LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993)

BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI

LAIMUTĖ BALUODĖ

Hydronymer med smaksemantik i Lettland

Hydronymer med semantik som gäller vattenkvalitet (smak, färg, temperatur osv.) är karakteristiska inte bara för de baltiska språken^*, utan också för den indoeuropeiska namnordförrådet i allmänhet. Smaksemantik är en av de mest hydronymiska, eftersom den betecknar en av vattnets viktigaste egenskaper (Vanagas 1981, 117). I Litauen är sammanlagt omkring 55 hydronymer med betydelse relaterad till vattensmak kända. I Lettland har omkring 30 sådana hydronymer registrerats.

I Lettland är hydronymer med semantik för salt smak vanligast — 16 sådana har belagts. Dessa är potamonymer av adjektiviskt ursprung Sāl-upe + up. Perk 1970, Sāl²-upte + up., rst. Kalu (enligt informantens berättelse — en säck med salt gick sönder och saltet rann ut) 1958: lett. sāļš ”salzig (salt)” ME III 803. Denna rot återfinns också i flodnamnen Sālija² up. Kul E II 162, =? Maz-sālija² up. Spēn U IV 162 k (1963), samt i det senare bildade namnet Sāl²-sudmal²-dīķis tv. Snēp 1963, Sālē²-puōrs² tv. Aizp U IV 16: lett. sālijs, dialektform sāļejs ”salzig; salzhaltig (salt; något salt)” ME III 802.

Nära besläktade med semantiken för salt smak är också sådana lettiska hydronymer av substantiviskt ursprung som Sāls-avots källa J-laic 1963 och +källa Viesn (tidigare i en hålighet vid Gaizinkalns) p, Sāls²-ezers sjö L-str Konv. XII 24029 k (1972), Sāls²-likums flodkrök Zebr 1958, Sāls²-valks våtmark GrīķE II 93: lett. sāls ”das Salz (salt)” ME III 802–803. Möjligen hör också Sāls-ace // Salace flod Skaņk 1966 hit, även om det i detta fall sannolikt bara rör sig om folketymologi som förknippar detta potamonym med salt. J. Endzelin och K. Būga betraktar denna hydronym som finsk-ugrisk — jfr est. Salatsi bosättning <*Salatsa (Būga RR III 648, Endzelins handskrift till Ortsnamnslexikon).

Här bör också nämnas lettiska hydronymer bildade av lettiska substantiv sāļijums ”1. das einmalige Salzen; 2. die Salzlake” ME III 802, sālums, sālims ”die Salzlake (saltlake, saltlag)” ME där, nämligen — Sāļijuma dīķis damm Strut U V 509, = Sālima dīķis E II 142 k (1959), Sāļijuma dīķis damm V-au U V 463, Sāļijuma upīte bäck Annen 1958, = Sālima upīte U V 455 k, Sāļijuma² upīte bäck Skrīy E I 115. Om den, se FBR XII 128.

Denna rot är tämligen utbredd också i bildningen av andra lettiska ortnamn, på-

^*Om lettiska hydronymer av adjektiviskt ursprung, se Endzelin 1934, 124–126; Balo-de 1983, 25–34; om hydronymer med färgsemantik i de baltiska språken, se Baluodė L. Iš latvių–lietuvių–prūsų hidroniminių paralelių // Colloquium Pruthenicum. Warszawa, 1992. P. 157–172.

7

Exempel: Sālā² lama gn. Dob (vid floden Berže) 1959, Sālīj²-līls ti. Sņep 1963, Sālijas² gård Dign 1961, gård Sņep E II 104, Sālīj-kalns kln. samma plats 1963, ”Sālejas” pv. Dign U V 324, Sālej² hus Dund E II 146, Sāles² kalns kln. Gav U IV 77, Sāls-akmeņus sten Viesn p, 8 bergnamn Sāls-kalns, Sāls²-kāpa kopa Anc (det berättas att ett fartyg med en last salt sjönk här) 1964, Sāls²-lama pv. Eng 1959, Sāls²-puor² rst. Aizp 1958, Sālījām-birzs +björkdunge Adul 1972, Sālījām-kalns kln. Graš 1970, Sālījums² gård Rop E I 56, Sāļumi hus Sark 1973, Sālīmi² km. Krās E II 168. Här kan även sådana lettiska gårdsnamn som Sālavas Gram 1955, Sālavi Durb 1964, Priekl E II 42 nämnas.

I de lettiska dialekterna är även ett annat adjektiv med semantik för salt smak, sūrs¹ ”salt” ME III 1134, välkänt. Men samma adjektiv sūrs används i dialekterna även i betydelsen ”2. bitter, sträv; sur” ME där. Sūra å Lubn p och å Rug (uttalas syura², nära byn Nagļi) 1974, Sūrupīle å Kurmā 1963. Denna rot förekommer också i lettiska ortnamn med annan avledning: Sūrais zars äppelträd Poc 1958, Sūrcele k., Sūr-kallīns kln. och Sūr-plava pv. Kurmā 1963, där även Sūr-kruogs krog U IV 131, liksom en krog i Kul U IV 127, Sūras pv. Grik E II 93, pv. Plan E II 97, Sūra purvs rst. J-laic (”sūrs plaut, cieta zāle” (att slå surt hö, hårt gräs)) 1963, Sūr²-terce sänka Priekl 1979, Sūrāju birzs björkdunge Smil 1961. I områden där finsk-ugriskt språkinflytande kan föreligga bör denna rot dock ibland förbindas med liviska sūŗ ”stor” Kett. 388, estniska sūŗ ”detsamma” Wied. 1096 — exempelvis Sūrkangar-kalns kln. Dund E II 147. Sådana ortnamn i trakten kring Dundaga som ”Ƶuhrļuwannga” rst. U IV 255, ”Ƶuhr-muzza” skog U IV 258, ”Ƶuhr-muzza-tarra” l. U IV 259 betraktas som direkt liviska. I det närliggande socknen Ance har namnet på en tidigare gård, Sūrlag 1964, registrerats som finsk-ugriskt, liksom åkernamnet Sūrlagda // Dīž-klajums 1964, där det parallella namnet är en finsk-ugrisk kalkering.

I Litauen har ungefär lika många hydronymer med denna semantik registrerats som i Lettland. Det rör sig om 15 ånamn och ett sjönamn, bildade av det litauiska adjektivet sūrus ”salt” LKŽ XIV 220: Sūrė å, Sūris å, Sūrusis å, Sūrava å, Sūrėlė å, Sūrūnis sjö m.fl. EŽ 320. Därutöver finns några ortnamn på bebyggelser: litauiska Sūriškiai by, Sūr-upis by Ladms. 295. Till semantiken för salt smak hör även sådana hydronymer som Drūskinīs, Drūskinė å, Drūskinė å, Druskōnis, Druskis sjö, Drūskupis å m.fl.: litauiska druskà ”salt” LKŽ II 767 (EŽ 92–93).

Även i fornpreussiska finns ett potamonym, S u r e 1385, och några toponymer — S u r i k e n by, S u r i t i, S u r i k, S u r k e rst. (Apr. 177), vilka också förbinds med de nämnda litauiska och lettiska adjektiven med semantik för salt smak (Apr. 177; Daubaras 1990, 105), även om motsvarande appellativ inte har bevarats i fornpreussiskan (jfr dock det fornpreussiska substantivet suris ”ost” Mažiulis 1981, 314).

I Lettland finns många hydronymer bildade av lexem med semantik för söt smak — av de lettiska adjektiven salds ”süss” ME III 669, saldens ”detsamma”, de kortare formerna saldans, saldins, saldains ME III 668 — Sald-dzījums djuphåla i Enguresjön Mērs U IV 207, Sald-upe å Zau 1969, Saldanijs källa² (dialektform) Dag 1962, Saldanais² vik Akn (en vik av Radzupe) U V

8

277 k. Soldenais pūranė (dialektform) tv. Dign U V 326. Denna rot kan tydligen också urskiljas i sådana lettiska hydronymer som Saldus² sjö Broc E II 90, Saldus² upe å Sald 1953, vilka förbinds med ortnamnet Saldus²* ME III 670. Dessutom finns fler lettiska toponymer bildade av detta adjektiv: Saldais² gård Ruc E II 45, Saldais purvs b. Beļ 1956, Saldā pļava pv. Ezern 1979, Saldže by Dag 1972, Saldacnie by Kārsav E II 178 m.fl.

Denna rot förekommer ofta även i litauiska hydronymer — Saldus å, Saldeikis å, Saldi-upis å, Salduškis sjö (EŽ 288), och i oikonymer och mikrotoponymer — Salda åker, Sal-d-krūvė väg, Saldė pv., Saldenis b., Saldynė gn. m.fl. (EŽ 288), Saldėnė by, Saldiūtiškis by (Ladms. 270).

Det bör tilläggas att litauiska gėlas vanduo betyder = lettiska saldūdens² ”süsses (nicht salziges) Wasser” ME III 670. Således kan lettiska hydronymer med roten sald- semantiskt även jämföras med litauiska vattennamn som Gėlys sjö, Gėlà å, Gėlainis sjö, Gėliškė å, Gėluotas sjö, Gėlūžis sjö, Gėl-upis å, Gel-upis å, litauiska gėlas, gėlas ”utan salt, utan syra, färsk, söt” LKŽ III 209 (EŽ III; annorlunda Savukynas 1966, 188). Följaktligen skulle lettiska hydronymer med roten sald- delvis kunna betraktas som antonymer till hydronymer med roten sal- och sūr-.

I fornpreussiskan finns inga bevarade hydronymer med sald- eller gėl-, och inga appellativ med denna semantik har heller registrerats.

Ett särpräglat förhållande mellan smaksemantiska adjektiv i lettiska och litauiska: lit. sur = lett. sur, lit. bitter = lett. bitter.

Av det lettiska adjektivet skābs ”sauer (sur)” ME III 878 har endast en hydronym i Lettland bildats — Skābais dīķis damm Sēļ 1952. Här bör dock även vattennamn av substantiviskt ursprung nämnas: Skāb²-upe å Aizp E II 163: skābe ”die Säure (syra)” ME III 878, Skābuma baļļa källa M-sal 1965 = Veļa skābuma baļļiņa källa M-sal 1952: skābums ”die Säure” ME III 878. Denna rot är vanlig även i andra lettiska ortnamn, till exempel: Skābā² pļava pv. Cīr 1958, Skābais kalns kln. Beļ 1960, Skābā² bidē Nīzemju U IV 65, Skābie gård Pals E I 81, Skābiņi² gård Bēn E II 131 m.fl.

I Litauen har endast ett sjönamn med denna semantik registrerats, Rūkštýs: litauiska rūgštùs ”sur” LKŽ XI 903 (EŽ 284), samt några mikrotoponymer — Rūkštýs pv., Rūkšt-pjaunis pv. (EŽ 284) och oikonymer — Rūgšteliškis by (Ladms. 267).

* E. Blese tenderar att förknippa lettiska ortnamn med roten sald- med norskt dialektalt sylt ”låg, vid högvatten översvämmad havsstrand, liten saltsump” och framför hypotesen att lettiska saldus en gång kan ha betytt ”låg, sumpig plats, kal grå yta” (Blese 1933, 111—113). A. Vanagas påpekar dock med rätta att en sådan rekonstruktion skulle passa roten sal-, men kanske inte alls har något gemensamt med toponymer med roten sald-. Det är svårt att säga vilka litauiska och lettiska ortnamn med sald- kan ha bevarat den äldre betydelsen hos denna rot (närmare bestämt roten sal-) och vilka som är något senare baltiska avledningar, förbundna med litauiska saldùs och lettiska salds (EŽ 288—289). Det förefaller som om de flesta litauiska och lettiska toponymer direkt kan härledas från litauiska saldùs och lettiska salds (Endzelīns 1933, 157—158; EŽ 289).

9

Till denna semantik hänförs även sådana litauiska hydronymer som sjön Spālēs: lit. spalhis ”sur” (EŽ 310) och ån Škob-upis<(?) *Skob-upis: lett. skābs ”sur” (EŽ 333) (Vanagas 1981, 117).

I fornpreussiskan finns ortnamnen Ructiten, Roctiten belagda; de har möjligen bevarat roten till det fornpreussiska adjektivet rukthan ”sauer” (Apr. 145–146). Inga fornpreussiska hydronymer med denna rot har bevarats.

Roten till det lettiska adjektivet rūgta ”bitter, herb (besk)” ME III 568 har observerats endast i namnet på en lettisk sjö – Rūgtens Krās E II 168: lett. rūgtens ”etwas bitter, bitterlich (något besk, lätt sur)” ME III 568. Denna rot är sällsynt i Lettlands toponymi; endast några få ortnamn finns, samtliga registrerade i Latgale: Rūgtais kalna kln. Bel 1965, Rūgtens pv. Krās 1957 m.fl. Detta semantiska fält i Lettland (närmare bestämt i Lettlands hydronymi) motsvaras uppenbarligen av den andra betydelsen hos det redan nämnda adjektivet sūrs, ”bitter” (se s. v. sūrs).

I Litauen finns det gott om potamonymer med denna semantik: Karč-upis, Karč-upys, Kārt-upis, Kart-upis, Kartenalė m.fl.: lit. kartùs LKŽ V 347 (EŽ 147, 148; Vanagas 1981, 117); det finns också ett stort antal oikonymer, varav de flesta har hydronymiskt ursprung: Karč-upis k., Karč-upys k., Karč-rūdė k. (Ladms. 123), Kart-upėnai k., Kartena mstl. m.fl. (Ladms. 125).

Även om det fornpreussiska adjektivet med smaksemantik kārtai ”bitter” är belagt (Mažiulis 1981, 278), finns inga bevarade fornpreussiska ortnamn som kan ha bildats av detta lexem.

Utöver de redan analyserade smakadjektiven sōls, sūrs, salds, saldēns, skābs, rūgts används även ass ”skarp, bitande”, kuōdīgs ”bitande”, plekans ”fadd, sötvatten-”, sājš ”fadd, smaklös”, sal̄kans ”saltaktig, något söt”, sīvs ”skarp, stickande; bitter”, skāns ”något sur, lätt sur, besk”, šķebīgs ”vedervärdig, äcklig” och šķēms ”besk, stickande” i lettiskan. Rötterna till dessa adjektiv har dock inte registrerats i lettiska hydronymer (möjligen är det endast adjektivet sīvs som ingår i den oklara bildningen i potamonymen Sīvēkste Lubn p; jfr ett annat lettiskt ånamn – Aiviekste² E I 115).

I litauisk hydronymi har, utöver de redan nämnda litauiska adjektiven, även bildningar från smakadjektiven aižus, aitrūs, gailūs, gaižūs, gorius och laiskūs registrerats (Vanagas 1981, 117).

En kvantitativ jämförelse av hydronymerna inom de enskilda undergrupperna av kvalitetsemantik visar att hydronymer med färgsemantik är vanligare än hydronymer med smaksemantik både i lettiskan och litauiskan; ännu färre är vattennamn med semantik som gäller vattnets klarhet, renhet, temperatur m.m.

FÖRKORTNINGAR

Förkortningar för ortnamn

Adul — Aduliena (Gulbenes raj.)

Aiv — Aiviekste (Jekabpilio raj.)

Aizp — Aizpute (Liepājas raj.)

Akn — Aknysta (Jekabpilio raj.)

Anc — Ance (Ventspilio raj.)

10

Annen — Anenieki (Duobelēs raj.)

Bel — Beliava (Gulbenes raj.)

Bēn — Bēnē (Duobelēs raj.)

Broc — Bruocenai (Saldaus raj.)

Cīr — Cyrava (Liepōjos raj.)

Dag — Dagda (Kraslavas raj.)

Dign — Dignaja (Jekabpilio raj.)

Dob — Duobele (Duobelēs raj.)

Dund — Dundaga (Talsu raj.)

Durb — Durbē (Liepājas distrikt)

Eng — Engurē (Tukums distrikt)

Ezern — Ezernieki (Dagda distrikt)

Gav — Gavieze (Liepājas distrikt)

Gram — Gramzda (Liepājas distrikt)

Graš — Grašiai (Madonas distrikt)

Griķ — Griķiai (Kuldīgas distrikt)

J-laic — Jaunlaicene (Alūksnes distrikt)

Kalu — Kalupe (Daugavpils distrikt)

Kārs — Kārsava (Kārsavas distrikt)

Krās — Krāslava (Krāslavas distrikt)

Kul — Kuldīga (Kuldīgas distrikt)

Kurmā — Kurmale (Kuldīgas distrikt)

Lim — Limbaži (Limbažu distrikt)

L-str — Lielstraupe (Cēsu distrikt)

Lubn — Lubāna (Madonas distrikt)

Lubez — Lubezēre (Talsi distrikt)

Mērs — Mersragas (Talsi distrikt)

M-sal — Mazsalaca (Valmiera distrikt)

Pals — Palsmanē (Valka distrikt)

Pērk — Perkuonē (Liepāja distrikt)

Plan — Planyca (Kuldīga distrikt)

Poc — Puociemas (Limbaži distrikt)

Priekļ — Priekulē (Liepāja distrikt)

Priekļ — Priekuliai (Cēsis distrikt)

Rop — Ruopāžai (Riga distrikt)

Ruc — Rucava (Liepāja distrikt)

Rug — Rugajai (Balvi distrikt)

Sald — Saldus (Saldus distrikt)

Sark — Sarkanmuiža (Ventspils distrikt)

Sēl — Sēliai (Valmiera distrikt)

11

Skan — Skankalnė (Valmiera distrikt) Skriv — Skryveriai (Ogre distrikt) Smil — Smiltenė (Valkadistrikt) Snėp — Snėpelė (Kuldīga distrikt) Str — Straupė (Cēsis distrikt) Strut — Strutelė (Tukums distrikt) V-au — Vecauce (Dobele distrikt) Viesn — Viesiena (Madona distrikt) Zau — Zaubė (Cēsis distrikt) Zebr — Zebrenė (Dobele distrikt) Ziemu — Ziemupė (Liepāja distrikt)

Övriga förkortningar

dr. — jord est. — estniska sjö. — sjö gn. — betesmark vik. — vik k — korrigerad, preciserad k. — by kl. — väg kln. — berg l. — åker lett. — lettiska liv. — liviska lit. — litauiska jfr. — jämför

smst. — småstad p — tilläggsmaterial eftern. — efternamn jfr. — jämför pr. — fornprussiska äng. — äng rst. — kärr s. v. — under uppslagsordet källa — källa dial. — dialektord bro. — bro damm. — damm å. — å bäck. — bäck

+ — före beteckningen för objekttyp (+tež.) anger att objektet inte längre finns 1956...1978 — årtalen efter hydronymen anger expeditionens tid ∧², \² — sammanfallande intonationer

LITTERATURFÖRKORTNINGAR¹

Apr. — Gerullis G. Die altpreussischen Ortsnamen. Berlin—Leipzig, 1922.

Balode 1983 — Balode L. Adjektiv i bildandet av namn på sjöar i Lettiska SSR. // LPSR ZA Vēstis, 1983. Nr. 1. S. 25–34.

12

Blese 1933 — Blese E. Några tankar om namnen Liepāja och Saldus. — Filologu biedrības raksti. Riga, 1933. S. 13. S. 108–113.

Būga RR — Būga K. Samlade skrifter. V., 1958–1961. Bd 1–3.

Daubaras 1990 — Daubaras F. Preussisk hydronymi. Avhandling för erhållande av graden kandidat i filologi. Vilnius, 1990.

Endzelin 1934 — Endzelin J. Vattennamnen i Lettland. Zeitschrift für slavische Philologie. Wiesbaden, 1934. Bd. II. H. 12. S. 112–150.

E I—II — Endzelīns J. Lettiska ortnamn. Del I: Vidzemes namn. Riga, 1922; del II: Kurzeme- och Latgalenamn. Riga, 1925.

Endzelīns 1933 — Anteckningar om namnen Liepāja och Saldus // Filologu biedrības raksti. Riga, 1933. S. 13. S. 157–158.

EŽ — Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981.

FBR XII — Hauzenberga E. Vad berättar ortnamnen om lettiskans fonetik? // Filologu biedrības raksti. Riga, 1932. S. 12. S. 115–148.

Kett — Kettunen L. Livisches Wörterbuch mit grammatischer Einleitung. Helsinki, 1938.

Konv. I—XXII — Lettiska konversationslexikonet. Riga, 1927–1940. Bd 1–22.

Ladms. — Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. V., 1976. T. 2.

LKŽ — Litauiska språkets ordbok. V., 1968–1988. Bd 1–14.

Mažulis 1981 — Mažiulis V. Preussiska språkminnesmärken. V., 1981. Bd 2.

ME I—IV — Mühlenbach K. Lettiskt ordboksverk // Redigerad, kompletterad och fortsätt av J. Endzelīns. Riga, 1923—1932, s. 1.—4.

Savukynas 1966 — Savukynas B. Sjönamn. // Frågor i litauisk språkvetenskap, bd 8: Det litauiska språkets lexikala utveckling. V., 1966. S. 183—194.

Ū IV—V — Plāķis J. Lettlands ortnamn och lettiska familjenamn. Del 1: Kurländska namn. // Lettlands universitets skrifter. Serien filologi och filosofi. Riga, 1936. S. 4; del 2: Semgalliska namn. // Lettlands universitets skrifter. Serien filologi och filosofi. Riga, 1937. S. 5. s. 213.—528.

Vanagas 1981 — Vanagas A. Litauiska hydronymers semantik // Frågor i litauisk språkvetenskap. Bd 21: Studier i litauisk onomastik. V., 1981. S. 4—154.

Wied. — Wiedemann F. J. Estnisk-tyskt ordboksverk. Sankt Petersburg, 1869 (Tallinn, 1973).

13.

Hydronymer med smaksemantik i Lettland

Sammanfattning

Hydronymer som betecknar salt smak är den vanligaste typen av hydronymer av detta slag i Lettland: omkring 16 namn, härledda från det lettiska adjektivet sāļš ”salt”, och substantiven sāls ”salt”, sālījums, sāļums ”saltlag”. Ungefär lika många sådana hydronymer är registrerade även i Litauen.

Ett annat lettiskt adjektiv, sūrs ”1. salt”, är välkänt i lettiska dialekter (jfr potamonymerna Sūra, Sāru pīte), men har också betydelsen ”bitter; sur”. I områden med finsk-ugriskt inflytande kan sådana ortnamn vara bildade av liviska sūr, estniska sär ”stor”. En hydronym med denna rot — Sure — är också registrerad i preussiskan.

Det finns ett ganska stort antal hydronymer som betecknar söt smak i Lettland. Dessa kan jämföras med hydronymer med samma litauiska rot Sald- och med en annan rot, Gėl: litauiska adj. gėlas [vanduō]=lettiska saldūdens ”sötvatten”.

Ett märkligt förhållande kan noteras mellan litauiska rūgštìs = lettiska skābs ”sur”, litauiska kartùs = lettiska rūgts ”bitter”.

Det lettiska adjektivet skābs förekommer endast i en hydronym — Skābais dīķis, men det finns ytterligare några hydronymer av substantiviskt ursprung — Skābji-upē, Skābuma baļļa etc. Även i Litauen finns bara ett limnonym, Rukštys.

Den lettiska roten rūgts ”bitter” förekommer endast i ett sjönamn: Rūgtenis: adj. rūgtenš ”ganska bitter”. Detta semantiska fält inom lettisk hydronymik täcks uppenbarligen av den andra betydelsen hos det lettiska adjektivet sūrs, ”2. bitter” — som nämnts ovan.

Andra lettiska smakadjektiv (såsom ass, kuodīgs, plekans, sājš, salkans, siuvs, skāņš, ėkebas, ījērns) anges inte som grund för bildningen av lettiska hydronymer.

Smaksemantiska hydronymer kan vara mycket gamla; deras semantik hör till de mest hydronymiska. Men om denna grupp jämförs med andra hydronymer som betecknar vattnets egenskaper, bör man notera att gruppen med smaksemantik är talrikare än exempelvis gruppen med färgsemantik.

14