ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000)

Översikter. Recensioner. Anmärkningar. Opinions. Reviews. Observations Überblick. Rezensionen. Anmerkungen

A. Valeckienė. Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1998: Lietuvių kalbos institutas, 415 p.

Lingvister och alla filologer gladdes åt publikationen ”Funktionell litauisk grammatik” av Adelė Valeckienė, mångårig seniorforskare vid Litauiska språkets institut och habiliterad doktor. Detta är ett teoretiskt arbete som sammanfattar flera decenniers forskning om litauisk grammatik och med ett nytt lingvistiskt perspektiv diskuterar och bedömer vårt språks syntaktiska och morfologiska struktur samt på ett utmärkt sätt förenar traditionella och nya metoder för lingvistisk analys. Självklart kunde ett sådant arbete inte uppstå ur intet; det kunde endast sammanställas av en författare med omfattande vetenskaplig erfarenhet. A. Valeckienė har redan skrivit den omfattande undersökningen ”Bruket av pronominella adjektiv i nutida litauiska”, som utkom 1957¹, en originell monografi om genuskategorin² samt ett stort antal artiklar i litauiska och utländska lingvistiska publikationer. Hon är en av huvudförfattarna till alla fyra akademiska grammatikor över litauiska och har varit sammanställare, redaktör eller medlem av redaktionskommittén för många språkpublikationer. Hennes funktionella grammatik är alltså en sammanfattning av diskussioner och undersökningar kring komplexa grammatiska problem.

Den funktionella grammatiken består av ett förord, en inledning och tre omfattande kapitel: ”Satsens rang”, ”Gruppens och ordets rang” och ”Morfemets rang”. Man kan fråga sig varför författaren inte börjar med språkets minsta betydelsebärande element – morfemet – utan med det grundläggande, nämligen satsen, som är den viktigaste kommunikationsenheten. Men det är författarens val. För läsaren är det viktigt att denna framställning inte är obekväm och att det finns ett motiverat logiskt samband mellan språkets tre grundläggande rangnivåer.

I inledningen redogör författaren mycket kortfattat men tydligt och begripligt för funktionell grammatiks grundbegrepp och viktigaste termer. Därför kan även en läsare utan den allra högsta lingvistiska utbildningsnivån lätt förstå dem.

¹ Se Literatūra ir kalba 2, Vilnius: Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen, 1957, 161–328.

² V a l e c k i e n ė A. 1984: Lietuvių kalbos gramatinė sistema: Giminės kategorija, Vilnius: Lietuvos TSR mokslų akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Lietuvos TSR mokslų akademijos Centrinė biblioteka.

209

När lingvisten behandlar satsens rang ägnar hon särskilt stor uppmärksamhet åt den enkla satsens grundläggande funktioner – innehållsfunktionen, interaktionsfunktionen och textfunktionen – och redogör ingående för de grammatiska former som realiserar dem.

Eftersom verbet är ett av de viktigaste elementen i vår sats behandlas verbets transitivitet kortfattat; kännetecknen för formellt transitiva och intransitiva verb beskrivs, liksom de processer de uttrycker, och verbens följeslagares semantiska funktioner systematiseras. Semantik är ett område där det är särskilt svårt att undvika subjektivitet vid bedömningen av tolkbara fenomen. Det bör sägas att grammatikens författare, med sin omfattande erfarenhet av att analysera grammatiska fenomen, klarar denna uppgift på ett oklanderligt sätt. Hennes påståenden ger i huvudsak inte anledning till några större invändningar. Den detaljerade differentieringen av funktioner gör dock att gränserna mellan funktionerna här och där förefaller mindre tydliga. Detta kan till exempel sägas om gränserna mellan percipientens och experientens funktioner (s. 48) samt om vissa förklaringar och illustrationer av skillnaden mellan instrumentfunktionerna i avsnitten a) och b) (s. 50–51). Å andra sidan kan man på några ställen tyckas sakna en sådan differentiering. När tidsfunktionen behandlas (s. 60) förklaras exempelvis att ackusativ, dativ, instrumentalis och lokativ betecknar en handling eller ett tillstånds tidsrymd, period eller tidsintervall (här är det också oklart vilken skillnad orden anger mellan dessa tidsuttryck?). Ackusativ, instrumentalis och lokativ – ja. Men dativens betydelse är en annan: i meningarna Spara brödet till i morgon, inte arbetet; Till natten tog de hjälp av fler gummor uttrycker dativen verkligen inte handlingens tid, utan den tidpunkt för vilken handlingens resultat avses. Detsamma kan sägas om den tid som anges med dativ i exemplen på s. 61. Men, som nämnts, är det verkligen få ställen som ger upphov till liknande tvivel. Detta visar att grammatikens författare är väl insatt i semantiken och gör subtila distinktioner mellan dess fenomen.

I grammatiken klassificeras satsstrukturerna utifrån syntagmatiska och semantiska relationer mellan ord. Utifrån dessa relationer behandlas två grundläggande satstyper: personliga och opersonliga, vilka i sin tur delas in i undertyper. I huvudsak anges här samma undertyper som beskrivs i akademiska och andra syntaxer. Författaren nöjer sig dock inte med att återge resultaten av tidigare forskning, utan beskriver kortfattat deras strukturella särdrag: vilka element de består av, vilka funktioner de har och vilken ordning de strukturella elementen kan ha. Vid behandlingen av interaktionsfunktionen ägnas särskild uppmärksamhet åt satsens modus (modalitet). Satsens modus kopplas här till den kommunikativa funktionen och förstås därför något annorlunda än vad som är vanligt när man talar om verbets modus som grammatisk kategori. Utöver de vanliga indikativ-, imperativ-, konjunktiv- och indirekta modi urskiljs därför även frågemodus, som är oupplösligt förbunden med frågeintonation och utgör det främsta kännetecknet som skiljer frågesatser från andra satser. Denna utvidgning av modusbegreppet väcker inga tvivel, är tillräckligt välmotiverad och acceptabel. För övrigt skiljer sig frågemodus från de andra modi, som har tydligt avgränsade morfologiska former, genom att dess uttrycksmedel är partiklar, frågande pronomen och frågeadverb. Enligt dessa

210

Uttrycksmedlen är frågesatser, som delas in i två grupper: 1) ja/nej-frågor och 2) innehållsfrågor. Nytt är också att det har fastställts att roten i frågeorden – pronomen och adverb – i alla innehållsfrågor utgörs av konsonanten k eller börjar med den konsonanten. Det framhålls att modusens roll i satsens rang inte är densamma: indikativ, imperativ och interrogativ är förbundna med språkhandlingen, medan konjunktiv och indirekt modus skiljer sig från de andra modi endast genom modala nyanser och inte bildar några nya satstyper.

När författaren behandlar textfunktionen diskuterar hon för första gången ingående begreppen tema och rema i en litauisk grammatik. Särskilt utförligt förklaras vad rema är, vilken roll den spelar i satsen, vad som utgör den i konstaterande satser och frågesatser, hur den uttrycks morfologiskt och vilka tilläggsord som hjälper till att uttrycka den. Allt detta illustreras med sinnrikt utvalda meningar som tydligt hjälper läsaren att förstå problemets kärna. Genomtänkta scheman, som omfattar sammansatta teman i olika typer av satser, underlättar förståelsen av de utförligt behandlade teman.

Avsnittet om den sammansatta meningen är mycket koncentrerat i denna grammatik och bygger på avsnitten om sammansatta meningar i de akademiska grammatikerna, där en av författarna är författaren till den recenserade grammatiken. Här följer man i huvudsak samma principer för klassificering av sammansatta meningar som i „Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje“ (V., 1994, 1996, 1997) och „Lithuanian Grammar“ (V., 1997). Även om typerna och undertyperna av sammansatta meningar behandlas mycket kortfattat lyfts nya drag i deras struktur ändå fram, sådana som inte nämndes i tidigare grammatiker. Detta visar hur djupt författaren har satt sig in i olika problem kring sammansatta meningar och hennes förmåga att blottlägga hittills obehandlade drag i meningarnas struktur och semantik. Det förefaller diskutabelt att skilja ut den femte undergruppen av samordnande sammansatta meningar – meningar med precisering som samordningsrelation – vid sidan av de gängse meningarna med additiv, jämförande, adversativ, disjunktiv och stödjande samordning. Visserligen har författaren själv skiljt ut och behandlat meningar med precisering som samordningsrelation i tidigare akademiska litauiska grammatiker,³ men denna indelning bygger inte längre på ett enda kriterium – konjunktionerna, som man brukade göra när man delade in samordnade meningar i fyra undergrupper – utan också på ytterligare kriterier som rör särdrag i satsledens struktur och semantik.

I grammatikens andra del, „Grupės ir žodžio rangas“, betraktas de så kallade ordklasserna och ordgrupperna på ett nytt sätt. Även här förenas tradition och nytänkande. Beroende på vad som utgör gruppens kärna skiljer man mellan tre slags grupper: nominalgrupp, verbgrupp och adverbgrupp. Nominalgruppens kärna utgörs av ett substantiv, och därför beskrivs därefter substantivens syntagmatiska funktioner.

³ Grammatika litovskogo jazyka, Vilnius: Institut litovskogo jazyka i literatury, 1985, 715–716; Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 1994, 720; Lithuanian Grammar, Vilnius: Institute of the Lithuanian Language, 1997, 768–769.

211

Särskilt stor uppmärksamhet ägnas åt de grundläggande nominala kategorierna – numerus, genus och kasus – samt åt de specifika kategorierna grad och bestämdhet. Dessa knyts nära till sin semantiska funktion och till de funktioner de fyller i satsens syntagmatiska struktur. Hittills har vi i ingen akademisk grammatik eller annat verk om det litauiska språket haft en så utförlig analys och sammanfattning av numeruskategorin hos substantiv, räkneord och pronomen och av särdragen i dess formella uttryck. Teoretiska påståenden underbyggs genomgående med väl valda exempel.

Substantivet betraktas som nominalgruppens kärna. De ord som är beroende av det delas in i två grupper: modifierande ord och kvalifikatorer.

Som modifierande ord räknas adjektiv och particip, och i vissa fall räkneord och pronomen. De kongruerar med substantivet. De modifierande ordens grammatiska egenskaper och syntagmatiska funktioner redogörs tydligt för. Stor uppmärksamhet ägnas åt klassificeringen av pronomen efter syntagmatisk och semantisk funktion. Den senare indelningen har preciserats avsevärt i jämförelse med tidigare indelningar och förefaller vara den mest övertygande och godtagbara av alla hittillsvarande indelningar.

Med kvalifikatorer avses olika kasusformer av substantiv eller deras kasusformer med prepositioner, ibland även oböjliga ord, vilka vanligtvis står i en styrningsrelation till substantivet och mer sällan i en annexionsrelation. Deras position i förhållande till huvudsubstantivet beskrivs. Lika kortfattat redogörs för verbgruppens och adverbgruppens struktur och funktioner.

Beskrivningen av ordgrupper i denna grammatik sammanfattar tidigare forskning om ordkombinationer och ger en överblick över deras grammatiska struktur och funktioner. Många nya tankar och träffande iakttagelser finner vi om konjunktioner, partiklar och även interjektioner, vilka inte fungerar som konstituerande element i satsen eller gruppen, men fyller viktiga semantiska funktioner i satsen och närmar sig morfem. Det är intressant att partikelbegreppet har utvidgats betydligt: här räknas, utöver de småord som redan har räknats upp i grammatiker, även ljudhärmande ord och adverbiala verbformer som partiklar. En läsare som vant sig vid grammatikens traditionella stereotyper kan till en början bli chockerad av detta synsätt, men författarens argument är tillräckligt övertygande för en ny värdering av dessa ord och deras klassificering som partiklar – till sin funktion skiljer sig ljudhärmande ord och adverbiala verbformer i själva verket inte mycket från traditionella partiklar. En annan sak är deras morfemiska struktur. Men med tanke på att även traditionella partiklar har olika struktur och ursprung bör klassens utvidgning med ljudhärmande ord och adverbiala verbformer inte vara något allvarligt hinder – det viktiga är att övervinna ett trögt tänkande.

I delen „Grupės ir žodžio rangas“ behandlas också samordnade och förklarande samt isolerade satsled. Det rör sig om det som traditionellt kallas samordnade satsdelar, parentetiska uttryck och tilltal. I våra grammatiker har det inte funnits någon tydligt fastställd plats för behandlingen av dessa, så deras placering i delen „Grupės ir žodžio rangas“ i den aktuella grammatiken bör inte väcka några större betänkligheter.

En viktig egenskap hos det paradigmiska planet i nominalgruppens ord är genuskategorin. Författaren har redan behandlat detta problem ur flera aspekter och inte bara en

212

under det senaste decenniet i många av sina tidigare arbeten och presenterar därför i denna grammatik, kan man säga, en syntes av forskningen om denna kategori.

Substantivkategorin i det litauiska språket är specifik, eftersom substantiven har två genus, medan adjektiv, particip och vissa räkneord och pronomen har tre genus. Maskulint och feminint genus hos substantiv bestäms enligt syntagmatiska, formella och semantiska kriterier. Dessa kriterier hade tidigare inte tydligt åtskilts och behandlats så konsekvent som i den recenserade grammatiken, även om man intuitivt hade utgått från dem. Här systematiseras för första gången avledningssuffixen hos maskulina och feminina substantiv som har samma lexikala stam och betecknar personer efter kön; dessutom registreras avledningssuffixen hos substantiv med samma ändelse, de så kallade substantiven med gemensamt genus som betecknar personer, och dessa substantivs avledningsbetydelser anges.

Grammatiken befäster och motiverar på goda grunder den traditionella synen att adjektiv, particip, vissa pronomen och enstaka räkneord har former för tre genus. Eftersom de nämnda ordklassernas neutrumformer redan har skilts från maskulinumformerna inte bara i dagens litauiska, utan neutrumsubstantiv inte heller längre förekommer i äldre monument över vårt språk, kongruerar de numera inte med något och används endast substantiviskt. Därför finns det ibland en tendens i vår litteratur att inte tillerkänna dem status som en genuskategori, även om det inte tydligt anges vilken plats de bör inta vid systematiseringen av språkets element eller vilken term som bör användas för att benämna dem. Författaren till den funktionella grammatiken, med stöd av många års forskning, motiverar helt och hållet att de tillerkänns status som en genuskategori.

Kasuskategorins innebörd läggs fram kortfattat men informativt. När författaren behandlar substantivens kasusfunktioner tillämpar hon på ett kreativt sätt den framstående polske lingvisten J. Kuryłowiczs synsätt.

Ett av de viktigaste strukturella elementen i en litauisk mening är verbet. I alla grammatiker ägnas dess grammatiska egenskaper störst utrymme. I den recenserade grammatiken behandlas denna ordklass och dess kategorier, skulle man kunna säga, tämligen kortfattat, men varje påstående är mycket informativt och innehållsrikt och sammanfattar tidigare forskning om verbet, både andra lingvisters och författarens egen. Här går det inte att låta bli att särskilt nämna tabell 12 (s. 283–284), som tydligt visar de funktionella relationerna mellan verbets aktiva och passiva former, något som även en läsare utan djupare kännedom om de teoretiska resonemangen lätt kan förstå.

Bokens tredje del, ”Morfemens rang”, ägnas åt frågan om morfem, de element som bygger upp ord i det litauiska språket. Här beskrivs morfemtyperna ingående, deras indelning och morfemernas placering i ordet redovisas, stamens begrepp förklaras liksom stamtyperna, och så vidare.

I grammatiken registreras och analyseras för första gången utförligt morfemernas positions-, avlednings- och systemvarianter, och det diskuteras vad som bestämmer deras uppkomst

213

och hur de fördelas. Detta är ett viktigt bidrag inte bara till grammatisk teori. En ingående beskrivning av alla dessa varianter är också mycket viktig för språkpraktiken.

När vi har slagit igen det sista bladet i ”Funktionell litauisk grammatik” måste vi säga att detta är en grundläggande beskrivning av det litauiska språkets grammatiska system. Den sammanfattar inte bara författarens egen forskning, utan även många andra lingvisters grammatiska undersökningar, och öppnar för vidare behandling av nyformulerade problem. Detta arbete blir oumbärligt inte bara för professionella lingvister, utan också för lärare i litauiska, filologistudenter och mer erfarna användare av litauiskt standardspråk.

Grammatiken, som har givits ut smakfullt och tilltalande av Institutet för vetenskaps- och encyklopediförlag med medel från Litauens språkkommission vid Republiken Litauens Seimas, berikar i hög grad den litauiska språkvetenskapens skattkammare.

Albertas Ružė

Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas

NYA ARBETEN OM LITAUISKA AV EN FRANSK FORSKARE

Daniel P e t i t

En presentation av det litauiska språket. – Lalies.

Akterna från sessionerna i lingvistik och litteratur 19, Paris, 1999, 7–22.

Litauisk fonologi. Vokalsystem och accentuering. – Op. cit., 23–42.

Litauisk nominalmorfologi. Kasussystemet och uttrycket för grammatiskt genus. – Op. cit., 43–74.

Litauisk verbmorfologi. Diates och passiv form. – Op. cit., 75–111.

Litauisk syntax. Participens syntax. – Op. cit., 113–135.

Om litauiskans Sámbaris: IE-roten *bher- i östbaltiska språk. – Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 93(1998), fasc. 1, 229–288.

Studiet av det litauiska språket i Frankrike har gamla traditioner, ända sedan Ferdinand de Saussure, Antoine Meillet och Robert Gauthiots tid; senare fördes de vidare av Raymond Schmittlein, Paul Garde, Jean Haudry och andra språkforskare, som skrev om litauiska och använde dess data i jämförande och typologiska studier. Under de senaste årtiondena har dock den litauiska språkforskningen i Frankrike försvagats något, i takt med att nya centra för baltologi har vuxit fram i Polen, Italien, Tyskland och andra länder. Därför väckte ett stort intresse

214