LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Aloyzas GUDAVIČIUS

DEN LITAUISKA ORDBOKEN ÖVER NUTIDA SPRÅK UR LEKSIKALISK SYSTEMATIKS PERSPEKTIV

Ingen ifrågasätter längre att lexikonet är ett system, liksom språkets övriga nivåer, även om inte alla har samma förståelse av den lexikala systemets karaktär. Man kan dock hävda att lexikonets system, genom antalet element och mångfalden och rikedomen av relationer mellan dem, är den mest komplexa företeelsen bland språkets alla nivåer. Därför hade strukturalisterna så svårt att hantera lexikonet. Det är svårt att pressa in det lexikala systemet i vilka scheman som helst. Det lexikala systemets särdrag bestäms av följande grundläggande egenskaper:

a) elementens mångfald och instabilitet, eftersom nya element (lexem, semem) ständigt uppstår och de befintliga förändras märkbart,

b) mångfalden av relationer mellan elementen (relationer enligt innehåll, form samt innehåll och form),

c) systemets uppdelning i större och mindre delsystem,

d) otydliga gränser mellan elementen och delsystemen, deras partiella överlappning och sammanflätning.

Det är i själva verket omöjligt att utförligt och adekvat beskriva och återge det lexikala systemet eller ens en del av det. J. Tyros erkända mosaikprincip passar inte alls här. En mer primitiv bild är en mängd större och mindre volymer som berör varandra och, ännu oftare, tränger in i varandra i ett flerdimensionellt rum. Detta kan inte återges på en tvådimensionell yta – ett pappersark.

De mest utförliga och exakta beskrivningarna av språkets lexikala system är förklarande ordböcker. I grunden består de dock endast av en registrering av systemets element, inte av en beskrivning av själva systemet (strukturen). Detta gäller särskilt alfabetiska ordböcker. Den berömde ryske lexikografen V. Dal skrev målande om denna typ av ordböcker och valde själv en nästlad princip för ordens presentation i sin ordbok: ”De allra närmaste, besläktade orden (...) sprids långt åt sidorna och lider där ensamma; varje levande språklig förbindelse har slitits sönder och gått förlorad (...), det finns ingen ork att läsa en sådan ordbok; vid det tionde ordet blir tanken slö och huvudet börjar snurra, eftersom vårt förstånd överallt söker någon meningsfull förbindelse och konsekvens” (Dal’ 1989 s. XXVI). Till viss del återspeglas lexikonets systematik i systematiska (ideografiska) ordböcker, medan man i alfabetiska ordböcker endast kan finna något enstaka tecken på systematik. För det första utgör förklaringen av ordens betydelser med synonymer och antonymer en viss explicitering av systematiska relationer – olika semems sammanfall eller närhet visas. För det andra visar förklaringar genom hänvisningar till andra element själva de närmaste-

33

de mest centrala lexemrelationerna (samma betydelse som ett annat ord eller ett ordbildningssamband anges). För det tredje visar den beskrivande betydelseförklaringen också systematiska samband mellan betydelsen hos det ord som förklaras och betydelserna hos orden som används i förklaringen (t.ex. siekti – ’försöka nå eller ta något som befinner sig längre bort’: sambandet mellan betydelserna ’sträva’, ’försöka’, ’röra vid, ta’ och ’längre bort’ framgår tydligt).

En alfabetisk definitionsordbok kan inte återge lexikala systemförhållanden särskilt ingående, eftersom orden presenteras alfabetiskt (ord som ofta är mycket avlägsna semantiskt hamnar intill varandra, och verkliga semantiska samband bryts upp (Piesarskas 1987: 121)); dess syfte är dessutom ett annat – att ge information om enskilda element i det lexikala systemet. När en sådan ordbok utarbetas och ett enskilt ords semantiska struktur beskrivs måste man emellertid ha hela systemet, eller en del av det, i åtanke. Detta betonas också av lexikograferna själva. J. Paulauskas skriver att redigering av ordboken efter gemensamma egenskaper hos orden (i ordgrupper), snarare än alfabetiskt, ”bör bidra till att undanröja olika fel, ojämnheter och fall av olikartad behandling, som inte kan undvikas när ordboken utarbetas alfabetiskt” (Paulauskas 1985: 6; se även Švedova 1981: 171; Babickienė 1985: 231).

Språkets ordförråds omfattning och mängden semantiska grupper och undergrupper utgör emellertid objektiva skäl till att redigering (och egentligen även skrivande) av ordboken efter ordgrupper ofta försummas. Detta leder till följande brister i ordboken:

1) analoga, likartade lexikala enheter (ord och semem) beskrivs på olika sätt,

2) synonymer används felaktigt i förklaringarna, vilket utplånar betydelseskillnaderna mellan närbesläktade semem,

3) förklaringar ges med ord som själva inte förklaras i ordboken.

Utan att ha för avsikt att diskutera ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” mer ingående ger vi här bara några exempel som visar vilka olikheter och inkonsekvenser som uppstår när man inte tillräckligt beaktar de systematiska relationerna mellan ord och semem och hela det lexikala systemets struktur.

Den kanske vanligaste bristen i den semantiska delen av definitionsordböcker är att likartade företeelser beskrivs på olika sätt. Orden baritonas, bosas, altas, kontral- tas, diskantas, sopranas, tenoras, vars grundbetydelse är ’en viss manlig, kvinnlig eller barnröst’, kan också beteckna en sångare eller sångerska med en sådan röst. Detta regelbundna metonymiska samband markeras på olika sätt i DŽ₂. Vid orden sopranas, kontr altas, bosas, tenoras anges en andra betydelse, ’sångare med en sådan röst’; vid orden baritonas och diskantas presenteras denna betydelse som en nyans av den första betydelsen (efter semikolon), medan den vid ordet altas inte ens anges som en betydelsenyans. Även DŽ₃ är inkonsekvent i detta avseende, men på ett annat sätt: den självständiga betydelsen ’sångerska’ anges vid orden altas, kontr altas, nyansen ’en viss röst’ vid ordet diskantas, medan betydelsen inte alls anges vid orden baritonas, bosas, sopranas, tenoras.

I språkbrukarnas medvetande är besläktade namn på husdjur mycket nära förbundna: ar-

34

klys, avis, karvė, katė, kiaulė, ožka, šuo, triušis. För att förklara deras grundbetydelser använder DŽ₂ tre grupper av semer: angivande av en överordnad klass (‘husdjur’), särskiljande egenskaper (‘stor’, ‘behornad, idisslande’) och ändamålet med uppfödningen (‘hålls för kött och ull’), men någon konsekvens saknas. Ändamålssemen anges inte i betydelserna hos orden katė och triušis (det skulle kunna vara ‘för hemmets trivsel, för att fånga möss’ och ‘för pälsen och köttet’), semen ‘tam’ anges inte i betydelsen av ožkos, särskiljande egenskapssemer saknas vid avies (‘medelstor’), kiaulės (‘täckt av borst’), katės (‘liten’, ‘mjukpälsad’), šuns (‘skällande, bitande’), triušio (‘mjukpälsad’); det verkar onödigt att ange semen för tillhörighet till en zoologisk klassifikation vid katės (‘ordningen rovdjur’) och triušio (‘familjen harar’), liksom den terminologiska hänvisningen zool. endast vid namnen katės, ožkos, šuns och triušio. DŽ₃s förklaringar är mer enhetliga men fattigare: endast ändamålssemen anges, men även här inkonsekvent; till betydelsen av karvės läggs ‘stor, behornad’ till, medan förklaringarna av katės och triušio förses med märkningen zool.

DŽ₂s första betydelse av ordet pogrupis definieras så här: ‘en enhet inom djur- eller växtsystematiken, mindre än en grupp’; däremot anges ingen sådan terminologiserad betydelse för ordet grupė. I DŽ₃ har denna inkonsekvens försvunnit.

Semerna karštakraujis, šaltakraujis med nästan analoga semantiska strukturer och valeur (‘hetlevrad, häftig’ respektive ‘långsam, lugn’ plus ‘om en människa’) förklaras helt olika i de båda ordböckerna; den första anges som substantiv och förklaras med synonymen ‘hetsporre’, medan den andra anges som adjektiv och som en avledd betydelse av grundbetydelsen ‘som ändrar kroppstemperatur efter omgivningens temperatur’ (med märkningen prk.). Men det vore nog svårt att bestrida att de talande uppfattar båda orden som en uttrycksfull karakteristik av människans temperament, grundad på den överförda användningen av de första rötterna karštas och šaltas. Det är svårt att urskilja något semantiskt beroendeförhållande mellan den första och den andra betydelsen av ordet šaltakraujis; det bör helt enkelt betraktas som parallell benämning.

Att avgränsa ords betydelser är för lexikografen troligen ofta det allra svåraste arbetet, eftersom man i princip kan urskilja antingen fler, mer specialiserade betydelser i ett ord eller färre, men mer allmänna och abstrakta (sådana exempel är lätta att finna genom att jämföra DŽ och LKŽ). Däremot kan man inte rättfärdiga olikheter i betydelseindelningen mellan ett grundord och prefixavledningar, som oftast har en enklare semantisk struktur. DŽ₂ skiljer mellan två betydelser av ordet keipti: ‘bli kraftlös, svimma’ och ‘dö, förgås’, medan den första betydelsen hos avledningen nukeipti i praktiken delas upp i tre: ‘försvagas, tyna bort’, ‘sloka, bli slapp’ och ‘svimma’; även den stilistiska karakteriseringen är ojämn: endast den andra betydelsen av keipti har märkningen šnek., medan hela ordet nukeipti har den.

I DŽ₂ anges ofta yrkesrelaterade och stilistiska karakteriseringar av ord inkonsekvent. Exempelvis har orden virusas, lazdelė märkningen biol., užkratas har med., medan mikrobas, bacila, bakterija, net gonokokas saknar alla märkningar; i DŽ₃ lämnas endast mikrobas och gonokokas utan märkning, medan bacila och bakterija har märkningen biol..

35

De lexem som hör till den kulinariska sfären, įsnauja ‘späck från grisens buk, tillagat och inrullat i bukhinna på ett visst sätt; späckkorv’, kraujienė ‘soppa av blod’, nugarinė ‘kött från djurets rygg’ har i DŽ₂ märkningen kul., medan lexem med helt analoga betydelser och användningsområden, taukinė, žarnokai, šoninė, kumpis, saknar denna märkning. DŽ₃ behåller märkningen kul. endast vid kraujienės och lägger till etnogr. vid žarnokų.

I den tidigare nämnda gruppen av benämningar på människors röster har alla lexem märkningen muz., med undantag för altas ir tenoras. Här är både DŽ₂ och DŽ₃ lika inkonsekventa. Följande exempel illustrerar den inkonsekventa behandlingen av fackspråkligt (terminologiskt) ordförråd: i DŽ₂ anges inte familjerna peledagalvių, baltukų bland fjärilarna, trots att familjenamnen används i förklaringarna av enskilda representanter (kaspinuotis – 3. “en sådan fjäril ur familjen peledgalviai”; citrinukas – zool.“en fjäril ur familjen baltukai”), medan artikeln sprindis har en separat betydelse ‘familj’, 3.dgs.zool. ‘en sådan fjärilsfamilj’.

Ett mycket vanligt fenomen är att prefixavledningars stilistiska behandling skiljer sig från grundordets stilistiska märkning, trots att prefixet i regel inte ändrar ordets (sememets) stilistiska valör. Exempelvis har sememen traiškyti, pritraiškyti ‘mjölka, få ut mjölk, men få lite mjölk’ märkningen šnek. i DŽ₂, men den saknas vid den analoga sememen hos patraiškyti; i DŽ₃ skrivs märkningen šnek. vid båda prefixederivaten, men inte vid traiškyti.

Orden apdriskėlis, nudriskėlis saknar märkningen menk. i DŽ₂, medan sudriskėlis har den. I DŽ₃ anges alla dessa ord utan märkningen menk.. I DŽ₂ saknas märkningen menk. vid ordet išdvasa ‘ett obetydligt, förtvinat djur eller en obetydlig, förtvinad människa’, medan de semantiskt helt analoga orden dvasna ir nuodvasa har den ur känslomässig värderingssynpunkt; detsamma gäller DŽ₃.

Betydelserna ‘äta, sluka glupskt’ hos orden žliaubti, žliaugti saknar märkningen šnek. i DŽ₂, medan de prefixavledda sužliaubti, sužliaugti har den; i DŽ₃ markeras även orden utan prefix konsekvent med šnek.. En jämförelse mellan DŽ₂ och DŽ₃ visar att DŽ₃ anger stilistiska karakteriseringar och känslomässiga värderingsmärkningar mer konsekvent; jämför även följande: i DŽ₂ har kiaulinti märkningen šnek., men iškiaulinti saknar den; tauzyti, taukšti har menk., medan pritauzyti, pritaukšti saknar den; pliurpti har šnek., medan papliurpti har menk.; i DŽ₃ får alla dessa ord märkningen šnek.. I DŽ₂ skrivs märkningen menk. vid liežuvauti, medan paliežuvauti ir priliežuvauti anges utan denna märkning; i DŽ₃ lämnas däremot endast priliežuvauti utan märkning. I DŽ₂ skrivs märkningen šnek. vid ordet pirmokas, men den saknas vid antrokas, trečiokas och de följande orden; den skrivs vid penketukininkas men inte vid dvejetukininkas, trejetukininkas, ketvertukininkas. I DŽ₃ betraktas alla de nämnda orden som stilistiskt neutrala.

Även överförd betydelse markeras inkonsekvent; sememer med samma semantiska beroendeförhållande har ibland olika märkningar, den ena prk. och den andra šnek.. Exempelvis markeras betydelsen av ordet dergti i DŽ₂, uttryckt med orden ‘skymfa, förolämpa, förtala’, som överförd, medan den analoga betydelsen hos ordet išdergti inte markeras som sådan (i DŽ₃ markeras båda fallen med prk.); betydelserna hos orden atšauti ir atkirsti ‘svara strängt’ är helt analoga, men i DŽ₂ finns märkningen prk. endast vid det första (i DŽ₃ vid båda); ordet

36

Betydelsen hos rėžti ’säga öppet, rakt ut’ anges i DŽ₂ som överförd, medan en analog betydelse hos avledningen išrežti förses med beteckningen šnek. (i DŽ₃ betecknas båda fallen som šnek.); betydelsen hos ordet ryti ’äta, sluka eller dricka glupskt’ anges i DŽ₂ med beteckningen prk., medan den analoga betydelsen hos praryti betecknas som menk. (i DŽ₃ betecknas båda fallen som menk.).

På grund av otillräcklig uppmärksamhet på systematik återges samma grammatiska ordkarakteristika på olika sätt. I både DŽ₂ och DŽ₃ anges orden pirmaklasis, pirmakursis (i DŽ₂ även penktaklasis) som substantiv, medan antrakursis, antraklasis, trečiaklasis osv. anges som adjektiv; orden trečiakursis, ketvirtakursis, penktakursis saknas helt i båda ordböckerna. Andra exempel från DŽ₂: dykakalbis är ett substantiv, medan tuščiakalbis är ett adjektiv; šaltakraujis är ett adjektiv, medan šiltakraujis är ett substantiv; šiurkščiavilnis är ett substantiv, medan švelniavilnis, ilgavilnis, plonavilnis, trumpavilnis, šiltavilnis, juodavilnis är adjektiv; vienergis, aštuonergis är substantiv, medan ketvergis – septynergis och devynergis är adjektiv; i DŽ₃ anges benämningarna på djur efter ålder på samma sätt, medan alla övriga ord konsekvent behandlas som adjektiv.

Om man inte håller hela den semantiska gruppen i åtanke är det lätt att förbise helt oförsvarliga utelämningar. I DŽ₂ finns till exempel alla benämningar på elever efter årskurs, men vienuoliktokas och dvyliktokas saknas; keturiolikinis, šešiolikinis, septyniolikinis, devyniolikinis finns med, men av någon anledning saknas penkiolikinis, aštuoniolikinis.

En ofta nämnd brist hos definitionsordböcker är bristfälliga betydelseförklaringar, det vill säga att ett ords betydelse förklaras med en synonym, vars betydelse i sin tur förklaras genom en hänvisning till det första ordet. Då blir det varken klart vad de båda orden betyder eller om och hur deras betydelser skiljer sig åt (Lyberis 1962: 201). Ofta förklaras ord med mycket närliggande eller identiska betydelser med varandra. Det är lätt att hitta sådana exempel i DŽ₂ och DŽ₃: pjūdyti – 1. “siundyti”, medan siundyti – 1. “pjūdyti”; zimbti – 1. “zvimbti, bimbti”; bimbti – 1. “zirzti, zvimbti”, zvimbti – 1. “bimbti”, zirzti – 1. “birbti, bimbti (om insekter)”, birbti – 2. “zirzti, bimbti”. De betydelsepreciseringar som förekommer vid det ena eller andra ordet hjälper något, som i exemplet ovan – “(om insekter)”; jfr även (i båda ordböckerna): čirkšti – 1. “čirpti, svirpti”, svirpti – “čirkšti (om en syrsa)”, čirpti – 1. “čirkšti, svirpti (om en syrsa, en liten fågel)”. Logiskt sett är sådana preciseringar dock inte försvarbara, eftersom exemplet ovan innebär att čirkšti är detsamma som ir svirpti, medan svirpti inte är detsamma som čirkšti. En ännu tydligare motsägelse syns i följande exempel: skepeta – “skarelė”, medan skarelė – “en liten skepeta att knyta runt huvudet” (DŽ₂). Uppenbarligen tar man vid synonymförklaringar störst hänsyn till systematikprincipen. Problemet är emellertid att skillnaderna mellan ord med närliggande betydelser oftast inte framhävs; endast deras gemensamma drag registreras (Němec 1970: 293). I båda utgåvorna förklaras bur(b)ti med synonymen burgzti, det senare med synonymerna bigzti, ūžti, dūgzti, birgzti – med synonymerna bimbti, zirzti, medan dūgzti och ūžti också har en beskrivande betydelseförklaring: det första – “ge ifrån sig ett svagt, tunt ljud, zvimbti, birgzti, ūžti”, det andra – “ge ifrån sig ett lågt, utdraget ljud, gausti”. Av denna förklaringscirkel framgår någorlunda tydligt endast skillnaden mellan dūgzti

37

och užžti, men det är oklart hur betydelserna hos alla de övriga orden skiljer sig åt. Av den synonymiska förklaringen verkar det som om de inte skiljer sig åt, men i själva verket gör de det (jfr miškas ūžia, men * miškas burbia, burzgia, birzgia).

En vanlig brist hos definitionsordböcker är att betydelser förklaras med ord som själva inte förklaras i ordboken. En sådan ”förklaring” är särskilt olämplig när det oförklarade ordet är det enda som avslöjar betydelsen. Exempel från DŽ₂: bū išt. “mū (om nötkreaturs råmande)”, men mū saknas; vamptelėti 1. “suvamspėti”, men suvamspėti saknas; vedekliauti regionalt ”köra med häst och vagn när man transporterar timmer”, medan važnyčioti saknas; prisirpti – “mogna”, men išsirpti saknas; capsenti – “droppa så smått”, men capsėti saknas; vypa dial. “en som ofta vypčioja, en vypelis”, men varken vypčioti eller išvypelis finns med. I DŽ₃ förekommer färre sådana inkonsekvenser; här finns förklaringar av orden mū, suvamspėti, capsėti, vypčioti i de fall som nämnts. En brist hos denna definitionsordbok uppstår också när betydelsen förklaras beskrivande, men ett ord som saknas i ordboken anges intill (eller i själva förklaringen), till exempel (orden som framhävs i förklaringarna finns inte själva i DŽ₂): pliumpinti 2. “gå klumpigt, plumpinti”; širšėti dial. “brusa, bimbiliuoti (om bin och getingar)”; motina 2. “bi som lägger ägg; bitinėlis”, dvasna 3. dial. nedsättande “uttorkat djur eller människa; kadaver, perdvėsėlis”, kačiukas 1. “kattungar, katukas”; pakarūklai pl.2. “spenlar på grisens hals; sargučiai”; svisti östligt “lysa, gry”; gluodenas zool. “en ormlik, ofarlig reptil; järnödla, kopparödla”; sukiaukšėti “kraxla till kort, kiaukštelėti”; sukirksėti “kvittra till kort, kirkštelėti”. Sådana inkonsekvenser förekommer mer sällan i DŽ₃, men de finns (liksom i DŽ₂ förklaras även orden sukiaukšėti, svisti, pliumpinti).

Exemplen här (och det finns fler) samlades inte in särskilt för att kritisera DŽ, utan uppmärksammades vid undersökningen av andra lexikalisk-semantiska frågor. Man kan alltså anta att det finns ännu fler liknande inkonsekvenser i DŽ. Vi anser inte att de frågor som tagits upp utgör en stor brist hos definitionsordboken, eftersom en strikt tillämpning av vetenskaplighetsprincipen inte garanterar att ordboksdefinitionerna blir tydliga och användbara för läsaren (Pravdin 1983: 3). De logiskt oantastliga betydelsedefinitioner som lingvister ofta föreslår skulle inte alls passa i en definitionsordbok avsedd för allmänheten; jämför exempelvis en möjlig beskrivning av betydelsen hos ordet gerbti i kontexten ”X respekterar Y”: ”X känner, i umgänget med Y, det som vi vanligtvis känner i umgänget med någon som enligt vår uppfattning är sådan som han eller hon bör vara.” Det är just så den framstående språkforskaren A. Viežbicka definierar betydelsen av det polska ordet szanować (Wierzbicka 1971: 72). Å andra sidan är det lätt att förstå vilken komplicerad uppgift det är för en ordboksredaktör att ständigt ha alla semantiska grupper i åtanke som det ord tillhör vars betydelse eller betydelser lexikografen förklarar. Ändå är detta ett mål att sträva efter. Synonymförklaringar utan angivande av betydelseskillnader, och bruk av ord som inte själva förklaras i ordboken för att förklara andra ord – allt detta minskar värdet hos denna typ av ordbok och motverkar dess praktiska användningssyfte.

38

LITERATŪRA

Babickienė Z. 1985: Reguliariųjų išvestinių reikšmių pateikimas aiškinamuosiuose lietuvių ir rusų kalbų žodynuose. – Lietuvių kalbotyros klausimai 24, 223–235.

D a l’ V. 1989: Даль Б. Напутное слово. – Толковый словарь живого великорусского языка 1.

DŽ₂ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mintis, 1972.

DŽ₃ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993.

Lyberis A. 1962: Sinoniminis žodžių reikšmės aiškinimas “Lietuvių kalbos žodyne”. – Lietuvių kalbotyros klausimai 5.

N ė m e c I. 1970: Systémové pojetí slovní zásoby v jejím lexikografickem popise. – Slavica slovaca 5(3).

P a u l a u s k a s J. 1985: Žodyno redagavimas žodžių grupėmis. – Kalbos kultūra, 49.

P i e s a r s k a s B. 1987: Sisteminiai žodžių ryšiai mokomajame dvikalbiame žodyne. – Kalbotyra 27(3).

P r a v d i n M.N. 1983: Правдин М.Н. Словарное толкование, научность и здравый смысл. – Вопросы языкознания 6.

Š v e d o v a N. J. 1981: Шведова Н. Ю. Однотомный толковый словарь: специфика жанра и некоторые проблемы дальнейшей работы. – Русский язык: проблемы художественной речи. Лексикология и лексикография. Виноградовские чтения 9, 10, Москва.

W i e r z b i c k a A. 1971: Kocha, lubi, szanuje. Medytacje semantyczne, Warszawa.

THE DICTIONARY OF CONTEMPORARY LITHUANIAN FROM THE POINT OF VIEW OF LEXICAL SYSTEMATICS

Summary

The alphabetical dictionary can reflect the system of lexical relations to a certain degree only. However, when editing such a dictionary one must have a clear image of the structure and relations of semantic groups. The paper reviews inaccuracies or diversities which originated because of the lack of attention to the systemic organization of the vocabulary. These include a different description of analogous lexemes, synonymic explanation which makes the meanings of close sememes almost identical, and their description by words that are not explained in the dictionary.

39