’svart’; floden Lindė vid Lazdijai — jfr fornpreussiska lindan ’dal, sänka’; sjön Stabingis vid Seinai — jfr fornpreussiska stabis ’sten’, m.m. Det finns alltså tämligen starka belägg för just en sådan förklaring av ursprunget till roten raiš-.

Till en början kan flodnamnet ha varit sammansatt — * Reisio upė, * Reiso upė eller liknande. Med tiden växte det sammansatta namnet, som så ofta händer, ihop till ett ord: * Reisupis, som senare förändrades till * Raisupis och, efter viss litauisering, fick sin nuvarande form Raišupis.

Pr. * reisis eller * reisus har samma rot som litauiska rėš-utas, som kommer från det proto-litauiska * reiš-utas. Och hasselnötter, som vi vet, växer på hasselbuskar. Därmed når vi upplösningen, det vill säga kan knyta roten * reis- (* rais-, raiš-) till klanglikheten med stadsnamnet Lazdijai lazd-. Viktigast här är att flodnamnet Raiš-upis har varianterna Lazda och Lazdija. Visserligen är dessa varianter endast kända från skriftliga källor, men deras autenticitet bekräftas av stadsnamnet Lazdijai. Så någon gång översattes det jotvingiska ordet * reisīs eller * reisas av litauerna — så uppstod Lazda och Lazdija jämsides med * Reisupis. Och av pluralformen av varianten Lazdija och

192

ortnamnet Lazdijai bildades. Ortsnamn bildas ganska ofta i litauiskan av pluralformer av flod- och sjönamn: Anykšta, flod: Anykščiai, stad; Šalantas, flod: Šalantai, stad; Veisiežis, sjö: Veisiejai, småstad, osv.

Om det verkligen gick till så, skulle vi ha ett av de mest intressanta och unika fallen av interferens mellan jotviska och litauiska — närmare bestämt en översättning från jotviska till litauiska. En sådan översättning är möjlig endast i en tvåspråkig situation. Jotvingarnas assimilering måste alltså ha skett fredligt och lugnt, genom intensiv kontakt, ofta med kunskaper i båda språken — litauiska och jotviska. I annat fall skulle en semantisk översättning vara omöjlig.

Lentvaris ⁽¹⁾. År 1596 omnämns godset Lentvaris (Lentvariškės). Bosättningen började växa efter att järnvägen Petersburg–Warszawa byggdes 1861—1862 (4: II).

Det nuvarande namnet Lentvaris är, förefaller det, senare och har utvecklats ur en längre form utan suffix. Till en början var ortnamnet troligen en avledning med suffixet -išk-, jfr Лимоварышки, Litowaryszki år 1639 (110: 268—269), och od folwarku Lentworyszeh år 1758 (21). J. Jurkštas, forskare i Vilnius ortnamn, framhåller att former med suffixet -išk- dominerar i dokument från 1600- och 1700-talen: Лентваришки, Лантваришки, Лимоваришки, Литowaryszki, Littowaryszki, Littawaryszki (107: 30), Lantwaryszki år 1744 (111: 86). Å andra sidan är det också klart att en annan form redan förekom på 1700-talet — med det slaviska suffixet -owo: Lantworowo år 1784 (108). Senare blir denna form dominerande: Ландварово år 1874, Ландверово år 1895, Ландверово år 1905, Lentwarowa år 1908 (21). Den officiella polska formen var Landwarów. Under en tid konkurrerade alltså namnvarianter med -išk- och -ow- troligen med varandra. Det är otvivelaktigt att den nuvarande litauiska formen Lentvaris är en sen ombildning från polska Landwarów ar pan.

När vi har konstaterat att den tidigare namnformen hade suffixet -išk-, måste vi reda ut vilken stam som är den sannolikaste, eftersom, som vi sett, både *lentvor- och *litovar- förekommer. Den äldre formen verkar vara den med *litovar- eller liknande (107: 30). Det rör sig om en personnamnsstam som kan knytas till ett antroponym i släkten Chrebtavičius, belagt sedan 1400-talet: владька луцкий Никифор... подскарбий наш Иванко Литавор Богданович Хребтовича 1487 m.; наместник Утенский, панъ Литаворъ Хребтовичъ 1487 m.; andra skrivningar: Литавор, Литаворъ, Литаворъ, Литавору, Литаварова — alla från slutet av 1400-talet (109: I 549), Литовъръ år 1507 (99: 555), пане Литаворове år 1507 (99: 565), пану Литаворовю omkring 1514 (99: 843), пану Литаворовую år 1516 (99: 868), пану Литавору år 1516 (99: 869), пана Литаворове, панъ Литаворъ år 1516 (99: 820), панъ Литаворъ omkring 1516 (99: 874).

Det skulle alltså röra sig om en person med namnet *Litovaras eller liknande. Som vi ser är stammen i ortnamnet *Litovariškės och personnamnet *Litovaras helt identisk: *litovar-. Därför kan man med säkerhet hävda att ortnamnet *Litovariškės är bildat av personnamnet *Litovaras med suffixet -iškės.

Former som Лентваришки, Лантваришки och liknande är troligen kontaminationer av Landwarów eller liknande och *Litovariškės.

Linkuva ^(3ᵇ). I början av 1500-talet var Linkuva redan ett gods; år 1584 var det en småstad (4: II).

Namnet omnämns för första gången troligen år 1371 i Wartberges ”Livländska krö-

193

nikoje” – Linkowe (28: 99). Denna krönika nämner Linkuva ytterligare ett par gånger: Linkowe år 1372 (samma ställe, 101), Linkowe år 1377 (samma ställe, 115). Senare förekommer liknande former av ortsnamnet: ку Линкову, двора Линковского år 1565 (57: 160), Подъ Линковомъ år 1594 (samma ställe, 361), Линковскій фольваркъ på 1500-talet (35: 169), Linkawa, Linkawos år 1848 (89: I 119), Linkava år 1904 (32: XI 13). Dessa belägg (särskilt hos Valančius) visar att den äldre namnformen var något annorlunda, nämligen Linkavà. Den är känd inte bara från skrifter, utan har bevarats i det levande språket ända till våra dagar.

När formen Linkuvà slog igenom är fortfarande svårt att säga. Som vi har sett skrev Vaižgantas ännu Liñkavą år 1904. Den förkrigstida officiella ortnamnsförteckningen ”Lietuvos apgyventos vietos” anger redan formen Linkuva (33: 306). Sedan dess har den blivit allmänt etablerad i standardspråket.

Förutom ortnamnet Linkuvà är också bynamnet Linkuvà känt (Užliedžių eldistrikt, Kaunas distrikt). Dess äldre form var också Linkuvà – ”Lietuvos apgyventos vietos” angav ännu: Linkavos herrgård, Linkavos by (samma ställe, 71). Dessutom fanns det före kriget en liten by Linkuvà i Kruonis valsčius i Trakai distrikt. En del av byn Smalkiškiai i Biržai distrikt bär namnet Linkavai (eller Linkavai). Stammen linkav- förekommer också i hydronymer: Linkavà å i Krekenava, vänsterbiflod till Nevėžis; Linkava å i Raseiniai, byn Lenkeliai.

Ortnamnet Linkuva (och liknande namn) är bildat med suffixet -ava från litauiska lénkis, liñkis ’sänka, dal; ett litet intrång av vatten i land, vik; krök, vindling’, lénkti ’böja’ eller liknande.

Liudvinãvas (2). En plats i Punia-skogen där jägare brukade stanna och övernatta, kallad Trobomis. Senare växte en by fram här, vilken adelsmannen Liudvikas Konstantinas Pacas (död 1730) gjorde till en småstad. Staden fick Magdeburgrättigheter 1719 (60: 564–565).

Forskarna är överens om att småstaden fått sitt namn efter adelsmannen Liudvikas Pacas (60: 564; 6: III 202). Det skulle vara en avledning av personnamnet Liùdvikas med suffixet -avas av slaviskt ursprung (som Aleksandrãvas, Endriejãvas, Jokūbãvas och liknande). Det är dock oklart varför vi har formen Liudvinãvas och inte *Liudvikavas. B. Kviklys menar visserligen att den ursprungliga namnvarianten var *Liudvikavas, ur vilken Liudvinãvas senare skulle ha utvecklats. Men detta påstående är ganska svårt att belägga; exempelvis var bynamnet Liudvikãvas i Telšiai distrikt sådant och har förblivit så ända till våra dagar. Eller också nämner E. Volteris och andra källor bynamnet Людвиково i Balbieriškis valsčius i Marijampolė län år 1901, och samtidigt småstadens namn Людвитовъ (21). Dessa två ortnamn har emellertid inte blivit likformiga. Därför finns det ingen tydligare grund för att anta att *Liudvikavas på något sätt skulle ha blivit Liudvinavù. Därtill känner vi, enligt våra uppgifter, inte till några belägg med k (*Liudvikavas eller liknande). Då återstår att anta att Liudvikas Pacas, när han skapade småstadens namn, gick sin egen väg – helt enkelt bildade det namn han ville ha, som han tyckte om, det vill säga använde modellen personnamn plus suffixet -avas ”kreativt”. I exempelvis församlingsförteckningen för Alvitas dekanat från 1744 finner vi Ludwinow (111: 185).

Maišiagala (1). En mycket gammal bosättning, omnämnd på 1200-talet. Eftersom orten sedan länge har varit viktig ur flera aspekter nämner historiska källor dess namn ganska ofta, jfr: Mitzegale år 1254 (28: II 137), Nitzegale år 1254 (n i ordets början står här i stället för m – se 106: 36), Meyszegele år 1364 (28: III 595), Meisegale år 1365 (samma ställe, II 86), Masgallen år 1366

194

år (samma ställe, 553), Maisegal år 1385 (samma ställe, 693), Meysegaln år 1385 (samma ställe, 694), Meyegallen år 1385 (samma ställe), Meisegal år 1385 (samma ställe, 696), från Mayzegayl år 1385 (samma ställe, 694), Meisegaln år 1385 (samma ställe, 695), Meyschegallen år 1387 (samma ställe, 633), Meisegalle år 1390 (samma ställe, 639), Misegallen år 1390 (samma ställe, 642), Maysigal år 1390 (samma ställe, III 162), Meisschengallen år 1390 (samma ställe, II 641), y Мойшокголе år 1442 (8: 120), у Мойшокголе år 1442 (samma ställe, 121), у Мойшокголе på 1400-talet (samma ställe, 186), ез Мойшакголе år 1486 (samma ställe, 240), ез Мойшокголе år 1487–1489 (samma ställe, 266), ез Мойшокголе år 1490 (samma ställe, 314), у Мойшакголской волости år 1475 (samma ställe, 57), у Мойшокголе år 1442 (samma ställe, 120), съ корчомъ Мойшокголскихъ på 1400-talet (samma ställe, 184), зѣ корчомъ Мойшокголскихъ år 1487–1489 (samma ställe, 251), до Мойшокголы omkring år 1514 (99: 183), з Мойшакголы omkring mitten av 1500-talet (62: 674), до Мойшакголы år 1564 (samma ställe, 762), до Мойшакголы år 1564 (samma ställe, 766), з Мойшакголы omkring år 1564 (samma ställe, 783), dąmbrowy moyszagolskie år 1554 (57: 80), od ziem moyszagolskich år 1554 (samma ställe, 63), och så vidare. I polskan blev formen Mejszagota slutgiltigt etablerad, på ryska Мейшагола.

De historiska dokumentens belägg varierar något, men återspeglar i stort sett den nuvarande officiella formen Mášiagala ganska exakt (särskilt ordenskrönikornas Meisegale, Maisegal och liknande). Därför råder det inget tvivel om dagens officiella namn Mášiagala. Därtill känner det levande språket till namnet även i vår tid (i trakten kring Musninkai, Gelvonai och på andra håll).

Namnet Mášiagala är en sammansättning, bildad av roten maiš- och -gal- med fogevokalen a: jfr också Eiriñgala, Lėkėnagála, Nõciagala, Tãrñagala, Zvãnagala (om liknande ortnamn och leden -gal- se närmare under Ramýgala). Ursprunget till den första leden maiš- är oklart. Man kan anta att den kommer från ett personnamn. Visserligen är personnamnet (det nuvarande efternamnet) *Maišys eller liknande inte känt. Men i östra Litauen (Šešuoliai eldistrikt) har efternamnet Maišėlis noterats i vår tid (34: II 134). Det kan vara en avledning med diminutivsuffixet -elis från *Maišys eller liknande. I så fall skulle ortnamnet Mášiagalas ursprungliga betydelse vara ”*Maišys ände, trakt” eller liknande. Det finns många paralleller: Daukšiõgala — ”Daukšys ände”, Nõciagala — ”Nõcys eller Nõcius ände”, Stavarỹgala — ”Stavaras ände” och andra.

Marijámpolė (1). Detta är en jämförelsevis ny stad. Man antar att det före 1500-talet fanns skogar på den nuvarande stadens plats, och att kolonister började flytta dit först på 1500-talet. Koloniseringen kan ha påskyndats av den ryska invasionen av Litauen 1655. Flyende undan ryssarna sökte skydd i Sūduvas skogar. Dessa flyktingar grundade byn Pašešupys (eller Pašešupiai) vid floden Šešupė, som omnämns första gången i Kaunas läns skattelängd från 1667. År 1717 grundades Kvietiškis herrgård nära byn, och snart började en småstad växa fram intill den. Pašešupys tillhörde Kvietiškis herrgård, vars ägare också tog initiativet till att grundlägga småstaden. J. Basanavičius-torget i Marijampolė ligger ungefär på den plats där byn Pašešupys låg; den tillhörde Prienai äldsta distrikt. Prienai äldstedistriktets ledare tyckte inte om namnet Pašešupys och döpte småstaden till Starapolė. Namnet omnämns första gången år 1736. Från och med då försvinner namnet Pašešupys ur dokumenten.

Medan Starapolė växte fram började en annan småstad uppstå i närheten. År 1750 utverkade grevinnan Butlerienė, äldstedistriktets förvaltare i Prienai, från marianerklostret Sta-

195

rapolei kuniga och byggde ett kloster och en kyrka mellan floderna Šešupė och Jevonis. Här började marianermunkarna slå sig ned, och Marijampolė fick sitt namn efter dem (staden nämns första gången under detta namn år 1756). År 1792 beviljade Stanisław August Marijampolė stadsrättigheter och tillstånd att ha ett sigill med ett vapen. Så småningom började staden Marijampolė växa fram och trängde helt undan namnet Starapolė. Marijampolė är alltså en sammanslagning av två bosättningar — Starapolė och Marijampolė (6: III 149–151; 3: II).

Av historien om stadens uppkomst och tillväxt framgår också ursprunget till dess namn — det är ett mer artificiellt, lärdomsmässigt namn, bildat av namnet på munkorden marijōnas och -polė. * Marijampolė är svåruttalat på litauiska och övergick därför till Marijámpolė.

Det finns flera tiotal ortnamn i Litauen vars andra led är -polė eller -polis. Deras ursprung varierar. Det råder dock inget tvivel om att den andra delen -polė, -polis i en del av dem kan härledas från det grekiska substantivet polis ’stad, borg’. Det rör sig om ortnamn som godsägare, innehavare av sätesgårdar eller andra ägare bildat artificiellt i imitation av forntiden. Under lång tid var det på modet i Europa att skapa ortnamn med antika förebilder. Ett eko av denna tradition kan kanske också vara stadsnamnet Marijámpolė — ordagrant skulle det betyda ’marianernas polis’, det vill säga ’marianernas stad’.

Att knyta den andra delen -polė till den grekiska ändelsen polis -ė möter inget hinder, eftersom något tydligare samband mellan ortnamn med ändelserna -polė, -polis och ändelserna -ė, -is och dessa ledens ursprung inte finns. Exempelvis kan den andra delen -polis i ortnamnen Bagnápolis, Koncepolis, Krasnópolis, Pūstápolis sannolikt inte härledas från grekiskans polis ’stad’, utan från slaviska språk — polska pole, ryska och belarusiska pole ’fält’. Att det förhåller sig just så framgår av ortnamnens semantik — deras första led bagn-, konc-, krasn-, pūst- kommer från appellativer — lånord från slaviska språk i litauiskan, till exempel bagnà ’träsk’, pūstas ’tom’, eller direkt från motsvarande slaviska ord (polska bagno, ryska och belarusiska болото; polska koniec, ryska конец; belarusiska красны, ryska красный; belarusiska пусты, ryska пустой). Alltså betyder exempelvis Bagnápolis ’klibbigt, vått fält’, Pūstápolis ’tomt fält’ och liknande. Generellt kan man säga att när ortnamn med leden -polė, -polis har ett första led som kan betraktas som bildat av ett appellativ, är det andra ledet -polė, -polis nästan utan undantag att betrakta som ett slaviskt lån (polska pole, belarusiska och ryska pole).

Omvänt kan det andra ledet -polė, -polis i sådana ortnamn vanligtvis knytas till grekiskans polis när det första ledet är ett egennamn (oftast ett personnamn). Även i detta fall syns inget tydligare samband mellan ändelserna -ė, -is och ursprunget. Exempelvis Anápolė ir Anápolis: de har olika ändelse, men det första ledet kommer sannolikt från personnamnet Ana. Eller återigen: Janápolė ir Janápolis — från Jónas.

Med detta i åtanke verkar det mer övertygande att härleda det andra ledet i namnet Marijámpolės från grekiskans polis: ’marianernas stad’. Men här finns också ett ’men’. Som nämnts ändrades byn Pašešupys namn godtyckligt (på initiativ av Prienais ståthållare) till Starapolę. Det är nästan säkert att båda leden i detta ortnamn är slaviska lån: ’staroje pole’ — ’gammalt fält’. När namnet Starapolė alltså ersattes med namnet Marijámpolė kan det äldre namnets andra led -polė ha överförts mekaniskt till det nya namnet Marijámpolė. Ändå är det mer sannolikt att marianerna själva eller deras mecenater medvetet hellre betraktade det nya namnet

196

som ’marianernas stad’ än som ’marianernas fält’.

Merkinė (2). En av de äldsta bosättningarna i Litauen. Den nämns för första gången år 1377, då korsriddarna härjade borgen i Merkinė (6: I 430). Merkinė finns med i en förteckning över litauiska småstäder från 1551. Sigismund August beviljade på nytt Merkinė Magdeburgrättigheter år 1556. Från 1500-talet omnämns godset och ståthållardömet i Merkinė (3: II).

De äldre beläggen för namnet i historiska dokument är tämligen lika: Merken år 1377 (28: II 584), Merkenpil år 1377 (ibid., 587; denna stavning visar tydligt att det redan fanns en borg i Merkinė i slutet av 1300-talet), Merken år 1393 (ibid., 653), Merkin år 1384 (ibid., 689), Merken år 1384 (ibid., 690), Merkin år 1384 (ibid., 691), Merken år 1385 (ibid., 696, 697, 698), Merke år 1387 (ibid., 699), Merkinpille år 1391 (28: III 176), Merkin år 1393 (ibid., 191, 264), Merkyn år 1394 (ibid., 627).

Namnets ursprung är klart — det är en avledning med suffixet -inė från flodnamnet Merkys. Det finns fler ortnamn av denna typ i litauiskan: floden Nemenčà: småorten Nemenčìnė; floden Dàbrupis: byn Dabrupìnė i Tauragė distrikt; floden Kiemsrūtas: byn Kiemsrūtìnė i Panevėžys distrikt (41: 202).

Molėtai (1). Namnet Molėtai omnämns första gången år 1387 i Jogailas brev till biskopen i Vilnius, med anledning av aukštaiternas kristnande och grundandet av Vilnius stift: ”...vi skänker som en evig och oåterkallelig gåva till den kyrkan och dess blivande biskop vårt Tauragnai slott med det tillhörande området samt byarna Labanoras och Molėtai”. I slutet av 1300-talet var Molėtai alltså fortfarande en by. År 1492 bekräftade storfursten Alexander denna gåva. Molėtai tillhörde biskoparna i Vilnius fram till 1700-talet (6: II 42). Före kriget var orten centrum för ett distrikt.

Namnets ursprung är inte helt klart. Teoretiskt skulle det kunna vara bildat av pluralformen av ett personnamn, men något tydligare personnamn som * Molėtas eller liknande är inte känt. Det nutida efternamnet Moletà (känt från trakten kring Dusėtai och Obeliai) är sannolikt en dialektform av Meletà. Därför vore det svårt att bevisa att Molėtai har sitt ursprung i personnamn.

Det är nog mer sannolikt att knyta namnet Molėtai till appellativet molétas, moléta ’lerig, lerig’, det vill säga ’lerigt fält, lerig jord’ eller liknande. Dessutom kan appellativet molétas också betyda ’lerfärgad, brunaktig’. Platsnamn bildade av ordet molétas, -a kan alltså ursprungligen ha betytt inte bara ’lerig’, utan även ’lerfärgad’. Ortnamnen Molét-kalnis, ett fält i Leliūnai, och Molétai, ett fält och kärr i Joniškis (Molėtai distrikt), stöder detta antagande: Molét-kalnis skulle betyda ’lerigt eller lerfärgat berg’, och Molėtai helt enkelt ’leriga fält’ eller liknande.

Nemenčinė (2). En gammal bosättning, belagd åtminstone sedan omkring 1338 (4: II).

Först och främst gäller det själva genusformen. Tidigare förekom stavningar med -inc, till exempel hos S. Gimžauskas: ”Kaip gi keistas Nemenčinas, kad gimtosios kalbos ginas” (6: I 182), Nemenčinas i tidskriften ”Viltis” år 1908 (21). Därför är det lämpligt att stödja sig på uppgifter i historiska dokument: Нумененскуна år 1486 (67: 407), Немуненскуна år 1501 (ibid., 617), Неменчинское волости, у Неменчине, у Неменчине, у Не-

197.

менччинской волости (ten pat, 23), Неменчинское волости 1495 m. (ten pat, 611), двора Неменчинского 1514 m. (99: 117), Неменчинское волости 1516 m. (ten pat, 407). Daug kartų vardą mini 1554 m. Nemenčinės ir Linkmenų vls. inventorius: do Niemęczyną (57: 37), do Niemenczyną (ten pat, 38), z Niemenczyna (ten pat, 40), od Niemęczyny (ten pat, 52), do Niemenczyny (ten pat, 54), od Niemęczyny (ten pat, 79), od Niemenczyna, od Niemęczyma (ten pat, 80), od Niemęczyna (ten pat, 83). Kiti užrašymai: Въ Неменьчьне 1523 m. (82: 150), з Неменчина 1567 m. (87: 449, 547), з Неменчины 1567 m. (ten pat, 561), Неменчинска 1566 m. (62: 882), Неменчинь 1567 m. (87: 503), Неменчинь 1678 m. (98: 491), imienia Niemęczynskiego 1629 m. (70: 110), podania dworu Jencmieniszek, alias Niemienczyna 1629 m. (ten pat, 329), Niemenczynensis 1744 m. (111: 40), Niemeczyn 1744 m. (ten pat, 174), рез м-ко Неменчина 1822 m. (65: III 59), в Неменчине 1829 m. (ten pat, 359), Неменчина 1874 m. (113: 4), Неменчинь 1874 m. (ten pat, 49), Неменчинь 1892 m. (83: 92), Неменчинь 1904 m., Неменчинь 1905 m. (21) ir t.t.

Som vi ser har två former länge konkurrerat — med mjuk (-inė) respektive hård (-inas) ändelse. Även i samma dokument — inventariet från 1554 över Nemenčinė socken — skrivs namnet på olika sätt: z Niemenczyna — od Niemęczyny, do Niemęczyna — do Niemenczyny. I polska etablerades formen Niemenczyn (13: II 534), i ryska — Неменчинь. Den litauiska språkstandarden är tydlig — Nemenčinė. Det finns ingen anledning att tvivla på dess riktighet. Som vi sett har historiska dokument respekterat den sedan gammalt, och så har den levande språkanvändningen också känt och känner den. Formen stöds, om än indirekt, även av namnets ursprung och ordbildning: Nemenčinė är en avledning med suffixet -inė från flodnamnet Nemenčia (för en utförligare diskussion av ortnamn med denna bildning, se Merk inė).

Nida (2). Neringas centrala tätort, som etablerades på sin nuvarande plats relativt sent. Det gamla Nida låg omkring 2 km söder om det nuvarande, närmare Östersjön. Orten fick Magdeburgrättigheter 1529. När sanden begravde Gamla Nida 1675 började invånarna slå sig ned längre norrut, och 1732 bosatte de sig i dagens Nida (4: III). I närheten hade redan byarna Skrzdynė och Purvynė etablerats. Nida bildades alltså av tre små byar — Nida, Skrzdynė och Purvynė (6: IV 680).

Vad gäller de första beläggen för namnet råder flera tvivel. I beskrivningar av Tyska ordens vintervägar nämns platsen Noyken två gånger år 1386 (28: II 668, 670). Utgivarna menar att platsen måste ha legat på Kuriska näset, nära Rasytė: ”Der Ort... kann Wohl nur in der Gegend von Rossiten auf der Kurischen Nehrung gelegen haben” (där, 668). Det rör sig sannolikt om Nida. Konsonanten k i namnet Noyken kan stå i stället för d i *Noyden. R. Pietsch hävdar att Nida i Tyska ordens vägförteckningar år 1437 kallades noyden (50: 26), Noyden (där, 27). B. Kviklys resonerar på liknande sätt (6: IV 680). Ingen av dem anger dock källan exakt, så påståendet har inte kunnat verifieras — i registret till ”Scriptores Rerum Prussicarum” finns varken Noyden eller någon liknande form. Den förekommer inte heller i andra forskares arbeten, till exempel I. Steponavičienės ordbok (106). Formen Noyden förblir därför hypotetisk.

Namnet Nida har flera gånger fångat forskarnas uppmärksamhet. Troligen var K. Būga den förste som ingående förklarade ortnamnet. Han förband det med ett flodnamn i Preussen,

198

belagt som Nyda år 1343 och som Neyde år 1420 (ty. Neide-Fluss, Kr. Neideburg). Polackerna uttalade detta flodnamn Nida. Enligt K. Būga kommer pol. Nida från preuss. *Neidā. För denna hypotes talar inte bara belägget Neyde från 1420 och ty. Neide-Fluss, utan även ett flodnamn i Samland, Neyden år 1439, bynamnet Neydowe år 1332 (ty. Needau), Niedin-See <, som är en sjö. *Niedinis (nu lat. Niediņu-ežers). K. Būga jämförde också dessa ortnamn med kelt. Nida (ty. Nidda, biflod till Main), Nida (biflod till ty. Nied-Saar) och ansåg att de möjligen kunde härledas från sanskrit nédati “flyter, strömmar” (2: III 241). J. Otrębski knöt det polska namnet Nida till litauiska hydronymerna Niedus, Niedulis, Niedà och härledde dem, liksom K. Būga, från nédati (43: 148).

J. Udolph har nyligen undersökt Europas hydronymer Nida med flera allra bredast och mest ingående. Han presenterade en hel rad flodnamn med nid-, neid-, däribland också det litauiska ortnamnet Nidà (ty. Nidden). Författaren förklarade deras ursprung på liknande sätt – han förband dem med sanskrit nédati < *neideti ”flyter, strömmar” (44: 181–186).

J. Udolph kartlade europeiska flodnamn och andra ortnamn med nid-, neid-. Kartan visar en tydlig regelbundenhet: namn med *neid- är spridda i östra Europa, medan namn med nid- finns i den västra delen. Det enda undantaget är lit. Nidà (där). Bara detta faktum väcker tvivel om huruvida dagens form Nidà är ursprunglig och äldst. Som vi sett (även om vissa författare, däribland W. Schmidt, tvivlar på detta – (69: 29)) innehåller roten en diftong i Tyska ordens vägförteckningar från slutet av 1300-talet: Noyken, Noyden. Därför kan man anta att vokalen i uppstod senare i stället för diftongen (-ai- eller -ei-). Det är visserligen svårt att bevisa, men historiska belägg visar ändå en tendens att diftonger ersätts av monoftonger. Exempelvis hade samma flodnamn i Preussen, som polackerna uttalar Nida (i ordens belägg från 1344 skrivet Nyda), tydligt en diftong i roten – Neyde. År 1420: vokalen i i den polska formen är en regelbunden monoftong i stället för preussiskt ei (litauiskt ie) (2: III 241). Eller det preussiska ortnamnet Nedem, Neydem år 1389, Neydams Neyderes år 1430 (ty. Neydims), härlett från det preussiska personnamnet Neydım och liknande, belagt som Nydem år 1374 (47: 108). Följaktligen kan man misstänka att roten nid- i dagens namn Nidà är senare och har uppkommit ur diftongen -ai- eller -ei-. Fakta från kuršininkaiternas dialekt i Neringa stöder denna tanke. Prėila uttalas Pelė (50: 40–41), Peleikis uttalas Pelekis (där, 35). Sådan monoftongering förekommer också i standardspråkliga ord: veide uttalas vėde, greite uttalas grėte, režė uttalas rėže (51: 259).

Även namnets ändelse -a väcker tvivel. Äldre belägg skulle kunna tyda på att -a är en senare form, utvecklad ur -e. I ett register över ortnamn insamlade från det levande språket i slutet av 1800-talet skrev V. Kalvaitis: Nide, genitiv Nidės (ty. Nidden) (45: 47). Lokalbefolkningen (kuršininkaiterna) använder fortfarande formen Nide (46: 157). Troligen kommer Nide från *Nidē, det vill säga från *Nidžiai. Denna hypotes får gott stöd av parallellen Prėlos. Den nuvarande formen Prėila är ny — ännu 1960 fick man från lokalbefolkningen uppteckna formen Prėilė, det vill säga Preilē. Jfr även: ”Eina į Preilius” [”Går till Preilius”]; ”Preilių rągas” [”Preilius udde”]. En lettisk variant av namnet är också känd: Preiļu bukte — i Kuršu kapās — Maģâ un Dižâ Preiļu bukte (68: 52). Enligt F. Hinzes uppgifter använder kuršininkaiterna numera formen Prele (46: 157), som kan komma från *Preile (det vill säga från *Preiligi). Det verkar också ha funnits andra varianter av namnet — Preili, Preiļi (69: 30). Alltså är ändelsen -a och betoningen (Prėila) nya och icke-autentis-

199.

kas. Det råder inget tvivel om att den fullständiga motsvarigheten till Preiliai är namnet på den lettiska staden Preili (på litauiska skulle det vara * Preiliai).

Lit. Preila (av Preilai) och lett. Preili är sannolikt ortnamn av personnamnsursprung – även i våra dagar har efternamnet Preilis registrerats i Lettland (52: 485). Det är utan tvekan lettiskt och kan förknippas med lett. preilis ”oinbjuden gäst” eller preilis ”att på ett visst sätt korslägga två störar för att förstärka en väv”.

Därmed kommer vi fram till slutsatsen att Nida tidigare dialektform var * Naidė eller * Neidė, det vill säga * Naidžiai eller * Neidžiai. För övrigt skulle pluralformen åtminstone delvis också stödjas av exempelvis skrivningen i ”Viltis” från 1854: Nidų parapiją (21).

* Naidžiai eller liknande skulle vara ett ortnamn av personnamnsursprung, främst förknippat med det preussiska personnamnet Noyde, vidare med det preussiska ortnamnet Nayde-lauken från 1305 (47: 104), lett. Naidiņa gård, Naidiņi by (40: III 467), lit. Naidai by i Širvintos distrikt, Naidynė by i Šakiai distrikt, Naidinai by i Šalčininkai distrikt, Naidinė skog i Gruzdžiai kommun och liknande.

Ursprunget till roten naid- är inte helt klart, men även här, liksom i fallet med Preila (Preiliai), är en förbindelse med lett. naids, naidu ”oenighet, fientlighet, hat”, naidugties ”bli arg, gräla, leva i osämja” den mest sannolika. Jfr även lit. naidė ”odåga, bedragare”.

Därmed skulle det visa sig att det undantag i östra Europa med nid- (Nida) som J. Udolph konstaterat i själva verket bara är skenbart, eftersom ortnamnet Nida varken är ett hydronym eller har hydronymiskt ursprung, utan i stället har personnamnsursprung.

Ūnuškis (1). En gammal bosättning. En kyrka byggdes där 1505, herrgården i Onuškis nämns 1511 och 1554 gavs tillstånd att anlägga en småstad (4: III).

Namnet har utan tvekan personnamnsursprung. Man antar att ortnamnet Ywanendorf, som nämns i de tyska ordensresornas beskrivningar, är samma plats som Ūnuškis (6: I 473–474). Men här finns också en viss oklarhet, eftersom även en annan ort nämns i närheten — Hannusdorf: ”von Wirska bis czu Ywanendorfe ist iij mile... von Ywanendorfe bis czu Mantegirdendorfe ist ij mile, do vluest dy Salse... von Mantigirdendorffe bis czu Hannosdorfe ij mile; von Hannusdorfe bis czu Mynegelia dorfe ist ij mile” (”från Versekos till Ywanendorfe är en mil... från Ywanendorfe till Mantegirdendorfe är en mil, där Šalčia rinner... från byn Mantigird till Hannusdorfe är en mil, från Hannusdorfe till byn Mynegelia är en mil”). Den beskrivna vägen går från Merkinė via Perloja och de nämnda byarna till Šalčininkai (”do nympt Salseniken eyn ende”). Med andra ord färdas man längs Merkys åt nordost. Därför är det svårt att förstå varför man, på väg mot Šalčininkai, gjorde en betydande omväg norrut. I så fall borde även vissa andra orter ha nämnts längs vägen med en mils mellanrum, till exempel Dusmenys och Leipūnai, och först därefter Onuškis. Därför uppstår också frågan om dessa ”byar Ivano och Hanuso” verkligen är dagens Onuškis. De kan helt enkelt ha varit större gårdar som senare försvann eller fick andra namn. Något liknande måste ha hänt med ”byarna Mantigird och Minagaila” — sådana finns inte i Litauen i dag.

Men om det ändå skulle visa sig att Onuškis kan förknippas med någon av de nämnda byarna, så inte med Ywanendorf, utan snarare med Hannusdorf, eftersom

200

Ywanendorf nämns här först; därefter skulle Mantegirdendorf följa, och först sedan Hannusdorf, det antagna Onuškis.

Hur det än må vara visar namnen på de nämnda byarna Ywanendorf och i synnerhet Hannusdorf (Hannosdorf) att det i dessa trakter redan i slutet av 1300-talet fanns Ivaner (”Jon”) och Hanuser (”Onuš”), efter vilkas namn ortnamn kan ha bildats.

I detta konkreta fall kan bosättningens namn knytas till personnamnet Hanusas, vars litauiska motsvarighet skulle vara *Onusas. Detta antagande förefaller tämligen rimligt också därför att det finns uppgifter om att det kungliga godset Onuškis grundades i slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet på mark som tillhört den tidigare kungliga byn Skundonys. Godsets byggnader ska ha uppförts på den livegne bonden Anusas (Hanusas) mark (6: I 473—474).

Således är det, trots att det inte är helt klart vilken historisk person orten fått sitt namn efter, obestridligt att ortnamnet kommer från en viss fonetisk variant av namnet Jónas.

Det bör noteras att det i Litauen finns två orter med namnet Onuškis: förutom köpingen i Trakų distrikt även en by i Rokiškio distrikt.

Det rör sig om ortnamn bildade med suffixet -uškis av förnamnet eller efternamnet *Onu-(as). Visserligen tycks ett sådant efternamn eller förnamn inte längre finnas kvar i det levande språket, men som vi har sett kan det ha förekommit tidigare. Det framgår av det nuvarande efternamnet Onusaitis — en avledning med suffixet -aitis från *Onus(as) eller liknande. Efternamnet *Onus(as) är i sin tur ett lån, troligen från polska Hanus, Hanuš < Jan.

Ortnamn med suffixet -uškis är ovanliga och förekommer huvudsakligen i östra Litauen. De bildas endast av personnamn med ändelsen -us: Bartkuškis (Širvintų distrikt): Vaitkuškis (Ukmergės distrikt): Vaitkus, Milkuškos (Švenčionių distrikt): Milkus.

Alltså, liksom Bartkuškis, Vaitkuškis kommer från Bartkus, Vaitkus, så kommer Onuškis från *Onus(as).

Palanga (3ᵇ). En av de äldsta orterna i vårt land. Man antar att Danmarks kung Valdemar I landsteg här med sin armé år 1161. Palanga nämns år 1253 i Livländska ordens och Kurlands fördrag: Palange (2: III 169). Under 1100- och 1200-talen var Palanga ett betydande handelscentrum och Litauens viktigaste hamn; under 1500–1700-talen var det ett starostadistriktcentrum, och år 1547 nämns Palangas köping. Orten upptogs i förteckningen över LDK:s icke-privilegierade städer för åren 1529—1562 (4: III; 3: II; 6: IV 267).

Bland andra omnämnanden kan även jämföras Palange år 1372 (28: III 597), zu Palangen år 1425, Palangen på 1400-talet (55: 18), Polonga år 1748 (48: I 328), Polonga år 1755 (där, 380).

Ortnamnet Palangà förekommer på flera håll: bäcken Palangà i Endriejavas distrikt, ängen Palangà i Alsėdžiai distrikt, träsket Palangà i Varniai distrikt och dammen Palangà i Kražiai distrikt. Dessutom är ytterligare en Palangà känd från den lettiska delen av Kurland, nära Kazdanga — på tyska skriven Polangen (2: 169). Geografin för denna plats visar att ortnamnet, såsom K. Būga ansåg, är kuriskt. Detta gäller särskilt suffixet -ng-, som var särskilt karakteristiskt för kurierna (2: III 109, 789): Gandingà, Abìngà, Veringà, Būtinogė, Alangà, Čyžanga.

Det innebär att Palangų är en avledning med suffixet -anga av ord med roten pal-. Troligen var detta en fysiografisk term med betydelsen jordområden, träskmarker eller liknande-

201.

nai — lit. pālios ”stora kärr och ödemarker på platsen för igenväxta sjöar”, lett. palas, palas ”en sjös sumpiga strand”, paleja ”lågland, dal”, pali ”översvämning, flöde, utbredning”. Dessa ord är mycket ålderdomliga och har motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk — dakiska pala ”pöl, kärr, träsk”, latinets palus ”träsk” och liknande (49: 241). Den ursprungliga betydelsen av Palangos hade tydligen samband med begrepp som fuktiga lågland, kärr, översvämmade ängar och liknande.

Pandėlys (3ᵃ). År 1591 omnämns redan småstaden Pandėlys (4: II).

De äldre beläggen är tämligen enhetliga: Ponedеле år 1744 (111: 180), Ponedel år 1784, Ponedel år 1854, Понедель år 1881, Понедель år 1892, Понедель år 1845, Понеделе år 1915 (21), Pān(e)dėlio år 1904 (32: X 40), Pān(e)dėlio församling, Pan(e)dėlys (där, XI 26).

Den tidigare namnformen var alltså tydligen *Pannedelus. Senare förkortades den till Pandėlys. Det finns fler exempel på liknande förkortning, till exempel uttalas Panevėžys ofta Panvėžys av invånarna i trakten.

Ursprunget till stadsnamnet Pandėlys är oklart. Samtidigt måste man instämma i J. Otrębskis uppfattning att det i Litauen finns bosättningar vars namn härrör från benämningar på marknadsdagar. Sådana är Serėdžius — från det slaviska lånordet sereda ”onsdag”; Subãčius — från det slaviska lånordet subata ”lördag”. Till dessa skulle även *Panedėlys, Pandėlys kunna räknas — från litauiskans slaviska lånord pãnedėlis ”måndag” (114: 56–57).

Pilviškiai (1). Byn grundades i början av 1500-talet och fick Magdeburgrättigheter år 1536 (4: III).

De äldre beläggen liknar varandra: Пилавашки år 1589 (35: 231), Pilwiszki år 1738 (21), Pilwiszki år 1744 (111: 186), Pilwiszki år 1880, Pillwischken år 1816 (21) och så vidare.

Om namnets ursprung har olika uppfattningar framförts. År 1938 skrev J. Totoraitis: ”Pilviškiai ligger på den plats där Pilvė mynnar ut i Šešupė och har utan tvekan fått sitt namn efter denna flod” (60: 554). B. Kviklys betvivlar denna etymologi, eftersom: ”I östra Litauen (i trakten kring Nemenčinė, Vabalninkas, Kavarskas och Anykščiai) finns ytterligare sex byar och ensligt belägna gårdar med samma namn, trots att det inte finns någon å Pilvė där... För att klargöra namnet Pilviškiai närmare behövs fortfarande språkvetenskapliga studier” (6: III 422).

Senare härledde J. Balčikonis (9: 250) och M. Razmukaitė (41: 203) namnet Pilviškius från flodnamnet Pilvė.

Det verkar inte finnas någon starkare grund för att betvivla Pilviškių hydronymiska ursprung. Därtill är denna typ av ortnamnsbildning särskilt vanlig i Suvalkija: Aistiškiai by i Vilkaviškis distrikt: ån Aista, Amalūškiai by i Marijampolė distrikt: sjön Ãmalvos, ån Amalvė, Gulbiniškiai by i Vilkaviškis distrikt: ån Gulbinas, Paikiškiai by i Marijampolė distrikt: ån Paikis, Pentiškiai by i Šakiai distrikt: ån Pentã, Šilūpiškiai by i Šakiai distrikt: ån Šilūpis, Vãiguviškiai by i Šakiai distrikt: ån Vãiguva (41: 203).

På B. Kviklys invändning om hur man då ska se på andra liknande ortnamn där det inte finns någon flod med namnet Pilvė eller liknande kan man svara att de helt enkelt har bildats på annat sätt och har ett annat ursprung. Det finns faktiskt sex sådana officiella oikonymer: Pilviškės by i Vilnius distrikt, Pilviškiai by i Kurkliai socken, Anykščiai distrikt, och by i Debeikiai socken, Anykščiai distrikt, Pilviškiai by i Kupiškis distrikt och by i Molėtai distrikt. Dessa

202

Sex ortnamn är sannolikt av personnamnsursprung — bildade med de possessiva suffixen -iškės eller -iškiai av ett personnamn (förnamn, efternamn eller öknamn) * Pilvius, * Pilvys eller liknande. Visserligen har sådana efternamn inte bevarats till våra dagar, men de förekom säkert tidigare — jfr t.ex. Jan Stanisławowicz Pilwo (57: 496). Dessutom är även i vår tid ett stort antal avledda och på annat sätt bildade efternamn med pilv- kända: Pilvaitis, Pilvėlis, Pilvinis, Pilvinskas. Sådana förekom också tidigare, t.ex. Wojciecha Wojciechowicza Pilwielia (57: 258).

Punià (4).

Platsen omnämns år 1382 i Tyska ordens krönikor; år 1387 betecknades den som en småstad och ett litet slott. I början av 1500-talet fick den Magdeburgrättigheter (4: III).

De äldre skrivformerna varierar: Ponau, terra Punnow år 1382 (28: II 612), czu Pünnowe år 1384 (samma källa, 689), czu Ponne, Von Ponne, czu Ponnaw, von Ponnaw år 1384 (samma källa, 698), во Пуну 1487—1489 (8: 247), во Пуну år 1490 (8: 315), Пуньскому (наместнику) år 1519 (99: 1025), Vlicza Puniška år 1561 (57: 638), s Pūniškiej vilicze år 1561 (samma källa, 640), jego mci pūńskiej år 1561 (samma källa, 661), Пуну år 1588, 1589 (35: 264), Пуну år 1597 (8: 2), съ корчомъ Пуньскихъ från 1500-talet (8: 187), Punie år 1744 (111: 182), Пунская пуща år 1867 (93: 78). Trots viss variation i stavningen (framför allt ordenskrönikornas o i stället för u) kan man emellertid, med stöd av det levande språkbruket och majoriteten av äldre skrivformer med u, hävda att den äldre formen faktiskt hade vokalen u i stammen — Punià.

Det finns fler ortnamn med stammen pun- i Litauen: Punià, en åker och en enslig gård i Žeimelis socken, Punèlė, ett kärr i Onuškis socken, Puniaĩ, en by i Taujėnai församling, Ukmergė distrikt, Puniškiai, en by i Šakiai distrikt. Deras ursprung är sannolikt olikartat. Namnet Punià på den ensliga gården och åkern uttalas dialektalt Pùn’, och kan därför vara * Punia. Då skulle det behöva härledas från litauiska pūnė, pūnė, pūnià ”avbalkning i en loge för att samla agnar; agnbehållare; ladugård; gårdsplan, fålla; koja, tält, håla, grotta, krypin” (115: X 916–917). Om dessa ords ursprung har det framförts olika uppfattningar — A. Brückner, P. Skardžius (118: III 402) och senare även E. Fraenkel (120: I 667) betraktade dem som slaviska lånord. Andra forskare, däribland senare tiders forskare, tvivlade inte på deras baltiska ursprung — K. Būga (2: II 524—525), M. Vasmer (118: III 407), J. Laučiūtė (119: 20). Dessa författare framhåller också att motsvarande ord i de slaviska språken är lån från baltiska språk.

Bebyggelsenamnen Puniaĩ och Puniškiai är personnamnsbaserade — de har bildats av efternamnen Pūnė, Punià, Pūnis, Pūnys eller liknande.

Därmed förblir småstadens namn Punià mycket ensamt och svårförklarligt. Det skulle kunna knytas till de nämnda appellativen pūnė, pūnė, pūnià, men ett sådant samband stöds inte av fonetiken — långt ū och kort u. Man kan spekulera över om det korta u:et i ortnamnet Punià inte är sekundärt, av senare datum och oregelbundet utvecklat ur långt ū: * Pūnia. Visserligen nämner vissa författare appellativet punė (118: III 407), men andra källor, däribland den stora ”Litauiska språkordboken”, belägger inte en sådan form.

Semantiskt är härledningen av Puniõs från litauiska pūnė, pūnė, pūnià mycket lockande, särskilt med tanke på betydelserna ”gårdsplan, fålla, koja” och liknande. En gång i tiden fanns det nämligen väldiga Punia-skogar på båda sidor om Nemunas, av vilka endast Punia-skogen återstår (6: III 580—581). När skogar koloniserades blev beteckningar för vissa slags bostäder — gårdsplan, fålla, koja eller liknande — ofta namn på bosättningar.

203

Det finns också ytterligare en, faktiskt kanske den mest övertygande, förklaring av namnet Pūnios. Punia ligger vid bäcken vars nuvarande namn är Punėlė (Nemunas högra biflod). Det är fullt möjligt att denna hydronyms tidigare form var *Punia, ur vilken bosättningens namn Punià också uppkom. Detta är ett vanligt sätt att bilda oikonymer. Senare, när bosättningen växte, fick bäckens namn *Punia den diminutiva ändelsen -ėlė. Detta är också ett vanligt fenomen i litauiska hydronymers utveckling (se vidare Ukmergė). Att en sådan form av bäcknamnet verkligen är möjlig visas av sjönamnet Пунь (вз Мерецкой пуще) från 1873 (93: 79).

Ramýgala (1). Orten nämns i historiska källor från 1200-talet. En kyrka byggdes före 1492. År 1503 nämns Ramygalas småstad, 1525 ett distrikt och 1540 en herrgård (4: III).

De äldre dokumentens stavningar är ganska lika: Remgallen år 1370 (28: II 95), Remigalle år 1372 (samma ställe, 101), Remigeln år 1385 (samma ställe, 707) och så vidare. Dagens form Ramýgala är alltså uppenbarligen autentisk och ger inte anledning till några tvivel.

Ramýgala är ett sammansatt ortnamn som tillhör den ganska stora gruppen bildningar med -gal- som andra led. Vad är detta för ortnamn, och hur har de bildats?

Det finns omkring 130 bebyggelsenamn i Litauen vars andra led har roten -gal-. De flesta av dem (omkring 40) slutar på -is, till exempel: Davondgalis, Kièvagalis, Mazgàgalis, Plinkàgalis, Vaidògalis, Žùdgalis. Omkring 30 av dem står i plural, till exempel: Aščiagaliai, Geliògaliai, Gùdgalai, Laibagaliai, Ramòngaliai, Tiltagaliai; omkring 20 har ändelsen -ys, till exempel: Gudgalys, Nibragalys, Piktagalys, Trakagalys, Žudžgalys. Dessutom finns några ortnamn med ändelsen -ė (Daržgalė, Gaidžgalė, Grincagalė med flera) och ett med ändelsen -as: Žąsūgalas. I nästan en fjärdedel av de bebyggelsenamn som diskuteras här är det andra ledet -gala. Dessa ortnamn har intresserat flera forskare, däribland K. Būga. Den mest ingående behandlingen av dem återfinns kanske i boken ”Lietuvių toponimija” av den franske toponymisten R. Schmittlein (53: 196—199). Tyvärr kom denne författare till den felaktiga slutsatsen att ortnamn med -gal- till och med kunde vara av icke-indoeuropeiskt, finsk-ugriskt ursprung. Så förhåller det sig inte — bildningarna med -gala utgör, som vi har sett, bara en liten del av den stora familjen sammansatta ortnamn med -gal- som andra led.

Dessa ortnamn har bildats på många olika sätt. De flesta har någon bindevokal mellan det första och det andra ledet, oftast -o-: Ariógala, Baisógala, Daukšiògala, Dievògala, Eiriògala, Gerdžiògala, Gimbògala, Saudògala, Tendžiògala, Vytògala. Bildningar med andra bindevokaler är något ovanligare, men ganska varierade. Med vokalen -y- (Betýgala, Latvýgala, Ramýgala, Stavarygala, Vetýgala, Žemýgala), med vokalen -a- (Birjàgala, Lieknagala, Màšiogala, Nòciagala, Tàrnagala, Zvànagala), med vokalen -ė- (Batėgala, Juodėgala, Vaikšnėgala), med vokalen -i- (Brazdigala), med vokalen -u- (Kieliųgala). Det förekommer också former utan bindevokal (Brūžgala, Puòdžgala, Žaìbgala, Žvejóggala).

De olika sätt som dessa ortnamn har bildats på är inte slumpmässiga — de beror på formen hos det ord som står först. Exempelvis har ortnamnet Kieliųgala bildats av ordgruppen Kielių gala(s), liksom Žąsūgalas av Žąsų gala(s). Det första ledet i de flesta av dessa ortnamn kan ha personnamnsursprung. Ortnamnen Daukšiōga- har ett tydligt sådant första led.

204

la — jämför efternamnen Daukša, Daukšis, Daukšys; Geržiógala — jämför Geržius; Vytógala — jämför Vytas; Brūžgala — jämför Brūžas; Vaikšnégala — jämför Vaikšnys; Stavarīgala — jämför Stāvaras; Nōciagala — jämför Nocys, Nōcius och så vidare. Men det första ledet kan också vara ett appellativ — utöver de redan nämnda Kielīgala och Žąsūgalas, jämför också Žemýgala (žemas, ’låg’), Lieknagala (lieknas, ’smal’), Žvejōtgala (žvejoti, ’fiska’) och så vidare.

Det är inte helt klart vad småstadsnamnet Ramýgalas första led ram- kan härledas från. Bindevokalen -y- tycks antyda att det första ledets stamfinal måste ha varit -i- eller -y. I så fall vore det lämpligast att härleda detta led från personnamnet *Ramys eller liknande (”*Ramys ände”). Något sådant personnamn är dock inte känt (åtminstone inte som ett nuvarande efternamn). För det andra är, som P. Skardžius fastställde, bindevokalerna -i- eller -y- i sammansatta ord mycket svåra att förklara, eftersom det finns olika inkonsekvenser — jämför darbymetė: darbas, saldýmedis: saldùs, šaltýmetis: šáltas och så vidare (22: 420–421). För det tredje visar det sig att småstadsnamnet också har en namne — nämligen ett ängsnamn Ramýgala (Kupiškis, byn Griciūnai). Dessutom finns det andra ortnamn med rami-. Dit hör ett bergsnamn, Ramìkalnis (Radviliškis), och ett kärrnamn, Ramìraistis (Vievis). Bergs- och kärrnamn kan också ha personnamnsursprung, men oftare bildas de av appellativ. Därför är det kanske rimligare att härleda första ledet ram-y-, ram-i- i småstadsnamnet Ramýgala och därmed också i ängsnamnet Ramýgala, bergsnamnet Ramìkalnis och kärrnamnet Ramìraistis, från adjektivet ramùs ’utan buller, tyst, hemtrevlig’. Det skulle vara en bildning av samma slag som saldýmedis: saldùs, viršūkelė: viršùs och så vidare.

Det kan visserligen uppstå tvivel om huruvida roten ram- här är gammal, eftersom polackerna uttalar småstadsnamnet Remigola. Även stavningar med rem- i historiska dokument är gamla: Remgallen år 1370, Remigalle år 1372, Remigola år 1503, Remigota år 1854, 1895 och så vidare (21). Det verkar dock som om stavningarna med rem- inte är autentiska. För det första är former med ram- också kända från äldre tid: в Ромикзоле år 1569, з Ромикзолы år 1567 (samma ställe), Ромигола från 1500-talet (35: 276). För det andra vittnar det levande språket tydligt om en form med ram-. Jämför även Vaizgantas stavning Ramýgalė (32: XI 10). K. Būga förordade uttryckligen formen Ramýgala (2: III 58).

Det andra ledet i sammansatta ortnamn -gal- kan tydligen kopplas till det litauiska substantivet galas. Detta ord betyder inte bara slut, utan också område, trakt. En liknande betydelse kan även det lettiska gals ha. Således betyder till exempel Daukšiógala ”Daukšios ände”, Žvejōtgala ”änden där man fiskar”, Kielīgala betyder ”Kielių ände” och så vidare. Men ändå — varför är ordändelsen -gala, och inte -galys, -galis eller -galiai? Låt oss jämföra de appellativa orden rankógális, kojógalis, šiaudagalýs. Kanske kommer då -gala från -galė? Det kan ibland vara fallet, eftersom de flesta ortnamn med -gala kommer från dialekter där konsonanten l är hård, och därför blir ordslutet -lė till -la (sáula, kiáula). Men långt ifrån alltid, eftersom många ortnamn på -gala ligger utanför området med hårt l: Arñógala, Dzievógala (Veiveriai), Geržiógala (Vaiguva), Vytógala (Skaudvilė), Latvógala (Papilė) med flera. För dessa måste man söka andra tolkningar. Den troligaste är kanske följande — ortnamn med -gala är mycket gamla och bildades under en tid då slutet på stammen i det andra ledet kunde förbli oförändrat när två ord fogades samman (till exempel personnamnet Gin-tauta — jfr tautà). Men varför då -gala och inte

205

ände? Troligen därför att ordet gãlas i forna tider också kan ha haft neutrumformen * gala. Av den kan också flertalet sammansatta ortnamn med -gala ha bildats.

När det gäller Ramygalos och andra ortnamn med -gala från de dialekter där -lė blir -la, är det inte omöjligt att -la i slutet av vissa av dessa ord har uppstått genom att konsonanten l hårdnat från -lė-. Jfr Vaižgantas tidigare nämnda stavning Ramygalė.

Hur det än må vara, är Ramygala ett sammansatt ortnamn, bildat av adjektivet ramùs och substantivet gãlas. Dess ursprungliga betydelse var ”lugn ände, lugn plats” eller liknande.

Raséiniai (1). Staden ligger vid bäcken Raseika. Den är en av de äldsta städerna i Litauen. Namnet nämns för första gången i Mindaugas dokument från 1253, då han som tack till orden för militär hjälp skänkte den en del av Samogitien tillsammans med halva Raseiniai distrikt. År 1254 nämner Mindaugas åter Raseiniai, då han skänkte den återstående halvan av Raseiniai distrikt till Kristijonas, Litauens första biskop. I dokumenten skrivs namnet på olika sätt: Rasseyene 1253, Rassione 1253, Rassegene 1254, territorium Russigenam 1322, Rosgeyn 1352, Rogeyne 1357, in Rossyn 1370, terre Rossiene 1370, Rosgeynenses 1375, Russenia 1377, Rossieyn 1385, czu Rossieen 1390, Rossieyn 1395, czu Rosseyn 1405, Rossein 1409, czu Rosseijne 1418, Rosienny 1419, och så vidare (55: 63—64; 6: IV 488).

I det levande språket är också en annan variant av namnet känd — Resėinjus. Vokal e i stammen är tydligen nyare, sekundär — detta framgår framför allt av stavningarna i historiska dokument (vokalerna a eller e). Dessutom blir ordinitialt ra- också i vår tid ibland re- något längre söderut från Raseiniai (t.ex. kring Veliuona) (ràvas — rèvas). Tidigare kan detta fenomen ha varit utbrett även något längre omkring.

Annorlunda förhåller det sig med ändelsen -einys. Det är fullt möjligt att den är ursprungligare, äldre. På liknande sätt förändrades exempelvis också stadsnamnet Kėdėnai — dess äldre form var Kėdáinys.

En motsvarighet till stadsnamnet Rasėiniai är känd i Lettland — det är bynamnet Rasaņi. Ort- och platsnamn med roten ras- förekommer för övrigt både i litauiskan och lettiskan. Jfr litauiska Rasėlė, åker i Ramygala, Rãsos, en förort till Vilnius, Rasýtė, en stad på Kuriska näset; lettiska Rasa, fält, Rasa, by, Rasene, äng, Ras-upi, by. Följaktligen råder det ingen tvekan om att roten ras- i baltiska språkens ortnamn är genuin. Å andra sidan är även roten ras- möjlig, jfr fornhögpreussiska Ressow, sjö, Resen, Resia.

Ortnamn med roten ras- brukar härledas från litauiska rasà, rasóti ”falla, bildas, täckas av dagg”, rasénti ”yrregna, duggregna, småregna”, lettiska rasa ”dagg”. Dessa ord har motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk: fornsanskr. rasáh ”namn på en mytologisk flod som ligger någonstans vid världens ände”, rásah ”saft, vätska, fluidum” m.m.

När det gäller namnet Rasėiniai uppstår tvivel i den meningen att det inte är helt klart om det bildades direkt av de nämnda appellativen eller kan ha uppkommit på annat sätt. Av de övriga bildningssätten är två värda särskild uppmärksamhet: 1) man kan spekulera i om Rasėiniai, Raséinys inte är av antroponymiskt ursprung, eftersom exempelvis Kėdėiniai, Kėdáinys har bildats av efternamnet Kėdáinis eller liknande. Men åtminstone för närvarande är efternamnet *Rasėinis eller liknande inte känt, och därför skulle det vara mycket svårt att bevisa att Rasėiniai har antroponymiskt ursprung. Därtill kommer att stadsnamnet, som vi har sett, nämns sedan mitten av 1200-talet,

206

det vill säga från en tid då litauerna ännu inte hade några efternamn. Om vi alltså antar att Raseiniai har ett personnamnsursprung, måste vi gå med på att det på den tiden redan fanns ett litauiskt namn *Raseinis. Även detta antagande är mycket tveksamt; 2) det är nog mer sannolikt att Raseiniai anses ha sitt ursprung i ett flodnamn. Flodnamnet är visserligen numera inte *Raseinis eller liknande, utan Raseika, Raseikà, Reseikà, Rūs-upis. Stadens och flodens namn har alltså samma rot, men suffixet (den andra beståndsdelen) skiljer sig åt. Därför vore det svårt att utan vidare härleda stadsnamnet från det nämnda flodnamnet, i någon av dess varianter. Men det är inte omöjligt. I så fall måste vi gå med på att det fanns ytterligare en variant av flodnamnet — *Raseinis, *Raseinė eller liknande. Så länge det inte finns tydligare belägg för att en sådan variant har funnits, förblir den hydronymiska härledningen av Raseiniai endast ett antagande, en hypotes. Men av alla teorier om detta ortnamns ursprung är den nog den mest sannolika.

Semeliškės (2). En gammal bosättning i Litauen. Man antar att storfursten Traidenis omkring 1276–1283 bosatte preussare och västlitauer som hade flytt undan korsriddarna i Semeliškės. År 1375 omnämns byn Semeliškės. Orten finns upptagen i förteckningen över icke privilegierade städer i LDK från 1529–1567 (4: III).

Namnet med suffixet -iškės är bildat av ett personnamn. Det är bara inte helt klart vilket, eftersom den nuvarande formen Semeliškės skiljer sig från de historiska skrivformerna. Stammen i namnet på den lilla ort som omnämns i dokumenten varierar avsevärt. De viktigaste varianterna är:

* samil-: Samilisken år 1385 (28: II 700);

* simel-, *simol-, *simil- eller liknande: Symliken år 1375 (28: II 579); Symelischen år 1385 (28: II 707); Symyliskin år 1384 (28: II 697); Symolischen år 1377 (28: II 589), Symoliskin år 1385 (28: II 696);

* sumil-³ сумилшков 1577 m., сумилшского 1577 m., сумилшскую 1577 m. (55: 219—220), Sumily 1784 m., Sumilišchy 1784 m., 1798 m., Сумилшки 1873 m.(21);

* sumel-: Сумелишки år 1839, 1861–1865, 1874, Sumeliškės år 1908, Sumeliškio år 1938 (21).

Stamvarianterna är alltså uppenbara. Det finns ändå skäl att anta att den äldsta stammen var samil-. För det första visar några av de äldsta skrivformerna (1385) Samilisken detta. För det andra är en historisk person vid namn Samilis eller liknande känd — jfr Samile, Pomesanus (”den preussiske Samilis”) (28: I 121, 464). Som nämnts bosatte sig preussare och västlitauer som hade flytt undan korsriddarna i trakten kring Semeliškės i slutet av 1200-talet. För det tredje, och kanske viktigast, finns uppgifter i de historiska källorna om trakten kring Semeliškės. Särskilt viktiga är förteckningen över jordlotter i Papleškiškės från 1577 (57: 219—222) och inventariet från Samiliškės (Semeliškės) distrikt från 1597 (där, 479—490). Ortens namn skrevs flera gånger i dessa handlingar — här återges alla belagda skrivformer: 1582: самилшисково (s. 225), самилшиские, самилшиского, при Самилшиках, самилшиския, Самилшиком, Самилишок (s. 227), Самилишок (s. 229); 1597: samiliskiey (s. 479), somiliszkych (s. 484), samiliszskych (s. 485), Somiliszskiego (s. 486), Somiliszskiego (s. 487), somiliszskiey (s. 488), somiliszskich (s. 489), w Somiliszkach (s. 490). Av dessa framgår tydligt att den ursprungliga stamvarianten var samil- (vokalväxlingen mellan a och o kan förklaras av påverkan från slaviska språk).

207

Eftersom dessa dokument är direkt förbundna med Semeliškės och dess omgivningar kan man misstänka att ortnamnet som nämns i dem återspeglar dess användning i levande språk. Naturligtvis kan namnet vid den tiden ha varierat även i lokalbefolkningens mun, men den dominerande formen var troligen *Samiliškės.

Ortnamnet är alltså en avledning med suffixet -iškės från det västbaltiska personnamnet Samulis eller liknande. Denna typ av namnbildning för bebyggelse är särskilt karakteristisk för litauiskan.

Formen *Samiliškės har sedan länge förvanskats på olika sätt — på grund av skrivarnas fel, påverkan från andra språk och liknande. När Semeliškės slutgiltigt blev etablerat är nu svårt att säga, eftersom det, som vi har sett, fortfarande förekom variation under 1900-talets första decennier. Den officiella förteckningen över Litauens bebyggelsenamn från 1925 angav redan formen Semeliškės (”Semeliškių valsčius”). Efter kriget har ingen variation noterats.

Det innebär att *Samiliškės är en av de äldsta avledningarna av possessivt slag med suffixet -iškės (bebyggelsenamn) i Litauen.

Skaudvilė (2). De historiska uppgifterna är sena — orten omnämns först från 1766 (4: IV), även om det är otvivelaktigt att bebyggelsen måste ha funnits även tidigare (1: II 5–6).

Namnet har troligen sitt ursprung i ett personnamn — det framgår tydligt av stammen skaudvil-. Personnamn med denna stam har levt kvar i talspråket ända till våra dagar — de nutida efternamnen Skaudvilas och Skaudvilė (34: II 733). Det är otvivelaktigt att ortnamn har bildats av dessa efternamn. Först och främst bynamnet Skaudvilai i Kražių apylinkė, Kelmės rajonas. Av liknande bildning är också bynamnet Skaudviliai i Kurtuvėnų apylinkė, Šiaulių rajonas. Det vittnar om att en sidoform av personnamnet *Skaudvilis har funnits vid sidan av Skaudvilas. Med andra ord har bynamnet Skaudviliai bildats av pluralformen av det sammansatta personnamnet *Skaudvilis. Att ett sådant personnamn verkligen är möjligt kan man åtminstone delvis också sluta sig till av ett dokument från Batakių valsčius från 1645 (förvarat i Litauens statsarkiv — F. 1671. Ap. 4. B. 321). Där omnämns personnamnet nästan 19 gånger; det skrivs på ganska varierande sätt, men viktigast är att det ibland har ett hårt l enligt polskans uttal och ibland ett mjukt: Pana Mikołaja Skowdowila (1. 43), Pana Mikołaja Skowdwita (1. 43), Pana Uwojnia j Pana Skowdwila (1. 43), Pan Mikołaj Skowdwil (1. 44), Pana Skowdwila j Pana Uwojnia (1. 44), Skowdwila (1. 45), Pan Mikołaj Bartoszewicz Skowdwil (1. 45), Pan Mikołaj Skowdwil (1. 45), Pan Skowdwil (1. 47); Panu Mikołaju... Bartoszewiczu Skowdwilu (1. 45), Panie Skowdwilu (1. 46), Panu Skowdwilu (1. 47), Pana Skowdwila (1. 47), Pana Mikołaja Skowdwila (1. 48). Det mjuka l är här sannolikt ingen tillfällighet, eftersom hårt l markeras mycket konsekvent i hela dokumentet (skrivet av samma hand) — detta syns bland annat tydligt i att hårt l genomgående markeras i namnet Mikołaj. Därför kan man misstänka att det mjuka l återspeglar lokalbefolkningens uttal — inte Skaudvilas eller liknande, utan *Skaudvilis. Detta antagande stöds också av att personnamnets instrumentalform i två av tre fall skrivs så här: Panom Mikołajem Skowdwilem (1. 43), Panom... Skowdwilem (1. 47). En gång — z Panom Mikołajem...Skowdwilem (1. 44). Stavningen Skowdwilem bekräftar att formen *Skaudvilis verkligen kan ha funnits—

208

it. Detta framgår särskilt väl av hur *Skaudvilios hustru benämns:...i matronie two-jej... Mikołajowej... Bartaszewiczowej Skowdwilewoj... (1. 45). Om mannens personnamn hade haft en hård slutkonsonant, skulle den feminina formen ha varit *Skowdwilowoj.

Det innebär alltså att personnamnet *Skaudvilis fortfarande kan ha varit känt i Skaudvilė eller dess närmaste omgivningar på 1600-talet.

Växling mellan de slutliga stammarna -as och -is i gamla sammansatta personnamn är ett vanligt fenomen i litauiskan. Mer exakt är personnamn med stamändelsen -is närmast avledningar (adjektiviska) av varianter på -as: Beinoras: Beinoris, Būivydas: Būivydis, Daukantas: Daukantis, Gintautas: Gintautis, Jotautas: Jotautis med flera.

Ortnamnet Skaudvilė slutar på ändelsen -ė. Det kan alltså inte ha bildats från Skaudvilo (i så fall skulle pluralformen ha varit *Skaudvilai, som i det ovan nämnda bynamnet Skaudvilai i Kelmės rajonas). Man måste därför anta att namnet Skaudvilė kan ha uppstått ur pluralformen av varianten *Skaudvilis. I dialekten skulle pluralformen vara *Skaudvilė. Den dialektala formens långa ändelse -ė återgavs i dåtidens skrifter med ett enkelt (kort) -e: Skaudvile 1850, Skaudville 1854, Skaudvile 1862, Skaudville 1862, Скаедвиле 1881 (21) med flera. Framför allt genom inverkan från den officiella, skriftliga formen *Skaudvile etablerades så småningom även i levande språk varianten med ändelsen -ė: Skaudvilė. Att namnet tidigare kan ha varit pluralform bekräftas åtminstone delvis av beläggen Скаедвилам från 1892, 1895 och 1915 (21) med flera.

Stakliškės (1). Orten har omnämnts sedan slutet av 1300-talet och var en småstad 1513 (4: IV).

Äldre belägg: in Staghelisken 1375 (28: II 106), Stakelisken 1385 (ibid., 696), въ Стоклишкохъ 1400-talet (8: 194), у Стоклишкахъ 1486 (8: 242), въ Стоклишкахъ 1487–1489 (8: 267), въ Стоклишкахъ 1488 (8: 294), в Стоклишкахъ 1490 (8: 313), Стоклишскому 1519 (99: 1026), Parocho Stakliscensi 1593 (21), poddanych stokiškich 1597 (57: 481), Stokliski 1665, Stokliski 1816 (21) och så vidare.

Namnets ursprung är oklart. Man antar att det härleds från appellativet staklės (6: I 394). Denna förklaring av namnets ursprung väcker dock också tvivel — framför allt därför att avledningar med suffixet -iškės av appellativ med sådan betydelse som staklės, förefaller det, inte bildas (124: 94–96). En appellativisk härledning av Stakliškių är alltså svår att belägga. Man måste därför anta att detta ortnamn kan ha bildats med suffixet -iškės från ett personnamn. Ett sådant personnamn (efternamn) är belagt även i vår tid — Staklevičius (från Alovė). Men dess stam stakl- och denna stams samband med litauiska staklės skulle återigen väcka tvivel. Troligen är Staklevičius en förkortad form av *Stakelevičius, och denna skulle med det slaviska suffixet -evičius ha bildats av efternamnet Stakelė, Stakelis eller liknande (34: II 794). Följaktligen är också sambandet mellan Stakliškių och det nutida efternamnet Staklevičius (mycket ovanligt — en enda familj) tvivelaktigt. Vilken lösning återstår då?

Svaret antyds av de allra första beläggen för namnet i Tyska ordens krönikor: Staghelisken 1375, Stakelisken 1385. Av dessa framgår att ortnamnets äldre stam troligen inte var stakl-, utan *stakek-. I så fall skulle den ursprungliga formen av ortnamnet *Stakeleškės kunna betraktas som en avledning med suffixet

209

-iškės härledningar från ett personnamn, numera ett efternamn, Stakėlė, Stakėlis eller liknande. Detta antagande skulle verka helt övertygande om vi inte visste att efternamnen Stakėlė, Stakėlis är avledningar med diminutivsuffixet -el- från Stakė, Stakas, Stakys eller liknande. Dessa efternamn härstammar i sin tur från lit. Stachas, pol. Stacl, vitry. Смач, ry. Сташ osv. Och dessa har sitt ursprung i Stanislaus eller Eustachius (ibid., 790). Att härleda stadens namn från personnamnen Stakėlė, Stakėlis eller liknande förutsätter således att det i Litauen i slutet av 1300-talet redan fanns inte bara dopnamnen Stanislovas eller Eustachijus, utan också kortformer av dem — Stachas, Stakas eller liknande. Kunde det vara så? Det kunde det, eftersom fler liknande fall är kända. Till exempel nämner samma beskrivningar av de tyska ordensvägarna bynamnen Hannusdorf och Ywanendorf (slutet av 1300-talet). Hannus och Ywan är här varianter av dopnamnet Jónas: Hannus är vanligare bland polacker, Ywan bland östslaver. Även dessa personnamn har redan blivit bynamn (se närmare Onuškis). Det är alltså fullt möjligt att det i Litauen i slutet av 1300-talet fanns namnen Stanislovas och Eustachijus, liksom varianter, kortformer och liknande.

Således förefaller personnamnsursprunget för Stakliškių ganska övertygande.

Sudárgas (1). I början av 1300-talet fanns här Sudargos borg, som brändes av korsfararna 1317. En by grundades i början av 1500-talet. Den fick Magdeburgrättigheter 1792 (4: IV).

Ortsborna uttalar numera ofta namnet Sudérgas (6: III 305). Detta uttal förefaller inte vara nytt. Visserligen skriver Tyska ordens krönikor Sudargen hof år 1317 (28: I 590), men till exempel nämner inventariet från 1561 över Jurbarkas och Naujoji Valia (Virbalis) distrikt namnet många gånger och skriver det enbart med suderg-: šiola Svdergow (57: 575), Siolo Sudergi (ibid., 576), siolv Svdergom (ibid., 577), przy śiele Svdergi (ibid., 583, 586, 591, 592, 594, 595, 597, 598, 604, 605, 606, 607, 608, 609, 610, 611, 612, 614, 615, 617, 619). Därav bör vi naturligtvis inte dra slutsatsen att den äldre formen också måste ha haft suderg-. Senare belägg talar också emot ett sådant antagande (t.ex. Cydargu år 1901, Cydarpu år 1902, Sudargi år 1912 — 21), liksom formen med sudarg- hos personnamnet som ortnamnet på småstaden härleds från.

Forskare är överens om att småstadens namn Sudárgas härstammar från det sammansatta personnamnet *Sudargas. I detta fall känner vi också till en historisk person efter vilken orten har fått sitt namn — den samogitiske adelsmannen Sudargas, som nämns i Tyska ordens krönikor: ”Mansto et Sudargus et alii nobiles de Samethia” år 1308 (28: I 174), Sudargus år 1311 (ibid., 177), viri dicti Sudargi år 1317 (ibid., 183), der was ein sun Sudargen (N. Jerochinos rimkrönika över Preussens land — ibid., 560), Manste mit Sudargen (ibid., 572), Masie mit Sudargen (ibid., 579), Sudargen (ibid., 589, 590).

Således härstammar småstadens namn från singularformen av personnamnet *Sudargas. Fler ortnamn med denna bildning är kända (85).

Šakiai (4). Man tror att det tidigare låg en by vid namn Šakaičiai på platsen för dagens Šakiai; den nämns första gången i delningsakten mellan bröderna O. Tembovski 1599. Även efternamnet Šakaitis finns belagt här. År 1703 nämns byn Šakaičiai i visitationsakten av den samogitiske biskopen Jonas Jeronimas Krišpinas. År 1719 nämns även namnet Šakiai. År 1776 fick Šakiai Magdeburgrättigheter (6: III 297; 3: III).

Ortsområdets historia visar också hur namnet Šakiai uppkom. Tydligen var det verkligen så att det tidigare—

210

Den äldre namnformen var Šakaičiais (den har inte bevarats i levande språkbruk). Med tiden föll suffixet -aičiai bort, och endast Šakiai återstod. Även om en sådan utveckling av namnet verkar ganska sannolik, är det ändå ett mycket sällsynt fenomen vid bildandet av ortnamn. Därför måste vi försöka förklara mekanismen bakom denna särpräglade förändring. Saken är följande.

V. Maciejauskienė, specialist på litauiska efternamns bildningshistoria, lade märke till ett intressant fenomen som ännu knappt har undersökts: under perioden då efternamnen stabiliserades (1700–1800-talen), när patronymikon blev efternamn, utelämnades ibland de tidigare patronymiska suffixen. Detta fenomen är särskilt typiskt för Suvalkija. Ett sådant patronymiskt suffix är -aitis. Till exempel skrevs ett efternamn från zanavykųområdet år 1715 som Urbantaitis, medan det år 1775 redan skrevs Urbantos. Eller: efternamnet i byn Ramoniškiai i nuvarande Šakiai-distriktet skrevs år 1731 som Stelmokaitis, men år 1821 redan som Stelmok. Det finns många sådana exempel enbart från nuvarande Šakiai-distriktet (19: 115—116). Således måste en person med det patronymiskt bildade efternamnet Šakaitis en gång ha bott på platsen för dagens Šakiai. Att ett sådant efternamn verkligen förekom framgår av det nämnda dokumentet från 1599 och av att efternamnet Šakaitis också förekom i Šakiais omgivningar i vår tid. Så länge efternamnet Šakaitis hade suffixet, kallades även byn Šakaičiai. När efternamnet Šakaitis hos människorna som bodde i byn förlorade det patronymiska suffixet -aitis och blev Šakys eller liknande, började man också kalla byn Šakiais. Med andra ord härstammar de båda ortnamnen — Šakaičiai och Šakiai — från olika varianter av samma efternamn. Det första kommer från Šakaičio, det andra från Šakio. Det senare efternamnet är fortfarande vanligt i vår tid — omkring 60 familjer bär det.

Således är Šakiai ett ortnamn av personnamnsursprung, bildat av pluralformen av efternamnet Šakys. Denna typ av namnbildning för bebodda platser är särskilt karakteristisk för litauiskan.

Šeduva (3b). Omnämns från 1500-talet, då en kyrka grundades i Šeduva år 1529. År 1542 kallades Šeduva redan stad, och 1554 fick den Magdeburgrättigheter (4: IV).

Det relativt sena första omnämnandet skulle tyda på att även den ort som bär detta namn inte är särskilt gammal.

Namnets ursprung är inte helt klart. Skrivningarna i historiska dokument skulle kunna tyda på att formen Šeduva är senare och har uppkommit ur *Šedava eller liknande. Jfr: Szedów 1542, do granicy szadowkiej 1572, оць местечка Шадовскаго 1585 (21), Шадовский 1590 (35: 328), Шадово 1591 (ibid.), Szadowiensis 1646 (48: I 284), pod Szadowem 1713 (84: 270), Шадово (21), Szadow 1755 (48: I 382), Шадовскаго 1764 (21), szadowska 1775 (54: II 118), Szadowa 1803 (65: III 114—116), Szadow 1803 (ibid., 117—122), Szadow 1816, Szadow 1843, 1849, 1855, Шадово 1881, Шадовъ 1895, Шадово 1915 (21). Den tidigare namnvarianten var alltså troligen *Šedava eller till och med *Šadava. Den kan betraktas som en avledning med suffixet -ava från ett personnamn, numera ett efternamn, Šėdas, Šėdis, Šedys (omkring 70 familjer), Šadas, Šadis, Šadys eller liknande. Detta vore ett ortnamn med liknande bildning som Jonavà: Jōnas, Aleksandravà: Aleksandras, Alizavà: Alýzas (Aloýzas) och liknande. Denna bildningsmodell har uppkommit under inflytande av slaviska språk, och suffixet -ava är här av slaviskt ursprung.

211

Hur förändrades *Šedava (*Šadava) till Šeduva? Det skedde därför att många ortnamn i Litauen med suffixet -ava förändrades på ett liknande sätt. Men dessa är ortnamn av en annan typ: gamla bildningar av litauiskt (baltiskt) ursprung, med både litauisk rot och suffixet -ava: Linkuva — Linkuvė, Dotnuva — Dotnuvė, Bartuva — Bartuvė, Vėrduva — Vėrduvė osv. Därför är det fullt möjligt att även det något annorlunda, hybridbildade ortnamnet *Šedava (*Šadava) drogs med i denna förändringsprocess — tillsammans med de andra ersatte det suffixet -ava med -uva.

Šešuoliai (2). Orten är känd sedan 1334, då svärdsriddarna härjade i Šešuoliai. Åren 1398–1420 nämns byn Šešuoliai, 1478 en herrgård, 1539 ett distrikt; år 1567 grundades en kyrka och en småstad (4: IV).

Namnets ursprung är klart — det har bildats av pluralformen av ånamnet Šešuolė (vänster biflod till Siesartis). Detta är ett vanligt sätt att bilda namn på bebodda platser; jfr ån Dūklą: småstaden Dūklos, ån Anykštą: staden Anykščiai, ån Viešintą: småstaden Viešintos, ån Kamaną: småstaden Kamanai, ån Žiežmarą: staden Žiežmariai.

Endast själva formen Šešuoliai kan väcka tvivel, eftersom det uttal som är känt från dagens språkbruk är Šašuoliai för småstaden och Šašuolė för ån. Denna form har också tagits upp i Litauens officiella hydronymordbok (58: 102). I en annan officiell ortnamnsförteckning skrivs småstadens namn däremot Šešuoliai (66). Vilken form är då äldre, den ursprungliga? Först och främst hjälper de många uppgifterna i historiska källor till att besvara frågan: Sicculen 1334 (28: II 67), Ѕессолен 1375 (ibid., 105), Schechuli 1425 (67: 121), Schescholi 1449 (ibid., 217), Scheszule 1478 (ibid., 364), Scheschuhy 1495 (ibid., 499), Szeszole 1539, в Шевосолъ 1567, Szeszole 1572, Шешово 1567, Шешовское 1567, Шешовское 1618, Szeszuli 1652—1672, Szeszepri 1726, Szeszole 1784, Szeszolki 1784, Szeszolli 1830, Шешоли 1864—1865, Шешоли 1873, Шешольки 1874, Шешоли 1895, Шешоли 1905 (21) och många andra. Särskilt viktiga är lokala dokument — 1500- och 1600-talens inventarier — som återger namnet Šešuoliai, eftersom de bättre än andra kan spegla uttalet hos människorna i trakten. Bland dem finns uppgifterna i inventariet från 1554 (57): ziem szyszolskich, ziem szeszolskich, ziem szeszolskich, y szeszolskiey (s. 72), Szeszolskiego, y szeszolskich (s. 74), szeszolskiey, Szeszolskiego (s. 101), y szeszolskich (s. 105). Namnet skrivs på liknande sätt även i 1600-talets dokument (70): Szeszol 1696 (s. 410), w Szeszolach 1696 (s. 410), Szeszolskiego 1698 (s. 424), w Szeszolach 1698 (s. 424). Namnformerna på småstadens kartor visar nästan samma sak: Шешолъ 1850 (1: VII 43), Шешоль 1850 (ibid., 44), Шешолы 1869 (ibid., 45), Шешоли 1869 (ibid., 46).

Uppgifterna i dessa historiska dokument gör det möjligt att dra den otvetydiga slutsatsen att den äldre, ursprungliga formen av småstadens (och åns) namn hade šeš-: Šešuolą, Šešuoliai. När detta väl har fastställts måste man utreda när och varför formen med šaš- uppstod i det nutida lokala språkbruket och hos vissa människor i trakten: Šašuolą, Šašuoliai (71: 167).

Det är svårt att fastställa när former med šaš- först förekommer i historiska källor. Den äldsta beläggformen jag känner till är från 1507: в Шаволе

212

(2: I 229). I övrigt är skrifttraditionen, som vi har sett, tydlig – formen med šeš används. Åtminstone verkar ortnamnet officiellt inte ha använts på något annat sätt – ”Lietuvos apgyventos vietos” anger formen Šešuolių (33: 504), och även andra officiella förteckningar har Šešuoliai (72: 168; 73: 508), Šešuoliai (66: 302).

För standardspråket rekommenderade ”Lietuvių kalbos rašybos žodynas” år 1948 för första gången formen med ša- (Šašuola, Šašuokiai, Šašuoliai) (74: 422). Senare stödde A. Salys den (13: II 253—254; 555), liksom vissa andra publikationer. Den officiella formen förblev dock Šešuoliai (66: 302; 73: I 369; II: 418).

Dialektformen Šašuoliai slog uppenbarligen inte igenom eftersom den ännu 1957 inte användes allmänt ens av lokalbefolkningen. Forskare som undersökte dialekten i Šešuoliai noterade följande mening: ”Važiavom Šešuolykų dvaran” (76). Dessutom förekommer i dessa trakter, om än ganska sporadiskt, fall där ett inledande še- övergår till ša-: šašius ”šešius”, šaši ”šeši”, šapetys ”šešetys” (77: II 104), šašiolika ”šešiolika” — detta ord noterades 1957 av E. Grinaveckienė i den närbelägna byn Ulyčeliai (76). Allt detta tyder på att formen Šašuoliai kan vara relativt sen och ha uppkommit genom en möjlig övergång från še- till ša-, genom folketymologi (jfr litauiska šašas, šašuoliai ”den som har sårskorpor” och liknande) och slutligen, särskilt i skrift, genom formen med ša- under inflytande från de slaviska språken. Det har nämligen iakttagits att inledande še- i ortnamn ofta återges med ša- i dokument skrivna på slaviska språk: Шапужы (Šešupė) år 1559, Шапуня (Šešupė) år 1873 (21), Шадово (Šeduva) på 1500-talet, Шапужуца (Šešūvis) på 1500-talet (35: 328—330), Szaszawa (Šešuva) år 1784, Шапужны (Šeškūnai) år 1905, Szaszkinnie (Šeškynė) år 1939 (21) och andra.

Šiauliai (4). Man antar att staden började växa fram i slutet av 1000-talet. I de tyska ordens- och svärdsriddarkrönikorna nämns Šiauliai efter det berömda slaget vid Saule år 1236 – namnet skrivs Saule, Saulia, Saulen. Det råder inget tvivel om att det är just namnet Šiauliai; slaget fick senare, i vår tid, namnet slaget vid Saule. Detta är en bokstavlig avläsning av den namnvariant för Šiauliai som nämns i krönikorna, endast i viss mån förlitauiserad. Man trodde visserligen att slaget vid Saule inte ägde rum vid Šiauliai utan i Lettland, nära Vecsaule. Men K. Būga visade att slaget vid Saule ägde rum i Litauen (2: III 263). Att krönikornas namn Saulia, Saulen och dagens Šiauliai är ett och samma namn bekräftas av källmaterialet: i ett tyskt dokument på latin från 1254 om delningen av Semgallen nämns orterna Opiten och Saulen i samband med en överenskommelse mellan ärkebiskopen av Riga och orden. Det är uppenbart att detta är Upytė och Šiauliai. I Wartberges krönika anges att orden år 1358 förstörde borgen Dobitzen in Saulia. Det råder inget tvivel om att Saulia är Šiauliai och att Dobitzen möjligen är Padubysys (6: III 9—11; 4: IV). År 1522 nämns Šiauliai som centrum för ett valsčius, år 1524 som en småstad och år 1636 som en stad (4: IV).

Namnets ursprung är inte helt klarlagt. Troligast är dock att det är ett ortnamn som anger ursprung och som har bildats av pluralformen av personnamnet, numera det vanliga (över 160 familjer) efternamnet Šiaulys. Denna typ av bildning av bebyggelsenamn är särskilt typisk för litauiskan.

Švekšna (1). Orten omnämns från 1500-talet (3: III). År 1509 var Švekšna ett gods och en småstad som tillhörde den žemaitiske ståthållaren Kęsgaila (4: IV).

Det råder inget tvivel om att ortnamnet har hydronymiskt ursprung. Det har uppstått ur den tidigare formen av namnet på den nuvarande bäcken Švėkšnalė (ett högersidigt biflöde till Ašva), *Švėkšna.

213

Att en sådan form verkligen är möjlig framgår av namnet på en flod i trakten kring Vaiguva: Švėkšna (ett biflöde till Knitujos). Dessutom nämns i historiska dokument först inte ortnamnet utan flodnamnet: Swejsna, flys år 1384 (1: II 26; 55: 68). Jfr även en uppteckning från 1880: ”przyjmuje...Szweksznie, Wilkupis” (21). Alltså uppstod ortnamnet Švėkšna ur flodnamnet *Švėkšna.

Även om namnets ursprung är tydligt väcker dess form tvivel. Några år efter det första omnämnandet av flodnamnet finner vi en annan namnform i samma beskrivningar av Tyska ordens vägar till Litauen: von der Sweten år 1387 (55: 68); möjligen *Švekšla eller liknande. A. Salys antar att Švėkšna hade en sidovariant, som också beläggs i senare källor, till exempel på en karta över Žemaitija från 1526: Swyeesny och Schwegsten (1: II 29), samt i J. Sprog[o]gios ordbok över ortnamn i Žemaitija från 1500-talet: Швекшины och Швекшмы, Швекшине och Швекшмы (35: 330). Sidovarianten levde kvar ganska länge – jfr do Schwerkstenau år 1790 (21) – men under 1700- och 1800-talen blir den nuvarande varianten tydligt dominerande: Szweksznianskey år 1695, do Szwekszni år 1784, Szweksznianska år 1784, Szwelksznis år 1843, in Szweksznie år 1843, Szweksznie år 1854, Szweksznie år 1855, Швекшане år 1895, Швекшины år 1892, Швекшмы år 1915 (21) och andra.

Švenčionys (3). Man antar att Švenčionys redan på 1200-talet var centrum för ett valsčius. I början av 1500-talet var det ett gods tillhörande Vytautas den store, som lät uppföra en kyrka där år 1414. År 1486 kallades Švenčionys redan för en småstad (3: IV; 4: IV).

Namnets ursprung är oklart. Två sätt att bilda namnet är möjliga.

Det första är att namnet är en avledning med suffixet -onys från sjönamnet Šventas. Dessutom tycks det i sjösystemet Šventas — Ilgys — Miškinis — Juodynas och andra ha funnits en bäck med namnet Šventė. Det gick dock inte att fastställa vilken bäck det var eller vad den heter i dag. Bebyggelsenamn av denna typ är ganska vanliga i östra Litauen: floden Merà: byn Meriõnys i Pabradėområdet, Švenčionys distrikt; bäcken Svylà: byn Svyliónys i Adutiškisområdet, Švenčionys distrikt; bäcken och sjön Mylė: byn Myliónys i Švenčionysområdet och distriktet; bäckarna Mėžia, Mėžė: byn Mėžiónys i Adutiškisområdet, Švenčionys distrikt, och andra. När det gäller bildningssättet finns det alltså ingen tvekan. De uppräknade byarna ligger emellertid vid eller nära de vattendrag efter vilka de har fått sina namn. Sjön Šventas (floden Šventė) ligger däremot ett tiotal kilometer norr om Švenčionys, varför sambandet mellan sjön (floden) och stadens namn väcker vissa tvivel. Det är dock inte omöjligt, om vi antar att de första invånarna i Švenčionys hade kommit från trakten kring sjön Šventas (eller floden Šventė). Det finns alltså ganska starka argument för att stadens namn har hydronymiskt ursprung.

Å andra sidan kan man på intet sätt utesluta antagandet att stadsnamnet Švenčionys har antroponymiskt ursprung – det skulle ha bildats av pluralformen av personnamnet, numera efternamnet, Švenčionis. Detta är ett av de vanligaste sätten att bilda bebyggelsenamn i litauiskan (byn Butrimai: Butrimas, byn Antėnai: Antėnas, byn Morkūnai: Morkūnas osv.). Efternamnet Švenčionis har dock, åtminstone i vår tid, inte belagts i trakten kring Švenčionys. Det är dessutom sällsynt – endast fem familjer: tre från trakten kring Kaišiadorys, en vardera från trakten kring Jieznas och Joniškis. Därför kan man misstänka att ursprungsorten för efternamnet Švenčionis ligger någonstans kring Kaišia-

214

Doris — Jieznas. På dessa platser finns flera sjöar som heter Švenčius: i trakten kring Aukštadvaris, Onuškis och Vievis. Dessutom finns nära Semeliškės en sjö som heter Švenčius. Det ligger nära till hands att tänka sig att själva efternamnet Švenčionis kan vara ett ortnamn, bildat med suffixet -onis från sjönamnet Švenčius eller Švenčius. I så fall skulle stadens namn Švenčionys med ursprung i ett vattennamn framstå som mer övertygande.

Tauragė (3b). I historiska källor nämns staden för första gången år 1507, då en kyrka byggdes. Tauragė finns redan markerat på O. Magnus sjökarta från 1539 (3: IV). Sedan dess har stadens betydelse ständigt ökat.

Staden ligger vid en krök av floden Jūra. I Tauragės östra utkant rinner en annan bäck — Beržė.

Det bör framhållas att det, förutom staden Tauragė, finns ytterligare fyra platser i Litauen som bär namnet Tauragė: en äng nära Žarėnai (Telšiai kommun), en äng nära Gelvonai (Širvintos kommun), en fornborg nära Tryškiai (Telšiai kommun) och en enslig gård i trakten kring Kurkliai (Anykščiai kommun).

Namnet på alla fem platserna Tauragė är en sammansättning av orden tauras och ragas: *Taur-ragė.

Som bekant levde stora hornboskap, uroxar, förr i tiden i Litauens skogar. Dessa djur måste ha haft en utomordentligt stor betydelse för litauerna, eftersom det finns flera tiotal ortnamn i Litauen som härstammar från ordet taūras: Taurakalnis, Taurakalnis (berg), Taurija, Taurė (floder), Taurinė, Tauriškė, Taurūtė (ängar), Tauresnė, Taurėlis (sjöar), Taurai, Taurėlaukis, Taurinė, Tauriščiai (byar) och många andra.

Det andra ordet i platsnamnet *Taur-ragė, rãgas, betydde inte ett djurhorn, utan ett hörn, en krök eller en båge. Ortnamnet Taur-ragė hade alltså ursprungligen betydelsen ”uroxens horn” eller ”uroxens hörn” — förmodligen kallades platser där uroxar fortplantade sig, levde, betade eller liknande så.

Alla de fem Tauragė i Litauen är alltså platser, hörn och uddar där uroxar fanns. Vad stadens namn Tauragė beträffar, kan det ha fått sitt namn efter en krök (udde) i floden Jūra, som en gång kan ha kallats ”uroxens udde” eller ”uroxarnas udde”. Ur denna ordkombination utvecklades senare det sammansatta ortnamnet Tauragė.

Telšiai (3). I Tyska ordens krönika nämns Telšiais (Talsa) dalgång år 1317 (6: IV 28—29; 3: IV). Boplatsen nämns år 1398. På 1400-talet omnämns Telšiais herrgård och år 1527 distriktet (4: IV).

Stadens namn har utan tvivel sitt ursprung i ett vattennamn — det bildades sannolikt från pluralformen av namnet på floden som rinner förbi staden, Tėlšė eller Telšė (flodnamnet skrevs år 1597 som Telszua). Även om det är möjligt att det en gång fanns en sjö vid namn *Telšys eller liknande — år 1584 skrevs namnet Teaswa (omnämnt av J. Sprogis). Att formen *Telšys kan ha förekommit antyds också av att flodnamnet i ”Slownik geograficzny...” (slutet av 1800-talet) återges som Telszys (2: III 242). Hur det än förhåller sig — oavsett om stadsnamnet Telšiai bildades från ett flod- eller sjönamn — är det i alla fall ett ortnamn med ursprung i ett vattennamn. I Litauen finns många ortnamn på boplatser som bildats av pluralformen av ett flod- eller sjönamn: sjön Jūžintas: Jūžintai, Kriaunà (flod): Kriaunos, Širvinta (flod): Širvintos, Kamajà (flod): Kamajai.

215

Utenà (3b). Det första belägget för Utena är från Mindaugas tid — år 1261 nämns Utena (Utten). År 1416 byggdes en kyrka, och från 1300-talet blev Utena ett äldstesäte (6: II 8—9; 4: 4).

Stadens namn är utan tvivel av hydronymiskt ursprung. Det ingår i en omfattande familj av ortnamn med stammen uten-: sjön Utenėlis, byn Utenėlės, ån Utenaitė eller Utenėlė i staden Utena, som rinner upp i sjön Utenaitis, samt sjön Utenos i Tauragnaiområdet — av dess namn bildades, med det diminutiva suffixet -ykštis, namnet på en mindre sjö på samma plats, Utenykštis. Bynamnet Utenėlė har uppkommit ur ånamnet Utenėlė. Stadsnamnet Utenà har sannolikt fått sin början från en äldre form av ånamnet Utenaitė eller Utenėlė, *Utena. Det innebär att det har funnits ett ånamn *Utena. Utan några förändringar blev det stadsnamnet Utenà. Detta är ett vanligt sätt att bilda namn på bosättningar: ån Rūsnė: staden Rūsnė, ån Vilnia: Vilnia (den tidigare namnformen Vilnicus), ån Dysna: byn Dysna osv. När ånamnet *Utena blev stadsnamnet Utenà förändrades ånamnet — det fick de diminutiva suffixen -aitė, -ėlė: Utenaitė, Utenėlė. Detta är också ett vanligt fenomen i litauiskan (se vidare Utenergė).

Valkininkai (2). Bosättningen är känd sedan 1300-talet. År 1418 omnämns godset och småstaden Valkininkai, år 1503 ett distrikt och år 1516 en stad. År 1571 fick den Magdeburgrättigheter (4: IV).

Namnets ursprung är oklart. För det första kan man ifrågasätta ordets början valk-, eftersom den form som numera har etablerats i polskan saknar konsonanten u: Olkieniki. Denna form tycks dock vara sekundär och senare. Hur den uppkom har J. Otrębski visat på ett tämligen övertygande sätt. Enligt honom har polska Olkieniki, liksom vissa andra ortnamn med liknande uppbyggnad (t.ex. Varėna — polska Orany), uppstått genom falsk dekomposition ur fraserna ”w- Wolkienikach”, ”w- Wo- ran-ch”. Kombinationen ”w Wo-” kunde bara uttalas ”Wo-”. När konsonanten w uppfattades som ett prefix delades formerna *W-olkienikach, *W-oranach upp i två komponenter, W Olkienikach, W Oranach, vars andra led (Olkienikach, Oranach) senare etablerades som självständiga idiom (80: 118).

Äldre belägg visar också att roten valk- är genuin. Man antar att bosättningen nämns för första gången i Jogailas brev till Skirgaila från 1387: ”на елнука тая волость”. J. Jakubowski anser, till synes med rätta, att denna skrivning är ett tryckfel som införts av textens redaktörer — i originalet borde det ha stått волкинницкая волость(81: 25). Under lång tid dominerar därefter former med valk-: у Волкинниках år 1450 (8: 58), у Волкинках år 1466 (där, 74), ў Волкиноках år 1475 (där, 33), и Волкиноках år 1495 (där, 628), Wolkininki år 1503 (1: II 57), Волкинники år 1516 (83: XXV; bilaga 27), Волкинники år 1541 (65: I 36), з Волкинник år 1557 (62: 563), до Волкинниц år 1563 (där, 710), з Волкинник år 1564 (där, 762), з Волкинник år 1566 (där, 826), у Волкинниках år 1597 (8: 6) osv. Det är svårt att fastställa exakt när en form med olk- började förekomma, men klart är att det skedde ganska sent. Det är säkert att den redan användes på 1700-talet, jfr Olkieniki år 1784 (21), Олькеникского år 1835 (1: II 71), Олькенники 1861–1865 (21) och liknande.

Om namnet kan sägas att det har suffixet -inink- och roten valk-. I dialekten är även andra varianter kända — Valkininkai, Valkinýkas. Som den ovan nämnda skrivningen Wolkininki från 1503 visar är suffixet -inink- tydligen ganska gammalt.

216

Det är dock svårt att säga vad denna avledning med suffixet -inink- (-inyk-) ursprungligen betydde. Man kan bara gissa att den sannolikt bildats från något annat ortnamn med roten valk-. I södra Litauen är avledningar med suffixet -inink- från hydronymer särskilt vanliga: byn Angininkei i Alytusdistriktet; sjön Angai, byn Dėlgininkai i Lazdijai distrikt; sjön Dūlgas, byn Dūgininkai i Varėnadistriktet; sjön Ignis, byn Spenglininkai i Trakaidistriktet; sjön Spengla, byn Strevininkai i Kaišiadorysdistriktet; ån Širėva osv. Men varken en å eller en sjö med namnet *Valka, *Valkys eller liknande är känd i närheten av Valkininkai, åtminstone inte i dag. Därför återstår att anta att Valkininkai är en avledning med suffixet -inink- från namnet på någon annan plats — ett träsk, en skog, en äng eller liknande. Sådana namn är talrika i södra Litauen: Valką, en betesmark i Rudniaområdet, en äng i Varėnaområdet, en skog i Kaišiadorysområdet, ett träsk i Aukštadvarisområdet, en bäck i Kamėnėsområdet, en äng i Marcinkoniaiområdet, en äng i Šalčininkaiområdet, Valkos äng i Daugaiområdet, en skog i Dieveniškėsområdet, ett fält i Vydeniaiområdet osv. Det är förstås omöjligt att avgöra vilket av dessa (eller andra) platsnamn som Valkininkai faktiskt bildats från.

Veliuona (3). En av Litauens äldsta och viktigaste bosättningar. Man antar att borgen Junigeda låg på den nuvarande Veliuonas plats fram till 1315; från början av 1400-talet var området ett härad, och från 1421 en stad (4: IV; 6: II 328—340; 3: III).

”Från 1315 omnämns redan borgen Veliuona: Wilhun år 1315, Welun år 1336, Welow år 1337, Welum år 1339, castrum Wilawense år 1343, castrum Welun år 1348, Welun år 1357, 1360, 1362, 1363, 1364, 1367, ort Welunenfell år 1394, der Welone år 1416, Weluna år 1416, 1417, Welona år 1418, Wolona år 1418, Weluna år 1419, Willun år 1430, oma Велионы år 1493, Безионское волости år 1528 osv. (55: 71);

Stadens namn kommer från ånamnet Veliuona (Nemunas högra biflod).

Vilnius. Den för närvarande etablerade uppfattningen är att Vilnius namn omnämns för första gången år 1323 i Gediminas brev till tyska städer och kloster. I ett av breven står det: ”in civitate nostra regia Vilna” (”i vår kungliga stad Vilna”).

Det innebär att Vilnius vid den tiden redan var inte bara en stor stad utan också huvudstad. Det är förståeligt att det måste ha gått lång tid från stadens grundande tills den blev huvudstad, men hur lång tid är ännu okänt; därför betraktas 1323 tills vidare som Vilnius grundläggningsår. Ibland spekuleras det visserligen i om Vilnius kan nämnas i ett anglosaxiskt dokument vars tillkomst går tillbaka till 900-talet. I en senare infogad ”folkförteckning” i dokumentet läser vi ”Violena and Vilna and Vala rices” (”rices” betyder här ”kungarike, område”). Vissa menar att Violena och Vilna kanske är våra ”Veliuona och Vilnius”, men i avsaknad av bevis är detta tills vidare bara en gissning (13: II 173).

Efter 1323 omnämns Vilnius namn mycket ofta i historiska dokument, till exempel i ordenskronikor: ante Vilnam år 1365 (28: III 84), Vilnee år 1365 (där, 86), vor die Wilne år 1367 (där, II 560), Vilne år 1377 (där, III 112), in Vilna år 1377 (där, 104), in Vilna år 1381 (där, 117), de Vilna år 1382 (där, 122), Vilne år 1390 (där, 165), Wilne år 1414 (där, 447, 448); i andra dokument: to de Vilne år 1323 (13: 173), Wilne år 1397 (67: 50), Wilne år 1398 (där, 64), Vilna år 1387 (där, 6, 10), Vilna år 1469 (där, 304), Vilna år 1486 (där, 404),

217

Vilna 1493 (samma ställe, 464), Vilna 1503 (samma ställe, 649), ę Busne 1421 (136: 33), na Busne 1430 (samma ställe, 34), y Buksen 1421 (samma ställe, 56), na Busne 1430 (samma ställe, 57), во Вильне, к Вильну, нар. Вилни 1446 (samma ställe, 61), во Вилно, к Вилну, из Вилки 1446 (samma ställe, 62), в Вильне, к Вильну, у Вильни, Вильно, з Вильны, slutet av 1400-talet, början av 1500-talet (samma ställe, 85–86), у Вильны 1510 (99: 3–6), у Вильны 1511 (samma ställe, 68), у Вильны 1513 (samma ställe, 34), у Вильны 1533 (62: 44), у Вильны 1529 (samma ställe, 76), у Вильны 1542 (57: 21), do Wilnia 1554 (samma ställe, 131), (w) Wilnie 1560 (samma ställe, 139), y Вильне 1592 (samma ställe, 330), (w) Wilnie 1597 (samma ställe, 479), w Wilnie 1550–1552 (samma ställe, 558) osv. Den dominerande formen i äldre historiska dokument är alltså Vilnia. Det är ingen tillfällighet eller något misstag. Det visar sig att formen Vilnia tidigare också var allmänt brukad i östra Litauens levande talspråk (med betoning på vokalen i i första stavelsen). Sådan användning förekommer fortfarande i våra dagar (kring Ramygala, Gelvonai, Šeduva, Gervėčiai och på andra håll). Det råder inget tvivel om att formen Vilnia är ett verkligt faktum i det levande språket. Lettiskans Vilya bekräftar detta.

Det råder numera knappast någon större tvekan om namnets ursprung — det härrör från flodnamnet Vilnia. Detta namn har sedan urminnes tider betecknat Neris vänstra biflod, som numera ofta kallas Vilnelė. Men detta Vilnelė är ett nytt namn, bildat från den polska formen Wilenka. Det är svårt att förklara hur och när detta skedde och slutligen vilket samband Vilnia har med Neris andra namn, Vėlija. Se en utförligare behandling i artikeln ”Flodnamnen Neris och Vilija” (s. 230 i denna bok).

Det är mycket typiskt för litauiskan att ortnamn (på städer, småstäder, byar osv.) bildas av flod- och sjönamn. Det förekommer också ofta att en flods eller sjös namn blir namnet på en boplats utan några ordbildningsmedel: Rūsnė — från flodnamnet Rūsnė, Dysna — från flodnamnet Dysna, Dūkštas — från sjönamnet Dūkštas, Alovė — från flodnamnet Alovė osv.

Av flodnamnet Vilnia uppstod alltså stadsnamnet Vilnia. Men som vi vet slog det inte rot i standardspråket — dess plats intogs av en annan variant av namnet, Vilnius. Inte heller den är ny — den användes redan av M. Daukša (”Postilė”, 1600, D. Klein ”Gramatika”, 1653) och andra av våra skrifttraditions pionjärer. Därmed återstår bara att undersöka hur Vilnius uppstod vid sidan av den äldre formen Vilnia. Även om allt inte är klart här kan man anta att det fanns flera orsaker. Först och främst bör det uppenbarligen framhållas att ortnamnsändelsen -ius är tämligen typisk för litauiskan: flodnamnen Skródžius, Várus, Vỹčius, Slánkius, Skričiùs, Vingrius osv.; sjönamnen Tvanùs, Gilius, Švenčius, Stìklius osv. Vid sidan av former med ändelsen -(i)us kan samma namn ibland ha en variant med en annan stam: Rìngus — Ringą, Gilius — Gìlis, Božius — Božą, Niedùs — Niedis. Den kanske viktigaste orsaken till att den för litauiskan typiska stamväxlingen (Vilnia — Vilnius) blev aktiv var dock stavningen av namnet Vilniaus med ändelsen -o. Sådana former är ganska gamla, t.ex. Wilno 1324 (13: 173), Vilno 1381 (28: II 718), Wylno 1397 (67: 8), Wylno 1449 (samma ställe, 216) och liknande. Orsakerna till att de uppstod är inte helt klarlagda. Troligast är att de

218

uppstod i polskan som en regelbunden motsvarighet till belarusiska ord med obetonad ändelse a: brus. Смецка — pol. Stećko, brus. Адамка — pol. Adamko, brus. Бенька — pol. Bienko osv. Många former av namnet Vilnius med ändelsen -a är kända sedan gammalt: Vylna 138⁰ (67: 6, 10), 1469 (samma ställe, 304), 1486 (samma ställe, 404), 1493 (samma ställe, 464), 1503 (samma ställe, 649) osv. Formen med ändelsen -a övergick alltså i polskan till en form med ändelsen -o. Egennamn som skrivs med ändelsen -o på polska får i litauiskan regelmässigt ändelsen -(i)us: pol. Stańko — lit. Stańkius, Stańkus, Stónkus; pol. Staszko — lit. Stāškus, Stoškus; pol. Paszko — lit. Poškus osv. Troligen bidrog denna modell för hur slaviska egennamn, framför allt polska, anpassas i litauiskan också till att Vilnia övergick till Vilnius.

Historiska dokument har också belägg för andra varianter av namnet Vilniaus. Ordenskronikorna använder särskilt ofta en form utan konsonanten n efter l: Wille 1365 (28: III 84, 550, 552), die Wille 1377 (samma ställe, II 223, 590; III 105), contra Willam 1377 (samma ställe, III 589), in Wyllam, Willen 1379 (samma ställe, II 605), die Wille, czur Wille, der Wille 1379 (samma ställe, 712), vor die wille 1381 (samma ställe, 607), Willam castrum 1382 (samma ställe, 611), burg. Wille 1382 (samma ställe, 602) osv. I stort sett bör man säga att former utan konsonanten n efter l är vanligare i ordenskronikorna än alla andra former (106: 65—67). A. Salys påpekar att Wigand från Marburg nämner namnet Vilniaus omkring 20 gånger: han skriver Wille, Wylle, Willa, Wylle, och endast en gång Wilna (13: 174). På ett ställe förklarar krönikören: ”Post hec transeunt in Wyllam, Willen vulgariter” 1379 (28: II 605). Även i Livländska ordens dokument, skrivna på tyska, förekommer former utan n (Villen 1422, Vyllen 1427). Med stöd av detta faktum antar A. Salys att ordet ”vulgariter” i krönikan kan ha använts i betydelsen ”på tyska” (inte ”folkligt”, ”vanligtvis” eller liknande) (13: 174). Detta förefaller vara ett rent tyskt fenomen, som kommit in i dokument skrivna på andra språk (t.ex. latin) från tyskan. Det är oklart hur det uppstod i tyskan. Kanske är det, som A. Salys menar, en följd av tyskans svaga deklination (samma ställe).

Äldre skrifter känner även till en annan variant av namnet Vilniaus, med konsonanten d efter l: für die Wilde, die statt Wilde (28: II 588), für die Wilde (samma ställe, 576), vnd zur Wilde, zur Wilde (samma ställe, 621). Alla dessa stavningar förekommer i kommentarerna eller bilagorna till C. Schütz, en krönikör från början av 1500-talet som i stor utsträckning använde ett förlorat manuskript till Wigand från Marburgs krönika. Troligast är därför att detta är den historikerns omarbetning av formerna Wille, Willa eller liknande (13: 174). Formen Wilde från Wigand från Marburgs krönika kom senare även in i några andra skrifter.

Virbālis (2). Virbalis började växa fram i början av 1500-talet — efter det att Litauens västra gräns hade fastställts genom Melnotraktatet 1422. Då började man anlägga bosättningar längs hela gränsen, först och främst vaktposter. Fram till 1700-talet kallades Virbalis officiellt Nova Volia, även om namnet Virbālio också användes parallellt. Orten nämns i förteckningen över icke-privilegierade städer i Storfurstendömet Litauen från 1529—1567. År 1593 fick den Magdeburgrättigheter och ett vapen (3: III; 6: III 379).

Man antar att namnet Virbālis nämndes första gången 1559 (samma ställe). Småstaden mättes upp 1558—1560. År 1560 utfärdade Sigismund Augusts

219

I anteckningen om mätresultaten står: Вирбилово (1: VIII 76). Senare slog stammen virbal- igenom: do Вирбалова 1565 (62: 804), Wirbaliske 1595 (1: VIII 84), Wierzbołow 1613 (där, 85), Wirbaliski 1679 (där, 88), Wierzbołow 1738, Верболова 1753 och 1779, Wierzbałowen 1760; Wirballen 1798 och 1816 (21). I polska slog formen Wierzbołowo eller Wierzbołów igenom, på tyska Wirballen, på litauiska Virbalis (13: II 564). K. Būga nämner formen Virbalius (2: II 19). Alltså är småstadens namn utan tvekan uppbyggt på stammen virbal-.

Det finns även fler ortnamn med virbal- i Litauen. Virbalai by i Jonava distrikt, by i Lazdijai distrikt, by i Pasvalys distrikt, by i Ukmergė distrikt, by i Skuodas distrikt; Virbališkiai by i Kaunas distrikt, by i Kupiškis distrikt; Virbaliūnai by i Kaunas distrikt, Batniava församling, by i Kaunas distrikt, Raudondvaris församling. Alla dessa har sannolikt personnamnsursprung — de kommer från personnamn, numera efternamnen Virbalas, Virbalis. Om småstadens namn Virbalis kan sägas att det bildats av singularformen av personnamnet Virbalis. Denna typ av namnbildning för bosättningar är ganska vanlig i litauiskan (85): jfr Sudargas by i Šakiai distrikt: Sudargas, Skuodas stad: Skuodas, Kavárskas stad i Anykščiai distrikt: Kavárskas etc. Ursprunget i personnamnet Virbális bekräftas också av former med suffixet -išk-: Wirbaliske 1595, Wirbaliski 1679. De skulle vara avledningar med suffixet -išk- från personnamnet Virbalis. De polska formerna Wierzbołowo, Wierzbołów visar samma sak — jfr pol. Adamowo: Adam, Aleksandrowo, Aleksandrów: Aleksandr, Augustowo, Augustów: August etc. Dessutom är det känt att det finns fler fall där polska former på -owo slagit igenom i stället för äldre litauiska former på -išk-: Adamiški by 1784 — Adamowo 1939, Alexandryszki by 1784 — Aleksandrowo 1939, Janiszki by 1784 — Janowo 1939 (86: 385).

Zarasai (3ᵇ). Området tillhörde Vilnius biskop från 1200-talet till 1700-talet. I slutet av 1300-talet nämns Zarasai-godset, och 1522 en småstad (4: IV).

Stadens namn Zarasai användes officiellt fram till 1836, då staden på tsarens befallning döptes om till det ryska namnet Novoaleksandrovsk. Namnet användes officiellt fram till 1918. När Litauen blev självständigt fick staden 1919 ännu ett officiellt namn, Ežerėnai, som bestod till 1929, då det gamla namnet Zarasai återställdes efter långvariga tvister och protester från specialister. Även om varianten Ežerėnai började användas officiellt först 1919, hade liknande försök gjorts tidigare. K. Jaunius föreslog till exempel omkring 1902 att Zarasai skulle kallas Ežerūnai. Sådana förslag byggde på ett rent missförstånd. Zarasai hade nämligen länge skrivits Jeziorosy på polska (den tidigaste kända beläggningen är från 1522). Jeziorosy låter ganska likt Zarasai — i själva verket är namnet en slags semantisk och fonetisk ombildning av lit. Zarasai eller rentav *Azarasai. När man därför beslöt att återge Novoaleksandrovsk dess tidigare namn, ansågs inte bara Jeziorosy utan även Zarasai misstänkt. Utan närmare eftertanke förkastades Zarasai tillsammans med Jeziorosy, och i stället valdes det konstgjorda namnet Ežerėnai, som lokalbefolkningen aldrig hade använt.

Vad Zarasai är har K. Būga och senare forskare förklarat väl (2: II 19–21). Av deras redogörelser framgår att Zarasai är ett ortnamn som kommit från selernas språk. I selernas språk uttalades konsonanten ž som z. Selernas uttal av ordet ežeras (sjö) var alltså *ezeras, *ezaras eller liknande. Av detta ord bildades med suffixet -asas sjönamnet,

220

som på seliskt lät *Ezerasas eller *Ezarasas.

Bildning av sjönamn med suffixen -asas och -esas var typisk för selerna, till exempel: Čėdasas < *Ked-asas (Panemunis), Svėdasas (Svėdasai), Būdasas (Vyžuonos), Brādasas (Utena), Laūkesas (Šmalvos).

Av pluralformen av sjönamnet *Ezerasas eller *Ezarasas bildades bosättningens (senare stadens) namn *Ezerasai eller *Ezarasai. Denna typ av namnbildning för bosättningar är också helt naturlig i nordöstra Litauen: Svėdasas sjö: Svėdasai småstad, Čėdasas sjö: Čėdasai by, Jūžintas sjö: Jūžintai småstad, etc.

När selerna försvunnit omvandlades bosättningsnamnet *Ezerasai eller *Ezarasai i lokalbefolkningens litauiska tal till *Azarasai. Därmed bröts det etymologiska sambandet mellan selernas tidigare appellativ *ezeras, *ezaras och *Azarasai. Därför förkortades ortnamnet genom att det förlorade det inledande vokalljudet a: *Azarasai blev Zarasai. Det finns även fler exempel på sådan förkortning — sjönamnet Asavilas (Pabradė) blev Savūlas, ordet ašūklės ”vinbär” blev šūklės, elementorius blev lementorius, personnamnet Erāzmas blev Razmą, Razmų, Rāzmus och så vidare.

Stadens namn Zarasai är således ett gammalt baltiskt ortnamn, ett av de mest framträdande minnesmärkena från selernas språk, som tillhörde en utdöd baltisk stam.

Žagarė (2). I historiska källor omnämns orten 1253 eller 1254 (skrivs Sagera).

Dagens Žagarė bildades av två självständiga småstäder som fanns fram till slutet av 1800-talet — Gamla Žagarė och Nya Žagarė. År 1496 omnämns Gamla Žagarės gods. Under första hälften av 1500-talet växte Nya Žagarė fram på floden Švėtės högra strand; 1547 omnämns den redan som småstad (4: IV). I källor från 1592–1595 kallas Žagarė stad (3: III).

Žagarė är ett återkommande ortnamn i Litauen: byn Žagarė i Raseiniai distrikt, en by i Vilnius distrikt och en del av småstaden Tirkšliai. Dessutom finns flera obebodda platser med detta namn: en skog Žagarė i Sudeikiai församling, ett kärr i Mockėnai församling i Utena distrikt, en äng i Pabaiskas församling och en plats i en skog i Kuršėnai distrikt (Pažįžmė skogvaktardistrikt). Dessa ortnamn är uppenbarligen avledda med ändelsen -ė från appellativet žagaras, ”torr kvist, ris, småved”. Deras ursprungliga betydelse kan ha varit ”en kvistig plats, en plats där det finns mycket ris” eller liknande.

Förutom Žagarė finns många andra platsnamn, däribland bosättningsnamn, med stammen žagar-: Žagarai by i Klaipėda distrikt, by i Molėtai distrikt; Žagariai by i Alytus distrikt, by i Lazdijai distrikt, by i Prienai distrikt, by i Varėna distrikt; Žagariškė by i Šiauliai distrikt; Žagariškė by i Marijampolė distrikt; Žagariškės by i Vilnius distrikt. Deras ursprung kan också vara ett annat; ofta kommer de nog inte direkt från appellativet žagaras, utan från personnamn som bildats av det och som numera är efternamnen Žagaras, Žagarys, Žagarius eller liknande.

Žeimelis (2). År 1500 omnämns Žeimelis gods, 1542 en småstad, och 1586 var Žeimelis centrum för en valsčius (3: III; 4: IV; I 121–123).

Den nuvarande formen på småstadens namn, Žeimėlis, verkar vara något senare och sekundär. Enligt A. Salys uppgifter använde lokalbefolkningen endast formen Žeimys, medan formen Žeimėlis sägs ha ”hämtats ur de gamla kanslihandlingarna” (13: II 682). A. Salys fortsatte senare att förorda varianten Žeimys — den användes i ”Litauens karta”, utgiven i Boston 1956, vars ortnamn granskades av A. Salys. Senare, i ”Samlade skrifter”, anger han dock redan också formen Žeimėlis inom parentes efter Žeimys (13: II 568).

221

Efter kriget slog formen Žeimelis igenom helt — år 1948 rekommenderades den av ”Lietuvių kalbos rašybos žodynas” (formen Žeimys anges där inom parentes), liksom av andra normerande publikationer.

Det verkar inte finnas någon grund för att betrakta formen Žeimelis som helt ny — före kriget fanns Žeimelio valsčius; denna form finns i den officiella förteckningen över Litauens bebodda orter från 1925 (33: 59–60). Det är svårt att säga när den användes första gången, men den är säkert känd sedan 1500-talet: Жеймель år 1567 (87: 443), Zemel år 1580 i Mercators atlas (88: 51), Жеймел år 1585 (57: 268). Jfr även ”zyda žeimelskiego” från 1698 (64: 161), Žeimėlis år 1904 (32: XI 9). Den korta namnformen skrevs ned för första gången år 1500: Žeimiu (89: I 298). Alltså har den korta och den långa formen konkurrerat i flera hundra år, och det finns därför ingen grund för att nu ändra den etablerade formen Žeimelis till Žeimys eller liknande. Desto mer som båda formerna har motsvarigheter i det litauiska ortnamnsbeståndet: Žeimėliai by i Jonava distrikt, by i Kėdainiai distrikt, by i Molėtai distrikt; Žeimaliai by i Kelmė distrikt; Žeimis by i Šakiai distrikt, Žeimiai by i Ignalina distrikt, småort i Jonava distrikt, by i Joniškis distrikt, by i Kupiškis distrikt, by i Molėtai distrikt, by i Rokiškis distrikt, by i Ukmergė distrikt, by i Varėna distrikt, Žeimiai by i Kretinga distrikt, by i Radviliškis distrikt, by i Šiauliai distrikt.

Varför den tidigare formen Žeimys trots allt tycks ha övergått i Žeimelis är svårt att svara på. Påverkan kan till exempel ha kommit från lettiska appellativ (Žeimelis ligger i det lettisk-litauiska gränsområdet) ziemel ”norr”, ziemelis ”nordanvind, nordlig vind, vintervind”. Dessutom är suffixet -ek- över huvud taget typiskt för ortnamn i Semgallen — Duobele, Bērstele och liknande (88: 51).

Ursprunget till småortens namn Žeimys (Žeimelis) är oklart. J. Šiavas har framfört tanken att det kan ha ett personnamnsursprung (där). Det verkar som om de flesta av de nämnda ortnamnen, framför allt de plurala (Žeimiai, Žeimiai, Žeimėliai), kan ha bildats av pluralformer av personnamn, numera efternamn: Žeimis, Žeimys, Žeimelis (34: II 1319–1320). Det kan finnas vissa tvivel endast beträffande de två singulariska namnen — Žeimys och Žeimis, by i Šakiai distrikt. Om man antar att även Žeimys och Žeimis har personnamnsursprung, måste man godta att de bildats av singularformerna av personnamnen Žeimys, Žeimis. Det finns fler namn på bebodda orter i Litauen med en sådan bildning — Sudargas, Musteika, Kavárskas, Skuōdas med flera. Det är dock inte omöjligt att ortnamnen Žeimys ir Žeimis också kan ha bildats direkt av motsvarande appellativ. De skulle då vara ortnamn med liknande bildning som Žeimis dal i Ramygala socken, kärr i Panevėžys socken, Žeimė grund i sjön Plateliai, äng i Luokė socken, strömfåra i Nemunėlio Radviliškis socken och liknande.

Hur det än må vara — om ortnamnet Žeimys (Žeimelis) uppkommit ur ett personnamn eller ett appellativ — tycks dess rot žeim- vara förbunden med appellativet ž.emà. Dess ursprungliga betydelse var knuten till begrepp som kyla, svalka eller liknande (49: 399). Efternamnen Žeimis, Žeimys betydde därför, verkar det, ursprungligen inte ”nordlig, nordbo”, som K. Būga menade (2: II 676), utan ”en frusen person” eller liknande; jfr efternamnet Šalčius: av lit. šiltas (41: II 880). En närliggande ursprunglig betydelse kan också ha funnits hos ortnamnen Žeimys, Žeimis. Namnet på strömfåran Žeimė kan till exempel ursprungligen ha betytt ”kall plats”. Žeimys, Žeimis. skulle ha en liknande semantik.

Žemaičių Kalvarija (2). Detta är en mycket gammal ort, som omnämndes för första gången …

222

… år 1253. Vid den tiden hette den något annat; kanske Garde eller Gardai – i ett dokument från 1253 står formen Garde (2: I 440; III 232). Litauens storfurste Vytautas skänkte Gardus och Alsėdžiai socken till den žemaitiske biskopen i början av 1400-talet. På 1400- och 1500-talen fanns också biskopens gods i Gardai. Efter att en kyrka byggts i Gardai överlämnades den 1637 till dominikanerna, som tio år senare, det vill säga 1642, grundade ett kloster här (som var verksamt ända till 1889) och lät uppföra (1639) 19 kapell som symboliserade korsvägen, det vill säga kalvarierna (1: II 90–91). Ordet kalvarija kommer från namnet på en kulle i Jerusalem, Kalvaria. Här fanns katolska heliga platser, korsvägar med kultbyggnader och kapell. Senare uppfördes sådana kalvarier över hela Europa, även i Litauen. Från den tiden började andra namn dyka upp vid sidan av namnet Gardų — först började Gardus kallas Nya Jerusalem, senare Žemaičių Kalvarija. Ibland skrevs Žemaičių Kalvarija rentav bara Kalvarija i officiella ortnamnsförteckningar; exempelvis i en förteckning över Litauens bebodda orter som tyskarna gav ut 1917–1918 (91).

Det råder inget tvivel om att namnet Nya Jerusalem och Žemaičių Kalvarija, som dominikanerna började använda om Gardus i mitten av 1600-talet, inte genast utplånade namnet Gardų ur lokalbefolkningens minne. Det framgår också av dokument från 1600-talet och senare, där småortens namn nämns. Till exempel kallas orten Kalvarija år 1655, medan den ännu år 1662 kallas Gardai (1: II 91).

M. Valančius kallar i sitt verk ”Žemaičių vyskupystė” (utgivet 1848) kapitlet om dominikanernas etablering i Žemaičių Kalvarija för ”Dominikonis Kalwarijo”, men använder redan Gardus i texten. ”Žemajtiusi jezawitams su bernardinajs jau esąnt, nebuwa dar Dominikonų: Jurgis Tyszkiewicze wiskups, noriedams kad ir tu tarnu Diewa netruktum, 1637 m. pakwiete jus į Gardus. Gardaj, buwa taj soda, wiskupams prideranti..” (89: II 111). Det innebär att namnet Gardai fortfarande levde i mitten av 1800-talet. V. Vitkauskas hävdar: ”det finns uppgifter om att även de äldre invånarna fortfarande minns detta namn (90: 56).”

Men namnet Žemaičių Kalvarija trängde ändå undan de tidigare namnen, eftersom småorten blev alltmer känd som ett kultcentrum. Omkring 1650 fördes en mirakulös bild hit från Rom, och från 1742 började man här hålla allmänna avlatshögtider dit många människor strömmade. Man får anta att detta bidrog till att det nya namnet Kalvarijos eller Žemaičių Kalvarijos fick fäste. Namnet bestod fram till 1964, då orten, uppenbarligen främst av antireligiösa skäl, döptes om till Varduvis namn efter floden som rinner genom småorten. Men namnet Varduva hann inte slå igenom — nyligen återfick småorten sitt tidigare (om än inte allra äldsta) namn: Žemaičių Kalvarija.

Det är ett tvåledat namn. Det andra ledet har redan behandlats, medan det första (Žemaičių) lades till senare för att Žemaičių Kalvarija inte skulle förväxlas med småorten Kalvarija i Marijampolė distrikt.

Om Gardų kan man säga att det är ett ortnamn som förekommer på flera håll i Litauen: Gardai skog i Biržai socken, äng i Alanta socken, äng i Skapiškis socken, äng i Pandėlys socken med flera. Jfr även Gardas kärr i Pasvalys socken, äng i Liubavas socken, buskage i Zapyškis socken, skogsdunge i Vabalninkas socken med flera. Det råder inget tvivel om att dessa pla

223

Dessa ortnamn har sitt ursprung i appellativet gardas ”en inhägnad plats i en lada eller på ett fält där boskap hålls; en hjord, en flock”.

När det gäller småortens namn Gardai finns det skäl att tvivla på dess ursprung, i den meningen att det finns goda skäl att anta att det bildats av ett ånamn. Bäcken som rinner ut i Varduva mitt emot småorten skrivs numera officiellt Pąvardenis (senare döptes den om till Cėdronas). Kanske fanns det tidigare en form Pągardenio, *Gardas eller liknande. Dessutom ska det enligt A. Salys ha funnits en annan bäck cirka 3 km norrut (55: 12), med namnet Gardė, som år 1523 skrevs på tyska Gardesche Beke (samma källa). Av detta ånamn bildades bebyggelsenamnet Gardė. En sådan bebyggelse finns inte längre, men den måste ha försvunnit relativt nyligen — herrgården Gardės nämns år 1925 i ”Lietuvos apgyventos vietos” (33: 148), och byn Gardės år 1959 i ”Lietuvos administracinis-teritorinis suskirstymas” (73: 694). A. Salys menar att namnet på den nuvarande byn Pągardė (i Seda socken, Mažeikiai distrikt) också har bildats av bäckens namn. Dessutom nämner J. Sprogis, något längre norrut i det tidigare Grūstė häradet (nu är Grūstė en by), en flod Города, som rinner genom herrgården Gardai (ум. Горды) och genom Seda (35: 82). Ett bäcknamn som *Gardas, *Gardė eller liknande är alltså fullt möjligt på dessa platser, varför det verkar ganska sannolikt att namnet Gardų har hydronymiskt ursprung.

Žemalė (2). Platsen omnämns i skriftliga källor från och med 1554. Småorten fick sina privilegier 1713 (1: XI 110; 4: IV).

Ortnamnet Žemalė förekommer på flera håll: floden Žemalė, en högerbiflod till Raudena, som mynnar ut i Upyna (från denna flods namn bildades bynamnet Žemalėnai med suffixet -ėnai); en äng Žemalė i Luokė härad, en äng i Tryškiai härad, en äng i Endriejavas härad samt betesmarken Žemalės i Skuodas härad. Genom småorten Žemalė rinner nu en bäck som heter Žemalupis (en vänsterbiflod till Šerkšnė). B. Kviklys menar att bosättningen fått sitt namn efter denna bäck (6: IV 374). Så kan det mycket väl ha varit, eftersom byn Žemalė växte fram ”på jungfrulig mark”, det vill säga ”efter att skogen röjts intill Žemalėbäcken (Žemalupis), öster om herrgårdsbyggnaden” (1: XI 110). Den ursprungliga formen av bäcknamnet bör alltså ha varit *Žemalė, och senare, när bosättningen började kallas så, ändrades bäckens namn till Žemalupis. Många sådana eller liknande fall är kända.

Enligt K. Būga är Žemalė ett kuriskt ortnamn, besläktat med lett. *Zemale (skrivet på tyska Semallen) och andra ortnamn med roten lit. žem-, lett. zem- (2: III 244). Namnet skulle tydligen ha bildats av appellativet žemė med suffixet -alė, som är typiskt för samogiterna. Suffixet -ale var också karakteristiskt för den lettiska delen av Kurland: Nūogale, Valgale, Vērgale (ibid.).

Židikai (2). Under första hälften av 1500-talet omnämns godset Židikai, och i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet småorten. Under Valakreformen grundades byn Židikai, som snabbt växte (1595–1596 hade den 19 familjer och 1614 redan 46). I slutet av 1600-talet blev byn en småort. När den tillkom förföll det ursprungliga Židikai (4: IV).

Namnets ursprung väcker olika tvivel. Det är ett ganska isolerat och sällsynt ortnamn. Utöver det känner man till ängsnamnet Židikė (i Vegeriai härad). En officiell förteckning över ortnamn i tsarryssland från 1892 nämner en ensamgård i Utena härad, Жидовцу (92: 344). Det är nog allt. Det är svårt att dra några säkrare slutsatser av detta. Ändå verkar det mest övertygande att anta att dessa ortnamn har ett personnamn som grund-

224

lag. Men personnamnet (det nuvarande efternamnet) *Židikas eller liknande är inte belagt, även om det finns efternamn med žid- som bildats på annat sätt: Židūnas, Židūlis, Židžiūnas. Därför vore efternamnet *Židikas fullt möjligt vid sidan av dessa.

Det finns ingen starkare grund för andra antaganden. Det är sant att ”Lietuvos apgyventos vietos” från 1925 återger småortens (och godsets) namn som Žydikiai (33: 154), men denna form är sannolikt inte autentisk — i det levande språket känner man bara till formen Židikai. Dessutom återger Vaižgantas också formen Židikai från det levande språket (32: X 53). Skrivningar på andra språk tillför inget nytt; jfr Жудукы från 1500-talet (35: 115), Жудукское местечко från 1789, Žydyki från 1820, Жидухи från 1843, Židikai från 1854, Žydiki från 1855, Жидежки från 1881, 1892 och 1915, och så vidare (21).

L I T T E R A T U R

1. Lietuvos urbanistikos paminklai. V., 1978—1988. T. 1—11.

2. B ū g a K. Rinktiniai raštai. V., 1958—1961. T. 1—3.

3. Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1966—1971. T. 1—3.

4. Tarybų Lietuvos enciklopedija. V., 1985—1988. T. 1—4.

5. Lietuvių enciklopedija. Bostonas, 1953—1966. T. 1—35.

6. K v i k l y s B. Mūsų Lietuva. Bostonas, 1963—1968. T. 1—4.

7. Lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1976—1984. T. 1—12.

8. Литовская Метрика. Ч. I: Книга записей. СПб., 1910. Т. 1.

9. Б а л ь ч и к о н и с И. Названия литовских населенных пунктов, образованные от названий рек и озер // Lingua Posnaniensis. Poznań, 1958. T. 7. P. 240—252.

10. K u ž a v i n i s K. Etymologica // Baltistica. V., 1966. T. 1(2). P. 177—184.

11. R a z m u k a i t ė M. Būdingesnės Lietuvos oikonimų darybos priesagos // Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija. V., 1989. T. 3 (108). P. 138—147.

12. Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių antroponimika: Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje. V., 1977.

13. S a l y s A. Rinktiniai raštai. Roma, 1983. T. 2.

14. S t a n e v i č i u s S. Raštai. V., 1967.

15. V a n a g a s A. Dėl vietovardžio Labguva darybos ir kilmės // Baltistica. V., 1966. T. 1 (2). P. 185—189.

16. V a n a g a s A. Dėl upės vardo Danė (Danija, Dangė) // Lietuvių k. yros klausimai. V., 1960. T. 3. P. 317—319.

17. Т о п о р о в В. Н. Прусский язык. М., 1975—1984. Т. 1—4.

18. M a ž i u l i s V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1966—1981. T. 1—2.

19. M a c i e j a u s k i e n ė V. Lietuvių pavardžių stabilizavimosi ypatumai XVIII—XIX a. // Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija. V., 1987. T. 4 (101). P. 113—122.

20. N i k ž e n t a i t i s A. Kas žuvo prie Bajerburgo 1337 m.? // Gimtasis kraštas. 1987 04 16.

21. Lietuvos mokslų akademijos Lietuvių kalbos instituto abėcėlinė istorinių vietovardžių kartoteka.

22. S k a r d ž i u s P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1941.

23. M ü h l e n b a c h s K., E n d z e l ī n s J. Latviešu valodas vārdnīca. Rīga, 1923—1932. T. 1—4.

24. P o k o r n y J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern, 1949 t.t.

25. V a n a g a s A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970.

26. J o n i k a s P. Zu den litauischen Ortsnamen // Beiträge zur Namenforschung. 1950/51. Bd. 2. S.1—32.

225

27. Steponavičienė I. Om prussianiseringen av litauiska ortnamn i Tyska ordens skrifter // Baltistica. V., 1974. T. 10(2). P. 163—168.

28. Scriptores rerum Prussicarum. Leipzig, 1861—1874. T. 1—5.

29. Skardžius P. Litauiska hydronymer med -nt-. Deras bildning, ursprung och betydelse // Lituanistikos darbai. Brooklinas, 1973. T. 3(1). P. 9—69.

30. Alexandrowicz S. Småstäder i Belarus och Litauen // Acta Baltico-Slavica. Białystok, 1970. T. 7. P. 47—108.

31. Liv-, Esth- und Curländisches Urkundenbuch nebst Regesten / Herausgegeben von Dr. Friedrich Georg von Bunge. Reval, 1853. Bd. 1.

32. Vaiszgantas. Förteckning över Litauens geografiska namn // Dirva. Žinynas. 1904, Nr. 10. P. 35—61; Nr. 11. P. 3—29.

33. Litauens bebodda orter. K., 1925.

34. Ordbok över litauiska efternamn. V., 1985. T. 1; 1989. T. 2.

35. Sprogis, I. Geografisk ordbok över det forntida samogitiska landet på 1500-talet. Vilnius, 1888.

36. Grinaveckis V. Ursprungliga former av några samogitiska ortnamn // Kalbos kultūra. V., 1970. Nr. 17. P. 55—56.

37. Balčiūnas K. Kvedarna // Mūsų kalba. V., 1977. P. 17—18.

38. Smigielskis B. Prästen Vikars anteckningar // Draugija. 1908. Nr. 24. P. 342—350.

39. Petrus av Dusburg. Preussiska landets krönika / Redigerad, med inledning och kommentarer av Romas Batūra, som även sammanställde kartan. V., 1985.

40. Endzelīns J. Lettiska SSR:s ortnamn. Rīga, 1956. D. 1, s. 1; 1961. D. 1, s. 2.

41. Razmukaitė M. Bostadsortnamn i Litauen bildade med suffix från hydronymer // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 21: Lietuvių onomastikos tyrinėjimai. V., 1981. P. 199—206.

42. Mažiulis V. Om namnet Neringa // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1960. T. 3. P. 301—315.

43. Otrębski J. Les mots d’origine commune dans les langues slaves et baltiques // Lingua Posnaniensis. Poznań, 1949. T. 1. P. 121—151.

44. Udolph J. Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie. Heidelberg, 1990.

45. Kalwaitis W. Lietuwiszky Wardy Kletele su 15 000 vardų. Tilžė, 1910.

46. Hinze F. Zum problem der Mehrsprachigkeit bei der Fischerbevölkerung auf der Kurischen Nehrung, vor allem zu Beginn des 20. Jahrhunderts // Jahrbuch für Volkskunde und Kulturgeschichte. Jahrgang 1989. Berlin, 1989. S. 156—162.

47. Gerullis G. Die altpreußischen Ortsnamen. Berlin und Leipzig, 1922.

48. Relationes status dioecesium in Mango Ducatu Lituaniae. Roma, 1917. T. 1; 1978. T. 2.

49. Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981.

50. Pietsch R. Fischerleben auf der Kurischen Nehrung. Berlin, 1982.

51. Schmidt W. P. Zum baltischen Dialekt auf der Kurischen Nehrung // Indogermanische Forschungen. 1983. Bd. 88. S. 257—268.

52. Lauksaimnieku un citu zemes īpašnieku adresu grāmata. Rīga, 1931.

53. Schmittlein R. Toponimie Lituanienne. Bade, 1948.

54. Łowmiański H. Studja nad początkami społeczeństwa i państwa Litewskiego. Wilno, 1931—1932. T. 1—2.

55. Salys A. Die žemaitischen Mundarten. Teil I. Geschichte des žemaitischen Sprachgebiets. K., 1930.

56. Latvijas PSR ūdensteču nosaukumi. Rīga, 1986. Sās. 1—4.

57. Istorijos archyvas. T. 1: XVI a. Lietuvos inventoriai / Surinko K. Jablonskis. K., 1934.

58. Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas. V., 1963.

59. Gidžiūnas V. Ur Simnas historia. // Litauiska katolska vetenskapsakademins årsbok. Rom, 1965. Bd 1.

60. Totoraitis J. Sūduvas—Suvalkijas historia. K., 1938. Del 1.

61. Förteckning över orter i Folkrepubliken Polen. Warszawa, 1967.

226

1.

62. Литовская метрика. Ч. III: Книги Публичных Дел. Юрьев, 1914. Т. 1.

63. Рапповіч Я. Слоўнік назваў населеных пунктаў віцебская вобласці. Мінск, 1977.

64. Biržai godshovrättsböcker. 1620–1745 / Redigerade av R a u d e l i ū n a s V. och F i r k o v i č i u s R. V., 1982.

65. Litauiska bönders och stadsbors tvister med godsägare. V., 1959. Bd 1; 1961. Bd 2; 1968. Bd 3.

66. Handbok över Litauiska SSR:s administrativa-territoriella indelning. V., 1976.

67. Codex diplomaticus ecclesiae cathedralis necnon dioeceseos Vilnensis /Kodeks dyplomatyczny katedry i diecezji Wileńskiej/. 1387–1507. Kraków, 1948.

68. L a u m a n e B. Fiskarnas namn på Lettiska SSR:s kust. Riga, 1987.

69. S c h m i d W.P. Nehrungskirch. Stuttgart, 1989.

70. Litauiska inventarier. 1600-talet / Sammanställda av K. J a b l o n s k i s och M. J u č a s V., 1962.

71. Z i n k e v i č i u s Z. Litauisk dialektologi. V., 1966.

72. Litauiska SSR:s administrativa-territoriella indelning. V., 1949.

73. Litauiska SSR:s administrativa-territoriella indelning. V., 1959.

74. Lietuvių kalbos rašybos žodynas. K., 1948.

75. Kalbos praktikos patarimai. V., 1976 (I leid.); 1985 (II leid.).

76. Lietuvos mokslų akademijos Lietuvių kalbos instituto dialektologinių fondų tekstai.

77. Lietuvių kalbos atlasas. V., 1977. T. 1: Leksika; 1982. T. 2: Fonetika.

78. D u r i d a n o v I. Thrakisch-dakische Studien. Teil I: Die Thrakisch und dakisch-baltischen Sprachbeziehungen. Sofia, 1969.

79. U r b u t i s V. [Rec.:] “Acta Baltico-Slavica. // Białystok, 1964. T. 1.” // Baltistica. V., 1966. T. 1 (2). P. 191–194.

80. O t r ę b s k i J. Bałtisch-Slawische Miszellen // Lingua Posnaniensis. Poznań, 1963. T. 9. P. 115–121.

81. J a k u b o w s k i J. Opis Księnstwa Trockiego z r. 1387 // Przegląd historyczny. 1907. T. 5. P. 22–49.

82. J a b l o n s k i s K. Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje. Kaunas, 1941.

83. Любавский М. Областное деление и местное управление Литовско-Русского государства ко времени издания Первого Литовского Статута. М., 1892.

84. F e n z l a u W. Die deutschen Formen der litauischen Orts- und Personennamen des Memelgebiets. Halle/Saale, 1936.

85. V a n a g a s A. Lietuvos gyvėnamių vietų vardai, kilę iš vienaskaitos asmenvardžių // Baltistica. V., 1967. T. 3 (1). P. 111–116.

86. Ванагас А. Ойконимы Литвы с суффиксами славянского происхождения -ava, -avas // Balto-slovańskie związki językowe. Wrocław, 1990. P. 381–388.

87. Литовская метрика. Ч. III: Книги Публичных Дел: Переписи войска Литовского. Петроград, 1915.

88. Š l i a v a s J. Kai kurios pastabos žiemgalių klausimu // Kraštotyra. V., 1967. P. 50–58.

89. W o l o n c z e w s k i e M. Žemaičių Wiskupiste. Wilnuj, 1848. D. 1–2.

90. Vitkauskas V. Om suffixavledda namn på vissa platser i Žemaitija // Kalbos kultūra. V., 1963. Nr 4. S. 65–57.

91. Alphabetisches Ortsverzeichnis der Verwaltungsbezirkes Litauen—Nord. 1917/918.

92. Förteckning över befolkade orter i Kovno-guvernementet. K., 1892.

93. Alfabetiskt register till aktboken utgiven av Vilnas arkeografiska kommission år 1867: Revision av skogar och övergångar som tillhörde Grigorij Bogdanovitj Volovitj i det forna storfurstendömet Litauen. Vilna, 1873.

227

94. Den fullständiga samlingen av ryska krönikor. Bd 17: Västryska krönikor. S:t Petersburg, 1907.

95. Detaljerat alfabetiskt register till arkeografiska samlingens band I–XII, utgiven vid Vilnas undervisningsdistrikt / sammanställt av I. J. Sprogis. Vilna, 1905.

96. Gaubaras F. Preussisk hydronymi (maskinskrivet manuskript till kandidatavhandling i filologiska vetenskaper). V., 1990.

97. Gosjkevitj I. Vilna-guvernementet. Fullständig förteckning över befolkade orter... Vilna, 1905.

98. Geografiskt register över valhandlingar ur aktböckerna i Vilnas centralarkiv.

99. Litauiska metrikaböckerna. S:t Petersburg, 1903. Bd 1.

100. Vanagas A. Litauen och litauer // Gimtasis žodis. 1990. Nr 10. S. 23—25.

101. Balčikonis J. Utvalda skrifter. V., 1978. Bd 1; 1982. Bd 2.

102. Volyter E. Förteckningar över befolkade orter i Suwałki-guvernementet. S:t Petersburg, 1901.

103. Alfabetiskt register över orter i det forna storfurstendömet Litauen. Vilna, 1929. Del 1.

104. Jēgers B. Förbisedda betydelsemässiga släktskap mellan baltiska ord // Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung. Göttingen, 1966. Bd 80.

105. Holowinski J. Handskriven förteckning över ortnamn i Telšiai och Žemaitija stift, förvarad vid Litauiska språkets institut.

106. Steponavičienė I. Litauiska ortnamn i dokument från Tyska orden och Livländska orden (maskinskrift).

107. Jurkštas J. Vilnius ortnamn. V., 1985.

108. Förteckningar över ortnamn i Vilnius stifts dekanat. 1784. // Litauens centrala statliga historiska arkiv, F SA—18580, 19246, 19247, 19248, 19249, 19251, 19252, 19253, 19254, 19295.

109. Ordbok över det fornukrainska språket från 1300- och 1400-talen. Kyiv, 1977. Bd 1—2.

110. Археографическій сборникъ документовъ относящихся къ исторіи Северно-западной Руси. Вильна. Т. 1—13.

111. Synodus Dioecesana Vilnensis. Ab... Domino D. Michaele Joanne Zienkowicz. Vilnae, MDCCXLIV (1744).

112. Synodus Diaecesana Mednicensis, seu Samogitiae... Domini... Tyszkiewicz. Vilnae, MDCCLII (1752).

113. Förteckning över volost och landsbygdssamhällen per fredsdistrikt i Vilna guvernement år 1874. Vilna, 1874.

114. Otrębski J. Om forskningen kring vattennamn och ortnamn i Litauen. Första internationella slavistiska onomastikkonferensen. Wrocław-Warszawa-Kraków, 1961. S. 49—58.

115. Litauisk ordbok. V., 1956—1992. Bd 1—15.

116. Endzelīns J. Piezīmes par ”Latvijas vietu vārdiem” // Filologu biedrības raksti. Rīga, 1926. T. 6. P. 7—10.

117. Staltmane V. E. Lettisk antroponymi. Efternamn. M., 1981.

118. Vasmer M. Etymologisk ordbok över det ryska språket. M., 1964—1973. Bd 1—4.

119. Laučiūtė J. Ordbok över baltismer i slaviska språk. L., 1982.

120. Fraenkel E. Litauisk etymologisk ordbok. Heidelberg, 1962. Bd 1—2.

121. Grinaveckis V. Om ursprunget till namnet Rietavas // Språkvård. V., 1991. Nr 61. S. 70—73.

122. Lietuvos mokslų akademijos Lietuvių kalbos instituto alfabetiska kartotek över ortnamn upptecknade ur levande språk.

123. Vitkauskas V. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas. V., 1976.

124. Razmukaitė M. Apellativa litauiska oikonymer bildade med suffix // Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija. V., 1988. T. 3 (104). P. 99—104.

228

125. Orkenas Yu.K. Försök att konstruera isosemantiska serier på grundval av äldre antroponymi // Baltų ir slavų antroponimikos klausimai. Šiauliai, 1970. P. 12—18.

126. Staszewski J. Geografisk ordbok. Warszawa, 1959.

127. Рапанович Я.Н. Слоўнік назваў населеных пунктаў Гродзенскай вобласці. Мінск, 1982.

128. Суперанская А.В. Структура имени собственного. М., 1969.

129. Непокупный А.П. Litauen och andra litauismer i ukrainska (östslaviska) grammatiker och ordböcker från 1500- och 1600-talen // Baltistica. V., 1971. T. 7 (1). P. 53—62.

130. Užpürvis J. Tre språkvetenskapliga studier (Drei sprachwissenschaftliche Studien). Chicago, 1990.

131. Geografisk ordbok över Konungariket Polen och andra slaviska länder. Warszawa, 1880—1895. T. 1—14.

132. Inventering av skogar och viltstråk i det forna Storfurstendömet Litauen, sammanställd av Mstibovsks starost Grigorij Bogdanovitj Volovitj år 1559. Vilna, 1867.

133. Leyding G. Ordbok över ortnamn i Masuriska distriktet. Del 2: Fysiografiska namn. Poznań, 1959.

134. Reitelaitis J. Veisiejai // Tauta ir žodis. K., 1928. T. 5. P. 248—307.

135. Savukynas B. Ursprunget till ortnamnet Ukmergė/Vilk(a)mergė // Mūsų kalba. V., 1978. Nr. 4. P. 20—24.

136. Fullständig samling av ryska krönikor. T. 35: Vitrysk-litauiska krönikor. M., 1980.

137. Sadauskas R. Är namnet Druskininkai löst? // Gimtasis kraštas. 1991 08 08.

138. Naktinienė G., Paulauskienė A., Vitkauskas V. Druskininkų tarmės žodynas. V., 1988.

139. Balaišis V. Der lit. Flussname Nemunas und das lit. namas // "Haus" (Einige Bemerkungen zur Etymologie) // Kalbotyra. V. 1987. T. 37 (3). P. 18—23.

140. Zweck A. Litauen. Stuttgart, 1898.

141. Mülenbachs K. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. Rīga, 1923—1932. T. 1—4.

UNSERE STÄDTENAMEN

Sammanfattning

För närvarande finns det i Litauen omkring 300 städer, stadsbebyggelser och småstäder. Bebyggelserna har olika öden. De är olika gamla: några är hundratals år gamla, andra bara några årtionden. En del var viktiga förr, andra är det i dag. Några namn är gamla och särskilt intressanta; de är ofta svåra att etymologisera. Andra är enkla, otvetydiga och etymologiskt entydiga. Här analyseras omkring 60 stadsnamn. Det är självklart meningslöst att söka efter urvalskriterier. Å ena sidan analyseras här bara några få namn, å andra sidan är denna artikel endast en del av ett större arbete; därför får kriterierna diskuteras en annan gång. Man kan bara understryka att analysen omfattar inte bara namn med tydlig etymologi, utan också sådana vars etymologi och bildning är komplicerade.

229