I ”Probleme und Perspektiven” (s. 409–416) överblickar han den aktuella situationen inom forskningen om baltisk mytologi och försöker formulera de viktigaste inriktningarna för denna forskning.

Magdalene Huelmann, som nyligen har publicerat en värdefull monografi om litauiska och lettiska arbetsvisor (Die litauischen und lettischen Arbeitslieder. Ein Vergleich, München, 1996)² sammanfattar sina forskningsresultat även i den bok vi behandlar (Aspekte des litauischen und lettischen Arbeitslieds, s. 417–426).

Boken avslutas med en artikel av den framstående tyske baltisten Rainer Eckert (Brauchtum und Folklore im Ostbaltischen: Zum Johannisfest (lett. Jāņi: lit. Joninės, und zu den Johannisliedern, s. 427–455), där han efter en kort översikt över de viktigaste problemen inom forskningen om de baltiska folkens folklore analyserar hur midsommarfesten återspeglas i lettiska folkvisor. Faktum är att man förmodligen inte finner så många vackra strofer tillägnade denna högtid i något annat folks folkliga diktning.

Det går inte att annat än glädjas åt denna värdefulla publikation. Det återstår bara att uppriktigt tacka konferensens organisatör och publikationens redaktör, professor Alfred Bammesberger vid det katolska universitetet i Eichstätt, som bland annat i bokens förord påminde om vissa förbindelser mellan hans stad och Litauen med litauiska ord: ”Efter kriget slog sig en grupp litauer ned i vårt område. Än i dag vill vi fortsätta kontakterna mellan Eichstätt och Litauen, men den här gången enbart i fullständigt fredliga former.”³

Som vi nämnde gavs verket ut av det berömda förlaget Carlo Winter. Det bör erinras om att detta förlag började ge ut och distribuera litauistiska böcker år 1879. På detta område saknar det alltså sin like.

Algirdas Sabaliauskas

PIETRO DINI. LE LINGUE BALTICHE

När man ser Pietro Dinis hylla med litauistiska och baltistiska böcker verkar det som om böckerna kommer till honom på ryktesvägar. Bredvid L’anello baltico (Genova, 1991), H. J. Lysius, Katekizmas (Vilnius, 1993), L’inno di Sant’Ambrogio di Martynas Mažvydas (Roma, 1994), Repubbliche baltiche (Milano, 1994), bredvid de jordnära-

² Jfr Kudirkienė L. Lituanistica, 1997, 3 (31), s. 141–143.

³ Åren 1945–1949 fanns ett litauiskt gymnasium i Eichstätt. Professor A. Bammesberger vände sig, i samband med att han ville uppmärksamma gymnasiets jubileum, till tidigare elever och lärare vid skolan i den litauiska pressen i USA och Kanada. Efter denna vädjan ”började mycket positiva svar komma in: både tidigare lärare och tidigare elever berättade om sina intryck och minnen” (Darbininkas, 1998. V. 28.) Det bör nämnas att de välkända litauisterna Stasys Barzdukas, Izabelė Matusevičiūtė och Sergejus Treigys arbetade vid det litauiska gymnasiet i Eichstätt. Den framstående arkitekten Vytautas Žemkalnis (Landsbergis) undervisade i konstnärlig utbildning. Bland de 55 eleverna i den första avgångsklassen den 14 maj 1946 fick även Republiken Litauens nuvarande president Valdas Adamkus sitt avgångsbetyg där. Jfr Rudys S. Eichstaeto lietuvių gimnazija, Lietuvių švietimas Vokietijoje. Red. V. Liulevičius, Chicago, 1969, s. 322–341.

253

Efter poesi och andra litterära översättningar till italienska ligger i dag ännu en originalbok på hyllan: Le Lingue Baltiche (De baltiska språken), Firenze: La Nuova Italia Editrice, 1997, omfattande XXII och 531 sidor. Om vi räknar dagarna sedan Dinis senaste bok kom ut 1994, skulle det innebära att han under nästan fyra år måste ha skrivit minst en halv sida om dagen. Naturligtvis skrev han mer per dag om han tog pauser.

Le Lingue Baltiche var tänkt som en av böckerna i den serie om Europas språk som redigeras av Emanuele Banfi och utkom som seriens femte bok (efter tidigare volymer som i allmänhet ägnats åt många språk eller åt engelska och ryska). Dinis bok om de baltiska språken kom alltså ut före, låt säga, någons verk om de romanska språken eller om de så kallade stora språken i allmänhet – tyska, franska, polska osv. Dagens baltiska folks självkänsla kan smickras av utsikten att inte bli bortglömda i den europeiska kulturens virvlar.

I förordet skriver författaren att ”det hittills har saknats mer övergripande arbeten på italienska om baltisk filologi och de baltiska språken” (s. XVII). Men det bör genast sägas att ett verk av sådan omfattning saknas inte bara på italienska, utan på alla språk, till och med på de baltiska folkens egna språk.

Först några ord om bokens struktur. Den består av tio delar, som var och en omfattar i genomsnitt 50 sidor text och därmed också innehåller ett stort antal underavsnitt. Delarna är: 1) ”Baltikum och språkvetenskapens förhistoria”, 2) ”Den baltiska urspråkets konturer”, 3) ”Det språkliga sammanhanget”, 4) ”Det baltiska området mellan hedendom och kristendom”, 5) ”De ’små’ baltiska språken”, 6) ”Det preussiska språket och preussarna”, 7) ”De baltiska språken mellan katolicism och reformation”, 8) ”Nationellt uppvaknande, självständighet och sovjetisering av balterna”, 9) ”De baltiska språken och den nya självständigheten mellan ursprungsbefolkning och invandrare”, 10) ”Texter”. Därtill kommer en särskilt omfattande bibliografi på över sextio sidor (s. 445–515), som i sig är en bok i boken. Några av dessa kapitel är helt enkelt synkrona tvärsnitt av en viss period. Ett av de tvärsnitt som Dini rekonstruerar gäller den baltiska urspråkets gemensamma period (det andra kapitlet). Här beskriver han vokalismen, konsonantismen och prosodin i det baltiska urspråket, skillnaderna mellan nominal- och verbböjning, syntaktiska särdrag, ordförråd, fraseologi och onomastik. På ett mycket likartat sätt presenteras även de litauiska och lettiska språkens särdrag i det sjunde kapitlet. Det är bara slående att det baltiska urspråket ägnas betydligt större uppmärksamhet. Det är fullt begripligt – att utöka det sjunde kapitlet skulle innebära att börja skriva grammatikor över litauiska och lettiska, medan författarens syften är helt andra. Detta val visar också att författaren utan tvekan prioriterar historia.

Till viss del påminner Dinis bok något om Zigmas Zinkevičius verk i sju band, Lietuvių kalbos istoriją. Men även om båda verken värderar teorier om de baltiska språkens relationer till andra språk och båda författarna behandlar skriftspråkets utveckling, ligger betoningen annorlunda: Zinkevičius skriver endast litauisk språkhistoria och riktar större uppmärksamhet mot själva språkets utveckling än mot utforskandet av det. Dini däremot beskriver de tre stora (och även de andra små) baltiska språken parallellt; vid sidan av språkens utveckling intresserar han sig särskilt för

254

hur utforskandet av dessa språk och forskarnas uppfattningar har förändrats. Han går mycket längre in på forskningens historia än vad en introduktionsbok om de baltiska språken skulle kräva. Dini presenterar till exempel etymologier till namnet Baltijos från åtminstone tre författare (Giuliano Bonfante, Gertrud Bense och Vladimir Toporov, s. 7–8). Han nöjer sig inte med att välja den etymologi han själv finner mest övertygande, utan försöker se det positiva i alla etymologier och undviker att påtvinga läsaren en enda uppfattning. Ändå visar Dini försiktigt att Toporovs hypotes är den mest lovande: med utgångspunkt i tidigare tankar hos Bonfante och Bense ”lade Toporov fram hypotesen att den ursprungliga betydelsen av det proto-baltiska *balt- var ’ett område med innanhav’, vilket också kan förstås som ’vit’ eller ’sumpig, sank’.” Detta sätt att lägga fram problemen är ingen tillfällighet, utan en grundprincip i boken. När Dini exempelvis behandlar rekonstruktionen av vokalismen och konsonantismen i det baltiska urspråket, nämner han traditionella hypoteser och presenterar tabeller och scheman, men redogör också för icke-traditionella synsätt (s. 55–72). Redan det faktum att han endast använder ordet hipotezė visar Dinis hållning – han vill inte vara en sträng bedömare, utan bara visa forskningens nuvarande läge. Men själva urvalet är också en bedömning. Denna hierarkiska framställning, som skiljer traditionella uppfattningar från nya, ger arbetet inte bara en historisk dimension, utan hjälper också den som är ny inom baltistiken att orientera sig.

Det sägs att en god författare till en etymologisk ordbok inte bör ägna sig åt etymologisering när han skriver ordbokens uppslagsord. Annars kan frestelsen att dra förhastade slutsatser bli alltför stark för att stå emot. Som vi ser är Dini tillräckligt försiktig och inser en sådan risk. Ett tecken på försiktighet kan också vara att Dini fortfarande kallar det 1500-talshandskript som Vincentas Drotvinas publicerar för anonymt: Clavis Germanico-Lithvana, trots att uppfattningen att dess författare var Frydrichas Pretorijus redan börjar vinna gehör i Litauen. Dinis försiktighet framgår också av diskussionen på s. 301–303 mellan Zigmas Zinkevičius och Jonas Palionis om huruvida det på 1500-talet existerade en talad koine i Vilnius och Kėdainiai, som hade uppstått på interdialektal grund. Efter att ha lagt fram de två motsatta ståndpunkterna – Zinkevičius bejakar och Palionis förnekar detta – säger Dini bara att ”framtida forskning kommer att precisera olika aspekter, vilket i sin tur kan bekräfta den interdialektala hypotesen eller peka ut nya förklaringsmodeller” (s. 303).

Dini är i allmänhet mycket intresserad av historiografin över den paleokomparativistiska perioden inom språkforskningen. Han har publicerat studier om hur enskilda europeiska författare uppfattat de baltiska språken: Konrad Gesner, P. F. Giambullari, Angelo Rocca med flera. Detta är nya upptäckter av Dini som från och med nu bör tas med i introduktioner till baltisk filologi. Därför är det naturligt att ordet hipotezė försvinner ur texten när dessa teorier presenteras: Dini beskriver då sina egna tankar. Han är en av dem som på allvar analyserar den en gång så livskraftiga teorin om litauernas romerska ursprung. Dini tvivlar inte på att teorin bör undersökas, i stället för att man skrattar åt den som pseudovetenskaplig (senast jag hörde någon förlöjliga den var när dr. Jurgis Gerulaitis höll sin högtidliga föreläsning om den första litauiska boken på Newberrybiblioteket i Chicago, USA, den 25 oktober 1997). Enligt Dini har teorin om romerskt ursprung följande aspekter: a) i alla kända

255

I källorna stöds det romerska ursprunget för litauerna, vid sidan av andra argument, av lingvistiska argument, b) lingvistiska argument ges företräde (i bästa fall likvärdig bedömning) framför andra argument, c) skillnaderna mellan latin och litauiska försöker man förklara inte bara som språk som är besläktade, utan också som identiska språk (s. 309). Det är alltså först och främst en lingvistisk teori; dessutom var den mest utbredd endast i Centraleuropa och bland östslaverna. Men som Dini konstaterade skrev italienaren Rocca, som hämtade många tankar om de baltiska språken från Motiejus Miechovitas krönika, ingenting om litauernas romerska ursprung, trots att Miechovita hade talat om det. Tydligen var en sådan teori om litauernas ursprung alltför drastisk, föga övertygande och kanske till och med fräck för Rocca, så att han inte ville tro på den. Dini diskuterar även andra slags teorier om ursprung (s. 312–314). Han skiljer ut Mykolas Lietuvis halvlatinska teori om ett halvlatinskt litauiskt språk (det är beklagligt att han inte anger efternamnet på den allmänt erkände verklige författaren, Vaclovas Mikalojaitis); vissa (ospecificerade) återspeglingar av denna teori finner han också i Teodoras Bibliandierios texter. Den tredje är den teori som Dini kallar teorin om det fyrdelade språket (linguarium quadripartitum). Av utdraget ur Miechovitas krönika på s. 277–278 framgår att de baltiska språkens fyrdelning symboliseras av dess fyra delar: jatvingiska, litauiska med samogitiska, preussiska och lettiska. Teorin är känd från Miechovitas, Bibliandierios, Gesners och Roccas verk. Sammantaget ger detta en viktig inblick i de baltiska länderna, inte bara inifrån utan också utifrån, och visar hur de baltiska språken föreställdes i främmande länder under renässansen. Det är dock uppenbart att dessa teorier huvudsakligen uppstod i själva Centraleuropa och i de östslaviska länderna – i Västeuropa var de inte originella.

På vissa ställen kan man sakna mer precisa formuleringar; till exempel talas det på s. 273 om hela den långa perioden då Storfurstendömet Litauen existerade, åren 1236–1795. Teoretiskt sett existerade dock storfurstendömet fortfarande i början av 1800-talet, eftersom den ryske kejsaren Aleksandras I, vid sidan av alla sina andra titlar, fortfarande titulerade sig storfurste av storfurstendömet Litauen. Vilnius universitet stängdes inte heller år 1865 av Aleksandras II, som det står i boken (s. 347), utan år 1832 av Nikolaj I. Tidskriften Vårt språk anges som om den fortfarande utkom, men redan 1990 hade den blivit På modersmålet. När de viktigaste dragen hos den žemaitiska dialekten presenteras på s. 289 sägs det att žemaiterna har d, t i stället för standardspråkets č, dž, men detta är en mycket ungefärlig beskrivning, eftersom långt ifrån alla žemaiter använder t, d i stället för č, dž på samma sätt i alla positioner (framför allt i ändelser; kustžemaiterna gör det i störst utsträckning, medan centrala och östra žemaiter bara gör det i vissa fall). I ett verk av det här slaget hade det räckt att säga att žemaiterna i vissa eller somliga positioner saknar standardspråkets č, dž.

Boken innehåller mycket vackra kartor, scheman och annat illustrationsmaterial. Ett exempel är de mycket enkla och talande scheman som visar olika forskares uppfattningar om den genetiska relationen mellan balter och slaver (s. 128, 130). Karta över de litauiska dialekterna på s. 290 kunde dock ha varit något mer konsekvent: om litauiska dialekter utanför Litauen, i Gudija (Rodūnia, Ramaškonys), redan är utmärkta, vore det helt naturligt att förvänta sig att även andra litauiska dialekter ritades in: i Gudija, Polen,

256

I Lettland. Desto mer eftersom författaren själv ägnade ett helt avsnitt åt att beskriva öar och spår av det litauiska språket i Belarus och Polen (s. 386–388), där han också nämnde de omarkerade dialekterna.

Till de små anmärkningarna kan tilläggas att Daukantos Būdo på s. 420 inte återges med exakt stavning: överallt har į (förstfödd) markerats i stället för Daukantos ī (diakriten liknar en cirkumflex), som betecknar ett särskilt, utbrett samogitiskt ljud [ę]. Troligen vågade man inte markera cirkumflexen, och den rätta diakriten fanns inte tillgänglig. För en italiensk läsare skiljer sig dock en sådan markering inte alls från den närliggande sången på sidan (s. 421), Mėnuo saulužę vedė žodžių anksti, pirmą, där orden har accentuerats med grav accent. När den samogitiska texten återges på högslottniska har dessutom ordet redan utelämnats (s. 421, rad 1). Korrekturfel är mycket få, även om några förekommer (på s. 296 står Drotvinas i stället för Drotivinas; på s. 440 Ramonienė i stället för Ramonienė; på s. 511 Vanagieni i stället för Vanagienė).

Alla anmärkningar bör inte förringa verket; det är viktigt att beakta dem vid framtida utgåvor. För övrigt börjar det bli en kliché bland baltologer att säga att Dinis verk verkligen borde översättas. Introduktioner till baltisk filologi har skrivits av Ernstas Fraenkelis (på tyska; Simas Karaliūnas översatte den också till litauiska) och Jonas Kabelka. Dinis bok är emellertid ett mycket bredare och mer omfattande verk. Redan av det som sagts framgår att Dini inte är främmande för ett sociolingvistiskt perspektiv, vilket även framgår av vissa underrubriker: ”Begränsad språklig purism”, s. 365, ”Interferens med ryska”, s. 369, ”Språkkontakter”, s. 381. Boken presenterar också kulturteorier (Vytautas Kavolis, Tomas Venclova, s. 298–300) och arkeologiska rön (Marija Gimbutienė, Rimutė Rimantienė, G. Česnys, V. Šimėnas, s. 12–16, 188–190). I dag, när vi saknar encyklopedier över de baltiska språken, skulle vi också kunna använda Dinis Le Lingue Baltiche som ett praktiskt uppslagsverk. I enlighet med författarens egen läggning är arbetet encyklopediskt till sin räckvidd. Liksom det är omöjligt att behandla allt när man skriver en recension av vilken encyklopedi som helst, är alltså också recensioner av hela Dinis bok Le Lingue Baltiche dömda att förbli ofullständiga. Inget verk om de baltiska språken på denna nivå har publicerats på något annat språk. Därför vill man, med risk för att låta klichéartad, säga att det vore viktigt att översätta den åtminstone till de språk på vilka baltologisk forskning oftast publiceras: litauiska, lettiska, ryska, polska, tyska och engelska. Detta är en representativ bok inom studiet av baltisk filologi.

Giedrius Subačius

University of Illinois Chicago

Till minne av Rū dolfs Fuis Grabis

De lettiska språkforskarna hedrade på ett fint sätt sin äldre kollega Rū dol fą Grabį på hans nittioårsdag genom att ge ut en intressant samling artiklar, ”Savajai

257