LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Vytautas AMBRAZAS

URSPRUNG TILL LITAUISKANS NOMINATIVOBJEKT MED INFINITIV

0.1. Arkeologiska och jämförande språkvetenskapliga undersökningar visar att de östbaltiska stammarna omkring 500-talet e.Kr. rörde sig norrut från Daugavas högra strand och började bosätta sig i det nuvarande norra och mellersta Lettland. De västfinska dialekter som sedan urminnes tider talats där assimilerades så småningom, och deras substrat spelade en avgörande roll i den östbaltiska urspråkets splittring och i lettiskans uppkomst.

Nästan samtidigt inleddes också den stora slaviska expansionen norrut och västerut. Fram till 700–800-talen hade de östslaviska stammarna spritt sig över det nuvarande norra Ryssland ända till Novgorod och ännu längre, och assimilerat de västfinnar som bodde där.

Dessa processer måste ha gett upphov till stora zoner med intensiva språkkontakter, interferens samt substrat och superstrat i den norra delen av de östbaltiska och östslaviska dialekterna. Dessa dialekter uppvisar än i dag en hel rad gemensamma fonetiska, lexikala och grammatiska särdrag.

En av de syntaktiska isoglosser som är gemensamma för detta område är det så kallade nominativobjektet i konstruktioner med infinitiv och particip, och i vissa fall med andra verbformer.

Termen nominativobjekt (resp. nominativ¹) används om opersonliga konstruktioner där infinitiven eller en annan form av transitiva verb förbinds med ett nominativ som har samma funktion som objektets ackusativ i motsvarande personliga satser:

lit. reikia šienas pjaut (jfr. turiu šieną pjaut);

lett. zirgs Vajadzēs mazgāt ’hästen behöver tvättas’;

östrys. nado trava kosit ’man måste slå gräset’;

fin. täytyy kirjoittaa kirje ’man måste skriva ett brev’.

Tokio tipo konstrukcijos būdingos įvairioms finų kalboms (Collinder 1957: 217, 300, 323, 427; Timberlake 1974: 210–215). Tačiau indoeuropiečių kalbose nominatyvas eina bendraties papildiniu tik jau minėtame šiaurės vakarų areale: šiaurinėse rusų kalbos tarmėse bei jų ypatybes atspindinčiuose XII–XVIII a. raštuose, įvairiose latvių kalbos tarmėse, o lietuvių kalboje – rytų bei pietų aukštai-

¹ Med de litauiska benämningarna nominativ, ackusativ och så vidare betecknas nedan kasus i litauiska och lettiska, medan de internationella termerna nominativ, ackusativ etc. används när andra språk med mer eller mindre avvikande kasussystem nämns.

93

i vissa dialekter och i delar av västaukštaitiska (enligt uppgifterna i Lietuvių kalbos atlaso kartoteka – söder om den ungefärliga linjen Jonava – Čekiškė – Šakiai – Sintautai).

Konstruktionens ursprung i de östbaltiska och slaviska språken har förklarats på olika sätt i många arbeten. I dessa förklaringar kan två huvudsakliga inriktningar urskiljas.

0.2. Företrädarna för den första inriktningen betraktar konstruktionen med nominativ och infinitiv som ett arv från det indoeuropeiska urspråket. Man antar att nominativ ursprungligen hade subjektfunktion i denna konstruktion, medan infinitiven är en stelnad dativform av ett verbalsubstantiv som uttrycker ändamål. Motsvarigheter till sådana subjektkonstruktioner med ändamålsdativ finns belagda i äldre monument på andra besläktade språk. Inom baltistiken företräds denna inriktning främst av Jablonskis (1935: 29–33; 1957: 458–459) och Endzelīns (1951: § 392), inom slavistiken av Potebnja (1958: 405–407), Borkovskis (1949: 347–350), Stepanov (1984) m.fl. Kiparskis (1960, 1969) förklarade att konstruktionen bevarats just i den norra utkanten av det indoeuropeiska språkområdet genom en konservativ påverkan från de finska språken, som bidrog till att nominativformen bevarades i den ärvda konstruktionen; Jacobsson (1964) anslöt sig till denna uppfattning.

Antrosios krypties svarbiausias atstovas yra Timberlake’as (1974), paskyręs šiam klausimui specialią monografiją. Jis priėjo išvadą, kad rytų baltų ir šiaurės rusų kalbų nominatyvas konstrukcijose su bendratimi bei padalyviais visais atvejais turi papildinio funkciją, savo vartosena skiriasi nuo kitų indoeuropiečių kalbų ir sutampa su vakarų finų kalbų atitikmenimis, tad laikytinas „sintaksiniu skoliniu iš kurios nors vakarų finų kalbos“ (1974: 220). Finų kalbų įtaką papildinio nominatyvo vartojimui rusų kalboje yra konstatavę ir kiti tyrinėtojai (plg. Veenker 1967: 158).

De nämnda uppfattningarna betraktas oftast som motsatta och oförenliga (jfr Timberlake 1974: 153–154, 220–224; Dunn 1982: 505, 526). I båda fallen ses konstruktionen med nominativ och infinitiv som en konstruktion med fast struktur, där nominativformen som uttrycker infinitivens semantiska objekt har antingen subjektfunktion (i det första fallet) eller objektfunktion (i det andra fallet)¹. Uppgifter från litauiska och lettiska dialekter visar dock att nominativens funktion inte kan förklaras på samma sätt i alla dess kombinationer med infinitiv.

Bendraties vartosenos tyrimo rezultatai, autoriaus jau paskelbti anksčiau (1987, 1995), patvirtina požiūrį į bendraties kilmę iš paskirties reikšmę turėjusio veiksmažodinių abstraktų datyvo ir leidžia konstatuoti pirminę veiksnio funkciją kai kuriose vardininko konstrukcijose su bendratimi. Antra vertus, su bendratimi siejamas vardininkas dabar daugeliu atvejų neabejotinai eina papildiniu. Taigi matome vardininko funkcijos kitimą. Čia ir norėtume atkreipti dėmesį į vardininko su dalyviu vidinės struktūros pertvarkymo padarinius.

¹ Jfr till exempel följande påståenden: ”I sådana meningar (dvs. med nominativ och infinitiv, V.A.) förblir nominativformen alltid subjekt” (Jablonskis 1935: 32); å andra sidan: ”The comparable use of the nominative in Lith. and Latv. dialects is an instance of the nominative object; it undeniably does not represent the grammatical subject” (Timberlake 1974: 220).

94

Efter att ha undersökt nominativkonstruktioner med debitiv i lettiska fastställde Holvoet att det i dem skett en ”övergång från den ursprungliga subjektsnominativen till objektsnominativen, sådan den finns i de finska språken” (1993: 160). En liknande process kan iakttas i litauiska nominativkonstruktioner med infinitiv. I dem kan man urskilja diakrona skikt av olika ålder.

1.1. Det ålderdomliga skiktet representeras av konstruktioner där nominativformen har bevarat sin subjektfunktion och infinitiven den ändamålsbetydelse som är karakteristisk för dativen hos verbala abstrakt¹. Sådana konstruktioner är belagda i följande typer av nominativkonstruktioner med infinitiv:

(1) med verb som uttrycker ett tillstånd: bli kvar, stanna kvar, tillfalla, råka på, hända, angå, passa osv., till exempel:

Potatisen blev kvar/vi fick äta potatisen;

(2) med verbet vara (presensformen är oftast nollmarkerad), till exempel:

a) Och den där käppen kommer att användas som stöd;

b) Hela sjön syntes redan (hade synts) (med perceptionsverbs infinitiv);

c) Jag ensam hade allt arbete att utföra (nödvändighetsbetydelse);

(3) med adjektivformer som fungerar som predikativets nominaldel:

a) kongruerande: Vodka är äcklig för mig att dricka;

b) neutrumformer (icke-kongruerande): Potatissäckar är svåra att bära.

1.2. I konstruktioner av typ (1) och (2), som har bevarat sin ursprungliga struktur, framgår nominativens subjektfunktion tydligt genom kongruensen med predikatet, som har en sammansatt (perifrastisk) eller indirekt modusform, jfr: Hans åker hade blivit kvar/varit honom kär i närheten; Hundarnas skällande hade fortfarande hörts (jfr Stugan sägs vara synlig, se Sirtautas 1971: 74); Det var jag ensam som skulle mata den där grisen.

Det bör noteras att konstruktioner av typ (1) och (2) används inte bara i de östra och södra höglandsdialekterna, utan också i de samogitiska och västra höglandsdialekter där infinitiven i opersonliga satser styr endast objekt i ackusativ. I satser av typ (3b) med neutrumadjektiv är kongruens omöjlig, eftersom det inte längre finns några neutrumsubstantiv i litauiskan. De syntaktiska relationerna till andra konstruktioner gör det möjligt att dra slutsatser om den ursprungliga subjektfunktionen i en del av dessa konstruktioner. För det första används neutrumformer i vissa östra höglandsdialekter parallellt med kongruerande maskulina och feminina former, till exempel: Honung är god/godt att äta; Otröskad/otröskat korn att skörda (Molėtai). För det andra förbinds neutrumformer med subjektets nominativ på samma sätt som kongruerande adjektivformer i motsvarande satser utan en infinitiv som uttrycker avsikt eller ändamål, jfr: Honung är god/godt; En orm är ful/fult; En gäst är kär/kärt. Sådana konstruktioner med neutrumadjektiv, som används i samma östra höglandsdialekter som konstruktioner med en ansluten infinitiv,

¹ Dativ av verbalsubstantiv betraktas i allmänhet som ett av de viktigaste uttrycksmedlen för ändamål och syfte som användes i indoeuropeiska språk i forntiden, se Jeffers, Pepicello 1980.

95

är nedärvda från en avlägsen forntid, har motsvarigheter i äldre monument på olika besläktade språk, och neutrumadjektiven själva har bevarat de rena stamformerna (se aut. 1979: 200–202; 1990: 201–202 med litt.).

På liknande sätt har ändamålsinfinitiven (resp. dativen av verbalsubstantivet) i vissa satser av typ (2c), som uttrycker nödvändighet, sannolikt anslutits till en ålderdomlig possessiv konstruktion (jag har ett hus + att bygga), vilken med tiden trängdes undan i litauiskan av uttryck med verbet ha, som senare också fick betydelsen nödvändighet.

2.1. Tillsammans med resterna av den äldre nominativfunktionen kan man tydligt se följderna av en omstrukturering (reanalysering) av de syntaktiska relationerna i litauiskan och lettiskan. I många konstruktioner som till sin yttre form motsvarar de nämnda typerna är infinitiven redan nära knuten till den finita verbformen och har förlorat sin ursprungliga ändamålsbetydelse, medan nominativformen är direkt beroende av infinitiven. Sådana satser uppfattas numera som opersonliga, och i en stor del av de litauiska och lettiska dialekterna används ackusativ i stället för nominativ – den typiska kasusformen för direkt objekt.

I litauiskan har nominativformen bäst bevarat subjektfunktionen i konstruktioner av typ (2a), (2b) och (3a). I dessa används objekt i ackusativ över huvud taget inte. Subjektfunktionen är också ganska regelbunden i konstruktioner av typ (2c), som är typiska för samogiterna och vissa västra höglandsdialekter. Kanske var det därför Jablonskis (1935: 32; 1957: 560–564) tenderade att generalisera subjektfunktionen till alla användningsfall av nominativ tillsammans med infinitiv.

Å andra sidan har de flesta konstruktioner av typ 1 i litauiskan och lettiskan redan reanalyserats, och nominativformen uppfattas där som infinitivens objekt, vars utelämnande i grunden skulle förändra satsens innebörd, till exempel: Jag fick se de där snokarna Skp (jfr Jag fick snokarna); Far hade bara kvar att köpa de där trädgårdarna Dr (jfr Far hade bara kvar trädgårdarna) och så vidare.

Reanalysen av konstruktioner av typ (3b) underlättades i hög grad av den generaliserade tillståndsbetydelse som kännetecknar neutrumadjektivformerna. I de östra och södra höglandsdialekternas satser med neutrumformer fungerar nominativformen mycket ofta som objekt styrt av infinitiven och är nödvändig för satsstrukturen, jfr: Det är roligt att skriva bönor (Marcinkonys), men *Det är roligt, bönor. I konstruktioner av denna typ har även tillståndsadverb (eller former besläktade med dem) fått fäste vid sidan av neutrumadjektiven, jfr: Det är dags/tidigt/dags att skriva bönor. Vissa neutrumadjektiv och tillståndsadverb gav i sin tur upphov till nya opersonliga verbparadigm: tycka synd om (från synd), räcka till (från tillräckligt), behövas (från behövs eller behövde), se Fraenkel 1925: 37–38; aut. 1995: 87–88). Förbindelserna mellan verbet behövas och infinitiven blev synnerligen produktiva¹. I de östra och södra höglandsdialekterna har nominativformen som används i sådana konstruktioner en sådan

¹ Verbet behövas, som oftast förekommer tillsammans med en infinitiv, har i standardspråket blivit ett av de mest använda verben (fjärde plats bland alla verb i publicistisk text, se Žilinskienė 1990: 10).

96

samma objektfunktion som ackusativ i västaukštaitiska eller žemaitiska dialekter, jfr. man måste klyva ved/ved.

2.2. Således förekommer nominativ som uttrycker den semantiska handlingens objekt till infinitiven inte bara i konstruktioner av relikttyp, där dess ursprungliga subjektfunktion ännu kan skönjas, utan används också allmänt i många opersonliga satser, där det aldrig har varit subjekt. I östliga, sydliga och delar av de västliga aukštaitiska dialekterna, i och med att tendensen att uttrycka infinitivens objekt i opersonliga satser med nominativ blev dominerande, spreds nominativformen även till motsvarande opersonliga uttryck med particip av preteritum. Transitiva particip av preteritum med objekt i nominativ förekommer oftast i följande fall:

(1) i konstruktioner med frågande (relativa) adverb var, hur och pronomenet vad, till exempel: Var har hästen ställts här nu? (Utena); Men varifrån har hjulen kommit här? (Kupiškis); Vi funderar på hur hjulen har hamnat här (Zarasai); Vad har jag gjort här? (Mažeikiai);

(2) i uttryck som betecknar en önskan med partikeln ka(d), till exempel: Det vore bra om man hittade en sådan gumma (Utena); Om man ändå hade stickat en sådan tröja (Miežiškiai);

(3) i satser med liknande betydelse och tillståndsadverbet bra, till exempel: Det vore bra att ha anlitat en stark arbetare (Kupiškis).

Dessa konstruktioner är belagda i dialekter där objekt i nominativ med infinitiv används regelbundet, men de är mindre vanliga än motsvarande infinitivkonstruktioner. Ännu mer sällan är objektet i nominativ beroende av presensparticip, som fungerar som adverbial i opersonliga uttryck. I kartoteket till Litauiska språkatlasen är det belagt endast på vissa platser inom området för nominativ med infinitiv, till exempel: Varje arbete kräver kunskap när det utförs (Utena); När man fällde ett gammalt träd brukade man sakna flisor (Rokiškis); När man håller en enda gris är det bättre att spara den från hösten (Miežiškiai).

3.1. De diskuterade uppgifterna stämmer överens med Timberlakes (1974: 152) slutsats: ”litauiska och lettiska dialekter har en regel för objektsnominativ: en aktant som annars skulle uttryckas med ackusativ uttrycks systematiskt med nominativ i en opersonlig miljö, när subjekt i nominativ inte är möjligt”. Denna regel kan ha etablerats i infinitivkonstruktioner efter att dativen i (t)i-stammen lösgjorde sig från paradigmet för verbala abstrakta substantiv, stelnade och blev en oböjlig verbform, som började styra kasus hos det direkta objektet. Först då uppstod förutsättningar för att syntaktiska relationer skulle omorganiseras i många äldre konstruktioner med nominativ och infinitiv.

De interna villkoren räcker dock inte för att besvara frågan varför nominativet i de omanalyserade opersonliga konstruktionerna inte ersattes av ackusativ, utan i stället själv fick objektfunktion och därefter spreds till en stor del av de östbaltiska dialekterna. Objektsnominativ har inga tydliga motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk,

97

med undantag för de nordliga östslaviska dialekterna¹. Västerfinska språk har däremot sedan länge använt det brett och intensivt. Under sådana omständigheter förklarar den påverkan från västerfinska språk som Timberlake antar bäst hur objektets nominativ fick fäste i de östliga baltiska dialekterna.

Det västerfinska substratets påverkan på nominativ med infinitiv var sannolikt inte enbart konservativ och bidrog alltså inte bara till att bevara nominativformen, vilket Kiparsky (1960, 1969) ansåg och som författaren till dessa rader tidigare instämde i (1987: 215). Den bidrog till att på grundval av den äldre typen av nominativ med infinitiv forma konstruktioner med en ny inre struktur.

Eftersom objektets nominativ i västerfinska språk endast används i opersonliga sammanhang kunde den påverka de östbaltiska språken först när infinitiven redan hade blivit en självständig, icke-finit verbform och nominativkonstruktionerna med denna omtolkades, eller delvis hade omtolkats, som opersonliga. I de baltiska språken skilde sig infinitiven från paradigmet av verbala abstrakt, förmodligen först efter att det baltiska urspråket hade splittrats. Dess relativt sena uppkomst framgår av skillnaderna mellan infinitivformerna i litauiska och lettiska respektive fornpreussiska (förf. 1995: 75), liksom av de semantiska och funktionella banden till ändamålsdativ som fortfarande är väl bevarade i litauiska och lettiska och som tydligt märks också i äldre typer av konstruktioner med nominativ och infinitiv. Det verkar därför osannolikt att opersonliga konstruktioner med objektets nominativ skulle ha uppstått vid förhistorisk kontakt mellan baltiska och finska språk, som hydronymer och gamla lexikala lån vittnar om. Det är ännu mindre sannolikt att objektets nominativ med infinitiv skulle vara en kvarleva från ännu äldre tider, ärvd från en ergativ eller ”aktiv” satsstruktur (jfr Larin 1963; Pal-maitis 1977: 116–119).

Mot bakgrund av de omständigheter som nämnts är det mest sannolikt att objektets nominativ fick fäste i de östbaltiska dialekterna under den andra perioden av intensiva kontakter mellan baltiska och finska språk, som inleddes på 500-talet e.Kr. Vid den tiden utgjorde de östbaltiska dialekterna fortfarande ett tämligen sammanhängande område som var mottagligt för innovationer. Därför kunde objektets nominativ, som först fick fäste i nordliga baltiska dialekter påverkade av det finska substratet, spridas vidare söderut genom det nuvarande Lettlands territorium och nå de östliga och sydliga litauiska dialekterna. Där slog den rot med utgångspunkt i omtolkade konstruktioner av äldre typ med nominativ och infinitiv. Processen berörde dock knappt samogitiska dialekter och stora delar av de västliga höglandsmålens dialekter, där nominativet i konstruktioner med infinitiv än i dag väl har bevarat sin ursprungliga subjektfunktion, medan transitiva verbs infinitiv i opersonliga yttranden tämligen regelbundet styr ackusativ.

3.2. Den slaviska expansionen till områden bebodda av västerfinnar mellan Pskov och Novgorod skapade liknande förutsättningar för objektets nominativ att spridas även i de nordliga östslaviska-

¹ Spår av objektets nominativ med infinitiv har också iakttagits i sydliga ryska dialekter och i texter skrivna på grundval av dem, på vissa håll även i det vitryska och ukrainska språkområdet. Där har konstruktionen dock särskilda egenskaper, och det diskuteras fortfarande huruvida den inte har uppkommit genom påverkan från nordryska dialekter, se Kuz’mina, Nemčenko 1964; Staniševa 1966; Dunn 1982 med litteratur.

98

slaviska dialekterna. I fornryska texter från 1200–1700-talen som uppvisar drag från dessa dialekter används objektets nominativ med infinitiv i opersonliga sammanhang och anses ha uppkommit (Timberlake 1974: 198) eller bevarats (Kiparsky 1960; 1969) genom det västerfinska substratets påverkan.

Även om den fornryska konstruktionen har undersökts ingående av många forskare¹, återfinns exempel där ett nominativ som står tillsammans med en infinitiv otvetydigt har subjektfunktion i hittillsvarande arbeten endast med kongruerande adjektivformer (t.ex. voda Jordana sladka pit ’vattnet i Jordan är sött att dricka’, se Sprinčak 1960: 179) och med infinitiv av perceptionsverb + verbet byti ’vara’, t.ex.: bě v to vremja viděti... pečalb горькая Mosk. Letop. 290 ’det var då möjligt att se... sorgen var bitter’ (Sabenina 1978: 404, se även förf. 1995: 90–91); de motsvarar exempel av de äldre litauiska dialekttyperna (2b) och (3a) (jfr 1.1–2). Konstruktioner med objektets nominativ i dagens nordryska dialekter har förändrats kraftigt till följd av kasusens synkretism, morfologisering av motsättningen mellan animat och inanimat genus samt andra särpräglade processer i ryskans utveckling (se Timberlake 1974: 104–116; Žuravlev 1984). Slaviska språkforskare rekonstruerar därför nominativets ursprungliga subjektfunktion när det står tillsammans med en infinitiv främst med stöd av jämförande analys. Särskilt betydelsefulla i detta avseende är de äldre typerna av konstruktioner med nominativ och infinitiv som bevarats i litauiska dialekter: de kan anföras som belägg för att objektets nominativ i slaviska språk också har haft samma syntaktiska grund.

3.3. Den traditionella termen nominativ med infinitiv betecknar alltså i själva verket konstruktioner med olika inre struktur: (1) en nominativ som subjekt med en infinitiv av indoeuropeiskt ursprung, utvecklad ur dativen av ett verbalsubstantiv och i större eller mindre utsträckning bevarande den äldre ändamålsbetydelsen, och (2) en infinitivfras med ett styrt objekt i nominativ, som sannolikt fick denna funktion genom påverkan från västerfinska dialekter efter att den första typen av konstruktion omtolkats. Konstruktioner av den första typen kan betraktas som gemensamma syntaktiska arkaismer i litauiska och lettiska. Opersonliga konstruktioner med objektets nominativ styrt av infinitiven har senare ursprung, men även de trängs nu undan av fraser med ackusativ med motsvarande betydelse. Deras reliktkaraktär är särskilt tydlig i lettiska dialekter.

Till skillnad från litauiskan, där objektets nominativ fortfarande används tämligen konsekvent inom ett avgränsat område av östliga och sydliga dialekter, är dess förekomst i lettiska dialekter utspridd som öar bland olika dialekter och åtskild av varieteter där infinitiven endast styr ackusativ (se förf. 1995: 96–98). Objektets nominativ har bevarats bättre endast i förbindelser med deibtyvu (jfr Rudzīte 1964: 138, 240, 372). Detta visar att det västerfinska inflytandet på nominativ med infinitiv upphörde för länge sedan och att denna konstruktion därefter följde en egen och olikartad utvecklingsväg i de östbaltiska dialekterna-

¹Se Larin 1963; Kiparsky 1960, 1969; Timberlake 1974; Dunn 1982 för en litteraturöversikt.

99

…ligt. Särskilt intressant är att ackusativobjektets nominativ har försvunnit mest i de lettiska dialekterna, där det en gång bör ha haft sitt spridningscentrum, men bevarats bättre i det perifera området – i den östra och södra delen av det litauiska språkområdet. Detta kan förklaras av konstruktionens olika ställning i de litauiska respektive lettiska dialekternas syntaktiska system.

3.4. I de östliga och sydliga höglandsmålens litauiska dialekter är uttryck för ett semantiskt objekt med nominativ inte begränsat till utsagor med infinitiv. Där har gamla konstruktioner med passiva particip i neutrum och nominativ, som betecknar handlingens patient (semantiska objekt), bevarats fram till i dag, t.ex.: skogen huggs/höggs; höet körs/kördes bort; korna betas/betades osv. (om dem utförligare, förf. 1979: 213–218; 1990: 197–214 med litt.). Eftersom dessa konstruktioner ingår i passivparadigmet betraktas nominativformen där som subjekt, men dess semantiska funktion är densamma som i infinitivfraser, jfr: Här är skogen huggen och Det behövs skogen hugga; Höet har redan körts bort och I morgon ska vi köra bort höet. Utbredningsområdet för sådana nominativfraser med passiva particip i neutrum och med infinitiv sammanfaller nästan helt i de östliga höglandsmålen. Dessutom tenderar nominativkonstruktioner med passiva particip i neutrum, liksom konstruktioner med infinitiv, att omanalyseras som opersonliga, och ibland tränger participets styrda ackusativobjekt in på nominativens plats: honung/honungen skopas; brev/brevet skrivs.

I samma litauiska dialekter används subjektets nominativ i stor utsträckning tillsammans med predikativa adjektiv i neutrum: gästen är kär; kvargen är god osv. När infinitiven fogas till bildas en nominativkonstruktion med infinitiv av den gamla typen (3b): gästen är kär att ta emot; kvargen är god att äta (jfr 1.2.).

De nämnda modellerna med passiva particip och adjektiv i neutrum utgör en naturlig grund för ackusativobjektets nominativ i de östra och södra litauiska dialekterna. I de lettiska dialekterna har nominativ med infinitiv inte längre denna grund, eftersom adjektiv och particip i neutrum sedan länge har försvunnit där. I stället för adjektiv i neutrum knyts adverb här till infinitiven (grūti ’svårt’, viegli ’lätt’ osv.), vilka bildar tydligt opersonliga konstruktioner, jfr: aka nav viegli rakt ’brunnen är inte lätt att gräva’ (ordagrant: ’inte lätt att gräva’). Därför har lettiskans nominativ med infinitiv kommit längre bort från personliga konstruktioner. När de intensiva kontakterna med västfinska folk upphörde ersattes den därför snabbare av det vanliga kasus som uttrycker direkt objekt – ackusativ.

Överlag kan konstruktioner med infinitiv och passiva participformer i neutrum, där objektet (resp. patienten, innehållet) står i nominativ, ha en gemensam grund. Deras inbördes förhållanden och samband med ett liknande participbruk i de västfinska språken behöver undersökas närmare separat.

Slutsatser

1. I de litauiska dialekterna urskiljs två nominativkonstruktioner med infinitiv-

100

nas diakroniska skikt. Det äldsta skiktet återfinns i satser med subjekt i nominativ och infinitiv som bevarat sin ursprungliga ändamålsbetydelse, karakteristisk för dativen hos verbala abstrakt. Det andra, yngre skiktet utgörs av konstruktioner med ett infinitivstyrt ackusativobjekt i nominativ.

2. Konstruktioner med ackusativobjekt i nominativ kan ha bildats efter det att infinitiven skildes från de verbala abstraktens paradigm, blev en självständig verbform och en del konstruktioner av den gamla typen omanalyserades som opersonliga. I opersonliga konstruktioner etablerades nominativformen som objekt sannolikt under inflytande av västfinska dialekter.

3. Den diakroniska stratifieringen av nominativ med infinitiv gör det möjligt att förena de två huvudhypoteserna om konstruktionens ursprung, vilka hittills har betraktats som motsatta. Den första (Jablonskis–Endzelyns–Kiparskis) gäller det äldsta skiktet av dessa konstruktioner och beskriver deras ursprungliga indoeuropeiska struktur. Den andra (Timberlakes) gäller en senare period i dess utveckling och förklarar hur en objektsfunktion, som är atypisk för nominativ, etablerades i omanalyserade opersonliga konstruktioner med infinitiv.

4. Ackusativobjektets nominativ med infinitiv (liksom indirekt modus) kan betraktas som en av de östbaltiska grammatiska strukturer som har en indoeuropeisk grund men fick sin nuvarande inre struktur under inflytande av intensiva kontakter med västfinska språk under andra hälften av det gångna årtusendet.

LITERATŪRA

Ambrazas V. 1977: Netiesioginės nuosakos paplitimas ir kilmės problema. – Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 7–54.

Ambrazas V. 1979. Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė, Vilnius.

Ambrazas V. 1987. Die indogermanische Grundlage des Dativus und Nominativus cum Infinitivo im Baltischen. – Indogermanische Forschungen 92, 203–219.

Ambrazas V. 1990. Sravnitelnyj sintaksis pričastij baltijskix jazykov / Vergleichende Syntax der baltischen Partizipien, Vilnius.

Ambrazas V. 1995. Lietuvių kalbos bendraties konstrukcijų raida. – Lietuvių kalbotyros klausimai 33, 74–109.

Borkovskij V. 1949: Sintaksis drevnerusskij gramot. Prostoe predloženije, Lvov.

Collinder B. 1957: Survey of the Uralic Languages, Uppsala.

Dunn J. A. 1982: The Nominative and Infinitive Construction in the Slavonic Languages. – Slavonic and East European Review 60(4), 500–527.

Endzelīns J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga.

Frankel E. 1925: Zur baltoslavischen Grammatik. – Zeitschrift für die vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen 53(1), 36–65.

Holvoet A. 1993: On the Nominative Object in Latvian, with particular reference to the debitive. – Linguistica Baltica 2, 151–156.

Jablonskis J. 1935: Jablonskio raštai 4, red. J. Balčikonis, Kaunas.

Jablonskis J. 1957: Rinktiniai raštai 1, sud. J. Palionis, Vilnius.

Jacobsson G. 1964: Zur Frage vom Nominativ als Kasus des direkten Objekts im Slavischen. – Lingua viget, commentationes slavicae in honorem V. Kiparsky, Helsinki.

Jeffers R., Pepicello W. J. 1980: The Expression of Purpose in Indo-European. –

101

Indogermanische Forschungen 84, 1–16.

K i p a r s k y V. 1960: Über das Nominativobjekt des Infinitivs. – Zeitschrift für slaviche Philologie 28, 333–342.

K i p a r s k y V. 1969: Das Nominativobjekt des Infinitivs im Slavischen, Baltischen und Ostsee-finnischen. – Baltistica 5(2), 141–148.

K u z'm i n a I. B., N e m č e n k o E. V. 1964: K voprosu o konstrukcijax s formoj imenitel’nogo padeža imen pri perexodnyx glagolax i pri predikativnyx narečijax v russkix govorax. – Voprosy dialektologii vostočno-slavjanskix jazykov, Moskva, 151–175.

L a r i n B. A. 1963: Ob odnoj slavjano-balto-finskoj izoglosse. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 83–107.

P a l m a i t i s L. 1977: Dėl baltų kalbų nenominatyvinės praeities. – Baltistica 2 priedas, 114–123.

P o t e b n j a A. A. 1958: Iz zapisok po russkoj grammatike 1–2, Moskva.

R u d z ī t e M. 1964: Latviešu dialektoloģija, Rīga.

S a b e n i n a A. M. 1978: Konstrukcija s imenitel’nym padežom prjamogo ob’ekta. – Istoričeskaja grammatika russkogo jazyka. Sintaksis. Prostoe predloženie, red. V. I. Borkovskij, Moskva, 403–416.

S i r t a u t a s V. 1971: Konstrukcijų buvo matyti, girdėti struktūra. – Kalbotyra 22(1), 71–79.

S p r i n č a k J. A. 1960: Očerk russkogo istoričeskogo sintaksisa. Prostoe predloženie, Kiev.

S t a n i š e v a D. S. 1966: Konstrukcija tipa zemlja paxat’ v sisteme sintaksičeskix sredstv vostočnoslavjanskix jazykov. – Slavia 35, 1–16.

S t e p a n o v J. S. 1984: Oborot zemlja paxat’ i ego indoevropejskie paralleli. – Izvestija AN SSSR, ser. lit. i jaz. 62(2), 128–143.

T i m b e r l a k e A. 1974: The Nominative Object in Slavic, Baltic and West Finnic. Slavistische Beiträge 82, München.

V e e n k e r W. 1967: Die Frage des finnugrischen Substrats in der russischen Sprache, Bloomington.

Ž i l i n s k i e n ė V. 1990: Lietuvių kalbos dažninis žodynas, Vilnius.

Ž u r a v l e v V. K. 1984: Nominativus cum infinitivo s točki zrenija morfologičeskoj nejtralizacii. – Baltistica 20(2), 119–125.

ON THE ORIGIN OF THE NOMINATIVE OBJECT IN LITHUANIAN

Summary

Two diachronical layers in the structure of the nominative with the infinitive constructions are being discerned. The relics of the oldest layers are found in sentences with the nominative subject and the infinitive preserving the meaning of purpose characteristic of action nominals in the dative case form. The subject function of the nominative in the constructions with the verbs likti ‘remain’, būti ‘be’ (especially with the infinitive of the perception verb) is proved by agreement with the predicate in the compound and modus relativus forms.

The second, more recent layer is represented by impersonal constructions with the nominative object governed by the infinitive. Such constructions were formed in consequence of the reanalysis of the constructions of the first type as impersonal ones. The nominative turned into the grammatical object of the infinitive and spread in its new function under the influence of the West Finnic nominative object rule. The impact of West Finnic most likely was conditioned by the expansion of East Baltic dialects over the West Finnic substratum area in 6–7th centuries AD.

Taking into consideration the diachronical strata of the nominative with the infinitive the traditional hypothesis about its Indo-European origin (suggested by Potebnja, Jablonskis, En-

102

dzelīns, Kiparsky et. al.) and Timberlake’s hypothesis about the borrowing the nominative object rule from West Finnic may be regarded as complementary ones. The nominative object can be put in line with the relative mood (modus relativus) and some other syntactic phenomena based on the native structure of the East Baltic languages and affected by the external influence in the course of their development.

103