LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Nijolė ČEPIENĖ

KONSONANTER s OCH š, s OCH z, s OCH c, š OCH ž, š OCH č, z OCH ž samt c OCH č I LÅNORD FRÅN TYSKAN

I äldre litauiska skrifter och dialekter förekommer varianter av germanismer med konsonanterna s och š, s och z, s och c, š och ž, š och č, z och ž samt c och č. Det har redan skrivits att den tyska konsonanten š blev ljuden š och s i litauiskan, den tyska z > lit. z och s, den tyska c > lit. c och č, medan inga andra varianter har angetts (Giriūnienė 27–29).

Varianter med s och š. Vanliga är varianter med konsonanterna s och š, särskilt före p, t, till exempel: spýkerė ”spannmålsmagasin, kornbod” (i östpreussiska litauiska skrifter från 1500-talet), spýkeris (Prk) och spýkerė (i östpreussiska litauiska skrifter från 1500-talet, Rsn, Plšk), špykerė, špýkerė, špýkeris (i västra och sydvästra Litauen), jfr lågty. spîker ”dets.” (MndW), östpreussiska ty. špiker ”dets.” (Alm(PrW)); stūndas ”timme” (i östpreussiska litauiska skrifter från 1600-talet, JV 518, Kdl), stūnda (från 1700-talet, Šlu, Vlky) och stūndas (JV 16), štūnda (Prk), jfr lågty. stunde ”dets.” (Sehwers 126), östpreussiska ty. stund ”dets.”, högty. Stunde ”dets.”, stakìėtas och stakìėtas ”staketpåle; plankstaket” (utbrett i norra, västra och sydvästra Litauen, jfr lågty. stacket ”bräda”, pålstaket; östpreussiska ty. Stakėt ”staketpinne, plankstaket” (Fr II 360), högty. Staké ”pålat staket”. Även i en och samma källa (Bretkūnas bibel, A. Juškas sånger) kan de nedtecknade orden förekomma både med s och š.

Lånord med ordinitiala ljud s och š förekommer också före andra konsonanter, till exempel före v, l, m, n: svėlis ”tröskel” (N, K, NdŽ) och švėlis/švėlys ”väggstock, stock” (i östpreussiska litauiska skrifter från 1700-talet, Pgg, Lkš, Jrb), švėliai (Br, Lkš, Snt), jfr fhty. swelle (Kluge 691), preussiska švėl ”tröskel, grundbalk, stock” (Alm(PrW)); svėbelis ”tändsticka” är utbrett bland samogiterna (Dr, Krtn, Žd, Mžk, Kl) och švėbelis (LB 166, KŽ, Plk, Smln, Vn, Prk), švėbelis (NdŽ), švėbelis (Mrj, Brt, Grdž, Vdžg), jfr fhty. swēbel ”ost” (Kluge 691), preussiska šwebel ”tändsticka”; slėdes ”slädstockar för timmertransport” (J) och šlėdes (S.Dauk, Šlu, Klp, Skd, Pln), jfr mnlågty. slēde ”detsamma” (Sehwers 110), östpreussisk lågtyska šlēde ”detsamma”; smēra ”hjulfett” (N, /K/, KŽ) och šmėras (Q, KŽ, Vv, Mrj, Krs), šmėrė (Dr, Pš, Krš, Vkš), jfr mnlågty. smēr ”detsamma” (Sehwers 112), preussiska šmẽr ”detsamma” (Alm(PrW)).

Frågan är alltså om den tyska konsonanten š blev ljuden š och s i litauiskan. De tyska grundorden som anförs bredvid lånorden gör det redan möjligt att ifrågasätta detta påstående.

156

Den tyska konsonanten s framför l, m, n, w började från 1200-talet till början av 1300-talet att övergå till ljudet š. Denna process, som började i södra Tyskland, fortsatte senare i mellersta Tyskland, medan s förblev oförändrat över ett stort område där tyska lågtyska talades (Paul I 348, Lasch § 333). Enligt H. Paul skedde förändringen av ordinitialt s framför alla konsonanter samtidigt, och endast av grafiska skäl bevarades sp och st i skriften, eftersom dessa konsonantförbindelser var vanliga även i latinet (Paul I 348). På 1900-talet uttalades i östpreussisk tyska š i stället för västgermanskt ordinitialt s framför konsonanter (Mitzka 161—162, Natau 39). I K. Alminauskis arbete, som bygger på W. Ziesemers handskrivna ordbok ”Preussisches Wörterbuch”, återfinns dock ord med konsonanterna š och s, jfr špíl och spíl ”spik”, špunt och spunt ”tapp till en tunna”. I Östpreussen talades främst tyska lågtyska. Mellantyska hade bara varit en ”ö”, men detta språk var Preussens litterära språk. Lånorden med s har därför sannolikt hämtats från tyska lågtyska dialekter och är äldre — tyskt š har inte blivit s i litauiskan. Senare, under 1500- och 1600-talen och särskilt på 1700-talet, fick orden en mer högtysk prägel under inflytande från tyska högtyska, framför allt i stavningen. På 1700-talet tillkom fler ord med konsonanten š till följd av att fler människor flyttade in från områden där tyska högtyska talades. I dialekterna levde dock även s kvar.

I lånorden har den äldre tyska konsonantförbindelsen sk bevarats, till exempel: skỹvis ”tallrik” (N, K, TP 1880, 42, LC 1879, 38, Rsn, Kin, Prk, Krg, Klp), skỹvas (Prk, Klp), skỹvė (K, Rtr, NdŽ, KŽ), jfr lågty. schîw ”dets.” (ME IV 50); skiñdelis/ skindelys ”spån, takspån” (i östpreussiska litauiska ordböcker från 1600-talet, Adm,Skp, Grž, Krč, Vb, Vkš, Gr, Kdl), skiñdulis (R II 94, MŽ II 123, N, K, NdŽ, KŽ), skiñdelius (SD63, N, K, Ndž, Sut, I, KŽ), jfr lågty. schindele ”dets.” (ME IV 41); skiñkis ”dåligt, svagt öl, svagdricka” (Lex 74a, C II 412, Q 442, R II 305, MŽ II 409, N, LsB 285, K, K.Donel, Jn), jfr lågty. schenkebēr ”öl som man bjuder på” (Mnd W); skutulė ”träkärl med lock för smör, kvarg eller annat” (K, NdŽ, S.Dauk., KŽ), skutulas (NdŽ, Kos 210 (Šl), KŽ), jfr lågty. schuttel ”dets.”, fornhögty. scutala (Alm); skãpas ”skåp” (N, /K/, KŽ, Klp), skãpis (Klp, Kin), skãpė (BzF 169, KŽ, Šlu, Klp, Sg, Prk,), jfr lågty. schap(-pp-) ”dets.” (Sehwers 106). Det finns dock också senare ord med samma betydelse och ljudet š, till exempel: šiñdelis (K I 274, LC 1887, 21), škutulė (Mžš).

Den äldre tyska ljudkombinationen sk övergick i tyska högtyska till ljudet sch /š/. I mellantida tyska lågtyska skrifter används omkring år 1500 sk vid sidan av sch /š/. I slutet av 1500-talet förebrådde G. Rollenhagen westfalare i publikationen ”Niederdeutsches Jahrbuch” för att de inte kunde uttala ljudet š. Därav dras slutsatsen att man i Magdeburg och Brandenburgsområdet redan på 1500-talet uttalade ljudet š, som sammanföll med det tyska högtyska ljudet. Detta š var ett tonlöst palatalt ljud, ljusare än s. I vissa tyska lågtyska dialekter har ordinitialt sk ännu bevarats (Lasch § 334).

De nämnda uppgifterna visar att det i tyskan förekom parallella varianter med konsonanterna s och š. Litauiska lånord med ljuden s och š har sitt ursprung i olika tyska dialekter. Lånorden med s framför konsonanter kom huvudsakligen

157

från de lågtyska dialekterna och är äldre, medan former med š kommer från de högtyska dialekterna eller från högtyskifierade samogitiska ord och är yngre.

Varianter med s och z. I litauiskan finns varianter med ordinitiala ljuden s och z framför vokaler, t.ex.: supà ”soppa” (N, K, Rtr, KŽ), sùpe (R II 347, MŽ II 464, N, KŽ) och zupà (K), zùpe (i samogitiska dialekter), jfr nyhögtyska Suppe ”detsamma”; sàksas ”invånare i Sachsen” (N, K, NdŽ, Rtr) och zàksas (B 1032, K), jfr nyhögtyska Sachse ”detsamma”.

I preussisk tyska uttalades konsonanterna s och z också i denna position, jfr salwī, zalwīj bot. ”salvia”; sip, zip ”tvål” (Alm(PrW)). Den västgermanska konsonanten s var tonlös, men i lågtyska blev s i ordets inre tonande framför en tonande konsonant. I dag är det delvis tonande även i ordinitial ställning framför en vokal (Lasch § 329). Således kan orden med s vara äldre och ha sitt ursprung i lågtyska dialekter. De sydtyska och mellantyska dialekterna kännetecknades emellertid inte av tonande konsonanter (Paul I 343). Därför kan man hävda att lånorden med s och z troligen härrör från olika tyska dialekter, det vill säga att tyskt z inte har övergått till litauiskt s.

Varianter med s och c. I skrifter och dialekter förekommer varianter av germanismer med konsonanterna s och c, t.ex.: dýselis/dyselỹs ”visare, dragstång” (i litauiska ordböcker från Ostpreussen sedan 1600-talet, i västaukštaitiska och samogitiska dialekter) och dýcelis (BzF, KŽ), dycelė (Šlu), dycelė (Prk, Plik, Klp, Šlu), dicelė (Klp), jfr medellågtyska dïssel ”detsamma” (Sehwers 27), ostpreussisk lågtyska dīsel (Mitzka 162); syrupas ”sockervätska” (Q), sirupas (NdŽ, Adm) och cỹrupas (Grg, Šts), cýrupas (K), jfr medellågtyska sirup, sirop (Sehwers Lw), nyhögtyska Sirup ”detsamma” och preussisk tyska Zīrop ”detsamma” (Fr 495); svìkis ”tapp, tunnpropp” (S.Dauk., J, KŽ, Yl, Lc, Mžk, Prk, Štk) och cvìkis (KŽ, Jnš, Grž, Krš), čvikis (Šl), jfr medellågtyska swìck (ck) (Sehwers 128) och ostpreussisk lågtyska zwicke (Alm(PrW)).

Såsom exemplen visar har lånorden med ljuden s och c troligen kommit från olika tyska dialekter: de med s från lågtyska och de med c från högtyska dialekter i preussisk tyska.

Varianter med š och ž. Det finns lånord med konsonanterna š och ž, t.ex.: šiùrštas ”förkläde” (Bb 1 Mos 3, 7, MŽ, N, K, KŽ, Jms), diminutiv šiùrštelis (RD 12, KlvD 249) samt det vitt spridda žiùrštas, jfr preussisk tyska šoršt, šėršt ”detsamma” (Alm(PrW)); šveñgelis ”benämning på en vagns stång” (Klp, Šlu) och žveñgelis (Vgr, Akm, Žml), jfr nyhögtyska Schwengel ”anordning som gungar, vibrerar eller roterar”, medellågtyska swęngel, nyholländska zwengel (Kluge 692). Även i preussisk tyska fanns ord med ljuden š och ž, jfr brùša, brużo ”rasa, dåna, brusa” (PrW 845); preussisk lågtyska brõšor, brāžer (Klp), Bratscher ”pratsam person, skrytmåns” (PrW 766).

Varianter med š och č. Lånord med ljuden š och č har också påträffats, t.ex.: šėrė ”spinnrockens vinge” (i litauiska ordböcker från Ostpreussen sedan 1700-talet, brukat i dialekter (Klp, Krtn, Pln, Dr, Kal, Šlu, Ms, Skd, Šl, Tl/…/) och čėrė (Klp), jfr ostpreussisk tyska šėre ”detsamma” (Alm(PrW)); šarpúoti ”vässa, göra spetsig” (N, K, NdŽ, KŽ, J, Klp) och čer·pyti ”göra spetsig” (J), jfr nyhögtyska schärfen ”detsamma”; jfr de ovan nämnda preussisk-lågtyska brõšor och Bratscher.

158

Eftersom det fanns varianter med konsonanterna š och ž, š och č i preussisk tyska, kan lånorden med dessa ljud ha kommit in i litauiskan från dialekter av preussisk tyska.

Varianter med z och ž. Varianter med konsonanterna z och ž förekommer, t.ex.: žak(a)s ”säck” (PVG 239 (1765), B 543) och žal(a)s¹ (i litauiska skrifter från Ostpreussen sedan 1700-talet, Klp, Šlu.), jfr nyhögtyska Sack ”detsamma”; žógas ”såg” (B 136, R, MŽ, N, K, NdŽ, KŽ), zóga (B 1033, N, NdŽ, KŽ) och žiȯgas (Q, R, MŽ, KŽ, Graž, Dbč, Gdl, Lzd, Mrk, Pjv), žiȯga (KŽ), jfr preussisk tyska żoge ”detsamma” (Alm(PrW)), medellågtyska sage (ME IV 695). Konsonanterna z och ž kan också stå inne i ord, t.ex. kézas ”ost, kvarg” (Lex 53, Q 292, B 880) och kéžas (i litauiska skrifter från Ostpreussen sedan 1700-talet, J, Kv, Snt, Skr, Bt, Ar), jfr ostpreussisk tyska kéz ”ost” (Mitzka 129), preussisk tyska kėš ”detsamma” (Alm(PrW)).

Ordfinalt s efter en vokal i substantiv och adjektiv i preussisk tyska var ett frikativt ljud (Fr II 240–241). I gammal geminata och i gammal ordfinal position uttalade de ostpreussiska lågtyskarna ett tonlöst ljud, medan det i ny ordfinal position vanligen var tonande, jfr uas ”gata”, róž ”ros” (Mitzka 162). I preussisk tyska fanns ord med konsonanterna z och ž inte bara i slutet av ordet utan även i början, t.ex.: briz, briž ”bris, kraftig vindby” (PrW 807), żok, żok ”halvstrumpa”, żėle, żėle ”(sele)rem, remtyg” (Alm(PrW)). Förekomsten av ljudet ž i ostpreussisk lågtyska beläggs också av exempel i W. Mitzkas och O. Natau arbeten, även om tonande ž sällan förekom i germanska ord, främst i lånord. W. Mitzka var osäker på ursprunget till ljudet ž i ostpreussisk lågtyska. Han undrade om ljudet hade utvecklats ur västgermanskt sk eller s, eller uppkommit genom påverkan från litauiska, polska eller franska. Eftersom det fanns ord med konsonanterna z och ž i ostpreussisk tyska, kan de litauiska lånorden med dessa ljud alltså ha kommit från dialekter av preussisk tyska.

Varianter med c och č. Lånord med ljuden c och č har också påträffats, t.ex.: akciżė ”indirekt skatt på varor” (PVG 188), akciżas (Kp) och akčyžė (C 1175, B 43, MŽ 2, PVG 112, A 1884, 190, N, K), akčyžia (K I 37, PVG 341), jfr preussisk tyska Akzise ”skatt, särskilt på öl, mjöd och andra drycker” (PrW 104); čiekis/čiekis ”märke; fläck” (Kel 1881, 183, Mrj, Vdžg, Rdm, Žgč), ”redskap för att märka något” (PVG 446, Mrj) och čėkis/čiekis ”märke” (i litauiska skrifter från Ostpreussen sedan 1600-talet, BsP III 117), ”redskap för att märka något” (sedan 1700-talet), jfr preussisk tyska zėxen ”märke” (Alm(PrW)); hybridform čimernink(a)s ”snickare” (i litauiska ordböcker från Ostpreussen sedan 1600-talet) och čimerninkas (C 1054, R II 413, MŽ II 71, N, K, KŽ), jfr nyhögtyska Zimmerer, Zimmermann ”detsamma” (Alm).

I W. Ziesemers och H. Frischbiers ordböcker är tyska ord med konsonanterna c och č upptecknade, t.ex.: Pritsche och pritze ”britsar, liggplatser”, pratsch och pratz interj. ”plötsligt” (PrW 771), Brudergrucz ”gröt åt ordensbröderna” (PrW), jfr nyhögtyska Grütze; Zetschke och Tschezke zool. ”bofink (fågel) Fringilla can-

¹ Dessutom har lånord med ordinitialt š också upptecknats: šākas LB 185 (Grl), KŽ.

159

nabina” (Fr II 414, 492). I Tyska ordens språk förekom ord med cz /č/ i stället för n.v.a. z /c/, t.ex.: herrengrocze, -pelcz, -smalcz (Ziesemer 115). Det innebär att tyskarna i Ostpreussen redan uttalade ljudet č i stället för c, och därför har tyskt c sannolikt inte övergått till litauiskt č.

Eftersom det i tyska dialekter, särskilt i Ostpreussen, förekom ordvarianter med konsonanterna s och š, s och z, s och c, š och ž, š och č, z och ž samt c och č, antar man att lånorden i litauiskan med dessa ljud kan ha sitt ursprung i tyska dialekter.

FÖRKORTNINGAR FÖR LITTERATUR OCH KÄLLOR

Alm - A l m i n a u s k i s K. Tyska lånord i litauiskan. Del I: De tyska lånorden i litauiskan, K: S:t Kasimirs bokhandel, 1934.

Giriūnienė — G i r i ū n i e n ė S. Fonetisk anpassning av tyska lånord i litauiska skrifter från 1500–1700-talen i Ostpreussen. II. Konsonantism. — Kalbotyra 29(4), 26–31, 1978.

Kluge — K l u g e F. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 17. Auflage, Berlin: Walter de Gruyter. & CO, 1957.

Lasch — L a s c h A. Mittelniederdeutsche Grammatik, Halle: Verlag von Max Niemeyer, 1914.

ME - M ū l e n b a c h a K. Lettisk ordbok. Redigerad, kompletterad och avslutad av J. Endzelīns, Riga: Kultūras fonda izdevums, 1929–1932.

Mitzka — M i t z k a W. Ostpreussisches Niederdeutsch nördlich vom Ermland, Marburg: N. G. Elwert’sche Verlagsbuchhandlung, 1919.

MndW — S c h i l l e r K., L ü b b e n A. Mittelniederdeutsches Wörterbuch, Münster in Westf.: Aschendorffsche Verlagsbuchhandlung, 1931.

Natau — N a t a u O. Mundart und Siedelung im nordöstlichen Ostpreußen, Königsberg; Berlin: Ost-Europa-Verlag, 1937.

Paul — P a u l H. Deutsche Grammatik 1, Halle (Saale): VEB Max Niemeyer Verlag, 1956.

PrW — Z i e s e m e r W. Preußisches Wörterbuch, Königsberg: Gräfe und Unzer, 1935–1944. (PrW) — W. Ziesemerio ”Preußisches Wörterbuch” rankraštis, kuriuo pasinaudojo K. Alminauskas.

PVG — Preussiska myndigheters uppmaningar och berättelser riktade till litauiska bönder. Sammanställd av P. Pakarklis, V.: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1960.

Schwers — S e h w e r s J. Die deutschen Lehnwörter im Lettischen, Zürich: Buchdruckerei Berichthaus, 1918.

Schwers — S e h w e r s J. Språk- och kulturhistoriska undersökningar främst om det tyska inflytandet på lettiskan, Berlin: Kommissionsförlaget Otto Harrassowitz Wiesbaden, 1953.

n.nl. — modern nederländska. n.v.a. — modern högtyska. Pr. — preussisk. Rt. — östlig. v.v.a. — medelhögtyska. v.v.ž. — medellågtyska. v.ž. — lågtyska. Övriga förkortningar är desamma som i den stora ordboken över litauiska språket.

160

_{KONSONANTERNA s OCH š, s OCH z, s OCH c, š OCH ž, š OCH č, z OCH ž, c OCH č I LÅNEORD FRÅN TYSKAN}

Sammanfattning

I äldre litauiska skrifter och dialekter finns varianter av germanismer med konsonanterna s och š, s och z, s och c, š och ž, š och č, z och ž, c och č, t.ex.: spýkėre och špýkėre ”Speicher”; sãksas och zãksas ”Sachse”; dýselis (dyselys) och dýcelis, -ė ”Deichsel”; šiūrstas och žiūrstas ”Schürze”; šėrė och čėrė ”Schere am Spinnrad”; žākas och žākas ”Sack”; cėkis (ciekis) och čėkis (čiekis) ”Zeichen; Gerät zur Zeichnung”.

Låneorden med s kommer oftast från de lågtyska dialekterna och är äldre, medan de med š kommer från de högtyska dialekterna eller är lågtyska ord som har högtyskats och är yngre. I låneorden har den äldre tyska konsonantförbindelsen sk bevarats, vilken senare blev š, t.ex.: skāpas, -ė ”Schrank”; skūndėlis, -ys ”Dachschindel”; skūpys, -as, -ė ”Teller”; skūnžis ”schlimmes, schwaches Bier”; skutūlė, -ulas ”Schatulle”. De litauiska varianterna med de ovan uppräknade konsonanterna kan härstamma från tyskans grundord, eftersom det i tyska dialekter, särskilt i Ostpreussen, fanns varianter av samma lexem med de nämnda konsonanterna.

161