LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Jolanta ZABARSKAITĖ Jurgita PAULAUSKAITĖ

GÅTORDSKODERNAS SEMANTISKA SÄRDRAG

När sfinxen i Thebe listigt frågade: ”Vem går på fyra ben om morgonen, på två vid middagstid och på tre ben om kvällen?” förväntade han sig inte att Oidipus skulle lösa gåtan. Kanske uppstod efter det att sfinxen kastade sig från klippan och slog ihjäl sig gåtornas ordkoder, det vill säga lexem som inte förekommer i talspråket, till exempel: styplys ”vallmostjälk”, vingurgalvis ”bäck”, šiūžeika ”kam”, tilindis ”vind”, vaituklė ”gris”, kabalas ”ärtskida”, takutis ”varg” och så vidare.

Detta förstås på skämt. Men allvarligt talat kodar lexem som används i gåtor på olika sätt det ord som ska gissas. Denna lexikala grupp befinner sig allra längst ut i det lexikala systemets periferi, vilket gör att universella drag i lexikal och semantisk utveckling lätt kan iakttas där, eftersom gåtornas system av ordkoder är mycket enkelt (ungefär som en lexikal amöba, vars cellstruktur till och med syns genom ett skolmikroskop).

I det lexikala systemet står eufemismer och tabuord närmast gåtornas ordkoder (för enkelhetens skull kallar vi dem hädanefter helt enkelt ordkoder). Varken den ena eller den andra lexikala gruppen har undersökts inom litauisk språkvetenskap. ”Litauiska språkets ordbok” (LKŽ I₁–II₁, LKŽ I₂–II₂, LKŽ III–XVII) markerar eufemismer med en särskild förkortning. Det verkar som om litauisk språkvetenskap inte ens har beskrivit tabuord, trots att vi menar att det säkert skulle finnas grund för det om man åtminstone kastade en något mer uppmärksam blick på exempelvis de seder som styr en gravid kvinnas och hennes närståendes beteende, eller kanske helt enkelt undersökte folksagor mer ingående.

Den semantiska aspekten av gåtornas lexikon intresserar semiotiker och etnografer som studerar paremiologi, etc. (Som exempel kan nämnas artikeln ”Gåtans strukturella semantik” av paremiologiforskaren J. Levin (Levin 1978: 283–314).) Det gick dock inte att hitta någon mer ingående lingvistisk undersökning av gåtornas lexikon (och naturligtvis inte heller av ordkoderna).

Ord koders främsta kännetecken är att de är tecken på tecken. Ordet, som bekant, är ett specifikt tecken med två sidor. Gåtans ordkod ”döljer” inte bara det begrepp som ska gissas, utan signalerar det också på ett eller annat sätt. Som tecken är den mindre komplex än lexikalsystemets centrum. Eftersom ordkoden befinner sig längst ute i lexikonets periferi närmar den sig kvasilexikonets område och förlorar sin särart som lexikalt tecken. Den tenderar att bli en ensidig betecknare (men den kan inte utan förbehåll bli en sådan, eftersom den, som nämnts, ändå tillhör lexikonets periferi och inte kvasi-

101

lexikonets område). Den betecknar alltså i högre grad begreppet. Detta framgår tydligast av schemat:

1.1. Semantisk kodning. Ordet som ska gissas ”döljs” bakom en metaforisk eller metonymisk ”mask”. Den semantiska kodningsmekanismen består av flera delar. I processen, vars poler är ordkoden och det kodade ordet, utgör nyckelordet den mellanliggande länken. Exempelvis är gåtans ordkod barbočius (Det kom en barbočius till en spingotčius och sade: ”Vi går till krogen och dricker mjöd.” Spingotčius sade: ”Jag är rädd för vingotčius.” Barbočius sade: ”Vi går inte genom vingotčius, vi går förbi girdė och genom krungo-portarna.”) Det kodade ordet är varmas. Varför kallas varmas för barbočius? Svaret är enkelt: i det lexikala systemets centrum finns ett nyckelord. Den andra betydelsen av ordet barbėti i LKŽ är ”prata på ett påträngande sätt, muttra”. Det är alltså uppenbart att ordet kodas med hjälp av en metafor. I detta fall bygger koden på likhet i intryck. (I detta fall: påträngande.)

Ett annat exempel: ordkoden pirdonas. (Tio män drar ett nät på pirdono.) Det kodade ordet är stjärt. Nyckelordet är perstr ”släppa väder”. Kodningen sker genom metonymi. Kodens karaktär: egenskap i stället för objekt.

Varianterna av metaforer och metonymier inom semantisk kodning ska vi behandla separat.

1.2. Ord-koder som metaforer. Vi ska ta upp fyra typer: likhet i intryck, likhet i färg, likhet i ljud samt likhet i utseende eller form.

1.2.1. Kod – likhet i intryck. Det finns många ordkoder av denna typ. För enkelhetens skull presenterar vi dem i tabell 1.

Tabell 1

Kodord | Kodande ord | Nyckelord | Intryck | Gåtabliuvonas | präst | bliuvoti ”ropa högt, skrika” | hög, dånande röst | Fullt i ladugården av lamm, en baron och den där bliuvonas čižyliukas | ärta | čižyliukas ”unge av en čižylas (talgoxe)” | litenhet, rundhet | Far är en famn lång, mor ett spann, barnen som čižyliukas. kemža | brödspade | kemža ”en förtvinad, utarmad människa, en som inte växer” | platthet | Lampan lyser, katten glor, kemža bär på bränsle. kypštakojis | hare | kypšnoti ”gå med stora steg— | stor rörelseförmåga | Kypštakojis

102

1 lentelės tęsinys

kortklippt person

äng

med lätta steg”

kortklippt person ”någon som har kortklippt hår”

trajektoria

att stå och glo

i skogsbrynet, baklänges i vattnet. – Vart är du på väg, lilla knopp? – Vad har du med det att göra, kortklippta person.

1.2.2. Likhet i utseende och form. Den näst största gruppen av metaforisk kodning utgörs av ord-koder som bygger på likhet i utseende eller form. Den presenteras i tabell 2.

Tabell 2

Kodord

Kodat ord

Nyckelord

Intryck

Gåta

krok

horn

kriūkas ”krok”

böjd form

Två kriūkar, två lapūkar, fyra längder och en kabaldūnas.

borste

borste

repeta ”den som går hopkrupen, på huk”

förgrening

Den lilla borstiga repetukas smyger längs staketen.

rak liten figur

horn

status ”som stiger rakt upp”

lodräthet

Två små raka figurer, två klapčiukai, fyra små Adams.

sty plys

vallmostjälk

stypla ”långbent, gänglig person”

långhet, smalhet

Far styPlys, mor palmpa, småbarnen čiudžiurukai.

stukúčiai

kvarnstenar

stukas ”bit, block”

storlek

Två stukúčiai, två mukūčiai, en matarlokas.

tvåtandad gaffel

svala

dvinagė ”som har två klor”

böjd form

Gaffeln är tvåtandad, kläderna är tyska, och den talar adverniska.

slingrig

bäck

vinguriuoti ”att slingra sig i vindlingar”

slingrande

– Vingurgurki, vart slingrar du dig? – Den skalade vadstället, vad har du med det att göra?

1.2.3. Ljudlikhetsbaserade ord-koder. Det finns färre ord-koder av den här typen. Deras onomatopoetiska karaktär är tydligt märkbar. De presenteras i tabell 3:

103

Tabell 3

Ord-kod

Kodord

Nyckelord

Intryck

Gåta

čerškutis barškutis

sked

čerškutis ”som rasslar, skramlar”, barškutis ”som skramlar”

hörs när föremålet rörs

Čerškučiai barškučiai går till sjön för att dricka vatten.

čyrukas

lärka

čyru vyru ”lärkans drillande”

subjektets röst

En liten karl hänger uppe i luften och gråter.

gagonas

gåskarl

gagonas ”den som gaglar”

subjektets röst

En kikare tittar genom staketet, gagonas går över gården.

kryku bildu

åskväder

krykti ”skrika, ropa (om fåglar)”, bildu ”buller som återges genom upprepning”

ljud som beror på objektets egenskap

Kryku bildu i molnet, kikimeža i vattnet, och sebutis i askan.

skalat ayškas

hund

skალatyti ”skälla, gläfsa”

subjektets röst

Den som kom springande frågade skalatauskas var vaituoklė fanns bland birbyčiai.

šiužeika

kammar

šiušinti ”rufsa till, prassla”

ljud på grund av föremålets funktion

Šiužeika kör bort bruden.

terškėtas

vass

terškėti ”skramla”

hörs när föremålet sätts i rörelse

På himlen lyser det, i skogen vickar det, i sjön är det terškėtas.

tilindis

vind

tilindžiuoti ”klinga tunt”

ljud på grund av föremålets egenskap

Tilindis tilindis har smugit in i ladan utan nyckel.

klagare

gris

klagare ”den som klagar, jämrar sig”

subjektets röst

Den framrusande trikulan frågade skalatauskas var klagaren fanns bland birbyčiai.

1.2.4. Ord-koder baserade på färglikhet. Detta är den minsta tematiska gruppen av gåtfull metaforisk kodning. Ett tydligt exempel är när moroten kallas den bruna höstflickan, vilket ganska poetiskt förenar intrycket av morotens färg och tiden då den växer. (”Bruna, bruna lilla höstflicka, grön är din lilla mössa”.)

1.3. Gåtord som metonymier. Gåtord som metonymier är ett ganska vanligt fall av lexemkodning. Ur semasiologisk synvinkel är detta den andra referensnivån, som uppstår genom en medvetet omorganiserad kombination av figurativa, konkreta semer i ett empiriskt begrepp. Det är ett enklare fall av semantisk härledning jämfört med bildandet av gåtord av metaforisk typ. Metoderna för metonymisk kodning är lättast att fastställa genom att se vilken sema hos det kodade ordet

104

”förkroppsligar” kodordet. Funktionen kan omvandlas till en kod, till exempel girdė ”öron”, matė ”ögon” (Barbočius kom till spingočius och sade: ”Ska vi gå till karčėmėlėn och dricka mjöd?” Spingočius sade: ”Jag är rädd för vingočius.” Barbočius sade: ”Vi går inte förbi vingočius. Vi går förbi matę, förbi girdę och genom krungos grind”). En ganska vanlig kod är det kodade denotatets form, till exempel draikalas ”ärtbalja” (Fadern draikalas, modern kabalas, barnen pabiručiai), pample ”ärtbalja” (Fadern tutulis, modern kabalas, barnen pabiručiai), tysūtis ”stång” (tysūtis sträcker sig, girgždutis gnisslar, på änden sitter en kukulis), tišlys ”ärtbalja” (Fadern tišlys, modern pūslė, barnen – binbir, binbir binbiriukai). I gåtor kan man koda genom att utnyttja särdrag i det kodade ordets denotats position, till exempel statikas ”skål” (Man strödde ut bėrikai, ställde fram statikai och ropade på kukuočiai), kabikas ”vagga” (kabikas hänger, čiurikas ligger – fyra ben och kabaldūnas), karikas ”fläsk”, tupikas ”katt” (tupikas sitter, karikas krigar, tupikas ber till Gud att karikas ska falla), kabutis ”äpple” (tykutis lurar, kabutis hänger; när kabutis föll, fångade tykutis det), tysokas ”liggande människa” (Juodtakis, på juodtakis finns medtakis, på medtakis finns šnabžtakis, på šnabžtakis finns baltakis, och på baltakis – tysoks). En ganska ovanlig kodningsmetod är att tillskriva det gåtans föremål eller subjekt ett indirekt kännetecken, till exempel žibas ”varg” (En mörk natt. žibs kommer och frågar tulytė var kniusas ligger: ”Bakom ladugården, bland birbynai”.). Detta fall är komplicerat eftersom det är bundet till kontextuella relationer och därför kräver precisering genom kodning – vargen kommer inte när som helst, utan på natten.

Huvuddraget i metonymisk kodning är att nyckelordet är helt transparent och inte kräver någon kommentar. Detta visar att kommunikationskriteriet är viktigt när gåtan skapas, även om bron som förbinder den universella kategorin ”fråga–svar” (både ur lingvistisk och annan synvinkel) är maskerad. Här kan man emellertid dra en intressant slutsats (förhoppningsvis av mer allmän karaktär än frågan om gåtornas lexik). Metonymisk kodning syftar till att antyda svaret, det vill säga det kodade ordet, tydligare och mer begripligt. Denna strävan bygger på obrutna inre semantiska och konceptuella samband mellan koden och det kodade ordet samt på nyckelordets semantiska och lexikala transparens. Metaforisk kodning ”döljer” i högre grad bron mellan fråga och svar; koden har en komplicerad semantik, och nyckelordet blir långt ifrån tydligt genast. Men – paradoxalt nog – orsakar den metonymiska kodningsmetoden mer homonymisk förvirring och kommunikativa missförstånd i gåtornas lexikala system. (Det är lätt att se i de exempel som vi redan har kommenterat.) Slutsatsen ligger nära till hands: en struktur som är enklare ur semantisk synvinkel är inte nödvändigtvis tydligare, medan en ny lexikal struktur som uppstått genom en mer komplicerad process har större semantisk värde. (Det vore intressant att undersöka hur denna process påverkar den poetiska språkets lagar.)

De vanligaste lexikala grupperna för metonymisk kodning är två: det kodade objektets särdrag och det kodade objektets egenskap. För att precisera dessa begrepp måste vi förklara att vi med särdrag avser ett bestående, särskiljande kännetecken hos objektet. Det

105

kan vara både central och underordnad. Objektets egenskap är en tillfällig, kontextuell, determinerad och denotativ hållning. Med andra ord är en karakteristik objektets tillstånd, medan en egenskap är dess hållning. Dessa grupper av metonymisk kodning presenteras i tabeller. Nyckelordet är här uppenbart, så vi skriver inte ut det.

1.3.1. Objekt-egenskap. Metonymier av denna typ visas i tabell 4.

Tabell 4

Ord-kod

Kodad ord

Gåta

bakvänding

kräfta: går baklänges

Treuddig i himlen, lilla Barbara i askan, kvyškatojis i skogsbrynet, bakvänding i vattnet.

hängrumpa

ett spädbarns huvud: dinglar

En hängare hänger, en liten sak ligger – fyra ben och en hängrumpa.

bökare

gris: bökar

En liten stig sprang fram och frågade den lilla vakten: ”Var ligger bökaren?”

fisare

bakdel: pruttar

Tio tiondeklassare drar ett nät över pruttarna.

törstfisken

fisk: törstar utan vatten

På himlen en flintskallig, i skogen en flintskallig, i sjön en törstfisk.

1.3.2. Objekt-egenskap. Detta är en något större grupp av metonymisk kodning. Den illustreras i tabell 5.

Tabell 5

Kodord

Kodad ord

Gåta

pruttgris

gris: fiser hela tiden

En kikare tittar över staketet, går genom gården: ”Gagone, kom, Gagone, skicka mig en pruttgris.”

hörlingen

hund: hör bra

”Goddag, knaper.” ”Goddag, hörling.” ”Var ligger uttern?” ”Längst bort i huset.” ”Och hörlingen?” ” Under ladan”.

tupikas

katt: sitter envist

Tupikas sitter, krigaren krigar. Tupikas ber Gud att krigaren ska falla.

žiūronis

hund: ser bra

En apa springer genom logen, žiūronis tittar genom staketet: ”O du, kära lilla apa, skräm bort den där hunden åt mig.”

žiūrikas

katt: tittar envist

Kroken hänger, žiūrikas tittar, så att kroken inte ska hänga, och žiūrikas inte ska titta.

Att egenskaper återges i stället för objektet som kod visar särskilt tydligt bristerna i metonymisk kodning.

106

Av exemplen i tabellerna framgår att principen för hur ordkoder bildas är exakt densamma som i processerna för semantisk avledning i lexikans kärna. Det är ett ganska komplicerat fenomen som semasiologer (mer exakt: onomasiologer) kallar indirekt referensnivå, vilken uppstår genom kopplingarna i det betecknade ordets betydelsestruktur och analogin med ordkoden. En sådan analogi är fri och inte begränsad av objektet. Därför förefaller de traditionellt åtskilda metaforerna efter ljud och efter färg, vid närmare granskning, snarare vara mellanformer mellan metonymi och metafor.

2.1. Fonosemantisk skapelse av ordkoder. Det är inte alltid möjligt att hitta ett nyckelord för att ange kodtypen. Det kan finnas två orsaker: nyckelordet har en helt ogenomskinlig semantisk struktur, som ett glas sotat av tidens gång, genom vilket man inte längre kan se vare sig ”utsidan” – det kodade ordet – eller ”insidan” – koden. En annan orsak är att gåtans ord skapas med andra, icke-semantiska medel. Vi har redan nämnt att även om gåtorna maskerar den kommunikativa bron ”fråga–svar”, måste frågan innehålla signaler som gör det möjligt att ge ett svar. Sådana är reglerna för det semantiska spelet. Följaktligen är gåtord som vid första anblicken verkar helt omotiverade, till exempel vilaidė laidė ”lie” och tuturs kepers ”harv”, inte (och kan inte vara) enbart ett lexikalt äventyr, eftersom även i den kvasi-lexikala utkanten finns det universella imperativet: att du ska bli förstådd.

Kalboje egzistuoja fonosemantikos reiškinys (Jakobson, Waught 1979: 177–188). Garsų savybė sukelti vieną ar kitą pojūtį yra ir žodžių kodavimo galimybė bei potencialumas. Garsai konotuojami daugelyje periferinių komunikacijos sričių, pavyzdžiui, mitopoetinėje kalboje (Jakobson, Waught 1979: 204–209). Daroma labai pagrįsta prielaida, kad stengiantis užkoduoti žodį, kurį reikia įminti, ir laikantis semantinio žaidimo taisyklių, pasitelkiamas potencialus garsų konotatyvumas (Zabarskaitė 1995: 187–204)). Keletas fonosemantikos dėsningumų iš tiesų gana įdomūs.

2.2. Vad skiljer lie och harv åt, eller oppositionen /l/ och /r/. Några av de mest konnoterade ljuden i litauiskan är /l/ och /r/ (Zabarskaitė 1995: 194–197). Såväl expressivt ordförråd som poetiskt språk visar dessa ljuds opposition, även om de tillhör samma ljudklass och också har gemensamma konnotativa betydelser. Ljudet /l/ har en tydlig konnotation av en fram-och-tillbaka-rörelse (Zabarskaitė 1995: 195). Arbetsredskap som används genom att man svänger dem fram och tillbaka och som man behöver antyda – koda – genom att välja sonanten /l/ som nyckel: vilaidė laidė ”lie” (Vilaidė laidė skrämde bort gräset, kom hem och hängde sig på grinden), lidi lidi laidė ”skyttel” (Lidi lidi laidė flög genom skogen, lämnade tarmarna och flög hem), talalojus ”trampkärna” (Bakom björkdungen talalojus skäller).

Arbetsredskap (eller verktyg) där den fram-och-tillbaka-gungande rörelsen inte är tydlig när man arbetar, ”döljs” under semantiska strukturer där ljudnyckeln är /r/. Det förekommer särskilt ofta vid kodning av ”harvar”. Deras funktion att riva upp jorden betonas mer energiskt av ljudet r, som Platon redan beskrev. De kallas kevarža varža (Kevarža varža över åkern slår varžor – inte ens hundarna skäller), tuturs kepers (Tuturs kepers, dra iväg – jag hinner ikapp). Således är sonanternas universella fonosemantiska opposition /l/:/r/

107

möjlig också i gåtor.

2.3. Fårets drama, eller ett klassiskt exempel på fonosemantik. En välkänd gåta handlar om hur vargen rövade bort ett får och förföljdes till häst. Den vanligaste varianten av gåtan lyder: ”Där kom kudubudu, tog kidibidi, ge mig kamandaki, jag jagar kudubudu, jag tar tillbaka kidibidi.” I andra varianter av gåtan kallas vargen också duku duku, štukubuku, fåret dvikipiki, štikibiki, och hästen kamantiniu, kubuldoku. Vi ska inte här gå närmare in på konsonantkombinationerna. (Detta är ett ämne som kräver en mer ingående undersökning och ett rikligare empiriskt underlag. Det är värt att notera att konsonanter ur T-klassen dominerar; de har en universell konnotation av handling, rörelse och kontakt (Zabarskaitė 1995: 187–194).) I denna gåta återspeglas den mest universella konnotativa vokaloppositionen – /u/:/a/:/i/ – på ett idealiskt sätt. Vokaler med låg tonhöjd betecknar mörker, strävhet och storlek, medan vokaler med hög tonhöjd betecknar ljus, mjukhet och litenhet. Triadens centrum – den kompakta vokalen /a/ – är neutralt (hästen deltar ju inte i fårdramat; endast i det sista exemplet är den mörk och stor, liksom vargen). Denna grundläggande fonosemantiska regelbundenhet behandlas mer utförligt i det tidigare nämnda arbetet av framstående fonologer (Jakobson, Waugh 1979: 188–194).

2.4. Något om strävhet och ljus, eller konnotationen hos S-klassens konsonanter. Bland konsonanterna i S-klassen har /š/ och /ž/ den största fonosemantiska belastningen. Ljudet /š/ har troligen på grund av sina artikulatoriska och akustiska egenskaper en tydlig konnotation av ”ojämn yta” (Zabarskaitė 1995: 197–198). Det lade även gåtornas skapare märke till. Ull kodas med ordet šešuols kemuols (Šešuols kemuols – hundragrenig, utan löv), medan en filt i en gåta kallas šipkiliu tipkiliu (Šipkily s tipkily s: ”Klättra upp på mig”). Ljudet /ž/:s konnotation av ”ljus, glans” (Zabarskaitė 1995: 197) är nyckeln till det kodade ordet eld. Elden kallas žala žalaičiuke (Žala žalaičiukė slickar himlen).

När vi alltså inte kan hitta en lexikal eller semantisk nyckel till det kodade ordet kan vi försöka söka efter den i ordkodens ljudstruktur. Exemplen vi har diskuterat visar att även denna väg är givande. Det räcker att granska fonosemantikens regelbundenheter, universalia och viktigaste konnotativa oppositioner närmare.

3. Förklaringar. Eftersom den specialiserade terminologin uppvisar en viss variation, särskilt när det gäller ett så otraditionellt område inom litauisk språkvetenskap som fonosemantik, anser vi det nödvändigt att förklara att semantikens kategorier och begrepp benämns med J. Lyons terminologi (Lyons 1968), medan de fonologiska kategorier, symboler och klassifikationer som behövs för att beskriva fonosemantiska fenomen har förklarats utförligt i Alekso Girdenis ”Fonologija” (Girdenis 1981). Enstaka semiotiska termer återfinns i Algirdo Juliaus Greimas arbeten (Greimas 1989).

Gåtorna har hämtats ur den femte volymen av ”Lietuvių tautosaka” (LTs V), och nyckelorden har sökts i ”Lietuvių kalbos žodynas” (LKŽ).

4. Slutsatser. En eller annan mer allmän praktisk slutsats och teoretisk sammanfattning kan dras-

108

…ning. Gåtors lexikon utgör inte ett område av kvasilexikon, utan en periferi av det litauiska språkets lexikon som existerar enligt fastställbara semantiska lagar. Genom att undersöka regelbundenheterna i dess generaliseringsprocess kan man blottlägga den semantiska strukturen hos gåtord och ”klargöra” deras innehåll. Det blir tydligt att det i en så komplex och multifunktionell struktur som språket inte kan finnas några tillfälligheter. Även språkets lek (gåtskapande är ju en lek med språk–nominering–kommunikation) bedrivs enligt semantikens regler. Regelbundenheterna i semantisk och fonosemantisk kodning är analoga med processerna för nominativ verksamhet i lexikonets grundläggande ordförråd. Skapandet av metaforer och metonymier i gåtor kan vara ett ”testmaterial” vid studiet av metaforiska och metonymiska betydelser som uppstått i lexikonets grundläggande ordförråd. Det större semantiska värdet hos mer komplexa lexikala strukturer (metaforer) (precision, icke-synonymitet, undvikande av lexikal tautologi) i gåtor korrelerar kanske också i andra skikt av lexikala strukturer och textstrukturer, och kanske även i språkliga strukturer som inte är lika komplexa. Nyckelljuden visar att man inte bör ignorera fonosemantiska aspekter när man undersöker lexikonets periferi. De kan förklara något, eftersom de har egna universalier, som vi, som vi har sett, inte bör förneka. Av praktiska iakttagelser kan två nämnas: ett gåtord som vid första anblicken inte går att läsa kan ”läsas”, det vill säga att det inte är meningslöst. Detta sätt att läsa gåtord kan hjälpa till att utforma kriterier för att skilja metonymiska och metaforiska betydelser åt, kriterier som inte alltid är tydliga när man analyserar metonymier och metaforer och praktiskt skiljer dem åt.

Och slutligen – gåtornas lexikon är inget mindre än en medveten imitation av den verkliga meningsstigen, vars undersökning verkligen är intressant.

LITERATŪRA

G i r d e n i s A. 1981: Fonologija, Vilnius: Mokslas.

G r e i m a s A. J. 1989: Semiotika, Vilnius: Mintis.

J a k o b s o n W., W a u g h L. 1979: The Sound Shape of Language, Bloomington and London: Indiana University Press.

LTs V – Lietuvių tautosaka 5, Vilnius: Mintis, 1968.

L e v i n J. M. 1978: Semantičeskaja struktura zagadki. – Paremiologičeskij sbornik, Moskva: Nauka, 283 – 315.

LKŽ I₂–II₂ – Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius, 1941; 2, Kaunas: Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla, 1947.

LKŽ I₂–II₂ – Lietuvių kalbos žodynas 1–2, Vilnius: Mintis, 1968 – 1969.

LKŽ III – XVII – Lietuvių kalbos žodynas 3 – 6, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956, 1957, 1959, 1962; 7 – 9: Mintis, 1966, 1970, 1973; 10 – 15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16, 17: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995, 1996.

L y o n s J. 1968: Introduction to Theoretical Linguistics, Cambridge: G. B.

Z a b a r s k a i t ė J. 1995: Ištiktukų priebalsių fonosemantika (vienanariai priebalsių junginiai). – Lietuvių kalbotyros klausimai 35, 187–204.

109

THE PECULIARITIES OF CODE – WORD SEMANTICS IN RIDDLES

Summary

Tthe paper investigates the ways the vocabulary of riddles is made up. It is created by coding words which are to be guessed. There are two ways of coding: semantic and phonosemantic. The semantic structure of coding has three components: the word under coding, the code-word, or the riddle word, and the key-word. The relation between the code-word and the word under coding be metonymic or metaphoric.

The coding process is different: in metonymic coding, the figurative semes of the word under coding change places, while metaphorisation is caused by the analogy between the free structure of the signited and the semantics of the code word. The analogy is indicated by the key-word. The key to phonosemantic code is the connotation of the sound. In this kind of coding the phonosemantic (l): (r) opposition, the opposition of the high: low tone vowels are observed, the most frequent connotations of the consonants (s): (ž) are realized. A conclusion can be made that the vocabulary of riddles is made up by consciously imitating the path of the meaning which is being generated.

110