LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995)

LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI

Jolanta ZABARSKAITĖ

FONOSEMANTIK HOS INTERJEKTIONER (ENLEDade INITIALA KONSONANTKLUSTER)

Svar på frågor inom fonosemantikens område söks i den specifika gruppen av expressivt ordförråd i litauiskan – interjektionerna, det vill säga ord som inte benämner utan uttrycker ett intryck som ljud, synintryck, förnimmelse eller upplevelse ger upphov till. Interjektionerna har valts som det huvudsakliga undersökningsobjektet eftersom de utgör det minst problematiska området inom det expressiva ordförrådet. Andra lager av det expressiva ordförrådet tas i beaktande när det behövs för att underbygga de slutsatser som dragits. För att underbygga de fonosemantiska slutsatserna undersöks ideofoner (interjektioner som imiterar en bild som en handling eller upplevelse framkallar), mimem (interjektioner som imiterar ett typiskt ansiktsuttryck när en viss förnimmelse uttrycks) och ibland onomatopoetiska ord (ljudhärmande interjektioner).

Fonosemantikens problem är förknippat med fonetikens och fonologins samt semantikens och lexikologins områden. Deras termer och metoder används. Exempel på interjektioner skrivs med den vanliga litauiska transkriptionen. De meningar som illustrerar exemplen återges som de står i ordböckerna, det vill säga ur ”Lietuvių kalbos žodynas” – utan transkription, och ur DūnŽ – med den transkription som används där. Förkortningarna i hänvisningar till ordens geografiska utbredning är desamma som i ”Lietuvių kalbos žodynas”. Betydelserna återges som i ordböckerna.

Universella uppfattningar om ljudens artikulatoriska och akustiska egenskaper begränsas av språkljudssystemens fonetiska egenart och av de syntagmatiska relationerna mellan språkljuden i olika språk. Språkljudens konnotation i det fonosemantiska systemet är stabil och oföränderlig. Den har en potentiell karaktär och kan framträda i text.

Interjektioner är de ord som är mest dynamiska i sin syntaktisk-semantiska funktion och som inte följer vissa fonetiska lagar i litauiska dialekter. De utgör en del av litauiskans lexikala system och följer dess fonotaktiska lagar. De har inte en fonetisk struktur som förändras under talakten och närmar sig gränsen mot paralingvistiska kommunikationssystem (gester, mimik), vilket innebär att ljudens fonosemantik inte hör till psykoakustikens och psykofysiologins område, utan är en systemisk språklig egenskap som kan beskrivas lingvistiskt.

Interjektioner kan börja med alla litauiskans konsonanter, liksom med /ch/, /h/, /f/, som hör till språkets periferi. Den största typen är den med T-konsonanter. Den ska vi behandla först.

Enledade initiala konsonantkluster av T-typ. För artikulationen av konsonanten /k/ är det karakteristiskt att luftströmmen tränger igenom en tillslutning när den uttalas. Detta är också den auditiva ”tydlighet” som konsonantens akustiska egenskap ”kompak-

187

…tinis”, som ger intryck av en viljemässig handling med kraft riktad utåt. Många interjektioner som betecknar ett slag, en knuff, ett petande, en stöt, ett hugg eller en smäll börjar med ljudet /k/: /k’ipšt/ ”pet, dask”, /k’i̇mšt/ ”för att uttrycka en lätt knuff eller ett slag”, /k’ė.lkšt/ ”karkst”, /k’ėkšt/ ”taks”, /kàkšt/ ”kėkšt”, /kàpšt/ ”kapt, smack”, /kȧr.kšt/ ”kau kšt”, /ká.u̇kš/ ”ljudet av ett slag”, /ku̇m.pt/ ”knuff, dask, knytnävsslag”, /ku̇č/ ”puss, dunk”, /ku̇okš/ ”knap, kaukšt”; /ku̇okt/ ”knytnävsslag, knuff”. Till denna grupp av interjektioner hör en särpräglad ”konversiv” grupp som betecknar att gripa eller hugga tag i något: /kàpt/ ”för att beteckna att gripa tag”; /kùpt/ ”grip”; /ku̇opt/ ”kapt”. (Ljudet /k/ är vanligt också i andra språks interjektioner som betecknar att gripa tag, jfr ossetiska kæpp, turkiska kap, semitiska kàpp, tjuvasjiska kap.) Det finns interjektioner som skapar en bild av en plötslig rörelse eller ett språng: /k’ùkt/ ”strikt, striuok, striuokt”; /kó.st/ ”för att uttrycka ett hopp”. Bilden av ett litet språng eller en rörelse uppåt uttrycks med konsonanten /k/ och konsonantförbindelsens lågtonade varianter eller med förhöjd ton.

/k/ — mollartat /k’/ — durartat kù.pt ”kilst” k’ù.kšt ”liuokt” kù.st ”kiūst” k’ù.st ”šast” kù.pt ”užt, siūbt” k’ù.rt ”för att beteckna ett språng” ku̇st ”strykt” k’io.kšt ”skiūkt”

Skakning, darrning och ryckningar uttrycks av en semantisk grupp: /kìr/ ”när man skakar av köld”; /k’ip/ ”ryck”; /k’ėp/ ”för att beteckna att darra till eller sätta sig i rörelse”; /k’ùs/ ”för att beskriva en skakning”; /k’ùst/ ”för att beskriva en darrning”.

Den största gruppen interjektioner utgörs av interjektioner av typen CpV, som betecknar ett ljud som uppstår när en yta (vanligen en hård sådan) berörs.

G. Kornilov beskriver interjektioner av denna typ med schemat: viljemässig impuls till handling — rörelse — kontakt (Kornilov 1984: 112). Enligt hans iakttagelse tenderar T-typen av konsonanter i många språk att imitera detta schema, och konsonanten /p/ är ”absolut lämpad för att skapa handling — rörelse — kontakt” (Kornilov 1984: 113). CpV-interjektioner korrelerar med den semantiska gruppen av CkV-interjektioner, som betecknar uppåtgående rörelse, ett hopp osv.: /pùrst/ ”för att beskriva en flykt (om en vaktel)”; /pùrp / pùrp/ ”för att beskriva en plötslig vingflaxning”. Semantiskt närstående är: /pùkst/ ”pusta”; /pùkšt/ ”för att beskriva att rök eller damm stiger upp”. Liksom i fallet med CkV är konsonantförbindelsen lågtonad. Paradoxalt nog används låg ton för att uttrycka idén om uppåtgående rörelse. Detta hänger förmodligen samman med intrycket av ”att med möda lyfta från marken”, särskilt som verbet pùrptelėti betyder ”flyga längs en ojämn bana, hela tiden stiga och sjunka”. Verbets lexikala semantiska valens är begränsad: man kan inte säga att en srelis purpsi. I texten finner vi: /pùrst pǫ.tpele ės pùo kùojo / pǝ̇rsegondà.u/ DūnŽ. Förbindelsen /pu/ och den mer uttrycksfulla /pù/ ger ofta ett intryck av tyngd i litauiskans lexikon: pundzà ”pampla”; pùplinti ”gå tungt”; pùžinti ”gå långsamt”; pùrslinti ”gå och släpa”; pùrsóti ”sitta loj och uppblåst”; pùžinti ”gå tungt”.

Artikulationsegenskaperna hos /p/ — det ökade lufttryck som plötsligt pressas ut ur munnen under uttalet — kan möjligen bidra till ett sekundärt intryck av luft och porositet, jfr: pùršti ”1. bli mjuk, 2. svälla, bli tjockare, 3. ruttna, förmultna”; pùžióti

188

”jäsa, stiga (om bröd)”; púrti ”resa sig”; pùrpti ”1. växa till och svälla upp, bli pösig; 2. svullna, bli sladdrig”; pùzas ”tofs av rufsigt hår”; pùpe ”dial. vagga” osv. Detta skulle förklara den fonosemantiska innebörden hos interjektionen /pùrks/ /pùr.ks/ ”för att beteckna att spricka itu” och det särpräglade överförda imitativet /pùs/ ”för att uttrycka vrede eller högfärd”. Jfr pušata ”en som är uppblåst och retlig”, putùkšlis ”en liten högfärdig person”, pušėti ”bli arg, blåsa upp sig”.

Till den energi som uppstår när /p/ uttalas hör en semantisk grupp som uttrycker handlingens plötslighet och oväntade karaktär: /p’ìst/, /pùikšt/, /p’í·st/, /pù·kšt/, /p’íkt/, /púrkt/, /p’í·kt/, /p’èkšt/.

Den lågtonade tonlösa klusilen /p/ signalerar redan genom sitt artikulatoriska namn ett ljud av kontakt med en yta, frambringat av kraft av varierande intensitet. Ljudet /p/:s artikulatoriska och akustiska egenskaper lämpar sig bäst för att skapa ett hörselintryck. Den största gruppen av typen CtV utgörs av interjektioner som skapar bilden och ljudet av ett slag: /tàk/, /tañ/, /tàkst/, /tá·ukšt/, /tàpt/ tàp/, /t’ėi.kšt/, /tèk/. Textmaterialet visar att ljudet /t/ har funktionen att signalera en bild av en handling, men visar samtidigt att ljudet av ett föremål i rörelse som träffar en yta är högt, jfr: Bara skramlade hela grytan ner på marken och gick sönder, grädden skvätte ut LKŽ(LT IV 258); Doktorn slog till med handen på stjälken – garyt och hästen svalde salpetern LKŽ(Trk); Traktorn brakade till, galav slog i hytten och blev blodig LKŽ(Slk); Den där Jurgis slog till honom på örat! LKŽ(Slm); Mannen kom fram, tysken och smackade till honom med spaden i pannan – och begravde honom LKŽ (Krn); Jag högg till den där tallen med yxan, smack, och flisan for upp i pannan på mig LKŽ (Ob); Han tog ut en rubel, klirr, på tallriken LKŽ(Erž).

Det högre /t/ signalerar en svagare handling. Därför har typen CtV en rik semantisk undergrupp av de onomatopoetiska imitativ som diskuteras här; den betecknar knackande, skramlande, lätt knackning, klappande osv. Interjektionerna används vanligen upprepade gånger, jfr: Morta daskade Jonius på axeln – och han tystnade LKŽ(Kal); Knäpp knäpp, medan han spelade med fingrarna på snusdosan LKŽ(J); På natten skramlar han redan tar tar tar tar tar, tar tar tar, för att bli utsläppt LKŽ(Varn); Om du inte lyssnar blir det dask dask på rumpan LKŽ (Vrn); T-typens tonlösa ljud står i kontrast i sådana minimala par: /tàr.kšt/:/kàr.kšt/, /tà·ukšt/:/ká·ukšt/, /k’èkšt/:/t’èkšt/, /kàpšt/:/tàpšt/.

Konsonanterna i de två fonemklasserna /k/:/t/ skiljer sig endast åt genom egenskapen kompakthet: diffus, vilket motsvarar de auditiva egenskaperna ”tydlig” – ”otydlig”. Konsonantoppositionen återspeglas också i interjektionsverben, jfr: kapšóti:tapšóti. Det tydliga /k/ (som för övrigt låter lägre än /t/) signalerar förmodligen en handling med större energi, viljestyrka och tydligare riktning. Detta bekräftas av texterna: Han slog mig bara till över naglarna LKŽ(Kair): /té·kšt / té·kšt /t/ tuòki· lašā· į ā·ki/ DūnŽ. Med en käpp smackade han till henne i huvudet, hönan ryckte till LKŽ(Rm): /lė·nda tà·kšt par smù.ke./ DūnŽ. Till sist daskade han till honom i huvudet, pang, och han var död LKŽ(Up): /tàrkšt / tàrkšt puo kapė·ika/ DūnŽ.

För intressets skull kan man jämföra tjuvasjiska ljudord: kop ”effekten av att träffa en fotboll med en spark” och tup-tupke ”ljudet av slag”.

Det finns par där /p/:/t/ står i kontrast, jfr: /p’ìkst/:/t’ìks/, /p’èkšt/

189

/t'ėkš(t)/, /pãkšt/: /tãkšt/, /par./: /tar./, /pùk/:tuk/, /p/:/k/ kontrasten omfattar två tämligen osäkra par: /pùm.pt/:/kùm.pt/ (av nominalt ursprung?), /pú.kšt/:/kùkšt/ (detsamma?). Vi har en ternär opposition: /par.kšt/:/tar.kšt/:/kar.kšt/, /pá.ukšt/:/tá.ukšt/:/ká.ukšt/.

En tendens till kontrastering av /p/:/t/:/k/ framträder. Interjektionerna tenderar att bilda paren /p/:/t/ och /t/:/k/.

Oppositionens /p/:/t/ särskiljande drag är tonen, dvs. /p/ är ett ljud med låg ton, /t/ ett med hög ton. Tonen – ett av de mest konnotativa akustiska dragen – betraktas av vissa forskare som det mest universella och grundläggande (Jakobson, Waugh 1979: 130). I det aktuella fallet har emellertid även den labiala /p/-artikulationen en självständig inverkan: en sorts efterbildning av en gest, dvs. en imitation med läpparna av kontakten mellan en yta och ett föremål. Den semantiska textanalysen motsäger inte tanken att den lågtonade labiala klusilen /p/ i högre grad imiterar ljudet av kontakt, medan /t/ närmar sig en imitation av rörelse: Tvättade händerna och, pėkš, pėkš, formade en limpa av bröd LKŽ(Všk): /tė·kšt /tė·kš(t) tūoki· lašā· i ā·ki/ DūnŽ. Pýkšt — när han slår till henne så, och dödade henne LKŽ (Švnč): /tí·kšt/ tá·kšt och á·udi par dí·na/ DūnŽ. /pá·kšt i ví·na žùnda/pá·kšt i kìta/ DūnŽ: /lí·nda / tá·kšt par snù.ke/ DūnŽ.

De erhållna resultaten gör det möjligt att ordna den befintliga triaden enligt principen om binära oppositioner:

/paũkšt /med en käpp// qâ·'l ezgóndite/ DūnŽ.

Paršk och imperiolan sprang iväg in på golvet LKŽ(Dr).

/taũ.kšt taũ.kšt och skar upp flaskan/ DūnŽ.

/taũkšt/ taũkšt / mot kaffekoppen/ DūnŽ.

/och när det träffade i marken lät det kaũ.kst/ DūnŽ.

Karks med lien mot en sten LKŽ(Šts).

/p/ kontrasterar mot /t/ och /k/ som auditivt intrycks ideofon mot visuella intrycks ideofoner; dess funktion ligger vid det tredje ledet i det generaliserade semantiska schemat. Det lägre /k/ kontrasterar mot /t/ som ideofon för en intensivare och mer målinriktad handling mot en ideofon för en mindre intensiv handling.

Į binarinės opozicijos triadą fonologijoje suvedama tuo pačiu principu (Girdenis 1981: 178).

Den fonosemantiska huvudfunktionen hos konsonanter av T-typ är att imitera den paralingvistiska situationen handling–rörelse–kontakt. Valet av konsonant beror på dess akustiska egenskaper (ton, kompakthet), men även ljudets artikulatoriska egenskaper kan spela in (detta gäller särskilt konsonanten /p/). Konsonanterna har också andra, mindre framträdande konnotativa betydelser.

Den största fonosemantiska belastningen bärs av konsonanten /p/, den minsta av /k/.

Gruppen interjektioner av typen CgV som betecknar slag, knuffar och knackningar är betydligt mindre än interjektioner som börjar med oppositionens tonlösa medlem: /gùkt/ ”dunk, knuff”, /gû·kt/ ”stött”, /gùŋkt / guũ·kt/ ”pang, dunk”. När interjektioner av typen CgV jämförs med tonlösa varianter med samma semantik förefaller det som om interjektioner av typen CkV imiterar en handling när den riktas mot ett annat föremål, medan den vid en tonande konsonant imiterade handlingen

190

objektet är textens aktör eller subjekt, jfr: Gùkt į kuprą su kuloku LKŽ(J). Aš tą pieną sriūbt sriūbt, man močiutė gūkt gūkt LKŽ(Bdr). Gùnkt į kuprą! LKŽ(Sts). Hanen får sig bara ett kūkt med käppen – och det är klart LKŽ(Vj). Med pagaliu kàks per galvą, višta vinkts LKŽ(Rm). Višta tik kańkt žąsiukui nugaron LKŽ(Slm). Tik kūokt kūokt vaikui kupron LKŽ(Rd). Káukš — sudavė pypke į stalą LKŽ(rš).

Handlingen riktad mot subjektet uttrycks också av interjektioner som betecknar bilden av att hälla ut vatten – ljudet, där den andra komponenten imiteras av en implosiv konsonantgrupp i konsonantförbindelsen, jfr: Tik gùst kibirą vandens ant galvos LKŽ(J).

De aktuella interjektionerna av typen CgV har en semantisk koppling till verbet gùnkti ”kröka sig till en puckel” och substantiven gungà, gungrà ”puckel”.

I allmänhet har man funnit mycket lexikon som börjar med konsonanten /g/ och betecknar en handling som aktören riktar mot sig själv, eller ord som börjar med ljudet /g/ och betecknar resultatet av en sådan handling: gòmulti ”pressa till klumpar, vira in, linda”; gùroti ”vira in, svepa in”; gùrmulti ”skrynkla, veckla”, gapsnóti ”plocka upp”; góbti ”1. binda, 2. svepa in, 3. röva bort, klämma, 4. gifta sig med (en kvinna), 5. hålla sig nära”; gósti ”åtrå, sträva efter”; gaùbti ”samla, hopas, samla in, ta”; guòbti ”röva bort, gripa”; gabinti ”locka, fresta”; gabàzis ”förtjänst, nytta”; gámbalas ”en liten rulle av halm för att avsluta takkanten”; gargòlas ”en liten knopp på sländan”; gàbana ”en knippa hö, halm o.d.”. Varianter av ”knippa”: gùzulas, gùrgulas, gùrgulė, gùbulas, gùgulas, guñgulas; varianter av ”smula”: gurìnys, gurùkas, guruláitis, gùrulas; varianter av ”bit”: gòmulas, gomulỹs, gùmulas, gãbūzas, gabūzis, gabižalas, gabulỹs, gamùlžis, gamūžas, gãmaužas, gãmalas, gamãkas osv. Ord som uppkommit genom lexikal divergens: garsótis ”smuts, hoptrasslade hår, klumpar”; gabùrdalas ”liten boll”; gãbė ”huvud, dumbom”; gógė ”skämts. huvud”; gangóžas ”stort mörkt moln”; gargalnósas ”någon med stor näsa”; gùngkrãmis ”person med stort huvud”. Det finns också en hel del beteckningar för aktörer som avser en individ inriktad på sig själv: gomurà ”storslukare”; gãbas ”girig person”; góbštas ”detsamma”, gótas ”någon som är glupsk”. Det finns adjektiv med liknande semantik: godùs, gobšùs, gobùs, goslùs. Detta rikliga lexikon anförs som argument för oppositionen mellan de tonande konsonantförbindelserna av typen CgV och deras tonlösa motsvarigheter, där de förstnämnda har ett kännetecken för motsatt riktning i förhållande till den imiterade handlingen.

Interjektioner som betecknar ett fall tenderar att i högre grad imitera dess visuella bild och utgör den största semantiska undergruppen inom CbV. De är fler än sina tonlösa motsvarigheter med samma semantik, jfr: /bʹic / bʹiːc / bʹipt / bʹéːmpt / bʹéːnc / báːnc / bàc / bàpt / bãːpt / báːpt / búmpt / búmst / búːpt / búːc / búc / búːp / búrg / buiːc / bóːpt/.

Vi har paren: /bàpt: pàpt/, /báːpt: páːpt/, /búmpt: púmpt/, /búːpt: púːpt/, /búːc: púːc/, /buiːc: puiːc/, /bóːpt: póːpt/.

Pópt ir atsisėda LKŽ(Aps); Tik pūpt tokian patalan kaip pūkuos minkštan LKŽ(Mžš); Kai šoksiu per revą, tik puic ant šono ir parkritau! LKŽ(Kair); Pàpt ir nukrito obuolys nuo obels LKŽ(J); Pàpt bryzas lašinių į skreitą LKŽ(Krš); Maža grūšnelė tik bапt, o didesnė jau bópt LKŽ(Ds); Būpt ir nukrito nuo aukšto LKŽ(Skr). Jonukas buic į vandenį ir nuplaukė LKŽ(Pp); Bапt och

191

atsiguliau LKŽ(Dr). Bapt į Ringuvą mašina įkrito LKŽ(Krš). Den semantiska gruppen av typen CbV, som har samband med vattenidén eller, lexikologiskt uttryckt, sememet, väcker intressanta tankar, jfr: /būl./ ”för att beteckna plaskandet”; /būrk/ ”plask”; /būrpt/ ”för att beteckna ljudet av att dra i sig vätska”; /būrkšt/ ”för att beteckna en liten skvätt”; /būi.pt/ ”för att beteckna att komma upp ur vattnet”. Alla interjektionerna kombineras med blanddiftongerna med låg ton /ur/ (vanligast), /ul/ och diftongen /ui/. Sememet ’vätska’ förekommer också i expressivt lexikon med ett explosionsljudande enkelled i låg ton i början, jfr: būkoti ”vandra i gyttja”; buzur̃lis ”slusk”; būzyti ”dricka vätska”; burkšlioti ”sörpla högljutt”; burbėti ”koka, bubbla”; burgė ”träsk, gyttja”; bungė ”blött bröd”; búojis ”pöl”; likaså de expressiva verben bliaūkti ”rinna oavbrutet”, bliūgžti ”skvätta (om flytande lera)” med en implosiv konsonantförbindelse med låg ton; enkelledsförbindelser med högre ton: bauzōti ”stiga, skumma vid kokning”, baūzaras ”gråtmild person”, och med ännu högre ton: belžti ”blöta, göra våt” osv. Man kan anta att ideofonen /b/ har konnotationen av att falla i vatten eller annan vätska. Detta står i opposition till ideofonen /p/, vars konnotation är förknippad med luft. Jämför den fonosemantiska oppositionen: Pūpt ir nuskristo savais keliais LKŽ(Grž) (”luft”-ideofon): Nosis būrbt būrbt burbsi LKŽ(Š) (”vatten”-ideofon).

Interjektioner av typen CdV kan imitera en stöt eller små föremåls fall: /d’ùkt/, /d’ìmšt/, /duñ.kst/.

Den semantiska undergruppen inom CdV som betecknar stick gör det möjligt att hävda att även det tonande högtonade /d/, liksom de andra tonande konsonanterna i dess fonologiska klass, kan beteckna en annan, motsatt riktning än de tonlösa motsvarigheterna. Det rör sig om interjektioner som betecknar ett stick med ett spetsigt föremål, en plötslig stickande känsla, genomträngande smärta osv., jfr: Digt ir įkando gyvatė į koją LKŽ(J); Šoko iš lovos, adata dygė į koją įdūrė LKŽ(Plt). Det finns flera interjektioner som betecknar ett inre pirrande, jfr: Man po krūtine diląsi dilą dila LKŽ(J); /díkt / díkt / digul’į́ka par duñ.t/ DūnŽ; /pamač’ė:u tū šašvū:ka / di·kt par širdi/ DūnŽ; Dingst man par širdį, kad taip bus LKŽ(J). Det finns en särskild interjektion i överförd betydelse som betyder ”att en tanke slår en”, jfr: Tik man dingt į galvą, kad aš arklių dar nepašėriau LKŽ(Jrb). Alla riktas mot berättaren eller textens aktör. Den höga tonen i initiala konsonantförbindelser hos interjektioner som betecknar en plötslig stickande känsla, ett stick eller en stöt (det diakritiska /d’/ kombineras endast med vokaler av typen i) signalerar att förnimmelsen är begränsad till en punkt och spetsig, jfr det expressiva neutrumsubstantivet dímba ”något mycket långt och smalt” eller det målande verbet dybsóti ”stå rakt, sträcka på sig”.

Darrningsimitativa uttryck som börjar med tonande konsonanter betecknar en förnimmelse som upplevs av berättaren, medan de tonlösa används när man berättar om någon annans darrande, jfr: Tiktai dreba rankos dild dild LKŽ(Dsn) (jag, för mig): Drebėdamas kūr kūr kūr krapenes jis į bebleistantį agniakūrą LKŽ(Vr) Kipsas kūst kūst pagavo kustelėti kaip drebulės lapas (ps.) LKŽ(Mc). (han, för honom).

Konsonantförbindelserna CgV står i kontrast till förbindelserna CdV (jfr oppositionen CkV: CtV). Typen CgV imiterar en starkare, intensivare handling; det rör sig inte om ljudhärmning. Interjektioner av typen CdV imiterar en svagare handling, utförd med mindre kraft, och anger—

192

till ett ganska högt ljud som uppstår som resultat, jfr.: Aš tą pieną sriūbt, man močiutė gūkt gūkt LKŽ(Bdr); Vis širdis dūkt dūkt plasta LKŽ(Rd).

Vi har paren /p/: /d/: /dà: bà/, /dūkst: bùkst/, /d’ik: b’ik / b’ikt/, /dú·pt: bú·pt/, /dó·pt: bó·pt/, och triaden /d/: /g/: /b/: /dùkt: gùkt: bùkt/, /dur̄: gūr̄: būr̄/, /dàkt: gàkt: bàkt/. Till exempel: Gūr̄ gūr̄ gūr̄ skynda sig gumman, hon springer och gör sig redo LKŽ(Š). Dūr̄ dūr̄ dūr̄ åker och åker med spinnrockarna LKŽ(Arm). Būr̄ būr̄ och alla djävlar dundrade ner i floden LKŽ(Tvr).

Utöver de konnotativa skillnaderna i fonosemantiken hos de tidigare behandlade tonande konsonanterna – handling, rörelse och kontakt – realiseras i typen CgV interjektioner som betecknar en handlings plötslighet och oväntade karaktär. Bland de tonlösa konsonanterna var interjektionerna med denna semantik av typerna CpV och CtV. Vi har två fall: /gó·kst/ ”för att beteckna en plötslig, oväntad handling”; /gàkt/ ”för att beteckna en plötslig handling”. Den första interjektionen har motsvarigheten /bókst/, den andra /bàkt/; klusilerna betecknar kontakt tydligare, jfr.: Gókst tėvas ir įėjo pirkion LKŽ(Tvr); Bókšt ir susidūrėm LKŽ(Ds); Kai tik saulė bàkt (nusileidžia), tai jis gàkt ir pargena LKŽ(Pg).

Interjektionen /bù/ bygger på läppartikulation och betyder ”darrning, vibration (kring munnen)”: /bù bù bù į drė·bincu palū·pį/ DünŽ. Denna interjektion kan betraktas som en imitation av det ljud som uppstår när hakan och underläppen rycker, ett mimiskt ljud som varken hör till imitationer eller onomatopoetiska uttryck. Termen mimem ligger nära till hands på grund av dess lexikala hänvisning till mimik. Denna interjektion kompletterar ideofonen /b/ med en konnotation av läppljud, vilken också är tydlig i den semantiska grupp som behandlas nedan, eftersom dess tonande motsvarighet, liksom typen CpV, har en semantisk grupp av interjektioner som betecknar tal eller ett annat ljud eller en handling förknippad med läppartikulation, ”smackande” eller att pressa ihop läpparna. Den upprepade onomatopoeian /biñ./ betecknar gråtljud: Vienas biñ, kitas biñ – ir paleido visi vaikai dūdas LKŽ(Mri). Den upprepade onomatopoeian /b’ik/ betecknar ett stammande ljud: Tas b’ik b’ik, ir neturi kas sakyti LKŽ(Ml). Det finns interjektioner – imitativ – som betecknar tal men som, jämfört med interjektioner för tal av typen CpV, saknar en konnotativ komponent av förakt eller har en mycket svag sådan: /bõ·va sò·tà·rtà / nièks nie bō·rpt/ DünŽ. Som jämförelse en interjektion av typen CpV med en föraktfull nyans: /pè pė / papepėje· / ir neblika/ DünŽ.

Följaktligen betecknar ideofonen /b/ tal eller en annan handling som utförs med läpparna och har en mycket svag nyans av förakt.

Tanken att interjektioner som börjar med tonande konsonanter tenderar att handla om människans livsfunktioner förs fram av den semantiska gruppen av typen CdV, som betecknar en plötslig blick. Rotvokalen justerar konnotationen av en arg blick och ovänlighet: /d’ìpt / d’ìrst/ ”för att beteckna en plötslig blick”, /d’é·lpt / d’é·pt/ ”för att beteckna en arg, plötslig blick”.

G. Kornilov kallar interjektioner av denna typ för interjektioner för inre handlingar. Redan i benämningens semantik framgår att de imiterar i motsatt riktning jämfört med de tonlösa motsvarigheterna. Denna semantiska grupp kompletterar ideofonen /d/ med en blickkonnotation och den tidigare noterade konnotationen av plötslighet (i den semantiska undergruppen som betecknar ett stick).

Den huvudsakliga fonosemantiska funktionen hos tonande konsonanter av T-typen är avsedd

193

Att uttrycka konnotationer av handling — rörelse — kontakt har det en fonosemantisk betydelse av motsatt riktning eller inre handling, som är karakteristisk endast för tonande konsonanter och oftast skiljer deras fonosemantik från de tonlösa motsvarigheternas. I den fonosemantiska oppositionen tonlös: tonande kan de tonande också beteckna en svagare handling, men denna konnotation är inte särskilt framträdande. Ibland bestäms valet mellan en tonande och en tonlös konsonant av det akustiska intrycket av det ljud som imiteras. Minst fonosemantiskt markerad är konsonanten /g/, mest markerad — /b/.

Enledade initiala konsonantförbindelser med R-typkonsonanter.

Vi börjar analysen med paret nasala frikativor (m, n). CmV-typens ljudhärmande ord är förknippade med vattensem, och deras låga initiala förbindelse är tydligen ideofonisk och anger djupets mörker, dit textens subjekt eller objekt kommer genom att övervinna ytmotståndet (en universell konnotation hos labial artikulation), jfr.: /múˑrkt ir įkrìta į /raisto/ ãˑki/ DūnŽ; Mùrkt ir panėrė viedras į vandenį LKŽ(Krš). Aš tik biški valty krypt, mùlkt į vandenį, ir gatava LKŽ(Skr). Liknande är tolkningen av ideofonen för kokning av tvätt (en rörlig vattenmassa, sannolikt mörk). /mùr mùr kã/p/ pėklà vìrs vìrs /žlùgtas/ DūnŽ. I ordböckerna finns verbet mùrti ”bli våt, blötläggas, bli genomdränkt”; i talspråket är verbet marmãlyti ”hälla, pladdra” vanligt. Även ljudhärmande ord förknippade med vätska och inre handling betecknar sväljande, jfr.: /màk/ mùlkt /mùkt / mùˑkt/. Här är /m/-konnotationen liknande — ”att sjunka ner i ett mörkt djup”. Och av två imitativer som betecknar ett slag har det ena en vattensem, jfr.: /tãm vaĩk’ǫkùˑ màˑkt/ įˑ šùona/ DūnŽ; Mokst ranką į vandenį LKŽ(Ds).

En imitativ signalerar en plötslig handling: Mókt nosį ir ana prikìšė LKŽ(Ds).

Det finns en imitativ som betecknar att vingla och flimra, /m’ĩr/, (jfr. mirinėti ”smyga omkring, tassa omkring”, mickóti ”gestikulera”, micìnti ”vifta”). /m’ĩr/ är sannolikt en variant av šmĩr.

En särskild grupp utgörs av mimemer förknippade med labial-nasal artikulation /m/: /m’ĩk//”för att beteckna att man hakar upp sig i talet”, /m’ĩkt//”för att beteckna förvirring, när man inte vet vad man ska säga”, /mùk//”för att uttrycka ett mummel”. Ett föraktfullt drag, som är karakteristiskt för den likvida konsonanten /m/, framgår också av verben mekióti ”tala otydligt”, maménti ”detsamma”.

Litauiskan har gott om barnspråksord bildade av förbindelser med initialt /m/, men bland enledade explosiva förbindelser i ljudhärmande ord fann man inga sådana.

G. Kornilov tolkar intressant konnotationen hos ljudet /m/ som en mimem för sugande handling (Kornilov 1984: 80). Detta skulle göra det möjligt att hävda att ordet mammà är fonosemantiskt lätt att tolka. Som jämförelse, den latinska benämningen på däggdjur: mammalia.

Det finns ganska många imitativer av typen CnV som betecknar ett yttre slag: /nùkt / n’úˑkt / n’úˑkst / n’ĩest / n’õˑkt / n’óˑket/. Två imitativer har betydelsen av ett inre stick, ett slag: /n’ĩkt / n’ĩˑkt/. Det finns ett ljudhärmande ord för att störta ner i vatten, /n’ùrkt/ (jfr. CmV-typens ljudhärmande ord för att falla ner i vatten). En rörelse åt sidan betecknas av det ljudhärmande ordet /n’ĩkst/. Alla har en konnotation av plötslighet, vilket bekräftas av det plötsliga

194

handlingsbetydelse har /ná.ŋkt/: Nankt och välte, dog LKŽ(J). Nasal artikulation konnoterar mimemet /n'ūr/, som betecknar ett dovt surrande. Brist betecknas av interjektionen /n'ušt/: Det vore bra om du fortfarande bodde i Vilnius, men det finns inget jobb LKŽ(Žem).

Analysen av kluster med likvida konsonanter (l, r) börjar med interjektioner med lågt /l/. En stor grupp upprepade interjektioner visar en konnotativ betydelse av rörelse fram och tillbaka, jfr: /làks/: Fingret är avhugget, laks, laks, laks, klingade det LKŽ(Šts); /l'úmpt/: Liùmpt, liùmpt, liùmpsi, liùlys vid källan LKŽ(J); /l'úŋkt/: Liùŋkt liùŋkt svajar LKŽ(Er); /l'ėk/: När jag kämpade med kon, slog hjärtat lėk, lėk, lėk, lėk — och jag orkar ingenting längre LKŽ(Plt); /làp/: Knyt ärmarna — lap, lap, lap, de trasiga fladdrar LKŽ(Brb); /làp lap tava kaù·li/ DūnŽ; /lù·p/: Medan Aleksys pratade i väg, lūp lūp lūp, flög en brokig hackspett in i trädet LKŽ(Vaižg); /lúop/: Bara tuppen luob luob /med vingarna/, gol i gryningen LKŽ(TDrIV 207).

Interjektionen /lúop/ hänvisar till en annan konnotation hos ideofonen /l/. Interjektioner för slag, stötar och fall hör samman med konnotationer av mjukhet och delvis tyngd, jfr: /lúop/: Tvättklubborna är fina, små; luop luop luop, man bankar tvätt med dem LKŽ(TDr IV 238); /lúmp/: Räven bara lump ner i gropen LKŽ(Prng); /l'iópt/: Bara liópt, och säcken föll ner uppifrån LKŽ(Grv). Interjektionen /lùr/ uttrycker konnotationer av mjukhet och rörelse: Lùr lùr med gröten, pojkarna sitter tillbakalutade; om någon bara gav dem en omgång skulle de äta den med god aptit. Mjukhet och tyngd är sannolikt också orsaken till att dessa interjektioner väljs i neutrala texter: /ló·pc/: Då och då slår han mig med käppen, lópc, lópc! LKŽ(rš); /lùt/: När jag gick halkade foten, och så låg jag där LKŽ (Grv); /l'ė·pt/: /pašli·dá·u/ l'ė·pt på bottnen DūnŽ. Lexikalt stöd för konnotationen av långsam, periodisk rörelse fram och tillbaka (upp och ner), ett gungande, ges av: lyliúoti ”gunga”; lekúoti ”flåsa med tungan ute (om hund)”; leketúoti ”vicka långsamt”; làzgurti ”hängande röra sig”; lapúoti ”svinga med armarna när man springer”; lapsėti ”flaxa med vingarna”; langóti ”sväva i luften”; laskióti ”dingla”; lùnginti ”vifta med svansen”; lùmčioti ”gunga”; lùpčioti ”banka med tvättklubba vid tvätt”; lugsnóti ”fladdra (om öron)”; lùzginti ”vicka”; liupėti ”röra sig under fötterna (om mjuk mark)”; lop­sėti ”flaxa”. Denna konnotation förklarar många refränger med ideofonen /l/, jfr lado, laduto, ladu osv. Konnotationen av mjukhet finns i expressiva ord: lelýs ”snor”; l'ė eiva ”tunga”; lėbeda ”slapp person”; lìmti ”bli slapp, mjukna”; lámža ”en som klär sig varmt en varm dag”; lerpsóti ”sitta slapp”; liuliùkas ”tunga”; liózga ”mjuk kropp”.

De akustiska egenskaperna hos /l/, liksom i fallet med CmV-kluster, förbinder denna ideofon med vattensemantiken: /lá/ ”för att beteckna ljudet av vätskor som rinner”; /lùk/ ”för att beteckna ljudet av att dricka girigt”; /lùkst/ ”för att beteckna hällande av vatten”; /lú·kst/ ”för att beskriva ett hopp i vattnet”. Lägg märke till den låga tonen i klustren. Vattensemantik finns i verben liùlti ”rinna”; liùrškoti ”skölja” (jfr mùrti).

Upprepade interjektioner med anknytning till tungans artikulation betecknar tal — /là/: /uǯša tuòkė pamilìje/ /là là là gėrklės palė·di/ DūnŽ; /l'ėpt/ ”för att beteckna att man råkar säga något”. Den upprepade interjektionen /l'ùr/ ”för att beteckna dåligt gnisslande” ger anledning att anta att ideofonen /l/:s tal-konnotation har en nyans av förakt.

195

nyans. Det finns många verb som börjar med den likvida konsonanten /l/ och betyder ”prata strunt, svamla”: lilėnti, lepsėti, lėmžgyti, lėpoti, larleti, lalatūoti, laskatyti, lazgėti, làgžti, lařkšti. Dessa ord stöder föraktkomponenten i ideofonen /l/:s talkonnotation.

Redan Platon tillskrev ljudet /r/ i grekiskan konnotationer av kraft, energi och rörelse. I litauiskan bekräftas denna konnotation av det stora antalet interjektioner med rörelsesemantik: /r'ėpt / r àkt/ r àkst/ r àkšt/ r' àpt/ r' àkt/ r'ùpt/ r'ùnt/ rùp/. Dessa interjektioners semantiska omgivning visar inte på mer detaljerade konnotationskomponenter, jfr: Bara r àks och stoppade i näsan LKŽ(Žmt); Alltihop rìunt ut LKŽ(Gs); Jag bara r àkt in i ugnen åt honom LKŽ(Mr); Den där föräldralösa tömde alla sina tarmar på hunden (ps.) LKŽ(Tvr). Det finns emellertid några upprepade interjektioner vars semantik gör det möjligt att komplettera ideofonen /r/:s fonosemantik med konnotationen av snabb, kraftfull rörelse fram och tillbaka (flimrande): Nå, rùi rùi, riv dig så att det kliar LKŽ(Grš); Rìb rìb i ögonen, vad kan det vara?! LKŽ(Krš). (Jfr /kõːr tos pã gal'os ròbol'į je/ a rămė nègali pastuovóti/ DunŽ.) Till exempel kan konnotationen av flimmer och skimrande rörelse ligga till grund för S. Nėris allitteration: Hon strör små stenar/ Širvinta flödar fram/ En prästkrage står stilla/ på höstens åkrar. Därmed skapas intrycket av höstluft med darrande klarhet. Konnotationen av kraftfull, energisk rörelse fram och tillbaka är orsaken till de frekventa refrängerna med CrV-struktur. Den förklarar också den upprepade interjektionen /râ.i/ ”för att beteckna sång”.

Den varierande höjden som uppstår när ljudet /r/ artikuleras, och tungspetsens vibrationer som modulerar ljudets amplitud (den minskar här och ökar där), påverkar sannolikt ideofonen /r/:s konnotation av argt tal och utskällning i interjektionerna /râ/: /rărără tecina/ tala inte så vackert/ DunŽ; /rù/: /rù rù och hon grälade som en hund/ DunŽ. Det finns många verb som börjar med /r/ och betyder att gräla, kiv­as eller skälla: ragóruoti, razgáuti, rážikauti, râpoti, rèšintis, reižgėti, remėžytis. Detta kompletterar ideofonen /r/ med en konnotation av argt tal, som möjligen har uppkommit ur en imitation av morrande.

Den största semantiska gruppen av typen CvV består av upprepade interjektioner med labiodental artikulation av konsonanten /v/. Läpparnas spänning när detta ljud uttalas kan kopplas till interjektionerna /v'ėkšt/ ”för att beteckna ett barns gråt”, /voř/ ”för att beteckna otydligt tal”, /vàpt/ ”för att beteckna pladdrande”, /v'ìpt/ ”för att beteckna en liten grimas”, /v'íːpt/ ”för att beteckna en stor grimas”.

Dessa interjektioner är mimemfall, eftersom ljud eller handling imiteras genom att mimikens särdrag återges. Grimaserande mimik ligger till grund för interjektioner som uttrycker avsky. Dessa interjektioner gör det möjligt att tillskriva ideofonen /v/ en artikulatorisk konnotation av avsmak och äckel, vilket stöds av många ord som i ordböckerna är stilistiskt märkta ”nedsättande” eller ”föraktfullt”: vėpšlos, vėbros ”läppar”; vambŕa, vámpla ”tryn”; varėzgà ”pratkvarn”; vėpežoti, vepėti, vãpalioti, vógrauti ”svamla, pladdra, prata strunt”; vėbrenti, vamplinti ”gå klumpigt, gå och glo”; vampsóti ”stirra”; vãdal(u)oti ”sluka”, valūzuoti ”ströva omkring”; vėmpti ”dricka mycket”.

Av typen CjV påträffas två interjektioner — /jèk/ ”för att beteckna ljudet av en hund som tjuter”; /jùst/ ”rycka till”. Ljudet /j/ har låg fonosemantisk informationshalt. Avslut-

196

Det tillgängliga materialet räcker inte. Vi tar inte hänsyn till oppositionerna mellan de interjektioner vars semantik (och ofta även ursprung) skiljer sig åt: /'tʲist: rʲist/, /mʲikt: rʲikt/, /lʲap: rʲap/, /mũr: lũr/, /lũk: rũk/, /nʲũr: lʲũr/. Det största antalet fonosemantiskt betydelsefulla oppositioner (6) förekommer med de kontrasterande dentala-alveolara /l/: /r/, jfr: /lʲek: rʲek/, /lʲup: rʲup/, /lũkt: rũkt/, /lʲapt: rʲapt/, /lʲakst: rʲakst/, /lã: rã/. Den fonosemantiska oppositionen mellan ideofonerna /l/ och /r/ imiterar långsammare handling respektive en tydlig konnotation av långsam rörelse fram och tillbaka, vaggande; detta bekräftas av texten. G. Kornilov betraktar ideofonen /l/ som ett ljud för glidande rörelse (Kornilov 1984: 162). Utifrån de oppositioner vi har kan vi dessutom knyta en energikonnotation till ideofonen /r/, och därutöver är det tydligt att den skapar ett intryck av ljudhärmning av knastrande och gnisslande (G. Kornilov kallar för övrigt ljudet /r/ för det universella brytningsljudet (Kornilov 1984: 121)).

Fonosemantiska oppositioner som uttrycker tal kan möjligen också påverkas av konsonanternas ton — man skäller vanligtvis med högre ton än man talar. Vi har också kontrasterande par av nasaler — labiala och icke-labiala: /mʲikt: nʲikt/, /mʲikst: nʲikst: (vʲikst)//mʲíkt: nʲíkt/.

Oppositionerna utgörs oftast av interjektioner i minimala par.

Vi kan dra slutsatsen att alla likvidor har en konnotation av rörelse fram och tillbaka (upp och ned), vilken vi för enkelhets skull, för att inte blanda ihop den med klusilernas rörelsefonosemantik, kallar förlopp. Dess karaktär konnoteras av likvidans artikulationssätt och delvis av tonen.

Alla likvidor används för att imitera tal eller, som i teckenspråksfall, för att återge typiska ansiktsuttryck. Deras artikulation tillför också sin egen konnotationskomponent: /m/ — tvekan, stamning, /n/ — negation, missnöje, /l/ — förakt, vaggande vid sång, /r/ — argt tal, hetsigt ätande, /v/ — avsmak, grimaserande.

/l/ och /m/ med låg ton kan användas för att ge intryck av vatten, fukt och väta.

Ljudet /l/ har den högsta fonosemantiska informationshalten.

Enkonsonantiga konsonant–vokal-förbindelser av typen C/S/V.

Flest interjektioner är av typen CšV. Det tvåartikulerade alveolara frikativet /š/ kontrasterar mot likvidan /v/, jfr: /šʲeptis: vʲeptis/, /šʲũpt: vʲũpt/. /v/ har den avsmakskonnotation vi diskuterat, vilken tydligen utgör grunden för den fonosemantiska oppositionen.

De flesta ljudhärmande uttryck med ljudet /š/ i början av konsonantförbindelsen är förknippade med ett specifikt prasslande och rasslande ljud, som /š/ lämpar sig bäst för att imitera.

G. Kornilov har observerat detta i tadzjikiska och tjuvasjiska, jfr tadzjikiska šart ”ljudhärmning av prassel när kvistar bryts; ljudhärmning av is som knakar”, tjuvasjiska šartlama ”knastrande köld”, tjuvasjiska šartala ”barnskramla”. De upprepade litauiska interjektionerna har varierande semantik; det är samma ljudhärmande grund som gör att de kan presenteras i en och samma grupp: /šdʲ/ ”för att beskriva regndroppars trummande mot taket”; /šar/ ”för att beskriva ett hällande ljud”; /šũpt / šũp/ ”vid upprepning beskriver det ströende”; /šʲũpt/ šʲũp/ ”vid upprepning beskriver det mer intensivt ströende”; /šʲũkšt/ ”vid upprepning beskriver det prasslande”; /šʲurkt/ ”när man skär med lie gr-

197

för att beteckna ljudet av något som faller isär”; /š’ūr-/ ”1. för att beteckna ljudet av något som smulas sönder, 2. för att beteckna ett prasslande ljud”. Konsonanten /š/ har en universell funktion när det gäller att uttrycka viskning, tyst tal. Vid sidan av de litauiska /š’à/ šàp/ š’è/ š’ėp/ š’ù/ š’ip/ (/p/ är en hänvisning till talets labiala artikulation) finns ryska šušù!, tadzjikiska šim-š! Vi har en dämpande interjektion /šà/, där /š/ hänvisar till viskande tal.

G. Kornilov menar att ord som börjar med ideofonet /š/ och betecknar rädsla eller skräck förekommer i många språk (jfr tjuvasjiska čerem šarach! ”av skräck sprack mitt hjärta” (Kornilov 1987: 130)), och att de har samband med onomatopoesier för knastrande ljud som börjar med ideofonet /š/. De litauiska imitativformerna /šùst/ ”betecknar att någon ryser”; /šù·st/ ”betecknar att håret reser sig”; /šùš/ ”betecknar upprepat huttrande”; /š’ūŕst/ ”betecknar att någon ryser lite av rädsla”; /š’ù·rst/ ”betecknar att någon ryser kraftigt av rädsla”; /š’ūrpt/ ”betecknar att någon ryser av kyla eller rädsla”; /š’ù·rkš/ ”betecknar rädsla” är utan tvekan förbundna med den tydliga konnotationen hos ideofonet /š/ av ojämn yta. Detta framgår delvis av interjektionerna /š’ùpš/ ”betecknar, genom upprepning, vågors lätta svall”; /š’ip/ ”betecknar eldens fladdrande sken”; /š’ìrkšt/ ”betecknar gnistor som sprätter över elden” och av ett mycket stort ordförråd med semet ojämn yta: šaiža ”rysning”; šarma ”rimfrost”; šaršas ”vattnets skvalpande när det rinner över stenar eller när vinden blåser”; šapis ”vars hår växer åt fel håll”; šiaurė ”smuts på ytan”; šebežis ”kotte”; šėpšė ”mossa som växer på trädstammar, tak, staket och stenar”; šepdžiūlis ”lockig (om en bagge)”; šabadūkas ”kardborrekotte”; šekštė ”strävt, dåligt gräs”; šėgžmas ”skräp”; šiošis ”sprucken trädbark”; šakšti ”stelna av kyla” (om lera); šerpūti ”bli skrovlig”; šepsóti ”sticka ut, stå upp (om gräs, hår)”. För övrigt verkar J. Jablonskis benämning ”žvarbieji” ha varit avsedd att ange just konnotationen ojämn yta.

Det finns inte mycket att säga om semantiken hos typen CsV, eftersom interjektionerna är fåtaliga: /š’ūrpt/ ”betecknar ett klunkande ljud”, /šàkt/ ”betecknar fastsättning”, /š’é·st/ ”betecknar att någon plötsligt sätter sig”, /š’ì·kt/ ”betecknar en plötslig handling”, /š’ù·st/ ”betyder, vid upprepning, att sy” — de har inga särskilt framträdande konnotativa hänvisningar. Att /s/ är den vanligaste konsonanten i litauiskt standardspråk (Pakerys 1986: 130) innebär att den är minst markerad och därför har mycket låg fonosemantisk informationshalt. Med viss reservation kan vi tillskriva den konnotationen av jämn respektive plötslig rörelse: Siūst pralekė arklys pro kiemą LKŽ(S1).

Det finns också få interjektioner av typen Čv. Exemplen räcker inte för att dra säkra slutsatser om deras fonosemantik. Verben žėngti och žėrgti har interjektioner med en annan rotvokal: /ž’ìrkt/, /ž’ìŋkt/.

Interjektionen /ž’ó·pt/, verbet žiotis och interjektionen /ž’ė·ukt/ verkar ha mimemiska drag och är också förbundna med frikativ artikulation. Det finns en onomatopoei /žàr/ ”betecknar ljudet av droppar som skvätter”, som tydligt kompletterar textinformationen med intrycket av ett plåttak: /išė·juom /i vakarėli/ pūšplìke· / lį·tù/s/ žàr žàr/ i puo linksmibis/ DūnŽ.

Interjektionerna som betecknar plötslighet: /ž’ì·kt/ ”betecknar ett plötsligt stick”, /ž’ì·pt/ ”betecknar en plötslig handling” vill man intuitivt förbinda med ljusets och glansens kon-

198

notation (/ž'ipt/ — har ett tydligt samband med žiebti). Även det omfattande ordförråd med betydelsekomponenten ljus stöder denna tanke: žarà ”norrsken, ljus”, žiùžė ”liten eld (i barnspråk)”, žìrti ”stråla, skimra, spraka”, žérplėti ”brinna långsamt, glöda”, žaižaruoti ”lysa”, žaìbti ”skimra”, žiotúoti ”brinna” osv.

Interjektioner av typen CzV är bara tre: /ž'ìˑkt/ ”betecknar ett plötsligt slag”; /zì/ ”uttrycker ett surrande ljud”; /ziñˑ/ ”betecknar ljudet av klingande glas” — de räcker inte för slutsatser om /z/:s fonosemantik.

Fonosemantiken hos frikativor har epitetkaraktär och kompletterar beskrivningen av handlingen med ett sekundärt drag av ”jämnhet” (/s/) eller ”ojämnhet” (/š/). Det mest konnoterade ljudet är /š/. De fonosemantiska betydelserna hos /š/ är på ett eller annat sätt förbundna med ojämnhet: rysning — kyla — knaster — rädsla — tystnad.

Įdomumo dėlei keletas asociacijų iš Š. Steponavičienės žodyno (Steponavičienė: 1986): tyla jungiama asociacijų ryšiais su — šnibždėti, nelaimė, nelaimingas, ošimas, siaubas, snaigės, šnarėjimas, šiokštimas; šaltis jungiamas su: ledas, speigas, nejaukus, šiurpu, drebėti, krečia, sukrečiantis, žvarbus. Tarp asociacijų, sukeltų baimės — drebėti, šiurpas, lūžo, šalta, tylu, uraganas.

Interjektioner som börjar med främmande konsonanter. En särskild grupp utgörs av interjektioner som börjar med främmande konsonanter, eller — som fonologerna vid Prag-skolan kallar dem — synkrona främmande element, och som deskriptivisterna benämner perifera medlemmar av systemet (Girdenis 1981: 122). Sådana interjektioner har inte belagts i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne”.

De interjektioner vi har tillgång till och som börjar med det främmande ljudet /f/ visar att yttrandet är meningsfullt och att talaren vill utmärka sig genom en hög stilnivå. En sådan användning av interjektioner hör i högre grad till det mytopoetiska språkområdet: Fìrp ir išskrìdo LKŽ(Grž): Fìrt ir apsivertė ant kito šono LKŽ(Rod); Fùkt ir atlėkiau, fùkt ir gatava LKŽ(Slv). Detta bekräftas också av att interjektionen ofta används som meningens allra första led, en sorts syntaktisk aktualisering. Det finns tydliga fall där /f/ är en fakultativ variant av /p/ med expressiv funktion och markerar ett ovanligt yttrande, dvs. aktualiserar det eller talaren själv: Fùr ir ištrūko tas žvirblis jam (ps.) LKŽ(Pin); Bèg fùk fùk traukinys LKŽ(Klk); Lapė fùrt per langelį ir išsinešė kiškutį LKŽ(Vlk). A. Girdenis tar upp ett liknande fenomen när han diskuterar dialektord: i nordvästra Samogitien afalceina ”apelsiner”, folka ”polkor”, fudra ”puder” (Girdenis 1981: 122). Ljudet /f/ kan tillskrivas konnotationen av pretentiöshet.

Bokstaven h (uppenbarligen på grund av sina akustiska egenskaper: låg tonhöjd, icke-periodiska vibrationer som uppfattas som ett dån eller prassel, samt tungans bakre-velara artikulation) markerar en grövre övergång till ljudet; h är i dessa interjektioner inte ett fonem, och dess uppkomst hör också till det mytopoetiska språkområdet. Detta ljud liknar ett paralingvistiskt lockrop och har en tydlig konnotation av kuslighet, jfr: Velnias ėmė vytis šaukdamas ”Huš huš į maišą?” LKŽ(TDr VI 15); Hamt ir suėdė vilkas vieną avį LKŽ(Skr); Pelėda — heu — sako LKŽ(Ps). Fonologiskt motsvarar detta: hamt — /amt/, huš — /uš/, heu — /eu/. Med ljudet /h/ finns internationella onomatopoesier för skratt: /hà/, /hù/ huūˑ/, /hì/. På liknande sätt skrattar jakuterna — huk!, turkarna — hig-h!, japanerna — ha-ha osv. (Kornilov 1984: 89).

199

Till ljudet /ch/ hör också den internationella skratt-onomatopoein /chà/ och dess varianter. Den tonlösa motsvarigheten används av ryssar: xo-xo, xuxu, tadzjiker: xu-xu, xa-xa, osseter: xuel-x, tjuvasjer: xax-xax-x (Kornilov 1984: 88).

Dessa konsonanter har en betydande fonosemantisk laddning på grund av sitt främmande ursprung, dvs. sin exotiska karaktär, och eftersom de är sällsynta i språket. Det råder inget tvivel om att frekvent upprepning av dem i texten eller annan aktualisering (säg, som den första satsdelen) mycket snabbt uppmärksammas. Deras fonosemantik är ytlig och hör i högre grad till det mytopoetiska språkets område.

Kombinationer med affrikator. Analysen av kombinationer med konsonantiska affrikator visar att de ur fonosemantisk synvinkel utgör ett mellanstadium mellan enledade och tvåledade kombinationer, eftersom dessa kombinationer i fråga om rena onomatopoetiska ord tycks utgöra ett enda ljud, medan de i gruppen av imitativer är tydliga fonosemantiska kombinationer.

Onomatopoetiska ord som imiterar ett klangfullt, metalliskt ljud och klirrande har i sitt semantiska fält ord med ett metall- eller glas-semantem, jfr.: Džengti kavolis ir nukirto geležį LKŽ(Ds); Džin džin stiklus pakeldami LKŽ(rš); Džinkt pro langą pinigai LKŽ(Jdr); Velnias atnešęs džek pinigus ant stalo per langą LKŽ(Dglš); Tik džur džur jam pinigus ant galvos papylė LKŽ(Rd); Kai dalgiai aštrūs, o arkliai smagiai eina, tai džì džì džì LKŽ(Gr); Džan džan dalgius daužo į tekin ius LKŽ(Vaižg); Džer džekt dusliai džerksejo dalgės LKŽ(J.Balt); Marti džingt raktus gnešusi metė ant žemės LKŽ(J). Affrikatan /ǯ/ utvidgar genom sin fonosemantik den semantiska rymden i meningar genom att hänvisa till ett metalliskt föremål förknippat med ljud, jfr.: Džė džė džė, kad lyja, nuo stogų LKŽ(Slm). Lytì pradėjo po dvylikos, klausaus, dža dža dža LKŽ(KlvrŽ). Eisiu pamelšiu džy džy džy karvytę LKŽ(Vrn).

Metall-semantemet (i det semantiska fältet: lie, saxar, yxa) finns hos interjektionerna /ǯ’ìrkšt/ǯ’ìrkš/ǯ’ìrkt/, som uttrycker ”klippning, skärning”. I dessa fall står affrikatan /ǯ/ i kontrast till /ž/ som abrupt (med en snabbare övergång från paus till ljud) mot kontinuerlig och till /d/ som skarp mot dov (med mindre intensivt rassel). De differentiella kännetecknen för ljudet av metalliskt klingande är abrupt och skarp.

Den metalliska klangkonnotation som tillskrivs affrikatan /ǯ/, fonosemantiskt tolkad som ett icke-ljudande ljud, är inte helt onomatopoetisk. Detta framgår av de syntaktisk-semantiska exemplen med hinken och taket som vi har behandlat.

Kombinationer med affrikatan CǯV, som skiljer sig genom draget diffus, har också en konnotation av metallisk, skarp klang och ett semantiskt fält av ord med metall- eller glas-semantem, jfr.: Džingt stiklas ir subyrėjo LKŽ(Skrd); Džir rėžia stikliorius stiklą LKŽ (Slm); Pagriebęs lazdą, kaip duos jai in galvą — pinigai tik džer džer LKŽ(BsP I 279); Džinkšt kirviu paukštei galvą nukirto LKŽ (rš). Ką jis, varge, prikapos su tokiu kirvuku — džekt džekt LKŽ (Rs). Det finns interjektioner som återger klockklang: /ǯ’ìn/ ǯań.k/ ǯań.kt/ ǯen/. Interjektionerna /ǯ’ìk/ ǯàk/ ǯùk/ imiterar hovklapper. Hänvisningen till en metallhink finns i interjektionen ≠ /ǯ’ìː/: /a dziː dziː nuori/ DūnŽ.

När vi undersökte de fonosemantiska oppositionerna /k/: /t/ hade vi behandlat den fonosemantiska informationsbärande förmågan hos draget kompakt: diffus. För det kompakta ljudet

200

vi skilde ut en intensivare, energirikare, mer viljemässig och mer riktad handling. Denna slutsats bekräftas av oppositionerna /ž'ek: ž'ekt/, /ž'in: ž'in'/; /ž'įˑnkt: ž'įˑnkt/, /ž'įˑ: ž'įˑ/. Motsättningen mellan kompakt /ž/ och diffust /z/ differentierar det återgivna ljudet.

Att de semantiskt minst markerade onomatopoetiska uttrycken för ljudet av en häst i rörelse och en klockas klang realiseras med konsonantklustren C₃V, och de texter vi har diskuterat, gör det möjligt att dra slutsatsen att båda ideofonerna /ž/ och /z/ har en konnotation av metallisk klang, men att /ž/ har större fonosemantisk informationsbärande förmåga. Många fonetiska varianter som betyder ”pickande”-ljudordet kan kopplas till lånordet dziobas (kanske är även själva ljudorden lånord) och påverkar inte analysen, jfr. /ž'óˑpt/ ž'áˑp/ ž'úˑpt/ ž'ùpt/ ž'úˑopt/.

Affrikatan /ž/ har en låg fonosemantisk laddning; den har en konnotation av metallisk klang, och dess fonosemantiska informationsbärande förmåga är mindre jämfört med /ž/:s fonosemantiska informationsbärande förmåga.

Med affrikatan /č/ realiseras en stor grupp ljudord som imiterar ljudet av att hugga, klippa och riva sönder. Ljudgrunden utgörs av den tonlösa affrikatans specifika akustiska egenskaper (prassel, övergång från paus till ljud). Till skillnad från den metalliska klangen hos tonande affrikator framhävs här den mjuka kontakten med objektet (ett vanligt objekt som ljudet uppstår från är trä, kött eller tyg), jfr.: Čàk čàk började hugga i trädet LKŽ(Jnšk); Čàkšt, čàkšt — och trädet föll omkull LKŽ(Krkl); Čàkt yxan högg in i trädet LKŽ(J); Bara čàkšt i fingret och den högg in LKŽ(Vvr); /č'éˑkšt/ jag högg av: hundens svans/ DūnŽ; Čáˑrkšt, čárkšt skräddaren klipper grått ylletyg LKŽ(rš); /č'irkšt/ det slits sönder/ min läpp nu/ DūnŽ; /č'irkšt från örat/ det slets verkligen sönder/ DūnŽ. Den universella fonosemantiska distinktiva egenskapen tonande: tonlös — riktning — framträder tydligt. Tonande onomatopoetiska uttryck imiterar ett spontant ljud som avges av ett föremål i rörelse (pengar, glas, lie, sporrar, klocka, hovar osv.); med tonlös /č/ imiteras ett ljud som uppstår genom kontakt mellan två objekt och inte är spontant. Även onomatopoetiska uttryck som imiterar regnljud tycks skilja sig från de tonande varianterna genom att signalera kontakt med ett mjukt objekt: Čà čà čà och det skvätte över mig LKŽ(Šts); Čè čè čè regnet föll i så stora droppar att det började ösa LKŽ(Jnšk); /jag hör genom sömnen/ čà čà čà/ DūnŽ.

Gruppen av onomatopoetiska uttryck — imitativ — som betyder att glida över en ojämn yta kan tolkas på två sätt. En onomatopoetisk tolkning är möjlig: /č'ùˑšt/ č'ùˑšt kråkan går som en höna/ DūnŽ. En kombination av ideofonerna /t/ och /š/ är möjlig: Čiūkšt och gled iväg över isen LKŽ(Ds); Čiūkšt, lilla bastskon, čiūta, på marken, lylia LTR(Ds); /č'ùˑkšt föll omkull på vägen/ LKŽ.

Slagljudsimitationerna /č'íˑŋkt/ och /č'ēŋkt/ uppvisar den riktning som kännetecknar tonlösa ljud: han, honom, mig: /mùni pamāˑti/ svärdotter// slog mig č'íˑŋkt/ DūnŽ; /čáŋkt på naglarna/ var man famlar/ DūnŽ. Ideofonen /t/ betecknar rörelse, /š/ förstärker informationsvärdet.

Användningen av affrikatan för att tysta är mer viljemässig och mer kravfylld jämfört med ljudord som börjar med /š/. Ideofonen /t/ tillför viljemässighet, jfr.: /uˑžrįka/ č'ùkt/ fågeln tystnar/ DūnŽ; /šùbar'áˑu gāˑva iškšūsi/

201

barn. č’ūkst/ DūnŽ.

Affrikatan /č/ har större fonosemantisk informationsbärande förmåga än /t/ och /š/, men dess konnotativa betydelser kan sammanfalla med ljudet /t/:s konnotativa betydelser (i fråga om slag) och med ljudet /š/:s konnotativitet (ljudord för att tysta). Den enda konnotation som är specifik för /č/ är ljudet av en mjuk kontakt mellan två objekt.

Onomatopoetiska uttryck som börjar med ljudet /c/ imiterar ett mjukare, mindre skarpt, svagare och ganska högt ljud: Dziegorius på väggen går så sällan čak čak čak LKŽ(Jnšk); Jag hör bara can can med bjällrorna och ljudet klingade bort LKŽ(Ds); /ciñ/ ciñ. / i lampan som sitter i springan/ DūnŽ; /či˙nkt/ č˙nkt/ så låter myntet/ DūnŽ.

Affrikatan /c/:s konnotation är ett mjukt ljud som avges av små objekt. Detta beror sannolikt på påverkan från diffust /s/, vars konnotation av mjukhet inte framträdde i enledade konsonantkluster av typen CsV.

I ideofonerna är denna konnotation synlig. Konnotationen av mjukhet, slutenhet och omfamning skiljer ljudorden /càpt/ cùp/ có˙p/ cū˙pt/ som betyder ”att gripa tag” från deras motsvarigheter utan affrikata, jfr.: /kàpt/ osv. Detta beror på påverkan från ideofonen /s/, eftersom /t/ har de vanliga konnotationerna rörelse — kontakt — plötslighet.

Mjukheten som realiseras med ljudet /s/ leder, i kombinationen som uttrycker tystande, till att ljudorden /c’īt/ c’ic/ vanligen används för att tysta barn.

Affrikatan /c/:s konnotation är ett mjukt ljud som avges av små objekt. I andra fall än onomatopoetiska uttryck handlar det om en kombination av ideofonerna /t/ och /s/, där /s/ har en tidigare ouppmärksammad fonosemantisk betydelse av mjukhet, mildhet och litenhet. När avsnittet om affrikator avslutas bör det tilläggas att deras användningsfrekvens och tendenser i dialekterna a priori kan vara helt annorlunda än i standardspråket eller i den generaliserade modellen av det litauiska ordförrådet som LKŽ presenterar. Här avses inte bara dzūkiskans dzūkerande, vilket utan tvekan förändrar affrikatornas fonosemantiska innehåll. Det verkar som om samogitierna tenderar att använda fler ljudord med affrikator än talare av andra dialekter, och därför är deras informationsvärde annorlunda i dialekterna. Detta är naturligtvis en diskutabel fråga som behöver undersökas.

De viktigaste fonosemantiska skillnaderna mellan konsonantklasser. Alla klusiler i litauiskan har konnotationen handling — rörelse — kontakt i en behavioristisk modell. Det kan också röra sig om en paralingvistisk situation: förnimmelse — känsla — resultat — uttryck. Denna konnotation skiljer sig från den konnotation av förlopp (periodisk/aperiodisk rörelse i olika riktningar) som är karakteristisk för klassen av sonoranter. T-typens konsonanter betecknar en enkelriktad handling med en tydlig början, vars karaktär och riktning differentieras av de ljud som bygger upp klassen. Även sonoranternas förloppsdrag beror på de enskilda ljudens egenskaper. Konsonanterna i frikativklassen är epitet för handlingar eller förnimmelser och anger om de är jämna, sammanhängande eller ojämna och ryckiga.

Fonosemantiskt betydelsefulla akustiska egenskaper hos konsonanter. Inom klasserna är följande akustiska egenskaper fonosemantiskt betydelsefulla: a) kompakthet — ger handlingen eller förnimmelsen viljemässighet, energi och tydlig riktning.

202

b) ton — ju högre konsonantens ton är, desto mindre handling, förnimmelse eller upplevelse vill man imitera. Tonens särdrag utgör grunden för konnotationer av vatten, luft, mörker och dunkelhet.

c) det fonologiska särdraget dièse — en sekundär, förhöjd ton sänker och mildrar den imiterade handlingen, men har ingen avgörande inverkan på fonosemantiken.

Explosiva konsonanter som kontrasterar enligt särdraget tonlöshet: tonande fyller samma fonosemantiska funktioner i situationer som omfattar handling — rörelse — kontakt, men de tonlösa betecknar i regel en starkare handling.

De tonande kan också ha en ytterligare konnotation av en handling riktad mot det egna jaget eller skilja sig från de tonlösa genom handlingens riktning.

Tonlösa konsonanter av S-typ bär konnotationen av ojämnhet (en handling eller förnimmelse som avbryts av pauser), medan tonande konsonanter av S-typ uttrycker konnotationen av jämnhet (en handling utan pauser).

Fonosemantiskt betydelsefulla artikulatoriska särdrag hos konsonanter. Deras åtskillnad från akustiska särdrag är villkorlig. Vid differentiering av konnotationen handling — rörelse — kontakt påverkar uttalet av klusiler, när luftströmmen tränger igenom en slutning och med kraft övervinner hindret. Sättet som hindret övervinns på utgör grunden för konnotationen: när /k/ uttalas dras tungans bakre del till exempel plötsligt tillbaka från gommen — handlingens början aktualiseras; vid uttalet av /t/ pressas tungan mot framtänderna, hindret ligger längre från svalget och den utandade luften färdas en längre sträcka; ljudet har oftast en rörelsekonnotation. Den läppiga artikulation som kännetecknar uttalet av /p/ ger denna konsonant en konnotation av kontakt och handlingens slut.

Läppartikulation har stor potential ur fonosemantisk synvinkel: alla labiala ljud är förknippade med imitation av mänsklig språklig verksamhet.

Nasalt uttal kan uttrycka missnöje.

Den fonosemantiskt betydelsefulla artikulationen av slutenhet — öppenhet, som kännetecknar sonanter, är den främsta orsaken till konnotationen av ett förlopp.

Luftströmmens kontinuerliga passage genom en öppning vid uttalet av frikativor är orsaken till kontinuitet: diskontinuitet.

Undersökningen av interjektioners fonosemantik är ett första litet steg in på det mycket intressanta området konnoterat ordförråd. Frågorna är fler än svaren. Ändå råder det ingen tvekan om områdets potential för lexikologi, poetik, psykolingvistik, sociolingvistik och till och med språkhistoria. Refränger, magiska ord, vokalernas historia ur fonosemantisk synvinkel, det litauiska mytopoetiska språket och många andra mycket intressanta frågor väntar på att undersökas.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

DunŽ — Vitkauskas V. Šiaurės rytų dünininkų žodynas, Vilnius, 1976.

Girdenis A. 1981: Fonologija, Vilnius.

Jakobson R., Waugh L. 1979: The Sound Shape of Language, New York.

Kornilov G.I. 1984: Imitatīvų v čuvašskom jazyke, Čeboksary.

LKŽ — Litauiska språkets ordbok 3–16, Vilnius, 1956–1995; andra upplagan 1–2, 1968–1969.

Pakerys A. 1986: Lietuvių kalbos fonetika, Vilnius.

203

Steponavičienė S. 1986: Lietuvių kalbos žodinių asociacijų žodynas, Vilnius.

FONOSEMANTIK HOS ENSTAVIGA EXPLOSIVA KONSONANTER I ONOMATOPOETISKA INTERJEKTIONER

Sammanfattning

Detta arbete söker svar på de frågor som uppstår inom fonosemantisk forskning genom att analysera en grupp av litauiskans specifika expressiva vokabulär – onomatopoetiska interjektioner.

Därför valdes onomatopoetiska interjektioner som studieobjekt, eftersom de utgör det minst problematiska området inom den expressiva vokabulären.

Arbetet är komplext eftersom problemet är kopplat till fonetik, fonologi, semantik och lexikologi.

Enstaviga explosiva konsonanter i onomatopoetiska interjektioner analyseras. Forskningen bygger på den allmänna teoretiska utgångspunkten att språkets konnotativa synestetiska ljudfunktion förverkligas genom akustiska egenskaper med universellt begripliga signaler.

Den huvudsakliga fonosemantiska funktionen hos klusiler som tillhör T-klassen är att imitera den paralingvistiska situationen handling – rörelse – kontakt. Valet av konsonant beror på dess akustiska egenskaper (ton, kompakthet), men kan påverkas av ljudets artikulatoriska särdrag (vilket är mycket typiskt för konsonanten /p/). Konsonanten /p/ har den största fonosemantiska vikten, medan /k/ är den mest neutrala.

Den huvudsakliga fonosemantiska funktionen hos tonande konsonanter i T-klassen är att uttrycka konnotationer av handling – rörelse – kontakt och att bära den fonosemantiska betydelsen av motsatt riktning eller inre handling. Konsonanten /g/ har den lägsta fonosemantiska markeringen, /b/ den högsta.

Sonoranter kännetecknas av konnotationen framåt–bakåtgående (uppåt–nedåtgående) rörelse. Ljudet /l/ har den högsta fonosemantiska informationshalten. Frikativornas fonosemantik har en epitetliknande karaktär och tillför sekundära rörelseegenskaper: ”jämnhet” (/s/), ”ojämnhet” (/š/), ”lätthet” (/ž/). Ljudet /š/ är det mest konnoterade.

Det finns en särskild grupp onomatopoetiska interjektioner som börjar med konsonanter av främmande karaktär. Våra onomatopoetiska interjektioner som börjar med ett främmande ljud visar ett ”förfinat” uttryck och berättarens önskan att utmärka sig genom en ”ädel” stil.

Kombinationer med affrikator utgör en mellanlänk mellan enstaviga och tvåstaviga kombinationer.

Undersökningen av onomatopoetiska interjektioners fonosemantik är det första steget in i det mest intressanta området av konnoterad vokabulär.

204