ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000)

Loreta VAICEKAUSKIENĖ

Lietuvių kalbos institutas, Vilnius

TRADITIONEN AV LEXIKALISK RENING AV LITAUISKA SPRÅKET OCH NUTIDA TENDENSER

I denna artikel avser jag att undersöka de tidiga och senare lexikala normerarnas arv, deras ansträngningar att rena ordförrådet och deras syn på främmande ord. Syftet med den historiska översikten är att visa att lånord i Litauen har en särpräglad och lång historia av normering, som är kopplad till dagens språkfrågor.

När man blickar tillbaka framträder först en aspekt av normeringen av lånord – att medvetet ersätta dem med litauiska ord. De första författarna och översättarna av litauiska skrifter, som saknade normeringsteorier och tycks ha förlitat sig enbart på intuitionen, började rena ordförrådet med nybildningar eller ord ur det levande språket; det vill säga, de valde medvetet en svårare väg än att urskillningslöst ta in varje främmande ord. Det är svårt att fastställa exakt vem som skapat en nybildning, och det är inte alltid klart om ett ord uppstod som ersättning för ett lånord eller skapades när man behövde benämna ett nytt begrepp. Även om forskare i äldre litteratur ofta måste stödja sig på antaganden, betraktar de flesta samstämmigt K. Sirvydas som den främste ordförrådsrenaren under 1500–1600-talen.

Sirvydas ersatte till och med internationella ord, till exempel filosofi – kärlek till visheten, pedagogik – barnledare, teater – underverk, melankoli – dysterhet, fantasi – teckenbildare, bildskapare, veterinärmedicin – hästläkekonst, arkitektur – husbyggnadskonst (Sabaliauskas 1994: 181–182; Pakalka 1979: 65–66; Palionis 1995: 82). Liksom hos andra författare fick inte alla Sirvydas nybildningar fäste, eftersom litauiskan ända fram till slutet av 1800-talet inte användes i någon större utsträckning vare sig inom vetenskapen eller i samhällslivet. Hans ordbok var emellertid oerhört populär (under ett århundrade – från 1620 till 1713 – utkom den i fem upplagor), och i varje ny upplaga blev ersättningarna för lånord fler, t.ex.: tavoras – vara, pekla – helvete, slūžiju – jag tjänar (Pakalka 1979: 72). Många andra – lexikografer, översättare och skriftställare – använde ordboken och bidrog till att sprida ord som fortfarande används i dag: uttal, kvalitet, puckelrygg, tänkare, bomull, förord, överträdelse, tryckeri, våg, regel, marknadsplats, kök (Balašaitis 1984: 59). Att nybildningar inte slog igenom bör inte förvåna; senare ska vi se att ingen undgick detta, inte ens den mest begåvade skaparen.

Även om alla forskare i äldre litauisk skrift betonar att litauiskans ställning förändrades under 1700-talet, upphörde arbetet med att vårda språket i grunden inte, utan fortsatte i Litauen Minor (det är bara beklagligt att kontakterna med Litauen Major nästan helt uteblev fram till 1800-talet). Prästen M. Merlin från Gumbinnen lade fram idén om en språk­reform och utarbetade ett konkret projekt för språkets rening och normering. År 1706 gav han ut avhandlingen ”Principium primarium in lingua Lithvanica”. Hans grundprinciper var

200

att tala med folket på ett rent språk, eftersom litauerna inte förstår främmande ord; lånord bör helst ersättas med motsvarigheter som återfinns i dialekterna, och först om sådana saknas ska egna nybildningar införas; man bör avstå till och med från etablerade främmande ord (Palionis 1995: 125). Merlins lilla bok fick anhängare: J. Šulcas, P. Ruigys med flera höll sig till samma principer. I Ruigys ordbok ”Littauisch–Deutsches und Deutsch–Littauisches Lexicon” (1747) har många slaviska lånord märkningen e Polon, e pol., t.ex.: arielka, klapčius, gadynė, iškada, nedėle, peitnyčia, šliūbas, žyvatas. De tyska låneorden var förmodligen så vanliga att de inte försågs med någon märkning, trots att ordboken innehåller gott om dem, t.ex.: klučis, plečius, stuba, špykerė, šiupelė (Balašaitis 1984: 65).

I slutet av samma århundrade lyftes principen om språkets renhet åter fram i en diskussion mellan K. Milkus och G. Ostermejeris, som hade sammanställt var sin psalmbok och försökte överträffa varandra. Båda förespråkade ett rent och tydligt språk (de såg negativt på oklara nybildningar) och betonade skadan av ordagrann översättning. Även om det dröjde länge innan litauiskan blev föremål för mer vetenskapligt inriktad forskning, formulerades tendensen att undvika främmande ord tydligt. I huvudsak fördes samma idéer om språkets utveckling vidare till 1800-talet.

I den tyskspråkiga studien ”Filologiska kritiska anmärkningar om den litauiska bibeln” (1816–1824) uppger L. Rėza att han strävade efter språklig renhet, korrekthet och tydlighet, krävde att skrifter skulle bygga på folkets talade språk, vara bildrika och undvika barbarismer (Zinkevičius 1990: 286). I Litauen Major ersattes många lånord (främst polonismer som var vanliga vid den tiden) med litauiska ord i utgåvan av Nya testamentet (1816), tack vare den berömde samogitiske biskopen J. A. Giedraitis insatser: čėsas – i rätt tid, zokonas – lag, sūdas – kärl och så vidare.

S. Daukantas får sannolikt räknas som en av 1800-talets mest framträdande ordförrådsrenare; han skapade till och med fler nybildningar än Sirvydas. Enligt G. Subačiaus beräkningar innehåller Daukantas trespråkiga polsk-litauiska ordbok omkring 3 800 nya ord (Subačius 1987: 152–154), däribland naturligtvis också ersättningar för lånord. Daukantas ersatte dziegorių med laikrodžiu och skapade sådana grammatiska termer som būdvardis, daiktavardis (Palionis 1995: 179). När Daukantas ersatte främmande ord använde han också dialektmaterial, tog till nybildningar av Sirvydas och gjorde semantiska kalkeringar (vietovė, jfr det slaviska lånordet miestas; skersis, jfr det slaviska lånordet kryžius; han översatte också en del av sina grammatiska termer: kalbos dalys (partes orationis), laipsnis (gradus), kalbos mokslas (Sprachlehre)). Även om en stor del av Daukantas nybildningar inte spreds vidare, förringar detta på intet sätt betydelsen av hans syn på språket – själva idén att värna språket, motsättningen mellan främmande och inhemska ord, ansträngningarna att söka ersättningar och principen om språklig rening.

Trots de stora ansträngningar som de nämnda författarna gjorde var litauiskan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fortfarande rik på slaviska lånord. Tidskriften ”Aušra” började uppmana till kamp mot onödiga lånord: dess entusiastiska medarbetare, särskilt M. Akelaitis, A. Vištelis och J. Miliauskas-Miglovara, skapade själva nybildningar och spred sådana som andra hade myntat. För tydlighetens skull brukade nybildningen eller det för läsarna mer bekanta främmande ordet stå bredvid det andra, ibland med det ena eller det andra inom parentes, till exempel: byla (prova), dirbtuvė (pa-

201

brika), kariauna (vaiskas), bravoras (degtuvė) (Palionis 1995: 312). Aušrininkai teikė atitikmenų ir tarptautiniams žodžiams, pvz.: apšvietumas „civilizacija“, senrašv ietė „archyvas“, raštliava „literatūra“, juokžaislis „komedija“, šviesūnas „filosofas“, pradėvis „iniciatorius“, oramieris „barometras“, šil tamieris „termometras“, savininkas „egoistas“, pirmokas „atomas“, vilkalbis „filologas“, meilraštis „lyrika“, pameklė „ironija“ (Palionis 1995: 252–253). Kadangi aušrininkams trūko lingvistinio pasirengimo, laikraštyje būta nemažai painiavos, pavyzdžiui, kartais klaidingai aiškinta žodžių etimologija ir kai kurios svetimybės laikytos lietuviškais žodžiais. Šiandien galima įvairiai vertinti „Aušros“ reikšmę skolinių norminimo istorijai, tik būtina atsižvelgti į istorinį to meto kontekstą ir lietuvių kalbos padėtį, į būtinumą kelti lietuvių tautinę savimonę. Atėjus laikui kalbos klausimus spręsti konkrečiau ir aiškiau, „Aušros“ bendradarbių parengtoje kalbos gryninimo dirvoje jau galėjo suskambėti „Varpo“, o vėliau ir Jono Jablonskio balsas.

Även om de var mer återhållsamma än aušrininkai undgick varpininkai inte ytterligheter när de bytte ut internationella ord, till exempel: kitavardis ”pseudonym”, saunory stė ”egoism”, žinpaišys ”korrespondent”, pastaruolis ”konservativ”, antnosiai ”monoklar”, virtuv as ”samovar”. För att göra det lättare för läsaren att förstå brukade ”Varpas”, liksom ”Aušra”, inom parentes ibland ange det vanliga låneordet eller en nybildning, till exempel: teismas (sūdas), žingūnė (pašta), učitelis (mokytojis). Det viktigaste att nämna i samband med ”Varpas” är emellertid Jono Jablonskis språkliga verksamhet.

Jablonskis har inte formulerat några principer för lexikal språkrensning, men av hans språkartiklar kan man få en ganska tydlig bild av hans syn på lånord. Jablonskis rekommenderade inte uppenbara främmande ord för standardspråket, men när han övervägde deras framtid tog han hänsyn till när de hade kommit in i språket, vilka betydelser de användes i dialekterna, om de var kända och om det fanns något att ersätta dem med. När det främmande ordet inte bröt mot det litauiska lexikala systemet och stöddes av att det hade blivit etablerat, spritts och av andra skäl, bytte han inte ut det. Jablonskis rättade alltså endast sådant som han ansåg vara otvetydiga barbarismer, till exempel: abrozdas, anūkas, apieka, biskel is, bujoti, čėsas, darmai, kytras, kukorka, liekarsta, macnas, navatnas, padlagas, pečius, ponas, smertis, sosiedas, šmotas, šposas, veselija, viedras, viera, zabova, zerkolas med flera (Piročkinas 1977: 102–105; Palionis 1959: 19). Till skillnad från tidigare purister undvek Jablonskis inte internationella ord; av tydlighetsskäl begränsade han deras användning endast stilistiskt – inte i vetenskaplig litteratur. Främmande ord ersatte han med nybildningar eller ord från dialekter och äldre skrifter (han följde principen att gamla ord kan anpassas till att beteckna nya begrepp om deras betydelse ändras eller begränsas; här är några folkliga ord som han införde: bičiulis, grindys, gudrus, kamštis, laiptai, mirtis, suolas, šeimininkas, tvarka, vaistas, velionis). Jablonskis ägnade särskilt stor uppmärksamhet åt korrekt ordbildning hos nybildningar (han föredrog ett lånord framför en dålig nybildning) – vilket framgår av de många nybildningar han omarbetade eller förkastade. ”Jablonskis var en verklig mästare på att skapa ord; några av de nybildningar han skapade kom senare

202

buvo rasti kaip esantys tarmėse“ (Salys 1983: 168). Iš tiesų neprigijusių Jablonskio žodžių esama nedaug, pvz.: bendravardis „sinonimas“, pinigynas „iždas“, tikraraštis „originalas“ (Palionis 1959: 25).

Jablonskis arv som språkvårdare kompletteras av Būgas vetenskapliga bidrag. Būga rensade också bort genuina främmande ord från standardspråket, men samlade dem till en ordbok i egenskap av språk- och kulturhistoriker, för vilken alla ord var likvärdiga; han insåg att ”det inte finns något språk i världen vars ordbok saknar ord av främmande ursprung” (Būga 1922: IV). Būga grundade normeringen av främmande ord och rekommendationerna om ersättningsord på principerna om faktiskt språkbruk, historisk analys och funktionell ändamålsenlighet. Han påpekade att man måste ta hänsyn till i vilket sammanhang ett främmande ord användes och förbjöd att ”modernisera” äldre författares texter: ”I vissa fall kan vi inte bara, utan måste också använda ett uppenbart främmande ord från ordförrådet. [...] Donelaitis måste behålla sina sopagais och glūpu, och Baranauskas sina šiškomis, iščinto och kapčiumi” (Būga 1959: 37). Med språkets ”förflackning” och ”förvanskning” avsåg Būga att tydliga litauiska ord ersattes med ”felaktiga” nybildningar. Genom att bevisa att ord som språkrenarna bytte ut inte alls var lånord försvarade Būga ord som skriauda, sarmata, kreslas, kūdikis, labas, marios, prašyti, vilna med flera. ”När vi undviker inbillade främmande ord berövar vi bara språket dess särprägel och gör det livlöst, skrev han. Nybildade ord som ersätter inbillade främmande ord har ännu inte slagit rot i talspråket och gör inte språket levande och smidigt” (Zinkevičius, Kabelka 1958: 99). Dessutom förargades Būga av nybildningar även när man försökte använda dem för att ersätta lånord som betecknade begrepp som inte fanns i det litauiska språket.

Många tyckte att Būga hade saboterat det påbörjade arbetet med att ”förlitauisera” det litauiska språket, men han motsatte sig inte att ersättningsord föreslogs i allmänhet. Han ville bara inte att allt skulle bytas ut urskillningslöst, och han ställde särskilt stränga krav på nybildningar.

Under 1900-talets första årtionden började det språknormerande arbetet stabiliseras och bli allt mer systematiskt; det begränsades inte längre till ord som enskilda entusiaster försökte införa.

På Jablonskis förslag bildades en terminologikommission 1921, och samma år även underkommittéer för att utarbeta terminologi. Förutom Jablonskis ingick K. Būga, A. Vireliūnas, A. Dambrauskas, P. Dovydaitis, P. Mašiotas, A. Varnas och andra i kommissionen, men dess verksamhet, som slagit in på en radikal puristisk väg – en överdriven myntning av nya ord – väckte snart missnöje hos vissa medlemmar. När Jablonskis vägrade samarbeta och lämnade kommissionen, och Būga dog, tog kommissionen till ännu större ytterligheter: den försökte byta ut gamla, etablerade ord som elektra, teatras, direktorius, energija. Här kan nämnas några nybildningar av den produktive ordskaparen S. Dabušis: buitpieša ”biografi”, saulobuolys ”apelsin”, didžiūris ”geni”, trykšlys ”fontän” med flera. Den missnöjesskapande kommissionen upplöstes snart, och 1925 grundades en ny; J. Jablonskis utsågs till ordförande, och J. Balčikonis, A. Salys och P. Skardžius började delta i arbetet. Den nya kommissionen behandlade terminologi inom kirurgi, veterinärmedicin, artilleri, markavvattning, lantmäteri och många andra områden, och återinförde internationella termer i stället för nybildningar.

203

En viktig princip som Jablonskis införde var att specialister skulle skapa termer som saknades i talspråket, medan språkvetare endast kunde bedöma dem med avseende på korrekthet och anknytning till det levande språket. Här är några nybildningar från den äldre kommissionen som Jablonskis förkastade: agna ”energi”, džiūgautė ”triumf”, kūnojas ”organ”, raštuomenė ”litteratur”, įdarbė ”kultur”, mirčioraša ”nekrolog”, reikšlas ”symbol”. Upprörd skrev Jablonskis: ”Vi kommer att få ett nytt arbete med att vänja oss vid att använda dem som det sig bör, och när vi väl har vant oss får vi lära oss på nytt när vi hittar våra nuvarande ord någonstans” (Jablonskis 1935: 307–308). När Jablonskis, överhopad av arbete, 1926 avböjde att vara ordförande upplöste utbildningsministeriet kommissionen och gav Kaunas universitet i uppdrag att organisera dess arbete; där tillsattes ännu en kommission 1927. P. Avižonis, S. Šalkauskis och J. Balčikonis ingick i den. Den nya kommissionen kom dock aldrig i gång. Först 1933, när tidskriften ”Gimtajai kalbai” började ges ut, började man efter ett långt uppehåll åter diskutera termer, och 1935 inrättades en permanent terminologisektion inom Litauiska språkföreningen (ordförande P. Skardžius; ledamöter: J. Balčikonis, J. M. Laurinaitis, A. Salys, S. Šalkauskis, A. Vaičiulaitis), vars beslut, trots att de inte hade juridisk kraft, i hög grad bidrog till att skapa och kodifiera termer. Före kriget utfördes ett omfattande arbete med att normera terminologin: ”Litauisk botanisk ordbok” publicerades, liksom S. Šalkauskis ”Allmän filosofisk terminologi”, och man diskuterade ett stort antal termer inom idrott, teater och olika vetenskapsområden. Bland de idrottstermer som började användas i pressen 1936 kan nämnas: baudinis (i stället för pendelio), įvartis (i stället för golo), kampinis (i stället för kornerio), kėlinys (i stället för haftaimo), prašanga (i stället för faulo), saugas (i stället för hafbeko), vartininkas (i stället för golkiperio) och så vidare (Piročkinas 1978: 174–178; Palionis 1995: 283; Sabaliauskas 1994: 295; Piročkinas 1986: 55; Keinys 1967: 27–28; Kusa 1938: 98).

År 1936 antog medarbetarna vid ”Gimtoji kalba” följande normeringsprinciper: främmande ord som lätt kan ersättas ska inte rekommenderas för standardspråket (det vill säga lämnas utanför normen); man ska sträva efter att språket blir så rent som möjligt och behålla endast så många lånord som är oundvikliga (detta är normeringsprincipen för låneordens omfattning – ta endast in sådant som inte kan ersättas!); man ska inte undvika internationella främmande ord, men i stället för vissa vanligare ord rekommendera lämpligt bildade inhemska ord (motsvarigheter). Frågan om lånord var en av de viktigaste för tidskriften. Man behövde fastställa vilka ord av främmande ursprung som kunde användas och vilka som borde ersättas med inhemska ord. Detta kunde endast göras genom att undersöka alla främmande ord som användes i litauiskan. Būga hade redan åstadkommit mycket på detta område; hans arbete fortsattes av Skardžius, en förespråkare för måttfull språkrensning, som föreslog att man skulle ”gå en medelväg” och ersätta lånord efter noggrant övervägande, när man funnit ersättningar med korrekt ordbildning som inte avvek från det levande språket (Skardžius 1997: 79–84). Före kriget ersatte ”Gimtoji kalba” framgångsrikt många främmande ord med litauiska ord som vi numera inte kan föreställa oss ordförrådet utan: abzacą – pastraipa, arkūšą – lakštu, lapu, konvertą – voku med flera (Jurkynas 1938: 82–83).

204

Balčikonis var också en stor förespråkare för ord ur det levande språket. ”När man skapar en term bör man först se efter i det levande språket om det finns något lämpligt ord där, skrev han. Det levande språkets ordförråd kan ge många ersättningar för barbarismer … Om man är tillräckligt uppmärksam när man väljer ord kan man fiska upp vackra termer ur folkets språk” (Balčikonis 1978: 164–165, 195). I likhet med Būga bedömde han nybildningar särskilt försiktigt: han föredrog att använda ett främmande ord, särskilt om det var allmänt brukat i folkets språk, till exempel: aptieka, aficierius, materijolas, vakacijos.

Med tiden etablerades en normering av internationella ord. I en översikt från redaktionen för ”Gimtoji kalba” 1937 står det: ”Vi är inte så extrema: vi undviker tills vidare inte strikt internationella lånord som är svåra att ersätta med fullt lämpliga litauiska ord, eftersom vi väl vet att en stor ytterlighet här inte kommer att bära någon frukt. Men där det är möjligt använder vi själva och rekommenderar andra att använda fler litauiska ord, till exempel: vaidmuo, nesąmonė, pradininkas, lingynės, gaubtas, paplūdimis och liknande i stället för rolė, absurdas, iniciatorius, lisorai, abažūras, pliažas” (GK 1937: 119). En extrem puristisk riktning kännetecknade alltså ingalunda alla språkrenare.

Efter kriget höll man fast vid renhetskriteriet även i den fortsatta normeringen av lexikonet. Man försökte undvika lånord från ett enskilt språk och fortsatte att söka ersättningar för dem (särskilda publikationer ägnades åt att ersätta främmande ord och införa nybildningar). Internationella ord släpptes in, även om man naturligtvis också föreslog litauiska motsvarigheter.

Skardžius, som hade lämnat Litauen och flyttat till USA, fortsatte också arbetet med språkrensning. Han skrev flera artiklar och recensioner om lånord och deras ersättningar, och 1973 gav han ut den lilla ordboken ”Lietuviški tarptautinių žodžių atitikmenys”, som främst var avsedd för språkbruket och för att popularisera ersättningsord (särskilt mindre brukade sådana). I ordboken tar sammanställaren upp 900 internationella ord och 1200 motsvarigheter till dem (Skardžius 1998: 427–507).

Det är för närvarande svårt att betrakta dagens språkförändringar utifrån, eftersom det tar tid innan bruket av lånord stabiliseras. Det är ännu oklart vad som kommer att etableras som ett verkligt språkfenomen och vad som förblir ett tillfälligt vittne om en epok. Men vi måste redan nu slå fast vår inställning till främmande ord: ska vi hålla fast vid den hundraåriga, sannolikt medvetet utformade och från den ena generationen till den andra förmedlade traditionen av språkrensning, och ska vi fortsätta att söka ersättningar? Om vi gör det, hur och vilka slags ersättningar? Vilka slutsatser kan man dra av historien om normeringen av lånord? Tidigare erfarenheter visar att långt ifrån varje föreslagen nybildning får fäste, utan endast en liten del av dem. Det är också uppenbart att amatörmässig extrem purism och tvång varken har gett eller kommer att ge goda resultat, särskilt i ett demokratiskt samhälle, sådant som Litauen tycks vilja vara. Men det är verkligen mödan värt att söka motsvarigheter, skapa ersättningar för nya främmande ord (med hjälp av vårt språks ordbildningsmönster) och införa dem (naturligtvis gradvis, inte genom att plötsligt och strängt förbjuda dem): inflytelserika människor från tidigare tider begränsade ju inte sitt inflytande till sin egen livstid – de införda orden, synen på språket och föredömet i att vårda och rena det har inte försvunnit.

205

För att det normerande arbetet ska utföras professionellt måste man först noggrant undersöka dagens lånord och fastställa vilka av dem – och hur många – som ska tas in i språket, och vilka som kan få ersättningar. Här bör man erinra sig spridningskriteriet, eller det statistiska kriteriet: en viss mängd lånord i språket är oundviklig, men språkets kvantitativa struktur får inte rubbas. Vid normeringen av främmande ord är även ändamålsenlighetskriteriet viktigt: det är inte ändamålsenligt att använda ett främmande ord om det finns litauiska ersättningar. Ändamålsenligheten kan emellertid inte skiljas från den funktionella spridningen: offentligt språkbruk bör bedömas på ett sätt, främmande ord i vardagligt talspråk på ett annat och deras användning av stilistiska skäl i skönlitteratur på ett tredje. Även bruket av internationella ord med tydliga motsvarigheter bör begränsas funktionellt. För övrigt borde begreppet internationellt ord kanske ses över. Vad ska räknas som ett verkligt internationellt ord, för vilket man enligt traditionen fortfarande föreslår en motsvarighet, om engelskan påverkar många moderna språk och samma lånord från engelskan snabbt sprids i dem alla? Ska vi låna in alla sådana ord? (Jablonskis lät i första hand ord av klassiskt språkursprung stå kvar som internationella; även nu tycks man vilja följa denna princip.) När förhållandet mellan språkets spontana utveckling och medveten normering väl har definierats bör det traditionella renhetskriteriet, som åter blivit aktuellt i dag, även fortsättningsvis tillämpas, naturligtvis i kombination med andra kriterier.

En källa till spridning av lånord är översättningar (det är känt att andelen lånord alltid är större i översättningar). Detta är ingen nyhet, men i dag bör man uppmärksamma det kraftigt uppblomstrande översättaryrket och hur översatta texter (både skrivna och talade) påverkar vårt språk. Hur ska dagens medvetna översättare, som inte vill använda främmande ord, agera? Språkvetarna hinner ofta inte överblicka allt och kan inte snabbt tillhandahålla alla ersättningar. Ska översättaren själv skapa en nybildning och invänta läsarnas reaktion? Eller ska man, som Jablonskis, lägga en liten ordlista för läsaren sist i den översatta boken? Dessutom innebär det inte att en ersättning är lika välkänd i hela samhället som det främmande ord den ska ersätta, som ofta redan hunnit slå igenom, även om språkvetarna redan rekommenderar den. Är en sådan introduktion av ersättningar förenlig med tydlighetskriteriet? Å andra sidan behöver man inte vara rädd för främmande ord eller för en ersättning eller för själva variationen mellan olika ersättningar – vårt språk förmår välja det lämpligaste. Av karališkojo miesto, miesto pirmutinio, vyriausiojo miesto, sostinės, sostapilio, sostapilės, sostamiesčio, sostavietės, stalčios valde det sostinė; bland veizdyklės, veido stiklus, žiūryklę, žiūronus, žiūriklį, brilį, nosstiklius, akuliorius valde det efter noggrant övervägande akinius. Det viktiga är att komma fram till hur allmänheten ska involveras i arbetet med att föreslå ersättningar, hur nybildningar från olika författare i olika källor ska samordnas och hur de snabbare ska spridas och införas.

Förhållandet mellan talat och skrivet språk är inte heller längre vad det en gång var; skillnaden mellan dem håller på att försvinna. Språkvetarnas oro över den stora tillströmningen av nya lånord orsakades förmodligen just av att de plötsligt blev så vanliga i det offentliga skriftspråket (ett tidigare oskådat fenomen!). De som normerat språket har i alla tider i huvudsak riktat uppmärksamheten enbart mot skriftspråket; Jablonskis undersökte knappast alls det talade standardspråket. Och ändå är det just i talspråket som främmande ord är svårast att

206

driva på. Införandet av ersättningsord är också oupplösligt förbundet med detta problem: en sak är när en redaktör eller stilist byter ut ett främmande ord, en annan när användaren själv medvetet avstår från det. Och här ställs vi åter inför hela samhällets medvetenhet och inställning till modersmålet, något som är oupplösligt förbundet med lingvisternas auktoritet och modersmålets prestige.

Tack vare alla de språkpurister som nämnts ovan har vi i dagens standardspråk, verkar det som, bara några få procent lånord, och vi kan förknippa ett rent språk med nationens prestige. I dag bör dock normeringen av främmande ord inte bero på enskilda personer (även om de är auktoriteter), utan på samarbete med det samhälle som stöder dem. I den här artikeln betonas medvetet modersmålets prestige och strävan att rena språket – i kosmopolitismens epok är detta inte längre självklart för samhället, och därför uppstår det ibland motsättningar mellan lingvister och språkanvändare: de förstnämnda talar om vilka främmande ord som ska ersättas och hur, medan de sistnämnda frågar varför de över huvud taget ska ersättas. Vi har teoretiska grunder för normering av främmande ord och en hundraårig tradition, men låt oss inte glömma de minst lika viktiga inre inställningarna; låt oss minnas och påminna andra om att man kan åstadkomma mycket om man verkligen vill.

Mottaget 1998 12 15

LITERATŪRA

B a l a š a i t i s A. 1984: Žodžiai ir žodynai, Vilnius: Mokslas.

B a l č i k o n i s J. 1978: Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslas.

B ū g a K. 1922: Kalba ir senovė 1, Kaunas.

B ū g a K. 1959: Dėl Vaižganto „Pragiedrulių“ kalbos kritikos. – Raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 37–77.

GK – Gimtoji kalba 11, 1937.

J a b l o n s k i s J. 1935: Raštai 4, Kaunas.

J u r k y n a s M. 1938: Iš raštinės terminų ir kirčiavimo. – Gimtoji kalba 6, 82–84.

K e i n y s S. 1967: Lietuvių terminologijos apžvalga. – Kalbotyra 18.

K u s a J. 1938: Sporto kalbos reikalu. – Gimtoji kalba 7, 97–99.

P a k a l k a K. 1979: K. Širvydo „Dictionarium trium linguarum“. – Pirmasis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslas.

P a l i o n i s J. 1959: J. Jablonskio kalbiniai taisymai. – J a b l o n s k i s J. Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 5–54.

P a l i o n i s J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

P i r o č k i n a s A. 1977: Prie bendrinės kalbos ištakų, Vilnius: Mokslas.

P i r o č k i n a s A. 1978: J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas, Vilnius: Mokslas.

P i r o č k i n a s A. 1986: J. Jablonskio kalbos taisymai, Kaunas: Šviesa.

S a b a l i a u s k a s A. 1994: Iš kur jie? Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

S a l y s A. 1983: Raštai 1, Roma.

S k a r d ž i u s P. 1997: Bendrinė kalba ir jos vartojimas. – Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 30–85.

S k a r d ž i u s P. 1997a: Kalbos mokslas ir purizmas. – Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 519–523.

207

Skardžius P. 1998: Lietuviški tarptautinių žodžių atitikmenys. – Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 427–509.

Subačius G. 1987: Dėl Daukanto lenkų–lietuvių kalbų žodyno genezės. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 151–157.

Zinkevičius Z. 1990: Lietuvių kalbos istorija 4, Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Z., Kabelka J. 1958: Kazimieras Būga. – Būga K. Raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

TRADITION OF PURIFICATION OF LITHUANIAN LEXIS AND TENDENCIES TODAY

Summary

In Lithuania, borrowings have a special and long tradition of normalisation, and it could be employed in language politics nowadays.

The first the authors and translators of Lithuanian literature consciously tried either to coin Lithuanian words or to find some equivalents in spoken language. Not all of those home-made words have been adopted in our language, however, we still have a remarkable amount of them, and they have survived through the ages and now are widely used. In the fifth decade principles of normalisation of borrowings were formulated. Linguists made efforts to maintain the purity of the Lithuanian language, to try to replace as many loan-words as possible except for the international words, though they also could have equivalents.

Today language politicians carry on the work of their predecessors – a certain amount of old loan-words has been accepted, but newcomers tend to be replaced. Some research has still to be done in this field. We have to find out which of these new loans should be replaced. More attention should be paid to spoken language, in which the home-made words are not always acceptable. The problem is related to the language attitudes and its prestige in general – a field which linguists should promote and remind our society of since it has a tradition of one hundred years.

208