LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XL (1998)

Vilija SAKALAUSKIENĖ

Litauiska språkets institut, Vilnius

Maktens SEMANTIK OCH DESS UTTRYCK I LITAUISKAN

1.0. Varje ord tillhör något lexikalt mikrosystem som uttrycker en aspekt av verkligheten. Det kan röra sig om ordgrupper som återspeglar ett mycket brett område av den materiella världens existens. Ett ord hör till någon lexikal grupp, som har vissa ramar som reglerar ordets semantiska struktur och uppdelning i betydelser. För att fastställa ordets plats i det lexikal-semantiska systemet, identifiera det etymologiskt och fastställa motsvarigheter i besläktade språk kan de undersökta orden beskrivas med semantiska fält som metod (Karaliūnas 1987: 19). Att klassificera lexikonet i semantiska fält är en mycket användbar metod för att undersöka ordsemantik (Jakaitienė 1980: 29). Termen semantiskt fält (ty. semantisches Feld, eng. semantic field, ry. семантическое поле) förstås mycket olika inom språkvetenskapen. Här följer vi den vanligaste definitionen: ett semantiskt fält består av ord som förenas av minst ett gemensamt betydelsedrag (Karaulov 1976: 23–34; Jakaitienė 1980: 29; Gudavičius 1983: 285). ”Detta drag är oftast extralingvistiskt: ett gemensamt sakområde, en gemensam avsikt eller funktion som de verklighetsföreteelser som betecknas med dessa ord har” (Jakaitienė 1980: 29). J. Karaulov menar att det räcker med minst ett gemensamt betydelsedrag, en gemensam association som orden väcker, för att orden ska kunna betraktas som medlemmar av samma semantiska fält (Karaulov 1976: 64). Ett semantiskt fält förstått på detta sätt består av ord som inte tillhör samma ordklass utan olika ordklasser (Jakaitienė 1980: 30). Orden i det undersökta semantiska fältet tillhör också olika ordklasser, men de har alla ett gemensamt betydelsedrag, ett gemensamt strukturelement i ordet – ett basmorfem.

2.0. Betydelsedraget ”makt, ledning, styrning” uttrycks i litauiskan av avledningar från stammen vald-, veld- (jfr indoeuropeiska *val- ’stark vara’) (Pokorny 1959: 11–12). I germanska, baltiska och slaviska språk har avledningar från denna stam utvidgats med en dental konsonant d- (-dh-) (ty. -t- walten): got. waldan, ry. владеть, fornkyrkosl. володеть, lett. vàldìti, fornpr. weldiśnan ”att härska“ acc. och dylikt.

I litauiskan bildar de begrepp som uttrycks av avledningar från stammen vald-, veld- den semantiska modellen ”makt – maktsubjekt / maktobjekt – plats där makten utövas”.

79

2.1. Begreppet makt uttrycks med verb som betecknar handlingar förknippade med att förvärva och inneha makt: valdyti ”ha makt, härska”, veldėti ”förvärva, ha som egendom, lägga under sig”. Vid sidan av ord som ärvts sedan urminnes tider finns också nyare avledningar. Eftersom många nya ord bildades för att uttrycka begrepp inom moral, etik, ekonomi och feodala förhållanden, förekommer även nybildningar för att beteckna begrepp inom sociala relationer, till exempel: valdauti ”styra, härska”, valdėti ”ha nytta, dra nytta av”, valdinėti iterativform av valdyti, valdinti ”se till att ordningen upprätthålls, leda, sköta”, valdoti ”styra, härska”, veldinti ”jfr veldėti” och dylikt. För nybildade verb användes ofta suffixen -auti, -oti: valdovauti ”härska”, valdoti, valdžioti. Sådana nybildningar är vanliga i 1500- och 1600-talens skrifter: Ir stojos paskui to, jog pamušė Dovydas filistinus ir pavaldavo juos LKŽ XVII 1026 (Ch Krn 19, 1)¹; Pripildykit žemę valdokit ją, ir viešpataukit and žuvį marių LKŽ XVII 1042 (Ch1 Moz1, 28). Ir pavaldota yra ta žemė po veidu Viešpaties LKŽ XVII 1042 (Ch1 Krn22, 18). Karaliau mačnaus, mus valdžiok LKŽ XVII 1047 (Mž 274–275). Ižg tavęs išeis vadas, kuris valdžios žmonimis LKŽ XVII 1047 (DP 58). Viešpatavo ir valdžiojo kaip dvasiškuose, teip svietiškuose daiktuose LKŽ XVII 1047 (DP 26).

I M. Mažvydas, K. Daukšas, S. B. Chilinskis och K. Sirvydas skrifter används verb med stammen vald-, valdyti, valdžioti, mer sällan valdauti (dess prefixavledning pavaldauti finns belagd i S. B. Chilinskis bibel). I J. Bretkūnas skrifter är verbet valdyti och dess avledningar inte belagda; endast veldėti och dess avledningar förekommer (paveldėjimas BB 1 Moz 15, 3; išveldėti BB Jer 48, 1; BB Teis 3, 13; paveldėti BB 1 Mak 1, 9). Valdyti och veldėti är vanliga i S. Daukantas och S. Stanevičius skrifter. I dialekterna används framför allt valdyti och dess prefixavledningar. I östlitauiska höglandsdialekter förekommer ganska ofta hybriderna: valdžiavóti LKŽ XVII 1046 (Čb, Žž, Ds, Trgn, Slč, Klt, Ut, Slm), valdžiūti LKŽ XVII 1047 (Dglš, Švnč, Tvr, Str, Prng).

2.2. Begreppet makt uttrycks också med abstrakta substantiv av verbet valdyti: valdžia (Skardžius 1996: 68; Urbutis 1978: 285; PLKG 1957: 163), valdymas. I M. Mažvydas skrifter är ett verbabstrakt med suffixet -ymas: Vis est jo valdinme LKŽ XVII 27 (Mž 270) belagt; i K. Daukšas och S. B. Chilinskis skrifter förekommer avledningen valdžia med ändelsen -(i)a. Andra avledningar, valdystė, valdonystė ”makt, herravälde, att vara härskare”, används i 1800-talets skrifter och press (S. Dauk. Kel 1881, 62, LT II 479), valdonýbė ”makt, herravälde” (belagt i A. Kuršaitis ”Litauisk-tysk ordbok”), valdymė ”makt” (belagt i Varniai), veldėnė ”herravälde, styrning” (belagt i A. Krauses ordbok).

¹ De illustrativa exemplen är hämtade ur ”Litauiska språkets ordbok” och dess excerpter.

80

Efter att ha behandlat orden i denna grupp framträder en egenskap hos maktens semantik – abstrakthet.

3.0. Till gruppen ord i maktens semantiska fält hör de ord som å ena sidan betecknar makthavaren (maktens subjekt) och å andra sidan den person som är underställd makthavaren (maktens objekt).

Maktens subjekt (innehavare) uttrycks med orden: valdovas, valdõnas, val- džionis, valdžiotojas, valdžiūnas, valdytojas, valdininkas, veldėtojas med flera. Benämningarna på makthavaren har bildats med olika suffix. Dessa avledningar uppträdde vid olika tidpunkter i litauiskt skriftspråk. Förutom folklig litauisk vokabulär utgjordes ett visst skikt av 1500–1600-talens litauiska skriftspråksordförråd av olika nybildningar skapade av dåtidens författare. Mer eller mindre många nybildningar finner vi även i senare skrifter från denna tid.

I 1500–1600-talens skrifter är avledningar med suffixen -tojas, -onas, -onis, -ovas belagda. Med suffixet -tojas bildas främst substantiv av sekundära verb vars infinitivstammar slutar på -o-, -ė-, -y- med mera (Skardžius 1996: 87). Valdýtojas (:valdýti) ”den som styr, härskar, herre” används i S. B. Chilinskis bibel: Žinote, jog tie, kurius vertais sant išmano, kad būtų valdytojais žmonių, valdžią turi and jų LKŽ XVII 1040 (Ch Mr 10, 42); i J. Bretkūnas postilla: ...didis dangaus ir žemės valdytojas LKŽ XVII 1040 (BP I 420). I dialekterna och folkloren används det i betydelsen ”den som håller ordning, leder”: Tevas buvo an savo ūkio valdytojas LKŽ XVII 1040 (Grv). Ir atejo gaspadorius, tų namelių valdytojus LKŽ XVII 1040 (Kpč). På 1500–1600-talen fanns det överlag få litauiska administrativa och juridiska termer; kansli- och rättstexter översattes från tyska eller polska original, och översättarna behöll deras termer. I vissa översättningar av myndighetsförordningar förekom dock även litauiska termer av detta slag. Exempelvis användes valdžiotojas ”ämbetsman” i en förordning daterad 1639. IV. 22 av Polens och Litauens kung Vladislav IV (Palionis 1995: 97). I J. Bretkūnas bibel finns ytterligare en avledning belagd, veldėtojas ”härskare”: Kaip tatai kananitaì ir visi veldėtojai žemės girdės, tada anys mus apstos LKŽ XVIII 605 (BB Joz 7, 9). Denna term finns belagd i K. Sirvydas ordbok och i ”Punktai Sakymų”: Miestavaldis, miesto val- džitojas LKŽ XVII 1047 (SD 21). Kokias yra valdžiotojas miesto, tokie ir kurie gyvena jampi LKŽ XVII 1047 (SP I 124).

Avledningar med suffixet -onas är belagda i K. Sirvydas ordbok (valdõnas ”podda- ny”), i ”Punktai Sakymų” samt i P. Ruigis, G. Milkus och A. Krauzės ordböcker. K. Būga betraktar ordet på två olika sätt. Han hävdar att valdõnas: 1) kan ha uppkommit ur det urindoeuropeiska suffixet *-on-; 2) kan härstamma från verbstammen valdā- och suffixet -na- (nominativ -nas). Dessutom finns verbet valdóti, ukr. volodati (Būga 1959: 372). Valdõnas ”förvaltare, ägare” förekommer i folkloren: Mano motušė – gaspadinėlė, namelių valdónėlė LKŽ XVII 1041 (JD 275); Kelkis, kelkis, bernužėli, ūbo lauko artojėli, jautelių valdónėli LKŽ

81

XVII 1041 (BsO 270); Ai, kur dejai brolelį, žirgelio valdonėlį? LKŽ XVII 11042 (LB 137).

Avledningar med suffixet -ona (valdona ”härskarinna”) förekommer i folkloren: O aš mergaitė, tu kvietkų valdona LKŽ XVII 1041 (Sln); Išėjo panenkaitė, viso dvaro valdonaite, be rūtelių vainikėlio, be aukselio žiedužėlio LKŽ XVII 1041 (Vs).

Vid sidan av avledningar med suffixet -onas används en avledning med suffixet -onis, valdžionis (valdžia, valdioti) ”härskare, förvaltare”, som uppträdde i 1800-talets skrifter när man började intressera sig för Litauens förflutna och dess historia. Valdžionis är en av S. Daukantas nybildningar.

I S. Daukantas skrifter finner vi även fler suffixavledningar med betydelsen maktsubjekt: valdžiūnas ”härskare”. I folkloren förekommer valdūnas: Ko žirgelis smūtnas ir jo valdūnėlis? LKŽ XVII 1043 (Lzd), belagt i M. Niedermanns ordbok. Avledningar med suffixet -ūnas är belagda i fornpreussiska språkminnesmärken, exempelvis waldins ”Erbe” (Mažiulis 1997: 217), och i lettiskan valdūons ”förvaltare”.

I dialekter och folklore är formerna valdaunīkas (-ūkas) ”förvaltare, härskare” mer utbredda, LKŽ XVII 1026 (Ūd, Lzd, Al, Kpč), liksom valdžiaunīnikas LKŽ XVII 1029 (Prl), och valdininkas ”statsanställd” (Sb, Žr, Pnd, Všk, Mžš, Pns, Brt, Btg, Jrb). Den sistnämnda nybildningen kom till i samband med J. Jablonskis språkliga verksamhet i slutet av 1800-talet. J. Jablonskis ersatte dåtidens skriftspråksform uredininką med valdininkui, och skiljer denna strikt från valdovą ”en person som styr och råder över ett stort område med människor” (Skardžius 1996: 601).

Det finns inte många personbeteckningar med suffixet -ovas, men som det påpekas i ”Lietuvių kalbos gramatika” bildas fortfarande nya ord med detta suffix: ieškovas, skaitovas, vadovas, žiūrovas (Paulauskienė 1994: 76). Valdōvas ”den som styr, härskar, herre” är en avledning av verbet valdyti och suffixet -ovas; jfr sl. voldati > ukr. володати (Skardžius 1996: 387). I de tidigaste källorna (Mažvydas, Daukša) används i betydelsen ”härskare” ett gammalt tvåstammigt ord, ärvt från det urindoeuropeiska språket, viešpat(i)s ”владыка, государь”, medan senare författare använder det i betydelsen ”gud”. Valdōvas förekommer i dialekter och folklore i betydelsen ”förvaltare”, ”ägare”; i betydelsen ”herre” finns det belagt i ”Clavis Germanico-Lithuana”, G. H. F. Nesselmanns ordbok och andra senare ordböcker.

Ett annat sätt som nya ord uppkommer på är lån från andra språk. Till den undersökta ordgruppen hör valdīmieras ”härskare” (ett lån från ryskan Володимир), belagt i E. Fraenkels och M. Niedermanns ordböcker; valdimieras i A. Kuršaitis ordbok och i skrifter av 1800-talsförfattarna D. Poška, S. Daukantas, S. Stanevičius och M. Valančius, främst i de samogitiska dialekterna. I ”Šiaulės rytų dūnininkų žodynas” och A. Juškas ”Dainos” förekommer ordet i betydelsen ”förvaltare, beskyddare”: Nėra mūsų ūktverio, tų namų valdimiero LKŽ XVII 1028 (JD 629). Vaikas be valdymiero negalia būti, pasiunta DūnŽ. K. Būga hävdar att denna litauiska beteckning på en härskare inte var något annat än Володимир Великий. Denna

82

Namnet kan ha nått litauerna via jatvingerna, och litauerna kan ha fått kännedom om det medan Vladimir ännu levde (Būga 1958: 343).

3.2. Till det semantiska fältet för maktens subjekt hör också paveldėtojas ”ny ägare, förvaltare av ett arv”, veldėjas ”arvinge”, veldėtojas. Av dessa är paveldėtojas det tidigaste som belagts i skrifter och ordböcker (R, MŽ, Q, N, K). I dagens litauiska, liksom i lettiska, bildas flest substantiv med suffixet -ėjas av primära verb. Av sekundära verb bildas sådana avledningar vanligen endast med suffixet -tojas. Substantiv med suffixet -ėjas som bildats av sekundära verb kan påträffas i sångspråk (Skardžius 1996: 84). Veldėjas används i S. Daukantas och M. Valančius skrifter, medan veldėtojis är belagt i Fr. Kuršaitis ordbok.

4.0. Maktens objekt uttrycks med ord som betecknar egendom (en person, egendom). I det feodala samhället betraktades livegna som egendom och gick i arv. I äldre skriftliga monument finner vi den belagda sociala termen veld amas, som under 1400–1500-talen betecknade en person som stod under en annan människas makt; en sådan person var en ofri bonde som tillhörde storfursten, vilken som belöning för olika förtjänster skänkte honom till sina förtjänta ämbetsmän – adelsmän eller biskopliga gods. Som veldamas överläts inte bara en enskild person, en individ, utan också den mark han brukade, hans boskap och annan egendom. Den sociala termen veld amas, som försvann ur litauiskan redan i slutet av 1600-talet, är belagd i skrifter av M. Mažvydas, B. Vilentas, J. Bretkūnas och K. Daukša. I M. Mažvydas katekes och K. Daukšas postilla används, vid sidan av veldamo, även paduonis, paduotieji (Paduotieji alba veldamai MŽ 32). I litauiska skrifter från 1500-talet var dessa ord synonymer och hade inte längre någon betydelseskillnad. Veldamas förekommer endast i texter som handlar om de litauiskt bebodda områdena i Storfurstendömet Litauen. Den äldsta handling där veld amas nämns härrör från 1400-talets andra hälft (1454–1470); från 1700-talet har endast ett belägg påträffats (1719) (Lingis 1970: 295). Den sociala termens veld amas ursprung råder det inget tvivel om – det är presensparticipet i passiv form av verbet veldėti (Būga 1959: 668).

Som benämning på en undersåte används i skriftliga källor från 1500–1600-talen även en annan avledning från samma rot, valdōnas ”underordnad person, undersåte”, belagd i K. Sirvydas skrifter: Nes kokie yra vyresnieji, tokie esti ir jų vald onai LKŽ XVII 1041 (SP I 124). Ordet förekommer i folklore samt i D. Sutkevičius, G. H. F. Nesselmanns och andra senare ordböcker.

Till den semantiska gruppen för maktens objekt hör nybildningen valdinys ”underordnad person”, belagd i skrifter av M. Valančius och J. Jablonskis samt i E. Fraenkels, J. Ryters, A. Kuršaitis och A. Lalis ordböcker. Valdinys är en avledning av verbet valdyti och suffixet -inys (-inė); en avledning med prefixet pa- är pavaldinys. Andra avledningar är valdžionis ”underordnad person, undersåte” (Valdžionys buvo palinksminti dideliai meilingu žodžiu ciesoriaus miuso (M. Valanč) LKŽ XVII 1046; valdijietis ”medborgare, undersåte”, belagt i A. Kuršaitis ordbok; valdytinis ”underordnad per-

83

son”, används i J. Skvireckas bibelöversättning. Ordet tas också upp i LKŽ XVII 1040. Saker som betecknas med avledningar av denna typ karakteriseras vanligen utifrån en yttre handling riktad mot dem (utförd av någon annan eller oftast redan fullbordad). Troligen har ordet bildats efter den analoga avledningen statytinis ”en person som utsetts till en befattning, är beroende av den som utsett honom och följer dennes anvisningar”. En del av sådana avledningar bildas vanligen av passiva particip i preteritum. Numera vore det dock riktigare att betrakta bildningen av alla avledningar av denna typ på ett annat sätt, nämligen genom att urskilja suffixet -tinis, -ė, som fogas till verbets infinitivstam (oftast till transitiva verb) (DLKG 1996: 107).

I takt med att det feodala samhällsskicket och statsmakten stärktes, bildades benämningar på invånarna utifrån deras sociala ställning. Žmogumi började beteckna en jordbrukare med familj, som levde av sitt jordbruk och fullgjorde sina skyldigheter. Benämningen motsvarade dagens begrepp ”bonde”. I ekonomiska och rättsliga handlingar indelades människor i sådana som hörde till kommunen respektive godset (Jurginis 1962: 20). Valstietis ”den som arbetar med jordbruk, jordbrukare”, ”person från kommunen eller godset” är en tydlig nybildning, som vi finner först hos V. Kudirka och J. Jablonskis. Bönderna var det talrikaste samhällsskiktet under 1400–1500-talen; de saknade alla politiska rättigheter, hade endast skyldigheter gentemot staten och fick inget från den. En del bönder var fria, andra bundna till jorden och ytterligare andra slavar. På 1500-talet blev de emellertid alla likställda och blev livegna (Šapoka 1989: 239). I statliga handlingar liksom i äldre skrifter betecknades en viss kategori bönder med orden žmogus (Jurginis, a.a.) och kaimynas (Lingis 1970: 297). I K. Daukšas postilla översätter kaimynas det polska poddany, medan ordet kaimynas i en anonym författares reviderade utgåva av K. Daukšas katekes från 1605 ersattes av valstinin ku (Lingis 1970: 299): Ir teigi daryt šeimynai ir valstinyk amus savo įsakysime LKŽ XVIII 68 (AK 65).

I de tidiga polska dokumenten användes i huvudsak samma litauiska lånord som också förekom i de slaviska kanslispråken i Litauen. Valstininkas respektive valstinykas ”undersåte, bonde” är belagt från 1546; den polska formen wolsnik (Zinkevičius 1988: 122) används även i 1800-talets press (i ”Aušra”).

Ännu en benämning på en bonde är knuten till kommunernas tillkomst: valsčionis ”bonde, invånare i en kommun” (jfr polska włos cianin). När de territoriella furstarna försvann i Litauen förändrades landets styrelse. Bygdegemenskaper började, efter förebild från de ryska områdena, kallas kommuner, och deras invånare blev valsčionys (Jurginis 1962: 17).

5.0. Maktens objekt – egendom – uttrycks med flera ord som har roten vald-, veld-. Alla är nybildningar: valdà ”förvaltad fast egendom” är en juridisk term som fortfarande används med denna betydelse i juridiska skrifter. Den enkla strukturen visar att valdà är en avledning av verbet valdyti och ändelsen -a; veldė ”arv, arvegods” är en avledning av verbet veldėti och ändelsen -ė. Den äldre avledningen veldenija ”ärftligt gods, gård” är belagd i J. Bretkūnas bibel. E. Fraenkel nämner också detta belägg, men dess uppkomst är oklar. E. Fraenkel hävdar att veldenija (veldėti) har uppkommit ur valadenija, som är belagt hos J. Bretkū-

84

i Bibeln (BB 4 Mos 18, 28). Pr. Skardžius betraktar det sistnämnda som ett lånord (jfr vitryska владенье) (Skardžius 1931: 234).

6.0. En annan grupp av de behandlade orden har semet ”territorium”. Territorium som administrativ enhet benämns med avledningar: valščius, valdyba, valdā, valdā-mystė, valdystė, valstis, valdānija, valdonija.

I de första maktförordningarna förekommer specifika juridiska termer. Bland många sådana termer finns valščius belagt. Valščiai nämns redan i slutet av 1300-talet i beskrivningar av korsfararnas vägar till Litauen. Ett valščius bestod av flera åkerbrukande bygemenskaper och adelsbyar. Det fanns också mycket små valščiai, belägna kring storhertigens byar och borgar. Medlemmarna i valščius-gemenskapen (de tidigare nämnda valsčionys) var till en början fria bönder. När valsčionys blev livegna började även stora feodalherrars gods kallas valščiai. Valščius betyder ”administrativ territoriell enhet”, ”förvaltat territorium, egendom”. E. Fraenkel anger i ”Litauiska språkets etymologiska ordbok”, med stöd av Pr. Skardžius uppfattning att valščius < härstammar från vald-tjus, att ordet hör till gruppen besläktade ord till valdyti och under inga omständigheter är ett lånord (Fraenkel 1965: 1192). Valščius används i betydelsen förvaltat territorium i J. Bretkūnas skrifter: Och deras boning (valščius) var från Mesa till berget Sefar LKŽ XVIII 64 (BB 1 Moz 10, 30); Förstod att han var från Herodes valščius LKŽ XVIII 65 (BP I 378). I samma betydelse används valščius i K. Sirvydas skrifter: Liksom ett senapskorn, som ingen kan få in i ett stort föremål, inte heller pengar i en säck, inte heller höga hus, gamla män, vida jordar, valščius, gods, fängelser och andra jordiska ting LKŽ XVIII 65 (SP I 301); i S. Daukantas skrifter: Var och en som var herre kunde skänka bort ett stycke jord i sitt valščius till vem han ville LKŽ XVIII 65. I dialekterna spreds valščius i betydelsen ”territoriell enhet”: Nu kallar man det apylinkė, men förr kallades det valsčius LKŽ XVIII 65 (Trk); Jag är född och uppvuxen i samma valsčius LKŽ XVIII 65 (Šts); Valsčius invånare tillhandahåller materialet, och hantverkarna kommer och bygger broarna LKŽ XVIII 65 (Kur); Smalnai församling och valsčius LKŽ XVIII 65 (Smal).

En annan term för en administrativ enhet är valstis ”valsčius, område, distrikt”. K. Būga menar att valstis är av baltiskt ursprung och att ordformen måste ha varit valstis snarare än valščius, eftersom litauiskans form helt sammanfaller med de lettiska och slaviska formerna; jfr lett. vālsts, sl. volstь, ry. волость (Būga 1958: 492). Valstis spreds dock inte i dialekterna; ordet är belagt i skrifter och press från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, LKŽ XVIII 68 (G 119, Arch IV 579, M, LC 1888).

Valdanija ”förvaltat land, område, egendom” är belagt i P. Ruigys och G. Milkaus ordböcker: Borgens makt, valdanija LKŽ XVII 1026 (R 85); Valdanijas, valsčius tillträde, försörjning, genomströvande LKŽ XVII 1026 (R 18).

Valdonija i betydelsen ”härskarens residens, bostad” anges av E. Fraenkel, Fr. Kuršaitis och J. Ryter. Ordet är troligen bildat av valdonas och suffixet -ija, som har lokal betydelse. Med detta suffix bildas flertalet avledningar från substantiv som betecknar personer och benämner de områden som dessa personer styr eller pri-

85

žiūrimas vietas, administracinius vienetus (DLKG 1996: 135). Šios priesagos vediniai tam tikram sambūriui ar kieno valdomai teritorijai pavadinti varijuoja su priesagos -ystė vediniais valdamystė ir valdystė.

Valdamystė ”förvaltat land, område, egendom” är belagt i S. Vaišnoras översättning av ”Margarita Theologica”: Din arvsrätt och din sons förvaltningsområde är skapade LKŽ XVII 1026 (MT 166). Platsbeteckningar med detta suffix bildas av substantiv som betecknar personer och benämner de områden som dessa personer styr (DLKG 1996: 136). Valdystė ”stat, förvaltat territorium” är belagt i 1800-talets skrifter (av S. Daukantas och V. Pietaris) och i pressen (A 1883, 224, A 1885, 76).

Valda ”förvaltat land” är en ändelseavledning av verbet valdyti, som betecknar handlingens plats, och används i denna betydelse i S. Daukantas skrifter. Valda motsvarar det latinska dominium och dess avledning domena. Under medeltiden betecknades feodalherrarnas territorier med detta namn.

7.0. Sammanfattningsvis kan sägas att orden i det undersökta semantiska fältet bildar flera mikrofält eller lexikal-semantiska grupper: 1) handlingar som hör samman med att förvärva och inneha makt; 2) maktinnehavaren (subjektet); 3) aktörer som är underställda maktinnehavaren (objektet); 4) platsen där makten utövas (territorium).

Det framgår av det presenterade materialet att ordens betydelser och deras utveckling är nära förbundna med samhällslivet.

Mottaget 1998 05 12

LITERATŪRA

B ū g a K. 1958, 1959: Rinktiniai raštai 1, 2, Vilnius: Valstybinė polit. ir moksl. lit. leidykla.

D L K G 1996: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

G u d a v i č i u s A. 1983: Leksikos sisteminių požymių ir stilistinių kategorijų ryšys. – Мокини стилиаус угдымас. Kaunas: Šviesa.

J a b l o n s k i s J. 1959: Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė polit. ir moksl. lit. leidykla.

J a b l o n s k i s K. 1941: Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje 1, Kaunas: Spindulys.

J a k a i t i e n ė E. 1980: Lietuvių kalbos leksikologija, Vilnius: Mokslas.

J a k a i t i e n ė E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas.

J u r g i n i s J. 1962: Baudžiavos įsigalėjimas Lietuvoje, Vilnius: Valstybinė polit. ir moksl. lit. leidykla.

K a r a l i ū n a s S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė, Vilnius: Mokslas.

K a r a u l o v 1976: Караулов Ю. Н. Общая и русская идеография, Москва: Наука.

L i n g i s J. 1970: Išnykė ir pasikeitę socialinės reikšmės žodžiai lietuvių kalboje. – Donum Balticum, Stockholm.

LKŽ 1996: Lietuvių kalbos žodynas 17, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

LKŽ 1997: Lietuvių kalbos žodynas 18, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

M a ž i u l i s V. 1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

86

Palionis J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

PLKG 1957: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Valstybinė polit. ir moksl. lit. leidykla.

Pokorny J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch I, Bern und München: Francke Verlag.

Sabaliauskas A. 1966: Lietuvių kalbos leksikos raida. – Lietuvių kalbos leksikos raida, Vilnius: Mintis.

Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas.

Skardžius Pr. 1996: Rinktiniai raštai 1: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidykla.

Šapoka A. 1989: Lietuvos istorija, Vilnius: Mokslas.

Urbutis V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas.

DIE SEMANTIK DES SUBSTANTIVS valdžia UND IHR AUSDRUCK IM LITAUISCHEN

Zusammenfassung

Ein Wort gehört einer lexikalischen Gruppe an, die sich auf die semantische Struktur des Wortes auswirkt, auf die Einteilung seiner Bedeutungen Einfluß ausübt. Die Methode des semantischen Feldes, die in der linguistischen Literatur unterschiedlich aufgefaßt wird, ist verbreitet. Aus dieser Sicht gehören die Ableitungen mit der Wurzel vald-, veld-, die eine gemeinsame semantische Komponente haben, zu einem semantischen Feld, vgl.: valdžia, vadovavimas, valdymas. Die von ihnen bezeichneten Begriffe bilden ein semantisches Modell, vgl.: valdžia – das regierende Subjekt/das regierte Objekt – der Ort, wo das Regieren ausgeübt wird.

Begriffe, die zur Bezeichnung sozialer Beziehungen dienen, sind häufig durch Neubildungen mit verschiedenen Suffixen ausgedrückt. In verschiedenen Dialekten, in den Schriftdenkmälern des 16. – 17. Jahrhunderts, in der Presse des 19. Jahrhunderts liegen Ableitungen von der Wurzel vald-, veld- vor.

Der größte Teil der Ableitungen von vald-, veld- hat Entsprechungen in anderen baltischen Sprachen sowie in den slawischen und germanischen.

Eine der wichtigsten Aufgaben der modernen Lexikologie ist die Untersuchung der Ableitungen aus der Sicht der Wortbildung und Semantik.

87