LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993)

BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI

LEMBIT VABA

FINNS DET LETTISKA LANDSKAPSNAMN I ESTNISKAN?

När den monografi om lettiska lånord i estniskan som undertecknad författat (VABA 1977) utkom på 1970-talet, var endast ett enda geografiskt appellativ av lettiskt ursprung känt, vilket redan 1937 hade registrerats som ett lettiskt lånord av Peeter Arumaa (ARUMAA 1937, 42): atak Gen. atagu ”gammalvatten, avsnörd flodkrök som vid högvatten förenas med det egentliga flodloppet” (HARGIA Koikkula) < lett. attaka, atteka ”en flodarm som åter rinner ut i floden; gammal flodbädd som fylls med vatten vid högt vattenstånd; en damm, en sjö, särskilt en sådan som bildats i en tidigare flodbädd” (ME I 203).

Den semantiska analysen av gamla lettiska lånord i estniskan visar att just beteckningar på livsmedel och drycker bildar en talrikt företrädd begreppsgrupp, vilket ändå ganska tydligt pekar på estnisk-lettiska kontakter inom familjesfären. Det är anmärkningsvärt att det i det omfattande ordförrådet av lettiskt ursprung i språkbruket på de estniska språköarna (Lutsi och Leivä), som i dag ligger på lettiskt territorium och för vilka 876 lettiska stammar analyserades i VABA 1977, inte finns ett enda lettiskt landskapsnamn.

Vid den fortsatta utforskningen av det estniska ordförrådets ursprung har man nu överraskande nog stött på ytterligare tre sådana estniska landskapsnamn som sannolikt kan vara lettiska lånord. Dessa ska undersökas närmare i det följande.

(1) lõnk Gen. lõngi ”fuktig (nära floden) slåttermark; kärr” (KARKSI Mäe, Vöhmast), longas Gen. lonka~lõngas Gen. lõnka ”mark belägen i en flodkrök” (HARJU-JAANI) <lett. lunka ”en havsvik; en låglänt äng (vid en flodkrök) som översvämmas på våren” (ME II 513–514); se även: VABA 1991, 56.

Ytterligare undersökningar behövs för att ta reda på om KADRINA Tõugu lõngas ”smal landrygg som sträcker sig ut i havet” är etymologiskt besläktat med det här behandlade ortnamnet av lettiskt ursprung.

(2) läva ”en stor, kal slåttermark; kal mosse” (KARKSI Metsakuru) <lett. pļava ”ängen, slåttermarken” (ME III 367).

Till följd av det möjliga telmatologiska innehållet i läva (ma_i·lma suu lāva ”en vidsträckt kal kärrmark”, Lāve/soo mets (ett skogsnamn i Karksi; soo ”ett kärr”) kan man här skilja ut de lettiska appellativa

172

och toponymiska ordstammar ʃeu(a)-, lava-, lev(e)- inte helt förbise, t.ex. lava ”en sank, rörlig plats, en delvis igenvuxen sjö” (ME III 533); se också: VABA 1988, 47—48.

(3) tiir Gen? ”träsk” (WIED 1163) < lett. tīrs = tīrelis (EH II 686); tīrelis ”ett (stort och djupt) träsk, ett högt beläget träsk, ett träsk som röjts för slåtter (eller buskmark); osådd åker” (ME IV 203).

En ovanlig träskbeteckning har H. Göseken dokumenterat i sitt verk ”Manuductio ad Linguam Oesthonicam. Anführung zur Öhstnischen Sprache” (Reval 1660, 406): Sumpff /lacuna/ Tiir (palus). Wiedemann tog över detta ord från Göseken och tog upp det i sin estnisk-tyska ordbok. Här kan nämnas att Gösekens verk även innehåller andra föråldrade ord som uppenbarligen var spridda just i den estniska västdialekten och delvis också i ö-dialekten (se närmare: VALMET 1960, 616—617).

Julius Mägiste tog upp detta ord i sin etymologiska ordbok och noterade: ”etymol[ogiskt] oklart” (EEW X 3157). Kazimieras Jaunius hade emellertid redan hänvisat till detta landskapsnamns baltiska ursprung; det förekommer i hans manuskript till den litauisk-estniska etymologiska ordboken (se Jaunius 1972, 355). Jaunius lade, som ofta är fallet vid jämförelser, inte fram några utförligare förklaringar i sin förteckning. Närmare uppgifter om utbredningen och etymologin för tiir finns i VABA 1991, 59.

Landskapsnamnen atak och läva är spridda vid den lettiska gränsen, det vill säga i den aktiva kontaktzonen mellan estniska och lettiska. Detsamma gäller lońk, som dock förekommer både i gränsnära Karksi och längre in i landet, varvid det mycket väl kan vara spritt som en enklav i två olika områden av Estland.

När det gäller tiir uppstår några frågor som det dock inte finns några entydiga svar på. Ordets utbredning går inte att fastställa. Som sagt förekommer tiir endast i Gösekens ordbok, som huvudsakligen innehåller språkmaterial från Kullamaa och dess omgivningar (Göseken var pastor i Kullamaa under större delen av sitt liv). Detta ordförråd var emellertid utan tvivel spritt i hela västra Estland vid den tiden, vilket Aino Valmet har konstaterat. Även ordets egentliga ursprung är problematiskt. För est. tiir kan man inte utgå från den vida utbredningen av den lettiska träskbeteckningen tīrelis (eller tīrulis); som långivande källa kommer endast den oavledda ordstammen *tir i fråga, vilken bland annat förekommer som träskbeteckning i litauiskan: týras ”öde land, stäpp, träsk, tom, öde plats, vildmark” (LEW II 1099—1100 under týras), men den förekommer också i den lettiska som talas på Kurland: tirs² (EH II 686; LAUMANE 1987, 199). I est. tiir finns inga sådana fonetiska kännetecken som gör det möjligt att avgöra om det rör sig om ett tidigt baltiskt eller ett senare lettiskt lånord. Den etymologiska analysen av estnisk landskapsterminologi leder till slutsatsen att ett betydande antal fristående landskapsnamn av baltiskt ursprung är koncentrerade till västra Estland (VABA 1989, 138ff., särskilt 217—218; utbredningskarta s. 209). Jag ha-

173

r lagt fram hypotesen att en del av sådana landskapsnamn är baltiska reliktord med substratkaraktär, som spreds genom språkanvändningen hos de balter som assimilerades med östersjöfinnarna. Det är möjligt att est. tür, med sin förmodade utbredning i västra Estland, hör till ett sådant lånelager.

I gränsområdet med blandad estnisk-lettisk bosättning förekommer gårdsnamn som är typiska för lettiskan. De är särskilt talrika exempelvis i de tidigare kommunerna Kaagjärve och Lannametsa, öster om Valga. En ingående utforskning av dessa områden och ytterligare expeditioner skulle kanske kunna leda till upptäckten av hittills okända lettiska landskapsnamn i det estniska språkområdet.

Utbredningen av landskapsnamn av lettiskt ursprung i det estniska språkområdet

LITTERATUR

ARUMAA 1937 — Arumaa P. Läti laensõnu lõuna–eesti murdeis, II.—Eesti Keel 1937, 42–50.

EEW — Mägiste J. Estnisches etymologisches Wörterbuch. Helsinki, 1982. T. 1–12.

EH — Endzelīns J., Hauzenberga E. Papildinājumi un labojumi K. Mīlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, Rīga, 1934–1946.

JAUNIUS 1972 — Kalbininko Kazimiero Jauniaus rankraštinis palikimas, Katalogas ir publikacijos. Vilnius.

174

LAUMANE 1987 — Laumane B. Lejaskurzemes fiziogeogrāfiskie apēlatīvi (kuršu—prūšu paralēles). // Onomastikas apcerējumi, Riga, P. 170—214.

LEW — Franken E. Litauisk etymologisk ordbok. Heidelberg—Göttingen, 1962—1965.

ME — K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīca/Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. Rīga, 1923—1932.

VABA 1977 — Vaba L. Läti laensõnad eesti keeles. Tallinn.

VABA 1988 — Vaba L. Läti laensõnu eesti murdekeeles. // Emakeele Seltsi Aastaraamat 32 1986, Tallinn, P. 46—56.

VABA 1989 — Vaba L. Balti laenud läänemeresoome maastikusõnavaras // Keel ja Kirjandus, 1989, P. 138—141, 206—218.

VABA 1991 — Vaba L. Läti laensõnu eesti murdekeeles II // Emakeele Seltsi Aastaraamat 34 1988, Tallinn, P. 55—61.

VALMET 1960 — Valmet A. H. Gösekeni sõnaraamatust. // Keel ja Kirjandus 10 1960, P. 612—617.

WIED — Wiedemann F. J. Eesti—saksa sõnaraamat. Neljas, muutmata trükk teisest, Jakob Hurda redigeeritud väljaandest. Tallinn, 1973.

FINNS DET ORTNAMN AV LETTISKT URSPRUNG I ESTNISKAN?

Sammanfattning

I en monografi om lettiska lånord i estniskan, skriven på 1970-talet, anges endast ett appellativ (geografisk term) som enligt Pēteris Aruma är ett lån från lettiskan — atak Gen. atagu ”bukt, avsnörd vik … < lett. attka, atteka ”en sidogren av en flod där vattnet strömmar tillbaka; en gammal flodfåra …”.

En semantisk analys av gamla lettiska lånord i estniskan visar att det tidigare fanns nära kontakter mellan estniskan och lettiskan inom vardagslivet och andra områden. Artikeln behandlar ytterligare tre geografiska termer, ortnamn, som antas vara lån från lettiskan.

1. lonk Gen. lõngi ”fuktig äng, träsk, moras”, longas Gen. lonka~lõngas Gen. lõnka ”mark i en flodböj, strand” < lett. lunka ”havsvik, bukt; låg äng som översvämmas på våren och vid högvatten”.

2. lāva ”stor, öppen sumpmark, moras”, < lett. pļava ”slåtteräng”.

3. tīr Gen.? ”träsk, sumpmark” < lett. tīrs—tirelis ”stort och djupt träsk, moras”. Julius Mägiste, som tog upp detta appellativ i sin etymologiska ordbok, påpekade visserligen att det är ”ett ord med oklar etymologi”. Kazimieras Jaunius förklarade emellertid i sitt handskrivna etymologiska lexikon över litauiska och estniska ord ordets baltiska ursprung.

Dessa tre geografiska benämningar förekommer också i estniska ortnamn.

Ortnamnen atak och lāva har observerats nära gränsen till Lettland, i den aktiva kontaktzonen mellan estniska och lettiska. Situationen är likartad för namnet lonk, som börjar i gränsområdet kring Karksi och sprider sig inåt landet.

Det råder osäkerhet kring appellativet tīrs utbredning, och även dess ursprung är problematiskt.

Hypotetiskt kan man emellertid hävda att en del termer och ortnamn av denna typ är baltiska substratrester på Estlands territorium, vilka spreds här när de finska folken kring Östersjön kom i kontakt med balterna.

175