Page 1ACTA LINGUISTICA LITHUANICA
XLIX (2003), 153–170
ÖVERSIKT ÖVER NYA ARBETEN
Survey of Recent Publications
LITAUISK SPRÅKVETENSKAP ÅR 2002: ARBETEN UTGIVNA I LITAUEN
År 2002 minns man som ett år av ekonomisk återhämtning och lugnare vetenskapligt arbete. I minnet har de stora, vida uppmärksammade händelserna inom litauisk språkvetenskap etsat sig fast: avslutningen av den akademiska Lietuvių kalbos žodyno och 400-årsjubileet av Jonas Bretkūnas litauiska bibelöversättning. Ett dussintal språkvetenskapliga böcker utkom, varav åtta behandlas i denna översikt. Först presenteras monografier, därefter avhandlingar som fått monografiform, en vetenskaplig publikation av äldre skrifter och slutligen samlade skrifter.
1. Audronė Kaukienės monografis Lietuvių kalbos veiksmažodžio istorija andra band (Klaipėda: Klaipėdos universitetas, 2002, 400 s.) fortsätter undersökningen av litauiska rotverb, som publicerades för åtta år sedan (Kaukienė 1994). I denna volym behandlas a-stamsverb (eller, historiskt sett, ō-stamsverb) med korta i, u och långa y, ū i roten. Boken består av ett förord, fem kapitel, avslutande anmärkningar (på litauiska och engelska) samt förkortningslistor. I varje kapitel behandlas först de korta och därefter de långa rötterna.
Boken inleds med ett etymologiskt register över de verb som undersöks; syftet är att ”kontrollera och välja ut materialet samt förbereda det för vidare analys på olika nivåer” (s. 3). I registret delas verben först in i regelbundna (som betecknar en aktiv handling) och oregelbundna (mutativa och durativa), och därefter i huvudverb (belagda i en ordbok över nutida litauiska) och dialektala verb (kända endast från vissa dialekter eller skriftliga minnesmärken). Uppmärksamhet ägnas åt problemet med ords och formers tillförlitlighet. De regelbundna verben förses med etymologier; de oregelbundna verben registreras endast. Olika forskares uppfattningar om ursprunget till ett eller annat undersökt verb återges tämligen noggrant. Författaren tvekar inte att visa skillnader mellan ursprungsförklaringar, och ibland bedöms även deras tillförlitlighet – detta gör boken mer värdefull.
I det andra kapitlet behandlas parallella varianter av presens- och preteritumstammar hos ō-stamsverb. Framställningen börjar med litauiska och lettiska dialektformer (iō-stammar och infixformer), och gemensamma varianter i de östbaltiska språken fastställs. Därefter jämförs alla litauiska verb med motsvarigheter i andra språk som har samma rotstruktur. Vid behandlingen av presensmotsvarigheterna skiljer man mellan verb med nollformativ, infix samt formativen i eller n. I denna del av monografin går man i huvudsak från morfologisk jämförelse av besläktade former till etymologisk jämförelse av ord, eftersom motsvarigheterna i andra språk vanligen anges som lexem (i vissa fall presensformen, i andra endast infinitiven).
Page 2154 |
ARTŪRAS JUDŽĖNTIS
Därefter behandlas växlingar mellan rotvokaler i närliggande litauiska dialektformer och besläktade ord i andra språk, både vid böjning och ordbildning. De diakroniska förändringarna hos verb med samma rot framställs som om de hade varit synkrona varianter; exempelvis betraktas apofonin i fallet bruka: braukia som en böjningsväxling, eftersom ”många sådana par en gång måste ha utgjort ett och samma paradigm” (s. 119). Detta kapitel är nära förbundet med det föregående och upprepar vissa där tidigare formulerade påståenden. Exempelvis upprepas vissa slutsatser från översikten över presensstamsformerna (jfr s. 100) när böjningsväxlingen mellan vokaler i CiC-verbens presensformer diskuteras (s. 122). I boken framhålls upprepade gånger (s. 100 och på andra ställen) att strukturen hos de undersökta verben (och deras motsvarigheter i besläktade språk) hänger samman med rotvokalismen. Därför är det tveksamt att behandla stamslutsvarianter och apofoni separat.
I monografins fjärde kapitel beskrivs ō-stamsverbens semantik. Författaren har utformat en semantisk verbklassifikation i två nivåer: de abstrakta betydelserna bygger på motsatserna aktiv: spontan handling eller tillstånd och transitivitet: intransitivitet; de konkreta betydelserna delas in i semantiska undergrupper – destruktiva, rörelse-, biologiska med flera. Den historiska analysen av verbens semantik grundas på den ursprungliga rotbetydelsen och jämförelse med motsvarigheter i besläktade språk, inte på metoden med semantiska fält (jfr Karaliūnas 1987: 26 ff.). Till skillnad från Karaliūnas, som prioriterar semantik framför morfo(no)logi (jfr: ”konstaterandet av semantiska förgreningar, fastställandet av betydelsesläktskap <...> är ett bevis för etymologisk identitet mellan motsvarande lexem, det vill säga lexem med samma uttrycksform” 1987: 50), tillmäter Kaukienė verbens semantik endast en stödjande roll och placerar översikten över den i slutet av undersökningen. Den semantiska analysen låter författaren dra slutsatsen att den semantiska kärnan hos verb med korta rötter utgörs av så kallade kontaktverb av typen kišti, med en möjlig betydelsekomponent av påverkan, medan intensitetskomponenten kännetecknar många verb med lång vokalism (s. 198–199). En jämförelse mellan verb med ō-- och i̯ō-stam leder till slutsatsen att ”ju mer deras betydelseomfång skiljer sig åt, desto större är möjligheten att verb av båda strukturtyperna kan existera jämsides” (s. 199).
Störst utrymme i boken (mer än en tredjedel av monografin) ägnas åt att undersöka verbens ordbildningsrelationer till deras avledningar. Författaren anser att undersökningen av avledningar är användbar för att fastställa grundverbens ursprung (s. 201). Avledningarna beskrivs efter ordbildningskategorier. Deras bildning, betydelse, vokalism och accentuering behandlas.
Bokens avslutande anmärkningar inleds med det gemensamindoeuropeiska verbskiktet, men monografin säger nästan ingenting om det... I denna del av boken hade det räckt gott att sammanfatta verbens utveckling under den litauiska perioden, den östbaltiska perioden och den gemensambaltiska perioden.
Monografin innehåller en hel del nya tankar, men verkar ändå undvika diskussion: andra forskares uppfattningar nämns och behandlas sällan (undantaget är det etymologiska verbregistret). Exempelvis nämns över huvud taget inte de avvikande uppfattningar om förhållandet och utvecklingen hos de baltiska språkens verb med ō-- och i̯ō-stam som framförts i Karaliūnas monografi och artiklar om ett mycket närliggande ämne. Hans uppfattning om växlingen ei: i och ei: y nämns endast i en fotnot (s. 130–131), och så vidare. I boken blandas synkrona och diakrona undersökningsnivåer (exempelvis jämförs i det andra kapitlet litauiska data av varierande ålder och tillförlitlighet med data av varierande ålder och tillförlitlighet från andra indoeuropeiska språk, ibland till och med med rekonstruerade former), liksom strukturella och ordbildningsmässiga, strukturella och etymologiska samt ordbildningsmässiga och etymologiska undersökningsaspekter. Materialet från besläktade språk har till största delen hämtats ur etymologiska ordböcker av olika författare och från olika tider (detta är det tydligaste
Page 3NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
155
(Det framgår av litteratur- och källförteckningen.) Undersökningar av indoeuropeiska språks grammatik, och än mindre nyare sådana (t.ex. Koch 1990, Jasanoff 1994 och liknande), har knappt alls använts. Man kan fråga sig om sådant material kan utgöra en tillräcklig grund för ett så omfattande historiskt studium av de litauiska verben ur morfologisk, morfonologisk och ordbildningsmässig synvinkel. I ett verk av det slag som den undersökta monografin utgör borde ett ord- och formregister vara en självklarhet. Trots vissa av de brister som nämnts här är monografin utan tvekan en av de mest betydelsefulla undersökningarna av verbets historia i de baltiska språken.
2. Antano Pakerio bok Akcentologija 2: Skaitvardis, įvardis, veiksmažodis, prieveiksmis, dalelytė, prielinksnis, jungtukas, jaustukas, ištiktukas (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2002, 630 s.) är en fortsättning på den monografi som utkom för åtta år sedan (Pakerys 1994), där substantivens och adjektivens accentuering beskrevs. I den andra boken följs samma principer för insamling och presentation av materialet. Målet är att så grundligt som möjligt undersöka accentueringen av standardspråkets ord, ”utan att utelämna mindre vanliga fall och genom att tydliggöra systemets ojämnheter och variationer” (s. 12). Boken är alltså deskriptiv till sin karaktär; man bör inte leta efter djupare insikter, teoretiska resonemang eller sammanfattande slutsatser i den. Allt detta utlovar författaren att göra i ett kommande arbete av sammanfattande karaktär (s. 12).
Grunden för det undersökta materialet utgörs, liksom i den första boken, av uppgifterna i den tredje upplagan av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (Keinys, red. 1993). I förordet nämns också den fjärde upplagan av ordboken, som utkom för ett par år sedan (Keinys, red., 2000) och som ”nästan helt överensstämmer med ordbokens tredje upplaga” (s. 12). Det är oklart om författaren åtminstone har tagit hänsyn till de fel och tryckfel i den tredje upplagan som rättats i den: av ”Rättelselistan” (Keinys, red., 2000: 968) framgår att vissa accentueringsfel också rättades i ordbokens fjärde upplaga. För övrigt utkom en elektronisk version av den fjärde upplagan av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno år 2002 (Keinys, red., 2002), som författaren uppenbarligen inte hann använda. Boken bygger också i stor utsträckning på uppgifter från andra ordböcker, dialektbeskrivningar och artiklar, även om materialets tillförlitlighet, principerna för dess presentation, graden av kodifiering och liknande aldrig diskuteras. Uppgifter om standardspråkets talspråk används i verket endast indirekt – genom uppgifter från skriftliga enkäter bland studenter. Denna forskningsmetod gör verket mindre till en undersökning och beskrivning av faktiskt talspråksmaterial än till en jämförande studie av accentueringskodifieringens historia eller av dialekter (så som de återges i språkvetenskapliga verk) och kodifierade varianter.
Monografin undersöker och sammanfattar ett omfattande faktamaterial. Det beskrivs och exemplen presenteras utifrån kriterierna mängd och frekvens. Dessa kriterier följs rentav överdrivet konsekvent: ordningsföljden bland exemplen som står intill varandra ter sig märklig: aštuoni, aštuonios, devyni, devynios, septyni, septynios (s. 15). Redan i förordet framträder vissa motsägelser i urvalet av exempel. Eftersom målet är att beskriva standardspråkets ordaccentuering är det förståeligt att dialektformer liksom föråldrade (och icke rekommenderade) ord i Dabartinės lietuvių kalbos žodyno inte behandlas (s. 11). På ett annat ställe betonar författaren emellertid att ”en hel del dialektmaterial och andra uppgifter från icke-kodifierat språk” presenteras i båda bokens delar, vilket gör det möjligt att ”fånga dialekternas grundläggande accentueringsdrag” (s. 13). Dialektala fonetiska och accentueringsmässiga varianter av ord förekommer faktiskt ofta i boken som exempel på icke-kodifierat språk. Exempelvis anges varianter av räkneordet dešimt från tre orter i den akademiska Lietuvių kalbos žodyno, från Dūnininkų-dialektens ordbok, samt från dialektordböckerna för Druskininkai, Lazūnai och Zietela. Dessutom har närmare ett tiotal hänvisningar till andra författares publikationer lagts till (s. 17). Det blir då oklart varför dialektformer i själva Da-
Page 4156 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
bartinės lietuvių kalbos žodyno former (till exempel behandlas inte räkneordet penkiolikis, ett ordningstal som i denna ordbok anges med förkortningen ryt. (s. 538)).
Författaren följer den traditionella morfologiska, eller ordbildningsbaserade, accentologins principer: han förknippar accentueringen med ordbildningen. Vid behandlingen av räkneordens accentuering diskuteras exempelvis först de primära räkneorden, därefter avledningar, sammansättningar och oböjliga sammansmälta räkneord. Författaren lyckas dock inte uppnå full konsekvens, eftersom materialet förutom efter ordbildningskriteriet också ordnas efter ordens ursprung (ett kriterium som inte nämns i förordet): i slutet av kapitlet behandlas accentueringen av räkneord av främmande ursprung separat (s. 25). Detta kriterium ges företräde endast vid behandlingen av primära räkneord av främmande ursprung. När deras avledningar behandlas prioriteras i stället ordbildningskriteriet – avledningar med främmande suffix behandlas tillsammans med inhemska ord av motsvarande bildningstyp: milijardas, -a tillsammans med tūkstantas, -a (s. 20), milijonas, -a tillsammans med šimtas, -a (s. 21). I kapitlet om pronomen behandlas separat primära, avledda, sammansatta, sammansmälta och flerordiga pronomen, pronomen med två betonade led, pronominala pronomen och ord som övergått till pronomen. Det är uppenbart att avsnitt som ”sammansmälta pronomen” och ”ord som övergått till pronomen” inte hör hemma i en synkron undersökning: de förstnämnda skulle kunna beskrivas som primära eller sammansatta, och de sistnämnda som primära räkneord (för övrigt är det inte ens historiskt lätt att bevisa att ordet pats är ett substantiv som övergått till pronomen, snarare än ett gammalt pronomen: Ernst Fraenkel betraktar ‘sėbst’ som den grundläggande betydelsen av idg. *potis (Fraenkel 1962: 552), vilket innebär att han ser den pronominella användningen som ursprunglig). Det är också inkonsekvent att behandla avsnittet om flerordiga pronomen – pronomen med två betonade led – separat från andra flerordiga pronomen. I kapitlet om pronomen är hierarkin mellan klassificeringskriterierna oklar. Innehållsförteckningen gör denna hierarki ännu mer förvirrad: där står rubrikerna ”Flerordiga pronomen”, ”Pronomen med betoning på första ledet”, ”Pronomen med betoning på andra ledet” och ”Pronomen med två betonade led” som om de vore på samma nivå (s. 6). I kapitlet om partiklar framgår det, om man utgår från rubrikernas typografi, att sammansmälta ord och sammansatta (flerordiga) partiklar betraktas som en undergrupp av ord eller ordkombinationer som blivit partiklar, trots att det i kapitlets början står: ”Särskilt [i motsats till vilka andra?] bör nämnas sammansatta (flerordiga) och främmande partiklar” (s. 581). Liknande inkonsekvenser finns också i andra kapitel i boken.
Relativt mycket utrymme i monografin ägnas åt uppgifter från studentenkäter med muntliga svar: nästan varje underavsnitt avslutas med en diskussion om studenternas accentueringsbenägenhet. Den relativa statistiken över normativ accentuering och de varianter som framkom genom enkäterna redovisas. Enkätmetoden och bearbetningen av materialet beskrivs dock inte tillräckligt, vilket väcker tvivel om hur tillförlitliga resultaten är. Enligt enkätuppgifterna accentuerar studenterna exempelvis alltid aštuoni (49: 0), men vi har alla hört varianterna aštuoni, net aštuoni, vilka inte alls återspeglas i enkätuppgifterna (kanske på grund av enkätens muntliga karaktär, eller för att bara studenter i litauiska tillfrågades?).
Ibland förekommer terminologier som används inkonsekvent. Vid behandlingen av partiklarnas accentuering ställs till exempel termen primära (enkla) ord inte längre mot termerna avledda ord (avledningar), sammansatta ord (som i bokens föregående del), utan mot termen ord som blivit partiklar: den ordbildningsmässiga betydelsen ersätts med en historisk (jfr: ”i detta arbete försöker man skilja primära partiklar från sådana som uppkommit genom att enskilda ord eller ordkombinationer stelnat” (s. 581)).
Det stora arbete som Pakerys utfört och som krävt stor omsorg och uthållighet (förteckningen över använd litteratur och källor är imponerande!) kommer utan tvekan att vara till nytta för fortsatta undersökningar av accentueringen i litauiska (inte bara i standardspråket).
Page 5NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
| 157
3. Juozas Abaravičiuss bok Skiljetecknens stilistik (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2002, 288 s.) behandlar skiljetecknens stilistiska möjligheter och den stilistiska användningen av skiljetecken (jfr s. 7). Detta är den första monografin av detta slag inom litauisk språkvetenskap. Författaren grundar skiljeteckensättningen på grammatisk, semantisk och intonationsmässig uppdelning av texten och dess enheter (s. 8). Denna syn på skiljeteckensättning ligger nära A. Valeckienės uppfattning (jfr Slizienė, Valeckienė 1992: 128–129; Morkūnas, red., 1999: 585–586) och skiljer sig från K. Gaivenis och S. Keinio rent syntaktiska synsätt (jfr Gaivenis, Keinys 1990: 186). Boken ägnar störst uppmärksamhet åt skiljeteckensättningens semantiska (särskilt emotionella och expressiva) och intonationsmässiga grund. Stilistik likställs i huvudsak med stilistisk användning av språkliga enheter, vilket ger den en propedeutisk betydelse. Om man följde ett liknande synsätt skulle det kanske också vara möjligt att urskilja en ortografisk (användning av små och stora bokstäver, sär- och sammanskrivning osv.), prosodisk (betoning av klitika, satsintonation m.m.) och andra slags ”stilistik”. Inom västerländsk lingvistik betraktas skiljetecknens stilistik som en del av grafostilistiken (jfr Bußmann, red., 2002: 265).
Monografins teoretiska grund utgörs av ryska forskares arbeten (särskilt hänvisas ofta till N. S. Valginas och L. G. Vedeninas verk). Även om litteraturförteckningen nämner flera västeuropeiska författare som behandlat skiljeteckensproblem, nämns deras åsikter i regel bara, och de åberopas främst och citeras deras verk vid behandlingen av skiljeteckensättningens historia.
Boken består av två delar. I den första behandlas förhållandet mellan skiljeteckensättning och stilistik, de grundläggande begreppen definieras och skiljetecknens funktioner överblickas. Den utgör ett slags introduktion till den fortsatta undersökningen av litauiska skiljetecken, som utgör bokens andra del.
Monografin behandlar skiljetecknens funktioner tämligen ingående. Med utgångspunkt i R. Makarovas klassifikation urskiljs hela sexton så kallade semiologiska funktioner: avskiljande, särskiljande, kontrasterande, förklarande, sammanbindande, varnande, tilläggande, uppräknande, gränsmarkerande, helhetsmarkerande, ofullständighetsmarkerande, ellipsmarkerande, emotionellt expressiv, modal, kompositionell, emblematisk... (s. 12f.). De funktioner som urskiljs är inte på samma nivå och har olika omfattning. Enskilda funktioner är otillräckligt definierade och deras inbördes relationer har inte fastställts. Exempelvis är funktionen att markera ofullständighet endast en del av den emotionella (och) expressiva funktionen; den särskiljande, sammanbindande och gränsmarkerande funktionen, kanske även andra funktioner, är delar av den kompositionella funktionen osv. Därefter behandlar boken fakultativ skiljeteckensättning, författarens (och den författarspecifika) skiljeteckensättningen samt texter utan skiljetecken (skiljeteckenslös skiljeteckensättning). Ur teoretisk synvinkel diskuteras begreppet författarens (författarspecifika) skiljeteckensättning kanske mest ingående (s. 37–47), men dess förhållande till fakultativ skiljeteckensättning förblir ändå oklart (i båda kapitlen talas det om författarens skiljetecken osv., jfr s. 26 och 38f.). Västeuropeisk skiljeteckensättnings ursprung och utveckling överblickas kortfattat och lättillgängligt.
I bokens andra del, som utgör dess största del, behandlas användningen av skiljetecken och deras stilistiska möjligheter. I litauiskan urskiljs tio skiljetecken. Användningen av varje tecken beskrivs separat; först redogörs kort för de viktigaste aspekterna, därefter behandlas den mer ingående. Rikligt med exempel hämtas från skönlitteraturen.
Monografins ganska omfattande slutsatser (s. 245–253) skulle snarare lämpa sig att kalla en sammanfattning: de innehåller inga teoretiska generaliseringar.
Författaren har sammanställt ett tämligen detaljerat ”Register över viktigare termer, begrepp och beskrivningar” (s. 271–284). Tyvärr fyller det sin funktion bara delvis, eftersom det är ordnat systematiskt och inte alfabetiskt: själva registret skulle behöva ett register eller åtminstone en innehållsförteckning...
Boken är skriven på ett levande talspråk, rikt på retoriska figurer och stilistiskt markerad skiljeteckensättning. Ett sådant språk lämpar sig väl för ett populärvetenskapligt verk, kanske ett läromedel (enligt förf-
Page 6158 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
…tor, dess grund utgörs av en föreläsningskurs som hållits för studenter i litauiska), men den är en ovanlig vetenskaplig monografi. Som det sägs i förordet är boken resultatet av studier av interpunktion ur ett stilistiskt perspektiv, men den riktar sig inte till forskarsamhället utan till lärare, studenter, redaktörer, stilister och författare (s. 6). Bokens dubbla karaktär är ingen fördel…
4. Kazimiero Gaivenio knyga Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys (Vilnius: LKI leidykla, 148 p.) växte fram ur artiklar skrivna vid olika tidpunkter och om olika ämnen (jfr Gaivenis 1979, 1983, 1985, 1994, 1996a, 1996b, 1997, 2000 m.fl.). Det är dock ingen artikelsamling: de tidigare publikationerna har omarbetats och anpassats för att utgöra delar av ett större verk.
Boken är av sammanfattande karaktär och kröner författarens fyra decennier av vetenskapligt arbete inom terminologin. Så beskriver också författaren själv den i förordet och betonar att den ”varken är en terminologilärobok eller någon vetenskaplig undersökningsskrift” (s. 11). Verkets oklara genre, syfte och målgrupp är till stor nackdel för boken. Den har framför allt lärobokens kännetecken, eftersom den behandlar grundläggande och elementära frågor inom terminologin. Framställningen är emellertid inte tillräckligt konsekvent eller genomtänkt. Exempelvis kunde jag inte hitta någon definition av själva termino i boken, trots att det första kapitlet ägnas just åt detta ämne. I stället för en definition anges några centrala kännetecken hos begreppet ’term’; den snäva (med hänvisningar till S. Šalkauskis och E. Jakaitienė) och den vida uppfattningen av termen diskuteras (med hänvisning till Lietuviškoji tarybinė enciklopedija). Redan i bokens första kapitel (s. 17) används de odefinierade termerna intensionalo, implikacionalo, medan begreppet termens intension förklaras först i det tredje kapitlet (s. 28 ff.). Man får intrycket att författaren liksom skyler sig bakom citat och hänvisningar, men undviker att uttrycka sin egen uppfattning och lägga fram sina tankar rakt och precist.
Gaivenis betraktar terminologin som en gren av lexikologin, även om han också understryker att den är starkt beroende av andra vetenskaper och tjänar dem (19). Denna ”lingvistiska” syn på terminologin, som fått fäste i Litauen, påverkades direkt av arbeten av ryska terminologer med liknande inriktning (t.ex. V. Danilenko) och ligger nära de uppfattningar som företräds av terminologer i Prag och Kanada (jfr Laurén, Picht, Hrsg. 1993: 533 ff.). Den skiljer sig tydligt från de uppfattningar som för närvarande dominerar i Västeuropa, hos Wienskolan och terminologer i de nordiska länderna, enligt vilka terminologin betraktas som en självständig vetenskapsgren som formas i gränslandet mellan lingvistik, logik, ontologi, informatik och fackvetenskaperna (Wüster 1974/2001:131 ff.), eller som en konstellation av fackvetenskaper, lingvistik, allmän vetenskapsteori och filosofi (Laurén, Myking, Picht 1998: 47). Synsätten inom dessa terminologiska riktningar skiljer sig också väsentligt åt när det gäller relationen mellan term och begrepp samt mellan terminologi, språkvård och normering (jfr Laurn, Picht, Hg. 1993: 493 ff.).
Boken behandlar separat de krav som ställs på termer (i det första kapitlet) och principerna för terminologisk bildning och normering (i det fjärde kapitlet). Även om författaren själv betraktar de allmänna kraven på termer också som bedömningskriterier och ser en koordinationsrelation, men inte en subordinationsrelation, mellan begreppen ’princip’ och ’kriterium’ (Gaivenis 1996a: 75–76), går det inte att förneka sambandet mellan dem. När de behandlas på olika ställen har upprepningar och en viss förvirring varit oundvikliga. Principen om språkriktighet visar sig till exempel inte vara något annat än kravet på att termerna ska vara språkriktiga; författaren hänvisar till och med till den relevanta sidan i ett annat kapitel. Principen om systematik behandlas över huvud taget inte i detta kapitel (endast dess relation till språkriktighet nämns) – uppenbarligen kan den inte vara något annat än kriteriet om systematik som ställs på termer och behandlas i det första kapitlet. I dessa fall sammanfaller benämningarna på kriterier och principer. Men de kan också skilja sig åt: av förklaringen av ekonomiprincipen (”Ekonomiprincipen säger att”,
Page 7NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
159
”kortare språkliga enheter bör ges företräde”, s. 96) framgår att den sammanfaller med kravet på korthet som ställs på termer. Många av de krav som ställs på termer (språkriktighet, precision, systematik, korthet och stilistisk neutralitet) motsvarar de krav som sovjetiska terminologer ställde på termer. Begreppet ’termers pragmatik’ är däremot hämtat från västerländsk terminologi (författaren hänvisar till namnen Cabré och Gajdos). Vad innebär detta begrepp? I en artikel med samma titel begränsas uppfattningen om termers pragmatik till kraven på tillförlitlighet och precision hos termer (Gaivenis 2000: 7). I den granskade boken förklaras termers pragmatik enbart som termers tillförlitlighet, medan termers precision behandlas som ett separat krav. Detta ytliga försök att förena olika lingvistiska traditioner framstår inte som lyckat. Termers tillförlitlighet skulle också kunna knytas till auktoritetsprincipen: det är ingen tillfällighet att båda avsnitten behandlar standardiserade termer som godkänts av myndigheter (jfr s. 33 och 94 ff.).
I det andra kapitlet behandlas källorna till den litauiska terminologin. Där utvecklas S. Šalkauskis uppfattningar (jfr s. 51, 57–58). Författarens uppfattning skiljer sig något från de källor till terminologin som S. Keino anger: den litterära språkets ordbok, folktermer, ordbildning, lån av termer och översättningslån (jfr Keinys 1980: 60–96).
Den litauiska terminologins historia behandlas mer ingående i bokens tredje kapitel, som terminografins historia. I det femte kapitlet, ”Terminologiska riktningar, skolor och framstående forskare”, beskrivs den endast i allmänna drag. Kapitlet ger en kort och tämligen träffande bild av den litauiska terminologins särdrag under efterkrigstiden: ideologiska bojor, beroendet av rysk terminologi och bristen på utländsk teoretisk litteratur. Dessa omständigheter avspeglas delvis också i det granskade verket. E. Wüsters och H. Felbers teorier beskrivs alltför kortfattat och stannar vid allmänna frågor. S. Gajdas monografi Wprowadzenie do teorii terminu behandlas något mer ingående. Betydligt utförligare behandlas de sovjetiska terminologernas teorier – D. Lottes, T. Kandelakis, V. Danilenkos, S. Superanskajas, N. Podolskajas och N. Vasil’evas. Avsnittet om S. Šalkauskis terminologiska teori bygger på en artikel som publicerades efter att den ideologiska övervakningen av vetenskapen hade lättat (Gaivenis 1983). Boken visar för övrigt hur Šalkauskis uppfattningar påverkat författaren; i flera avseenden skulle han kunna betraktas som en fortsättare av Šalkauskis idéer: samma grundläggande källor till terminologin urskiljs (bokens hierarki mellan dem är till och med densamma som i Šalkauskis arbeten), de allmänna principerna om terminologisk renhet, stabilitet och bekväm ordbildning lyfts fram, och termers extension och intension behandlas. Boken visar att författaren påverkats starkt av terminologer från det forna Sovjetunionen (särskilt Lotte och Danilenko): behandlingen av relationen mellan professionalismer och terminologi, de fyra huvudsakliga sätten att bilda termer och den normerande bedömningen av terminologin. I de få fall då västerländska terminologers uppfattningar berörs vagt bygger framställningen endast på sekundärkällor (jfr s. 16, 19, 22, 110–112). Det enda undantaget är förmodligen S. Gajdas monografi. I litteraturförteckningen hittade jag bara fyra publikationer av västerländska terminologer (om man inte räknar J. Hawthorns Moderniosios literatūros teorijos žinyno, som översatts till litauiska). I dag är detta en allvarlig brist i monografin (och i den litauiska terminologin i allmänhet?), som måste avhjälpas snarast. För övrigt är sättet att återge bibliografiska uppgifter inte enhetligt i litteraturförteckningen, och jag saknade författarens egna arbeten. Utländska lingvisters personnamn återges inkonsekvent i boken. Ett sakregister hade varit till stor nytta.
Boken som helhet riktar läsarens blick mot terminologins förflutna, mot vad som har hänt och hur det har gått till, snarare än mot framtiden: den tar inte upp de uppgifter som den litauiska terminologin står inför, pekar inte ut dess svaga punkter och diskuterar nästan inga problematiska frågor. Den är en sammanfattning av den väg som den litauiska terminologin redan har tillryggalagt.
Page 8160 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
5. Jolanta Gelumbeckaitės bok Syntaxen i kasus- och prepositionskonstruktioner i Jono Bretkūnas bibel: Lukasevangeliet (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2002, 300 s.) Lietuvių kalbos institutas inleder en ny serie, ”Opera linguistica Lithuanica”, där monografier som bygger på försvarade doktorsavhandlingar är tänkta att publiceras. Syftet med serien är att göra unga litauisters mer värdefulla forskning mer tillgänglig för forskarsamhället. Gelumbeckaitės monografi bygger på hennes avhandling, som försvarades 1999 (handledare: V. Ambrazas). Som det står på bokens omslag är den ”en avhandling som endast har korrigerats obetydligt”.
Författaren har valt ett intressant och aktuellt forskningsämne, eftersom det hittills inom litauisk språkvetenskap finns få syntaktiska studier som bygger på en textologisk analys av översättningens förhållande till originalet (eller originalen). Det är inte förvånande att monografin redan har fått en positiv recension (se Švambarytė 2003). Boken består av en inledning, två kapitel (”Objekt” och ”Adverbial”), slutsatser, en käll- och litteraturförteckning, förklaringar till förkortningar och en sammanfattning på tyska. Inledningen och de båda kapitlen inleds med citat ur den helige Hieronymus brev.
Arbetet syftar till att undersöka synonymi mellan kasus- och prepositionskonstruktioner och, genom jämförelse med originalen, fastställa dessa syntaktiska modellers uppkomst och utvecklingstendenser (jfr s. 11 ff.). I inledningen säger författaren att hon främst har fokuserat på ”förhållandet mellan kasus- och prepositionskonstruktioner som är beroende av verb, ersättandet av kasus med prepositionskonstruktioner och vice versa” (s. 13), det vill säga syntaktisk synonymi. Även om de syntaktiska enheterna fortsättningsvis tolkas semantiskt, ligger syntaktisk semantik inte inom ramen för detta arbete. Författaren behövde ett visst stöd på semantikens nivå för att gruppera varianter av syntaktiska uttryck och undersöka deras inbördes förhållanden. För detta hade det räckt gott att utgå från betydelsen hos de verb som tar kasus eller prepositionskonstruktioner som komplement, det vill säga lexikal semantik (så grupperar författaren själv det undersökta materialet). Att stödja sig på valensteori och införa termer för semantiska funktioner i arbetet framstår som onödigt och omotiverat med hänsyn till såväl materialet som forskningsmålen (notera att det nästan inte återstår några semantiska begrepp i arbetets slutsatser). Dessutom leder detta till viss förvirring, eftersom begrepp från språkets semantiska nivå blandas urskillningslöst med begrepp från den syntaktiska nivån, medan behovet av att tydligt skilja dem åt upprepade gånger har betonats även av arbetets handledare Vytautas Ambrazas (jfr: ”det är nödvändigt att skilja mellan den syntaktiska och den semantiska nivån i analysens första steg <...> för att vi ska kunna definiera deras förhållanden mer exakt” (Ambrazas 1986: 29)). Exempelvis definieras det syntaktiska begreppet objekt inte bara med hänvisning till ett syntaktiskt kriterium (det står i ett underordnat förhållande till predikatet), utan också utifrån semantiska relationer – ”är dess [predikatets!] nödvändiga följeslagare” (s. 15); relationerna mellan syntaktiska enheter – predikat och objekt – fastställs också ”utifrån verbens semantiska valens” (s. 15) osv. Jfr också följande sammanblandning av semantiska funktioner, syntaktiska funktioner (satsdelar) och kasusbetydelser: ”I Vulgata återges instrumentobjektet med prepositionskonstruktioner med de+abl. (som används synonymt med instrumentell ablativ och har en genitivisk delbetydelse [...])” (s. 81).
I monografin behandlar författaren Bretkūnas och hans korrekturläsares syntaktiska konstruktioner (huvudtext och korrektur) som likvärdiga varianter. På så vis blandas företeelser som är utmärkande för skilda idiolekter (kanske till och med skilda dialekter) samman. Arbetet skulle vara mer värdefullt om Bretkūnas eget språk och dess varianter undersöktes separat från översättarnas språk.
I monografins första kapitel undersöks hur semantiska objektfunktioner uttrycks i den valda källan. Tolkningen av enskilda ställen i översättningen innehåller vissa felaktigheter. Exempelvis styrs ackusativen Chriſtų i exemplet från Luk 2,26 (tabell 2, s. 38) inte av det nekande, som det hävdas, utan av det positiva participet regėjęs; ordet net är i denna mening en konjunktion, inte en nekande partikel (detsamma gäller i not 56
Page 9NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
161
på s. 40). I meningen Luk 14, 24 (s. 39) förklaras ackusativen efter verbet ragauti med detta verbs valens. Förklaringen är helt riktig, men exemplet är inte alls lämpligt att behandla tillsammans med ackusativer under negation, eftersom verbet där (liksom i de latinska och tyska texterna) inte är negerat! Formen dufches i meningen Luk 14,26 (s. 39) betraktas som en ackusativ under negation, använd i en position långt från det nekande verb som styr den. Det är dock mer välgrundat att betrakta den som genitiv singular (dufche: dufches), eftersom motsvarigheterna i både det latinska och det tyska originalet också står i singular; dessutom ersatte Gallus ordet med fsziwata, som utan tvivel är genitiv singular (författaren noterar eller diskuterar inte denna ändring). Ordet neg i meningen Luk 22,68 (tabell 3, s. 41) bör betraktas som en konjunktion, inte som en nekande partikel; den verbform som följer är positiv. Bland de ord som styr komplement med innehållsfunktion nämns också ”nominala uttryck med adjektiv för psykiskt respektive fysiskt tillstånd, pilnas, gyvas” (s. 48). Författaren torde här ha avsett nominalpredikat, som bildas med dessa adjektiv och kopulan būti (jfr s. 62); de skulle också kunna betraktas som uttryck, men inte nominala utan verbala. Instrumentalis som står tillsammans med verbet pasotinti i Luk 15,16 och uttrycket sočiam būti i Luk 16,21 betraktas som instrumental (s. 81). Det finns dock större skäl att här se en semantisk innehållsfunktion, särskilt eftersom de i den latinska källan motsvaras inte av ablativ, utan av konstruktioner med prepositionen de.
I det andra kapitlet, som utgör huvuddelen av monografin, undersöks adverbiala semantiska funktioner. Adverbialen likställs här direkt med semantiska funktioner (jfr s. 84–85), men långt ifrån alla intar argumentpositioner som öppnas av predikat. Enligt den traditionella klassificeringen av adverbial skiljer man mellan semantiska funktioner för plats, tid, sätt, orsak och syfte.
Den semantiska platsfunktionen delas närmare in i plats inomhus och plats utomhus. Plats mellan något och något annat räknas, utifrån den syntaktiska konstruktionens eller det beroende ordets betydelse, till underklassen plats inomhus (s. 116). Plats inomhus delas i sin tur in i plats i ett avgränsat utrymme, plats på en yta och plats i en omgivning (s. 86). Indelningen bygger på lexikal semantik: konkreta substantiv som betecknar plats (dangus, tėviškė etc.) förs till den första gruppen (s. 88), medan abstrakta substantiv (tamsuma) och personbetecknande nominala uttryck förs till den tredje gruppen (s. 106); substantiv som betecknar en yta (patalas) (i huvudsak en underklass av konkreta substantiv) skiljs ut som en tredje grupp (s. 104). Dessutom räknas funktionen inre tillstånd till plats inomhus. Här utgår man från betydelsen hos det beroende nominala uttrycket, det styrande verbet eller konstruktionen (s. 110–111). Funktionen mental aktivitet särskiljs på grundval av betydelsen hos det styrande verbet (verba dicendi, sentiendo, cogitandi) och det beroende nominala uttrycket (vanligen ett personligt pronomen) (s. 114). Plats utomhus delas närmare in i plats på en yta, nedanför eller vid sidan av. Som framgår bygger denna tämligen komplicerade klassificering på olika kriterier och är inte särskilt konsekvent. Betydelsen inre tillstånd kan skilja sig från mental aktivitet endast genom det styrande verbets betydelse; därför bör exemplet Apg 19, 21 (s. 111) med verbo cogitandi nudumoio sannolikt hänföras till den senare gruppen. Gränsen mellan konkreta och abstrakta substantiv är också otydlig, och därför skiljer sig exemplet Matt 4,16 (sėdėti šešėlyje) (s. 107) inte mycket från Luk 23,25 (apkal tas buvo turme) (s. 92). Det hade troligen räckt att urskilja en enda semantisk platsfunktion och undersöka hur de semantiska motsatsparen ’inre’: ’icke-inre’, ’konkret’: ’abstrakt’, ’levande’: ’icke-levande’, ’människa’: ’icke-människa’ påverkar de syntaktiska uttrycken i översättningen och originalen. Ett större problem är att indelningskriterierna är heterogena: på en och samma indelningsnivå utgår man från betydelsen hos det beroende ledet (plats inomhus och dess underklasser, delvis inre tillstånd) och/eller det styrande ledet (delvis inre tillstånd,
Page 10162 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
(förlopp i medvetandet) ordets betydelse. I det senare fallet undersöks inte längre aktanternas semantiska funktioner, utan själva predikaten.
Den semantiska tidsfunktionen delas in i två underklasser – en bestämd tidsperiod och begränsad tid. Termerna ligger alltför nära varandra; författaren föreslår själv bättre synonymer till dem (s. 185). Tidsfunktionens uttryck påverkas av oppositionerna ”ögonblick”: ”period” (tidsmängd) och ”tidsbegrepp”: ”icke-tidsbegrepp”, vilka kunde ha behandlats samlat på ett och samma ställe.
I kapitlet om tidsadverbial går författaren i några fall utanför det ämne som valts för avhandlingen och behandlar uttryck för tid med adverb (s. 196, 197; tabell 27 och 30). Sådana fall bekräftar att författaren samlade in materialet till arbetet med ledning av (också) den latinska, och inte (enbart) den litauiska texten (jfr s. 85). Detta är förstås ingen synd – texten blir bara intressantare att läsa och mer användbar.
Monografins slutsatser (s. 227–249) är alltför utförliga. I en något annan ordning, utifrån översättningens förhållande till originalet, upprepar de det som har lagts fram i huvuddelen. Det är snarare en sammanfattning av arbetet än slutsatser; det är ingen tillfällighet att just denna del av arbetet utgör grunden för den tyska sammanfattningen (Zusammenfassung!), med några ämnen som behandlats något kortare i arbetet tillagda. I slutsatserna bör man inte upprepa allmänna metodfrågor (kapitel 1 och 2), eftersom dessa endast utgör arbetets utgångspunkter. Det nya i detta kapitel av monografin är författarens typologi över relationerna mellan översättningen och dess källor (avsnitt 3). Varje relationstyp behandlas separat. Först vid analysen av dessa typer och undertyper bedöms graden och omfattningen av de latinska och tyska originalens inflytande (s. 245).
Monografins värde ligger i den tematiskt samlade datamängden, dess systematiska presentation (hela 33 tabeller i boken!), den konstaterade synonymiteten mellan kasus- och prepositionskonstruktioner i översättningen, den konsekventa jämförelsen av översättningen med originalen och påvisandet av deras inverkan på översättningens syntax.
6. Daiva Atkočait ytės studie Sydsamogitisk raseiniškiai-dialekts prosodi och vokalism (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2002, 224 s.) är den andra boken i serien ”Opera Linguistica Lithuanica”, utarbetad på grundval av den doktorsavhandling som författaren försvarade år 2000. Boken är ett gott exempel på arbeten från Alekso Girdenis skola, vars handledare var avhandlingens huvudhandledare. Den förenas med andra arbeten från denna skola av ämnesvalet, de allmänna teoretiska utgångspunkterna, terminologin, forskningsmetoden och de många hänvisningarna till lärarens och andra skolrepresentanters arbeten. Även litteraturförteckningen (s. 191–197) är ganska typisk; där finns nästan inga teoretiska verk av utländska lingvister inom det aktuella området.
Författaren har självständigt samlat in materialet, som har undersökts ingående och experimentellt. Forskningsresultaten har sammanfattats i hela 44 tabeller och 56 figurer, och 12 avslutande slutsatser har formulerats. Självständigheten framgår också av bokens disposition, som på ett mer betydande sätt skiljer sig från dispositionen i andra arbeten med liknande ämne från samma skola (jfr Bacevičiūtė 2001, Leskauskaitė 2001, Mažiulienė 1996, Murinienė 2000). De sydsamogitiska raseiniškiai-texterna som lagts till i slutet av boken (s. 205–217) är värdefulla. Den ortnamnsförteckning som sammanställts av Violeta Meiliūnaitė hjälper läsaren att hitta relevanta språkfakta (s. 219–220).
Atkočait ytės bok har redan fått en mer ingående recension av Vytautas Vitkauskas (Vitkauskas 2003), och behandlas därför inte närmare i denna översikt.
7. I den tredje boken i serien ”Bibliotheca Archivii Lithuanici”, grundad av tidskriften ”Archivum Lithuanicum” och redigerad av Giedrius Subačius, X.D.K.P.S. Grammatika över det litauiska språket: början av 1800-talet (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2002, 368 s.) publiceras en handskriven polsk grammatik över det litauiska språket, Prawidła lęzyka Litewskiego Czyli Grammatyka Litewska.
Page 11NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
163
Boken består av ett förord, två analytiska artiklar, en kort redogörelse för principerna för redigering av grammatiktexterna, grammatikens fotografiska och translittererade texter, en översättning av grammatiken, en innehållsförteckning över grammatiken som redaktören sammanställt utifrån manuskriptets rubriker, ett index över litauiska ord och ett sakregister.
Subačiaus straipsnis „X.D.K.P.S. gramatika (apie 1820–1830)“ (p. 10–49) remiasi, kaip pats autorius nurodo, jo monografijos „Žemaičių bendrinės kalbos idėjos. XIX amžiaus pradžia“ septintuoju skyriumi (Subačius 1998, 313–331). Šioje knygoje jis paredaguotas ir papildytas nauja medžiaga apie rankraštį ir jo istoriją. Pastaroji straipsnyje aprašyta ypač išsamiai (skyrius sudaro ketvirtadalį straipsnio). Gyvas pasakojimas skaitytoją intriguoja, kartais net įgauna detektyvo bruožų. Palyginti su monografija, gerokai papildytas skyrius apie gramatikos autoriaus problemą. Jis baigiamas svarbia išvada, kad skelbiamosios gramatika esanti „seniausioji, arba pirmoji, išlikusi žemaitiška lietuvių kalbos gramatika“ (p. 2). Specialiai šiai publikacijai parašytas skyrius apie gramatikos sandarą. Tačiau jis per daug trumpas ir bendras. Nuo pačios gramatikos nagrinėjimo greit nuslystama prie to meto kultūros konteksto (svarstomos galimos įtakos). Skyriuje „Kalbos ypatybės. Tarmės pasirinkimo intencijos“ daromos išvados, kad gramatikoje „ryškios tendencijos rašyti žemaitiškai“ (p. 32) ir „autorius orientavosi į žemaičius“ (ten pat). Tolesniems gramatikos kalbos studijoms svarbus skyrius apie jos aprašymo įvairovę. Silpniausi atrodo baigiamieji straipsnio skyriai, kuriuose autoriaus nagrinėjamos vadinamosios „mąstymo apie bendrinę kalbą kategorijos“ (Subačius 1998: 27t): gramatikos paskirtis ir jos autoriaus bendrinės kalbos samprata, rašomosios ir šnekamosios bendrinės kalbos skyrimas, taisyklių ir vartosenos santykis gramatikoje. Šių temų imtis autorių greičiausiai paskatino Petro Joniko studija (plg. Jonikas 1972: 25t). Šioje straipsnio dalyje daug spėlionių, neapibrėžtų, net neįrodomų teiginių, pavyzdžiui: „Tikriausiai autoriaus sąmonėje garsinis požymis turėjo metonimišką reikšmę – kaip dalis vietoj visumos atstovavo visiems sinkretiškai tesuvokiamiems požymiams“ (p. 40), „Tikėtiniausia, kad autorius turėjo būsimosios bk teritoriją įsivaizduoti sutampančią su Didžiosios Lietuvos lietuviškais etniniais plotais, neišskirti atskirai vien Žemaičių“ (p. 38).
I artikeln saknade jag uppgifter om manuskriptets format: utan dem går det inte att avgöra om fotokopiornas storlek motsvarar originalet (i redogörelsen för principerna för redigering av grammatiktexterna (s. 88) nämns ingenting om detta). Det är missvisande att förklara att ”det sjätte kasus enligt författarens paradigmer är lokativ” (s. 37). I brolis-substantivets paradigm är det sjätte kasuset till exempel instrumentalis (s. 111); även i det första adjektivböjningsparadigmet är det sjätte singulara kasuset instrumentalis, inte lokativ (s. 123), alltså blandar grammatikens författare ihop dessa kasus positioner i paradigmet. I artikeln varierar stavningen av personnamn omotiverat, jfr Sienkiewiczius (s. 15); Kamolowa, Rutkowskis (s. 17) och Malevskis, Čartoriskiui (s. 15); Sobolevskis (s. 16). Vid läsningen stör man sig ibland på författarens stil (t.ex. den fonetiska aspekten skulle kunna väcka frågan, s. 39) eller tankegångarnas ordningsföljd (t.ex. Man kan säga att författaren tycks ha inlett en viss ny tradition, en ansats, en kärna – även om han ännu inte gjorde anspråk på fullständighet eller allmängiltighet, s. 37). Helt i onödan anges alla bibliografiska uppgifter för citerad eller omnämnd litteratur två gånger: både i fotnoterna längst ned på sidan och i litteraturförteckningen i slutet av artikeln. Framför allt saknade jag i artikeln en konsekvent och systematisk beskrivning av det litauiska språkmaterialet i grammatiken (det finns endast en analys av utvalda fonetiska särdrag) samt en undersökning av grammatikens uppbyggnad och teoretiska apparat (definitioner och termer) och en jämförelse med andra grammatiker från samma tid.
Halina Karaś intressanta och användbara artikel ”X.D.K.P.S.-grammatikens särdrag i polska” (s. 50–87) är mycket välkommen: inom den litauiska filologin och språkforskningen ägnas föga uppmärksamhet åt studier av polska i Litauen och dess samspel med litauiskan.
Page 12164 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
man bygger i liten utsträckning på dem inom litauisk språkforskning och filologi, vilket ger intrycket att de helt enkelt är okända. Artikeln undersöker grammatikförfattarens stavning, fonetik och morfologi i polskan, vissa syntaktiska särdrag samt ord som skiljer sig från nutida polska. Det verkar som om författaren också hade föresatt sig att ”beskriva den grammatiska terminologi som används i X.D.K.P.S.” (s. 50), men tyvärr fann jag ingenting om detta ämne i artikeln. Efter att ha undersökt grammatikspråket drar författaren en viktig slutsats: ”grammatiken är skriven på en žemaitisk variant av de nordliga randdialekterna i det polska språket” (s. 84). Subačiaus artikel är ganska väl översatt; endast enstaka småsaker skaver. Till exempel förefaller kategorin levande ting (”detta är ett exempel på utvidgningen av kategorin levande ting <…>”, s. 71) sämre än animacitetskategorin; i stället för regionalism (s. 75 ff.) föredras regionism. I översättningen följs inte enhetliga principer för stavning av egennamn, jfr: Franciszko Mickeviciaus (s. 60), Franciszko Mickiewicziaus (s. 62) och Franciczeko Zabockio, (s. 61, fotnot 30); Adomo Mickevičiaus (s. 82), Kraševskio (ibid.), men Słowackio (ibid.) osv. Informationen i artikelns fotnoter upprepas inte i litteraturförteckningen – på så sätt sparas både utrymme och läsarnas tid.
De tryckta fotokopiorna av grammatiken i boken är av ganska god kvalitet. Originalet har skrivits av noggrant och omsorgsfullt: efter att ha granskat ett dussintal sidor lade jag märke till bara ett tydligt fel: Męskego (=Męskiego), s. 113. Subačiaus grammatik har översatts till litauiska ganska bra. Det finns ändå ställen i översättningen som bör rättas, till exempel: de som kallas särskilda kallas <…> och presens aktiva particip (=passiva) particip (s. 298, fotnot 80); i litauiska uttrycks tredje person singular och plural av verb på samma sätt. [Personer] (=[Numerus]) uttrycks med [=uttrycks] substantiv, pronomen eller pronominella partiklar (s. 299); men varje litauiskt pronomen (=preposition), när det läggs till framför, tar bort det avslutande s eller es (s. 314), jfr w litewskim zaś dodany poprzednio jakikolwiek Przyimek; usuwa końcowe s. lub es. (s. 217); börja denna anmärkning med ordet ”vänd dig bort”? Med ett substantiv eller ett pronomen (=preposition), eller med ett adverb? (s. 317). I många fall har lämpliga motsvarigheter till de polska termerna valts, till exempel skiljetecken (jfr Litauisk skrift har samma skiljetecken som polackerna använder, s. 279) och demonstrativa pronomen, s. 290t (jfr ukazujące Zaimki, s. 139t): de sistnämnda motsvarar bara delvis våra demonstrativa pronomen. Jag föreslår att den mycket frekvent använda termen form i grammatiken ersätts med termen paradigm, till exempel att Pięć Form Regularnych na Imiona Litewkie Rzeczowne (s. 109) översätts med Fem regelbundna former av litauiska substantiv (=paradigm) (s. 281); och termen Kon|trukcya (s. 231t) med termen syntax, som också gjorts i sakregistret (s. 366).
Den grammatiköversikt som Subačius sammanställt (s. 329–333) hjälper läsaren att förstå grammatikens helhet, uppbyggnad och kapitlens proportioner och är mycket användbar. Det är bra att sammanställaren efter rubrikerna på böjningskapitlen har lagt till ett exempel på det aktuella ordet. På liknande sätt kunde han kort ha förklarat innehållet i de anmärkningar som grammatikförfattaren bara numrerat, till exempel: Anmärkning 4 [Verbens grundformer].
Subačiaus ordindex (s. 334–362) gör det mycket lättare att hitta ett litauiskt ord eller dess form. Eftersom principerna för hur det har sammanställts inte förklaras i boken kan en läsare som exempelvis söker efter reflexiva verb eller substantiv med olika stamfinaler få lägga mer tid på sökandet. Ordformerna anges i indexet med originalets stavning, medan uppslagsformerna har transponerats.
Former av samma substantiv med olika stammar redovisas i indexet i separata artiklar, under skilda uppslagsord. Till exempel står formerna Akmenis nom. sg. 13, akmeny gen. sg. 13, akmeney nom. pl. (inte sg.!) 13 och Akmeniui gen. pl. 13 under uppslagsordet akmenis
Page 13NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
165
(beträffande transponering, se nedan), medan formerna akmow nom. sg. 13, akmenis nom. pl. 13 – i artikeln akmuo (s. 336). På så sätt ger de återgivna formerna intryck av att inte längre utgöra ett enda ord utan flera: det verkar som om grammatikens författare skiljer mellan två substantiv, akmuo och akmenis, som har samma betydelse men böjs olika. Om den valda principen tillämpades konsekvent, skulle även formen Žmones nom. pl. 72, angiven i artikeln žmogus (s. 362), tas upp i en annan artikel än formen Žmoneys nom. pl. 15, 16.
Formerna av första och andra personens personliga pronomen i singular och plural (aš ir mes, tu ir jis) ges i en och samma artikel, som om de vore singular- och pluralformer av samma pronomen (jfr s. 337 och 359). Detta sätt att återge personliga pronomen har en stark förankring i litauisk lexikografi (jfr Girdenis, Girdenienė 1997: 72t och 336t). Efter V. Žulys och A. Rosins arbeten (se Žulys 1969: 174–175, Rosinas 1995: 35t) skulle det dock vara svårt att motivera ett sådant beslut.
Transponeringen av några uppslagsformer i indexet väckte också tvivel. Uppslagsformerna i nominativ singular av substantiv med samma grafiska utformning – ändelsen -is – transponeras inkonsekvent: i vissa fall med kort -is, i andra med långt -ys, jfr: aulys Aulis nom. sg. 87, kadagys Kadagis nom. sg. 91, vėžys Wiežis nom. sg. 99; men brolis Bralis nom. sg. 39, Brolis nom. sg. 6, 10 osv. Transponeringen av vissa former är tveksam, t.ex.: från Eyta nom. sg. 89, Eyra [=Eyta] nom. sg. 90 har formen eilė (=eila), s. 342, transponerats (jfr eilā, Vitkauskas 1976: 84); från verbformen Ketu praes. 1 sg. 91 har den suffixförsedda formen ketinti (=ketėti), s. 347, transponerats (jfr ketėti, kėta, -ėjo, LKŽ 5: 649); från Kurtas nom. sg. m. 91 – kurčias, -a (=kurtas, -a), s. 347 (jfr kurtas, -à, Vitkauskas 1976: 162; 2 kurtùs, -à, LKŽ 6: 973); från Mądrus nom. sg. m. 93, Mądresnis nom. sg. m. comp. 77 – mandras, -a (=mandrus, -i), s. 348 (jfr mandrùs, -ì, Vitkauskas 1976: 187) och liknande. Det förekommer också fel i hänvisningarna till indexformerna, t.ex.: akis i artikel 14 akis (s. 336) är inte acc. pl., utan nom. pl.; Akmeney i artikel 13 akmenis (s. 336) är inte nom. sg., utan nom. pl.; ordet arba (s. 336) är inte en preposition (praep.), utan en konjunktion (conj.) osv.
I slutet av boken återges ett sakregister över grammatiken (s. 363–366). Liksom grammatikens innehåll är det sammanställt efter manuskriptets rubriker. Frågan är om läsaren i registret söker efter ämnen som nationaladjektiv, särskilda adjektiv, konjunktiv och liknande. Ett register baserat på dagens motsvarigheter för beskrivning av grammatisk struktur hade troligen varit mer användbart.
Det omfattande och komplicerade arbete som Subačius utfört bör i många avseenden bedömas positivt. Särskilt lovvärda är transkriberingen av manuskriptet, presentationen av det och översikten över dess historia samt anskaffandet av Karas artikel. Denna handskrivna litauiska grammatik är nu lätt tillgänglig för forskare, vilket ger anledning att hoppas på särskilda studier av den.
8. Zigmo Zinkevičiaus Rinktinių straipsnių I de första volymerna (I: Lietuvių kalbos kilmė ir ryšiai su kaimynų kalbomis. Istorinė gramatika. Tarmių kilmė. Dialektologija. Rašomosios kalbos kilmė, Vilnius: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija, 2002, 646 s.; II: Valstybė ir kalba. Senųjų raštų kalba. XVIII–XIX a. rašomoji kalba. XX amžius. Rytų Lietuva, Vilnius: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija, 2002, 624 s.) återutges vetenskapliga artiklar som publicerats i olika publikationer under fyra decennier samt inlägg skrivna om frågor av aktualitet för allmänheten. Till exempel har den populärvetenskapliga artikeln ”Kaip atsirado lietuvių raštų kalba” (I: 499–502), hämtad från tidskriften Mokslas ir gyvenimas, placerats intill artikeln ”Dėl lietuvių rašomosios kalbos kilmės” (I: 516–525), som publicerades i Baltisticoje och behandlar samma ämne; dessutom återges en fransk artikel som utarbetats på grundval av båda dessa: ”Quelques remarques sur les sources de la langue des écrits lituaniens au
Page 14166 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
XVIe et au XVIIe siècles“ (I, s. 503–508). Det är förståeligt att det inte går att undvika upprepningar i en sådan samling; författaren hade inte heller något sådant syfte (jfr I, s. 7). Man måste emellertid konstatera att kriterierna för urvalet av publikationer varken var strikta eller tydligt formulerade. Själva idén med verket, dess syfte och målgrupp är oklara. Lietuvių Katalikų Mokslų Akademijos emblem, redaktionsrådet och redaktionskommittén, formatet och den återhållsamma utformningen för tankarna till en vetenskaplig, akademisk publikation (sådana artiklar utgör huvuddelen av de första volymerna). Populära texter riktade till allmänheten kunde ha utgjort en separat publikation eller åtminstone en egen volym i denna utgåva. Även författarens beslut att ta med offentliga uttalanden som han själv inte skrev, utan ”bara kompletterade eller korrigerade, och i sällsynta fall endast undertecknade” (II, s. 5), väcker tvivel. Beslutet motiveras med svårigheten att urskilja den text som författaren skrivit i sådana publikationer och med den ideologiska närheten mellan de framförda tankarna och författarens uppfattningar. De offentliga uttalandena kunde emellertid ha skilts från de vetenskapliga artiklarna (till exempel genom att samlas i den planerade volymen med intervjuer med pressrepresentanter).
I förordet till den första volymen hävdar författaren att de återpublicerade ”texterna i allmänhet inte redigeras, utan återges sådana som de publicerades då” (I, s. 8), att ”lingvistiska termer på vissa ställen endast har gjorts något enhetligare” (ibid.) och att ”tryckfel rättas” (I, s. 9). Dessa påståenden är inte exakta: de återpublicerade texterna har noggrant granskats av den erfarna redaktören Agota Striubienė. En jämförelse mellan artikeln ”Rytietiškoji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas” (I, s. 477–499), återtryckt i den första volymen, och dess första publicering i tidskriften Baltisticos (Zinkevičius 1972) visar att ett stort antal ändringar har gjorts i stavning, interpunktion och användning som inte följer dagens språkstandard.
Vid moderniseringen av stavningen ändrades skrivningen av partikeln galbūt (I, s. 481, 484) och uttrycket šiaip jau (I, s. 486, 487, 488, 491x2, 492 osv.) konsekvent, så att de skrevs ihop eller isär. Bönebenämningar skrivs nu med stor bokstav, till exempel Viešpaties maldos (I, s. 489), Tikėjimo išpažinimo (ibid.). Man har gått för långt genom att skriva iki spalio revoliucijos med liten bokstav (I, s. 490, not 80): för det första är det revolutionens namn, och för det andra har boktiteln korrigerats.
Interpunktionen har ändrats på många ställen. Orden antai (I, s. 487, 494), apskritai (I, s. 479), galbūt (I, s. 481, 484), greičiausiai (I, s. 486) och taigi (I, s. 481, 488, not 68) avskiljs inte längre. Däremot betraktas orden matyt (de allra tidigaste handskriftstexterna <...> skrevs tydligen innan skriftspråket hade utvecklats, I s. 481) och be abejonės (textens författare kommer utan tvekan från området med t(v), d(v) > c(v), dz(v), I, s. 484) som inskott och avskiljs vid återtrycket med kommatecken på båda sidor. Utvidgade particip- och gerundfraser skiljs inte längre ut eller avgränsas inte längre på samma sätt: Denna ordbok hade stor betydelse för normeringen av det östliga skriftspråket (I, s. 478), När man går söderut försvinner nērnyškiai-isofonen allt längre in i sulenki-området (I, s. 486; jfr även I, s. 490, 496). Det finns också motsatta fall, till exempel att en precisering skiljs ut i återtrycket: Efter 72 år, det vill säga år 1977, utgavs en andra östlig katekes i Vilnius (I, s. 479). Jämförelseuttryck markeras inte längre (I, s. 477, 485, 494), till exempel: reformatorernas företrädare insåg inte att det litauiska språket var ett medel för att uppnå sina mål (I, s. 493). Tankstrecket mellan räkneorden po vieną du har tagits bort på I, s. 484. I vissa fall hade interpunktionen kunnat förenklas ytterligare, till exempel i meningen Man bör anta att det redan hade funnits böner översatta till litauiska när Vilnius stift (1387) och senare även Samogitiens stift (1417) inrättades (I, s. 491).
I många fall har man vid återtrycket strävat efter att förbättra stilen, till exempel: J. Jaknavičius, som också kom från ett område (<en plats), som ligger längre bort från an || un-isofonen I, s. 483; vilka fortfarande varierar avsevärt beroende på betoning och tonaccent (<beroende på betoning och tonaccent) I, s. 484; Det finns naturligtvis ingen anledning att söka efter ursprunget till det skriftspråk som intresserar oss här (<det finns ingen anledning) I, s. 484; trakterna närmast Vilnius (< trakterna) tillhörde före sulenkiniseringen förmodligen (<troligen) område II I, s. 486; där
Page 15NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
167
Det finns, som vi har sett, ingen anledning att söka efter ursprunget till 1600-talets skriftspråk (<det behövs inte) I, p. 486; polonisering (<poloniseringsprocessen) hade redan berört dem I, p. 492; i statens offentliga liv (<statliga liv) I, p. 493; jesuiterna, som insåg betydelsen av att sprida trons (<religiösa) sanningar till alla landets invånare (<bredare befolkningslager) på ett begripligt språk I, p. 493; Böckernas författare och översättare tillhörde Vilnius privilegierade befolkningslager (< var representanter för Vilnius privilegierade befolkningslager) I, p. 493; katekesspråket är tämligen enhetligt (< enhetligt) I, p. 495; Dess enhetlighet (<enhet) bestämdes av (<avgjordes av) förhållandena vid den tiden I, p. 495; de visar hur starkt de litauiska präster som skrev texterna vid den tiden hade poloniserats (<graden av polonisering) I, p. 497; det förekommer också ändringar i motsatt riktning: de flesta (<majoriteten av) prästerna, särskilt de högre, var polacker I, p. 492.
Även vissa formers bildning och användning korrigerades. Bildningen av komparativformer av adjektiv förenklades: tidigare> tidigare (I, p. 479, 497), senare>senare (I, p. 479, 483x2, 484 och på andra ställen); däremot behölls i den tidigare (I, p. 490), i de tidigare (I, p. 495), i de senare (I, p. 495, fotnot 101). På liknande sätt korrigerades adverbens bildning, till exempel: Här används de genomgående fakultativt (<fakultativiskt) (I, p. 486). Neutrumformer av superlativadjektiv ersattes med motsvarande adverb: I staden Vilnius <...> svängde man då sannolikt (<sannolikast) alltför mycket mellan č, dž och c, dz I, p. 485; sannolikt (<sannolikast) gick den längs den nordvästra sidan av Vilnius närmaste omgivningar I, p. 486. Maskulina former ersattes med feminina, till exempel: här är formerna med jot mycket utbredda (<utbredda) också i andra ordklasser med pronominal böjning I, p. 484–485. Kasusbruket korrigerades: det finns inte <...> i många korta texter (de kan av en slump ha utelämnats i dem (<dem)) I, p. 487; skrev på sina modersmålstal, uppblandade med särdrag från andra dialekter (<särdrag) I, p. 497;
Följande lexikala ändringar noterades: här och där skymtade enstaka inslag från modersmålsdialekten (<trängde fram) (I, p. 481x2; liknande ändringar gjordes också i I, p. 495); inte<inte heller någon av underdialekterna inom den nutida östaukštaitiska dialekten Å andra sidan (<från den andra sidan) tycks det inte alls finnas några sådana drag som skulle motsäga att den undersökta skriftspråksformen har sitt ursprung i Vilnius; åtminstone har sådana hittills inte kunnat påträffas (<spåras) I, p. 488; Kärlek till det litauiska språket <...> finner vi inte i de östlitauiska skrifterna (<spårar vi inte) I, p. 493–494; religiösa böcker var i huvudsak avsedda inte direkt (<omedelbart) för folket I, p. 494; I de första (< tidigare) skrifterna fanns det mycket fler språkliga variationer <...> än i de senare (<senare) I, p. 494; de använde (<brukade) <...> böcker med religiöst innehåll I, p. 496.
Även om ändringarna gjordes noggrant återstod ändå en del tveksamma saker i förhållande till dagens norm, jfr: detta kommer att behandlas nedan I, p. 483; i motsats till de ovan nämnda områdena I, p. 485; det finns, som vi har sett, ingen anledning att söka efter ursprunget till 1600-talets skriftspråk i denna trakt I, p. 487, fotnot 67; K. Sirvydas skriftspråk <...> skiljer sig i grunden inte alls från språket i den övriga östlitauiska 1600-talslitteraturen I, p. 488.
Några av redaktörens ändringar förändrar textens innebörd något, jfr: språkskillnader (de är alla (<helt) obetydliga) I, s. 481; I de första (<tidiga) små texterna I, s. 483; i 1616 års utgåva av ”Agenda parva” (<utgåvan) I, s. 488, fotnot 69 (liknande ändringar gjordes också i I, s. 497, fotnot 112); De första bönerna skulle ha lästs (<översatts) till den östliga höglandsdialekten (<dialekten) I, s. 490; där ökade antalet representanter för andra dialekter <...> (< representanter <...> element) I, s. 490 (meningen förblev oklar); [handskrivna texter] bevarades nedtecknade (<inbundna) på en blank sida i den tryckta boken I, s. 492; språket i denna litteratur <...> är relativt enhetligt (<sammanhållet) I, s. 494; Den som skrev ned bönerna <...> kan möjligen vara vilseledande (<vilseledd) från området nordost om Vilnius I, s. 494.
Page 16168 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
På flera ställen har författarens ordföljd ändrats, till exempel: författaren, som hade undersökt 1605 års katekesspråk ur dialektologisk synvinkel, fastställde I, p. 481, jfr författaren, som hade undersökt 1605 års katekesspråk ur dialektologisk synvinkel, fastställde Zinkevičius 1972: 83; han predikade på litauiska för stadsborna i S:t Johannes kyrka och andra kyrkor i hela tio år I, p. 488, jfr: han predikade i hela tio år på litauiska för stadsborna i S:t Johannes kyrka och andra kyrkor Zinkevičius 1972: 90. Ordföljden ändrades inte: här är formerna med jot mycket utbredda (<utbredda) <...>: baltój, baltiej > balčiej, baltuoj I, p. 485–486.
Citaten kontrollerades och korrigerades inte när artikeln förbereddes för nytryck. När K. Jablonskis artikel citerades hade till exempel redan 1972 ett gemensamt språk ändrats till ett standardspråk (Zinkevičius 1972: 91; jfr I 490), för bredare lager ändrades till för de bredare lagren (ibid.); vid nytrycket ändrades citatet ytterligare: Den dialekten <...> hade naturligtvis inte fastställts; den (<den) blev av sig själv centraldialekten (I, p. 490).
Den engelska sammanfattningen av artikeln korrigerades också något, I 498–499: i titeln ändrades rise ’ursprung’ till origin; Great Dukedom of Lithuania ändrades genomgående till Grand Duchy of Lithuania, några syntaktiska konstruktioner samt några prepositions- och artikelförekomster korrigerades.
Vid nytrycket rättades korrekturfel, till exempel: de sista (<pasukutini) (I, p. 485, fotnot 59); Gwagnini (<Gwagnin) (I, p. 494, fotnot 98), ortodoxa (<provoslavų) (I, p. 490). En del fel återstod också: Merkinės (Turgelio-dialekten (>Turgelių) I, p. 489; tydligt (>tydligt) I, p. 494; dessa texter, särskilt under 1700-talet, vimlade av polonismer I, p. 497.
Som ofta händer uppstod nya fel vid nytrycket. Till exempel saknades kabeln och behövdes inte i fotnot 52 (I, p. 484); titeln på J. Otrębskis verk skrevs med liten begynnelsebokstav i fotnot 34 (I, p. 480); i fotnot 18 (I, p. 479) tillkom en onödig kabel i titeln på R. Belarminos katekesöversättning (efter ordet Anno).
I förordet fastslår författaren att stavningen av utländska efternamn och personnamn inte ska harmoniseras, eftersom den ”ständigt har ändrats i Litauen och inte präglats av konsekvens” (I, p. 8). Det hade ändå inte varit särskilt komplicerat att harmonisera personnamnens stavning vid återtryck av publikationer som utkommit vid olika tidpunkter, och utgåvan hade blivit mer enhetlig och lättare att använda.
I utgåvan har man inte harmoniserat hur publikationsuppgifter anges i fotnoter och litteraturförteckningar. Hänvisningarna innehåller också fel. På sidan 489 anges i fotnot 76 K. Jablonskis, Senoji lietuviška knyga, Kaunas, 1947, 104–105. K. Jablonskis är i själva verket inte författare till den angivna boken, inte ens redaktör (dess ansvarige redaktör var V. Mykolaitis) – i denna samlingsvolym ingår hans artikel ”Mažvydo gyvenimas ir aplinka”, som borde ha angetts i fotnoten. Samma fel upprepas i artikelns fotnoter 90 och 93. Det finns också fel i återgivningen av titlar på äldre litauiska skrifter. I K. Sirvydas Punktų sakymų anges till exempel följande på titelbladet (p. 478, fotnot 8): kazan (>kazan), Jezykiem (>Językiem); efter ordet Litewſkiem saknas ordet Przez, W Wilne (>W Wilnie), och användningen respektive utelämnandet av flera diakritiska tecken är tveksam.
I fotnoterna ter sig anmärkningen trycks märklig i fråga om artiklar av författaren själv som publicerats för länge sedan och till och med återpubliceras i samma volym (jfr I, p. 479, 482, 490, 494, 496...). Hänvisningen till författarens kommande monografi Vilniaus lietuvių kalba XVII amžiuje har också behållits (I, p. 494, fotnot 97); såvitt jag vet har den inte publicerats ännu... (troligen avsågs boken Lietuvių antroponimika. Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje, Vilnius: Mokslas, 1977).
Även i andra avseenden saknas författarens kommentarer och kopplingar mellan artiklar som publicerats vid olika tidpunkter. Till exempel preciseras det i fotnot 58 och 100 till artikeln ”Rytietiškoji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas”, som tryckts i den första volymen,...
Page 17NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA
169
påståendena i den omtalade artikeln ”Om dialekten i katekesen från omkring 1605” (I, s. 485, 495), men på motsvarande ställe i denna artikel preciseras samma påståenden inte, och det ges inte ens några hänvisningar till den senare artikeln, tryckt i samlingens första band (jfr II, s. 48, 115). Sådana och andra fall väcker tvivel om ordningen för samlingens artiklar. I det första bandets sista avsnitt, ”Skriftspråkets ursprung”, publiceras artiklar som har nära samband med artiklarna som återges i det andra bandets avsnitt ”De gamla skrifternas språk”; därför hade det varit praktiskt att placera dem i samma band.
Zinkevičius samlingsvolym med artiklar är en nyttig bok för varje lingvist (och baltolog). Anmärkningarna om utgåvans tillkomst som framförs i denna översikt förringar inte på något sätt artiklarnas värde.
Avslutningsvis bör, om än kort, några lingvistiska verk från 2002 som inte behandlats här nämnas. Det rör sig om ordböcker: först och främst det avslutande, tjugonde bandet av Lietuvių kalbos žodyno (bokstaven Ž, huvudredaktör Vytautas Vitkauskas, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, XXII, 1158 s.), den andra, reviderade upplagan av Antanas Lyberis Sinonimų žodyno (redaktör Jonas Paulauskas, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, XIV, 586 s.) samt en elektronisk version av den fjärde upplagan av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (huvudredaktör Stasys Keinys, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas). De stora jubileerna inom lingvistiken uppmärksammas av samlingen med jubileumsartiklar sammanställd av Zita Šimėnaitė och Jolanta Zabarskaitė, Dvidešimt Lietuvių kalbos žodyno tomų (Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 48 s.), samt den internationella utställningskatalogen sammanställd av Ona Aleknavičienė och Jolanta Zabarskaitė, Biblijos vertėjas Jonas Bretkūnas (Vilnius: Lietuvos dailės muziejus, 159 s.). En vacker bok om lexikografen Bronė Vosilytė sammanställdes av Kazys Morkūnas och Klementina Vosilytė (Bronė Vosylytė: kelias į didįjį Žodyną, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 198 s.).
LITERATŪRA
AMBRAZAS, V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4–44.
BACEVIČIŪTĖ, R. 2001: Šalių šnektos fonologinė sistema: prozodija ir vokalizmas. Daktaro disertacija, rankraštis, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.
BALČIKONIS, J. 1955/1978: Surastas kalbos mokslo dokumentas. Rinktiniai raštai I, sudarė Aldonas Pukis, Vilnius, 246–249.
BUSSMANN, H., Hrsg. 2002: Lexikon der Sprachwissenschaft, Dritte, aktualisierte und erweiterte Auflage, Stuttgart: Alfred Kröner Verlag.
FRAENKEL, E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch I: A – привѣкиuoti, Heidelberg: Carl Winter, Universitätsverlag.
GAIVENIS, K. 1979: Bendrieji lietuvių terminijos kūrimo ir norminimo principai. Lietuvos TSR MA darbai A 3 (68), 77–86.
GAIVENIS, K. 1983: S. Šalkauskio terminologijos teorija. Lietuvių kalbotyros klausimai 22: Lietuvių kalbos specialioji leksika, 128–136.
GAIVENIS, K. 1985: Lietuvių kalbos profesionalizmai. Lietuvos TSR MA darbai A 4 (93), 74–80.
GAIVENIS, K. 1994: Tarptautinių terminologijos principų taikymas mūsų terminijai. Lietuvių kalbotyros klausimai 31, 11–17.
GAIVENIS, K. 1996a: Apie du terminų norminimo principus. Lituanistica 1 (25), 75–79.
GAIVENIS, K. 1996b: Kalbiniai ir loginiai terminų reikalavimai. Terminologija 3, 26–38.
GAIVENIS, K. 1997: Terminologizacija ir determinologizacija. Terminologija 4, 4–7.
GAIVENIS, K. 2000: Terminų pragmatika. Terminologija 7, 5–8.
GAIVENIS, K., KEINYS, S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.
Page 18170 |
ARTŪRAS JUDŽENTIS
GIRDENIS, A., GIRDENIENĖ, D. 1997: 1795 metų „Ziwato“ indeksas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
JASANOFF, J. H. 1994: Aspects of the Internal History of the PIE Verbal System. Früh-, Mittel-, Spätindogermanisch, Akten der IX. Fachtagung der Indogermanischen Gesellschaft 1992 in Zürich, hrsg. von G. E. Dunkel, G. Meyer, S. Scarlata, Chr. Seidl, Wiesbaden, 149–168.
JONIKAS, P. 1972: Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos kūrimasis antrojoje XIX a. pusėje, Čikaga: Pedagoginis lituanistikos institutas.
KARALIŪNAS, S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė, Vilnius: Mokslas.
KAUKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžio istorija I, Klaipėda: Klaipėdos universitetas.
KEINYS, S. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius: Mokslas.
KEINYS, S., red., 1993: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, trečias pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
KEINYS, S., red., 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, ketvirtas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
KEINYS, S., red., 2002: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, elektroninis ketvirto leidimo variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
KOCH, CH. 1990: Das morphologische System des altkirchenslavischen Verbums I–II, München.
LAURÉN, C., PICHT, H., Hrsg. 1993: Ausgewählte Texte zur Terminologie, Wien: TermNet.
LAURÉN, C., MYKING, J., PICHT, H. 1998: Terminologie unter der Lupe. Vom Grenzgebiet zum Wissenschaftszweig, Wien: TermNet.
LESKAUSKAITĖ, A. 2001: Pietvakarių pietų aukštaičių vokalizmas ir prozodija: fonologinis ir eksperimentinis tyrimas. Daktaro disertacija, rankraštis, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas.
MAŽIULIENĖ, I. I. 1996: Centrinės šiaurės žemaičių tarmės prozodija. Instrumentinis ir sociolingvistinis tyrimas. Kalbotyra 45 (1), 30–115.
MORKŪNAS, K., par. 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
MURINIENĖ. L. 2000: Akmenės šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija. Daktaro disertacija, rankraštis, Vilnius: Vilniaus universitetas.
PAKERYS, A. 1994: Akcentologija 1: Daiktavardis ir būdvardis, Kaunas: Šviesa.
ROSINAS, A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai: funkcija ir semantika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
SLIŽIENĖ, N., VALECKIENĖ, A. 1992: Lietuvių kalbos skyryba ir rašyba, Vilnius: Mokslas.
SUBAČIUS, G. 1998: Žemaičių bendrinės kalbos idėjos. XIX amžiaus pradžia, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
ŠVAMBARITĖ, J. 2003: [Rec.:] Jolanta Gelumbecaitė, Linksnių ir prielinksnių konstrukcijų sintaksė Jono Bretkūno Biblijos Evangelijoje pagal Luką. Opera linguistica Lithuanica 1. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2002, 296 p. – Archivum Lithuanicum 5, 2003, 311–314.
VITKAUSKAS, V. 1976: Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas, Vilnius: Mokslas.
VITKAUSKAS, V. 2003: [Rec.:] Daiva Atkočaitytė. Pietų žemaičių raseiniškių prozodija ir vokalizmas. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2002, 222 p. – Acta linguistica Lithuanica 48, 185–187.
WÜSTER, E. 1974/2001: Die Allgemeine Terminologielehre – Ein Grenzgebiet zwischen Sprachwissenschaft, Logik, Ontologie, Informatik und den Sachwissenschaften. Terminologie und Wissensordnung. Ausgewählte Schriften aus dem Gesamtwerk von Eugen Wüster, hrsg. von H. Picht, K.-D. Schmitz, Wien: TermNet, 131–174.
ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.
ZINKEVIČIUS, Z. 1972: Rytietiškoji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas. Baltistica 8 (1), 79–100.
ŽULYS, V. 1969: Vadinamųjų nekaitomųjų įvardžių vieta lietuvių kalbos gramatinėje sandaroje. Baltistica 5 (2), 167–177.
Artūras Judžentis
