ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIV (2001), 145–166

Subjektiva och objektiva verb i det litauiska språket

STASĖ KRINICKAITĖ

Institutet för litauiska språket, Vilnius

De två semantiska verbtyper som särskiljs i denna artikel, subjektorienterade och objektorienterade verb, återspeglar de två huvudsakliga typerna av sats perspektiv i litauiskan. Båda definierar ett antal semantiska roller som inordnas under hyperrollerna subjekt och objekt. Subjektets hyperroll omfattar de semantiska rollerna agent, patient, percipient, resultat, beneficient, innehåll, modus, källa, riktning och instrument. Objektets hyperroll omfattar de semantiska rollerna patient, kausator, motagent, finitiv, motiv, komitativ och retributiv.

BEGREPPEN SUBJEKTIVA OCH OBJEKTIVA VERB

Enligt vissa forskare delas verb efter betydelse in i två större grupper: subjektiva och objektiva verb (Ufimceva 1980: 41, Jakaitienė 1988: 114, Krinickaitė 1997: 40–41). Som subjektiva betraktas de verb som betecknar handlingar förbundna med subjektet och som inte går utanför dess sfär. Objektiva verb betecknar handlingar riktade mot ett objekt, men som samtidigt behåller en förbindelse med subjektet. Subjektiva verb förutsätter alltså subjektförhållanden i satser och förutsätter inte objektförhållanden. Objektiva verb förutsätter däremot i första hand objektförhållanden, men också subjektförhållanden. Jämfört med objektförhållanden är subjektförhållanden prototypiska (Holvoet 1991: 50–51).

Om opersonliga verb bör sägas att vissa av dem, när de används i opersonliga satser, ansluter sig till de subjektiva verben (Jam nesiseka), medan andra ansluter sig till de objektiva (Man skauda galvą. Sulijo šieną. Mus iššaušo kelyje). När det inte finns något subjekt i satserna (Vakareja. Temsta) kan subjektet härledas ur talarens samlade erfarenhet. Det kan vara den talade situationens omgivning eller talarens synfält.

Av allt det som sagts framgår att indelningen av verb i subjektiva och objektiva motsvarar den gamla språkvetenskapliga traditionen att dela in verb i transitiva och intransitiva, och särskilt i transitiva och intransitiva i vid bemärkelse.

En sådan verbklassifikation bygger på begreppen handlingens subjekt och dess objekt. Om man skiljer ut de mest allmänna betydelserna hos verb – handling och tillstånd (i vid bemärkelse) – kan subjekt och objekt definieras i termer av semantiska funktioner (roller). Här följer man synsättet enligt vilket subjektet hos handlingspredikat betraktas som agent, mer sällan instrument, och hos tillståndspredikat som patient, percipient, beneficient, resultat och kontentyv. Som objekt betraktas hos handlingspredikat patient, resultat, beneficient,

146 |

STASĖ KRINICKAITĖ

instrument, kontentiv, finitativ och tillståndspredikatens kontragenter, percipienter, possessörer, kontentiv och resultat, aspekt.

Subjektets och objektets semantiska funktioner skiljs tydligt från de syntaktiska funktionerna subjekt och objekt, vilka beror på satsens syntaktiska struktur. I en passivkonstruktion som Laiškas buvo parašytas tėvo fyller till exempel ett objekt den semantiska subjektfunktionen (tėvo), medan satsens subjekt fyller objektfunktionen (laiškas).

När ett verb klassificeras som subjektorienterat eller objektorienterat måste man också beakta hur det används i den konkreta satsen, i bokstavlig eller överförd betydelse. Verben är ofta polysema, och vissa betydelser hos dem kan vara subjektorienterade, medan andra är objektorienterade. Det bör också framhållas att verb från olika lexikala och semantiska grupper förutsätter olika semantiska funktioner. Men även om man beaktar verbens lexikala och semantiska grupper kan man ännu inte förklara alla användningsvarianter eller all synonymi hos verben. Man bör komma ihåg att varje sats predikat motsvarar både vissa egenskaper hos situationen och sådana egenskaper som inte enbart bestäms av verbets betydelse (Rosen 1996: 191–223).

Denna artikel utgår från verbens närmaste omgivning i satser belagda i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne³(1993), Lietuvių kalbos žodyne (I–XIX, 1956–1999) och N. Sližienės Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodyne (I, 1994; II(1) 1998). Analyserade är också exempel på subjektorienterade och objektorienterade verb som artikelns författare har samlat in från journalistik, vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten, talspråk, folklore och skönlitteratur. Källorna till vanliga talspråksexempel anges inte.

En jämförelse av alla påträffade användningsfall av subjektorienterade och objektorienterade verb visar att olika lexikala grupper av subjektorienterade och objektorienterade verb kännetecknas av olika semantiska funktioner. Olika lexikala grupper av subjektorienterade och objektorienterade verb uppvisar också vissa särdrag i den närmaste omgivningen, och vissa grupper kännetecknas inte bara av vissa typiska aktanter utan även av fria led. Man kan hävda att verbens semantiska funktioner beror på deras lexikala betydelse (resp. lexikalsemantiska grupp) och på deras närmaste omgivning, där inte bara aktanter utan även fria led spelar en viktig roll.

När man talar om verbet som ett polysemt lexem och avser helheten av ordets betydelser, skiljer man också mellan grupperna SUBJEKT–OBJEKT- och OBJEKT–SUBJEKT-verb. Som subjekt–objekt-verb räknas sådana verb vars bokstavliga betydelser är subjektorienterade och överförda betydelser objektorienterade, eller sådana verb vars vanligare och mer typiska betydelser är subjektorienterade och mer sällsynta betydelser objektorienterade (t.ex. kimti, šalti, snypšti, šviesti). Objekt–subjekt-verbens bokstavliga betydelser är objektorienterade och deras överförda betydelser subjektorienterade; på samma sätt är deras vanligare och mer typiska betydelser objektorienterade, medan de mer sällsynta är subjektorienterade (t.ex. kalbėti, laikyti, laimėti). Eftersom samma verb, använt i olika betydelser, i varje enskilt fall är antingen subjektorienterat eller objektorienterat, utgörs de grundläggande verbgrupperna därför av subjektorienterade och objektorienterade verb. Grupperna subjekt–objekt- och objekt–subjekt-verb är relevanta att skilja åt endast när verben klassificeras som lexem och undersöks ur mer övergripande perspektiv, såsom transitivitetsteori, polysemi och typologi.

Det bör sägas att varken subjektorienterade eller objektorienterade verb som mer övergripande grupper hittills har undersökts särskilt mycket i språkvetenskapliga arbeten. Termerna subjektiniai, objektiniai är också mindre vanliga än intransityviniai, tranzityviniai. Termerna, som har en lång användningstradition,

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 147

tranzityviniai, intranzityviniai används fortfarande både i snäv och vid bemärkelse. I vid bemärkelse betecknar tranzityviniai objektorienterade verb, medan intranzityviniai betecknar subjektorienterade verb. Eftersom man i dagens språkvetenskap uppfattar verbbetydelsens komplexitet, är det vanligt i beskrivningar av olika språk i världen att tala om transitiva och intransitiva fraser (transitive, intransitive phrases), transitiva och intransitiva konstruktioner (transitive, intransitive construction), transitiva och intransitiva satser (transitive, intransitive clauses), transitiva och intransitiva strukturer (transitive, intransitive structures). Verbets transitivitet och intransitivitet är ett viktigt semantiskt och delvis även grammatiskt drag, användbart också för typologin. De betydelser som i åtminstone ett av världens språk markeras med morfologiska medel anses vara betydelsefulla för varje språk (Majsak 2000: 10).

Termerna Subjektinių ir objektinių för verb, vilka förknippas med semantik, används oftare inom rysk och litauisk språkvetenskap (Ufimtseva 1980: 44; Jakaitienė 1988: 114; Krinickaitė 1997: 39–41). När det gäller verbalsatser, där subjektorienterade och objektorienterade verb ofta fungerar som predikat, förefaller även termerna subjektorienterade och objektorienterade predikat (subject-oriented predicates, object-oriented predicates) vara lämpliga (jfr Venstra 2000: 882).

De sistnämnda predikatgrupperna är uppenbarligen de två största predikatgrupperna i litauiskan – HANDLINGS- och TILLSTÅNDSpredikat (i vid bemärkelse). Denna mest övergripande indelning av predikat räcker för att knyta begreppen subjekt och objekt till semantiska funktioner. De semantiska funktionerna hos handlings- och tillståndspredikat betraktade var för sig ingår i de mer övergripande grupperna av subjekt- och objektrelationer (Ambrazas 1986: 27).

Agentens semantiska funktion förknippas oftast med handlingspredikat, medan patientens, percipientens och beneficientens semantiska funktioner förknippas med tillståndspredikat. Subjekt definieras som agent för handlingspredikat och som patient, percipient eller beneficient för tillståndspredikat (Ambrazas 1986: 27):

TABELL 1. TYPER AV SUBJEKT- OCH OBJEKTRELATIONER

Semantiska relationer | Semantiska funktioner knutna till handlingspredikat | Semantiska funktioner knutna till tillståndspredikat Subjektorienterade | A (Atvažiavo svečių. Lietus suplakė rugius) | P (Stiklinė sudužo); PCP (Visi išgirdo triukšmą); B (Tėvai turėjo žemės) Objektorienterade | P (Mergaitė sudaužė stiklinę); R (Kaimynas iškasė griovį); B (Išsiunčiau laišką tėvams); I (Pagręžk smuiku) | CON (Aš nežinau kelio. Trūksta pinigų); R (Pinigai pavirto anglimis)

Objekt kan således definieras som patient, resultat, beneficient och instrument för handlingspredikat, samt som kontentiv och resultat för tillståndspredikat. Jämfört med objektrelationer är subjektrelationer prototypiska (jfr Holvoet 1991: 50–51).

148

STASĖ KRINICKAITĖ

SUBJEKTIVA VERB

Verben med subjektiv användning som betecknar handling förutsätter oftast den semantiska funktionen AGENT, t.ex.:

Ni slet dag och natt. (KONDR AŽL 50). Alla arbetar och skyndar sig. Modern arbetar omsorgsfullt utan uppehåll. Barnen stojar på gården. Kommissionen sammanträder.

Verben med subjektiv användning när de inte betecknar konkreta fysiska handlingar (instance of action), utan verksamhet av allmän karaktär, verksamhetens art (activity), närmar sig i betydelse objektiva verb som används utan objekt (i så kallad absolut användning), t.ex.: barnet talar, mamma kokar, pappa röker. Graden av agentivitet varierar; användningskontexten spelar också en betydande roll. Språkanvändare uppfattar inte på samma sätt om ett verb betecknar en viljemässig handling eller ett tillstånd. Detta kan förklaras av att motsättningen mellan subjekt och objekt i vissa kontexter är irrelevant och neutraliseras, eftersom subjekt och objekt ibland på referensnivå motsvarar ett och samma ting snarare än två (Krinickaitė 1997: 41; Ono 1999: 16). Man kan säga att detta också är en följd av språkets struktur, eftersom diskretheten hos språkliga enheter och kontinuumets icke-diskrethet i semantiken leder till gradvisa övergångar från en betydelse till en annan (Lykova 1999: 54–55).

Agentfunktionen är karakteristisk för substantiv som betecknar såväl levande varelser som livlösa ting och naturkrafter. Två huvudtyper av agent skiljs åt – agent₁ [A₁], karakteristisk för levande varelser, och agent₂ [A₂], karakteristisk för livlösa ting, naturkrafter och andra natur- och samhällsfenomen samt olika anordningar, maskiner och apparater som har en viss energi och därför kan utföra eller orsaka en handling, men saknar egen initiativförmåga (Sližienė 1994: 19).

Subjektets nominativ med agentfunktion kan utelämnas separat i satsen och underförstås av själva verbformen, t.ex.:

Varför sörjer du? Jag trevade omkring i mörkret. Vi körde hela natten. Jag hade knappt klivit över tröskeln. Han ljuger en rakt upp i ansiktet. Vi smög försiktigt omkring. Han gapar av förvåning.

₁Även verb som betecknar mental aktivitet eller beteende förutsätter agentfunktionen, jfr:

Barnet ler. Gästerna skrattade glatt. Varför är han så orolig? Flickorna anförtror sig. Varför gråter du – gråt inte! Eleven fantiserar. Den unge mannen tar sig friheter och följer inte lagarna. Modern uthärdar än så länge och säger ingenting. Systern blev förolämpad. Farbrodern skämtar. Flickan uppförde sig fint.

Det är verb som betecknar handlingar karakteristiska för människan både som levande varelse och som personlighet. I satser där verben le, skratta, vara orolig, sörja, gråta, bli förolämpad m.fl. fungerar som predikat, anger satsens övriga led ofta sättet på vilket handlingen utförs, dess kvalitativa och kvantitativa egenskaper, plats eller tid, men de är vanligen inte aktanter (dvs. valensbundna led), utan fria led. I satser med verb som betecknar verksamhetens art (arbeta hårt, slita, arbeta omsorgsfullt m.fl.) kan aktanter med objekt- och instrumentfunktion i vissa fall förekomma. Fria led som anger handlingens rumsliga och tidsliga parametrar skiljer inte en handling från en annan och kan förekomma i alla verbalsatser.

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 149

Handlingar som anses kännetecknande för människan som representant för en civilisation och en viss kultur kan indelas efter syfte: (1) ordnande handlingar; (2) bearbetande handlingar (förädlingshandlingar); (3) utvinnande handlingar (framställande): (a) materiella, (b) materiella–andliga handlingar, (c) andliga (mentala) (Stepanov 1997: 210). En sådan klassificering passar bättre för objektiva verb, även om den inte heller är främmande för subjektiva verb.

Rörelseverb som förutsätter den semantiska agentfunktionen betecknar handlingar som kännetecknar inte bara människan och alla levande varelser, utan också livlösa föremål, olika anordningar och naturkrafter. Förutom agenten kan andra aktanter förekomma – lokativ och direktiv (utgångspunkt, slutpunkt, väg). Lokativ och direktiv i satser med rörelseverb bidrar också till att skilja mellan verbens betydelser. T.ex.:

Alla kom tillbaka. Vem springer där borta? Längre bort vadade han genom vattnet. Vart lommar han med näsan i vädret? Barnen åker skridskor på isen. Skamsen smetade han ut. Eleverna gick längs vägen. Barnet klättrar uppför berget. Var lufsar alla omkring nu?

I satser med rörelseverb (liksom i andra verbala satser) spelar den semantiska samordningen mellan olika satskomponenter en viktig roll (Stepanov 1989: 16–17; Krinickaitė 1989: 167–168). I satser med rörelseverb är aktanter som fyller de semantiska funktionerna lokativ och direktiv vanliga, liksom fria satsled med olika rörelse- och orienteringsbetydelser (se Valiulytė 1998: 23–25).

Bina surrar omkring bikupan. De seglade från Nemunas avlägsna trakter (Cv). Och jag tog hissen och åkte upp ytterligare tre våningar. Vart rusar de där människorna? Mössen myllrar under halmen. Fåglarna flyger söderut. Katten smyger fram mot sparvarna. Haren rusar över fälten. Det enda fönstret vette mot den dystra, igenvuxna gården (BUBN K 106). Om inte – dra hemifrån! (BUBN K 105).

När agenten är en människa förekommer aktanter med instrumentell semantisk funktion oftare tillsammans med rörelseverb (seglar med vindsurfbräda), och även fria satsled som betecknar en andra agent (vi flyger med min bror), motiv (åk för mig), syfte (vi åker efter ved) och ersättning (jag åkte tillbaka för två litas) förekommer oftare.

Satsdelar som uttrycker funktionerna modus, kvantitativ, lokativ och i synnerhet direktiv (Ab, Ad, VIA) är vanliga i satser med alla rörelseverb. T.ex.:

Han kommer inte tillbaka på länge – jag började bli orolig. Jag går hem. Vart tränger du dig fram, ser du inte att det inte finns plats? Jag rusade ut genom dörren. Sedan hoppade han upp på cykeln och for tillbaka (Avyž STM 353). Vi åkte till lagunen längs en kuperad väg genom rödjordslandskapet. Han strövar omkring i den vida världen. Varför vadar du genom gyttjan, du kan gå över torrare mark. Tre män och en kvinna, ledsagade av Balys Adamonis, vandrade långsamt fram till den stängda saldörren medan de småpratade (BUBN K 91). Han springer genom en gård, rusar in på en gårdsplan [...], och flämtande springer han uppför sluttningen (BUBN NRŽ 280).

Av användningen av rörelseverb som betecknar förflyttning hos människan, andra levande varelser och föremål framgår att det ofta är viktigt för talaren att ange endast ett visst rörelsesegment eller andra rörelseparametrar, t.ex.:

150 |

STASĖ KRINICKAITĖ

Kor sitter i flocken. Vi söker skydd under tak så att vi inte blir genomblöta. Šarange varangė kurar ihop sig under bänken (FLK).

Eftersom verbets betydelse är komplex finns det i många fall inga skarpa gränser mellan verbens lexikala grupper. Förflyttningsverb är närbesläktade med verb som betecknar förändring av position, jfr: sätta sig, lägga sig, klättra (upp till andra våningen), liksom verb som betecknar position i rummet (ligga, sitta, hänga, dingla, gunga), vilka förutsätter en agent och en lokativ samt en direktiv. Exempel:

Han stod själv på huvudet en timme varje dag och försökte övertala andra att följa hans exempel (SIR GIR K 20). Du ska inte sitta mig på nacken (BUBN K 105).

I denna grupp finns många reflexiva verb som kännetecknas av betydelsen att ändra position i rummet (klänga, hänga sig fast, kröka ihop sig m.fl.). Exempel:

Barnet brukade kröka ihop sig på bänken och sova hela nätterna. Vi kröker ihop oss vid granen, på någon rot; lägg huvudet mot granen – så somnar man genast. Böj dig ner så att du inte stöter dig.

Verben med subjektiv handlingsbetydelse förutsätter endast sällan den semantiska funktionen INSTRUMENT. Exempel:

En stor [person] spelar på blåsinstrument. Någonstans långt borta spelade ett dragspel. Ataiđi trimtai.

Den agentsemantiska funktion som förutsätts av subjektiva verb är typisk för livlösa föremål, naturkrafter, natur- och samhällsföreteelser samt olika anordningar, maskiner och apparater med energiegenskaper, som kan utföra eller orsaka en handling men saknar egen initiativförmåga, till exempel:

Rymdfarkosten anlände till Jupiter i augusti 1988. Rymdsonden kommer att skiljas från orbitalmodulen (SP). Vindflöjeln snurrar. Raketen lyfte. Bussen kör. Fartyget närmar sig stranden.

Ord som betecknar denna funktion kan delas in i underklasser beroende på vad som är agent₂ – ett livlöst föremål, en naturkraft, en orsak eller ett redskap för handlingen – jfr:

Vattnet forsar fram i bäckar. Blixten blixtrar. Vinden blåser. En vårvind fläktar. Kölden biter. Det enda som hörs är tystnadens sus.

Vanliga är fall där agenten är en levande varelse som gör något ofrivilligt, utan initiativ. Därför kan man tala om vissa GRADER AV AGENTIV AKTIVITET, beroende på i vilken utsträckning situationen uppfattas som kontrollerad eller okontrollerad av agenten (Holvoet 1991: 164). En situation som inte kontrolleras av agenten betecknas av reflexiva verb med spontan betydelse. Exempel:

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI

151

Ville lura någon annan, men lurade själv [A₁]. Jag stänkte ner mig överallt på gatan. Jag räknade fel till min stora förtret. Barnet skvätte vatten på sig.

För tillståndssubjektiva verb är den förväntade semantiska funktionen PATIENT karakteristisk: funktionen som mottagare av en handlings påverkan eller bärare av ett tillstånd, vilken är typisk såväl för levande som för livlösa ting, liksom för abstrakta företeelser (Sližienė 1994: 20). Detta gäller särskilt de så kallade intransitiva verb som betecknar spontana skeenden. Ex.:

Den sjuke kippar efter andan och får inte tillbaka andan. Sonen har feber. Flickan är sjuk.

När patientfunktionen gäller en människa kan den, beroende på sammanhanget, ibland vara svår att skilja från agentens₁ funktion, jfr.:

Barnet slumrar redan. Han fryser över hela kroppen. Hon stönar av smärta. Spädbarnet skriker. Barnet lugnade sig. Jag vaknade tidigt. Pojken har tråkigt.

Patientfunktionen är betydligt tydligare när den gäller livlösa ting. Ibland kan man dock, till exempel när man talar om växter, också ana ett visst inslag av agentivitet. Ex.:

Gräset började växa. Rågen gror redan. Asken får löv. Skotten blir vedartade. Rågen mognar vid skogsbrynet. Träden växer inte i skuggan. Rågen går redan i ax. Kålen frodas här. Gräset sträcker på sig. Gräset grönskar. Äppelträden blommar.

Ett inslag av agentivitet märks också i de fall då patientfunktionen förutsätts av verb för föränderliga tillstånd, även kallade verb för dynamiska spontana tillstånd, t.ex.:

Tornet lutar åt sidan. Äpplena får till och med grenarna att böja sig. Kardborrarna fastnar på kläderna. Trädets inre sjunker ihop. Rök bolmar ur skorstenen. Vagnen sjönk ner i gyttjan. Stenen sjunker. Marken öppnade sig.

VERB FÖR SYNLIGT TILLSTÅND förutsätter också den semantiska funktionen PATIENT. Ex.:

Bakom trädgården bredde fälten ut sig. Stenen ligger mitt på vägen. Båten ligger förankrad i sjön. De kala grenarna sticker upp. Bergen tornar upp sig i fjärran. Trädets grenar hänger neråt. Mellan kullarna ligger sjöar och glittrar. Alldeles intill oss gapade en djup avgrund. Svamparna lyser i olika färger mellan träden. Linet blommar blått. Skogen skiftar blått i fjärran.

Dessa verb ligger nära de intransitiva verben för spontana skeenden, jfr.:

Ditt hår börjar redan gråna.

I de fall då verb betecknar djurs tillstånd närmar sig patientfunktionen agentens₁ funktion. Ex.:

152 |

STASĖ KRINICKAITĖ

Någon gömmer sig i stugan. Någon skymtade i mörkret. En räv lurar i hålan.

I satser med intransitiva verb som betecknar förändring av tillstånd är patientfunktionen typisk för substantiv som betecknar livlösa föremål eller ämnen, t.ex.:

Floden svämmar över. Floden sjunker. Vår flod blir allt grundare. Av värmen blir honungen flytande. En maskin som inte smörjs slits mycket. Hans ben multnar redan under jorden. Tänderna blir dåliga (håliga). Grunden har satt sig. Tomaterna rodnar. Lampans veke förkolnar. Sockret smälter. Talg stelnar. Agnarna faller sönder. Mjölken surnar redan. En gammal fårticka blir sladdrig. Fuktigt mjöl härsknar snabbt. Isen blir genomskinlig i solen. Kvicksilvret i termometerns pelare gled inte längre uppåt (AVYŽ STM 478).

På liknande sätt tillskrivs även kroppsdelar patientens semantiska funktion, t.ex.:

Händerna darrar. Händerna blir skrynkliga. Ansiktet bleknar. Ögonen tåras i motvinden. Potatisen gör händerna sträva. Läpparna spricker i den heta solen. Huvudet blir kalt. Huden mjuknar.

Patientens semantiska funktion förutsätts också hos intransitiva verb som betecknar meteorologiska och andra naturfenomen, t.ex.:

Kylan lättar. Vinden mojnar. Dimman stiger. Dagg faller. Vädret blir varmare och sämre. Snötäcket blir tunnare. Himlen började ljusna. Natten blev allt mörkare. Långsamt började den klara himlens ljus slockna (BUBN K 94).

I satser med ljudverb ligger patientfunktionen ganska nära agentfunktionen. T.ex.:

En röst ekar i skogen. Löven prasslar. Små klockor pinglar. Vapnen klirrar. Av skottlossningen skallrar till och med fönstren. Skogen susar. Isen knastrade. Kärlen skramlar i skåpet. Äpplena dunsar när de faller. När vinden blåser susar skogen.

När det i talprocessen är viktigt att skilja agenten från patienten är dessa två semantiska funktioner tillräckligt tydligt avgränsade. Det finns fall där situationer i detta avseende tolkas som synkretiska och agentens och patientens semantiska funktioner skiljs åt utifrån en vidare kontext. Vid behov kan talaren använda ytterligare uttrycksmedel som hjälper till att skilja agenten från patienten.

Patientens semantiska funktion är typisk även för substantiv som betecknar abstrakta företeelser, t.ex.:

Tillståndet försämras. Kärnan blir tydlig. Stämningarna förändras ständigt. Hans hälsa försämras. Synen blir svagare. Och Marius aptit växte i proportion till antalet dagar han gått hungrig (AVYŽ STM 483).

I satser med existensverb är patientens semantiska funktion uppenbar (till existensverben räknas även verb som betecknar uppkomst, jfr Valeika 1998: 63). T.ex.:

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 153

Det fanns tre bröder. Det fanns en smedja, och den rasade medan den fortfarande var i bruk. Absolut vattenförsvar finns inte alls i naturen. På kvällen dök det upp myggor. Skafferiet blev fullt av möss.

Den semantiska funktionen PERCEPTÖR – den som upplever ett psykiskt tillstånd – impliceras av perceptionsverb. T.ex.:

Modern blev ledsen. Berättaren är orolig. Hunden raggade upp sig. Flickan blev förvirrad. Fadern spetsade öronen. Barnet blev bedrövat. Hon blev verkligen bekymrad. Hästen är skygg. Kattungarna kan redan se.

Perceptörens funktion i meningar kan uttryckas inte bara med nominativ, utan också med dativ, t.ex.:

Jag kan inte se. Han tycker om deckare. Vi tycker inte om fläsk. Hur verkar det för dig?

Subjektiva verb med betydelse av tillstånd implicerar också den semantiska funktionen BENEFICIENT – handlingens adressat, mottagare – som i meningar oftast realiseras med dativ. T.ex.:

Han har tur. Det går bra för barnen. Hur går det för dig? Det går honom inte bra med arbetet.

Den semantiska funktionen RESULTAT förutses relativt sällan av subjektiva verb. Den kan påträffas endast i meningar med verb som uttrycker ett tillstånd i förändring, t.ex.:

Det uppstod oväsen. Krig bröt ut. Ett samtal tog form. Jordskorpan skiktades. När gas brinner bildas kolmonoxid. Förvirring bröt ut. Svampar växer fram.

I allmänhet förutses den semantiska funktionen resultat oftare av objektiva verb. Endast verb som uttrycker ett tillstånd i förändring förutsätter dessutom den semantiska funktionen INNEHÅLL, som också är ganska sällsynt, t.ex.:

En sång ljuder. Det blev ett missförstånd. En olycka inträffade.

Sammanfattningsvis bör det sägas att när subjektiva verb fungerar som predikat omfattar subjektets hyperfunktion de semantiska funktionerna agent₁, agent₂, patient, perceptör, resultat, beneficient, innehåll och instrument. Var och en av dessa funktioner förutses av verb ur mer eller mindre avgränsade lexikalsemantiska grupper.

OBJEKTIVA VERB

Grupperna av subjektiva och objektiva verb är inte likvärdiga och symmetriska i förhållande till varandra. Subjektrelationer är oftare predikativa. Även uttrycket för objektrelationer är dock viktigt och särpräglat för varje språk. De mest kända lingvistiska universalia är syntaktiska subjekt och transitiva satser eller, mer exakt uttryckt, deras konceptuella och funktionella motsvarigheter eller arketyper (Beck 2000: 277). Det är dock bara möjligt att systematisera hela denna

154 |

STASĖ KRINICKAITĖ

mångfald av uttrycksmedel i ett språk och mellan olika språk främst med utgångspunkt i semantiken. Semantiken hos vissa objektiva verb har redan undersökts i någon mån. Som tidigare nämnts har man också konstaterat att handlingspredikat vanligen har därtill knutna semantiska funktioner för patient (Flickan slog sönder glaset), resultat (Grannen grävde ett dike), beneficient (Jag skickade ett brev till föräldrarna), instrument (Spela lite på fiolen) (Ambrazas 1986: 27).

De semantiska funktioner som förknippas med tillståndspredikat är kontentiv (Jag känner inte till vägen. Det råder brist på pengar), resultat (Pengarna förvandlades till kol) (ibid.).

Exemplen på användningen av objektiva verb visar att även de förutsedda semantiska funktioner som formar subjektets hyperfunktion varierar. De semantiska funktioner som ligger till grund för såväl subjektets som objektets hyperfunktioner impliceras av objektiva verb från olika lexikala semantiska grupper.

Den största andelen objektiva verb utgörs av verb med handlingsbetydelse. Dessa verb förutsätter den semantiska agentfunktionen och implicerar dessutom den semantiska patientfunktionen. Exempel:

Förr, när man tröskade, trampade man rågen med hästar (ŠTS). Männen slår ängarna. Knåda degen, annars blir klimparna smaklösa (SKR). Den som bär kärvar blir rik. De torkade dig grön [om humle] (LKŽ_u 1024). Barnen smutsade ner rummets väggar.

Den semantiska patientfunktionen är typisk för substantiv som betecknar både föremål som (1) existerar före handlingen och föremål som (2) skapas under handlingen. I det senare fallet kan det vara svårt att skilja patientens semantiska funktion från resultatets. I språkvetenskapliga arbeten som behandlar transitivitetsproblem kallas den första betydelsen (handlingens objekt förändras till följd av handlingens påverkan) effektiv, medan den andra (handlingens objekt är handlingens resultat) kallas ineffektiv (Stepanov 1975: 169). Jfr:

Pojken hugger ved. Arbetarna bereder foder. Groparna för plantorna grävde jag på hösten. Han byggde sig en båt.

Kriteriet effektivitet kontra ineffektivitet hjälper till att skilja resultatets semantiska funktion från patientens, vilken återfinns exempelvis i följande satser:

Aurelija knycklade näsduken och snörvlade (BUBN K 110). Jag skulle ta på mig regnrocken. Adelaida Didžiulienė tog på sig den svarta klänningen och gick ut ur sitt trånga rum (RIMK). Antanina hade skor på sig (SLUCK R IV 473).

Den semantiska patientfunktionen som realiseras i satser får olika nyanser. Först bör man dock urskilja de grundläggande kännetecknen för den semantiska funktionen. Dessutom är predikatets egen komponentstruktur och aktanternas referentiella egenskaper viktiga för satsanalysen (Ambrazas 1986: 28).

Det är också möjligt att systematisera variationen i handlingsrelationen till subjektet och objektet med hänsyn till hur tydligt denna relation framträder, jfr:

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 155

Automato plienas šaldė tavo rankas (BUBN NRŽ 188). Štai tenai ima žybčioti ir už (=po) kiek laiko sudrebina žemę trenksmas – sprogsta sunkios bombos, mūšiškiai daužo vokiečių pusėje esančią geležinkelio stotį (SP). Remas juda bėgiais išilgai sienos ir kloja keramikines (=keramines) plyteles [apie robotą] (SP). Kada nors žaibas trenks į plataną, jis virs tiesiai ant namo ir jį sugriaus.

Relationen manifesteras tydligast när en energikälla anges, vars energi kontrolleras och styrs och påverkar ett objekt som befinner sig utanför subjektets sfär. Relationen kan dock vara svår att urskilja om det är oklart huruvida det över huvud taget finns någon kraft- eller energikälla. En relation av medelhög grad innebär att energin inte är styrd eller inte påverkar ett objekt i omgivningen (Voorst 1996: 227–245).

Därför kan man säga att de tydligaste objektiva verben är sådana som också implicerar den semantiska funktionen KAUSATOR. T.ex.:

Du slösar bort dyrbar tid för dig själv och andra och bromsar den vetenskapliga utvecklingen för dem som vill bilda sig och upplysa andra (ANDR T 11). Glendale-kyrkogården nämndes inte alls för att jag skulle göra dig rörd (SIR GIR K 162).

Handlingsrelationen till objektet manifesteras tydligt i satser med verb som förutsätter den semantiska funktionen RESULTAT. Det rör sig framför allt om verb med betydelsen ’handling’, som samtidigt implicerar den semantiska funktionen agent eller kausator. Agenten är här oftast handlingens initiativtagare, som utför handlingen medvetet. Detta gäller i första hand så kallade materiella handlingar, t.ex.:

Hon öste upp det gröna vinet och vattnade den lilla liljan (FLK). Det var farbror som skällde ut honom och sade: ”Hör du, du kommer att locka hit regnet”, till Mikas (DOVYD NK 37).

När agenten är en människa förekommer det inte sällan också aktanter med en angiven instrumentfunktion i sådana satser.

Den semantiska resultatfunktionen är oftast typisk för substantiv som betecknar material, instrument, olika attribut, mål, slutprodukter och tillstånd. T.ex.:

Man kan inte baka bröd av agnar. Nöden gör även de fega modiga. Hälsan samlar rikedomar. Bädda en plats åt ordet som åt en gäst. Vad folk säger – det sprids vidare. På sommaren gav de täta snåren av träd fågeln skydd.

Beroende på vilket verb det är och vilken betydelse det har är den semantiska resultatfunktionen inte heller helt likartad – resultatet är direkt eller indirekt. Ofta betecknas indirekt påverkan av verb med handlingsbetydelse, som även implicerar den semantiska funktionen kausator, jfr.:

Vinden virvlade upp dammet och blåste bort tidningarna.

156 |

STASĖ KRINICKAITĖ

Resultatets semantiska funktion impliceras av såväl resultativa som kausativa och anskaffande verb. Anskaffande verb förutsätter dock semantiska funktioner för en kausator och ett indirekt resultat. Exempel:

Fadern lät sy upp en kostym åt sig. Efter att en gång ha låtit sy en uniform av svart, hemvävt ylletyg – vävt av moster – och blivit en riktig gymnasist tog Algirdas Šaknys på allvar itu med arbetet (MIKEL LL 546). Jag lät fem unga bröder komma hit, jag for hit med sex bruna hästar (FLK). Efter att ha gått igenom den thomistiska filosofins skola introducerade han existentialismen i Litauen (JUŠK).

Resultatets semantiska funktion förutsätts ofta också av handlingsverb som betecknar intellektuella (mentala) handlingar. Exempel:

Skådespelerskan skapade en roll med stor inre kraft. Hon gjorde upp räkenskaperna för sina trettiotre år. Grotus skapade först i världen elektrolysteorin (SP).

Resultatets semantiska funktion är ganska ofta endast underförstådd av handlingsverb och uttrycks inte, utan är endast inkorporerad i själva verbets betydelse, exempelvis:

Jag plöjde åkern och sjöng vackert (FLK). Fadern fårar jorden. Han timrar stugor och lägger tak.

Å andra sidan kan man säga detta endast om enskilda meningar. Den implicerade funktionen kan realiseras i den följande texten.

Verbgrupper som förutsätter vissa semantiska funktioner är emellertid inte enbart avledningsgrupper – de är lexikala semantiska grupper. Även kausativa verb betraktas som en lexikal semantisk grupp, som omfattar både primära och avledda verb. I den semantiska strukturen hos meningar där kausativa verb fungerar som predikat urskiljs följande semantiska komponenter: (1) den kausativa agenten, (2) processen, (3) den påverkade personen eller saken, (4) det resulterande tillståndet (eller attributet) eller den slutliga processen (Valeika 1998: 22). Utöver agentfunktionen, som är gemensam för alla objektiva verb, implicerar kausativa verb semantiska funktioner för patient och resultat. Jämfört med alla objektiva verb är den agentfunktion som kausativa verb implicerar typisk för substantiv som betecknar handlingens initiativtagare, och mer sällan för substantiv som betecknar handlingens utförare, instrument eller kroppsdelar. Patientfunktionen är mer typisk för substantiv som betecknar material, ändamål, tillstånd, slutprodukt eller kroppsdelar.

En liten del av de objektiva verben förutsätter en KAUSATIV semantisk funktion. Exempel:

Det går inte att uthärda smärtan. Hennes ögon strålade av glädje / glädje. Skyll först på dig själv. Dedikationen under fotografiet vittnade om tillgivenhet för Luiza (SIR GIR K 173).

I meningar realiseras kausativen inte bara genom ackusativ utan också genom instrumentalis och genitiv med prepositionen dėl, exempelvis:

Han anklagade honom för vanvård / på grund av vanvård.

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 157

Sedan gammalt har man ansett att ackusativ eller genitiv som styrs av verb som betecknar en reaktion uttrycker orsak. Men när dessa verb förs in i den bredare gruppen tillståndsverb är denna betydelse inte uppenbar. Jfr:

Tänk dig – han blev rädd för en varg (MIKUL). Om Spinas är sjuk och jag tänker vårda honom, kanske är jag rädd för hans skull, inte för mitt eget öde! (MART MD 77). Hon utstrålade en viss charm.

I dessa meningar tenderar dagens forskare att redan urskilja kontentyvets semantiska funktion. KONTENTYVETS semantiska funktion framgår tydligt av talverb, t.ex.:

Han nämnde inte händelsen med ett enda ord (KONDR AŽL 105). Ferdinand tyckte om att orera om sådana och avundades de lyckligt lottade deras ära och honorar (SLUCK R IV 466). Säg åtminstone ett kort litet ord.

Kontentyvet realiseras inte bara av ackusativ, utan också av ackusativ med prepositioner, nominativ, genitiv och olika uttrycksmedel i texten. T.ex.:

”Tjänarinna eller drottning?” frågade en gång de litauiska dokumentärfilmsskaparna öppet när de talade om matematik (SP). Den franske poeten Paul Valéry talade om en orkester av alla möjliga universella ljud (SP). Han berättade allt uppriktigt (AVYŽ STM 497). Men för den som har fått uppleva dramatiken i segrar och nederlag på hög höjd öppnar den här boken sitt innehåll, fyllt av betydelser och meningsskiftningar (SP). Först när man står stadigt på marken kan man tränga in i verklighetens djupaste lager och genom den synliga verkligheten skönja den osynliga (IR 36). Och när du kommer till hennes gård ska du inte se dig omkring åt alla håll, utan först säga god morgon (BALČ).

Kontentyvets semantiska funktion är tydligare definierad hos talverb än hos andra verb med handlingsbetydelse. Detta beror på en tendens som observeras i många av världens språk: att identifiera handlingens objekt med dess innehåll, jfr.: Jag drack två glas. Talverb signalerar och tolkar genom sina lexikala betydelser redan den verksamhet som förknippas med innehåll, och därför kan de anses bäst representera kontentyvets semantiska funktion. T.ex.:

Folk på bussen pratar glatt om vinterkylan och pimpelfisket (BUBN NRŽ 283). Jag talar om det förflutna, jag talar om framtiden, jag talar om sådant som ingen ska säga eller upprepa, sade den gamle eken (DOV NK 35). Vilket nonsens hon pratade (BUBN NRŽ 185). Jag skriver inte om de mindre olyckor som inträffade under boksmugglartiden (JOV). Och när dessa doriska kolonner rasar [...], kommer de till och med med sitt stoft att vittna om den mänskliga existensens odödlighet (SIR GIR K 261).

Kontentyvets semantiska funktion impliceras också av andra verb med handlingsbetydelse, även om man måste medge att kontentyvets betydelse vanligen är svår att skilja från betydelserna patient, resultat, finithet och aspekt. T.ex.:

Du stampade på stället och blåste ut bollar av varm andedräkt (BUBN NRŽ 188). Den vinden ”blåses” inte av själva solen, utan av dess korona – en silverfärgad plasmasfär (SP). Jag reser från Skauduva, sade han tyst,

158 |

STASĖ KRINICKAITĖ

andades helt enkelt fram orden med en suck (BUBN K 262). Förmodligen kan tystnad, snarare än ord, bäst uttrycka ett hot (SIR GIR K 206). De skrattar eller flämtar och uttrycker därigenom hycklande medkänsla och medlidande (RADZ PV II 433). Eftersom det är omöjligt att slutgiltigt avgöra frågan om den gudinna som Tacitus nämner, skulle man vilja lägga fram följande resonemang (SP). Ack, vad skickligt min första lärare kunde allt detta! (SP). Studenterna skämtade och hittade på upptåg (SIR GIR K 126). När apparaten sänker sig mot Jupiter kommer den att överföra (=sänker sig) data om dess atmosfärs kemiska sammansättning (=överföra) (SP).

Den semantiska funktionen hos kontentyv förutsätts också av perceptionsverb, även om den i meningar är svårare att skilja från finitets- och kausativfunktionerna, t.ex.:

Jag tittade på fotografierna som hängde på väggen (SIR GIR K 173). Jag lyssnade på en historia som utspelade sig för inte så länge sedan (SIR GIR K 180). Man vill inte tro sina ögon när man ser en motsvarande italiensk version (SP). Jag betraktade de förbiflimrande landskapen i norra Tyskland (SIR GIR K 116). Vet man verkligen när ett visst humör faller över en berömd bekant, så att man måste pröva honom i alla möjliga situationer (ANDR T 88).

Här finns en skillnad mellan verbparen titta – se, lyssna – höra, eftersom de första betecknar viljemässiga handlingar och de andra ofrivilliga, jfr:

Det är inte för inte som arbetarna blänger snett på dig som på en främling (JOS UD 21). De tittar, men ser inte. Jag hör det för första gången. Lyssna på vad den gamle säger.

Verb som betecknar viljemässiga handlingar implicerar den semantiska funktionen hos kontentyv, som är svårare att avgränsa från finitetsfunktionen. Däremot förutsätter verb som betecknar ofrivilliga handlingar en semantisk funktion hos kontentyv med en viss kausativ nyans. T.ex.:

Jag bröt / bröt av armen. Han knäckte / fick nacken ur led. Klackarna klapprade högt och otåligt iväg.

I allmänhet betraktas meningen Barnet stukade foten som ett typiskt exempel med realiserad semantisk funktion hos kontentyv (Sližienė 1994: 22). Den kausativa nyansen är mer påtaglig i meningar med perceptionsverb, t.ex.:

Rūta kände den milda doften av löv och hörde hur de sköra stjälkarna sviktade och prasslade när man rörde vid dem (BALT R Š 297). Han hann ge mig en puss på handen, och på den kände jag fortfarande beröringen av torra läppar (MART MD 79). Jag såg snö, mycket snö. Den gamle gick ut i skogen för att samla ved och fick syn på ett bo i ett träd (ŠŽ 26). Du ser honom utbredd omkring dig som en mörk bondkvinnas sjal. På kvällen drog en orkan in, och vi hörde klockorna ringa (SIR GIR K 25).

I semantiska studier har man sedan länge noterat att det kontentyv som perceptionsverb förutsätter i själva verket är orsaken till handlingen, det vill säga orsaken som framkallar en reaktion hos den som uppfattar. Nutida forskare tenderar att i sådana meningar urskilja kontentyvets seman-

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI

159

… objektfunktionen, tydligen på grund av analogin med den särskilt stora gruppen verb som betecknar olika slags intellektuell verksamhet.

I satser med verb som betecknar olika slags intellektuell verksamhet förutsätter verben den semantiska kontentivfunktionen, jfr:

När jag gick hit tänkte jag igenom mycket (Jos UD 307). Och till slut kan du inte längre minnas vare sig hur de såg ut eller vad de hette i efternamn (SIR GIR K 206). I flottan löser man inte vetenskapliga problem (SIR GIR K 46). Fysiker löser framgångsrikt problem inom laserfysik och laserteknik. Biologernas intressen är breda; kanske utforskar de livet i permafrostens lager (SIR GIR K 328). Svara på frågan: vad föreslår du att man ska tvivla på? (BUBN K 179). Vi förvånades inte längre över de blommande träden (SIR GIR K 227). Jag var inte berusad av sådant då. Och hur avundsjuka de var på hem där någon väntade under dessa timmar... (SP).

I satser realiseras kontentiven av ackusativ, instrumentalis och genitiv med prepositionen dėl. Fall med tautologisk ackusativ och instrumentalis är vanliga; i den beskrivna situationen motsvarar de inget referent, och verbets betydelse ger i sig en övergripande bild av handlingen (Sližienė 1994: 34). Exempel:

Människor, fåglar, solen och skalbaggarna gör sitt (ANDRIUS T 25). Han tog några snabba steg och vacklade sedan (BUBN K 186). Vi grät dessa tårar (LKŽ_XVIII 756).

Sådana ordkombinationer används också för att beskriva vissa egenskaper hos handlingar och processer, exempelvis:

Teatern levde åter sitt vanliga liv (SP). När en människa lever ett enkelt, alls inte heroiskt liv (IR 505). Denna kamp och sanning som vi lever efter (IR 126). Den här människan hemsöks inte av samvetskval över vilket slags liv hennes barn lever (SP).

Tautologiska ordkombinationer med ackusativ och instrumentalis har ofta expressiva och stilistiska konnotationer. Exempel:

Nästan alla teg, och nästan alla satt och grubblade på sitt (MIKEL PK 247). Hur jag levde och vilket elände jag utstod (MAC). Jag slumrade en liten stund (FLK). Jag sjöng alla sånger (FLK).

Många verb med handlingsbetydelse förutsätter den semantiska INSTRUMENTfunktionen, till exempel:

Jag gräver upp bädden med en spade. Klockorna ringer igen.

Detta är fall av så kallad svag rektion, men de hör till sfären för objektiva relationer. Den semantiska instrumentfunktionen förutsätts också av verb som betecknar handlingar utförda med kroppsdelar och som liknar gester som signalerar vissa tillstånd (nicka, nicka med huvudet / huvudet; vifta med händerna / händerna; sprattla med benen / benen osv.). Jfr:

160 |

STASĖ KRINICKAITĖ

Och åter blev han tyst; han lyssnade bara och nickade ibland till och med motvilligt på huvudet. Troligen var det någon annan som fick hans huvud att nicka (MIKEL LL 385). Sedan skakade han plötsligt på huvudet och sköt undan det tunga bläckhuset av marmor (MIKEL PK 193). Försörjaren [kon] frustar av belåtenhet, suckar djupt och rör på svansen som en lat hund, och sedan skakar den på huvudet (MIKEL LL 394). Varför viftar du på huvudet som ett sto, lilla gumma? frågade han [barnet] till slut en gång (MIKEL PK 191).

Variationen mellan ackusativ och instrumentalis gör det möjligt att förmedla nyanser av handlingens avsiktlighet (ackusativ) och handlingens ofrivillighet (instrumentalis). När instrumentets semantiska funktion är karakteristisk för substantiv som betecknar kroppsdelar hos människan, kan denna funktion beskrivas både som patient (när den uttrycks med ackusativ) och som instrument (när den uttrycks med instrumentalis) (jfr Sližienė 1994: 396–397):

”Slet av bladet från trädet som vinden”, skakade Vizgirdienė på huvudet (RADZ PV, 76). Var och en försökte smeka hans hår, medan de rodnande viskade något och nickade med huvudena (BUBN NRŽ 266).

Verb med handlings- och tillståndsbetydelse som betecknar önskan, strävan, sökande och liknande förutsätter ofta den semantiska funktionen FINITIV, t.ex.:

I den labyrint av huvuden letade jag efter ett hus (SIR GIR K 93). Hon sträckte sig efter ett glas kompott (BUBN K 115). Senare längtade jag efter den musiken (SIR GIR K 211). Du känner väl till att den tänkande unga generationen längtar efter en komplicerad, osminkad sanning i litteraturen, en sanning som aktiverar och fostrar den (IR 491).

Den semantiska funktionen FINITIV förutsätts också av verb för rörelse och intellektuell verksamhet, t.ex.:

Till och med räven och mårdhunden håller sig undan minken (SP). Eller har du kanske inte helt rent samvete, eftersom du undviker gudfadern? (MIKEL LL 378). Till en början drog jag mig för de där plikterna (IR 54). När ska jag äntligen bli av med de människor jag råkade lära känna? (SIR GIR K 329). Sådant skapande får större genomslag (IR 257).

I meningar realiseras den semantiska funktionen FINITIV oftast med genitiv, mer sällan med ackusativ eller instrumentalis. Genitiv för ändamål med infinitiv är också vanligt i sådana meningar, t.ex.:

Du tog en sväng och simmade över till den andra stranden för att samla flinta (KUNČ MMP 95). Flickan glömmer allt och skyndar på den gamle så att han snabbare ska gå och titta på tåget (BUBN NRŽ 283).

Verb med handlingsbetydelse kan också förutsätta den semantiska funktionen KONTRAGENT, t.ex.:

Grupp I tävlar mot grupp II. Pojkarna drabbade samman med tjuvarna.

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 161

I meningarna uttrycks kontragenten oftast med instrumental med prepositionen su, ackusativ med prepositionen prieš eller dativ.

Man kan också urskilja KOMPOSITIVETS semantiska funktion, som förutsätts av verb som betecknar framställningshandlingar, t.ex.: (su)daryti, (su)laužti, (su)megzti, (su)nerti, (su)pinti, (su)sintetinti (iš ko?). Exempel:

Jag vävde en liten matta av bomulls- och silkestrådar. Hon flätar en korg av videkvistar (DLKŽ 557). Jag virkade vantar av restmaterial. Av rapsolja och sprit syntetiserade man etanol.

Denna semantiska funktion kan emellertid också inordnas under den betydligt bredare källfunktionen, jfr: de fick ett lån från banken; bad morbror att lämna ifrån sig hästen; framför honom våra hälsningar; från lönen dras inkomstskatt (Sl žienė 1994: 22).

Verb för intellektuell verksamhet förutsätter KOMPARATIVETS semantiska funktion. Andra forskare kallar denna funktion också aspektens semantiska funktion (Jakaitienė 1988: 63). Den är jämförelsens standardfunktion, jämförelseledets funktion. Exempel:

Deras sätt att tala skiljer sig från vårt. För han skiljer agnarna från vetet. Dottern blev lik sin mor. Gåvornas berg tornade upp sig som en pyramid (SP). Trumpetaren M. Andare liknar en nationalhjälte (SP). Hon växte sin mor över huvudet. Den fortsatta ovissheten skulle överstiga hennes krafter (MIKEL LL 176).

I meningarna realiseras komparativet med dativ, ackusativ, genitiv med prepositionen nuo eller instrumental med prepositionen su.

Vissa verb med handlingsbetydelse förutsätter BENEFICIENTENS semantiska funktion. Beneficienten motsvaras oftast av dativ, exempelvis:

De gav mig en kulspetspenna. Han ackompanjerar mig.

När verb med betydelsen tillstånd implicerar beneficientens semantiska funktion realiseras beneficienten oftast med ackusativ, partitiv genitiv och ibland dativ. I dessa fall är den semantiska funktion som verben förutsätter svårare att definiera och kallas av andra forskare också en separat semantisk possessivfunktion (Jakaitienė 1988: 63). Exempel:

Där hade vi platser (SIR GIR K 44). Vi har ett hus. Jag har inte tid. Vi saknar mer träffande generaliseringar (IR 289). Jag ska besvara alla frågor, om mina kunskaper bara räcker till. Manuskriptet kommer till nytta för fortsatt forskning.

Verb med betydelsen handling och tillstånd förutsätter också PERCEPTÖRENS semantiska funktion. Jfr:

Skräm inte hästen, då får du inte tag i den sedan. Den långa resan skrämde dem inte. Sorgsenheten snörde åt hans strupe (SP).

Perceptören realiseras vanligtvis med ackusativ. Verb som implicerar perceptörens semantiska funktion är vanligen kausativa, till exempel: reta, skrämma, irritera, förskräcka,

162 |

STAŠĖ KRINICKAITĖ

göra sorgsen, förbrylla, hetsa, förbanna, gräla, reta, vilseleda, utbilda, håna, göra arg, lugna, såra, berusa, fördärva, jaga, driva, fläkta, plåga, förödmjuka, förhäxa osv. Ex.:

De orden gjorde henne sorgsen. Sådan misstro gör honom rasande. Den oförberedda läsaren förbryllas till en början bara av de plötsliga övergångarna, sprången från ett ämne till ett annat (SP).

Rörelseverb, mer sällan verb med handlingsbetydelse, förutsätter den semantiska funktionen DIREKTIV. Ex.:

De tog sig över det stormiga Nordatlanten (SIR Gir K 153). Han följde henne tätt från rum till rum, tills han hade gått igenom alla utrymmen (AVYŽ STM 500). Folkkulturens insamlare gick igenom alla vrår. Han steg alltid upp allra först och gick hostande [...] runt hela gården (MIKEL LL 185). Jag har levt igenom en ansenlig del av vårt intressanta århundrade (IR 141).

I meningar uttrycks direktiven oftast med (utgångspunkt) genitiv med prepositionerna från, av; (ändpunkt) adverb och genitiv med prepositionerna på, till, ända till, vid, bakom, ackusativ med prepositionerna till, hos, instrumentalis med prepositionen under; (väg) instrumentalis och ackusativ med prepositionerna genom, förbi, omkring, runt, under.

Verb med handlingsbetydelse, mer sällan tillståndsverb, förutsätter också den semantiska funktionen KVANTITATIV. Ex.:

Vi betalade tio litas. Jag gick ner hundra litas. Man sänkte priset med tjugo procent.

I meningar motsvaras kvantitativ oftast av ackusativ och ackusativ med preposition. Vissa handlingsverb förutsätter den semantiska funktionen MODUS, som ibland också kallas kvalitativ (Jakaitienė 1988: 63). Ex.:

Huset målades gult. Studenten beskrev experimentets förlopp utförligt. Arbetsresultaten bedömdes positivt. Han formgav den mötande stilfullt.

Modus uttrycks i meningar oftast med adverb. Dessutom bör även KOMITATIV-funktionen nämnas, som impliceras av verb med ömsesidig handlingsbetydelse, till exempel:

Han hetsade fadern mot modern. De skapade motsättningar mellan varandra. Han delade jorden mellan brodern och systern. Han omfördelade egendomen mellan alla barnen och barnbarnen.

I meningar motsvaras denna funktion oftast av en konstruktion med prepositionen med och instrumentalis eller av en konstruktion med prepositionen mot och ackusativ. Verb med betydelserna ersättning, köp och förhandling förutsätter den semantiska funktionen RETRIBUTIV, jfr:

Vi betalade kontant för köpet. Jag köpte tegel för två tusen. Jag arbetade av skulden.

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI | 163

I meningar realiseras denna funktion med instrumental, prepositionen *už* med ackusativ samt prepositionen *iš* med genitiv.

Det är också värt att urskilja den semantiska funktionen ONOMATIV, även om den hittills inte har behandlats inom litauisk språkvetenskap. Jfr:

Om [Palangos Juzė] skulle hamna bland oss – vad skulle han kalla dessa kläder? Kappor, halvkappor, jackor? (SP).

Denna semantiska funktion förutsätts av verb för intellektuell verksamhet įvardyti, vadinti samt verb för tillståndsförändring tapti, pakeisti [att benämna ett föremål], atstoti. I meningar motsvaras onomativet oftast av instrumental, mer sällan av nominativ, ackusativ eller adverb. Hittills har onomativets semantiska funktion uppfattats som en del av den vidare semantiska funktionen kontentiv, till exempel: Tą medį vadina ąžuolu (jfr Šlizienė 1994: 22). Semantiska funktioner med vidare omfång återspeglar de möjliga gränserna för generalisering av språkfakta, men snävare och mer specifika semantiska funktioner, som förutsätts av mindre och mer homogena verbgrupper, ligger närmare språkets vardagliga bruk, är lättare att förstå och att skilja från varandra. Till exempel:

I byn kallade kvinnorna honom stackare ända sedan han var liten (BUBN NRŽ 266). Folk kallar honom en vis man. I Amerika kallades Dovyd David. Gränsborna öknamnar de samogiter som kommer från andra sidan som ”vänner” (I. SIMON). De namngav dessa reliktväxter. Om man inte uttryckligen namnger dem lyder de inte (DLKŽ 264).

Sammanfattningsvis bör det sägas att när objektverb fungerar som predikat omfattar objektets hyperfunktion de semantiska funktionerna patient, resultat, kontentiv, benefaktiv, percipient, kontragent, instrument, kausativ, finit, komparativ, direktiv, modus och källa (kompositiv), vilka förutsätts av verb från vissa lexikala semantiska grupper.

SLUTSATSER

1. Subjektets hyperfunktion omfattar de semantiska funktionerna agent₁, agent₂ och instrument när handlingsverb med subjekt som argument fungerar som predikat. När verb för statiska tillstånd fungerar som predikat omfattar subjektets hyperfunktion de semantiska funktionerna patient och percipient, och när verb för föränderliga tillstånd fungerar som predikat omfattar den funktionerna patient, resultat och kontentiv. Till subjektets hyperfunktionssfär hör också den semantiska funktionen benefaktiv, som förutsätts av subjektverb för tillstånd.

2. När objektverb fungerar som predikat omfattar objektets hyperfunktion de semantiska funktionerna patient, resultat, kontentiv, kontragent, benefaktiv, instrument, finit, komparativ, direktiv, källa (kompositiv), modus, motiv och komitativ. När objektverb för tillstånd fungerar som predikat omfattas även de semantiska funktionerna percipient och kausativ av objektets hyperfunktion, medan kontentiv och resultat omfattas när verb för föränderliga tillstånd fungerar som predikat.

164

STAŠĖ KRINICKAITĖ

3. I gruppen av subjektiva verb har tillståndspredikat fler semantiska funktioner, medan handlingspredikat dominerar i gruppen av objektiva verb. Både subjektiva och objektiva verb förutsätter de semantiska funktionerna agent, patient, percipient, resultat, innehåll, beneficient, källa (kompositiv), instrument, modus, motiv, komitativ och kontragent. Dessutom kan endast objektiva verb förutsätta de semantiska funktionerna kausator och finit(y)v. Det finns inga semantiska funktioner som endast subjektiva verb kan implicera och som objektiva verb inte kan implicera. Troligen är det därför objektiva verb betydligt oftare används med subjektiva betydelser än subjektiva verb med objektiva betydelser.

4. Olika semantiska funktioner förutsätts av verb från olika lexikala semantiska grupper, både subjektiva och objektiva. Ju snävare lexikal semantisk grupp verben bildar, desto större är sannolikheten att de implicerar samma semantiska funktioner. De allra snävaste lexikala semantiska grupperna utgörs av synonymer, och de förutsätter oftast också samma semantiska funktioner.

5. Varken inventariet över lexikala semantiska grupper eller det över semantiska funktioner är strikt avgränsat eller slutgiltigt. Både de lexikala semantiska grupperna och de semantiska funktionerna kan urskiljas i snävare eller vidare bemärkelse, beroende på vilken aspekt forskaren anser vara viktigare. Det är viktigt att också undersöka enskilda verb och vilka semantiska funktioner de förutsätter – särskilt eftersom varje verbs betydelse innehåller komponenter som endast har samband med den process som verbet betecknar.

SCHEMA 1. SEMANTISKA FUNKTIONER HOS SUBJEKTIVA OCH OBJEKTIVA VERB

SUBJEKTINIAI IR OBJEKTINIAI VEIKSMAŽODŽIAI

165

6. Genom att undersöka vilka semantiska funktioner som förutsätts av verb från vissa lexikala semantiska grupper och av enskilda verb kan man bättre fastställa vad som lämnas explicit outtalat i språket och vad som utgör satsens presupposition. Ett sådant perspektiv skulle inte bara fördjupa kunskapen om språket, utan också skapa förutsättningar för den mest formaliserade språkbeskrivningen – den datorbaserade.

FÖRKORTNINGAR

ANDR T – Pulgis Andriušis, Tipelis, Vilnius: Vyturys, 1991.

AVYŽ STM – Jonas Avyžius, Sodybų tuštėjimo metas, Vilnius: Vaga, 1973.

BALČ – Juozas Balčikonis.

BALTR ŠG – Aleksas Baltrūnas, Šviesos gimimas, Vilnius: Vaga, 1985.

BUBN K – Vytautas Bubnys, Kvietimas, Vilnius: Vaga, 1983.

BUBN NRŽ – Vytautas Bubnys, Nesėtų rugių žydėjimas, Vilnius: Vaga, 1984.

DLKŽ – Litauiska språkets ordbok, red. S. Keinys, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1993.

DOVYD NK – Liudas Dovydėnas, Naktys Karališkiuose, Vilnius: Vyturys, 1992.

FLK – folklore.

GRAN – Romualdas Granauskas.

IR – Interviu su rašytojais, Vilnius: Vaga, 1980.

JOS UD – Jokūbas Josadė, Užupio drama, Vilnius: Vaga, 1981.

JOV – Jovaras.

JUŠK – Jonas Juškaitis.

KAT ŽŽ – Viktoras Katilius, Židiniai ir žmonės, Vilnius: Vaga, 1997.

KONDR AŽL – Saulius Tomas Kondrotas, Och molntyngda blickar genom fönstret, 1, 2, Vilnius: Vaga, 1985.

KUNČ MMP – Jurgis Kunčinas, Menestreliai maksi paltais, Vilnius: Litauiska författarförbundets förlag, 1996.

LKŽ – Litauiska språkets ordbok.

MAC – Vincas Maciūnas.

MART MD – Vytautas Martinkus, Medžioklė draustinyje, Vilnius: Vaga, 1983.

MIKEL LL – Jonas Mikelinskas, Kur lygiūs laukai, Vilnius: Vaga, 1987.

MIKEL PK – Jonas Mikelinskas, Paskutinė korta, Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 1993.

MIKUL – Ema Mikulėnaitė.

MYK PUT – Vincas Mykolaitis-Putinas.

PP – Patar­lės ir priežodžiai, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 1958.

RADZ PV₁, ₂ – Bronius Radzevičius, Priešaušrio vieškeliai, 1, 2, Vilnius: Vaga, 1985.

RAŠČ – Pranas Raščius.

RIMK – Vytautas Rimkevičius.

SIMON – Ieva Simonaitytė.

SIR GIR K – Vytautas Sirijos Gira, Kanarėlės, Vilnius: Vaga, 1983.

SLUCK R – Mykolas Sluckis, Raštai, 4, Vilnius: Vaga, 1989.

SP – press.

STAN – Simonas Stanevičius.

ŠŽ – Stebuklingas žodis. Lietuvių liaudies pasakos, Kaunas: Šviesa, 1985.

ŠNEK – talspråk.

ŽIL – Vytautė Žilinskaitė.

166 |

STASE KRINICKAITĖ

Övriga förkortningar som i Lietuvių kalbos žodyne.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4–44.

AMBRAZAS, V., red. 1997: Lithuanian Grammar, Vilnius: Baltos lankos.

BECK, D. 2000: Semantic agents, syntactic subjects and discourse topics: how to locate Lushootseed sentences in space and time. Studies in Language 24(2), 277–317.

HOLVOET, A. 1991: Transitivity and clause structure in Polish. A study in case marking, Warszawa: Slawistyczny Ośrodek Wydawniczy.

JAKAITIENĖ, E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas.

KRINICKAITĖ, S. 1989: Lietuvių kalbos pirminiai veiksmažodžiai tranzityvumo atžvilgiu (bendraties homoformos). Lietuvių kalbotyros klausimai 28, 167–178.

KRINICKAITĖ, S. 1997: Lietuvių kalbos veiksmažodžių tranzityvumas leksiniu ir semantiniu požiūriu. Lituanistica 4(32), 39–45.

KRINICKAITĖ, S. [Криницкайте С. А.] 1978: Проблемы переходности в исследованиях по индоевропейским языкам. Степанов, Ю. С., ред., Проблемы внутренней и внешней лингвистики, Москва: Наука, 11–33.

LYKOVA, N. A. 1999: Континуальное и дискретное в языке. Филологические науки 6, 54–62.

LURAGHI, S. 1998: On the directionality of grammaticalization. Sprachtypologie und Universalienforschung 51(4), 355–365.

MAJSAK, T. A. 2000: Грамматикализация глаголов движения: Опыт типологии. Вопросы языкознания 2000(1), 10–32.

ONO, K. 1999: Intransitive–transitive phrase pairs in Japanese. Theoretical Linguistics 25(1), 15–19.

ROSEN, S. Th. 1996: Events and verb classification. Linguistics 34(2), 191–233.

SLIŽIENĖ, N. 1994–1998: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla; 2(1), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

SMITH, C. S. 1999: Activities: states or events? Linguistics and Philosophy 22(5), 479–508.

STEPANOV, JU. S. 1975: Методы и принципы современной лингвистики, Москва: Наука.

STEPANOV, JU. S. 1989: Индоевропейское предложение, Москва: Наука.

STEPANOV, JU. S. 1997: Константы. Словарь русской культуры. Опыт исследования, Москва: Школа “Языки русской культуры”.

UFIMCEVA, A. A. 1980: Семантика слова. Аспекты семантических исследований. Москва: Наука, 5–80.

VALEIKA, L. 1998: An introductory course in semantic syntax, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

VALIULYTĖ, E. 1998: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksiniai sinonimai. Vietos, laiko ir priežasties raiška, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

VEENSTRA, T. 2000: Verb serialization and object position. Linguistics 38(5), 867–888.

VOORST, J. van 1996: Some systematic differences between the Dutch, French and English transitive construction. Language sciences 18(1–2), 227–245.

Stasė Krinickaitė Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]. lt

Gauta 2001 05 25