LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995)

LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI

Översikter. Recensioner. Anmärkningar Opinions. Reviews. Observations Überblicke. Rezensionen. Anmerkungen

OM BEDÖMNINGEN OCH BRUKET AV LITUANISMER I BELARUSISKA DIALEKTER

När vi skiljer nyupptäckta litauismer i de belarusiska dialekterna från det litauiska substratet följer vi konsekvent i alla våra undersökningar den definition av termen substrat som fastställts i språkvetenskapliga termordböcker¹. Ibland stöter vi dock på fall där vår inställning förvrängs. Den polska lingvisten E. Smulkova förebrår oss² för att vi betraktar orden antaráplusci ”kam”, asiūkli ”fräken”, skiardži ”stickställe vid slakt av gris” och andra ord³ som vi antecknat i den levande belarusiska dialekten i trakten kring Senieji Smilginiai (Varanava-distriktet, Belarus) som element i det litauiska substratet. Enligt henne är detta bara tillfälligt använda okazionalismer, eftersom vi bortser från kronologin för ordens uppkomst i de belarusiska dialekterna, deras geografi och funktion i det belarusiska dialektsystemet, och därmed inte förfar helt korrekt när vi hänför dem till det allra senaste lagret av substratordförrådet⁴. Hon förnekar alltså förekomsten av nya substratelement i dialekterna. Men kan det inte finnas både äldre och nyare substratenheter i ett språk? Självklart kan det det. I Belarus skedde exempelvis assimileringen av de gamla litauiska områdena inte överallt samtidigt – längre från Litauens gräns tidigare, närmare gränsen senare. I båda fallen är substratet således en följd av assimileringen, oberoende av dess ålder. En sak är klar: substratets kronologi förändrar inte termens innebörd och ingår inte i dess innehåll. Det enda viktiga är att ett eller annat element från det äldre språket, som övertagits av det nya, lever kvar i det, fungerar och därmed redan utgör ett substrat. H. Turska och Z. Zinkevičius förstår och använder substrattermen på precis samma sätt⁵. Alltså förvränger vi inte substrattermens betydelse. Därför

¹ A c h m a n o v a O.S. Slovar’ lingvističeskich terminov. Moskva: Sovetskaja enciklopedija, 1966, 461—462; G o l ą b Z., H e i n z A., P o l a ń s k i K. Słownik terminologii językoznawczej. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1970, 542—543; G a i v e n i s K., K e i n y s S. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa, 1990, 193—194.

² S m u l k o v a E. K vyprosu o belorusskich lituanizmach — Balto-slavianskije issledovanija. Moskva: Nauka, 1981, 203—213.

³ G r i n a v e c k i e n e E., M a c k e v i č J u. F., R o m a n o v i č J. M., Č e b e r u k J. I. Bytovaja leksika litovskogo proischoždenija v Zapadnoj Belorussiji — Lietuvių terminologija. Vilnius: Mintis, 1975, 164, 165, 189.

⁴ S m u l k o v a E. Min. veik., 204—205.

⁵ T u r s k a H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie — Studia nad polszczyzną kresową I. Wrocław-Warszawa-Kraków-Gdańsk-Łódź: Os-

218

substrattermen. E. Smulkova anser dock att substratet endast kan vara gammalt. Här är hennes ståndpunkt: ”Termin ”belorusskije baltizmy”...sledovalo by upotreblat’ liš’ v... smysle, čto k staromu substratnomu sloju mogut byt’ otneseny baltijskije relikty... (prežde vsego jatviažskije...)”⁶. Som exempel på sådana baltiska substratelement anför hon ord från den belarusiska dialekten i Bobrovniki (Białystok voivodskap, Polen), efter att först ha påpekat att Bobrovniki ”... v prošlom eto službenoje poselenije, osnovannoe na rubeže XV—XVI vv. liudmi, prišedšimi so storony Nemana”⁷ (ett påstående som för övrigt ännu behöver bevisas). Genom att erkänna invandrarnas språkrester som substrat (!) förvränger E. Smulkova i grunden termens innebörd, eftersom hon bortser från den språkvetenskapliga teorins uppfattning om substratet. E. Smulkovas principiella påstående att invandrarnas, inte urinvånarnas, språkrester utgör substratet är helt abnormt. I dialekten i Bobrovniki hittar hon bland annat den enligt henne baltiskt härstammande lexemen tókšyny ”hemlagade nudlar”, som hon anser vara av litauiskt ursprung och föreslår att den förbinds med litauiska lakšalai, lakščiai, lakšenas, lakšinys, och dessa i sin tur med lãkštas ”växtblad”⁸. Men tókšyny (liksom lapšá) kom in i de slaviska områdena från de turkiska språken⁹, för övrigt minst 100 år efter att invandrarna från Nemunas håll bosatte sig i Bobrovniki. Därför är litauiska lãkštas och tókšyny knappast besläktade, och upptäckten av baltiska substratelement av detta slag samt deras kronologi saknar vetenskaplig grund. Var finns i så fall det jatvingiska substratet?

E. Smulkova räknar inte de lituanismer hon nämner till substratet, också därför att de har upptecknats i ett tvåspråkigt område. I byn Senieji Smilgiai finns det än i dag verkligen en och annan äldre person som fortfarande kan sina föräldrars språk, men hela byn och dess omgivningar förstår inte längre litauiska och talar sinsemellan endast belarusiska. Dessutom finns här inga litauiska kulturcentra — ingen litauisk skola, press eller radio, och kyrkan är endast polsk. Alla de lituanismer från dessa trakter som vi anför i vår artikel har alltså utan undantag upptecknats från lokala äldre personer, vars föräldrar och förfäder assimilerades här och blev belarusier. Enligt vår mening utgör situationen och bruket för de lituanismer som används i trakten kring Senieji Smilgiai inget hinder för att hänföra dem till substratet.

Som våra senare undersökningar visar är trakten kring Senieji Smilgiai inte den enda plats där de lituanismer som E. Smulkova kallar tillfälliga bildningar förekommer. Vi vet nu att de också finns på andra håll i Varanavas distrikt, liksom i distrikten Yvija, Ašmena, Breslauja och Pastovys. De är alltså varken tillfälliga eller ord med individuellt bruk och särskild betydelse, utan verkliga element i det litauiska substratet, fast förankrade i det belarusiska dialektsystemet. Detta framgår bland annat av att de illustrerande meningarna i vår artikel är levande och att orden används korrekt

solineum, 1982, 86—119; Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis, 1966, 24—25; Z i n k e v i č i u s Z. Rytų Lietuva praeityje ir dabar. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993, 249tt. ⁶ S m u l k o v a E. Min. veik., 205. ⁷ S m u l k o v a E. Min. veik., 206. ⁸ S m u l k o v a E. Min. veik., 208. ⁹ F a s m e r M. Etimologičeskij slovar’ russkogo jazyka 2, Moskva: Izdatel’stvo ”Progress”, 1967, 460.

219

och ordbildning, tydlig betydelse. De lituanismer från den belarusiska dialekten i Senieji Smilgiai som nämns här är otvivelaktigt en integrerad del av det litauiska substratet, men de är inte heller produkter av vare sig interferens eller konvergens, såsom E. Smulkova a priori försöker kalla dem¹⁰. Alla är ärvda, inte medförda.

Det går också att invända mot de litauiska motsvarigheter som anges för vissa lituanismer. E. Smulkova härleder till exempel lituanismen asiūklė inte från lit. asiūkliai, utan från den vetenskapliga termen för alla växter i detta släkte, asiūkliainiai (som felaktigt till och med markeras med två accenttecken — asiūkliainiai)¹¹, vilket i praktiken är helt okänt i folkspråket. Detta metodologiska misstag visar att E. Smulkova inte heller i detta fall lyckas välja den lämpligaste motsvarigheten bland de litauiska ord hon anför. Det belarusiska dialektlexemet i byn Bobrovniki, prasėšč ”avståndet i vävstolen mellan skeden och bommen”, anser hon vara av litauiskt ursprung och kopplar utan vidare, på ett alltför amatörmässigt sätt, till det litauiska verbet prasiskėsti¹². Men detta är helt omöjligt: mellan lit. (prasi) skėsti ”(prasi)veckla ut sig, (prasi)bre ut sig” och Bobrovniki-formen (pra)šėšč finns det verkligen inget grammatiskt (och ordbildningsmässigt) eller fonetiskt samband, men framför allt inget semantiskt samband. Enligt vår mening är prašešč troligen ett ord av slaviskt ursprung; jämför också sannolikt dess släkting, ryska prisiest’ ”en tidsperiod då någon i taget sätter sig och arbetar vidare utan att resa sig”¹³.

Elena Grinaveckienė

¹⁰ Smulkova E. Min. veik., 205.

¹¹ Smulkova E. Min. veik., 204.

¹² Smulkova E. Min. veik., 208.

¹³ Dal’ V. Tolkovyj slovar’ živago velikorusskago jazyka 3, S.Peterburg-Moskva: Izdanie knigoprodavca-tipografa M.O.Wolfa, 1882, 450.

220