LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIII (1995) GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA

ADELĖ VALECKIENĖ

LJUDHÄRMANDE ORD OCH GESTALTANDE ADVERBS PLATS I ORDKLASSERNAS SYSTEM

1.1. Under lång tid skildes partiklar och ljudhärmande ord inte ut som separata ordklasser i litauiska grammatikor. Partiklar, som tidigare behandlades tillsammans med adverben, presenterades för första gången som en separat ordklass i den tredelade ”Litauiska grammatiken” (författare V. Labutis, LKG 1971: 543–576). Denna nya ordklass avgränsades på goda grunder och beskrevs i detalj av B. Labutis i sin kandidatavhandling ”Den moderna litauiskans partiklar” (1965).

Termen för ljudhärmande ord myntades av J. Jablonskis. J. Jablonskis avskilde emellertid inte dessa ord som en separat ordklass. De behandlas tillsammans med interjektionerna (Jablonskis 1918; 1922). I J. Jablonskis grammatik från 1901 kallas ljudhärmande ord för ljudord (Jablonskis 1957: 158). I de första litauiska grammatikorna nämndes ord av detta slag vanligen också tillsammans med interjektionerna (Schleicher 1856: 338; Miežinis 1886: 51). Ljudhärmande ord avskildes som en separat ordklass i J. Žiugždas skolgrammatik (1961: 221). Denna grammatik är en omarbetning av J. Jablonskis grammatikor, och man har tydligen oförsiktigt utgått från J. Jablonskis användning av en separat term för ljudhärmande ord. Ljudhärmande ord beskrevs för första gången utförligt i den tredelade ”Litauiska grammatiken” (författare I. Jašinskaitė, LKG 1971: 734–746). Även där behandlas de som en separat ordklass. Dessutom har I. Jašinskaitė gett ut en särskild bok om ljudhärmande ord, där deras formella, semantiska och syntaktiska egenskaper behandlas. Hon betonar att denna ordklass är specifik för litauiskan och att ”av alla indoeuropeiska språk är det endast i litauiskan som ljudhärmande ord avskiljs som en separat ordklass” (se Jašinskaitė 1975: 12). Senare litauiska grammatikor som bygger på den tredelade ”Litauiska grammatiken” presenterar också ljudhärmande ord som en separat ordklass (se Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 247–251; ГЛЯ 1985: 73–76, 406–414).

1.2. Ljudhärmande ord är ord som återger eller imiterar ljud och synintryck från handlingar, t.ex.: būbt, šast, trākšt. De står vanligen före verb och gör språket livfullt och målande. Ljudhärmande ord används särskilt ofta i vardagligt tal för att målande beskriva handlingars karaktär. Att ljudhärmande ord genom sin återgivande betydelse utgör en särpräglad grupp litauiska ord råder det ingen tvekan om, men huruvida detta motiverar att de i grammatiker avskiljs som en separat ordklass (ordklass i traditionell mening) är högst diskutabelt.

2.1. Ordklasser (talets delar) brukar i grammatiker särskiljas utifrån tre kriterier: syntaktiska, morfologiska och semantiska. Mycket har redan skri-

43

Man har redan skrivit mycket om att den grammatiska klassificeringen av ordklasser inte är enhetlig och logisk: vissa ordklasser avgränsas enligt ett kriterium och andra enligt andra kriterier (Fries 1951: 65—69; Lyons 1968: 317 ff.; Стеблик-Каменский 1954: 147—157; Кузнецов 1961: 56). Moderna grammatikor över olika språk klarar sig emellertid inte utan ordklasser, eftersom sådana ordgrupper existerar i språket och kännetecknas av särskilda egenskaper vad gäller ordkombinationer, val av olika morfologiska former och förverkligande av semantisk funktion. På senare tid har man strävat efter att grunda indelningen i ordklasser på mer enhetliga kriterier (se vidare Valeckienė 1984: 188 ff.).

2.2. I litauiskan går det en tydlig gräns mellan böjliga och oböjliga ordklasser. Böjliga ord har vissa morfologiska kategorier och olika former för att realisera dem. Former av samma ord som står i relation till varandra bildar separata delsystem inom de morfologiska kategorierna. (I litauiskan räknas adverbet till de böjliga ordklasserna, eftersom det har särskilda former för gradböjning.) Oböjliga ord har inga morfologiska kategorier och fungerar därför i språket endast i en form (varianter undantagna). Ljudhärmande ord ansluter sig till de oböjliga ordklasserna (konjunktion, preposition, partikel, interjektion). Oböjliga ord fungerar inte som konstituenter i en sats (satsdelar). I detta avseende närmar de sig morfemens status, och av vissa forskare betraktas de därför inte som separata ordklasser (Мухин 1968: 176; Савченко 1968: 187) eller beskrivs, till skillnad från de egentliga ordklasserna (substantiv, verb, adjektiv, adverb), som vissa funktionella ordgrupper (Fries 1951: 72—109). Oböjliga ordklasser kallas ofta osjälvständiga, innehållstomma eller grammatiska ord, i motsats till självständiga och innehållsbärande ord; detta antyder samtidigt att de skulle ha mindre betydelse och roll i språket. I själva verket är de oböjliga ordklasserna, genom sin särskilda differentierande funktion i satsen, inte mindre viktiga än de så kallade självständiga (innehållsbärande) ordklasserna. Språket kan ofta inte klara sig utan prepositioner, och inte sällan inte heller utan konjunktioner. Partiklar och interjektioner har också viktiga funktioner i satsen.

2.3. Kriteriet för att avgränsa oböjliga ordklasser är deras särskilda, differentierande funktion i satsen, det vill säga på vilket sätt ord av denna typ bidrar till satsens kommunikativa uppgift utan att själva vara satskonstituenter. Konjunktioner förbinder ord, ordgrupper och satsled och uttrycker deras relationer (samtidighet, motsättning, åtskillnad, villkor osv.). En preposition fungerar inte ensam som satskonstituent, utan ansluter kasusformer och bildar tillsammans med dem prepositionskonstruktioner, vilka fungerar som satskonstituenter och vanligen har adverbiell betydelse (i dessa konstruktioner har prepositionen den huvudsakliga, organiserande rollen och bestämmer kasusformen). Partiklar fungerar inte heller som satskonstituenter, utan modifierar och preciserar ord samt framhäver deras betydelser. Utifrån den differentierande funktion de fyller i satsen och dess kommunikativa betydelse skiljer sig oböjliga ordklasser i grunden inte från böjliga (innehållsbärande) ordklasser; även oböjliga ord fyller i satsen

44

en different funktion, men av annat slag. Med andra ord omfattar det syntaktiska (syntagmatiska) kriteriet alla konventionella ordklasser.

2.4. Interjektioner har i litauiska grammatikor avskilts enligt ett semantiskt eller, mer exakt, lexikalt kriterium. De definieras som en ordklass vars ord återger och imiterar ljud eller bilder av handlingar¹. Ett sådant kriterium är naturligtvis inte tillräckligt för att avskilja en ny ordklass. Därför söker man formella, ”morfologiska” medel som kan stärka grunden för att klassificera interjektioner som en separat ordklass (se Jašinskaitė, LKG 1971: 734; Oginskienė ГЛЯ 1985: 406). Som sådana medel anges vanligen ändelseformanter som är karakteristiska för interjektioner:

a) - (oftast): kàpt, krėst, krùst, šàst, sliùkšt;

b) -s, -š: bàks, kìls, klibìnkš, pýkš;

c) -i, -y; -u, -ū: braškì, brazdý, šlamù, girgždù;

d) -(i)à: klebetái, lapatái, makalái.

Många interjektioner kännetecknas av prefixet pa-, särskilt när de används tillsammans med samma interjektion utan prefix, t.ex.: pabaškšt, pataūkšt; blinkt pablínkt, strik pastrik, šmákšt pašmákšt.

Sådana formanter är uppenbart analogiska och har uppstått genom att fler interjektioner bildats efter ett visst mönster. Interjektionernas imiterande betydelse utgör den grund som här förutsätter analogisk ordbildning. Dessa formanter är på intet sätt morfologiska kännetecken för interjektioner: de är inte inbördes relaterade, bildar inget system och uttrycker inga morfologiska kategorier. De har inte heller någon ordbildningsbetydelse och utgör därför inget ordbildningsmedel. När en ny formant läggs till förblir interjektionens betydelse densamma. Interjektioner med och utan de nämnda formanter används ofta, och deras betydelser skiljer sig inte åt, jfr.: šmákš och šmákšt, tàkš och tàkšt.

En annan sak är det när skillnaderna mellan litauiskans långa och korta vokaler, vokalkvaliteten och vissa konsonanters fonetiska egenskaper används vid bildningen av interjektioner. Exempelvis betecknar interjektioner med korta vokaler ibland ljud från kortvariga, lågintensiva handlingar, medan interjektioner med långa vokaler betecknar ljud från långvariga, intensiva handlingar (grìbš och grýbš); interjektioner med främre vokaler betecknar svagare ljud med högre tonhöjd, medan interjektioner med bakre vokaler betecknar ljud med lägre tonhöjd (din och dan). Interjektioner med konsonanter som har vissa fonetiska egenskaper har också imiterande ursprung, t.ex.: cvìnkt, džaṅgt (se Jašinskaitė

¹ Det anges ofta att även räkneord särskiljs semantiskt. Detta är en ordklass vars ord betecknar antal föremål och andra kvantitativa egenskaper. Räkneord skiljer sig dock också från andra nominalord genom syntagmatiska (distributionella) egenskaper. Substantiviska räkneord tar till exempel inte attributiva adjektiv, utan styr substantiv i genitiv (tūkstantis metų, trejetas arklių). Sådan rektion är karakteristisk endast för en liten grupp substantiv (būrys vaikų). Adjektiviska räkneord fungerar som attribut, men tar inte, som adjektiv gör, adverb (jfr.: labai geri vaikai, men *labai du vaikai är inte möjligt). Räkneord har också morfologiska (paradigmatiska) egenskaper som skiljer sig från andra nominalord. Å andra sidan betraktas räkneord, liksom pronomen, ofta som underklasser av substantiv och adjektiv, med utgångspunkt i gemensamma egenskaper med dessa ordklasser (Щерба 1974: 83, 85; Пешковский 1956: 154—155; Панов 1960: 14; Савченко 1968: 187; Кубрякова 1978: 45; Harris 1964: 174 t.t.; Helbig 1977: 107; Flämig 1977: 47, 50).

45

1975: 44—54). Detta är helt förståeligt, eftersom ljudhärmande ord vanligtvis är imiterande ord. Dessutom är sambandet mellan betydelsen och ljudens fonetiska egenskaper inte konstant.

Ljudhärmande ord saknar alltså formella klassifikationskriterier och skiljer sig från andra ordgrupper endast genom sin föreställande och imiterande betydelse.

2.5. Ljudhärmande ord hör inte heller till interjektionerna, med vilka de tidigare grupperades. I alla indoeuropeiska språk skiljer sig interjektioner från ord i andra klasser genom att de uttrycker människors subjektiva känslor eller viljeyttringar och saknar benämnande funktion. De ligger nära signaler och utrop som uttrycker talarens mångskiftande känslotillstånd. Interjektioner har inga syntaktiska förbindelser med satsens beståndsdelar. De är ett slags inskott och tillägg som ger satsens tanke en känslomässig färgning. Ljudhärmande ord är däremot vanligen betydelsemässigt förbundna med verb i satsen och betecknar vissa objektiva nyanser i handlingar.

Utifrån den differentiella funktion som ljudhärmande ord har i satsen – och som är det främsta kriteriet för att skilja oböjliga ordklasser åt – passar de enligt vår uppfattning bäst bland partiklarna. Syftet med denna artikel är just att försöka bevisa detta.

3.1. Partiklar har olika betydelser, men gemensamt för dessa ord är att de, utan att fungera som satsdelar, anger betydelsemässiga, modala och expressiva nyanser hos a n d r a ord i satsen, ordgrupper, satsled eller hela satser. Partiklarna tycks inte själva förfoga över sitt lexikala innehåll, utan överför det till andra ord, deras grupper och enskilda satser genom att precisera, modifiera och framhäva dem på olika sätt, eller till och med genom att forma och beteckna en viss satstyp eller ge satserna en emotionell färgning. Detta är partiklarnas differentiella funktion i satsen, utifrån vilken de bör avgränsas som en särskild ordklass.

3.2. När partiklarna fyller sin allmänna differentiella funktion i satsen får de i olika kontexter olika konkreta betydelser. Därför är det mycket svårt att klassificera partiklar. En detaljerad semantisk klassificering av partiklar ges i den tre band omfattande ”Lietuvių kalbos gramatika” (1971), och en något annorlunda i den enbandiga grammatiken på ryska (ГРЯ 1985). I denna artikel presenteras också en något annorlunda klassificering av partiklar, särskilt med hänsyn till förhållandet mellan deras konkreta betydelser och deras allmänna differentiella funktion.

Utifrån de konkreta sätt på vilka den allmänna differentiella funktionen förverkligas kan man skilja mellan modifierande, bestämmande och expressiva partiklar.

1. Modifierande partiklar

3.3. Dessa partiklar preciserar och modifierar på olika sätt betydelsen hos ord, ordgrupper eller satser. De kan delas in i flera grupper.

a) Preciserande: nästan, nästan, ännu, redan, vad (än), nästan, hur (än), nästan, nästan, just, över, bara, knappt, fortfarande, nästan inte, så snart som, t.ex.

B a r a höll jag mig kvar på vagnen Užp; Han väntade och väntade, men fadern kommer fortfarande inte tillbaka BsRP; I kylan, i december, n ä s t a n naken försökte jag driva på fölet... Krėv; Gamle Gugis har r e d a n varit i Merkinė ända sedan tidigt i morse Krėv.

b) Särskiljande: åtminstone, särskilt, också, även om, inte ens, om inte, till och med, fastän, bara, enbart, t.ex.:

O c k s å blint kan ett korn råka hamna där PP; Ä v e n om du hamrar en påle på hans huvud PP; S ä r s k i l t väl minns jag Šmukštaras Vien; Av hela min rikedom har jag

46

liksom bara glasögon Sruog.

c) Utpekande: ana, antai, aure, šit, štai, tai, va. De har alla pronominellt ursprung. T.ex.:

A n a där borta, på kullen, vårt hus Al; A n t a i se! Där tornar Vilnius slott upp sig brett mellan bergen Mair; — Ta, Augustinai, v a, gräv ner det Vien.

d) Osäkerhets- och jämförelsebetydelse: gal, lyg (kad, tartum, ir) kaip ir kažin, kažin ar, neva, rasi, tarytum, tarsi, tartum. Många av dem sammanfaller formellt med jämförande konjunktioner (lyg, kaip ir, tarytum, tartum), men skiljer sig från dessa genom den betydelsenyans de tillför: de uttrycker alltid osäkerhet, ett tvivel beträffande det som jämförs. T.ex.:

Han verkar inte heller veta rš; K a ž i n a r han vet Kp; G a l han kanske inte heller vet Skp; Platsen verkar också känd Skp; Det verkar som om jag vill sova Plk; Kanske lyser solen in genom vårt fönster PP.

I meningar med frågeintonation får vissa av dessa partiklar frågande betydelse (kažin (ar), gal, rasi, tarsi, se §12 b).

2. Meningsbestämmande partiklar

3.4. Dessa partiklar anger meningstypen ur talarens perspektiv (påståendesatser, frågesatser, uppmaningssatser) eller markerar meningarnas gränser och deras början i texten. Utifrån de specifika betydelser de ger meningarna delas dessa partiklar in i fyra grupper.

a) Bekräftande partiklar, med vilka påståendesatser bildas: jakande eller nekande. I jakande satser används jakande partiklar, och i nekande satser nekande partiklar.

Jakande partiklar: taip, tagi. De bekräftar det som påstås i satsen, t.ex.: Är ni polack? — J a, polack Vien. Dessa partiklar ersätter ofta hela satser och fungerar som deras motsvarigheter. Det sker eftersom satsens egentliga led, som framgår av sammanhanget, inte längre uttalas utan utelämnas, och de jakande partiklarna, som bekräftar dessa leds betydelse, övertar deras funktion — de får företräda hela satsen, t.ex.:

— Fick granen det den önskade sig? — J a! (fick det) Balč; — Talar man så offentligt? — J a visst (talar) Marc.

Nekande partiklar ne, nė, nebe, nei. De används i större utsträckning än jakande partiklar. Partikeln ne bekräftar satsens negation och fungerar, liksom partikeln tai, ofta som en sats och dess motsvarighet (när satsens egentliga led, som förstås av sammanhanget, utelämnas), t.ex.: — Kom han inte hem? — frågade modern. — N e (han kom inte hem), — svarade Marytė LzP.

Dessutom används partikeln ne, liksom även andra nekande partiklar, före enskilda ord och ordgrupper för att negera ordens betydelse, som modifierande partiklar. Då förekommer de såväl i nekande som i jakande satser, eftersom de ofta inte är förbundna med satsens negation, t.ex.:

Det är ju inte tio söner du har, utan bara en... Krev; Det var inte i dag, inte i går, utan i forna tider som det fanns en kung BsRR; Redan mer än en gång har Brisius sinnen bedragit honom Bil; På himlen finns inte ett enda litet vitt moln Bil.

De nekande partiklarna ne, nebe har också ofta en ordbildande funktion — de fungerar som prefix och ändrar ordets jakande betydelse till en nekande, t.ex.: arbetar — arbetar inte, arbetar inte längre, lycka — olycka, stor — inte stor, ung — inte ung, inte längre vid liv, mycket — inte mycket, inte längre mycket.

47

b) Frågande: ar, argi, ar ne, ar taip, be, bene, gal(gi), gal ne, ką, kažin, kažin ar, ko, negi, nejau(gi), rasi, tarsi. Dessa partiklar bidrar till att forma en fråga, dvs. med dem bildas frågesatser. Frågeformande partiklar står vanligen i början av en mening eller satsdel som uttalas med frågeintonation, t.ex.:

Talar han sanning? Myk-Put; Månne far har fått stryk för något? Žem; Gå in, inte äter vi väl upp dig? Krėv.

Partiklarna gal(gi), kažin, kažin ar, rasi, tarsi behåller tillsammans med sin frågande funktion också betydelsen av osäkerhet, t.ex.:

Väntar ni kanske gäster? Paukšt; Månne kon vill dricka? Grz; Får jag kanske inte en yngre? Žem.

Jfr motsvarande partiklar som enbart har betydelsen av osäkerhet och uttalas utan frågeintonation, §3.3 d.

Partiklarna (ar)ne, (ar)taip, (ar)ką, gal ne, som uttalas med frågeintonation i slutet av meningen, förstärker en fråga där ett bekräftande svar förväntas, t.ex.:

Kvällen var inte så tokig, eller hur? Saj; Ska du hem, va? rš.

De frågande partiklarna argi, negi, nejaugi, gal, kažin (de två sistnämnda uttrycker också osäkerhet), liksom de bekräftande partiklarna, fyller funktionen av en meningsmotsvarighet när meningens egentliga beståndsdelar framgår av kontexten, t.ex.:

De säger att han har rest. — Jaså? (Verkligen? Är det så? Kanske?) (har rest) rš.

Partiklarna ar, argi, bene, som används i meningar utan frågeintonation, ger meningen en motsatt betydelse: en negation till ett påstående och omvänt — ett påstående till en negation, t.ex.:

Är en hund med svans! Jabl (inte en enda); Nog förstår han! rš (förstår inte).

c) Uppmanande, som ger meningen (tillsammans med andra former) en uppmanande betydelse. Efter olika nyanser i betydelsen kan dessa partiklar delas in i två grupper: önskepartiklar: kad, te, tegu(l), och uppmanande partiklar: šė, te, tekėt, nagi, t.ex.:

Måtte inget ont hända dig! Sruog; Må herrn betala oss för arbetet Myk-Put;

Varsågod, ta för dig Lnk; Din latmask, ta ett ägg! PP; Nå, berätta hur det var rš.

De uppmanande partiklarna tegu(l), nagi kan också fungera som motsvarigheter till meningar och satsdelar, t.ex.: Om han tycker om det — så låt honom (göra, ta, gå). Simon.

d) Inledande: na, nu, tai. Dessa partiklar markerar början på en mening eller ett större textavsnitt som utgör en enhet i tanken. De används oftast i talspråk och i skönlitteratur som återger det. Utöver de nämnda inledande partiklarna är kombinationer av två eller flera partiklar, eller partiklar tillsammans med närliggande adverb, vanliga: na(nu) ir, na jau, na tai, na čia gi, na jau ir, na tai ir, na tai dabar, na tai jau, na ar tai jau, na čia tai jau, na jau dabar tai, tai dabar, tai ir, tai jau, tai šit(štai), tai tik, tai va, tai visgi, tai čia ir, tai jau čia, tai štai ir, čia tai jau, taigi tatai, va jau, va jau ir, va tai jau. Dessa partiklar har hittills inte tagits med i klassificeringen av partiklar. Deras funktion är emellertid densamma — inledande. Inledande partiklar och deras

48

Komplexen hjälper till att dela upp texten i delar, enskilda meningar, och förenar samtidigt textenheterna (meningarna) till en helhet. Med dem är det liksom lättare att inleda en ny tanke, en mening eller ett samtal i dialoger, att tilltala någon eller att svara på frågor utan att vara kategorisk. Exempel:

Nå, mor, ännu en gång har vi klarat ett år LzP; — Jag är först, din usling! — morrade vargen. — Nå, du! — instämde räven Piet; Nå, skål, svåger (när glasen fyllts)! Sruog; — Så du tänker inte ens gå ut i dag? — Det säger jag ju. — Nå, då adjö Paukšt; Han lyssnade inte. Nå, och så blev Simon sjuk; Nå, nu överdriver du Myk-Put; Nå, nu vet den där herrn inte längre vad han ska göra Slan; Nå, det var ju bra att jag inte hamnade hos Akmenukas Piet; — Men humlen doftar så gott. — Nå, den doftar ju Paukšt; Nå, det är ju bara prat, prat Žem.

Liksom andra satsinledande partiklar används även inledande partiklar som satsmotsvarigheter, när påståendet framgår av sammanhanget och man inte vill upprepa det. Exempel:

— Åh ja! Jag skulle ha kunnat mjölka själv också... — Nå, nu då! (du skulle ha kunnat mjölka). Varken du orkar eller något annat ŠRag; — Någon berusad kommer hem, troligen Jurgėla. — Nå, just det! — instämde Elzė osäkert (det är verkligen Jurgėla som kommer hem) Piet.

Inledande partiklar används också tillsammans med bekräftande och frågande partiklar som fungerar som satsmotsvarigheter. Exempel:

— Då är alltså gymnasiet avklarat till nästa vår. — Ja, precis så Paukšt; — Ska du inte vända tillbaka? — frågade Jurgis. — Nej, minsann! — svarade brodern Piet; — Och ni vill inte ljuga? — Nej, kanske inte Paukšt; Nå, vadå? Jag hörde att far redan tänker skjutsa dig till seminariet? rš.

3. Emfatiska partiklar

3.5. Vissa av dessa partiklar framhäver betydelsen hos ord, ordgrupper och meningar samt deras intensitet, medan andra ger dem en emotionell färgning.

a) Betonande: gi, ir, juk, kad, kaip, tai, tik, štai, šit, va, till exempel:

Det var sannerligen en lång sjukdom Vaižg; Det hände ju inget ont Bil; Jag kan inte förstå varför bina inte tycker om mig. Titta, en stack mig ju i går! Myk-Put; Jo, sagor — varifrån kommer ryktena Slan; Så blev hästen bättre (blev bättre) Skp; Att han förbannar dig, att han förbannar dig för skogens skull!.. Žem; En tog tag med gaffeln, och började skaka honom med den! BsRP; Barnen bara dansade, bara sprang omkring Balč.

Dessa partiklar har också andra betydelser i andra sammanhang (šit, štai, va — demonstrativa, tai — inledande, tik — avgränsande, kad — uppmanande, kaip — jämförande osäkerhetspartiklar).

b) Emotionella: o, oi, vai, vei, egi, ogi, ugi, till exempel:

O v e i och deras dockor... skriker oanständigt Don; Vem lärde dig, barn, att väva så vackert? — O g i jag själv Slan.

Dessa partiklar ligger nära interjektioner.

4. Åskådande och imiterande partiklar

3.6. Denna grupp av partiklar skulle bestå av ljudhärmande ord. Enligt den differentierande funktionen i satsen skiljer sig de åskådande och imiterande orden inte från andra partiklar: de fungerar inte som satsbildande led utan modifierar och framhäver på sitt sätt de handlingar som uttrycks av verb, vilka de vanligtvis föregår i satsen, och tydliggör

49

de bilder och ljud som dessa ger upphov till. Således överför dessa ord, liksom andra partiklar, sin semantiska tyngd till andra ords (verbs) betydelser för att ge dem en särskild nyans. Den enda skillnaden mellan åskådande och imiterande ord och andra partiklar är att de vanligtvis står före verb, dvs. har ett avgränsat användningsområde. Å andra sidan kan deras specifika åskådande och imiterande betydelse också förklaras av detta användningsområde: de framhäver och lyfter fram just den typ av handling som uttrycks av verben.

De ord som undersöks förekommer oftast tillsammans med sådana verb som betecknar dynamiska handlingar (att gå, kasta, falla) och plötsliga handlingar, samt handlingar som är förbundna med ljud som frambringas av djur, naturfenomen och olika apparater. De nämnda orden, som står före dessa verb, framhäver och preciserar de bilder och ljud som handlingarna ger upphov till. T.ex.:

V i r r r drog musen in i hålet Vvr; D ž ž vattnet började rinna Rm; Nå, flickor, sjung nu v e u e! Val; D ž i n n n... d z... d z i n n n — telefonen ringde knappt Vien.

Ord av detta slag upprepas ofta två eller tre gånger för att förstärka och tydliggöra intrycket av de åskådande och ljudhärmande ljuden eller bilderna, t.ex.:

K u r n i k u r n i springer den lilla hunden Št; Hjärtat slår d u k t d u k t Rd; D a n d a n d a n klingar klockan Kp; Fadern och släktingen slängde b r i n k t b r i n k t pengarna på tallriken Val; G u r k š t g u r k š t, vi åt oss ordentligt mätta Val.

Även andra partiklar (vanligtvis modifierande) upprepas för att uttrycka intensitet: ännu ännu, redan redan, bara bara, knappt knappt, t.ex.:

B a r a b a r a rullar hon upp på sängen och sover länge inte Bil; Hon petade knappt knappt på dem Simon.

Ibland skiljer sig de upprepade orden åt i enskilda ljud i samma syfte – att tydligare uttrycka de ljud och bilder som imiteras, t.ex.:

D ž i u n d z a p! — kulan visslade till Vien; Motorn bara ž l e k t p l e k š t och gick sönder Mlt; D ž i n g t b r i n k t och så gjorde vi upp med herrn LzP.

Ganska ofta förekommer dessutom andra partiklar tillsammans med dessa småord: och, att m.fl. – för att framhäva handlingens plötslighet och intensitet, t.ex.:

Grodorna p a d r u m s t p a d r u m s t hoppade i vattnet Skr; T a r r r åskan k a d dundrade loss Ds; Människorna, hopsjunkna av kylan, k u i s k u i s k u i s k a d springer Kair.

De åskådande och imiterande småorden sammanfaller ibland ljudmässigt med eller liknar de verb som de modifierar och framhäver. I sådana fall ersätter de nästan dessa verb. T.ex.:

Barnen k u r n y k u r n y och kröp iväg Užp; B r a z d u b r a z-d u någon braskade omkring bakom väggen Rm; Č i u ž ž så kvittrar det Grž; K u k u k u kacklar igelkotten Ds.

När de åskådar och imiterar de handlingar som verben uttrycker ersätter småord av detta slag ofta själva verben och fungerar som deras ekvivalenter. Verbet förstås i sådana fall av sammanhanget, medan småorden av den undersökta typen intar predikatspositionen (jfr den motsvarande funktionen hos beskrivande partiklar §3.4). T.ex.:

50

Bara babapt (dunsade till) två äpplen på en gång på marken Grž; Med armbågen dukst (stötte) i sidan Gs; Gubben drak (piskade) gumman med en käpp i huvudet Prng; Någonstans bakom stugan brazdu brazdu (skrapar) Srv.

Ibland används ljudhärmande ord, liksom interjektioner eller vissa partiklar, i substantivposition som ersättningar för dessa. I sådana fall får dessa ord en extra stilistisk nyans, till exempel:

Han verkar vara ett riktigt kešt Skr; Nu blir det minsann schabast för dig med betesmarkerna Kal; Han arbetade och arbetade och fick till slut ett snipšt An; Där står också flickan, šakarma-kar KlvrŽ. Jfr interjektioner: Den mannen — ja, ajajai: det är svårt att hitta någon annan sådan LK’; För en klok flicka är det här en munsbit, oioi oioi... Žem; partikel: De där skorna — usch (dåliga) talspr.

3.7. Som det undersökta materialet visar skiljer sig ljudhärmande ord, med avseende på sin särskiljande funktion i satsen — att rikta sin lexikala tyngd mot att ge den handling som verbet uttrycker en särskild färgning — i grunden inte från andra partiklar och bör betraktas som en undergrupp av dessa, inte som en separat specifik ordklass i litauiskan. Semantiskt har dessa ord drag av både modifierande och expressiva partiklar: de modifierar på sitt sätt och samtidigt p. framhäver de den typ av handling som vissa verb uttrycker — genom att härma och återge den bild och det ljud som den aktuella handlingen ger upphov till. I grammatikor vore det alltså bäst att behandla dessa ord tillsammans med partiklarna som en separat undergrupp.

4. På liknande sätt som ljudhärmande ord skulle även de så kallade adverbiella formerna med formanten -e kunna hänföras till partiklarna. Dessa är stelnade verbformer och används endast tillsammans med verb med samma rot: bėgte bėgo, meste metė, klykte klykė, jfr de avbildande och imiterande partiklarna: bumt bumt bumsejo (se §3.6). Liksom avbildande och imiterande partiklar fungerar dessa ord inte heller som en självständig satsdel; vanligtvis anger de inte en omständighet för handlingen, utan förstärker och färgar på sitt sätt endast den typ av handling som uttrycks av verbet samt anger dess intensitet.

Den gamla kvinnan gladde sig innerligt åt att sonen redan hade glömt sina upptåg Krėv; Kungens gård ber verkligen om att uppmärksammas mer än de andra Simon; Männen tycktes ha lovat prästen, men hade inte alls för avsikt att åka efter läkaren Krėv.

En viss kontext tycks ibland förutsätta att dessa ord har en adverbiell betydelse, till exempel:

Jag tänker inte låta hålen växa igen, jag ska täppa till dem med brinnande fart Kp; Äsch, så mycket hann de bara bära hem Žem.

Med avseende på sin särskiljande funktion i satsen hör dessa ord alltså också till partiklarna (de skulle kunna hänföras till de expressiva förstärkningspartiklarna, se §3.5a). De är inte särskilt produktiva och tenderar att stelna på grund av sin fasta användning tillsammans med verb med samma rot.

Ord med suffixet -tinai, som används med verb med olika rötter och har en adverbiell funktion, bör betraktas som adverb, till exempel: Han köpte en planka på avbetalning talspr. Men ord bildade på detta sätt, när de används tillsammans med verb med samma rot, har inte en adverbiell funktion utan en betonande (partikel-)funktion, till exempel:

Då övertalade han enträget sina föräldrar att följa med Simon; Han låg där nu och bara låg (kommer inte upp) Pc.

51

5. Om interjektioner och motsvarande adverbialformer hänfördes till partiklarna, skulle partikelklassen utvidgas något, men detta skulle inte förändra det grundläggande kriteriet för att avgränsa partikeln – dess särskiljande funktion i satsen. Tvärtom skulle partikeln få en tydligare avgränsning bland de övriga oböjliga ordklasserna (konjunktion, preposition, interjektion), vilka avgränsas efter särskiljande funktioner på samma nivå (det syntagmatiska planet). I litauiska grammatikor skulle det inte längre finnas några ”specifika” ordklasser som inte urskiljs i andra indoeuropeiska språks grammatikor.

Literatūra

1. Flämig W. Zur grammatischen Klassifizierung des Wortbestandes im Deutschen. — In: Linguistische Studien/ Herausgeg. von G.Helbig. Leipzig, 1977, S. 39-52.

2. Fries Ch.C. The Structure of English. London, 1951.

3. Harris Z.S. Co-occurrence and Transformation in Linguistic Structure. — In: The Structure of Language/ Ed. J.A.Fodor, J.J.Katz. New Jersey, 1964, p. 155-210.

4. Helbig G. Zu einigen Problemen der Wortartklassifizierung im Deutschen. — In: Linguistische Studien. Leipzig, 1977, S. 90-118.

5. [Jablonskis J.] P.Kriaušaitis ir Rygiškių Jonas. Lietuvių kalbos gramatika. V., 1918.

6. [Jablonskis J.] Rygiškių Jono Lietuvių kalbos gramatika. 2 leid. K.-V., 1922.

7. Jablonskis J. Rinktiniai raštai / Sudarė J.Palionis. T. 1. V., 1957.

8. Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija. V., 1976.

9. Jašinskaitė I. Lietuvių kalbos ištiktukai. V., 1975.

10. Labutis V. Dabartinės lietuvių kalbos dalelytės (kand. dis.). V., 1965.

11. Lyons J. Introduction to Theoretical Linguistics. Cambridge, 1968.

12. LKG — Lietuvių kalbos gramatika / Vyr. red. K.Ulvydas. T. 2. V., 1971.

13. Miežinis M. Lietuviszka gramatika. Tilžė, 1886.

14. Schleicher A. Littauische Grammatik. Prag, 1856.

15. Valeckienė A. Lietuvių kalbos gramatinė sistema. Giminės kategorija. V., 1984.

16. Žiugžda J. Lietuvių kalbos gramatika. Kaunas, 1961.

17. Гля — Грамматика литовского языка/ Гл. ред.В.Амбразас. В., 1985.

18. Кубрякова Е.С. Части речи в ономасиологическом освещении. Москва, 1978.

19. Кузнецов П.С. О принципах изучения грамматики. Москва, 1961.

20. Мухин А.М. Части речи и синтаксические единицы. — В кн.: Вопросы теории частей речи. Ленинград, 1968.

21. Панков М.В. О частях речи в русском языке. — Науч. докл. высш. шк. Филол. науки. №4. 1960, с. 3-14.

22. Пешковский А.М. Русский синтаксис в научном освещении. Москва, 1956.

23. Савченко А.Н. Части речи как грамматические и лексико- грамматические классы слов в индоевропейских языках. — В кн.: Вопросы теории частей речи. Ленинград, 1968, с. 185- 190.

24. Стеблин-Каменский М.И. К вопросу о частях речи. — Вестн. Ленинградск. ун-та. Сер. обществ. наук. №6. 1954, с. 147- 157.

25. Щерба Л.В. Языковая система и речевая деятельность. Ленинград, 1974.

52

THE STATUS OF THE ONOMATOPOEIC INTERJECTIONS IN THE SYSTEM OF THE WORD-CLASSES

Summary

In the most latest grammars of the Lithuanian language onomatopoeic interjections (strýkt, pókšt) are considered to be a separate word-class. The author analyses the functions of the onomatopoeic interjections and concludes that these words have no status of the separate word-class. They form one of the semantic groups in the word-class of the particles.

The so-called ”būdiniai” (bėgtė bėgo) with the formant -te can be enclosed into the word-class of the particles too. They express no adverbial modifiers, but emphasize the action, expressed by the verb.

53