LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Kazys MORKŪNAS

OM PRIEDZŪKIS OCH DESS GRÄNSER

Kazimieras Jaunius urskilde för första gången i studien ”Lietuvių kalbos priegaidės” (1899), och senare – i den postumt utgivna ”Lietuvių kalbos gramatikoje” (1911–1916) – de viktigaste litauiska dialekterna. Förutom andra höglandsmål (västliga och östliga) urskilde han också den mellersta höglandsdialekten¹. Antanas Salys var den förste som utförligare behandlade de viktigaste särdragen hos denna dialekt (med hans term: mellersta höglandsdialekten) och dess skillnader från de västliga och östliga höglandsmålen. Från de förstnämnda skiljer sig de mellersta höglandsdialekterna genom att konsonanten l hårdnar framför ė (och e, ei), från de sistnämnda genom att vokalerna ą, ę (liksom -a, -e < *-ān, *-ēn) och diftongerna am, an, em, en bevaras (liksom i de västliga höglandsdialekterna). A. Salys angav också tämligen exakt denna dialekts utbredningsområde² (gränser). I den kurs i litauisk dialektologi som han höll vid Vytautas Magnus-universitetet tillade han också: ”Liksom på andra håll finns det även vid gränsen till de mellersta höglandsdialekterna platser där närliggande särdrag tränger in; dessa kallas sporadiska”³. A. Salys illustrerade denna anmärkning med ett enda, men förmodligen mest typiskt, exempel – det södra hörnet av det nämnda dialektområdet.

Det södra hörnet av de mellersta höglandsdialekterna, som har vissa gemensamma särdrag med dzukerna, kallade A. Salys p r i e d z ū k i s. Termen används fortfarande ganska ofta i litauiska språkforskares arbeten, men innebörden förstås inte helt på samma sätt av alla. Till exempel definieras begreppet priedzūkis som: ”den södra mellersta höglandsdialekten, som uppvisar särdrag från dzukernas dialekt”⁴; ”området med de västliga och mellersta höglandsdialekter som gränsar till dzukernas dialekt”⁵; ”i K. Jaunius–A. Salys klassificering av de litauiska dialekterna betecknar priedzūkis den del av den mellersta höglandsdialekten som genom vissa särdrag liknar dzukerna, men som själv inte har dzukiska drag (mellan Alytus, Balbieriškis, Jieznas, Užuguostis, Butrimonys”⁶. Ibland ges detta begrepp (priedzūkis) också en mindre tydligt avgränsad geografisk betydelse – de angränsande höglandsdialekternas utkant, som gränsar till dzukernas dialektområde eller liknande.

¹ Jfr D r o t v i n a s V., G r i n a v e c k i s V. Kalbininkas Kazimieras Jaunius. V., 1970. S. 66–68, 165.

² Plg. S a l y s A. Kelios pastabos tarmių istorijai // Archivum Philologicum. K., 1933. Kn. 4. P. 28—29 ir žemėlapį; S a l y s A. Raštai. Roma, 1992. T. 4 (Lietuvių kalbos tarmės). P. 109—114 ir žemėlapi.

³ S a l y s A. Raštai. Bd 4. S. 113.

⁴ Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (II leidimas). V., 1972. P. 607. Iš esmės toks aiškinimas liko ir šio žodyno III leidime (V., 1993. P. 598), plg.: ”pietinių vidurio aukštaičių šnekta, turinti dzūkams būdingų kalbos ypatybių”.

⁵ Lietuvių kalbos žodynas. V., 1976. Bd 10. S. 631.

⁶ G a i v e n i s K., K e i n y s S. Kalbotyros terminų žodynas. K., 1990. S. 157.

84

A. Salys kallade, som nämnts, den sydliga delen av den mellersta höglandsmålshörnan för fördzūkiskt område, eller det territorium ”där endast vissa dzūkiska dialektdrag förekommer”⁷. Vilket område avgränsade han som fördzūkiskt, och vilka dzūkiska drag som ”förekommer” där ansåg han vara de viktigaste?

I A. Salys kurs i litauisk dialektologi vid Vytautas Magnus-universitetet anges följande viktigare orter inom det fördzūkiska området: Balbieriškis, Jieznas, Prienai, Punia, och i den senare artikeln ”Lietuvių kalbos tarmės” även Birštonas och Daršūniškis⁸.

Bland de drag som förde dialekterna i det nämnda området närmare dzūkerna angav A. Salys främst att vokalerna ą, ę övergår i u·, i·. Övergången är dock inte konsekvent överallt. I Jieznas säger man till exempel grã·stas ’grąžtas’, men ižgr’í·šk ’išgręžk(i)’; mellan Alytus och Balbieriškis säger man grū·stas, gru·ž’í·tie ’gražyti’, žu·s’is ’žąsis’, och även k’i·s’lie ’kęsti’, ku·s’n’i·s ’kąsnis’ bredvid ká·s’l(ie) ’kąsti’, kā· ’ką’, tā· ’tą’. ”Här hörs det ganska ofta att man säger: ti·s’l(ie), sūki·s, sūki, man’í, tav’í~ tęsti, sūkes, sūkę, manę, tavę (manęs, manė, tavęs, tavė)⁹”, och i stället för tę används tenai(s) på många håll fortfarande t’í·, t’i·nai(s).

Senare undersökningar av de nämnda mellersta höglandsdialekterna och angränsande dialekter har preciserat i vilka ordpositioner ą, ę övergår i u·, i· och hur andra isofoner ser ut: framför allt uppgifter som samlades in under 1950-talet för ”Lietuvių kalbos atlasas”, de senaste årens dialektologiska expeditioner¹⁰ samt beskrivningar av enskilda dialekter i examensarbeten¹¹.

Fall där vokalerna ą, ę övergår i u·/u, i·/i förekommer i en betydligt större sydlig del av det mellersta höglandsområdet än vad A. Salys angav (om än endast ungefärligt). Efter övergångens intensitet kan denna del delas in i tre områden (zoner). 1. I olika ordpositioner övergår ą, ę regelbundet i u·, i· (i obetonad position i u, i) i Gegužinė, Kaungonys, Palomenė och Paparčiai med omnejd på Neris vänstra strand. Dessa områden gränsar i sydöst till västdzūkerna och i nordöst till östliga höglandsdialekter, se fig. 1. I dessa trakter uttalas: ú·žalas/ú·žolas ‘ąžuolas’, grū·stas ‘grąžtas’, kus’n’ė·l’is ‘kąsnelis’, žusū· ‘žąsų’, š’v’í·s’t ‘švęsti’, gr’í·žimas ‘gręžimas’, anū· ‘aną’, tū· ‘tą’, báltu ‘baltą’, kár’v’į ‘karvę’, dá·r’is ‘daręs’, dá·r’į ‘darę’. Vanligast är samma uttal också i Padaigiai och Upninkai med omnejd på Neris högra strand, även om man där också säger á·žulas||ú·žulas ‘ąžuolas’, ža·s’is ‘žąsis’ || žū·s’is ‘žąsys’, kā·||kā· ‘ką’, k’i·tall|k’i·tu¹² ‘kitą’.

⁷ Jfr A. Salys brev till W. R. Schmaltieg av den 11 mars 1972, publicerat i denna volym av ”Lietuvių kalbotyros klausimai”.

⁸ Jfr S a l y s A. Raštai. T. 4. P. 113, 303.

⁹ S a l y s A. Raštai. T. 4. P. 304.

¹⁰ Vilnius pedagogiska universitets dialektologiska expedition 1991 i trakten kring Žasliai (ledare: docent D. Mikulėnienė), Litauiska språkets instituts dialektologiska expedition 1992 i trakten kring Balbieriškis (deltagare: E. Grinaveckienė, L. Grumadienė, D. Mikulėnienė, K. Morkūnas, V. Pranskūnaitė, A. Vidugiris).

¹¹ Š v e n č i o n y t ė B. Žaslių tarmė. Dipl. d. (rankr.). Vilnius universitet, 1956; G r e n d a Č. Palomenės tarmė. Dipl. d. (rankr.). Vilnius universitet, 1957.

¹² Trakterna kring Čiobiškis och Gelvonai på Neris högra strand, vilka A. Salys hänförde

85

2. Den vokalisofon som löper ungefär från Naujieji Kietaviškės (Kaišiadorių distrikt) och vidare söderut, där ą, ę regelbundet övergår till u·, i·, sammanfaller med gränsen för de västliga dzūkerna (i stället för č, dž och t, d framför i, y, į, ie uttalas c, dz). Väster om denna isofon, i ett smalt stråk av de centrala högaitiska dialekterna (se fig. 1) — Pakertiškė (Kaišiadorių distrikt), Gripiškės, Užuguostis (Prienų distrikt), Mer̃giškės (Trakų distrikt), Butrimonys, Kriauniai, Punią, Žagarai (Alytaus distrikt) — uttalas u·, i· i stället för betonade och obetonade ą, ę i ordstammen oregelbundet, men ganska ofta, till exempel ú·žuolas, kú·s'n'is/ku·s'n'i·s ’bit’, sú·spara/su·spara ’fog’, grū·štas, trū·stas ’stock’, tū·so ’drar’, žū·si·s ’gäss’, u·žuolė·l'is, u·žuolin'i·s, gru·št'ė·l'is, ru·st'ė·l'is, uštu·si·tas ’utdragen’, žu·s'ė·k·e·s, g'i·sta ’vissnar’, gr'i·ža ’borrar’, n'ek'i·s ’kommer inte att uthärda’, sk'i·sta ’sjunker’, gr'i·žimas ’borrning’ och á·žuolas, ká·s'n'is/ka·s'n'i·s, ká·s't'l ’bita’, grā·stas, rā·stas, šā·la ’blir kall’, žā·si·s, dra·sumas ’mod’, dra·sūs ’modig’, br'ė·sta ’mognar’, g'ė·sta, gr'ė·ža, sk'ė·sta, gr'e·žimas. I ordslut förekommer här oftast ą, ę fortfarande (utom i nominativformerna singular och plural av maskulina particip i preteritum), till exempel anā· ’den där’, tā· ’den’, v'iena· kartā· ’en gång’, bálta· s'iena· ’en vit vägg’; kā·t'e· ’katt’, p'ė·la· ’mus’.

3. Ännu längre västerut från de ovan nämnda orterna (se fig. 1) — Darsūniškis, Kaišiadorys, Kalviai, Kruonis, Žiežmariai (Kaišiadorių distrikt), Balbieriškis, Birštonas, Jieznas, Nemajūnai, Prienai (Prienų distrikt), Ūdrija (Alytaus distrikt) — förekommer u·, i· i stället för ą, ę i ordstammen mycket sällan, till exempel su·sparā ’fog’ (Kaišiadorys), gr'i·ža ’borrar’, gr'i·žimas ’borrning’ (Birštonas, Darsūniškis, Kalviai, Kruonis, Žiežmariai), sú·sparal|sá·spara, gr'į·št'l ’borra’, gr'į·ža (Prienai), gr'į·št'l, k'ė·st'l ’uthärda’ (Nemajūnai). Oftast säger man här: á·žuolas, ká·s'n'is/ka·s'n'i·s, ká·s't'l, sá·sparal/sa·sparā, grā·stas, rā·stas, šā·la, ža·s'is, br'ė·sta, sk'ė·sta, gr'ė·ža, gr'ė·št'l, k'ė·st'l, š'ū·ė·st'l.

I detta område övergår e huvudsakligen regelbundet till i·/i·, men endast i slutet av vissa ordformer. Först bör bland dessa nämnas nominativformerna singular och plural av maskulina aktiva particip i preteritum, till exempel b'ijó·ji·s/b'ijó·jis ’den som har varit rädd’, g'ir'd'ė·ji·s/-is ’den som har hört’, mā·t'i·s/-is ’den som har sett’, įžgūlb'l·s/-bls ’den som har legat utsträckt’, b'ijó·ji·/-i ’de som har varit rädda’, g'ir'd'ė·ji·/-i ’de som har hört’, mā·t'i·/-i ’de som har sett’, įžgūlb'l·/-bl ’de som har legat utsträckta’. Endast i den västligaste kanten av området uttalas de nämnda participformerna på två sätt, till exempel b'ijó·ji·, men oftare būv'e·s, jó·je· (Kruonis), jó·jis, b'ijó·ji, būv'i, k'ė·blu ’de som har lyft’ jämte dā·r'es, (pa)mā·t'es, rā·s'es (Žiežmariai), užāug'i·s, užāug'i· och (tycks det, mer sällan) užāug'e·s, užāug'e· (Balbieriškis), g'im'i·s, tur'ė·ji·s, jó·ji·, p'r'iprā·t'i· jämte de mer sällsynta formerna n'e-b'ėig'e·s ’som inte har avslutat’, apv'ėrt'e·s (Ūdrija).

för de centrala högaitiska dialekterna (se de arbeten som nämns i not 2), överensstämmer faktiskt både vad gäller uttalet av diftongerna am, an, em, en (de blir um, un, im, in) och vad gäller andra vokalismegenskaper (till exempel reduktion av ordslutsvokaler) med de östliga högaitiska dialekterna i närliggande trakter kring Pabaiskas och Širvintos. Jfr Morkūnas K. Rytų aukštaičių pietinės tarmės fonetika // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1960. T. 3. P. 8 tt.; Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966. P. 53 tt., 96 tt., žemėl. Nr. 1; Lietuvių kalbos atlasas. T. 2 (Fonetika). V., 1982. Žemėl. Nr. 6, 68–72.

86

Även ändelserna hos particip i samma frekventativa preteritum bör uttalas på detta sätt (till exempel būdovęs, būdovę), men dessa participformer har inte upptecknats överallt.

Liksom formerna av perfektparticip med -i’s/-is, -i’/-i används i alla de tre nämnda delarna av det sydliga centrala höglandshörnet adverb (eller partiklar) t’iː<t’ę (på vissa håll även t’iːnai/t’iːnãi, t’iːnaĩs ’där, dit’) och s’íː<sę (det senare adverbet är inte belagt överallt). I det sydvästra randområdet — kring Balbieriškis och Prienai — blandar människor i samma by ibland t’iː och t’ęː (t’ęː uttalas oftare av den yngre generationens företrädare).

De lokala invånarna i Balbieriškis och närliggande trakter, som säger t’iː (och s’íː), kallar sina grannar i väster och nordväst, som uttalar t’ęː, för t e k- š i a i. Jfr ortsbornas iakttagelser:

de brukade säga vad’iːdavoːm iː p’r’ienuː [Prienų] pūs’eː t’ekš’ɛis || m’ės dau(k)_kas sãːkoːm | in’_t’iː | in’_t’iːnãi | oː_iː p’r’ienuː pūs’eː| in’_t’ęː| in’_t’enãi || t’ęːv’ęːl’is [min far sade] | in’_t’iː| o_mamà nuõ p’r’ienuː| in’_t’ęː|| mamà iš_t’ekš’ūː|| mamà nuõ m’ėːd’v’iš’ūː| kun’ig’iš’k’uː[Medvišiai, Kunigiškiai — byar i den nordvästra delen av Balbieriškistrakten] || jiẽ t’ekš’ɛi | už_bal’b’ie-r’išk’oː ap’iẽ š’ės’is k’liom’etrus || mardoːsai | pūt’r’íš’ɛi | rùdž’akamp’ɛi | žagãːr’ɛi [Mardosai, Pūtrįsiai, Rūdžiakampiai, Žagariai — byar söder om Balbieriškis] n’ę_t’ekš’ɛi || (Juozas Marčiulynas, född 1920 och bosatt i Pūtrisiuose).

kun’ig’iš’k’uos’e | vartuosė [Vartai — by i den nordvästra delen av Balbieriškistrakten] š’n’ęːka k’it’ėp | gr’iːnaĩ l’ietuv’iškai | t’ekš’ɛi || (Paprūdžiai, Balbieriškistrakten).

Detta öknamn för att beskriva grannarnas dialekt har också hörts i vidare områden: tekšiai (nominativ singular tekšys) i trakten kring Alytus och Krākialaukis, tėkšiai (nominativ singular tėkšis) i trakten kring Kruonis och Simnas¹³.

A. Salys nämner också formerna man’iː~ manę, tav’iː~ tavę, som är vanliga i priedzūkiska och används i stället för manęs, manė, tavęs, tave¹⁴. Dessa former, vars ursprung inte är helt klart¹⁵, är emellertid inte bara kännetecknande för det sydliga hörnet av de centrala högaitiska dialekterna, utan för ett betydligt större område av dessa dialekter, som sträcker sig norrut längs de östliga högaitiska dialekterna — till trakten kring Jonava, Šėta med flera. I vissa områden används formerna både i genitiv och ackusativ singular, i andra uttrycker de den ena eller den andra av dessa kasus; se fig. 1.¹⁶

A. Salys och ibland även andra lingvister nämner ytterligare ett fonetiskt kännetecken för det sydliga hörnet av de centrala högaitiska dialekterna: att uo övergår till ua eller till och med va, till exempel dųáda ’ger’, dųãna/doàna ’bröd’, kųãlas ’påle’, dųanùk’ė/dvanùk’ė ’litet bröd’, vandųã/vandòv ’vatten’. Man kan tillägga att även i stället för ie uttalas här

13 Jfr Lietuvių kalbos žodynas. T. 15. V., 1991. P. 1134.

14 S a l y s A. Raštai. T. 4. P. 304.

15 Jfr Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių dialektologija. P. 298—299.

16 Om kompletteringen av genitiv- och ackusativformerna i singular av de genuslösa pronomenen man’iː, tav’iː, jfr även Lietuvių kalbos atlasas. T. 3 (Morfologija). V., 1991. P. 78—79 och kartorna nr 72—73.

87

(inte lika tydligt hos alla) iea/i̯e, t.ex. ṗiėanas/ṗi̯ėnas/ṗj̇ėnas ‘mjölk’, štėanas/šj̇ėnas/šj̇ėnas ‘vägg’. Ett sådant tydligare uttal av uo, ie är dock karakteristiskt endast för ett litet område – trakten kring Jieznas, Užuguostis, Nemajūnai (Prienų kommun), Butrimonys, Pivašiūnai, Punia och Žagariai (Alytaus kommun). Ju längre man rör sig i alla riktningar från detta ”centrum”, desto svagare blir breddningen av uo- och ie-ljudens slut, och desto svårare är den att urskilja på gehör¹⁷.

A. Salys angav också en och annan morfologisk (morfonologisk) egenhet som det sydvästra hörnet av de mellersta höglandsmålens område har gemensam med dzukerna: former av preteritum singularis, såsom mat’ū ‘jag såg’, v’ed’ū ‘jag förde’ (utan affrikator, enligt matė, vedei, mātė, vėdė), och konditionalisformerna bū·tau ‘jag skulle vara’, bū·tai ‘du skulle vara’ (nyare forskning visar att accenten i konditionalisformer med akut rot i dessa dialekter övergår till cirkumflex, dvs. de uttalas bū·tau, bū·tai¹⁸). Vissa lingvister betraktar de nordvästliga isomorferna till dessa former samt till genitiv pluralis av ē-stamsubstantiv, d’ē·d’ū· (d’ē·d’ū·) ‘farbröder’, g’i·vā·t’ū· ‘ormar’ – en form som uppstått genom påverkan från andra kasus – även som den nordvästra gränsen för det fördzukiska området¹⁹.

I själva verket sammanfaller inte isomorferna för dessa former av preteritum singularis första person (mat’ū/mat’ēi, v’ed’ū/v’ed’ēu), konditionalis singularis första person (n’ēštau/n’ēštāu) och andra person (n’ēštai/n’ēštāi)²⁰. Dessutom omfattar ingen av dessa (tre) isomorfer hela det sydvästra hörnet av de mellersta höglandsmålens område, där maskulina former av aktivt particip i preteritum singularis och pluralis har ändelserna -ęs, -ę > -i·s/-is, -i·/-i, medan tė uttalas t’ē·. Å andra sidan omfattar dessa isomorfer ett mindre (mat’ū/mat’ēu och n’ēštau/n’ēštāu) eller större (n’ēštai/n’ēštāi) område vid det sydöstra ytterområdet av västra höglandsmålen, se fig. 1.

De nämnda genitivpluralformerna utan affrikator används inte helt konsekvent ens av dzukerna själva, och ännu mindre utanför deras område²¹. Därför är det svårare att fastställa den exakta nordvästra isomorfen för deras utbredning. Enstaka former av typen gaid’ū· ‘tuppar’, b’it’ū·/b’i·t’ū· har noterats utanför dzukernas område, till exempel i trakten kring Balbieriškis, Čiobiškis och Upninkai (byn Padaigai).

Således skiljer sig utbredningen av nästan vart och ett av de behandlade dragen mer eller mindre, dvs. de bildar inte ett helt sammanfallande knippe av isoglosser (isofoner, isomorfer). Vilken av dessa isoglosser bör ändå betraktas som den nordvästra gränsen för det fördzukiska området?

Ett av de viktigaste vokaliska särdragen hos västliga dzuker, som skiljer dem från deras närmaste grannar, de mellersta (och, naturligtvis, även de västra) höglandsmålen, är att vokalerna ą, ę övergår till u·, i·. Området utanför dzukernas nämnda nordvästra gräns, där detta särdrag förekommer som rikligare eller sparsammare relikter, bör troligen också betraktas som fördzukiskt. Långt-

¹⁷ Plg. Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių dialektologija. P. 86—87; Lietuvių kalbos atlasas. T. 2. P. 77—82 ir žemėl. nr. 66, 67.

¹⁸ Plg. dviskiemenių veiksmažodžių tariamosios nuosakos III a. formų kirčiavimą: Lietuvių kalbos atlasas. T. 2. P. 128 ir žemėl. nr. 109.

¹⁹ Plg. V i d u g i r i s A. Svarbesnieji pietinės Lietuvos Panemunių tarmių bruožai // Panemunių dzūkai. V., 1970. P. 44—45.

²⁰ Plg. Lietuvių kalbos atlasas. T. 2. Žemėl. nr. 80; T. 3. Žemėl.nr. 103—105 ir p. 107—109.

²¹ Plg. Lietuvių kalbos atlasas. T. 2. P. 95—96.

88

Fig. 1. Priedzūkis. 1 — den östra gränsen för västliga höglandsdialekter (enligt A. Salys), 2 — den västra gränsen för östliga höglandsdialekter, 3 — den västra gränsen för dzūkerna, 4 — den östra gränsen för centrala höglandsdialekter (enligt A. Salys), 5 — större områden i priedzūkis som nämns av A. Salys, 6 — g. används oftast i olika positioner i ordet, 7 — v. och g. ”osystematiskt” (inte konsekvent överallt) endast i nominativändelserna för aktivum particip i preteritum, singular och plural, 9 — matėu (matė), vedėu (vedė) i stället för mačiau, vedžiau, 10 — ne estei, ne eisiu, nesiau, 11 — este, ne’ėsta; ne’ėsta, 12 — genitiv singular man’į; maręs, tavęs — 13 — ackusativ singular man’į; tav’į; manė, tavė.

89

Den sydligaste kanten av priedzūkis är det område där nominativformerna i singular och plural av aktiva particip i preteritum förekommer med ändelserna -i s/-is, -i̇ /-i. Där upphör också uttalet t'i', t'i'nai.

Detta område som bör räknas till priedzūkis är något större (sträcker sig längre mot nordost) än det som A. Salys ungefärligt angav. Men det gränsar, liksom det område som Salys angav, nästan helt till de centrala höglandsdialekterna; bland de västliga höglandsdialekterna sägs jō'ji's, g'ir'dė'ji's, t'i', š'i' i stället för jō'je's, g'ir'dė'je's, t'ė', š'ė' endast i den sydvästra kanten av Marijampolė-distriktet. (Gelčiai, trakten kring Gudeliai).

Begreppet priedzūkis, finner man naturligtvis inte i det nya systemet för indelning av de litauiska dialekterna och deras benämningar. Författarna till denna indelning — A. Girdenis och Z. Zinkevičius — tog i första hand hänsyn till vokalismens särdrag och urskilde tre huvudsakliga underdialekter inom höglandsdialekten: västliga, sydliga och östliga höglandsdialekter. Det priedzūkisområde som diskuterats ovan delades mellan två av dessa huvudsakliga underdialekter: den norra delen (Gegužinė, Palomenė, Žasliai) tillföll de sydliga höglandsdialekterna (de tidigare västliga dzūkerna), medan den större södra delen (Balbieriškis, Jieznas, Užuguostis, Žiežmariai), liksom alla övriga centrala höglandsdialekter, hänfördes till de västliga höglandsdialekterna. Samtidigt är denna södra del (priedzūkis) en typisk perifer dialekt bland de västliga kauniska höglandsdialekterna, med många övergångsdrag från den sydliga höglandsdialekten, medan den norra delen är en perifer dialekt inom den sydliga höglandsdialekten med vissa drag från de östliga širvintiškiai-höglandsdialekterna (t.ex. förkortning av obetonade långa vokaler).

Framtida ingående studier av områdets historia, som också har påverkat förändringen av den språkliga situationen, kan kanske bidra till en bättre förståelse av hur dialekterna i Neris nedre lopp och Nemunasmrådet uppkom, liksom av spridningen av olika språkliga företeelser (isoglosser). Förändringarna i områdets dialekter har också påverkats av många faktorer under de senaste årtiondena. Förutom alla orsaker som har påverkat eller fortfarande påverkar förändringen av de litauiska dialekterna är det särskilt viktigt att beakta att befolkningen i området mellan Neris och Nemunas har genomgått ett påtagligt skifte (migration) till följd av de stora kraftverksbyggena i Kaunas, Elektrėnai och Kruonis (hela byar försvann och en ny, stor tätort av stadstyp, Elektrėnai, växte fram). Många av områdets dialektdrag försvinner också till följd av standardspråkets inflytande. Därför har vissa av de drag som avgränsar priedzūkis under senare år endast hörts hos äldre lokalbefolkning.

Priedzūkis och närliggande bosättningar

(se fig. 1)

Bosättningens (punktens) nr

Bosättningens namn*

Distrikt

Trakt

497

Betėgala

Jonavos

Kulvos

498

Padaigai

”

Ūpni­n­kų

499

Gegužinė

Kaišiadorių

Žūbiškių

500

Mančiūšėnai

Širvintų, Jonavos

Gėlvonų (Širvintų r.),

^* Numren och namnen på bostadsorter (punkter) är sådana som i ”Lietuvių kalbos atlasas” (V., 1977—1991. T. 1—3). Den administrativa tillhörigheten för en eller annan bostadsort kan för närvarande ha förändrats något.

90

518 | Užusaliai | Jonavos | Ūpninkų Užusalių

519 | Palomenė | Kaišiadorių | Palomenės

520 | Čiobiškis | Širvintų | Čiobiškio

521 | Musninkai | ” | Musninkų

535 | Pravieniškės | Kaišiadorių | Rumšiškių

536 | Rumšiškės | ” | ”

537 | Kaišiadorys | ” |

538 | Žasliai | ” | Kaišiadorių

539 | Papárčiai | ” | Papárčių

540 | Kernavė | Vilnius | Dūkštai

550 | Skriaudžiai | Prienai | Skriaudžiai

552 | Garliava | Kaunas | Garliava

553 | Margininkai | ” | Taurakiemis

554 | Kruonis | Kaišiadorys | Kruonis

555 | Žiežmariai | ” | Žiežmariai

556 | Naujosios Kietaviškės | ” | Kietaviškės

557 | Vievis | Trakai |

568 | Ąžuolų Būda | Marijampolė | Gavaltuva

569 | Mozūriškės | Prienai | Veiveriai

570 | Išlaužas | ” | Išlaužas

571 | Darsūniškis | Kaišiadorys | Vilūnai

572 | Kalviai | ” | Kalviai

573 | Pakertiškės | ” | Žiežmariai

574 | Kaugonys | ” | Pabarčiai

575 | Daugirdiškės | Trakai | Rusakalnis

576 | Rykantai | ” | Bražuolės

586 | Sasnavà | Marijámpoles | Sasnavos

587 | Plūtiškės | ” | Guobų

588 | Pašlavantys | Prienų | Naujosios Ūtos

589 | Prienai | ” |

590 | Birštonas | ” | Birštono

591 | Jieznas | ” | Jiezno

592 | Užuguostis | ” | Lielionių

593 | Margiškės | Trãkų | Ubiškių

594 | Semeliškės | ” | Semeliškių

605 | Keturvalakiai | Vilkaviškio | Keturvalakių

606 | Marijámpolė | Marijámpolės |

607 | Igl iāuka | ” | Igliáukos

608 | Naujóji Ūtà | Prienų | Naujosios Ūtos

609 | Balbieriškis | Prienų | Balbieriškio

610 | Nemajúnai | Alytaus, Prienų | Birštono (Prienų r.), Punios

611 | Butrimonys | Alytus | Butrimonys

612 | Gripìškės | Prienai | Lielionys

91

613 Aukštadvaris Trakai Ubiškiai 623 Vilkabalai Vilkaviškis Rasius 624 Liudvinavas Marijampolė Meškučiai 625 Daukšiai ” Pádovinis 626 Gelčiai ” Gudeliai 627 Udrija Alytus Krokialaukis 628 Kriauniai ” Dubėnai, Luksnėnai 629 Žagariai ” Punia 630 Pivašiūnai ” Pivašiūnai 631 Onuškis Trakai Onuškis 638 Liubavas Marijampolė Liubavas 639 Kalvarija ” 640 Želsva ” Liudvinavas 642 Simnas Alytus Simnas 644 Alytus Alytus

OM FRÅGAN OM FÖRDZUKISKA OCH DESS GRÄNSER

Sammanfattning

Den södra delen av den mellanaukštaitiska undermundarten (denna urskilde K. Jaunius från de övriga aukštaitiska dialekterna) benämnde A. Salys fördzukiska (priedzukis). Även andra lingvister använder inte sällan denna term, men ger den inte alltid samma innebörd. Enligt A. Salys betecknar fördzukiska det territorium (som omfattar orterna Balbieriškis, Birštonas, Darsūniškis, Jieznas, Prienai, Punia) ”där endast vissa drag av dzukiska förekommer”. Av dessa drag nämnde han framför allt förändringen av vokalerna ą, ę (dock inte alltid regelbundet) till u·, i·, t.ex. grã·stas / grū·stas ”borr”, s·kė·sta / s·kī·sta ”sjunker”. Senare forskning har preciserat den geografiska utbredningen av detta fenomen. Utifrån graden av förändring hos dessa vokaler kan det södra hörnet av mellanaukštaitiska delas in i tre zoner: 1) ą, ę förvandlas i de flesta fall regelbundet till u·, i· i alla positioner, t.ex. grū·stas, kàu·žì ack. ”kon”. Detta är området kring Gegužinė, Kaugonys, Palomenė, Paparčiai (enligt den nya klassifikation av de litauiska dialekterna som föreslagits av A. Girdienis och Z. Zinkevičius hör detta område till sydaukštaitiska); 2) i stället för ą, ę uttalas u·, i· oregelbundet, t.ex. á·žuolas ”ek”, s·kė·sta ”sjunker” och ú·žuolas, s·kī·sta. Fenomenet omfattar följande orter: Pakertiškės, Gripiškės, Užuguostis, Merģiškės, Butrimōnys, Kriauniai, Punia, Žagariai; 3) i· uttalas i stället för e· endast i participformerna preitiri, t.ex. bijójes, bijóje > b'ijó·ji·s/-is, b'ijó·ji·/-i ”rädd” och tę, šę > l'ę·, s·i· ”den där, den här”. Området omfattar Balbieriškis, Birštonas, Darsūniškis, Jieznas, Kaišiadorys, Prienai, Žiežmariai (enligt den nya dialektklassifikationen hör dialekterna i den andra och tredje zonen till västaukštaitiska i Kaunas). Därför kan isofonen för participformerna ę > i·/i betraktas som den västra gränsen för fördzukiska.

A. Salys har pekat på samma fonomorfologiska drag som i dzukiska, vilka används i de södra undermundarterna av mellanaukštaitiska, t.ex. mat'ų ”jag har sett”, bū·tau ”jag skulle vara”, bū·tai ”du skulle vara” (senare har somliga betraktat detta som gränsen för fördzukiska). Isomorferna för dessa former omfattar dock olika territorier inom undermundarterna och sammanfaller inte med någon isofon för förändringen av ą, ę till u·/u respektive i·/i.

92