LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Elena GRINAVECKIENĖ

LITUANISMERNAS ANPASSNING I VITRYSKA DIALEKTER OCH METODER FÖR ATT KÄNNA IGEN DEM

Litauiska dialekter, som av olika politiska, sociala och ekonomiska skäl under historisk tid hamnat omgivna av vitryska dialekter och påverkats av deras assimilerande inflytande, anpassade sig till det vitryska språksystemet, assimilerades och förlorade många grundläggande drag i sitt modersmål, särskilt dess livfullhet, korrekthet och uttrycksfullhet; samtidigt lämnade de efter sig tydliga spår av sin faktiska förekomst i dessa områden. Den fortsatta utvecklingen av ord av litauiskt ursprung som kommit in i det vitryska språksystemet och slagit rot där är mycket olikartad och i allmänhet komplicerad. Den beror oftast på när lituanismen lånades in och på dess geografiska utbredning. Äldre lituanismer och sådana från områden i Vitryssland längre från Litauen har förändrats och slaviserats så mycket att det ofta är verkligt svårt att känna igen dem. Nyare lituanismer och sådana som används närmare den litauiska gränsen har ännu inte underkastat sig detta inflytande i lika hög grad, och de är oftast lättare att identifiera.

Mångåriga expeditioner för att söka efter lituanismer i vitryska dialekter (särskilt i gränsområdena mot Litauen och de litauiska dialekterna) och detaljerade undersökningar av dem (1956–1996) har gett många nya uppgifter som ganska tillförlitligt belyser dragen i deras anpassning till det vitryska språksystemet, avslöjar vitryska avlagringar och gör det möjligt att identifiera dem med relativt stor precision.

Först börjar lituanismerna oftast så småningom förlora sin ursprungliga (medförda) litauiska form och anpassar den oreserverat till det vitryska språksystemet; betydande kvalitativa förskjutningar och avvikelser från litauiskan uppstår i deras form och innehåll, de ingående delarnas roll och funktion börjar förändras, och de får omedelbart drag som är främmande för dem i det vitryska språket.

En lituanism som kommit in i vitryska dialekter och slagit rot där förlorar genast, plötsligt, sin tonaccent. Detta beror på att vitryska saknar tonaccenter. När den smälter in i dialekterna lägger den alltså av sitt främsta tecken på litauiskhet och nationalitet – sin särart; den förlorar sin prydande dräkt och utarmas. Vi har dock lagt märke till att litauiska ortnamn, hydronymer, efternamn och liknande i vitryska dialekter, exempelvis i trakten kring Kamojys (Pastovys distrikt, Vitryssland) och på andra håll, fortfarande har bevarat sin ursprungliga akutaccent i diftongerna i, u + l, m, n, r och uttalas tydligt (LKK XXX 126–128). Men detta är naturligtvis redan ett atypiskt, tillfälligt fenomen. Enligt vår mening är tonaccenternas försvinnande det tydligaste tecknet på att lituanismernas accentuationssystem närmar sig de vitryska dialekterna.

171

När lituanismen förlorar tonaccenten förlorar den genast, mycket snabbt, också sin litauiska betoning – den underkastar sig omedelbart de vitryska lagarna för växlande betoning.

Så har lituanismerna койш < káušas, лойж < láužas och andra, som i litauiska dialekter hade fast rotbetoning (t.ex. káušas, káušo, káušu, káušai och liknande), får nu växlande betoning enligt lagar som är typiska för vitryska, t.ex. койшу, кайша́, кайшо́м... Lituanismen бо́нда < bandà och andra, som tidigare hade växlande betoning (: bandà, bandõs, bandái, bandà...), får nu fast betoning (:бо́нда, бо́нды, бо́ндай...), och så vidare.

Samtidigt som lituanismernas tonaccenter försvinner och deras accentuationssystem jämnas ut konstateras också att deras betonade och obetonade långa stavelser helt sammanfaller med de korta. Alla vokaler i en lituanism förlorar sin längdskillnad. De blir alla kvalitativt likadana, som i vitryska, till exempel ата́дурам ’separat’ (< atódurom ’isolerat’) (СБГ I 103), баже́лка ’liten knopp’ Lis. (< buoželė + ka), гаруды (< arúodai), г’ілонь¹ Rod. (< gyluonìs), г’іве́лка ’pempė’ Achr. (< gyvėlė + ka), Г’убін (LKK XXX 116) ’skogsnämning’ Rod. (< Guobýnas), кукуць ’grisunge’ (LKK XXX 116); ’visselpipa’ (Мат., 86), (< kūkūtis, kaukūtis), купене́ць Rod. (< kopinėti), падзі́нка Kur. (< puodýnė + ka), шніпе́ць Kam. (< šnýpšti), тру́кзель Kir. (< trúkžolė), визикава́ць Bok. (< vyzdėti) ’leta’ och andra.

Det har konstaterats att de lituanismer som i regel inte ändrar sitt utseende när de vitryskifieras är de vars fonetiska system (främst dialektalt) och betoning överensstämmer med vitryskans, till exempel апі́кула ’lathund’ (СБГ I 87) (< apýkula ’detsamma’), бумбе́ла (< dial. bumbėla, b embėlė), кяту́рка ’sprund framtill på herrbyxor’ (СБГ II 597–598) (< ketūrka ’detsamma’), кумша́ ’utfyllnad med grenar av ojämnheter på en väg’ Rag. (< dial. kumšà, kamšà ’detsamma’), стадба́ ’bröllop’ Kam. (< mišà ’detsamma’), вяпла ’slarver’ (СБГ I 389) (< vėpla ’detsamma’), вягела (СБГ I 389) (< dial. vėgėlà, vėgėlė), вапсва́ (СБГ I 281) (< vapsvà ’detsamma’), кипа́пла (СБГ II 464) (< kerépla) och många andra.

Ändelsen -as faller helt bort endast hos äldre lituanismer, till exempel apýд (< arúodas), бронкт/брункт ’branktas’, койш (< káušas), карш (< kéršas), лойж (< láužas), ройст (< raìstas), сцимбу́р (< stim̃būras), склют/шклюот ’skliutas’, жа́г’ar (< žágaras) och andra. Om två konsonanter som är svårare att uttala uppstår när denna ändelse faller bort, skjuts э(a) in mellan dem, till exempel сві́рэн/сві́ран (< sví̃nas).

Det finns lituanismer där endast konsonanten -s faller bort från ändelsen -as. Därigenom omvandlas sådana maskulina substantiv till neutrum. På så sätt blir litauiska ord med två genus lituanismer med tre genus, till exempel бро́нкта (< bránktas), бе́рала (< bėralas), ’ovannat spannmål’, ро́йста (< raìstas), шва́рка (< švárkas), хо́хла ’borst på ett djurs nacke’ (< kák las ’nacke’), ко́та (< akúotas), жлу́кта/жлу́та/жлу́хта ’žlūgtas’ (СБГ II 1481) < žlúgtas),

¹ Artikeln återger det vitryska lituanismens klusila г med den modifierade bokstaven г försedd med ett akut tecken – г’.

172

О́пса² (< Ápsas) m.fl.

Lituanismers ändelser -is, -ys faller vanligen bort helt. Konsonanterna ж, ш som hamnar i ändelsen uttalas hårt, alla andra mjukt. T.ex. г’ир’эль (< gigėlis), г’иль (< gylỹs), куль (< kūlỹs), курмёль ’en sådan fisk’ (< kurmėlis), лаг’ёс (< lagėsis), кукуць (< kukūtis ’grisunge’ och kaukutis ’visselpipa’), бродзень (< bradinỹs), пар’гойш (< ragaišis), Абаль ’efternamn’ (< Ábuolis ’Obuolỹs’ < obuolỹs) m.fl. Det finns emellertid fall där endast ändelsen -s faller bort, t.ex. скилүндзи (< skilándis), och lituanismens form blir plural, eller så förekommer det att ändelsen -is ersätts av ändelsen -a, t.ex. шкilėnda (СБГ V 479) < skilándis; substantivet blir då feminint. Närmare gränsen mot Litauen är det jämförelsevis ovanligt att lituanismers ändelser –as, -is är intakta, t.ex. kápklic (< karklỹs) ’vide’, г’ór’ic ’objuden gäst vid bröllop’ (< gúogis) Vid., р’эзас (< réžas) ’rågång’, báг’anac ’hök’ (< vánagas) Rod. m.fl.

Ändelsen -a i litauiska ord bevaras oftast intakt i lituanismer, t.ex. но́шита (< naštà), кумша́ (< dial. kumšà, lit. kamšà), бо́нда (< bandà), стабда́ (< stabdà), вяпла (< vėpla ’vėpla’) m.fl., men vid sidan av den förekommer ibland också ändelsen -ia i olika dialekter, t.ex. пу́тра/пу́тря (< putrà). Den dialektala ändelsen -a i det litauiska ordet förblir också intakt i lituanismen efter ett hårdnat l, t.ex. бумбяла (< dial. bumbėla, lit. bambėlė).

Eftersom de belarusiska dialekternas system saknar vokalen ė, som är karakteristisk för litauiskan (dial. ė), försvinner den först ur lituanismerna. Alla lituanismer av ė-stam blir vanligen io-stam när de slaviseras, mer sällan o-stam, t.ex. пі́мпа (< dial. pímpė, lit. pėmpė), pav’ге́ня (< raugiénė), сауcéня (< sausiénė), кру́шня (< krūšnė), ду́лька (< dùlkė), Паці́лта (< Patìltė ’ängens namn’ Vid., Гертоклі́ня (< Girtuoklýnė) ’del av skogen’ Vid., пасакі́ля (< rasakìlė), Падру́кша (< Padrūk-šė) ’ängens namn’ Vid., вирці́ня (< virtinė) m.fl. Det finns fall där ändelsen ė i en slaviserad lituanism (särskilt en som lånats in för länge sedan) också kan falla bort, t.ex. я́хждель ’en sådan starr’ (< júodžolė ’detsamma’), och dess grammatiska genus blir maskulinum.

Lituanismer av i-stam tappar i regel också ändelsen -is; konsonanten som hamnar i slutet är vanligen mjuk, t.ex. клець (< klėtis), сверць (< svirtìs), не́марасц (< nėrimastis) m.fl., även om det finns fall där deras ändelse -is ersätts med ändelsen -ia, t.ex. виршня/шивиршня/сибирня ’stång’.

Lituanismerna har också tappat ändelsen -(i)us (i vårt material endast i efternamn) och samtidigt utelämnat suffixkonsonanten -v-, t.ex. Куле́йч (< Kulėvičius), Лунке́йч (< Lunkėvičius) Rod. Att konsonanten -v- faller bort i suffixet -evič- har troligen uppkommit när dessa efternamn lånades in från litauiskan (jfr motsvarande efternamn i trakten kring Dieveniškės, Uscineiči’us ’Ustinavičius’, Vaškėleiči’us ’Vaškelevičius’,

2 Det förekommer fall där forskare som undersökte dialekten 1985–1987 utan att beakta ortnamnets övriga kasusformer (t.ex. édy da О́пса; жыў пад О́псам m.fl.) tämligen vårdslöst betraktade det neutrumformade ortnamnet О́пса ’Apsas’ som feminint och behandlade det så genom hela artikeln (se LKK XXVIII 99–117).

173

dar plg. Turska 1982: 67).

Lituanismer med ändelsen -uo är mycket få, och när de slaviseras varierar vad som händer med ändelsen, t.ex. стума́ (< stuomuo, eller möjligen från stumā) ’stomme’, шаламянь (< šelmuo, eller möjligen från šelmenys).

Plural nominativändelse hos belarusiska lituanismer är alltid den slaviska -і(ы) och saknar, liksom i belarusiskan, grammatiskt genus, t.ex. рэзґіні (< rėzginės), бразґуны́ (< brazgūnai), пумпо́лакичы ’smörblommor’ (< dial. pumpólakščiai), páґуці ’små kälkar’ (< rāgutės), лӯпы (< lūpos), зяўны (< žiāunos), ато́жалы (< dial. atāžalos, lit. ātžalos), бальзе́ни (< balžienai, balžienos), го́хты (< gāktos), жэгґіні (< žaginiai) m.fl.

Belarusiska diminutivsuffix fogas ofta till lituanismer utan att ge bildningen diminutiv betydelse, t.ex. кілічка (< kielė + ічка), капу́шка ’liten kupa’ (< kaũp-ti+ушка), ко́йрачка ’vänsterhänt’ (< kairỹs+ачка), кло́ўсичка ’en som tycker om att lyssna under fönstren’ (< klaus-ýti+ічка), бу́рбалка (< burbulas+ка), бру́нтачка ’branktas’ (< бру́нта+ачка, бру́нкта+ачка), подзі́нка (< puodynė+ка), кумпячо́к (< kumpis+ачок) m.fl.

Även om lituanismers rot längst står emot slaviseringspåverkan och därför är det lättast att känna igen dem på den, genomgår också roten olika förändringar och får en jämförelsevis svårförutsägbar utvecklingsriktning; dess vokalism och konsonantism uppvisar företeelser som ofta är främmande för litauiskan. Som vi tidigare har konstaterat blir den betonade vokalen a nästan alltid trängre, liksom a som första led i diftonger och ljudförbindelser, och övergår i o, t.ex. бо́нда (< banda), бронкт (< brañktas), кро́уш (dial. kraušas) ’päron’, ло́уж (< lāužas); пойсать (< paišyti), го́хты (< gāktos), сто́ці (< stāčias), ро́йст (< raistas), сомиц (< sāmtis) m.fl. (se LKK XXVII 124).

Diftongerna uo och au försvinner också ur lituanismerna, eftersom de inte är typiska för belarusiskan. När diftongen uo försvinner har den i olika dialekter och vid olika tidpunkter gett upphov till tre reflexer: o, a, u, t.ex. Ёдлавічы (< dial. Júodek-nai, lit. Júodelėnai), г’а́ба (< guõbas), ару́д (< arúodas) (se LKK XXVII 125–128); au – fyra – oy, o, a, u, t.ex. ло́уж (< lāužas), ложа́виска (< lāužas+ависка), капу́шка ’liten kupa’ (< kaũpti + ушка), куку́цъ ’visselpipa’ (< kaukutis³ m.fl. (se Baltistica 1989: 70–80).

I de belarusiska dialekterna finns lituanismer med en oregelbundet palataliserad rotkonsonant, t.ex. кло́ня ’klippon’, сюптня ’suktinis’, кло́мбы ’träskor’ m.fl.

Lituanismers velara n framför k och g samt klusilen g slaviseras i mindre grad; detta visar att ord som bevarat dem oftast kan vara av litauiskt ursprung, t.ex. инг’ірічнік ’vingiarykštis’, Ві́нг’ра ’Vingra, ett ånamn nära Kamojai Pastovys

³ Exempel ur texter på Zietelas litauiska dialekt, utgivna 1995 och nedtecknade 1901–1903 av den framstående polske språkforskaren professor J. Rozwadowski, kóūła och k’óūłe ’sugga’ (Rozwadowski 1995: 42), visar att diftongen au troligen kan ha börjat monoftongeras även i själva litauiska dialekten, medan den ännu var levande, till följd av påverkan från de belarusiska dialekterna.

174

raj’, púnkili ‘rödbetor’ etc. Den polska lingvisten H. Turska betraktar de områden i Belarus och Polen där sådant n förekommer som platser med litauiskt substrat (se Turska 1982: 64 m.fl.). Den framstående polske dialektologen prof. Stanisław Glinka, som i de belarusiska och polska dialekterna kring Augustów påträffade ett för de slaviska språken främmande velart n, betraktar det med rätta som en kvarleva från det litauiska språk som talades i dessa trakter under historisk tid (Glinka 1990: 119–120 och den bifogade kartan).

Det har också noterats att belarusiska lituanismer har konsonanten ch i stället för den litauiska konsonanten k, t.ex. го́хты (< gáktos), ху́рстацца ’röra sig’ (< kùrstytis), рjóхаць ’grymta’, хо́хла ’hår på grisens nacke’ (< kákłas), хлúба (< klúbas ’klå’), хайлуха ’lösaktig kvinna’ (< kiaulė+уха), хурну́ (< kurniau) m.fl. Detta är inget annat än ett tecken på lituanismens slavisering; jämför också den omvända regeln i slaviska lånord i litauiska dialekter: káta (< br. хата), koč ’fastän’ (< br. хоць). Det är relevant att påpeka att vissa belarusiska dialekter ofta sätter den för slaviska språk typiska konsonanten ch även i stället för k i lånord från andra slaviska språk eller från andra belarusiska dialekter, t.ex. ху́ртка ’jacka’ Sal. (< рус. куртка ’detsamma’), ха́тар ’inflammation’ (< рус. катар ’detsamma’), хвадра ’en fjärdedel av en månad’ (< рус. квадра ’detsamma’), харму́шка (< рус. кармушка ’detsamma’), хорт Mal. (< рус. курт), хо́хлюш (< рус. коклюш ’detsamma’). Enligt vår uppfattning är detta en särskilt värdefull egenskap som gör det möjligt att misstänka att alla belarusiska ord med sådant ch antingen har annat ursprung eller är inlånade från andra dialekter.

När man identifierar belarusiska lituanismer måste man alltså ha dessa följder av deras slavisering i åtanke, beakta dem och tillämpa dem.

Det är ganska svårt att identifiera lituanismer när rotens initiala konsonant genom icke-etymologisk växling ersätts med en annan, som förvränger deras ursprungliga form. Följande vanligare fall av sådan konsonantväxling har noterats:

a) Ordbegynnande s- ersätts med š- шмі́рак ’fläsksvål’, шклюот ’skliutas’, шме́рг’я ’snor’, шло́кшына ’skikt, bast’, шкіле́нда ’skilandis’, шклузбо́к ’skilandis’, швіршну́ ’stång’ m.fl.

b) Ordbegynnande p- och även v- ersätts med det tonande b-, t.ex. бу́кшты ’grenar som sänkts ned i vattnet så att fiskar kan gömma sig’, бо́йсаць ’ta hänsyn till’, бірба́ты ’sladdrig’ m.fl.

c) Ordbegynnande k- ersätts med det tonande g-, t.ex. г’яблы (< kėblas), ’misslyckad’, глу́мбы/глу́бы (< klùmpės) m.fl.

d) Mer sällan förekommer att ordbegynnande g- ersätts med d-; l- och n-; j- med l-, t.ex. драбе́сты (< grebėstai), ну́рба (< люрба) ’tjock trästicka’, лютру́ца (< jùdrė+ца) ’ett sådant ogräs som slingrar sig kring linet’ m.fl.

e) Det förekommer också lituanismer med en icke-etymologiskt förändrad stamkonsonant, t.ex. пацуба́йла ’någon som länge känner och petar’ (< dial. рацига́ла, standardspr. pačiupáila), ре́звины (< rėzgìnės), рóyг’aч ’den som sörjer högljutt’ (< raudóti+ач), кульня/кульжа́ (< kùlsė), каптано́сы ’uppnästa’ (< karkanósis) m.fl. I belarusiska dialekter finns också lån av denna typ från andra slaviska språk, t.ex. трудні (< рус. тру́тни), ярмарка (< рус. ярмарка) m.fl.

Motsvarande fall av icke-etymologisk konsonantväxling förekommer också i litauiska och

175

i lån i vitryska dialekter från andra språk eller dialekter, t.ex. šėkštas (< kėkštas); ко́бачка ’liten grop under bröstet’ (< ко́бачка ’detsamma’), крымытник ’en sådan medicinalväxt’ (< рус. трыщутник ’detsamma’), кужу́рка ’väst’ (< рус. тужурка ’detsamma’), батла́шка ’militär vattenflaska av metall’ (< рус. баклажка ’detsamma’) m.fl.

Det finns också betydande svårigheter med rekonstruktionen av lituanismer i de fall då ordets begynnelseljud, vanligen en rotkonsonant och mer sällan en vokal, har fallit bort, t.ex. капа́ч (< skaročius), про́га (< spragà), клу́нкі ’leder’ (< шкулу́нкі < шлу́нкі < šlaunys), рюхаец (< kriūks), иксба́ (< viksva), инг’иру́чник (< vingiarykštis), ко́ткі (< akuotai), виршня ’hävarm’ (< свиршня), расхле́йдацца ’sprida sig’ m.fl. Lån av denna typ förekommer även i vitryska dialekter, inlånade från andra vitryska dialekter och från ryskan, t.ex. япру́к (< вяпру́к), яntroбы (< вентро́бы), ярушка (< дзяру́шка), яўкі (< ва́йкі) m.fl.

Trots dessa lexems ursprungliga form förekommer det, när man inte söker efter den, även ganska felaktiga och ogrundade etymologiseringar. Så har det exempelvis gått med det tidigare nämnda KÓTKI (akuotai) (ЭСБМ I: 102; V: 104).

När lituanismen slaviseras får den ibland en tillagd vokal eller konsonant, t.ex. acbép/ acbíp ’hävarm’, rapýd ’spannmålsbod’ m.fl. I dessa fall förblir roten nästan oförändrad; lituanismen låter litauisk och är jämförelsevis lätt att känna igen.

Ibland skjuts en konsonant in i lituanismens stam, t.ex. гу́льшта (< gūžta), клу́нкі ’leder’ (< шклу́нкі) m.fl. Den inskjutna stammkonsonanten har i allmänhet inte någon större betydelse för att lexemet ska kännas igen – dess betydelse och hela ordets litauiska klang bidrar särskilt till detta.

I vitryska dialekter förekommer många lituanismer där en konsonant eller en hel stavelse har fallit bort (synkope), t.ex. непу́м ’oro’ (< neramumas), бру́нта ’branktas’, шу́мята (< šūmėtė), шу́я (< šunauja), шалау́я (< šalavija), кýраčki ’hälben på benen’ (< кýкараčki < каūkaras+ачки) m.fl. Lån av denna typ förekommer också i vitryska dialekter med slaviskt ursprung, t.ex. калалу́ха ’hägg’ (< халаха́луха ’detsamma’), калма́шка ’en sådan vagn’ (< калама́шка ’detsamma’), мана́рка ’jacka’ (< мары́нарка ’detsamma’), самаре́ска ’maskin för att skörda potatis’ (< саламаре́ска ’detsamma’), ячнíška ’kornmjöl’ (< ячмені́шча ’detsamma’) m.fl.

Förändringen i de ingående delarnas funktion i ordet, som de vitryska dialekterna har orsakat hos lituanismer, framgår tydligt av att hela lituanismen (inklusive dess ändelse) ibland betraktas som enbart stam, till vilken vitryska ändelser fogas. Så har man exempelvis hört lituanismer med dubbla ändelser i dialekter som talas av vitryssar, huvudsakligen bosatta vid Litauens gräns – den litauiska ändelsen är vanligtvis en oböjd singular nominativändelse som har generaliserats till alla kasus, medan den vitryska ändelsen förändras när lituanismen böjs; t.ex. го́гіцы прышлі да васёлі. Vid. ’obudna gäster – guogiai kom till bröllopet’; гу́ча го́гіцаў сабралась. Vid. ’många guogiai samlades’; плялі ко́шчыкі з ка́рклісаў. Vid. ’de flätade korgar av vidjor’; ба́г’анасы ку́ры ла́паюць. Rod. ’hökfåglar fångar höns’; тры ре́засы зямлі меў. Rod. ’han hade tre remsor jord’ m.fl.

Det betyder att den litauiska ordändelsens funktion i detta fall isoleras helt, medan ordstammen utvidgas på konstlad väg. En sådan modifiering av lituanismer, dessutom

176

utan tvekan kan ofta försvåra en exakt rekonstruktion av dem.

Ibland förekommer också här fall där konsonanten i ett litauiskt ords stamfinal på grund av metates flyttas längre fram i lånordets stam och en annan stamkonsonant blir stamfinal, t.ex. брунткі < брункты (< tarm. brunktai, bk. brañktai), брунтко́у < брунто́ў, прышчы́ць ”svida” (< першы́ць ”per-šti”), сквярстуне́ (< skerstuvės), карла́па (< кера́пла) ”klumpig, tafatt”, ро́скач (< skaročius), мórва (< мóyра) ”myr”, ві́схва (< viksva).

Liknande fall förekommer också bland lån från andra slaviska språk, t.ex. ко́блік ”kilbukas” (< ко́блік ”d.s.”), прае́рх ”praskiepas” (< прапе́рх ”d.s.”).

Rekonstruktionen av lituanismer försvåras i själva verket av andra metatetiska förändringar hos dem, som oftast inte berör deras stamfinal. Så har exempelvis lituanismen лю́рба ”tjocka träspån” (СБГ II 314) på vissa håll blivit ру́льба ”d.s.” (СБГ IV 314), о ва́наг’ас – ва́ганас, адбуле́йка ”motspänstig person” – абдуле́йка ”d.s.”, вірці́нка ”kokerska” – вянце́рка ”d.s.”, не́рымась ”oro” – не́марась ”d.s.” och andra.

Motsvarande omkastningar av stavelser förekommer bland lån från andra språk eller dialekter både i belarusiska och litauiska dialekter, t.ex. bel. лянде́рак ”litet kärl med handtag” (< pol. radełek/rondełek ”d.s.”), халма́ны ”dåliga trasor, trasiga kläder” (< pol. łakmany ”d.s.”), радзю́ра ”grov lakanstyg” (< дзярю́ра ”d.s.”), хруста́лкі ”jordgubbar” (< pol. truskalki ”d.s.”) m.fl., lit. šašvóklė ”röda vinbär” (< vašóklė ”d.s.”) m.fl.

Om man inte känner till den ursprungliga formen hos sådana lexem och inte har fastställt deras ursprungliga rot, blir möjligheten att rekonstruera dem i praktiken komplicerad eller försvinner helt. Därför är det särskilt viktigt att i sådana fall, när man misstänker att de är lån men inte hittar fler avledningar av dem i vare sig belarusiska eller litauiska dialekter, hålla fast vid uppfattningen att de har en annan rot och aktivt söka efter den genom att variera lexemen enligt deras fonetiska kombinationsregler.

Det är särskilt svårt att rekonstruera ord i belarusiska dialekter som misstänks vara lituanismer och som kännetecknas av inte en enda, utan flera relativt komplicerade förändringar – rotens diftong har monoftongerats, konsonanter har bytts ut utan etymologisk grund, ljud och stavelser har fallit bort (synkope), stavelser har kastats om (metates) osv. Efter långa analyser och jämförelser av lexemet я́дждаль ”hårt kärrgräs” (och dess varianter), med hänsyn till lingvogeografin, verkar det som om vi lyckats fastställa att det sannolikt är ett sammansatt ord (яжд-жаль) som bör betraktas som en lituanism. Dess källa var troligen lit. juódžolė ”läkemalörtsrot, Actaea spicata”. I den första leden har ж sannolikt skjutits in på grund av assimilation eller av andra skäl. Alltså я́дждаль < я́джаль. Jämför ett lån av liknande ursprung i litauiskan: šekštárnė ”kugghjul” (< šeštarnė ”d.s.”, LKŽ XIV 617). Den andra leden – жаль – har utan tvivel uppstått ur det litauiska dialektordet žálė ”gräs”. Lituanismen я́дждаль (med varianter) används i belarusiska områden som ligger ganska långt från Litauens gränser (se kartan bifogad till ABS XX 328) och har bevarat det gamla litauiska *ā(> o) i sitt ljudsystem fram till i dag. Eftersom ordet samtidigt har påverkats relativt starkt av belarusiska dialekter, tillhör det utan tvekan det äldre låneordsskiktet. Ett annat sammansatt lexem med samma betydelse

177

ляжджа́й har sannolikt uppstått genom metates ur varianten жяжджэў av sitt besläktade ord жяжджаль (se ABS XX 326–327). Alltså ляжджа́й < жяжджэў, jämför lit. šãmalas < mãšalas.

Om vi verkligen har lyckats bevisa detta, kan man i framtiden vid etymologiseringen av dessa lituanismer kanske undvika de misstag som redan begicks i början av forskningen, då man fortfarande något amatörmässigt sökte efter litauiska motsvarigheter till dem (se Веци 1969: 123–134).

Eller ta de sällsynta lexemen шынтыклёр ”gammaldags lång, smal festkjol med många veck som vidgas nedåt”, шантаклёр ”d.s.” och andra varianter. Deras klang väckte misstanken att de kunde vara lituanismer. Dessa ord i belarusiska dialekter analyserades länge, och man drog slutsatsen att de sannolikt återigen är lituanismer, vilkas motsvarigheter numera inte har belagts i vårt språk. Men eftersom språket har semantiska motsvarigheter med liknande ordbildning, såsom šimt akloščiai (šimtaraukiai, šimtarūkšliai, taip pat šimt akvóldžiai) ”hundrafaldiga” kjolar (LKŽ XIV 815, 817), och med tanke på att de undersökta belarusiska lexemen trots allt har litauisk klang, finns det skäl att anta att de också verkligen kan ha funnits i språket. Vi har tidigare framfört uppfattningen (LKK XXII 197–198) att deras första led skulle kunna vara ordet šimtas ”hundra”, och den andra skliūras ”tygbit, tygstycke, lump” eller kliūrmas ”bit” (det senare har enligt vår misstanke också möjligen tappat sitt ursprungliga s-; jämför även skliùmbas ”bit”, skliùmbė/sklium̃bė ”d.s.”). Beträffande det första ledet шанта i lexemet шантаклёр och dess möjliga uppkomst ur šim̃tas, jämför lit. šañšūdis < šuñšūdis (LKŽ XIV 505), samt litauiska lån šimkarkà (< šinkorkà) ”krogens dryckesuppasserska”, šimkúoti (< šinkuóti) ”hälla upp drycker” (LKŽ XIV 811).

Lexemen г’ужалки, бужалки, жужалки har bara en betydelse, nämligen ”grodyngel”, och låter enligt vår mening också litauiska. Men det är inte bara deras litauiska klang, utan också deras diftong -al- – som saknar den pleofoni (polnoglasja) som är typisk för slaviska språk (jämför bel. галава, lit. galvà) – som gör att man kan misstänka att de också kan ha litauiskt ursprung. Det bör noteras att inga besläktade ord med denna betydelse har påträffats vare sig i belarusiska eller i andra slaviska språk. Dessa lexem började jämföras med varandra och analyseras stavelse för stavelse. Analysresultaten gör det möjligt att betrakta alla tre som obestridligen besläktade. Alla tre bör ses som sammansatta ord. Lexemet г’ужалки har sannolikt bildats av lit. búožgaly(iai) och det belarusiska suffixet -ki. När lituanismen därefter slaviserades av belarusierna under stark påverkan från superstratet uppstod relativt stora formförändringar. Först monoftongerades diftongen uo, som är främmande för belarusiskans system, och dess initiala b blev också det tonande klusilet г’ genom fjärrassimilation på grund av klusilen г’ i lexemets andra stavelse. Alltså: búožgalv(iai) + ki > *буожг’алвкі > бужг’алвкі > г’ужг’алвкі. Att lexemet har kvar sina tonande klusiler г’ visar att det är en lituanism (tonande klusiler г’ förekommer inte i belarusiska ord). När lexemet senare blev ännu mer belarusifierat förenklades dess konsonantkluster -жг’- och -лвк-, som i praktiken var svåra att uttala och dessutom ovana för belarusierna, till -ж- respektive -лк-.

178

Alltså *rūžgalvki > rūžalki (se LKK XXVII 128; LKK XXX 120–121). Leksemet žužalki har också uppstått ur rūžalki, antingen genom regressiv assimilation (:rūž- > žuž-) eller genom en icke-etymologisk växling av ordinitiala konsonanter (mindre troligt).

Särskilt svårt var det att bevisa det litauiska ursprunget till leksemet kykiški ‘hälar’ och de många andra leksemen med samma betydelse (kókawki, kópkiški m.fl.). Efter en detaljerad analys av dem, inbördes jämförelser och paralleller anser vi att vi med ganska stor säkerhet lyckats fastställa att de i själva verket är besläktade och genetiskt förbundna sinsemellan med lit. kaūkaras, kūkaras ‘puckel’ (se LKK XXVIII 162–164).

Efter långa analyser och ingående överväganden har vi till sist förmodligen lyckats fastställa det litauiska ursprunget till br. pár’i, lar’а́пы, cypár’i, cypýi och deras många varianter med samma betydelse ‘strålar, flöden, fåror’. Vi misstänkte redan för länge sedan att leksemet pár’i hade litauiskt ursprung och sökte ihärdigt efter dess litauiska motsvarighet, men länge utan större framgång (Весці 1969: 128, LKK XVI 187, LKK XXVIII 164–165, LKK XXX 116). Senare, när vi stötte på varianterna cypár’i och cypýi med samma betydelse och stödde oss på möjligheten att den litauiska diftongen uo regelmässigt övergår i de belarusiska dialekterna till i, a och u (СБГ V 20, 21, LKK XXVII 126–127), tycks vi äntligen ha funnit deras exakta litauiska motsvarighet. Den är lit. srūogos, som i olika belarusiska dialekter har gett upphov till flera varianter. Dessa lånord är verkligen gamla i de belarusiska dialekterna och har genomgått en lång utveckling. Lit. srūogos har alltså först på vissa håll övergått till *cпár’i och på andra håll till *cпýi (jfr г’аб < guóbas och Губін < Guobýnas). Med tiden har dessa möjligen av uttalsbekvämlighet eller till följd av den för belarusiska typiska pleofoniregeln (polnoglasie) övergått till cypár’i eller cypýi, former som har bevarats i dialekterna. När lit. srūogos ännu uttalades som *cпár’i på belarusiska, har begynnelse-s- i vissa dialekter fallit bort när ordets betydelse bleknat (jfr deras про́г’a < spragà). Så uppstod pár’i ur *cпár’i. Den diminutiva formen av varianten, lar’а́пы < par’а́лы < sruogelės (СБГ II 603), har uppkommit genom metates.

Det krävs också betydande skarpsinne för att belägga det litauiska ursprunget till leksemen pocкач (< skaročius), трыбла́ты (< driblà), чэйдаць (< čiáudėti), шаплукі (< šapelūkai), ярушка (< eriūkas), чвыр (< žvyras), перар’i ‘översyner’, ру́паль ‘padda’, ранцкі ‘rännor i kohorn’, hydronymen Mapút’a m.fl. Deras betydelser och den förhållandevis stora fonetiska likheten med litauiska källord med samma betydelser vittnar tydligast om detta. pocкач är exempelvis en tydlig metatesbildning, härledd ur lit. skaročius; leksemet трыбла́та (каро́ўка) härstammar utan tvivel från lit. driblà+атый, jfr även driblià ‘någon med grov kroppsbyggnad’. Ordbegynnande t- är en följd av en icke-etymologisk konsonantväxling, orsakad av slaviseringsprocessen när sambandet mellan dess litauiska klang och betydelse hade brutits. Leksemet чэйдаць ‘prata strunt’ har förmodligen fått en överförd betydelse redan på slavisk mark, och det litauiska dialektala -au- i dess rot reducerades under slaviseringsprocessen (jfr Sl. Or. 1990: 317). Leksemet шаплукі ‘utnötta skor’ är utan tvivel lit. dial. šapelūkai, med bortfall av det obetonade e. Vi anser att den litauiska källan till leksemet ярушка ‘lamm’ är —

179

det är eras, eriùkas, som har fått ett slaviskt suffix. Men det vitryska dialektordet чвыр ’grus’ är en avledning genom en oetymologisk konsonantväxling från lit. žvyras (jfr även Sl. Or. 1990: 317). Den litauiska källan till låneordet пераг’і ’brudgummens genomgång före bröllopet’ har sannolikt samband med roten reg-(-eti), jfr pér-regeti ’gå igenom’, pérregos ’genomgångar’. De litauiska källformerna till låneordet pūpaць är utan tvekan våra rùpė ’padda’, rùpečka ’detsamma’ (LKŽ XI 984); ранцякі med samma betydelse motsvarar våra rañčiai ’fårorna på kohorn’ + det slaviska suffixet -aki. Vi har visat att roten med -a- i flodnamnet Мару́ра ’en flod som rinner genom Vidžiai’ har uppkommit ur diftongen au, och att själva roten etymologiskt är besläktad med maũrai (se LKK XXXII 27) och inte har något gemensamt med flodnamnet Marià, vilket andra forskare hittills har hävdat (se LHD 1970: 192).

Det förekommer att vissa lituanismers fonetik har förändrats mer och påverkats av den pleofoniregel (polnoglasie) som kännetecknar det belarusiska språksystemet, exempelvis шаланя́нь (< šelmenys) ‘halm’, сивірня ‘stång’, до́ражник (< daržiny-kas), шпірак (< spìrgas), со́мец (< sámtis, СБГ IV 447) m.fl. De visar att dessa lituanismer verkligen lånades in i belarusiskan för länge sedan och har hunnit påverkas till och med av en så pass gammal pleofoniregel. Det är jämförelsevis svårt att känna igen dem utifrån formen; därför bör man i detta fall främst utgå från deras betydelse.

Att gamla lituanismer i slaviska språk är mycket svåra att känna igen framgår också tydligt av vissa uppgifter från de framstående ryska språkforskarna V. Toporov och O. Trubačov i deras lituanistiska undersökningar. De identifierar hydronymen Лоша i övre Dneprregionen med en flod med samma namn i Astrava-distriktet i Belarus, alldeles vid gränsen till Litauen, och misstänker att namnet är en lituanism; de härleder det bland annat från lit. lašìs ‘lax’ och jämför med Lašupė eller verbet lošti ‘rasa, härja’ (se ЛАГВП 1962: 194). Men Ло́ша, en biflod till Neris i Astrava-distriktet (och säkerligen också Лоша i övre Dneprregionen), härstammar från lit. Aluošà/Aluošià. Eftersom dess diftong uo är främmande för slaverna kan den, såsom vi redan har visat (se LKK XXVII 125), ofta ha övergått till monoftongen o i deras dialekter, exempelvis ако́цця (< akuotai), Ёдупка (< Júodupė) m.fl. I andra belarusiska dialekter (eller under andra tidsperioder) kan uo i en inlånad lituanism ha övergått till a (t.ex. прывака́ць ‘dra in’ (< privokuóti ‘detsamma’)). Ibland kan lit. uo i belarusiska dialekter också motsvaras av u (detta förekommer främst i äldre lituanismer, t.ex. клу́ня ‘loge’ m.fl.). När vi söker efter och undersöker lituanismer bör vi inte heller förbise sådana möjligheter till anpassning av lituanismer till det belarusiska språkets fonetiska system.

Eller ta en annan hydronym från samma övre Dneprregion, Лампадь. De nämnda språkforskarna misstänker också att det kan vara en lituanism, men anger ingen litauisk motsvarighet. Лампадь är emellertid sannolikt också en otvivelaktig lituanism, med en litauisk motsvarighet. Eftersom vi har fastställt att diftongen (i)au under slaviseringsprocessen i vissa belarusiska dialekter och under vissa perioder har gett vokalen (i)a, exempelvis бля́ць (< bliáu-ti), Мару́ра (< Maurũgà) m.fl., lutar vi åt att Лампадь också sannolikt är reflexen av ett ord med roten *Laum- i litauiskan, och att hela hydronymen kanske är en sammansättning, *Laũmpėdis.

180

Vi har fastställt att det litauiska dialektsystemet, som ännu i praktiken är helt levande, snabbt börjar slavisera i de belarusiska dialekternas omgivning till följd av deras starka och allt starkare inflytande, och plötsligt ändrar sitt sätt att uttrycka tankar till ett slaviskt. Man avstår från dess litauiska särprägel och formar tankarna efter belarusiska uttrycksmönster. Så uppstår exempelvis, i stället för det vanliga litauiska juodmargis (šuo), juodmargė (karvė), efter belarusisk förebild i isolerade litauiska dialekter först uttryck som är främmande för litauiskan och även ganska sällsynta eller inte helt vanliga i belarusiskan: juodai baltas (šuo), juodai balta (karvė) osv., jfr belarusiska чёрна-бе́лы (саба́ка), чёрна-бе́ла (каро́ўка). Senare, efter de vanliga belarusiska uttrycken рабу́ (саба́ка), раба́ (каро́ўка), säger man även på litauiska bara márgas (šuo), margà (karvė). På så sätt uppstår ovanliga översättningslån från belarusiska dialekter i våra isolerade dialekter. Å andra sidan har även litauerna i dessa dialekter skänkt några egna översättningslån till de belarusier som bor intill dem. Så kallas samma adjektiv juodmargis, under litauiskt språkinflytande, på ett för belarusiskan ganska ovanligt sätt också чернарабу́ (саба́ка), чернараба́я (каро́ўка). Helt efter litauisk förebild säger man i vissa belarusiska dialekter, i stället för снег ідзе́ць, снег сняжыць, vilket ТСБМ V 228 inte registrerar, jfr litauiska sniñga. Eller också använder de i stället för sitt eget тайнік ’gömställe’ åter ett översättningslån från litauiskan, скру́тка (jfr litauiska slėptuvė), som inte heller finns med i belarusiska ordböcker (jfr ТСБМ V 186). De använder också fler översättningslån från litauiska dialekter, till exempel скра́бачка ’skrapa’ (СБГ IV 457), som inte heller finns med i deras ordböcker (jfr ТСБМ V 180) och dylikt.

När de isolerade litauiska dialekterna i Belarus särskilt intensivt slaviseras i sitt sätt att uttrycka tankar blir även deras uttryckssätt snabbt alltmer belarusiskt, och semantiken hos enskilda ord förändras märkbart. De litauiska betydelserna hos vissa ord börjar liksom framstå som otillräckliga och inexakta, som om de saknade fullständighet; därför börjar dessa dialekter, påverkade av belarusiska dialekter, artificiellt utvidga betydelserna. Följden blir att produkter av dessa artificiella betydelser – belarusiska semantiska översättningslån – börjar uppträda särskilt påfallande; de intar litauiska uttrycksmedels plats och tränger undan dem ur bruk. Till exempel säger man här, i stället för apkáli (grebėstais), nepavýko dúona, nepàkeliu kvapų osv., efter belarusisk dialektförebild абабіц (г’рабёстамі), не ўда́ўся (хлеб), не знясу́ (запаха́ў), numera aprmúzdžic’ (grabėstais), neišdavė (dúona), nesunėšų (kvapų) osv. I de slaviserade dialekternas lituanismer är en sådan betydelseförändring hos ord numera allmän. Tidigare sade man exempelvis på litauiska här suburbuliávo (balà), užtirpo (pirštai), apgrabėstáu (stógų), prišakal’áų (pirk’ų), men numera säger man bara забурбу́ляла (не субурбу́ляла) бало́та, паце́рпнули (не заце́рпнули) па́льцы, награбяста́ў (не аг’рабяста́ў) страху́, нашакаліняу́ (не пры-шакаліняу́) ха́ту osv. Översättningslånen bidrar utan tvivel i hög grad till att lituanismerna slutgiltigt införlivas i de belarusiska dialekternas system och till att den isolerade litauiska dialekten dör ut. De är farligast för den assimilerade dialekten, men förmodligen också svårast att lägga märke till och känna igen.

Å andra sidan har de isolerade litauiska dialekterna förmedlat en hel del av sina översättningslån till belarusiska dialekter. Så säger man där, efter förebild från litauiska dialekter: сасе́кла

181

(булъбы) Kur., сащпіліць (спадніцу) Achr., сасніла (спадніцу) Kur., сасніла (яго́) Sal., сасо́х (часно́к) Vid., саспе́ла (да аўто́буса) Vid., (яна́) састарэла Val. osv. i stället för de vanliga pasėkla (булъбы), зашпіліць (спадніцу), пасліšnila (спадніцу), прысніла (яго́), пасо́х (часно́к), паспе́ла (да аўто́буса), (яна́) пастаре́ла; jfr litauiska sukapójau (bùlves), susègti (sijóną), suseiliójo (sijóną), susapnavau (jį), sudžiūvo (česnakai), suspėjau (prie autobùso), (jį) susèno osv. Detta har sannolikt inträffat redan i början av assimileringen av de isolerade litauiska dialekterna i dessa områden, då de belarusiska dialekterna ännu bara höll på att formas där. Dessa översättningslån försvinner fortfarande inte ur de belarusiska dialekterna, även om nya bildningar inte längre skapas där på liknande sätt. Och de har i praktiken inte skadat dessa belarusiska dialekter.

De egenskaper hos belarusiska lituanismer som har lyfts fram och behandlats här tydliggör deras vägar och sätt att bli alltmer belarusiska, blottlägger karaktären och tendenserna i hur ett stort antal av deras former, och delvis även betydelser, anpassas och förändras, visar hur sådana ord av litauiskt ursprung kan kännas igen och ger grunder för att fastställa deras identitet med motsvarande litauiska ord. De gör det möjligt att bättre förstå de fonetiska förhållandena mellan litauiska och belarusiska dialekter, vilka hittills inte har konstaterats eller benämnts konkret. Alla dessa egenskaper, betraktade mot bakgrund av skillnaderna och likheterna mellan språksystemen, utgör en jämförelsevis viktig och tillförlitlig källa samt nytt konkret material för fortsatta studier i båda språkens dialektologi, substrat- och superstratproblem samt baltoslaviska språkkontakter.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

АБС XX: Г р и н а в е ц к е н е Э., М а ц к е в и ч Ю. Ф., Р о м а н о в и ч Е. М., Ч е б е р у к Е. И. Lingvogeografiska uppgifter i belarusiska dialekter om baltoslaviska språkförbindelser. – Acta Baltico-Slavica 20, 323–332.

Achr. – Anteckningar från E. Grinaveckienės expedition 1974 i Achremovci-dialekterna (Breslauja distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

Baltistica 1989: G r i n a v e c k i e n ė E., M a c k e v i č J. Motsvarigheter till litauisk vokalism i -(i)au i belarusiska lituanismer. – Baltistica 3 (1). Bilaga, 70–80.

Bok. – Anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1972 i Bokštai-dialekterna (Vyžios distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

ЭСБМ I – Этымалагічны слоўнік беларускай мовы 1, Мінск: Навука і тэхніка, 1978.

ЭСБМ V – Этымалагічны слоўнік беларускай мовы 5, Мінск: Навука і тэхніка, 1989.

Glinka S. 1990: Lituanizmy fonetyczne w gwarach białoruskich i polskich Białostocczyzny. – Balto-słowiańskie związki językowe 81, 115–127.

Kam. – Anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1989 i Kamojai-dialekterna (Pastovys distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

Kir. – Anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1976 i Kiraliai-dialekterna (Ščiūčinas distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

Kur. – Anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1974 i Kurapolė-dialekterna (Pastovys distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

ЛАГВП 1962: Т о п о р о в В. Н., Т р у б а ч е в О. Н. Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва: Издательство Академии Наук СССР.

Lis. – Anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1974 i Lisno-dialekterna (Verchnedvinskas distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

182

LHD 1970: V a n a g a s A. Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

LKK XVI – G r i n a v e c k i j E., M a c k e v i č J. F., R o m a n o v i č E. M., Č e b e r u k E. I. Vardagsvokabulär av litauiskt ursprung i västra Belarus. – Lietuvių kalbotyros klausimai 16, Lietuvių terminologija, 1975, 163–195.

LKK XXII – G r i n a v e c k i e n ė E. Leksik av litauiskt ursprung i de belarusiska dialekterna i Litauens gränstrakter. – Lietuvių kalbotyros klausimai 22, Lietuvių kalbos specialioji leksika, 1983, 182–204.

LKK XXVII – G r i n a v e c k i e n ė E., M a c k e v i č J. Fonetiska särdrag hos vissa belarusiska lituanismer. – Lietuvių kalbotyros klausimai 27, Lietuvių kalba ir bilingvizmas, 1988, 121–131.

LKK XXVIII – Г а р ш в а К., П о л я к о в О. Litauisk dialekt i Opsas omnejd, 99–117; G r i n a v e c k i e n ė E. Nya lituanismer i belarusiska dialekter, 162–166. – Lietuvių kalbotyros klausimai 28, Kalbų ryšiai ir sąveikos, 1989.

LKK XXX – G r i n a v e c k i e n ė E. Lituanismer i de belarusiska dialekterna i Kamojaiområdet (Postavy-distriktet, Belarus). – Lietuvių kalbotyros klausimai 30, Periferinės lietuvių kalbos tarmės, 1993, 113–133.

LKK XXXII – G r i n a v e c k i e n ė E. Ortsnamn av litauiskt ursprung i Vidziaiområdet. – Lietuvių kalbotyros klausimai 32, Baltų onomastikos tyrinėjimai, 1993, 21–33.

LKŽ XI – Lietuvių kalbos žodynas 11, Vilnius: Mokslas, 1978.

LKŽ XIV – Lietuvių kalbos žodynas 14, Vilnius: Mokslas, 1981.

Mal. – anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1980 i Malių-dialekten (Astravyets distrikt, Belarus) (författarens arkiv).

Mat. – Матэрыялы для слоўніка Мінска-Маладзечанскіх гаворак, Minsk: Navuka i technika, 1974.

Rag. – anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1977 i Raguliškiai-dialekten (Daugavpils distrikt, Lettland) (författarens arkiv).

Rod. – anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expeditioner 1972 och 1982 i trakten kring Rodūnia (Grodno oblast, Belarus) (författarens arkiv).

R o z w a d o w s k i J. 1995: Litewska gwara okolic Zdziecioła na Nowogródczyźnie. – Prace Komisji językoznawstwa 59, Kraków.

Sal. – anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1979 i Salų-dialekten (Smorgon-distriktet, Belarus) (författarens arkiv).

СБГ I – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 1, Minsk: Navuka i technika, 1979.

СБГ II – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 2, Minsk: Navuka i technika, 1980.

СБГ IV – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 4, Minsk: Navuka i technika, 1984.

СБГ V – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 5, Мінск: Навука і тэхніка, 1986.

Sl.Or. 1990: Г р ы н а в е ц к е н е А. И., М а ц к е в и ч Ю. Ф., Р а м а н о в и ч Я. М., Ч а б я р у к А. И. Вачыма аўтараў. – Slavia Orientalis 39 (3–4), 309–317.

ТСБМ V – Тлумачальны слоўнік беларускай мовы 5, Мінск: Беларуская савецкая энцыклапедыя імя Петруся Броўкі, 1983.

T u r s k a H. 1982: O powstaniu polskich obszrów językowych na Wileńszczyźnie. – Studia nad polszczyzną kresową 1, Prace językoznawcze 98, 19–121.

Val. – anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1974 i Valyncų-dialekten (Verchnedzvinsk-distriktet, Belarus) (författarens arkiv).

Вестві 1969: А р а ш о н к о в а А. У., Г р ы н а в е ц к е н е Е. И., К а в а л ь ч у к И. П., М а ц к е в и ч Ю. Ф., Р а м а н о в и ч Я. М., Ш т а л а в а Л. Ф. З лексікі беларускіх гаворак заходняй зоны. – Весці Акадэміі Навук БССР, Серыя грамадскіх навук 4, 123–134.

Vid. – anteckningar från E. Grinaveckienės dialektologiska expedition 1991 i Vidžių-dialekten (Pastovių-distriktet, Belarus) (författarens arkiv).

183

Lituanismernas anpassning till de vitryska dialekterna och metoder för att identifiera dessa lån

Sammanfattning

I artikeln undersöks de viktigaste fonetiska särdragen hos de lituanismer som förekommer i vitryska dialekter samt övergångsprocesserna till vitryska. Lituanismernas vitryska prägel kommer till uttryck i många former, delvis också genom att betydelserna anpassas till de vitryska dialekternas system, liksom genom förändringarnas konkreta karaktär och tendenser. Dessutom försöker vi visa hur de lituanismer som trängt in i eller upptagits av de vitryska dialekterna kan kännas igen och identifieras som sådana. Framför allt redogörs för principer som ska göra det möjligt att tolka de fonetiska relationerna mellan litauiska och vitryska dialekter. Här presenteras ingående resultaten av den långvariga forskningen om vitryska dialekter, vilka är betydelsefulla för lånordens bruk och teori, för frågan om substratets respektive superstratets relation och för kontakterna mellan baltiska och slaviska språk.

184