LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXIX (1998)

Jonas PALIONIS

Vilniaus universitetas

DEN LITAUISKA SKRIFTSPRÅKETS OCH DIALEKTERNAS FÖRHÅLLANDE I STORFURSTENDÖMET LITAUEN PÅ 1700-TALET

§ 1. Början till bildandet av en kyrklig skriftspråklig koine i storfurstendömet Litauen

Redan i diskussionen om förhållandet mellan det litauiska skriftspråket och dialekterna i Ostpreussen på 1700-talet nämndes att det litauiska skriftspråket i storfurstendömet Litauen fram till detta århundrade hade utvecklats i två grenar: en central och en östlig – dzūkisk¹. Men från början av 1700-talet började den senare uppenbart försvagas, och i dess ställe fick den centrala varianten allt större genomslag; eller, mer exakt, en viss kyrklig skriftspråklig koine började formas på grundval av den centrala höglandsdialekten². Bildandet av en sådan koine kan redan knytas till kėdainiai-kalvinisternas publikationer från andra hälften av 1600-talet, där fonetiken och morfologin i de centrala höglandsdialekterna var uppblandade med former som förekom sporadiskt i de samogitiska och västra höglandsdialekterna söder om Samogitien³.

Bildandet av en sådan koine framträder emellertid särskilt tydligt i evangelieutgåvan från 1705 (”Ewaniele Polskie y Litewskie”), där de flesta östliga och dzūkiska formerna från tidigare utgåvor hade ersatts med centrala former. Till exempel har formerna med de östliga puntininkai-diftongerna [um], [un], [im], [in] centraliserats i den; jfr 1690 års utgåva, n. sg. m. łumdnikas 78,7, g. pl. duntu 31,19, Vnt untros 14,5, Vnt pinktos 33,4... och 1705 års utgåva łamdinikas 71,8, dantu 27,18, Ant antros 11,24, Ant penktos 29,2... I den har också de östliga och dzūkiska formernas ackusativändelser i singularis centraliserats (resp. förts över till den sydvästliga varianten), jfr 1690 års utgåva gieru 28,8, runku 29,9, galiby 17,9, źwayzdy 21,8... och 1705 års utgåva gierą 24,2, ranką 25,12, galibę 14,12, źwayzdę 18,2–3... Jfr även 1690 års utgåva, i. sg. duonu 46,7, fu giedu 126,7, fu galiby didžu 4,4–5... och 1705 års utgåva duona 41,6, fu gieda 119,24, fu galibe didžia 2,3–4..., 1690 års utgåva, in. sg. kami 215,5, mielty 135,2, źiwati 174,5... och 1705 års utgåva kame 201,5, mielte 127,14, źiwate 163,16... Dessutom byts konjunktionen adunt regelbundet ut mot idant, och prepositionen samt prefixet ažu till

¹ P a l i o n i s J. Lietuvių rašomosios kalbos ir tarmių santykis XVIIa. Rytų Prūsijoje. – LKK XXXVIII, 38–62.

² Z. Z i n k e v i č i u s kallar detta med den obestämda och inexakta termen ”traditionellt skriftspråk”; se hans ”Lietuvių kalbos istorija” 4, Vilnius: Mokslas,1990, 24 och på andra ställen.

³ Se utförligare Palionis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis, 1967, 75–77. Eftersom språket i utgåvan från 1781 av ”K n i g o s N o b a z n i s t e s K r i k š č i o n i s z k o s”, som sannolikt hade redigerats något av Mykolas Cerauskas (främst vad gäller stavning och interpunktion), i grunden inte hade korrigerats, behandlas därför inte förhållandet mellan språket i denna utgåva och dialekterna här.

101

för, preposition mellan till mellan. Tendensen till centralisering (resp. västlig förskjutning) stämde dock inte särskilt väl överens med den ganska regelbundna ändringen av den obetonade ändelsen -o till -a i 1690 års utgåva i 1705 års utgåva, t.ex.: g. sg. m. giero noro 14,4 > giera nora 11,13, giwo 187,14 > giwa 175,23..., praet. 3 átaio 17,6 > ateia 14,4, buvo 12,4 > buwa 9,17... En sådan ändring tyder sannolikt på att redaktören för 1705 års utgåva kom från nordlitauiska dialektområden eller ville anpassa sig till dessa.

§ 2. Problemet med att centralisera de östlitauiska evangelierna

Det är svårt att svara på frågan varför 1705 års evangelieutgåva innebar en plötslig övergång från östaukštaitiska till centralaukštaitisk dialekt. Vanligen förklaras detta med den litauiska överklassens polonisering i Vilniusområdet och avsaknaden av någon som ville sörja för utgivningen av östlitauiska skrifter⁴. En sådan förklaring har visserligen grund, men är ändå av apriorisk karaktär och alltför generell. Att den femte utgåvan av K. Sirvydas östlitauiska ordbok gavs ut i Vilnius 1713, att östlitauiska formulär för dop och andra ceremonier trycktes här ända till slutet av 1700-talets tredje kvartal (”Rituale sacramentorvm”), och att östlitauiska handskrivna predikotexter finns bevarade, skrivna inte bara i början av 1700-talet (”Contiones Litvanicae”)⁵ utan också i dess slut (Kiprijonas Lukauskas predikosamling från 1797)⁶, visar att behovet av östlitauiska religiösa skrifter, särskilt evangelietexter, i Vilnius stift inte kan ha försvunnit helt. Å andra sidan behövde den präst som ansvarade för utgivningen av östlitauiska evangelier inte nödvändigtvis komma från Vilniusområdet. Det var enkelt för en litauisktalande präst från vilken region som helst att, med de tidigare utgåvorna som grund, förbereda en ny östlitauisk utgåva där språket inte ändrats eller bara ändrats obetydligt. Sådana präster, som hade gått i Vilnius stifts prästseminarium, grundat redan 1582, och tjänstgjorde bland östaukštaiter, bör ha varit ganska många; östlitauiska evangelietexter skulle otvivelaktigt ha varit till nytta för dem, eftersom de skulle ha varit mer begripliga för lokalbefolkningen. Det verkar alltså som om det också fanns andra orsaker till att språket i 1705 års evangelieutgåva centraliserades.

En av dem kan ha varit en önskan, särskilt hos ledningen för Samogitien stift, att återgå till en äldre tradition (M. Daukšas och kalvinisternas skrifter). Denna önskan kan ha drivits av ledningens strävan att utvidga och stärka katolicismen i stiftets sydöstra del⁷, där (särskilt i Kėdainiai och dess omgivningar) under 1600-talets andra hälft

⁴ Zinkevičius Z. Det östlitauiska skriftspråket på 1600-talet, dess ursprung och försvinnande. – Baltistica 8(2), 1972, 98; Om det litauiska skriftspråkets ursprung. – samma ställe 13 (1), 1977, 243; Det litauiska språkets historia 4,24; Jonikas P. Det litauiska språket och folket genom tiderna, Chicago, 1987, 128.

⁵ Se Palionis J. Om språket i ”Contiones Litvanicae”. – ”Kalbotyra” 23 (1), Vilnius, 1971, 37–42.

⁶ Se Karaciejus J. Några anmärkningar om språket i K. Lukauskas ”Predikningar”. – Lukauskas K. Predikningar, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1996, 19.

⁷ Till Samogitien stift hörde på 1600-talet inte bara de områden där egentliga samogiter bodde, utan även ett stort antal aukštaitiska församlingar: Joniškis, Šeduva, Smilgiai, Radviliškis, Pakruojis, Klovainiai, Lygumai, Smilgiai, Rozalimas, Krakės, Baisogala, Krekenava, Surviliškis, Dotnuva, Kėdainiai, Josvainiai, Pašuvis, Veliuona, Jurbarkas, Betygala, Ariogala, Vilkija, Joniškėlis, Kriukai, Pašvitinys, Linkuva, Saločiai, Šiaulėnai m.fl. (se Czersky St. Opis Żmudzkiéy dyecezyi; Wilno 1830).

102

Reformaterna hade starka positioner även här och gav ut åtskilliga egna skrifter baserade på den mellersta högaitiska dialekten.

En annan möjlig orsak är att den mellersta högaitiska dialekten, som utgjorde en övergång mellan de östra, västra och södra högaitiska dialekterna, bättre än någon annan kunde lämpa sig för kyrkans behov: den hade inte bara äldre traditioner för tryckta religiösa skrifter, utan också ett betydande antal gemensamma strukturella drag med de icke-östliga högaitiska dialekterna och talspråksvarieteterna. Slutligen bör man inte heller bortse från möjligheten att utgivaren av 1705 års upplaga kom från den mellersta högaitiska dialekten, även om detta knappast kan ha varit avgörande: evangelietexterna, liksom andra religiösa texter, måste godkännas av kyrkoledningen. Visserligen anges inget godkännande på titelsidan i 1705 års upplaga, men det betyder inte att den publicerades utan kyrkoledningens vetskap. På titelsidan i 1647 års upplaga (kanske den andra?) av evangelierna uttrycks godkännandet med orden „Wydane za dozwoleniem ſtárƒzych“ (jfr även den analoga anteckningen i M. Daukšas postilla „Su walá ir daláidimu wireuſių“ eller anteckningarna i K. Sirvydas „Punktų sakymų“: “z dozwoleniem starszych wydáne“ Id., „Zá pozwoleniem Stárſzych“ II d.).

Genom att godkänna 1705 års evangelieupplaga sanktionerade kyrkoledningen utan tvivel också de språkförändringar som gjorts i den. Man kan till och med anta att den, i syfte att språkligt närma den till reformaternas publikationer i Kėdainiai och därigenom sprida katolska skrifter mer i den sydöstra delen av Žemaičiųs stift, medvetet inspirerade till en anpassning av evangelieupplagans språk till den mellersta dialekten.

Oavsett orsakerna till svängningen mot den mellersta högaitiska dialekten i 1705 års evangelieupplaga var denna svängning emellertid mycket betydelsefull för utvecklingen av litauiskt skriftspråk under XVIII. Den återspeglades också i den anonyma grammatiken från 1737, där det stod att grammatikens titel visade att den dialekt som användes där var allmänt spridd [„Praefixus exili huic operae titulus, monſtrat Univerſalem huius (qua conſtat) Dialecti per totam Litvaniam acceptatio-nem“]. Den kom i stor utsträckning också att bestämma den fortsatta utvecklingen av detta språk, särskilt dess kyrkliga stil, i LDK under XIX. Många icke-östliga skrifter från XVIII byggde också på den mellersta högaitiska dialekten, uppblandad med större eller mindre inslag av žemaitiska eller östliga drag.

Framför allt låg 1705 års upplaga till grund för de senare upplagorna av „Evangelijų...“, av vilka mer än tjugo utkom under XVIII. Under lång tid ändrades sannolikt inte deras språk, för att hålla evangelietexterna enhetliga. Först i 1779 års upplaga förekommer sporadiskt enstaka žemaitiska former, till exempel: praet. 3 kalbeje 63,25, cond. 1 sg. padarico 49,7, regecio 49,9–10, imper. 2 pl. palirodikiet 137,8, n. pl. žodey 81,13 (den sistnämnda formen återfinns redan i 1774 års upplaga). Ännu fler žemaitiska former finns i 1794 års upplaga, även om de också där bara förekommer sporadiskt. Exempelvis hör, förutom de žemaitiska former från 1779 års upplaga som just räknats upp och överförts till den senare upplagan, även följande till dessa: a. sg. m. prižodi 39,5 (// priežodi 100,24), praes. 3 gale 98,4, praes. 2 pl. tikieie 59,12, regiete 74,13, part. act. praes.

103

n. sg. m. palžanteys ”de som river sönder” 111,21–22, fu munim 104, 9, adv. tujaus 55,4. Sådana och andra žemaitiska former finns också i upplagorna från 1797 och 1799, vilka byggde på de föregående.

§ 3. Kyrklig koiné i „Pamoksle krikščioniškame“

En av de första häften som gavs ut på kyrklig koiné under XVIII är „Pamokslas Krikščioniſzkas“, som utkom 1725 och var avsett för de troende i Žemaičiųs stift. Av förordet i häftet skulle man kunna dra slutsatsen att det skrevs av biskop A. Horainas: „Jo Mylista kunigas Aleksandras Horainas byskupas Žemaičiu norėdamas dusziu sawo aweliu iszganimo kaip perla arba žemcziuga brangiausia but regedamas sawo byskupistes žmonemus palecawojā“. Man antar emellertid att Horainas endast rekommenderade att häftet skulle tryckas, och att dess författare var jesuitpredikanten Pranas Šrubauskas (1620–1680)⁸. Om det verkligen förhöll sig så, var 1725 års upplaga inte den första, och den hade dessutom sammanställts av en företrädare för den žemaitiska dialekten⁹.

Att mellersta former dominerar i fonologin och morfologin i 1725 års „Pamokslo...“ framgår å ena sidan av att hårt [ł] bevarats framför vokaler av typen [e], och å andra sidan av att de första leden i diftongerna [a, e + m, n] i de flesta fall inte har försnävats; jfr: a) inf. attaylt 31,6, adv. ikšiotay 2,2..., inf. gaytetis 37,24–25, n. sg. f. meyte 22,13, imper. 2 sg. Milek 22,10..., b) adv. amžinay 48,11, g. sg. f. amžinos 27,11..., in. sg. f. Antro 20,14, i. sg. m. Brangiauiu 16,19, in. sg. m. danguy 7,14..., n. sg. f. śwenčiaulia 4,10, n. sg. m. žianktas... Man kan emellertid inte säga att dessa särdrag, särskilt det sistnämnda, bevarats konsekvent. Tydligen förekommer här, på grund av tidigare östliga texters inflytande, sporadiskt också reliktformer med puntininkiska [um], [un], till exempel: praet. 3 nužingie 12,20, fut. 3 palumdis 46,16, g. sg. f. pinktos 45,16, a. pl. m. žinkkus 40, 3. I senare upplagor (1743, 1762) av „Pamoksto...“ har nästan alla dessa former ersatts med mellersta (resp. västliga) former: nužengie 11,13–14, nužengie Pkr³, žienklus Pkr³..., 29,8. Å andra sidan återfinns i de senare upplagorna, särskilt 1762 års, också några former som kan betraktas som žemaitiska: g. pl. draud enčių 19,28; 22,13–14, mitaširdingu likaså 24,19, g. sg. f. mileftas likaså 17,23, g. pl. nupehnu 29,23 (// praet. 2 sg. nuopeln iey 29,6), prviž muni 18,19, n. sg. m. prilztarawimas 23,2–3 (vid sidan av prież 20,24, inf. prieżtráut 43,1), inf. saugotyis 32,21, praet. 3 ludėie 15,25, imper. 2 sg. [zwękies 41,12–13... Detta gör det möjligt att anta att 1762 års upplaga sannolikt sammanställdes av en företrädare för den žemaitiska dialekten (dounininkas), med användning av de tidigare upplagorna. Ännu fler žemaitiska drag finns i den utökade upplagan från 1781, jfr: praes. 3 doud 38,12, a. sg. muni 71,9, praep. nug 35,19, d. pl. wyfums 39,4, adv. Tonkie 17,24 cond. 3 izgielbietum 10,19.

⁸ Biržiška V. Aleksandrynas 1, Čikaga: JAV LB Kultūros fondas, 1960, 322; jfr Lietuvos TSR bibliografija [hädanefter – LTB], Vilnius: Mintis, 1969, 409.

⁹ M. Valančius kallade honom žemait (se Valančius M. Raštai 2, Vilnius: Vaga,1972, 271), medan LTB 403 anger att han kom från Kaunas.

104

§ 4. Kyrkliga sångböcker för katoliker på landsbygden

Även i Bažnytine kaime trycktes 1726 en katolsk sångbok, ”Balsas širdies”, som tillskrivs (inte utan vissa tvivel) den tidigare nämnde Pr. Šrubauskas och som utkom i omkring tio upplagor under 1700-talet¹⁰. Eftersom större delen av sångerna i denna sångbok övertogs från S. Slavočinskis ”Giesmės” från 1646, och översättningarna av vissa psalmer från ”Knyga nobažnystės”, redigerad av S. Jaugelis-Telega (med endast större eller mindre redigering av enskilda sång- och psalmrader)¹¹, kan den alltså också ha ärvt många språkliga drag från dessa förlagor. Exempelvis kan vissa žemaitiska former ha överförts från den senare till sångboken från 1726 (a. pl. f. Gieydenčias BŠ 235,11, imper. 2 pl. giedokiam ibid. 41,2, adv. Ikayl̇tey, in. sg. f. winibey ibid. 150,8 m.fl.). I många fall ersattes dock de žemaitiska formerna i Slavočinskis sångbok av aukštaitiska former i sångboken från 1726 (jfr imper. 2 pl. dziaukiateś SIG 85,13> džiaukites BŠ 20,24; g. sg. f. Iwas 68,16> Jewos 7,5; n. sg. f. mitaširdinga 69,12> miehaširdinga 7,16; praep pri 7,5> prieg 13,5; d. pl. m. wil̇ims 67,15> wiliems 6,18). Särskilt ofta ersattes den obetonade ändelsen -a med -o, till exempel: praet. 3 atwadawá SIG 70,4>atwadawo BŠ 7,25–26; buwa 76,12>buwo 13,12; ławá 75,14>ławo 12,16; tawa 69,7> tawo 7,13...

Förutom sporadiskt förekommande žemaitiska former finns i ”Balsas širdies” även vissa former med -u, -i (<-ą, -ę) som är karakteristiska för östaukštaiter och dzūker: a. sg. giełmi linkłmu 107,15, kožnu žmogų 142,11, kunu ir krauju 108,11, stalu 108,10...; n. sg. dawis 72,15, pajautis 40,5 adv. draugi 73,11... Sådana former är dock få i sångboken från 1726 och förekommer dessutom oftare endast i vissa sånger. Därför kan man anta att de är en reflex av språket i äldre religiösa skrifter från östra Litauen.

Språket i ”Balsas širdies” förknippas med den centralaukštaitiska (resp. västaukštaitiska) dialekten genom i huvudsak samma fonologiska och morfologiska drag som de tidigare nämnda skrifterna, nämligen: a) hårt [ł] framför vokaler av typen [e], å ena sidan, och b) diftonger [a, e + m, n] med oförminskade första komponenter, å andra sidan. Men generellt uppvisar denna sångboks fonologi och morfologi en större mosaik av former från olika dialekter än andra skrifter från första hälften av 1700-talet, med fler varianter av olika slag, jfr praes. 2 sg. affi 194,19 // Ellfi 200,12; a. sg. ká III,24 // ku 5,22; n. sg. f. knigiata V,12 // knigiate V,25, praet. 3 ataja 32,14 // n. sg. atejás 71,25; ifeja 26,16; d. pl. mum(s) 876 // mumís 92,4; praes. 3 łarktis 118,8 // fergt 118,12; imper. 1 pl. giedokem 96,10 // nia partokim 96,11–12; g. sg. wand(enio) 54,9 // wandenia 54,19...

Sannolikt uppkom de flesta sådana varianter genom att redaktören för ”Balsas širdies” använde de tidigare nämnda sångböckerna. Detta framgår till exempel av följande fakta. I psalmerna i denna sångbok, vilka övertagits från ”Knyga nobažnystės”, har verbformer med det enklitiska pronomenet mi vanligtvis bytts ut mot former utan enklitiskt pronomen, jfr: praet. 2 sg. notmittoiey KN 31,6→ nia atłtoiey BŠ 136,12, praes. 3 įpmišekiná etc.

¹⁰ Biržiška V. Aleksandrynas 1, 321; LTB 1, 403,406.

¹¹ Lebedys J. S. M. Slavočinskis. Giesmės, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 1958, 52.

105

s. 35,15 → man izgaysina etc. 138,20. Men ibland förekommer även oförändrade former: imper. 2 sg. atmitayfk KN 55,21: atmitayfk BŠ 153,23. Eller återigen: konjunktionen bat i ”Knyga nobažnystės” och dess äldre variant batayg ersätts oftast med bet i ”Balsas širdies”, jfr: Bat KN 29,23 → Bet BŠ 134,11, Batayg likaså 41,7 → Bet likaså 141,9. Men här och där har BŠ, sannolikt på grund av förlagans inflytande, i stället för KN Batayg 41, 30 Betayg 142, 21 (här har endast a ersatts med e).

Intressant nog ersätts de tidigare sångböckernas ordinitiala [e-] i ”Balsas širdies” med [a-], jfr: n. sg. m. elnis SIG 235,19; KN 47,21 och alnis BŠ 143,10, i. pl. m. Erškieteys SIG 159,17 och Arfzkiečiays BŠ 61,22, praes. 3 erf SIG 73,16 och arf BŠ 13,46. Vissa former med [a-] kan ha övertagits från Slavočinskis sångbok, där denna vokal är särskilt vanlig i former av verbet būti (a. pl. m. Afancius SIG 129,13, d. pl. m. afantiemus likaså 164,7, d. sg. m. afanciamuy likaså 254,23...), medan andra troligen införts av sångbokens egen redaktör, särskilt om redaktören härstammade från den norra delen av centrala Litauen¹². Även anonyma redaktörer kan ha lämnat vissa spår i språket i ”Balsas širdies” från 1726 genom dess antagna tidigare upplagor (1679 och 1701)¹³.

Även senare upplagor av denna sångbok innehåller en mängd olika parallellformer och dialektblandning. Dessutom är de upplagor som utkom i slutet av 1700-talet (t.ex. 1790 och 1793) redan fulla av žemaitiska fonologiska och morfologiska drag¹⁴, jfr formerna i upplagan från 1726: n. pl. uotas 81,26 praep. Prielf 68,3 i. pl. Arfzkiečiays 61,22, žodžiais 9, 9, a. sg. f. Saulā 19, 3, cond. 1 sg. gaučiau 17,17, faugóčiau 143,9, imper. 1 pl. dekawokime 233,4, in. pl. wyłokiuofe reykatuose pr. II,19–20... och i upplagan från 1793: Utas 79,2, prilz 134,2, Erfzkieteys 60,13, žodeys 9,15, Sauli 16,2..., gaučio 14, 3, faugócio 133,25, garbinkiema 213,24, žodziusi 144,2... Samma slags žemaitiska former finns också i upplagorna från 1793 och 1798, som skiljer sig obetydligt från 1790 års upplaga.

Med ”Balsas širdies” som grund sammanställdes även mindre sångböcker under 1700-talet. En av dessa är den 73 sidor långa sångboken ”Giesmes ape szwęčiausy panna Marya”, utarbetad av en munk i Žemaičių Kalvarijos kloster som skrev under pseudonymen N. W.; bibliografer daterar sannolikt den första upplagan till 1765¹⁵. Utöver denna är upplagor från 1773, 1779, 1781, 1784, 1790, 1796 och 1799 kända. Som en jämförelse mellan sångbokens upplagor från slutet av 1700-talet visar, innehåller senare utgivna upplagor fler žemaitiska drag (t.ex. används i 1796 års upplaga: i. pl. Erfzkieteys 10,15, praes. 1 pl. ifzkom 16,23, praep. Pri 12,1,9 pl. Waku 23,1... i stället för 1784 års upplaga Erfzkieciays 3,7, jefkom 13,13–14,5, 6, Wayku 24,1...). I vissa sånger i 1781 års upplaga finns dock även östlitauiska drag: unt krafzto 46, adv. umžinay 47, a. sg. Dienu 46, giefmi 49, Par tu giefmiu 51, ifz runkos tawa 54.

¹² Plg. Lietuvių kalbos atlasas 2. Fonetika, Vilnius: Mokslas, 1982, žem. Nr. 9.

¹³ B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 1, 322.

Det är dock alltför kategoriskt att hävda att ”1790 års upplaga redan är alltför žemaitisk” (Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių kalbos istorija 4, 36–37).¹⁴

Se B i r ž i š k a V. Lietuvių bibliografija I d., Kaunas, 1924, 69–70.

106

Genom sitt tydliga östslaviska skikt skiljer sig från andra mindre sånghäften „Spasabas giedojma nabaznay...“, tryckt 1797 i Vilniusakademins tryckeri och bevarat i Vilnius universitets avdelning för raritetstryck. Det är ett häfte på 15 sidor som, enligt antagandet, kan ha sammanställts av Antanas Strazdas¹⁶. I det bevaras i många fall diftongerna [ie], [uo], jfr: a. sg. för Iniegu 3,5, vienas Ponas 6,6, Priefz 6,11..., duok 6,13, a. sg. duonu 8,10, n. pl. puoty ”halv“ 13,9. Men förekommer även: n. sg. undo ”vatten“ 4,1, dok 11,17; 14,8. Oregelbundet används där också former av puntininkisk typ: vid sidan av g. pl. dungu 7,6, fu mokiesniu brungu 7,7, in. sg. f. [zwintibey 12,17... återfinns även g. sg. Dangaus 7,16, in. pl. dangole 7,18. Blandningen av dialekter är alltså uppenbar.

§ 5. Kyrklig koine i katolska bönböcker

a) ”R o ż a n č i u j e Š v e n č i a u s i o s M a r i j o s P a n o s...”

På kyrklig koine utgavs ofta olika bönböcker i 1700-talets Litauen. Bland dem var ”Rożancius Szwęčiausios Maryos Panos yr saldziausy warda Jezusa...” särskilt populär; den utkom i hela 19 upplagor under århundradet¹⁷. Det är en bönbok sammanställd av dominikanmunken Jurgis Kasakauskas, vars två första upplagor (1681 och 1691) utkom redan i slutet av 1600-talet.

I den första upplagan fanns mycket få samogitiska former (sådana som cond. 1 pl. karalautumim 25,7, g. sg. f. mitaširdiltes 6,6–7, priź 3,18, n. sg. f. fuopulinga 34,34). Men i 1726 års upplaga har de på många ställen redan ersatts av höglandslitauiska former (karalautumem 31,9, mietaširdiltes 2,17–18, sopulinga 48,8...). Här återfinns också i stället för former med slutligt -a, som ofta användes i den första upplagan (g. sg. mana 18,2, tawa 49,11, ftutpa 22,3, duonas 70,4...) former med -o (mano 18,20, tawo 59,9, ftutpo 22,3, duonos 104,13...). I senare upplagor, särskilt de som utkom i slutet av 1700-talet, infördes däremot åter fler samogitiska former. Exempelvis ersattes i 1779 års upplaga vissa affrikatformer från 1726 års upplaga med former utan affrikata, t.ex.: g. pl. meldźiančiu 107,16 > meldęnčiu 159,22, i. pl. erźkiečias 26,3; 27,22 > Erfzkiete-ys 90,3, petėeys 133,11 > peteys 177,15. I den upplagan förekommer också mer samogitiska diftonger [uo], [ie], t.ex.: part. n. sg. m. apnuogintas 24,5–6 > appnuģintas 88,5, v. sg. Juozapay 149,14 Juzapay 191,12, nuog 2,1 > nug 61,15..., g. sg. Jewos 2,20 > Eywos 62,11, prep. prie 23,16 > pri 87,18, Priefz 21,2 > Prifz 85,7... Men långtifrån alla former ändrades – höglandslitauiska eller hybrida former är vanligare (inf. duoti 71,13, praes. 1 pl. puotam 81,14, part. n. sg. m. pardūotas 84,2, n. sg. Piemuo 125,17, n. pl. dienas 74,5, l. pl. dienomis 116,6, g. sg. širdies 93,16, in. sg. wienibiey 104,19, n. sg. WIENIOLEKTA 174,10...).

På många ställen har även pluraldativformerna gjorts mer samogitiska i 1779 års upplaga (t.ex.: pakarniems 11,14 > pakarnims 77,9, warkftantiems 73,12 > warkftantims 128,25// prałzantiems 138,27...), plural inessivformer tuole dauktuole 11,8 > tuli dayk-

¹⁶ Se LB 66.

¹⁷ Se vidare om dem LTB, 182–185.

107

tuli 77,5, gieruole darbuole 23,1 > gieruli darbui 87,16–17...), vissa former av reflexiva verb (t.ex. imper. 2 sg. teikis 5,14 > teykias 71,13, 1 pl. Melkimes 18,7 > Melkemos 81,24, cond. 1 pl. flottumemes 18,5 > flottume-mos 81,23...) och så vidare.

Av former som part. cont. dejuwdami 62,12, d. sg. Atpirktojow 85,16, Sutwertojuw 85,15, kan man dra slutsatsen att utgivaren av 1779 års upplaga var en nordžemaitisk (dounininkai-) person, sannolikt en munk vid Kretingas kloster.

Jämförelsevis färre žemaitismer än i 1779 års upplaga finns i den som utkom 1791. I den senare har vissa former högaitiserats eller övertagits från tidigare upplagor, jfr: g. sg. Jewos 4,4, praep. nuog 3,18, prie 11,15, Prielz 2,4... Det går emellertid inte att säga från vilken tidigare upplaga de kan ha hämtats, eftersom originalen till många av dem endast är kända genom bibliografiska källor och därför inte är tillgängliga för forskare.

År 1797, det vill säga i den sista 1700-talsupplagan av ”Rožanc iaus...”, märks åter ett motsatt fenomen: där har vissa högaitiska former i 1791 års upplaga ersatts med žemaitiska former, t.ex.: g. sg. Jewos 4,4 > Eiwos 4,4, meiles 6,17 > meilis 6,17, in. pl. kaliniuole 7,31 > kaliniule ”i fängelserna” 7,31, fawuole 12,8 > fawule 12,8... Å andra sidan förekommer även hyperkorrektioner i 1797 års upplaga (n. sg. žodzis 11,7, Zodzis 15,2), vilka visar en tendens att högaitisera vissa former.

Således förverkligades den kyrkliga koineen på olika sätt i de ofta tryckta ”Rožanc iaus...”‑texterna, som också ofta användes i stor utsträckning i religiös praxis under 1700-talet. I vissa utgjorde žemaitiska former ett större skikt, i andra ett mindre. Ett större skikt av žemaitiska former kännetecknar vissa utgåvor från slutet av detta århundrade.

b) ”Altorius duchaunas...”

Under 1700-talet gavs det i LDK ut inte bara bönböcker av typen ”Rožanc iaus...”, utan också den ännu populärare ”Altorius duchaunas alba afierawone kwepencio altoriaus...”, vars första upplaga troligen trycktes i Vilniaus franciskanska tryckeri under detta århundrades fjärde decennium¹⁸. Av titelbladet i den bevarade tredje upplagan (1759) får vi veta att dess andra upplaga utkom 1752.

I den tredje upplagan är den mellanhögaitiska koineen redan avsevärt uppblandad med žemaitiska former. Bland de mer karakteristiska žemaitiska dragen i denna bönbok (eller, mer exakt, den tämligen omfattande samlingen av böner, hymner, psalmer och litanior på närmare 600 sidor) märks: a) de tämligen vanliga dativformerna plural av adjektiv, pronomen och particip med -ims, använda parallellt med -iems: kitims 37,13 // kitiems 37,8, numirulims 50,13, Swētims 40,7, wilims giwems 32,17 // wiliems 181,20, tiem s 23,10...; b) också tämligen vanliga och likaledes parallella inessivformer plural av nomina med -use i stället för högaitiska -uose: artimule 111,13, rupelniule 142,18 // križkeluose, fkerfkeluole 166, 22, funkiuole priepulule 393,7, wiule pripuolimule 22,15–16 // wifokiuole nuliminim uole 393,6..., c) regelbundet använda konditionalisformer i första person plural

¹⁸ Se LTB 1, 14.

108

med -čio: daričio 23,11, palitaysičio 7,3, turečio 11,16, weščio 18,9..., d) ganska vanliga former med diftongering av [ė], [o]: conj. juog 18,13, g. sg. kuo 32,11, in. pl. rankuofe 127,6..., g. sg. f. Gielmies 174,13, praet. 2 sg. norėjej 18,18–19, praet. 1 sg. nulidiejau 6,10–11, part. cont. turiedamas 18,18...

I övrigt förekommer få andra žemaitiska former i 1759 års utgåva av ”Ałtoriaus duchauno...” (förutom former utan afrikation, former med monoftongerna [ū], [ī] i stället för de högštaitiska diftongerna [uo], [ie], samt fall av žemaitisk förkortning av ändelser). Med undantag för sällsynta fall (såsom a. pl. m. kurius 50,17, fut. 1 sg. melfius 10,9, n. sg. f. nupululi 33,17, praep. pri ”vid”, g. sg. f. prizalties 39,11), används i denna utgåva ganska konsekvent former med diftongerna [ie], [uo], t.ex.: g. sg. f. dienos 40,11, inf. jeßkoti 81,17, a. pl. f. liepnas, n. sg. m. piemo 61,12..., n. sg. m. apnuogintas 102,22, g. sg. f. duonos 46,7, inf. duoti 28,3, iłzjuoktis 91,7...

Detsamma kan sägas om utgåvan av ”Ałtoriaus duchauno...” som trycktes 1793 i basilianernas tryckeri i Vilnius; den avviker inte mer från 1759 års utgåva än från den tidigare kyrkliga skriftspråkets fonologiska och morfologiska system. Det verkar som om redaktören för 1793 års utgåva utgick från sin föregångares arbete och inte försökte göra språket i den nya utgåvan vare sig mer žemaitiskt eller mer aukštaitiskt.

Även omtrycken från 1778 och 1746 skiljer sig föga från utgåvorna från 1759 och 1793 vad gäller dialektal grund. De har en något annorlunda titel – ”Ałtorius duchaunas kwepiancia smilkima...” – och trycktes i Vilniusakademins tryckeri. I dem återfinns många av samma žemaitiska drag som i 1759 års utgåva; dessutom har några av dem rentav ersatts med aukštaitiska former, jfr: d. pl. m. wilims ^Ad⁵⁹ 7,4 och wiliems ^Ad⁷⁸ 8,12, praes. 1 sg. gayluws ^Ad⁷⁸ 5,12–13 och gayluofe ^Ad⁹⁶ 5,16, praes. 3 katb ^Ad⁷⁸ 18,5 och katba ^Ad⁹⁶ 20,10, in. pl. f. łɑłpudofy ^Ad⁷⁸ 11,6 och fulpaudofy ^Ad⁹⁶ 10,13, in. pl. m. namui ^Ad⁷⁸ 24,15 och namuoli ^Ad⁹⁶ 24,9.

c) ”Aukso altoriuje...”

Med ”Altoriumi duchaunu...” utarbetades även en annan bönbok, ”Aukso altorius...”, vars sannolikt första utgåva utkom i Vilnius 1787.¹⁹ Av det bevarade exemplaret av 1793 års utgåva framgår att det i denna bönbok, jämfört med 1778 års ”Altoriumi duchaunu...”, finns ett stort antal ändringar av både text och språk. Därför är det lämpligare att betrakta den som en separat utgåva, inte som en ny utgåva av ”Altoriaus duchauno...”, vilket görs i LTB.

Bland de språkliga skillnaderna faller framför allt vissa ersättningar av de žemaitiska formerna i 1778 års ”Altoriaus duchauno...” med aukštaitiska former i ögonen, jfr: d. sg. m. artojaw ^Ad⁷⁸ 407,17 och artoju AA 442,10, imper. 2 pl. Eykiet ^Ad⁷⁸ 214,13 och Eykite AA 125,13, Garbinkiet ^Ad⁷⁸ 216,10 och Garbinkit AA 127,15, Nebukiet ^Ad⁷⁸ 66,6 och Nebukit AA 89,26, a. pl. f. Utas ^Ad⁷⁸ 368,4 och Uolas AA 396,12, paes. 1 sg. Wyluws ^Ad⁷⁸ 16,11 och Wyluole AA 21,6. Denna förändring är dock oregelbunden: i många fall bevaras de žemaitiska formerna, och dessutom förekommer här och där även motsatsen – aukštaitiska former i Ad⁷⁸.

¹⁹ Se LTB 1, 16.

109

växling till samogitiska former AA: pret. 3 ifzejo Ad⁷⁸ 364,14 > ifzejy AA 394,17, Kientiejo Ad⁷⁸ 353,14 > Kientiey AA 386,13.

En annan ganska tydlig språklig skillnad i ”Auksa altoriaus...” är att främmande ord i 1778 års ”Altoriaus duchauno” ofta ersätts med litauiska motsvarigheter. Till exempel ersätts Ad⁷⁸ madlitwa konsekvent i AA med maldą (n. pl. f. Madlitwas wakarnas Ad⁷⁸ 16,1–2 > Matdas wakarnies AA 20,23); dessutom ersätts i stället för Ad⁷⁸ in. sg. f. adino 363,14, ale 438,13, n. sg. m. Błagaflowitas 65,2, g. sg. m. honora 401,2, a. pl. m. macnius 219,10, a. sg. f. nadieji 233,14, nezbažnalti 56,16, g. sg. m. razuma 66,7, pret. 1 sg. Sunędznau 67,11, n. pl. m. fprawedliwi 66,15, n. sg. m. užimutitas 67,12, a. sg. f. wiecznalti 408,12, i. pl. f. zafhugomis 397,17... I AA finner vi: walando 394,17, bet 457,26, Pataymintas 88,26, garbies 436,21, galingus 129, 23, wyłiti 138,19, neteyfiby 89,13–14, ifzminties 90,2, Sugayfżau 90,25, teyfingi 90,8, nulułays 91,2, amziu 442,24, nupethomis 432,22–23... Således verkar det som om redaktören för 1793 års ”Auksa altoriaus...” ville renodla språket i sin utgåva, vilket naturligtvis är ett intressant fenomen mot bakgrund av den skrivna litauiskans förfall i 1700-talets LDK.

d) ”Tamošiaus a Kempis böner”

Denna bönbok, med titeln ”Maldos Tamošiaus a Kempis kanaunika regularna Zokana Szwęta Augustina...”, trycktes 1772 i Vilnius. På dess titelsida anges att den ”izgulditta par K. I. R. Soc:Jesu”, alltså av en jesuit. Vem översättaren som betecknas med denna kryptonym var, har ännu inte klarlagts. Av bönbokens språk framgår dock att översättaren var en samogitisk dūnininkas, jfr: a. pl. m. altzunies ”åtta” 5,13, kurius 1,14, pres. 1 sg. rupenus ”jag bekymrar mig” 12,13..., pres. 2 sg. apfzwiti ”upplyser” 29,2, n. sg. f. prižaltis 52, 4... Även följande former visar att översättaren hade samogitiskt ursprung: adv. dranley 5,19, cond. 1 sg. drifzcziau 3,13, pres. 3 giwen 54,1, se 54,16, d. pl. kurims 10,11, wyłims 5,19, a. sg. nepabenktą 16,14, inf. regeti 13,5, fu žirde 27,6, pres. 1 pl. turem 6,2, imper. 2 pl. walgikiet 1,9, in. pl. m. wyłuse 5,13, n. pl. m. žodey 1,19...

Trots att han var samogitisk försökte översättaren av 1772 års bönbok, liksom många andra översättare eller författare till skrifter från denna tid, tilltala även hög- litauerna genom sitt språk och hålla sig till det traditionella skrivna koine-språket. Därför använde han jämförelsevis fler hög- litauiska former än vissa andra: de nämnda samogitiska formerna är mer sällsynta än de hög- litauiska (särskilt former med enstaviga [ū], [i] i stället för hög- litauiska [uo], [ie]). Översättarens försök att göra språket mer hög- litauiskt framgår dessutom av förekommande hyperkorrektioner: n. sg. m. mielamas ”älskad” 56,16 (och mielemas 70,1), n. pl. m. mielami ”älskade” 75,11, il. sg. f. szirdien ”in i hjärtat” 85,20.

§ 6. ”Pėdelis miros” dialektala grund

Till de skrifter som utformats i kyrkligt koine hör också den lilla bok som trycktes 1750, ”Pedelis miros...”. På dess titelsida anges att den ”Iz Lankizka Ziemaytifzkay izgulditta”. Och mycket riktigt används där, särskilt i förordet (det första, avsett att lyfta fram biskop Antanas Dominykas Tiškevičius förtjänster och med titeln ”Advavimas”, och det andra, riktat till läsarna – ”Trumpas Apreyszkimas”), ofta sådana samogitiska former som inf. dowan uoti III,13, par pamuokhla IX,3–4,

110

adv. Tumet III,14 (// tuomet VIII,16), a. pl. tus kahnus IV,3, n. sg. winas ”en” VII,3 (// kiekwienuofe III,20), d. pl. norintims II,10, pres. 1 pl. drenfam I,15, n. pl. Zodiey XIV,23, i. pl. Zodeys V,22–23 m.fl. Detta visar att den lilla bokens författare var samogit²⁰. Påverkad av den framväxta skrivna traditionen höll han sig emellertid inte inom sin moderdialekts gränser utan använde många hög- litauiska former (mellersta och västliga) i böne- och sångtexterna, jfr: a) n. sg. akmuo 61,23, inf. duoti 13,25, a. pl. geruolius 79,26, in. pl. wilwolia darbuolia 30,9..., g. sg. miega 1,8, a. sg. Mielaułi 22,2, in. sg. wienibey 22,6, d. pl. tems 59,24..., b) n. pl. erfzkiećiey 69,27, saldzios 40,2, g. sg. medžio 4,2, i. sg. łzirdžia 21,16..., c) g. sg. ligos dulzios izgidi­mo 11,12–13, prifirinkimo ir tikros pakutos 11,15–16, mano galwos 69,25, watandoy givenimo mano 7,13..., d) inf. attlayfti 18,15, a. sg. gaitalti 16,12, g. sg. miaytes 17,16 (//meites 2,25) i. pl. tanciugays 2,16–17... Några av formerna i den aktuella lilla boken, exempelvis a. sg. wietu 80,22, n. sg. pałzwiltas 81,5, zinktas 67,26, all. sg. Tawip 47,27; 60,8, adv. niekadu 17,27, kan också förknippas med öst- och sydhög- litauiska dialekter. Således innehåller ”Pedelis miros” en betydande dialektblandning, karakteristisk för dåtidens kyrkliga koine.

§ 7. De dialektala särdragen i M. Ališauskas (Olševskis) ”Bromos”

Detsamma kan delvis sägas om även den ”berömda” ”Broma atwertą ing wiecznastį” av Mykolas Ališauskas (Olševskis), tryckt 1753 och utgiven hela 11 gånger under 1700-talet. Språket i de tre första utgåvorna (1753, 1759 och 1764) är likaså en kyrklig koine som bygger på den västra högdialekten. Detta framgår å ena sidan av former med hårt [ł] framför vokaler av typen [e], och å andra sidan av former med oförändrade diftonger [a, e + m, n], jfr: pret. n. sg. aptayłtas 24,6, a. sg. f. gaitalti 140,20, g. sg. tantos 237,26, a. sg. meitą 32,10, in. pl. petanuofe 242,10, praes. 3 ftapie ”sover” 43,5, a. pl. warłas 167,13..., ant 5,8, g. sg. Dangaus 112,15, 1 n. pl. rankas 5,24, praes. 3 kenčia 26,24, n. sg. penktas 200,2, a. sg. amžiną 41,22, praes. 3 uztemta 27,15...

Jämfört med ”Pedelio miros...” finns det emellertid betydligt fler låglandsdrag i ”Bromoje”. De uppstod sannolikt därför att författaren, som man antar var en predikande munk med ursprung i Žemaitija, arbetade på olika platser i Litauen²¹. Bland de fonetiska låglandsdragen märks här och där former utan affrikator (t.ex. d. pl. kienienčiomis 137,14–15, i. pl. žodeys 8,14 // žodžeys 47,14...), liksom former med monoftongerna [u], [i] i stället för höglandsdiftongerna [ie], [uo] (t.ex. mitalirdingas 221,5, a. sg. prapulima 25,16...). Bland de morfologiska dragen är presensformer av verb med ja-stam i stället för höglandsdialektens i-stam troligen de vanligaste (t.ex.: gale 111,7, gule 242,11, mile 217,11, nore 11,1..., galem 216,9, Milem 24,5, tureme 44,22; 76,14...). Inte heller är låglandsdialektens genitivformer av substantiv med ja-stam i singularis särskilt ovanliga

²⁰ N. Feigelmanas antog att översättaren och bearbetaren av ”Pedelio miros” var M. Ališauskas (Olševskis), se F e i g e l m a n a s N. Senoji lietuviška knyga Vilniaus universitete 1, Vilnius, 1959. 71.

²¹ LTB, 1, 293.

111

ngformer (kiale ”vägens” 34,13, mole 37,16, paukžtele 114,21...). Överlag är emellertid de låglandsdialektala dragen få i de första utgåvorna av ”Bromos”, och de växlar vanligen med höglandsformer. Det verkar som om M. Ališauskas försökte att inte alltför mycket avvika från den etablerade traditionen.

Annat framgår av 1777 års utgåva, den kortare redaktionen ”naujey pardrukawotame”. Språket i den har redan i betydande grad låglandsprägel (detta gjordes sannolikt av en annan redaktör för ”Bromos”, eftersom M. Ališauskas dog omkring 1779). I denna utgåva har de affrikatiska formerna från 1753 års utgåva ofta ersatts med former utan affrikator, t.ex.: praes. 3 atfilaẏdzie 131,6 > atfileyd 170,9, kienčie 65,14> kient 90,8, d. sg. mirßtančiem 27,2 > mirßtantem 39,7, i. pl. žodžeys 47,14 > žodeys 66,5... Dessutom har vissa former i tidigare utgåvor med höglandsdiftongerna [uo], [ie] monoftongerats, t.ex.: praep. nuog 115,25 > nug 154,5, a. pl. tuos 8,29 > tus 11,4, adv. tuojaus 42,11 > tuj aus 59,21, in. pl. sopul uole 10,5 > łopululi 13,19, Wiłuole darbuole 18,15 > Wiłuly darbuly 27,4–5..., praep. prie 20,22 > pri 30,8, priełz 10,13 > priłz 14,3, n. sg. mietas 106,29 > mitas 43,22, d. pl. giwenantiems 24,17 > giwenantims 35,15, kuniłžkiems 29,11 > kuniłžkims 33,24, łergantiems 25,1 > łergantims 36,7...), vissa ordändelser har förkortats enligt låglandsdialekt (t.ex.: praes. 3 eyna 21,14 > eyn 31,10, kalba 19,20 > kalb 28,9, taukie 47,26 > tauk 66,18, n. sg. griełznikas 17,20 > griełzniks 25,22, giwas 35,10 > giws 50,17 part. cont. mirdamas 9,22 > mirdams 13,3, adv. greytay 98,11 > greyta 133,5, tęnay 4,5 > tęna 58,7...), obetonade slutvokaler [-ē], [-ę] har blivit snävare (t.ex.: praet. 3 dawe 37,16 > dawy 53,14, parode 9,8 > parodi 12,10, pałzaukie 115,10 > pałzauki 153,17..., g. sg. rułtibes 20,7 > rułtibys 37,24..., a. sg. f. gieribę 19,22 > gieriby 29,7, Karaliłte 11,6 > Karaliłty 15,7, Kie pure 92,25 > kie pury 128,14...) och så vidare.

Även de senare utgåvorna av ”Bromos” (1779, 1785, 1789, 1793, 1795, 1799) byggde på 1777 års utgåva. Därför märks inga särskilt framträdande språkliga skillnader i dem.

§ 8. En tydlig vändning mot den samogitiska dialekten i ”Žyvatas”

Ännu längre avlägsnade sig från den mellanhögti­tiska kyrkliga koineformen ”Ziwate Pona yr Diewa musu Jezus Christusa...”, utgiven av piaristerna i Vilnius 1759. I denna översättning från polska på 336 sidor, utförd, som man antar, av en munk från Kretinga²², återspeglas tydligt särdragen hos kustsamogiternas (”dounininkai”) dialekt. Detta framgår framför allt av att digraferna uw, qw och yi skrivs ganska regelbundet, särskilt i pronomenändelser: i. sg. anuw 14, 20, anaw 52,9, kuw 19,14, tuw čiefu VI,8..., n. pl. anyi ”anie” 40,11, kuryi 63,14–15, prep. Apey 8,14, a. pl. dynas 40,11, pyitus 69,15, n. sg. Įnyigas 88,27… Enligt A. Girdenis beräkningar förekommer anyi 90 gånger, medan tyi ”tie” förekommer 17 gånger; tuw förekommer 56 gånger, medan taw förekommer 5 gånger²³. I ordstammarna förekommer dock ofta former med högti­tiska uo och ie, till exempel: i. sg. duonu 55,25; 56,2, g. sg. duonas 27,7; 43,19; 43,21, pres. 3 łzhuołta 33,4, fut. 3 duos 38,23 (vid sidan av vanligare former med u: pres. 1 sg.

²² Girdenis A. Baltiškųjų *tj, *dj refleksai 1759m. „Žyvate“. – Baltistica 8(2), 1972, 178.

²³Samma ställe, s. 175.

112

dudu 14,10, pres. 2 sg. dudi 2,10…), n. sg. diena 49,21, a. pl. giedančius 25,22, g. sg. Diewa 13,2, n. sg. wielźpac 236,5 (olika former av Diewo förekommer hela 728 gånger, medan Dyiwa förekommer endast en gång)²⁴

Som framgår av A. Girdenis undersökningar är förhållandet mellan affrikatiska och icke-affrikatiska former i ”Žyvatas” ganska komplicerat. Där finns affrikatförsedda former som inte kännetecknar kustsamogiternas nutida dialekter, jfr: d. sg. pačiem 11,13 (// patem 61,20), g. sg. žodze 15,26 (// žode 16,19), g. pl. žodžiu 16,9, a. pl. kwyčiús 152,19, ftowėnčius 311,29, miegtančius 160,13–14, žodžius 320,18… Därför förefaller hypotesen ganska tillförlitlig att kustsamogiterna ännu hade affrikator på 1700-talet, men senare förlorade dem; med andra ord hade processen där affrikatorna [č], [dž] försvann ännu inte avslutats i denna dialekt²⁵.

Bland andra särdrag som kännetecknar kustsamogitiskan och återfinns i ”Žyvatas” kan nämnas: a) dualens dativformer dum dayktum 209,8, dum Mokitynium 266,11, dwym gatwym 311,20; b) presensformer av verbet ’gå’ med -t- som formant: eytu ”jag går” 106,11; 151,21, eiti ”du går” 113,3, eita ”han/hon går” 18,23; 35,23; 41,21, eytama ”vi går” 86,25, eytat ”ni går” 152,11 (även avledda former har denna formant: yszeyta ”går ut” 44,25, paeita ”går förbi, stiger” 56,3, pareyta ”kommer tillbaka” 123,16, eytante ”gående” 158,9, eytáciem ”gående” (dat.) 141,4, eytantyms ”gående” (dat. pl.) 266,11), c) tredje personens presens- och futurumformer av verb med -ai: mulzay ”slår” 173,3–4, fawlkay ”ropar” 190,24, weday ”leder” 186,19…, gulieley ”kommer att ligga” 309,22, imley ”kommer att ta” 295,16, werkley ”kommer att gråta” 243,23… och så vidare.²⁶

Å andra sidan märks dock i ”Žyvatas” en tendens att göra språket mer högti­tiskt. Förutom affrikatiska former och former med diftongerna [uo], [ie] används dessutom ofta diftongerna [-ai], [-ei] i ordslut (skrivna -ay, -ey) i stället för de samogitiska monoftongerna [-ā], [-ē], till exempel: n. pl. darbynikay 52,20, ubagay 93,11, i. pl. Daktarays 327,12, wylays griekays 314,23, gierays 50,26, kunyzkays 317,4, milemais 1436–7, adv. linkśmai 286,5, trumpay 124,27 (// ligreyta 272,5)… n. pl. Gałpadorey 318,8, Mokityney 232,5 i. pl. afztreys medeys 181,2, numeteys 35,18, adv. tąnkiey 317,2, wyinokiey 9,9… Frekvensen av sådana former berodde utan tvivel på den äldre skrifttraditionen, som går tillbaka ända till M. Mažvydas tid (jfr formerna i hans katekes: Bralet 8,4, Szadei titelsidan, wijrai 33,5…).

I ”Žyvatas” bevaras också ganska ofta det så kallade ”rörliga” [a], som redan kan ha försvunnit ur den tidens samogitiska dialekt, liksom i vår tid, jfr: n. sg. Abrahomas 101,26, Choras 286,13 (// Chors 287,4), darbininkas 116,18, galemas dayktas 249,10, Juzupas 248,5, pagarbintas 148,27, pawoktas 262,25, pyktas 37,8, lenas 7,22 (// ghups 312,12), daridamas 52,2 (// naz'dams 8,3), mokidamas 59,5, regiedamas 92,2… Sådana former uppstod sannolikt också genom påverkan från äldre texter skrivna i den kyrkliga boken.

Samma ställe.

Samma ställe. 187: jfr Zinkevičius Z. LKJ 4, 45.

Mer utförligt Girdenis A. Samma ställe, 175–178.

113

Utgåvan av „Žyvatas“ från 1787 skiljer sig inte från 1759 års utgåva i något avseende, vare sig vad gäller innehåll eller språk. I utgåvan från 1808, som utkom efter den period som undersöks, har dock vissa samogitiska drag i de tidigare utgåvorna ersatts med högaitiska former, till exempel: n. sg. pradie 17,23 har ändrats till pradzie 15,28, fudydy 17,5 > fudydziu (nobažen/fwu) 15,9, n. sg. f. aduta 12,6 > aduota 10,31, fu anu 14,20 > fu anu 13,4 etc.

§ 9. „Pavinasčių krikščioniškų...“ koiné

En typisk kyrklig koiné med övervägande västliga former, blandade med sällsynta samogitiska drag, representeras av den lilla samlingen kyrkliga texter „Pawinasties krikscioniszkas...“, utgiven i Vilnius 1756. Vaclovas Biržiška gissade att samlingen kan ha sammanställts av jesuitmissionären Jonas Lukoševičius, som huvudsakligen bodde i Daugavpils²⁷. En sådan gissning kräver dock fortfarande särskilda undersökningar, eftersom de argument som bibliografen anför är otillräckliga²⁸.

Att samlingens språk, som består av kateketiska texter (framställda i fråge- och svarsform), ett antal hymner och litanior, har en centralvästlig grund framgår av: a) regelbundet bruk av former med [uo], [ie]: o praes. 3 duoda 2,9, g. sg. Duonas 3,21, praep. nuog 5,7..., a. sg. diena 6,9; 25,1, kiekwiena 34,1, g. sg. fir dies ”hjärtats” 7,11...; b) affrikatformer: praes. 3 girdžia ”hör” 19,8, ne draudžia 11,3, i. pl. adj. dydžieys 14,20, a. sg. f. efančia 12,14, g. sg. žodžia...); c) formerna a. sg. m. attaydima 3,18, imper. 2 sg. attaysk 5,19, g. sg. meytes 21,9..., d) praep. ant 2,12, conj. idant 28,11, adv. Tynay ”där” 35,24, i. sg. f. amžinu 29,2...; e) n. sg. Ponas Die was 2,11, kunas 3,2, Reykatas 8,6, Wardas 5,16..., duklaudamas 21,17–18, muzdamas 11,19–20, neslepdamas 9,7... etc. Författarens tendens att ge vissa former högaitisk prägel återspeglas i sådana hyperkorrekta former som inf. nuokientiety 13,19, nuotey/ty 13,18, praet. 3 nuožen ge 6,9..., adv. priederančiey 7,18, imper. 2 sg. prie ryžk 22,24, i. sg. prielakimu 4,16..., vilka uppkom genom att de ”samogitiska” monoftongerna [u], [i] återgavs med diftongerna [uo], [ie].

Den sistnämnda tendensen skulle kunna tyda på att författaren till ”Powinasties krikscioniszkas” var samogit, särskilt som även samogitiska former förekommer här och där i hans bok, jfr: n. pl. Paukz tey 39,3, in. pl. m. Namufe 11,28, reykalufy 14,20, fopulului 37,14, praes. kientame 37,6, fut. 1 pl. riegielfmofy 35,23, flofemofy 35,22, imper. 1 pl. diekawokiem 23,9–10, gaylekemos 27,9, imper. 2 pl. bukiet 36,14, eykiet 36,13... Särskilt regelbundet används där första personens former av konjunktiv med -čiow²⁹, karakteristiska för vissa nuvarande nordvästsamogitiska dialekter (kring Ylakiai och Seda). galėciow 25,9, gerčiow 18,3, girdėciow 25,18, giwenčiow 18,4, miegóciow 18,3, walgiciow 18,3, bijóciows 18,21. Dessa former ger anledning att härleda bokens författare (närmare bestämt dess redaktör) från nordvästra Samogitien.

²⁷ Jfr LTB,1, 315.

²⁸ B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, 57.

²⁹ Se R o k a i t ė B. Kai kurie nauji žemaičių dounininkų tarimų fonetikos dalykai. – LKK 4, Vilnius, 1964, 152.

114

I bibliografiska källor nämns också en utgåva från 1774 (kanske den andra?) av ”Pawi- nasties krikscioniszkas”³⁰. Men utan texten till denna utgåva och utan kännedom om dess öde går det inte heller att säga något om dess språk.

§ 10. Förvanskningen till samogitiska i den nya omarbetningen av ”Pavinasčių krikščioniškų...”

Textmässigt ligger 1781 års utgåva ”Pawinastis krykscionyszkas arba Pamokslas trumpas...” som utkom i Warszawa nära 1765 års häfte ”Pawinasties krikscioniszkas”. Vaclovas Biržiška betraktade denna utgåva som en ny upplaga av 1765 års häfte³¹. Det vore dock mer träffande att kalla den en ny, utvidgad omarbetning, eftersom materialet från det tidigare häftet presenteras i en annan ordning och dessutom nya böner och sånger har lagts till (till exempel innehöll 1765 års häfte bara 4 sånger, medan 1781 års utgåva innehöll 7).

Även om 1781 års omarbetning innehåller en hel del texter som överensstämmer med dem i 1765 års häfte, skiljer sig utgåvan ändå avsevärt från det senare i språkligt avseende. De höglandslitauiska formerna i 1765 års häfte har i 1781 års utgåva i stor utsträckning gjorts samogitiska, jfr: i. sg. f. Wyflu širdziu Pav¹ 79,13> Wyflu sirdy Pav² 71,4, praes. 3 duod Pav¹ 35,27> doud Pav² 38,12, praep. nuog Pav¹ 34,16> nug Pav² 35,19, g. sg. mana Pav¹ 24,4> muna Pav² 5,17, a. sg. mani Pav¹ 39,18> muni Pav² 71,9, v. sg. Diewe Pav¹ 39,12 > Diewy Pav² 71,2, d. pl. wysiems Pav¹ 36,10> Wyfymś Pav² 39,4, part. cont. Duodami Pav¹ 40,6> Dudamis Pav² 71,24, adv. tankiey Pav¹ 13,22> Tonkie Pav² 17,24...

Intressant nog har vissa samogitiska former i 1765 års häfte ersatts med andra samogitiska former i 1781 års utgåva. Exempelvis har formerna i första person singularis av konditionalis med -čiow där ganska regelmässigt ersatts med former på -čio: gierčiow Pav¹ 18,3> gierčio Pav² 13,18, miegčioiw Pav¹ 18,3> miegčio Pav² 13,18, turėčiow Pav¹ 39,27> turiėčio Pav² 71,18... Detta visar (tillsammans med den tydliga tendensen att göra höglandslitauiska former samogitiska) att utgivaren av 1781 års utgåva inte var samma person som hade sammanställt häftena från 1765, och dessutom att han hade avlägsnat sig mer från de kyrkliga koniska normer som fastställdes i grammatiken från 1737.

§ 11. Den kyrkliga koniska i K. Klimavičius ”Pavinasčių...”

En ganska typisk kyrklig konisk förekommer också i det större (190 s.) häftet ”Pawinastes krikscioniszkas, Arba Katechismas...”, som Kazimieras Klimavičius gav ut 1767 under en liknande titel. I likhet med den tidigare nämnda anonyma utgåvan från 1765 (som V. Biržiška tillskrivit Jonas Lukoševičius) används där ganska ofta höglandslitauiska former med affrikatorna [č], [dž] i positioner som inte är typiska för samogitiskan, med de höglandslitauiska diftongerna [uo], [ie] i stället för de samogitiska motsvarigheterna, med ”rörligt” [a] och bevarad diftong [ai] i ordslut, jfr: a) praes. 3 pripildžia III.20, d. sg. m. Serganciam 74,1, i. pl. žodzieys 12,2..., b) praes. 3 duoda 8,25, duonos 133,26, n. sg. mienuo 5,16..., in. pl. dienole 94,18, kieno 86,2, adv. wienok

³⁰ LTB, 1, 315.

³¹ Biržiška V. Aleksandrynas 2,57.

115

2,2…, c) in. pl. kituolė dayktuolė 88,12–13, reykauolė 34,12…, d. pl. m. elantiems 155,17, wifiems žmoniems 50,17–18…, d) n. sg. giwas 84,7, wiras 155,21, part. cont. duodamas 75,16, taridamas 43,22–23…, e) n. pl. dayktay 12,12, i. pl. giėruys darbays 7,22, adv. kantrey 55,10…

Men å andra sidan förekommer också olika samogitiska drag ganska ofta i den lilla boken. Bland dem används regelbundet former med den obetonade vokalen [ẹ] i stället för [i] i ordändelser, särskilt i infinitivändelsen -ti, t.ex.: atminte ”minnet”, darite 44,2, duote 75,25, turiete 44,3…³², n. pl. m. jaune ”unga” 55,13, mokite ”undervisa” också där, wyfe fzwėtėje ”alla helgon” 191,20, adv. tuole ”långt bort” 177,3… Också former i inessiv plural av substantiv och adjektiv med en monoftong [u] i stamslutet är vanliga; ibland används de parallellt med diftongformer, jfr: Didziulė reykatuolė 30,25, kituolė reykaluolė 74,21–22, wifule dayktuole 18,5, metuolė 94,13 // metufė 95,3.

Sporadiskt förekommer också andra samogitiska drag i ”Pawinastese…”: några former utan affrikation (part. a. sg. f. priederante 73,19, priegulinte 73,21, i. sg. firde ”med hjärtat” 9,24; 29,3, n. sg. žodey 33,13; 86,8, i. pl. Zodeys 9,23…), former med förkortade ändelser (part. cont. mirdams 19,25, praes. 3 tur 1,15, in. sg. f. burno 31,7, dieno 96,26, neapkanto ”i hat” 169,3, toi pacio ligo 142,24…), första personens former av konditionalis med -čio (bucio 51,18 milecio 186,19, žinocio 113,23…), konditionalisformer av ja-stammar (2 pl. fudikiet 89,12) osv.³³.

Bland de samogitiska dragen bör särskilt nämnas de presensformer i tredje person av verb som ofta används i den aktuella lilla boken och har formanten -ai (-ei): galey ”kan” 48,14; 80,1, norey ”vill” 55,15, ftowey ”står” 96,12; 101,6, turey 37,3 // turi 37,8 // tur 40,2, weyzay ”ser” 29,8… Dessa former visar tydligast att bokens författare var en kustsamogit, eftersom de är särskilt typiska för dialekten i Kretinga–Skuodasområdet³⁴. Författaren ansträngde sig dock uppenbarligen medvetet mycket för att göra språket i sin lilla bok mer högsamiskt, eftersom han använde många hyperkorrekta former med prefix (med nuo-, prie- i stället för nu-, pri-): n. sg. nuomufztas 75,17, nuowargintas 24,26 i. sg. med nuozia-mintu firde 126,3, inf. nuowilti 10,21, praes. 3 nuonelza 40,20…, praes. 3 prie-duoda 35,19, priefako 78,1, i. sg. priekłodu ”som exempel” 76,26… I detta avseende skilde sig bokens författare K. Klimavičius från sin samtida, översättaren av ”Ziwatas”, som bevarade kustsamogiternas dialektsystem ojämförligt bättre.

§ 12. S. Jakštavičius ”Spasabas nobaženstwu…” dialektblandning

En kyrklig koinévariant som är jämförelsevis annorlunda och inte lika samogitiserad som ”Ziwate” återfinns i ”Spasabe Nabaženstwu…”, tryckt 1771 av Simonas Jakštavičius (Jakštas). Denna samling böner, sånger, predikningar och utdrag ur helgonens liv innehåller relativt få samogitiska drag. I den används något oftare—

³² Infinitivändelsen i ”Pawinastiese…” från 1765 skrevs (liksom i ”Žyvate”) -ty: Duoty 15, 3, mokiety 9,3, turiety 15, 14…

³³ Se även Zinkevičius Z. LKJ 4, 39–40.

³⁴ Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis, 1966, 431.

116

detta ger endast a) former av 1:a person singularis i konjunktiv med -čio(s): galėčio 14,8, norėčio 17,9, palikloniočio 77,8, mokičios 15,6, fergiečios 15,5… (// dėkčiau 165,9), b) konjunktivformer av ja-stam: ataduokiem 92,20, Garbinkiem 160,23, padarikėm 85,8, patepkėm 130,17, pribukiet 160,21… (jämte i-stammar: jelfzkokite 35,15, dziaukities 45,19, linkfminikities 45,19–20…), c) former med diftongerna [uo], [ie] i stället för västaukštaitiska [o], [ė]: gen. sg. f. anuos 52,3, tuos 25,25, gen. sg. m. juo 82,16, tuo 3,2, konj. juog. 3,2, inf. gieduot 131,26…, inf. diety 66,10, praet. 3 atfakie 47,23, kintėjo 42,9… och d) former med ett öppnare [e] i stället för obetonat kort [i]: ack. sg. dwileką 80,6, gulenti 44,24, fiedenti 42,4, gen. sg. miletos 10,28, pres. 1 pl. negalema 89,11… I övrigt är andra samogitiska drag i ”Spasabe…” ett sällsynt, sporadiskt fenomen (t.ex. kan man endast här och där finna en samogitisk form utan affrikata: nom. pl. jaunikaytey 149,1–2, paukfzey 86,10, ack. sg. f. fergunte 112,4, form i vok. sg. milaufis 13,29, praet. 3 apdowenoja 3,1–2, instr. pl. f. duowenomis 3,8, gen. sg. meyfos ”mėsos” 95,28, praep. Apey 103,16, nom. pl. numay 112,8).

I S. Jakštavičius lilla bok finns betydligt fler former typiska för de mellersta och östra aukštaitiska dialekterna än samogitiska former, jfr: a) ack. sg. attaydima 11,15–16, nom. sg. Saujęta 51,24, ack. pl. Awetas 113,9, instr. pl. tadays 140,4, tancugays 69,1, nom. sg. Panieta 64,28, Sauta 151,21, praet. 3 tafe ”lesė” 46,2…, b) praep. unt 6,12, praet. 3 pafkundino 37,26–27, ack. pl. pazūndes ”pažandes”, pinkius 6,12, pres. 3 kinčia 64,4, ack. sg. žinklu 23,5…, c) ack. sg. brangu atpirkimu 20,28, duonu fauju 143,21, gieru algu 37,17, fzwiefiu zwaki 63,3, žuweli wienu 57,22, aklibi ir garbi 95,13…, d) instr. sg. tazdu 129,8, fu fmahu 69,8, wifu liepnu 109,8, fu ruflibi 40,1, fu… fwiebi 72,27…, e) adv. kadu 7,5, tadu 23,8, niekadu 26,18, wiladu 7,16…, f) ack. sg. dieno 93,4, giwo 68,5, ing Mieſto 47,12, karuno 68,18, newalo ”navalia” 37,6, wifo 55,30… med flera. Men de östaukštaitiska dragen i ”Spasabe…” används också inkonsekvent, ofta som varianter vid sidan av former från andra dialekter, t.ex.: unt 3,9; 18,1; 37,30… // ant 7,16,44,22…, kadu 7,5; 49,26 // kada 63,9, tadu 6,29; 23,8… // tada 50,1, wiladu 7,16 // wilados 19,15, pafitaidis 103,2 // pafitaydes 102,30 och så vidare.

Överlag förekommer i S. Jakštavičius ”Spasabo…” ett stort dialektblandat inslag i fonetik och morfologi, vilket gör det svårt att fastställa detta skriftmonuments samband med enskilda dialekter. Blandningen förstärks ytterligare av tämligen talrika hypernormalismer, som visar författarens strävan att göra språket i sin lilla bok mer aukštaitiskt–mellersta och västligt. Särskilt vanliga är hypernormala former med [-o] i stället för [-a] i verbändelser, t.ex.: pres. 3 atimo ”atima” 158,20, iro ”yra” 76,27, ižeyno 55,4, (// eyna 8,29), katbo 96,4, kinčio 86,9 (// kinčia 64,14), fejo 21,11 (// fije 157,14)…, pres. 1 pl. elfmo 47,8, turemo 58,29 (// turema 9,28, turima 153,22), duklaujemo 157,19…, fut. 1 pl. neturelmo 59,1, prapuldimo 59,3…, imper. 1 pl. duokėmo likaså (// ataduokiem 92,20), part. cont. matidamo 51,28… Inte heller är former som inf. ikuolti ”įkąsti” 101,30, ack. sg. kuo ”ką” 15,16; 116,10…, tuo ”tą” 13,15 och liknande ovanliga hypernormalismer. Framväxten av en sådan dialektblandning kan förklaras med uppgifter ur S. Jakštavičius biografi. Vac. Biržiška antar att

117

han kom från Birštonas och länge tjänstgjorde som kyrkoherde i Papilys³⁵. Om detta antagande är riktigt kan dialektblandningen alltså ha orsakats å ena sidan av påverkan från hans modersmål, den mellersta aukštaitiska dialekten, och å andra sidan av en önskan att anpassa sig till språket hos människorna på hans arbetsort (östra aukštaitiska). Dessutom kan han ha hämtat samogitiska drag från språket i dåtidens skrifter, som hade ett tydligt samogitiskt inslag (särskilt ”Ziwato”).

§ 13. En ny variant av S. Jakštavičius ”Spasabo”

Nästan hela S. Jakštavičius ”Spasabas…” gavs ut på nytt i en liten bok från 1779 med titeln ”Ziwatas Pona musu Jezusa Christusa ir szwęcziausias Marios Pannos…”³⁶. Denna skiljer sig textkritiskt från 1771 års ”Spasabo…” endast genom att en annan inledning har lagts till i början, liksom avsnitten ”Ziwatas Pona musu Jezusa Christusa” och ”Ziwatas szwęcziausias Marios Panos”, samt ”Giesme Pannos szwęcziases”; de korta polska och latinska texterna saknas (allt detta har separat paginering och omfattar 30 sidor; denna del är med sidans 32-kustod PA – PAWINASTES förenad med huvuddelen, som överensstämmer med S. Jakštavičius ”Spasabu…” och omfattar 135 sidor).

När det gäller språket skiljer sig den återutgivna texten också mycket lite från S. Jakštavičius ursprungliga ”Spasabo…” Endast sporadiskt kan man finna en avvikande fonetisk, morfologisk eller syntaktisk form, jfr ”Spasabo…”: inf. atgrįžti 23,11, part. cont. liuzdamas 77,5–6, nom. pl. m. išžkauli 77,9, pres. 3 iro 77,3, instr. sg. f. iwiefibi amžinu 27,23, gen. sg. fawo 13,29, … mes atejom palikonioti jam o ilzgirdis Karalius Herodas įligando 76,27–29… och i 1779 års ”Ziwato…”: atgrinlzti 19,11, fiundzamas 73,16, išžkausę 73,19–20, ira 73,13, iwiefibie amžina 23,15–16, fawa 10,2, … mes atejom, palikonioti jam? O ilzgirdis Karalius Herodas įligando 73,9–10… Därför går det inte att avgöra om det var samme S. Jakštavičius som utarbetade denna ”Ziwato…” utan särskilda filologiska undersökningar.

§ 14. Dialektala skiljetecken i ”Novenos švento Antano…”

Det bör också noteras att de två nämnda inledningstexterna ur den sistnämnda ”Ziwatas…” – ”Ziwatai…” – trycktes om i häftet ”Nowena szwęta Antona…”, utgivet sannolikt efter 1779.³⁷ En jämförelse av dessa texter i de båda häftena visar att endast några korrekturfel har rättats i ”Nowenoje” (t.ex. i stället för ”Ziwato…” praet. 3 grazina 6,10 står där grazino 73,14, i stället för adj. ne mazo 75,26 – nemažo 87,15…) och stavningen av vissa ord har ändrats något (t.ex. i stället för praes. 3 je/žkojo 11,17. I Jr 3,16 har ie/žkojo 70,20 tryckts där, Ir 69,18, i stället för Zidu 4,13 – zidu 70,15), medan språket i övrigt har bevarats sådant det är i ”Ziwate…” från 1779.

Men i de nya texterna mellan S. Jakštavičius ”Spasabo…” och ”Novenos…”, vilka inte finns vare sig i ”Ziwate” eller i ”Spasabe” (böner om den helige Antonius, hymner), kan vissa språkliga skillnader iakttas. I dessa nya texter förekommer inte S. Jakštavičius

³⁵ Biržiška V. Aleksandrynas 2,159.

³⁶ För en utförligare bibliografisk beskrivning av den, se LTB 1, 147.

³⁷ Resonemang om dess utgivningsdatum finns i LTB 1, 290.

118

De för ”Spasabui…” typiska hypernormalismerna av typen kuo (= ką) och eino ”går” saknas (med undantag för, tycks det, nuotilto ”blir tyst” 46,4, som också kan vara ett tryckfel); inte heller förekommer genusformerna kadu, tadu eller underio (endast wandens 60,6, wandinio 128,22 finns). Men å andra sidan förekommer fler samogitiska drag i de nya texterna än i ”Spasabe” (vanligare samogitiska instrumentalisformer i plural: liežuwiule 3,19, tokiule 12,19–20, reykatufe 23,3…, liksom dativformer i plural: elantims 13,7 // elantiems 26,4, kurims 34,3, prafzantims 60,21).

Med allt detta i åtanke förefaller det inte som om ”Nowena…” skulle kunna vara S. Jakštavičius verk, såsom man antar i LTB 1,290.

§ 15. Dialektdragen i J. Bukotas ”Knygelės aprašānčios broctwą…”

År 1773 utgavs även Tadas Juozapas Bukotas ”Knigiale aprašzanti broctwa”, skriven på en kyrklig koine med ett stort samogitiskt inslag och en tydlig tendens till aukštaitisering. Med avseende på mängden samogitiska drag kan denna bok på 300 sidor (trots att den kallas ”liten bok”) jämföras med ”Žyvatas” från 1753. Dess författare och översättare var utan tvekan samogit, även om hans födelseort ännu är okänd (man antar att den låg i trakten kring Šiluva)³⁸.

T. Bukotas samogitiska, dounininkiska ursprung framgår av former som praes. 1 pl. doume ”duodame” 283,26, a. sg. kou ”ką” 289,18 (och kuow 147,1), n. sg. Pietmou 81,2 (// pietmuo 50,4), Wanduwow 107,20 (// wando 99,4), n. pl. iuns ”jus” 236,26, a. pl. Ginlfas 272,3; 274,21, trins ”trys” 215,5, g. pl. tun 238,27, a. pl. žodius 262,5 m.fl. I ”Knigiale…” finns emellertid relativt få sådana former; där förekommer fler former som är typiska för alla eller de flesta samogiter, till exempel: a) former med diftongerna [un], [in] – nulunzdamas 278,15, n. sg. izgrintas 237,24, In ”ji” 141,1, kurin ”kurį” 29,14…; b) med ett öppnare [e]: praes. 3 dziowen ”džiovina” 237,17, v. sg. Moten 263,16, Szalteni 176,6, turemi 298,27 (// turime 32,24), adv. szalen 134,24…; c) med [t’], [d’] i stället för affrikatorna [č], [dž]: in. sg. m. bufentemy 239,18–19, d. sg. patem 59,12, i. pl. pateys 84,8–9, žodeys 22,3; 75,6…, adv. Ikayftey 259,10 (// Ikayfte 176,1)…; d) med förkortade ändelser i presens tredje person: duod 11,22, mazgo 79,21, put ”blåser” 217,14, ried 13,11, tor 22,16 (// turie 20,26)…; e) med stamfinalt [u] i stället för [uo] i pluralis instrumentalis: anufy aktufy 87,20, Dangifzkufy dayktufy 65,11–12, Kožnule tule Poterule 47,12… // darbufule 235,21; f) med en monoftong [i] i stället för diftongen [ie]: praep. pry 17,39// Prey 21,15; 29,190, fut. 3 iżkas ”ieškąs” 168,14; g. sg. f. mitaiširdiltes 39,21.

Den tydliga aukštaitiseringstendensen i Bukotas ”Knigiale…” framgår inte bara av sådana (visserligen sällsynta) former som a. sg. f. duona 79,9, a. pl. m. Nuogus 232,6, n. sg. m. wienas 3,7, g. sg. f. wietas 235,22, d. pl. m. aniems 53…, utan framför allt av de talrika hypernormaliseringarna som uppstått genom att former utan affrikator omvandlats till former med affrikator och monoftonger diftongiserats: n. sg. m. didzis 287,14, praet. 3 nuowedzie ”nuvėdė” 135,19, pražudzie 135,17–18, n. sg. f. Žwayździe 54,21, a. pl. f. Szwęcies ”šventes” 217,12,

³⁸ LB, 1, 88.

119

n. pl. m. duomoimai ”dūmojimai” 285,21, i. pl. m. kuokaleys ”kūkalais” 5,18… Därför är det inte helt träffande att säga att Bukotas ”Knygiale…” är ”helt igenom samogitisk”. Det vore riktigare att beskriva dess språk som baserat på den samogitiska dialekten, men uppblandat med ett fåtal aukštaitiska drag.

§ 16. Företeelser av kyrklig koine i handskrivna predikningar

a) I samlingen ”Contiones litvanicae”

Från början av 1700-talet började den kyrkliga koine dominera inte bara i århundradets tryckta verk utan även i handskrifter, särskilt predikningar. Många sådana har bevarats fram till våra dagar i Vilnius universitets, Litauens vetenskapsakademis och andra biblioteks samlingar och väntar på forskarnas uppmärksamhet.

En av dessa anonyma samlingar, som Vac. Biržiška kallade ”Contiones litvanicae”⁴⁰ och daterade till början av 1700-talet, förvaras i Vilnius universitets manuskriptavdelning (fond I, D23). Även om samlingen fortfarande innehåller vissa östlitauiska inslag (t.ex. former med de ”puntininkiska” diftongerna [un], [um], [in]: a. sg. elunti 73, praet. 3 kinte 257, a. sg. f. kimpine ”kempinę” 258, a. pl. žynklus ”ženkus” 57…), är de få. Det tydligaste inslaget är dzūkiskt, kännetecknat av: a) oregelbunden användning av affrikatorna [c], [dz] i stället för [č], [dž], och av [t] framför [i], [ie], t.ex.: čia ”čia” 29, a. pl. eluncias ”esančias” 26, i. sg. f. marciu 155, n. sg. medzias ”medis” 32, praes. 3 [zyldzia] ”šildo” 154…, adv. cielgiojay 24, d. pl. afanciemus ”esantiems” 102, inf. pakutawocie 23, žiurec ”žiūrėti” 28; b) ganska frekvent försnävning av nasalvokalerna [ą], [ę] både i ordstammar och i ändelser: adv. druljay 28;51, cond. 1 sg. multitau ”mąstyčiau” 118, g. sg. funaria 78, praes. 3 [zula] ”šala” 300…, inf. kiltie ”kęsti” 97 (men också: adv. drąljay 47, g. sg. kałnia 268, inf. kiąltie 76)…; a. sg. amžynu 23, auklu 100, garbi 58, giarkly 259 wiru piktu 52 (men också: a. sg. antrą kartą 182, drulibe 321); c) ganska frekvent försnävning av singular instrumental och genitivändelser: i. sg. duonu 69, karłzu firdzu 118, ugniu 51, wienu auliu 119…; in. sg. kuriami 43, tokiami daikti 43, wilfami 9; d) pronominalformer med tillagt [j]: n. pl. iey ”jie” 19, kuriey 13, tiey ”tie” 20; e) konditionalisformer i första och andra person med ändelserna -tau, -tai: butau 181, pafakitau 139, prałžytau 187…, izgiditay 21, pryfižiuretay 78, tarnauutay 102); f) dativformer i singularis av i-stamsubstantiv med ändelsen -i: punti 263, po Imerti 13, wiefzpati 109; g) former utan affrikator: praet. 1 sg. [kaitiau 34, fuediau 145, g. pl. paukłztiu 23, g. pl. tarnaytiu 129; k) imperativformer i andra person singularis: atmiṅkie 68, darikie 42, mokikie 235 m.fl.⁴¹

Utbredningen av vissa sådana fonologiska och morfologiska former (med försnävade [ą], [ę], med tillagt [j], med dativändelsen -i i singularis m.fl.) sammanfaller som bekant inte

³⁹ Zinkevičius Z. LKJ 4, 47.

⁴⁰ För mer om dess historiografiska uppgifter, se Palionis J. Dėl „Contiones Litvanicae“ kalbos. – Kalbotyra 23(1), 1971,35–37.

⁴¹ Se Där, 38–41.

120

begränsar sig inte enbart till dzūkiska: den omfattar även större eller mindre områden i de mellersta och östra höglandsdialekterna. Att det i de aktuella predikningarna finns ett helt komplex av dzūkiska drag, och att de, liksom tryckalster från samma tid, inte strikt följer något enskilt dialektsystem utan uppvisar en viss dialektblandning, gör det möjligt att hänföra dessa predikningars språk till den kyrkliga skriftspråkliga koinétypen.

b) S a m l i n g e n „ C o n t i o“

En annan ganska omfattande (221 blad in 4°) anonym samling litauiska, polska och latinska predikningar, skrivna av flera författare, kallas konventionellt ”Contio”⁴² i bibliografierna. Den förvaras på manuskriptavdelningen vid Vilnius universitet (F3-9⁹) och innehåller också inslag av kyrklig koiné, även om dessa överskuggas av ett mycket tydligt samogitiskt skikt. Samlingen innehåller omkring 20 litauiska predikningar och början på ytterligare några, 73 polska och 1 latinsk predikan med ett fragment av en andra, och i slutet en bunt latinska texter i moralteologi, ”Sumula Theologiae Moralis”… De litauiska predikningarna är skrivna på samogitiska, redan starkt påverkade av polska; dessutom är texten på många ställen överstruken och utkastartad och svårläst. Vid några av de polska predikningarna anges också predikoåren (1718, 1719, 1720, 1739, 1749) samt predikoplatserna (Postov = Paštovai, w Krokach = Krākese ar Krākiuose, w Mulnikach = Mūsninkuose, Grodnae = Gardine). Denna variation i predikoplatser tyder på att deras författare⁴³ troligen var munkar – missionärer.

Det samogitiska skiktet i de litauiska predikningarna kännetecknas av: a) former med samogitiska motsvarigheter till diftongerna [ie] och [uo] (t.ex.: a. sg. dina ”dagen” 1/1⁴⁴, i. sg. lizowio ”med tungan” 6, Jsz witas ”från platsen” 10, in. sg. w礼yto ”på platsen” 23, g. sg. weyna ”en” 27…, a. sg. Juzapa 30, praet. 3 pule ”föll” 45, a. pl. kurius 67, b) former med t i stället för affrikatan [č]: d. sg. efatem 2, patem ”själv” 5, in. sg. treteme osv., c) former med de öppnare vokalerna [o], [e] i stället för [u], [i]: n. sg. kors ”vilken” 5, g. sg. lizowio 6, fut. 1 sg. benksio ”jag ska avsluta” 10, g. sg. ognies 13, praes. 1 sg. turio 21, n. sg. zmогos ”människa” 6…, praet. 3 pasiejodena ”rörde på sig” 10, fut. 3 stoses 12, praet. 3 paleka ”lämnade” 15, praes. 3 derb ”arbetar” 29, wadena 66, n. sg. Powetas 16, d) former med enkelvokalen [a] i stället för diftongen [ai]: tap ”ja” 5, tykta ”endast” 10, kursa ”kurser” 11, taba ”mycket” 28, n. pl. dakta ”saker”…, e) formerna mas ”vi” 5, praes. 3 rek ”behövs” 6, in. sg. dongo ”i himlen” 7, in. pl. darbu osv., praes. 1 pl. turiema likaså, eyta ”går” 15, n. sg. kraus ”blod” 16, apley ”omkring” 67, kun ”vad” 3, adv. tonkie 11, praes. 3 spend ”avgör” 15, a. sg. moni ”mig” 22 m.fl.

Genom det samogitiska skiktet i predikningarna framträder dock ofta också höglandsdialektala (mellersta och västliga) former, som förekommer parallellt och som…

⁴² LTB 1, 499; det vore kanske mer korrekt att kalla samlingen ”Contiones” eller ”Contio pro Festo” (så heter samlingens andra predikan).

⁴³ Vissa polska predikningar kan, att döma av handstilen, vara av olika författare, men för att bekräfta eller vederlägga en sådan hypotes krävs en särskild grafologisk analys av predikningarna.

⁴⁴ Predikningarna är inte numrerade av författaren eller författarna; bladen, som sammanlagt är 224, har numrerats med blyerts av manuskriptets ordnare.

121

förekommer tillsammans med samogitiska former. Bland de högaitiska formerna är former med diftongen [ie] sannolikt vanligast, t.ex.: a. sg. diena 4, wiena 5, n. sg. tiesa t. p., piens 16, sniegas, g. pl. dienu 15, och former med det ej utelämnade ”rörliga” [a] i ändelsen: n. sg. Jonas 1, nogas ”naken” t. p., wienas 7, noriedamas 11, wardas 21, giwenemas 30, ponas Diewas 46… De verkar ha hämtats från den tidens tryckta skrifter.

c) I S. Sabulevičius litauiska predikningar

Ett mindre samogitiskt inslag än i samlingen ”Contio” och fler element från den kyrkliga skriftspråkliga koine förekommer i Steponas Sabulevičius litauiska predikningar, vilka förvaras i manuskriptsamlingen vid Vilnius universitetsbibliotek (F1, C48). De är sammanlagt 11 (inklusive en predikan vars början är på litauiska, men fortsättningen på polska). Efter predikotexterna har en omfattande samling för- och efternamn på personer från Grušlaukė (Kretinga kommun) och andra orter (över 200) skrivits in; dessutom finns en polsk anteckning som ligger till grund för uppfattningen om författarskapet till predikosamlingen⁴⁵:

”År 1728, den 26 [eller] 28, gav jag tjugo slagna taler till Francifzkowi Sz kiniowi, tjugofyra tymfer, för att de skulle söka efter Piotr Grycewicz i Liepāja, som försvunnit och tydligen blivit från sina sinnen, Sztefan Sabułłowiez” (s. 55).

Det samogitiska inslaget i Steponas Sabulevičius predikningar kan illustreras med följande exempel: apley ”om” 5, n. sg. Pons Dyws ”Herren Gud” t. p., Trety dyna ”på tredje dagen” 6, ne pule ”föll inte” t. p. Jegu kumet ”om någon gång” 10, a. pl. tris dynas ”tre dagar” 21, praes. 3 mil 46, g. sg. Szaltine 44, cond. 3 ktałfitum 17, in. pl. wyłufy darbuly 20, d. pl. tyms ”åt dem” 8.

Ett sådant inslag uppstod inte bara därför att predikans författare verkade i Samogitien (Grušlaukė, Salantai)⁴⁶, utan också därför att han sannolikt själv var samogit till börden.

Men vid sidan av de samogitiska (dūnininkai-)formerna förekommer även högaitiska former i S. Sabulevičius predikningar, jfr: g. sg. dienos 6, Diewa 22, a. sg. łkarbu eller meyty 12, par anu upy 17, skilety 27, n. sg. dayktas 25, 27, skarbas ”egendom” 27, prasitas ”ombedd” 3, praes. 3 geydže 44, kałba 23, prt. tyktay 21, n. pl. ubagay 5. En del av de högaitiska formerna kan också ha använts under inflytande från evangelietexter på östlitauiska från 1600-talet och på mellanlitauiska från mitten av 1700-talet.

f) I Javorovskis predikosamling

Med avseende på den dialektala grunden skiljer sig samlingen av litauiska och polska predikningar, skrivna 1786–1795 och likaså förvarade i Vilnius universitetsbibliotek (F3, nr 1487), avsevärt från dem som nämnts hittills. Den innehåller 6 litauiska och 29 polska predikningar (i slutet av den första polska predikan har följande skrivits med tydligare bläck: ”Jaworowski Posessor” – ägarens efternamn).

De litauiska predikningarna i denna samling skiljer sig genom att de tämligen konsekvent följer den kyrkliga skriftspråkliga koine-normen och innehåller mycket få samogitiska former, jfr:

⁴⁵ Se Biržiška V. Okända äldre litauiska texter – Tauta ir žodis 7, Kaunas 1931, 263.

⁴⁶ Biržiška V. Aleksandrynas 2, 41.

122

a) pret. 3 aptayde 31, dat. sg. awetay 137, ack. sg. duliata ”dušele” 45, 139, 158, nom. pl. taday 32, ack. pl. tangwus 67, nom. sg. sauta 29, b) ack. sg. duoną 30, pret. 3 duoda 67, iness. pl. dayktuofe mazūose 31, wisofe alzarose 44…, iefzka šwiesibes 29, nom. sg. sniegas likaså, wienas bajoras 30, ack. sg. dieną likaså, dat. pl. aniems 32…, c) dat. pl. žodziams 30, instr. pl. žódzėys 68, pret. 3 geydzia 67, d) imper. 2 pl. atmintkite 29, paklaulikite 68… Endast former som förekommer sporadiskt här och där kan betraktas som samogitiska: pres. 1 pl. galem 31, pres. 3 gale 42, ack. pl. tus 137, iness. pl. griekufe 139, prep. pry ”prie” 158 (// prieš 164).

Vid några predikningar har även platsen där de hölls antecknats: Raguva, Šiluva, Panevėžys, Radviliškis, Šaukėnai, Kelmė. Och i slutet av samlingen, efter den sista predikan, har följande skrivits in med något mörkare bläck: ”1775 Citovianis Fr. Ant. Monkewicz”; dessutom har flera ord strukits över, av vilka man nätt och jämnt kan läsa: minister provincialis (?). Det är svårt att säga om denna anteckning är predikningarnas författares eller någon annan handstil (prof. J. Lebedys tyckte att den var en annan). Ordet Citovianis betyder här ”en person från Tytuvėnai”. Om det skulle ange predikningarnas författares ursprung, skulle man vänta sig fler samogitiska drag i predikningarna, men troligen betecknas i stället antecknarens församling så.

d) I Semaškos och andra författares småsamlingar

Ett samogitiskt skikt är tydligt också i några litauiska predikningar som sammanställts i en liten samling tillsammans med två polska handskrifter med anknytning till reformationen: ”Pokrótki Opis początków Reformacyi” och ”Mowa miana przez K. Leopolda Wannowskiego w Kosciele Słuckim Ev. Reforma. w dzień otwarcia nauk” (VUB RS F1 – D1268). Samlingen innehåller sammanlagt fyra litauiska predikningar. Vid en av dem, avsedd för Sankt Kasimirs dag, har datumet 1732 skrivits till i början, och predikantens efternamn Siemaszko har antecknats i slutet (= Semaška). Författarna till de övriga predikningarna är inte angivna, men stavningen och handstilen visar att de inte är skrivna av samma hand.

Av alla dessa predikningar uppvisar den anonyma fjärde, med titeln ”Pamokslas apej Neczystata” och utan datum, flest samogitiska drag. Där återfinns nästan alla mer karakteristiska drag hos den samogitiska dounininkai-dialekten, jfr: part. nom. sg. ipoules 21, nom. pl. anji ”anie” 23a, prep. apej ”apie”, dat. sg. norou ”norui” 19a, sutwerymou 17, adv. paskou 20, wysumet 19a, greyta 17, gen. pl. musa ”mūsų” 17, prep. pri 19, prisz 17a, po smertę 17, gen. pl. karal istiu 20a, pres. 3 beng ”baigia” 20, nor 19, Nekent likaså, užgen [används för det moderna z-ljudet!] 17a, parjem 19a, dat. pl. anims ”jiems” 18, gen. sg. gim enes 19, pres. 1 pl. Turem likaså, regiam 17a., iness. sg. szirdieje likaså, fut. 1 pl. atim sma 17, drysma 17a, kond. 1 sg. parodiczio 18, imper. 1 pl. bukiam 21a, Kariaukiam 23a, sergiekiemos… Endast då och då förekommer former med de högmältiska diftongerna [uo], [ie], t.ex.: pres. 3 atsi duoda 19a, parduod 19, ack. sg. wieta 18a, med ett bevarat ”rörligt” [a], t.ex.: Jonas Apaszta-las 18a, sakidamas 17a, darbas 21a, med ett diftongiskt [ai] som inte monoftongerats: instr. pl. artimajs 20a. Sådana högmältiska former har sannolikt övertagits från den skriftliga traditionen.

⁴⁷ Lebedys J., Min. veik., 52.

123

I de övriga anonyma och odaterade predikningarna finns det antingen få samogitiska drag eller inga alls. I den första, som utmärker sig något genom sin stavning (i-diftonger skrivs där med j, i de övriga med y), återfinns många östlitauiska drag, jfr: gen. sg. umžinibes, umžinos // amžinos 1a, kond. 1 pl. giwintunim 1, ack. sg. brungiu sakhu ”sėklų” 5a., golu ”galą” 1a. walju ”valią” 3, unt pasiregeima 5a, nom. sg. meila 2a, meilas likaså, kisdamj ”kėsdamį” (men kentejo 4), kond. 1 sg. kalbeciou 2a, pres. 3 soko 2a, instr. sg. m. skumboncjo likaså, adv. nekadu likaså (// tada likaså), pres. 3 raikja 3… Som exemplen visar förekommer i denna predikan former som är karakteristiska för de så kallade rotininkai och dadininkai. Dessutom markeras den andra komponenten i diftongen [uo] ganska ofta med bokstaven a (t.ex.: imper. 2 sg. aduakit 2, instr. pl. Nuadajis 5, iness. pl. kapaose 1a// gen. sg. Apjuoko 4, instr. sg. Uoda ”oda”), vilket visar att [o] i författarens dialekt här hade blivit öppnare.

I den andra, Semaškos predikan, liksom i den anonyma tredje, ”Pryktodas pry Numirelia”, används de koinéformer som kodifierades i grammatiken från 1737; bland dem förekommer även enstaka samogitiska drag eller hypernormalismer (t.ex. i Semaškos predikan aple ”apie” 13, instr. pl. Jaunikaytcis 11, imper. 2 sg. Buok ”būk” likaså, kond. 2 sg. inpuoltumey 12).

e) I predikningar av alumner från Troškūnai-klostret

På kyrkans skrivna koine bygger också de handskrivna predikningar som skrevs av alumner (studenter) vid Troškūnai-klostret under perioden 1774–1799 som retorikövningar; samlingar av dessa finns bevarade i Vilnius universitets manuskriptsamling. I en samling (F1–F74), omfattande 296 foliosidor, finns endast två litauiska predikningar (de övriga är på polska och latin), skrivna av Teofilius Liberavičius (=Lyberis?) och Felicianas Švėgždavičius (=Švėgžda)⁴⁸.

I T. Liberavičius predikan, avsedd för påskafton (na Wielką Subotę), växlar mellan de mellanöstliga och östliga formerna och de samogitiska formerna, jfr: n. sg. Sauta 204, g. sg. ataydima 208, meytes 207, a. sg. dideta 205, tironisty t. p., in. sg. grabi t. p., inf. takioti 204 och: praep. apey // ape 205, a. sg. kan t. p., i. pl. žodeys 204, in. sg. ugnieje 207, cond. 1 galecio, werkcio 205. Dessutom finns det i predikan, vars författare kanske inte hade litauiska som modersmål, gott om hyperkorrekta former med prefixen nuo-, -prie- i stället för nu-, prie-: n. sg. nuoludys 204, praes. 3 nuoramda 207, inf. nuomažinti 204, n. pl. nuomiretey t. p.; n. sg. priekattas 205, praes. 1 priepazistu 204, a. v. priekalta 207…

I F. Švėgždavičius predikan, avsedd för påskdagens andra dag, finns ingen sådan dialektblandning: här förekommer endast här och där någon enstaka östlig form (t.ex.: a. sg. antru spasabu 209, praet. 3 kalbejo 208, g. pl. tancingu 209) eller dzūkisk form (t.ex. žozdis 209). Här finns inte heller de hyperkorrektioner som kännetecknar Liberavičius predikan.

I en annan stor samling (F1–F31), omfattande 624 foliosidor, finns fler litauiska predikningar – 7 (de övriga är på polska och en på latin). Deras språk är också inte särskilt

⁴⁸ Se utdrag ur dem i L e b e d y s J. Min.veik., 38–39.

124

enhetligt. I vissa fall är kyrkans skrivna koine mer uppblandad med samogitiska former, i andra med östliga former. Exempelvis innehåller den predikan som Fidelis Mažeika (Mazeyko) skrev 1789 och som var avsedd för Sankt Petrus och Paulus dag ett stort antal samogitiska former (såsom in. pl. amziuse 116, praep. apley ”omkring” 119, n. pl. žodey 116, praes. 1 pl. Weyzdiek iam 118, 2 pl. pasiklausikiet 121). I predikan som Klemensas Vonenberg (Wonenberg) skrev 1791 för Sankt Johannes Nepomukus dag finns däremot ett större inslag av östliga former, som ibland växlar med samogitiska former, jfr: adv. Doug 125, g. sg. wiržows ”ovanifrån” 122, a. pl. brungiausus 123, d. pl. klousantems 122, adv. giare t. p., tabey t. p., prielzingey t. p. tey ir tey 124, i. sg. pamačziu ”hjälp, bistånd” 122… (men även: i. pl. Zodeys 122, cond. 1 pl. garbinkiem t. p., praes. 1 pl. niagalem 124). Det förefaller som om predikans författare (att döma av efternamnet, sannolikt av icke-litauisk härkomst) i högre grad fick lära sig litauiska från den östliga dialekten i trakten kring Troškūnai och även använde dåtida publikationer med samogitiska former.

g) I samlingen av R. Šimkevičius, P. Bukanta m.fl.

Betydligt fler samogitiska former finns i en annan omfattande samling litauiska predikningar från slutet av 1700-talet (nära 800 sidor i 4°), skriven 1790–1793 och också förvarad i manuskriptavdelningen vid Vilnius universitetsbibliotek (F1, Nr. C200). Man kan säga att språket i predikningarna i denna samling, som skrevs av flera olika personer (vid några anges namnen Rudolfas Šimkevičius, Petras Bukantas och G. Monkevičius)⁴⁹, är en blandning av samogitiska och högaitiska drag, och endast en särskild analys kan visa vilken dialekts element som förekommer i störst omfattning.

Eftersom predikningarna hölls i samogitiska församlingar och församlingar i de högaitiska områdena intill Samogitien (i Telšiai, Tytuvėnai, Viešvėnai, Kiaunoriai, Šiluva, Šiauliai, Pašūšvys och Dotnuva), kan den stora mängden samogitiska former förklaras redan på denna grund. Men här, liksom i andra fall, kan författarnas härkomst ha haft stor betydelse, även om vi vet ganska lite om den.

Av de mer karakteristiska dialektdragen i samlingen bör följande nämnas: a) förkortning av ändelser i den samogitiska dialekten (n. sg. gats 21, Jons 89, kials ”väg” 101, Pons Diews 13, kraws ”blod” 89, dodams 241, eydams 46, dodams 241, praes. 3 giwen 102, nor 143…), b) ja-stammiga verbformer i tredje person singularis (praes. gale 15, girdzia 115, penie 125, nore 120…, praet. 3 galeje 44, kientieje 126, nieturieje 46…) c) ja-stammiga imperativformer (1 pl. timkiem 16, pukkiem 38, eykiem 113, Praszikiem 151, kalbiek iem 299., storokiemos 302…), d) formerna apley ”om” 13, 34…, a. pl. kurius 16, tus 99, duowanas 136 (// n. sg. dowana 216), i. pl. Zodeys 489, praep. diel 13, inf. kalbėti 16…

Det bör dock påpekas att det finns få av de viktigaste särskiljande dragen hos den samogitiska dialekten i den aktuella samlingen. Högaitiska diftonger [uo], [ie] bevaras ganska konsekvent, t.ex.: inf. duoti 123 (och fut. 3 duos 13, imper. 2 sg. duok 25), g.

⁴⁹ Jfr Lebedys J. Min. veik., 52.

125

sg. Duonas 132, 136 (// n. sg. dona 286), pret. 3 puole 199, n. sg. Nuogas 205, in. pl. iaunose metuose 109 (// reikatose 297)…, n. pl. anie 15, kond. 3 ieškotu 32, n. sg. mielas 33, sniegas 241, g. sg. Piemenies 305, prie širdies 46, prep. prielz 14, a. sg. wiena diena 15… Även affrikatformer används ganska regelbundet: 1. pl. erszkietieys 37, Žodz ieys 29 (och n. pl. Zodz iey 13, g. sg. žodžie 29), adv. prigulinciey ”på ett passande sätt” 15, n. sg. trecias 13 (här betecknar c affrikatan [č]). Som sidoformer förekommer också ofta de oförkortade formerna (utöver de redan nämnda exemplen kan följande anföras: n. sg. atminimas 44, Ponas Diewas 101, Pirmas 13, iszletas 89, szwętas 31…, pres. 3 ateyna 30 // ateyn 294, duoda 123, giwena 45, katba 275, pret. 2 pl. ejote 32, giwenote osv.… Neretos imperativformer med i-stam förekommer vid sidan av de samogitiska med ja-stam (särskilt 2 pl.): ateykate 22, bukite 32, Darikite 53, garbinkit 162, prašizikite 357…

Således är, trots att samogitiska drag är talrika i den behandlade samlingen, även det aukštaitiska (västliga och centrala) skiktet tydligt. Det senare kan visserligen variera mellan olika predikningar, men detta kan fastställas först genom en mer ingående undersökning av deras språk.

h) I K. Lukauskas predikosamling

Slutligen bör nämnas den handskrivna predikosamling av Kiprijonas Lukauskas (1752–?) som nyligen getts ut; han var kyrkoherde i Troškūnai⁵⁰ och samlingen förvaras i Vilnius universitetsbibliotek (F1–D654). Även om det redan har skrivits om denna predikants liv, personlighet och språket i hans skrifter⁵¹, har den dialektala grunden för hans språk och dess förhållande till det litauiska skriftspråket på 1600-talet ännu inte undersökts närmare.

I J. Karaciejaus kommentarer om språket i K. Lukauskas predikningar, som fogats till den nämnda utgåvan, sägs det med rätta att predikningarnas språk inte är enhetligt, att deras författare, som var samogit till börden, under sin ganska långa vistelse och sitt arbete i Troškūnai ”hade lärt sig lokalbefolkningens språk ganska väl”, och att det, utan en noggrann undersökning av predikospråket och utan att skilja mellan det som är aukštaitiskt och det som är samogitiskt i dem, ”är oförsiktigt att tala mer utförligt om deras språkliga särdrag”⁵².

I själva verket är de samogitiska och östaukštaitiska dialektdragen starkt sammanflätade i K. Lukauskas predikospråk; där finns dessutom former som är typiska för västaukštaitiska samt hyperkorrektioner.

Bland de mer typiska samogitiska dragen kan följande nämnas: 1) de enkla vokalerna [u], [i] används inkonsekvent i stället för diftongerna [uo], [ie], t.ex.: n. sg. huszas ”halt” 137, a. sg. nupehna 26, a. pl. tus 118, kurius 124, adv. nusirdziey 58, tuiaus…, in. pl. taukusy 35, wisokiu patayminimusy metiniusy 36, senusy… metufy 120, zodzusy 371… (detta morfologiska samogitiska drag bevaras regelbundet); i. pl. Prizodeys 23, d. pl. gierims 46,

⁵⁰ Kiprijonas Lukauskas. Predikningar, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996 (texten redigerad av Juozas Karaciejus), 408 s.

⁵¹Där, 5–20: inledande artiklar av Artūras Tereškinas, Vytautas Bogušis och J. Karaciejus.

⁵²Där, 19–20.

126

pri ”vid” 31, a. pl. naūinas 363, prituo ”intill det” 49, prisz ”före” 55 (förekommer sällan); 2) former med [t'], [d'] i stället för de höglandslitauiska affrikatorna [č], [dž] används också inkonsekvent, kan man säga sporadiskt, t.ex.: g. sg. m. katbunte 39, d. sg. patem 67, a. pl. atneszuntes 380, part. ind. Ktaydioiet 47, d. pl. žodems 34 (även detta är ett sällsynt fenomen); 3) vokalen [ē] diftongeras något mer konsekvent, t.ex.: praes. 3 niera 34, pliesza 374, n. sg. Mienuo 63, cond. 3 galietu 55, inf. tikiety 63, a. pl. miesztus 373, wiejus 314 (diftongering av vokalen [o] är sällsynt); 4) former med diftongen [-un] i betonad ändelse är ovanliga (endast pronomenformen tun ”de där” 30, 32, 55, 68… har iakttagits), 5) verbformer med ja-stam används tämligen konsekvent, t.ex.: praes. 3 turia 25, tikia 40, praes. 1 pl. galem 26, turiam 29, praes. 2 pl. noret 23, imper. 1 pl. padarik iem 56, bijok iemos 54, imper. 2 pl. turiekiet 42, pabarstikiet 392; 6) konditionalisformer, t.ex.: 1 sg. giwencio 350, tarnaucio samma ställe, turiecio 40; 52, 1 pl. milietumemos 55, walditumemos 25, saugotumemos 64, 7) halvdeltagarformer, t.ex.: plm. mustidamis 39, pažindamis 37, svarstidamis 39, zinodamis, 8) orden pabengti ”avsluta” (n. sg. nepabinktas 24), ryštis ”binda” (a. pl. riszcius 32, i. sg. riszciu 179), karkles ”port” (a. pl. karktes 63), krušinė ”frukt- och bärdryck” (g. sg. krusinios 370).

Bland de mer karakteristiska östlitauiska dragen kan nämnas: 1) en tämligen konsekvent användning av puntininkai-diftongerna [um], [un], [in], t.ex.: n. sg. umzinas 35, i. sg. parumtiu ”med stödet” 48, tumbsiu 161, inf. pasumditi samma ställe …, praep. unt 23, i. sg. runku samma ställe, g. sg. untros 26, n. sg. kuntribe 186, conj. idunt 25, a. sg. sundara 58…, g. sg. minka ”svagt” 38, praes. 3 izszkrinda 71, zink lina 83, perzingia 163, nukincia 247; 2) en ganska frekvent, om än inte särskilt konsekvent, användning av [ū], [ī] i stället för nasalvokalerna [ą], [ę], t.ex.: adv. drusey 35, inf. iszsigusy 49, i. pl. sumustitomis 62, a. sg. waldziu 29, Tu ”den där” 58…, a. sg. adateli ”nål” 46, galiby 37, matony 38; 3) en ganska frekvent, men likaså inkonsekvent, användning av singularisformer av instrumentalis på -(i)u och singularisformer av lokativ på -i, t.ex.: a) burnu 43, duonu 366, sirdziu 43, ugniu 363…, b) Laww 43, wienamy Miesty 113; c) formerna kadu 28, nekadu 59, tadu 31 (jämte kada 30, tada samma ställe).

Som västliga höglandslitauiska kan betraktas former med diftongerna [uo], [ie], med affrikatorna [č], [dž] i de tidigare nämnda fallen med [t'], [d'], med obetonade ändelser -o, -ė, -os, -ės [skrivna -e, -os, -es], samt former där det så kallade ”rörliga” ändelse-[-a-] inte har fallit bort. Eftersom sådana former också är karakteristiska för många andra här nämnda skrifter från 1700-talet, både tryckta och otryckta, finns det emellertid inget egentligt behov av att här ge illustrativa exempel (många har redan nämnts ovan). Det är endast viktigt att framhålla K. Lukauskas tydliga tendens att anpassa sig inte bara till de östlitauiska puntininkai-dialekterna utan också till den tidigare kyrkliga koine-traditionen.

En sådan anpassning framgår bland annat av de hypernormalismer som förekommer i hans predikningar, t.ex.: praes. 2 sg. gieydzi 71, n. pl. perkūonay ”åskor” 33?, g. sg. prapuolt ies 159, inf. prapuolti 56, praes. 1 pl. tiek iem ”vi tror” 362?, g. pl. wieszn iu ”körsbär” 372, il. sg. zodien 33. Man kan alltså säga att K. Lukauskas, vars samogitiska ursprung också bekräftas av uppgifterna om predikospråket, var en tämligen typisk företrädare för den kyrkliga skriftspråkliga koinén på 1700-talet.

127

Enskilda predikningar eller delar av dem finns också bevarade i olika samlingar av polska eller latinska predikningar. Till exempel förvaras vid Vilnius universitets handskriftsavdelning en samling polska predikningar från 1767–1768, avskriven med vacker, fin handstil och till synes färdigställd för tryckning (F3–N 1033). Där finns också en ofullbordad litauisk predikan samt latinska texter och anteckningar⁵³. Språket är emellertid mycket dåligt (den skrevs uppenbarligen av en präst som redan var starkt poloniserad eller av polskt ursprung) och bygger på kyrklig skriftspråklig koine.

Det säger sig självt att handskrivna predikningar skrivna i den ena eller andra varianten av kyrklig koine inte kunde ha någon större inverkan på det litauiska skriftspråkets utveckling, eftersom de inte var tillgängliga för en bredare krets av skrivkunniga. De är dock betydelsefulla som monument över ett skriftspråk som på 1700-talet hade förfallit avsevärt och som återger språkbruket vid den tiden och dess utvecklingstendenser.

§ 17. Kyrklig koine i ABC-böcker

Kyrklig koine användes inte bara i skrifter med rent religiöst innehåll utan också i ABC-böcker, där de texter som presenterades för läsning också huvudsakligen var religiösa: böner, psalmer, litanior och katekesstoff (med undantag för den versifierade panegyriken ryšktei).

Det är för närvarande svårt att säga exakt när den första litauiska ABC-boken kom ut på 1700-talet. Bibliograferna antar att den kan ha tryckts omkring 1759–1761. ⁵⁴. Av den kända utgåvan från 1763, vars titelblad innehåller formuleringen ”Dabar naujey pardrukawotas”, kan man dra slutsatsen att den måste ha getts ut tidigare (kanske hade också mer än en utgåva kommit ut före 1763?).

Utgåvan från 1763 har titeln ”MOKSLAS SKAYTYMA RASZTO LĘKISZKO DEL MAZU WAYKIELU”, men bönerna och annat katekesstoff har tryckts parallellt på litauiska och polska (den litauiska raden kommer först och därefter den polska; så är det till och med på titelbladet).

ABC-boken utgör själv endast en mycket liten del (4 s.) av den 64-sidiga boken. Till en början återges där tre varianter av det latinska alfabetet: det antika litauiska med 28 versaler och 35 gemener, det polska i gotisk stil (versaler och gemener) samt det tyska gotiska alfabetet (likaså versaler och gemener). Efter dessa alfabet följer stavningstabeller med titeln ”SUDIEIMAS SYLLABŲ”, och därefter de ovan nämnda religiösa texterna.

År 1766 trycktes utgåvan från 1763 på nytt. I senare utgåvor (t.ex. 1783, 1790, 1796 och 1799) hade man emellertid redan avstått från den polska texten, och titeln löd då: ”MOKSLAS SKAYTYMA RASZTA LIETUWISZKA DIEL MAZU WAYKU” (det är nu oklart från och med vilken utgåva detta gjordes, eftersom de utgåvor som kom ut före 1783 inte har bevarats).

Språket i alla kända utgåvor av ABC-boken liknar språket i många andra religiösa skrifter från 1700-talet. Det är kyrklig koine, mer eller mindre uppblandad med samogitiska inslag-

⁵³ Žr. dar Labedys J. Lietuvių kalba XVII–XVIII a. viešajame gyvenime, Vilnius, 1958, 38.

⁵⁴ Se LTB 1, 266.

128

former. Språket i utgåvorna från 1763 och 1766 skiljer sig nästan inte alls åt. I dessa utgåvor är användningen av såväl höglandsmål som låglandsmål inkonsekvent. Liksom i andra tryck från denna tid är höglandsmålsformerna vanligare – former med de höglandsmålsdiftongerna [uo], [ie], med höglandsmålsaffrikator och med höglandsmålsändelser i substantiv och verb; jfr: a) g. sg. duonas 68⁵⁵, a. pl. nuogus 9, wielzki alus 22, praes. 3 gayluos 12, v. sg. wienas Diewe 15, praep. prielz…; b) g. sg. jaučia 8, žodzia 17, pradžios 46…; c) n. sg. reykatas 21, pirmas 48, wardas 55, a. sg. pačios [merties 27, meytes 34, n. pl. dayktay 46, in. pl. jaunuole 53, nupetnuofe 36, praes. 3 giwena 65, [zaukia 10, imper. 2 pl. darikite 54, pafilikit 25… Som exempel på låglandsmålsformer, som inte sällan växlar med höglandsmålsformer, kan följande former nämnas: adv, tuiaus 35, g. pl. kurius 27, nupetnus 35, n. sg. ližuw ingas 56, trins ”tre” 41, d. pl. wyfims 27, Senims 56 (// kitiems 9, wifiems 27), n. pl. dowenas 10 (// g. sg. dowanos 30), g. sg. muna 36, praes. 3 fied 7, reyk 39, praes. 1 pl. turem 54, cond. 3 butum 32, turietum 21, cond. 1 pl. dziaugtumemos 62.

Något fler låglandsmålsdrag, särskilt återgivningar av dounininkai-dialekten, finns i utgåvan från 1783, jfr: part. cont. rokuwdamis 24, praes. 1 sg. gayluws 15, 18, wyluws 18, g. pl. greiku ”grekernas” 22, g. sg. Eywos ”Evas” 21. Men också i denna utgåva används låglandsmålsformer ofta parallellt med de höglandsmålsformer som kännetecknade de tidigare utgåvorna. Detsamma gäller utgåvorna från 1796 och 1799, vilka byggde på de tidigare⁵⁶.

§ 18. Kyrkliga drag i administrativa texter

Kyrkliga drag kan också påträffas i de fåtaliga texterna i administrativ stil. Den kanske äldsta av dessa texter är stadgarna för bydomstolarna i Šiauliai ekonomija, tryckta den 28 juli 1780.⁵⁷ Språkgrunden i stadgetexten är höglandsmålspräglad, med enstaka låglandsmålsdrag; jfr: (början) ”Wiresnibe Administracijos Skarba Jomilstos Karaliaus Szaulu Ekonomios trogszdama wisados, ko gieriausim stonie, ir paredkie uzleykti Walszczonius, ir wisokius Giwiananczius Ekonomio, o pažindama jog Sprawiedliwastis, ir pakajus tarp anu, ir ko labiau-se reikalingas, pastanawije wisokioms niezgadoms, ir nespakajnastims, priartinti gafa, a wzajemnaj noredamas kiek galent daryti wisokio wiresnibe Sprawiedli-wastis, kayp twircziause, žiemesnose punktuosie dara paretka – …”

Eftersom texten är av juridisk karaktär innehåller den många olika rättsliga och administrativa termer (främst lånord): apeliacija, apeliavoti, dekretas, dasviečyti ”bevittna”, kaltybė ”skuld”, protokulas, provotis ”föra rättstvist”, spravedlyvastis ”rättvisa”, sprova ”mål, ärende”, sūdas, vaitas, valsčius, vyresnybė med flera.

⁵⁵ Här återges formerna i utgåvan från 1763.

⁵⁶ Därför är påståendet att ”vid övergången mellan 1700- och 1800-talen blev ABC-boken helt och hållet låglandsmålspräglad” (Zinkevičius Z. LKJ 4, 42) inte särskilt träffande.

⁵⁷ Deras text publicerades av A. Janulaitis i ”Lietuvių tautoje” (kn.II, d.1, Vilnius, 1911,129–131).

129

Med utgångspunkt i den kyrkliga koinén översattes även texten till konstitutionen av den 3 maj 1791. Detta är den mest omfattande litauiska handskriftstexten i administrativ stil från 1700-talet, och den har hittills inte blivit föremål för någon mer ingående lingvistisk analys. Eftersom texten var avsedd för hela Litauen är det förståeligt att man i den strävade efter att inte avvika från de språknormer som kännetecknade århundradets skrifter.

Och i själva verket dominerar i denna text på 45 sidor i stort format, med titeln „Prowa pastanawita treczio Dieno Moios 1791. Meatu“ och översatt från polska, former från det centralvästlitauiska området, då och då uppblandade med samogitiska former, jfr: a) inf. pritaist 2, miteti 1, g. sg. iszaydima 5, a. sg. kartaiata „kortelė“ 25, a. pl. miatus 6; b) in. pl. dayktósiė 5, rafztosie 4, g. sg. szios dienos 8, Lietuwos 2, inf. dot 7, inf. iesz koti 4, n. pl. tie 30, praep. priefz 3, a. sg. diena 15, c) d. pl. patiem sawiems 1, kitiems 2, swetimiems 1, d) n. sg. pradzie 8, g. sg. pradžios 12, waldžie 7, d. sg. prieinancziam 25, i. pl. tukstanczieys 31, Žodzieys 28, e) n. pl. Bajoray 20, Waykay 13, i. pl. su wisays Warpays 19, dwilikays nedie leys sekretnays balsays 31, 28, f) inf. aprinktie 28, pasiraszitie 9, kiszties t. p., sudėtie 27⁵⁸...

Till de samogitiska dragen i konstitutionstexten kan man räkna ja-stamformerna n. pl. noriem 3, g. pl. turiencziu 19, formerna n. sg. Prezydents 22, tuszts t. p., Seymiks 19, praes. 3 mok „moka“ t. p., prypol „pripuola“ 4, in. sg. pirmoio dieno 19, Lietuwo 30, to knigo 32, dieno asztoniolikto 18. De sistnämnda formerna är dock, som bekant, också karakteristiska för västaukštaiter söder om Samogitien. Former som aple „apie“ 18, pry „prie“ 5, Je „jei“ 10, par „per“ 4, 17, praes. 1 pl. paliektam måste utan tvekan betraktas som samogitiska, men de används inkonsekvent, oftast sporadiskt.

Bland de tryckta, något senare skrifterna i administrativ stil bör nämnas uppropen och besluten som utkom mot slutet av 1700-talet. Dit hör beslutet av den 23 april 1794 från de litauiska skattedeputerade om överföringen till statskassan av Palangas äldsteområde, som tillhörde biskop J. Masalskis⁵⁹; den 30 april samma år riktade Litauens högsta nationella råd ett upprop till hela Litauens invånare och uppmanade dem att försvara sitt fädernesland mot de ryska ockupanterna („Aczisaukimas Rodos neydidziasias naradaus letuwos...“)⁶⁰; samt uppropet av den 12 maj samma år från den litauiska arméns regementschef Ksaveras Nesiolowskis till invånarna i Palangas härad om stöd till armén, som kämpade mot de ryska ockupanterna⁶¹.

Med avseende på den fråga som undersöks är Litauens högsta nationella råds upprop det intressantaste av dessa. Det är intressant därför att kyrkliga koinédrag i det, utan någon större konsekvens, blandas med vissa samogitiska och östlitauiska drag, jfr: a) v. pl. Sunaytey 128, a. pl. sunos 127,

⁵⁸ Därför är påståendet att denna text skulle ha översatts „i huvudsak på samogitiska“ (Zinkevičius Z. LKJ 4, 50) felaktigt.

⁵⁹ Dess text återgavs i omtryck av A. Janulaitis i „Praeityje“ (bd 1, Kaunas, 1930, 360).

⁶⁰ Denna text återgavs i omtryck av J. Luekevičius i „Lietuvių tautoje“, (bok 2, del 1, 127–129).

⁶¹ Texten återgavs i omtryck av A. Janulaitis i „Praeityje“ (bd 1, 360–361).

130

d. pl. anyms // anièms 128, in. pl. Dwarunfy, namuly // Dwarosie t. p., praes. 3 nore t. p., praes. 2 pl. galet t. p., imper. 1 pl. Muszkimos 129, 2 pl. deginkiet 128, ginkietes 129 // ginkites t. p., duokiet 128… och b) n. sg. f. abdinkta ”täckt” 129, a. sg. dziauksmu 127, tu waynu t. p., a. pl. runkas 28, i. sg. gietaziu ir ugniu 127, ugniu ir Mieczų 128, praes. 3 plesza, tusa ”fortsättning” t. p., adv. drusiey ”modigt” 127… Med en sådan blandning ville man uppenbarligen behaga alla människor i Litauen, företrädare för olika dialekter.

Det finns ingen anledning att tala om Ks. Nesiolovskis dialektala grund för uppropet, eftersom det är en kort text (22 rader) och dessutom skriven på ett förvanskat språk fullt av polonismer. Något längre och med tydliga samogitiska drag är beslutet av deputerade för Litauens skattkammare. Det kan redan betraktas som nästan helt samogitiskt, jfr: neutr. Iszduwta ”utgiven” 361, d. sg. dwaruw samma, adv. dabarçiuw ”nu” samma, wisumet samma, g. sg. Lyituwos samma, prisz samma, n. pl. tyi ”de” samma, g. sg. Palungos 360, d. pl. wysokims zmónyns 361, in. pl. reykatusy samma miestusy samma, n. pl. wysy giwentoja samma, praet. 3 turieje samma, etc. Sådana exempel visar att textens författare själv var samogit och medvetet försökte anpassa sig till de kustsamogitiska (dounininkai) palangadialekttalarnas tal⁶².

§ 19. Sammanfattande anmärkningar

När man undersöker de litauiska skrifterna från 1700-talets LDK av olika genrer (tryckta och handskrivna) med avseende på förhållandet mellan skriftspråk och dialekter, ser man att detta förhållande var annorlunda än under 1500- och 1600-talen. Man kan säga att man redan från början av 1700-talet i katolska skrifter (och ännu tidigare i kalvinistiska) slog in på vägen mot att skapa ett slags gemensamt språk, som jag kallar kyrklig koine. Även om orsakerna till denna vändning ännu inte har klarlagts tillräckligt, kan det ha funnits flera, och vändningen var betydelsefull för det litauiska skriftspråkets fortsatta utveckling, inte bara under 1700-talet utan också under 1800-talet. Följden av denna vändning blev att former från de centrala (resp. västra) höglandsmålen kodifierades i grammatiken från 1737 och dominerade i skrifterna fram till senare delen av 1700-talet. Men under andra hälften av detta århundrade började den kyrkliga koinén i större eller mindre grad blandas upp med element från samogitiskan (särskilt dess västliga dialekter), i takt med att antalet religiösa textförfattare från Samogitien ökade.

I vissa skrifter från denna tid (”Žiwatas” från 1759, Juozas Bukotas ”Knigialeie apraszanczioie broctwa” från 1773, de handskrivna predikningarna ”Contio”) är lagret av samogitiska element så framträdande att man kan tala om en samogitisk dialektal grund för dessa skrifter.

Å andra sidan framkom det under 1700-talet (åtminstone har jag inte stött på några) inga litauiska skrifter från LDK där det helt saknades olika slags element av den kyrkliga koinén (sådana finns inte bara i religiösa tryck och handskrifter utan också i element

⁶² Om den samogitiska dialektala grunden för Mykolas Karpavičius predikan den 20 april 1794, se S u b a č i u s G. Žemaičių bendrinės kalbos idėjos, Vilnius: 1998, 58–64.

131

i dokument av administrativ karaktär). Allt detta, liksom de inte helt ovanliga hyperkorrektionerna i skrifter från denna tid, visar tydligt på vissa tendenser till enhetlighet i den kyrkliga stilen i det litauiska skriftspråket. Intressant är också att vissa skrifter från både början och slutet av 1700-talet återspeglar drag från de östliga höglandsmålen och dzūkiskan, vilket ger den kyrkliga koinén ännu större dialektal mosaikartad prägel.

Mottaget 1998 04 21

FÖRKORTNINGAR

AA – Gyllene altare... 1793

Ad⁵⁹ – Prästens altare... 1759

Ad⁷⁸ – Prästens altare... 1778

Ad⁹⁶ – Prästens altare... 1796

BŠ – Hjärtats röst... 1726

KN – Bok om kristen fromhet... 1653

LB – Litauens bibliografi 1, 1547–1861. Tillägg, Vilnius 1990.

LDK – Storfurstendömet Litauen

LKJ – Zinkevičius Z. Litauiska språkets historia 4, Vilnius: Mokslas, 1990

LKK – Litauiska språkvetenskapliga frågor 38. Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 1997.

LTB – Litauens SSR:s bibliografi 1, 1547–1861, Vilnius: Mintis, 1969

Pav¹ – Pawinasties Krikscioniszkas...1765

Pav² – Pawinastis Krykscionyszkas...1781

PKr² – Pamokslas Krikščioniszkas...1743

PKr³ – Pamokslas Krikščioniszkas...1762

RS – manuskriptavdelningen

SIG – Slavočinskis M. Giesmes... 1646

VUB – Vilnius universitetsbibliotek

FÖRHÅLLANDET MELLAN DET LITAUISKA SKRIFTSPRÅKET OCH DIALEKTERNA I STORFURSTENDÖMET LITAUEN PÅ 1700-TALET

Sammanfattning

I artikeln undersöks det litauiska skriftspråkets dialektala grund på grundval av en fonetisk och morfologisk analys av belägg ur 1700-talets skriftliga monument i Storfurstendömet Litauen: sångböcker, bönböcker, evangelietexter, handskrivna predikningar, ABC-böcker och kanslispråkliga dokument. Undersökningen visar att den heterogena dialektala grunden för 1500–1600-talens skriftspråk förändrades något från och med 1700-talet: den östaukštaitiska varianten av skriftspråket ersattes av den mellanaukštaitiska (resp. västaukštaitiska). Denna vändning framträder särskilt tydligt i utgåvan „Ewangelie Polskie y Litewskie“ 1705 samt i grammatiken „Universitas Linguarum Litvaniae“ 1737. Ett stort antal andra religiösa skrifter från 1700-talet bygger också på den mellanaukštaitiska dialekten, som dock innehåller vissa žemaitiska respektive aukštaitiska element. Undantag utgör översättningarna „Ziwatas Pona yr Diewa musu Jezus Christusa“ 1759 och „Knigiale apraſzanti broctwa“ 1773 från polska, där många žemaitiska element

132

förekommer. I allmänhet är det litauiska skriftspråket på 1700-talet en blandning av olika dialekter, varför det bör kallas en kyrklig skriftspråkskoine. Man bör samtidigt beakta att en sådan koine användes inte bara på 1700-talet utan i religiös litteratur under nästan hela 1800-talet.

133