ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LII (2005), 23 – 39

Predikationens karaktär hos långsträckta objekt. Begreppet subjektiv rörelse

ROLANDAS MIKULSKAS

Institutet för litauiska språket

I många språk är det vanligt att beskriva en väg, en stig eller ett avlångt föremål med hjälp av ett riktningsverb för rörelse. Denna artikel erbjuder en tämligen detaljerad analys av sådana fall av predikation med långsträckta objekt, baserad på material från det litauiska språket. Företeelsens regelbundenhet väcker tvivel om försök att förklara användningen av sådana rörelseverb som ett sätt att skapa bildspråk och expressiva bilder: den måste ha djupare kognitiva källor. Den kognitiva karaktären hos predikation med långsträckta objekt undersöks här med hjälp av Langackers begrepp subjektiv rörelse. Uppmärksamhet riktas också mot de semantiska och grammatiska särdragen hos verb som representerar denna typ av predikation.

0. INLEDNING

0.1. I många språk är det vanligt att en väg, en stig eller ett annat långsträckt objekt beskrivs med verb som uttrycker riktad rörelse. Även om predikationen i sådana meningar inte betecknar någon objektiv rörelse, väcker användningen av rörelseverb inget misstänksamhet hos språkanvändaren, det vill säga meningarna uppfattas som korrekt formade. Följande uttryck låter till exempel helt naturliga:

(1) Vägen löper längs floden LKŽ_II 1073 (DŽ).

(2) En landsväg löper över slätterna LKŽ_II 726 (RŠ).

(3) Varifrån kommer den här vägen? LKŽ_II 1080 (DBK).

0.2. Uppgifterna i Litauiska språkets ordbok visar att denna användning av verb med betydelsen rörelse är något vanligare i skrift än i talspråket. Om vi skulle förklara detta faktum med andra språks inflytande på författare, skulle vi bara bekräfta detta språkfenomens universalitet. Det finns nämligen tillräckligt många belägg för sådan användning även i dialekterna. Fenomenets utbredning vittnar om dess systematik och en viss mer allmän karaktär. Å ena sidan kan inte bara en väg, stig, landsväg eller flod beskrivas med predikat med rörelsebetydelse, utan även ett fält, en äng, en sluttning, ett stängsel, en skog, ett ärr och så vidare. Generellt skulle man kunna säga att även ett objekts läge i rummet kan karakteriseras på detta sätt, om objektet bedöms utifrån längddimensionen. Kortare kan vi kalla dem LÅNGSTRÄCKTA OBJEKT. Jfr:

(4) Vid herrgården löpte vidsträckta ängar LKŽ_II 1073 (ŽD).

(5) Bergen sträcker sig längs havets kust LKŽ_II 1073 (K_II 11).

(6) Runt staden löpte en mur LKŽ_II 1073 (J. Balč).

24 |

R O L A N D A S M I K U L S K A S

(7) De där vattenpölarna sträcker sig ända in i en annan socken LKŽ_II 1091 (Rdm).

(8) Längsledes löper vita och röda ränder LKŽ_II 1073 (Rdm).

Å andra sidan beskrivs vägens eller ett långsträckt objekts rumsliga läge i språket inte bara med vanliga rörelseverb. En sådan predikation kan ske inte bara längs den horisontella, utan också längs den vertikala axeln, jfr:

(9) Vägen steg lätt uppför berget LKŽ_V 793 (Pč).

(10) Därefter sluttade en vacker sluttning ned där LKŽ_VII 253 (Rš).

(11) Se, min väg dök upp ur bergen och ut på slätten LKŽ_VIII 683 (Šlč).

En icke-rätlinjig vägkonfiguration beskrivs med verb vars predikation omfattar rörelse inte bara längs den raka axeln, utan även i förhållande till sidaxeln, jfr:

(12) Stigen svänger mot byn, mot gården som hukar sig under gamla popplar LKŽ_XIV 88 (V. Bub).

(13) Den upptrampade [stigen] slingrade sig längs själva brantkanten LKŽ_XIX 467 (J. Jabl).

(14) Ännu några tydliga rynkor löpte över hans panna LKŽ_XIX 461 (J. Ap).

(15) Längs åkrarna slingrar sig en stig för oss LKŽ_XIX 474 (Rš).

(16) En krokig liten väg ringlade sig genom fälten LKŽ_XI 77 (T. Tilv).

Vägens geografiska läge kan i språket uttryckas inte bara med envalenta utan också med divalenta verb som förutsätter en agent och en patient och således betecknar inte spontan utan kausativ rörelse, jfr:

(17) Krusbärsstigar leder genom trädgården LKŽ_XVIII 942 (PnMŽ).

(18) Många vägar leder till byn vid kusten LKŽ_XVIII 942 (I. Simon).

0.3. Regelbundenheten hos det fenomen som diskuteras gör att man kritiskt bör betrakta försöken att knyta en sådan användning av rörelseverb till figurativt språk, det vill säga strävan efter ett bildrikt uttryck. Predikationen av långsträckta objekt med rörelseverb har utan tvekan djupare, kognitiva orsaker. Denna artikel ägnas åt att klarlägga dem. Den kognitiva naturen hos predikationen av långsträckta objekt belyses med utgångspunkt i Langackers begrepp subjektiv rörelse. Samtidigt riktas uppmärksamheten mot den semantiska och grammatiska särarten hos de verb som används för denna predikation.

1.0. Frågan uppstår naturligt: hur är det möjligt att rörelseverb betecknar ett statiskt objektsläge i rummet? Vilken logik ligger bakom en sådan predikation? Man brukar ju säga att rörelseverb betecknar en förändring över tid av rörliga objekts läge i rummet. Däremot betecknar verb som anger objekts statiska läge (t.ex. sėdi, stovi, guli, ti̇̀so och liknande) ingen utveckling av rumsliga relationer. I detta liknar de tillståndsverb, som inte heller betecknar några förändringar i situationen över tid. Dynamik kontra stabilitet i den betecknade rumsliga situationen skulle alltså vara den huvudsakliga semantiska skillnaden mellan de aktuella verben. När språket ändå använder rörelseverb för att beskriva den rumsliga konfigurationen hos en väg eller andra längsgående objekt, lyckas det övervinna denna väsentliga skillnad.

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS | 25

A priori skulle ett sådant bruk kunna förklaras med en viss labilitet i rörelsebegreppet. Grunden för denna labilitet är det som förenar verb som betecknar rörelse med verb som betecknar en statisk position. En sådan gemensam nämnare bör sträcka sig ända till verbkategorins själva väsen, dess differentiella kännetecken.

1.1. Vanligtvis hävdas det att det främsta drag som skiljer verbet från andra grammatiska kategorier är dess temporalitet, eller dess koppling till så kallad absolut tid (som inte bör förväxlas med grammatisk tempus, vilket är deiktiskt till sin natur och betecknar handlingens relation till talögonblicket). Med andra ord kan verbet återge dynamiken i den situation som uttrycks. Denna skulle också kunna föreställas som en växling mellan momentana statiska positioner eller som en viss följd av sådana positioner längs tidsaxeln. Det är dock svårt att invända mot Ronald W. Langacker (2002: 59–100), som påpekar att kopplingar till tid inte är unika för verbkategorin. Till exempel betecknar prepositionerna prieš och po, liksom adverben vakar eller rytoj, tidsrelationer. Vissa så kallade komplexa prepositioner kan till och med beteckna en förändring av (rumsliga) positioner över tid. Som exempel nämner Langacker den engelska prepositionen across när den används med rörelseverb. Motsvarande egenskaper har i litauiskan prepositionerna skersai, išilgai, įžambiai, per, pro, kiaurai. Jfr:

(19)

Räven springer tvärs över vägen.

(20)

Haren skuttar över trädan.

Man skulle alltså kunna hävda att det semantiska innehållet i exempelvis prepositionen skersai, verbet kirsti (kelią) och deverbalen (kelio) kirtimas är detsamma – alla dessa verb betecknar en bana från ena kanten av ett längsgående objekt till den andra, vilken naturligtvis kräver en viss tidsrymd för att tillryggaläggas.

1.2. Mot bakgrund av detta föreslår Langacker att verbets differentiella kännetecken inte ska sökas i innehållet hos de situationer respektive koncept som det betecknar, utan att man i stället ska uppmärksamma hur detta innehåll uppfattas. När han betonar verbkategorins temporala, eller tidsliga, karaktär påpekar han att denna egenskap grundar sig på en sekventiell avsökning av den betecknade situationen. Med andra ord förutsätter den ordklass som betecknar processer en sekventiell genomgång av samtliga faser i en situation som utvecklas över tid. Andra ordkategorier som betecknar relationer, såsom prepositioner, adjektiv, adverb, infinitiver och particip, är däremot atemporala, eller icke-temporala, även om de har tidsmässiga kopplingar, i den meningen att innehållet i de koncept de uttrycker inte uppfattas stegvis utan kumulativt. Även om detta sätt att uppfatta förutsätter en fas av sekventiell genomgång och gradvis ”sammanfogning”, eller helt enkelt konceptbildning, är dessa kategorier i praktiken avsedda att i språket möjliggöra manipulering av de helhetsmässiga ”produkterna” av denna skapelse, eller gestaltningar. För dessa är tidsprofilen irrelevant.

1.2.1. Så uppfattat betecknar verbet processer. Därigenom skiljer det sig från ordklasser som betecknar atemporala relationer. Det är lätt att se att själva uppfattaren, respektive språkbrukaren (lyssnaren), får särskild betydelse för denna syn på verbkategorin.

¹ Begreppen uppfattare, eller interpretatör, och språkbrukare (lyssnare) är inte identiska, men om man godtar kognitivisternas antagande om isomorfi mellan kognitiva, eller mentala, och semantiska, eller lingvistiska, strukturer kan begreppen i vissa lingvistiska diskurssammanhang ersätta varandra.

26 |

ROLANDAS MIKULSKAS

figur¹. Följaktligen delar Langacker också in tiden i uppfattad tid (conceived time) (t) och processningstid (processing time) (T). Den första tiden definieras kortfattat som uppfattningens OBJEKT, medan den andra definieras som uppfattningens MEDEL. I den uppfattade tiden utspelar sig händelserna i den värld vi känner, och den införs i stället för den traditionella absoluta tiden. Processningstid är ett nytt begrepp som betecknar varaktigheten hos kognitiva operationer. Med hänsyn till dessa parametrar föreslår Langacker att predikationen av vilken process som helst beskrivs med formeln [rᵢ / tᵢ; C]ₜᵢ, som bör läsas så här: konceptualisatören (conceptualizer) C aktiverar, eller framkallar, vid en viss tidpunkt Tᵢ i processningstiden konceptet av den statiska relationen rᵢ och förbinder det sedan med motsvarande tidpunkt tᵢ i den uppfattade tiden. Hela processen kan återges med formeln:

(i) [r₁ / t₁; C]ₜ₁ > [r₂ / t₂; C]ₜ₂ > [r₃ / t₃; C]ₜ₃ > … > [rₙ / tₙ; C]ₜₙ

Denna formel ordnar en kontinuerlig serie positioner r₁, r₂, r₃,..., rₙ längs den uppfattade tidens axel t₁, t₂, t₃,...,tₙ, medan sekvensen av symboler för processningstid T₁, T₂, T₃,..., Tₙ betecknar att konceptualisatören C i tur och ordning betraktar, eller skannar, denna komplexa struktur. Sammanfattningsvis kan man konstatera att den sålunda förstådda processpredikationen skiljer sig från icke-temporär komplex predikation, som också betecknar en riktad fördelning av positioner längs tidsaxeln, genom att parametern processningstid i den senare faktiskt inte spelar någon roll eller, med Langackers ord, att denna predikation saknar en tidsprofil.

1.3. Det är lätt att förstå att Langackers processbegrepp också omfattar tillstånd. Dessa kan betraktas som ett gränsfall där vissa parametrar i processen förblir oförändrade under den uppfattade tidens förlopp, medan parametern processningstid fortfarande är relevant. Enklare uttryckt betraktas samma situationella position fortlöpande. Om man anger att rᵢ = rᵢ + 1, kan den tidigare presenterade processformeln enkelt tillämpas för att beskriva semantiken hos tillstånd respektive tillståndsverb:

(ii) … > [R / tᵢ; C]ₜᵢ > [R / tⱼ; C]ₜⱼ > [R / tₖ; C]ₜₖ > …

Symbolen R betecknar i denna formel en situation som förblir oförändrad under den uppfattade tidens förlopp, men som konceptualisatören skannar fortlöpande. Ellipserna på båda sidor understryker tillståndsverbens imperfektiva natur. Langacker skiljer dem från perfektiva² verb, som kan beteckna objektiva förändringar i situationen vilka inträffar under ett visst tidsintervall (i den uppfattade tiden).

² Langacker förknippar inte perfektivitet direkt med aspektkategorin, utan betraktar den som en egenskap hos verbet att signalera en förändring i den predicerade situationen. Hans perfektiva verb omfattar tre av kategorierna (av fyra) i Zeno Vendlers klassiska indelning (1967) – aktivitets-, prestations- och punktuella predikat (activities), (accomplishments) och (achievements). Logikens

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS

27

1.4. En typisk underklass av perfektiva verb utgörs av rörelseverb. Ett objekt i rörelse tillryggalägger, självt eller under påverkan av en yttre kraft, en viss sträcka under ett tidsintervall (i den uppfattade tiden); förändringen i situationen definieras alltså genom en förändring av det fysiska objektets position i rummet. När Langacker (2002: 149–166) analyserar rörelseverbens förmåga att beteckna såväl objektiv som subjektiv rörelse, föreslår han att rörelsepredikationens allmänna karaktär beskrivs med en något modifierad version av den tidigare behandlade formeln:

(iii) [[m] l₁] t₁ > [[m] l₂] t₂ >...> [[m] lₙ] tₙ C T₁ T₂ Tₙ

Formeln bör läsas så här: rörelsens observatör/konceptualisatör C följer under processningstidsintervallet T₁, T₂,...,Tₙ rörelsebanan l₁, l₂,..., lₙ, som den rörliga entiteten m (mover) beskriver under den uppfattade tidens intervall t₁, t₂,... tₙ. Om de lokala symbolerna förstås mer allmänt passar formeln också för att beskriva abstrakt rörelse. Under en abstrakt process följer konceptualisatören i tanken förändringar hos immateriella entiteter över tid. Den mentala förändringsbanan består av positioner som skannas i tur och ordning längs en föreställd kvalitativ eller kvantitativ skala. På engelska används rörelseverb betydligt friare än på litauiska för att karakterisera abstrakta förändringsprocesser, men exempel på sådan användning finns även i vårt språk, jfr:

(21)

Idrottarnas tävling pågick i två timmar.

(22)

Konserten går mot sitt slut.

(23)

Broderns hälsa blir allt bättre.

1.4.1. Satser där rörelseverb beskriver konfigurationen hos en väg eller ett annat långsträckt objekt påminner delvis om satser där dessa verb profilerar-

ur ett aspektuellt perspektiv betecknar själva begreppet perfektivitet, som uttrycker slutet på en viss utveckling, inte direkt förändring, utan härleds ur det senare begreppet. Med andra ord impliceras perfektivitet av förändring. Å andra sidan är det lätt att se att inte heller alla de tidigare uppräknade predikatkategorierna till sin natur betecknar förändring. Aktivitetsverb betecknar exempelvis ingen riktad förändring med ett naturligt slut, jfr:

Fadern promenerade i trädgården och tänkte.

Gränsen för en sådan aktivitetspredikation kan emellertid dras av talaren själv, till exempel genom att använda en delimitativ verbform, jfr:

Fadern tog en liten promenad i trädgården och satte sig sedan åter för att arbeta.

I detta fall är verbets perfektivitet knuten inte till handlingens naturliga slut, utan till den gräns för handlingens varaktighet som talaren respektive lyssnaren själv drar. Således bestäms verbets perfektivitet, uppfattad i denna vida bemärkelse, endast delvis av dess semantiska natur. Enligt Langacker har även de tillstånd vi upplever ofta naturliga gränser, och därför kan verb som betecknar dem under vissa omständigheter också tolkas perfektivt. Vi kan därför inte dra någon strikt (inneboende) gräns mellan imperfektiva och perfektiva verb.

³ Verbet vykti, som betecknar en abstrakt process, har semantiskt sett fjärmat sig avsevärt från sin föregångare, som betecknar konkret rörelse. Den process som ett sådant verb betecknar kan i en mening kvalificeras inte längre bara med avseende på varaktighet — vilken vid abstrakt rörelse kan anses motsvara den sträcka som tillryggaläggs vid konkret rörelse — utan också med avseende på plats eller sätt, jfr:

Friidrottstävlingarna hölls på stadens centrala stadion.

Hittills fortskrider mötet smidigt.

28 |

ROLANDAS MIKULSKAS

…betecknar abstrakt rörelse. Det finns emellertid också skillnader. För det första utgör det som ”rör sig” i dessa meningar samtidigt rörelsens bana. Denna bana är dock inte mental, som vid abstrakt rörelse, utan ett fullständigt reellt, geografiskt avgränsbart objekt. Predikationen i dessa meningar har också samband med faktisk rörelse genom att riktningen uttrycks mer eller mindre explicit, jfr:

(24) En väg går till mormor, en annan till Bernytis LKŽ_II 1073 (KlvD 9).

(25) Båda blickade mot landsvägen, som slingrade sig förbi gårdarna in i björkskogen LKŽ_XIX 462 (L. Dovyd).

(26) Bortom Dargvainiai går en väg upp på Skujinė LKŽ_XIV 88 (Všv).

Å andra sidan betecknar meningarnas semantiska innehåll ingen faktisk rörelse: det så kallade rörelsesubjektet förblir stabilt över tid. Verben i dessa meningar betecknar alltså i själva verket en imperfektiv process, som Langacker föreslår att man beskriver med den tidigare presenterade formeln (ii), där symbolen R för ett konstant förhållande ersätts med den mer specifika symbolen [M] L för det långsträckta objektets lokalisering:

(iv) ···> [[(M) L] tᵢ / C] Tᵢ > [[(M) L] tⱼ / C] Tⱼ > [[(M) L] tₖ / C] Tₖ >···

Formeln visar att observatören, eller perceptören, C vid varje tidpunkt tᵢ i sin perception fortlöpande registrerar en och samma rumsliga position, eller lokalisering, L för det långsträckta objektet M. Det är lätt att se att det långsträckta objekt som behandlas på detta sätt formellt inte skiljer sig från subjektet för faktisk rörelse: båda definieras genom en lokal relation.

1.5. Lexikografen som betraktar den aktuella användningen av rörelseverb ser ett tydligt fall av semantisk utvidgning: rörelseverb som till sin natur är perfektiva⁴ börjar beteckna imperfektiva processer, vars semantiska innehåll motsvarar profilen för ett långsträckt objekts konstanta rumsliga position. Riktningskomponenten i betydelsen försvinner emellertid inte ur predikationen i de aktuella meningarna; den är väsentligen förbunden med rörelsekonceptet. Vid predikation av faktisk rörelse utgörs innehållet i riktningsuttrycket av objektets rumsliga positioner

Dessutom skiljer sig de grammatiska egenskaperna hos verb som betecknar abstrakt respektive konkret rörelse: exempelvis används olika avledningsformanter för att bilda deras aspektuella former, jfr:

Tåget anlände från Kaunas.

Fotbollsmatchen blev trots allt av.

De konkreta händelseaspektformerna av detta rörelsebetecknande verb bildas med prefixen at-, nu-, par- och iš-, och betecknar, när handlingen inte är avslutad, regelmässigt också rörelsens riktning i förhållande till den som uppfattar, eller talaren (lyssnaren). Vid abstrakt rörelse betecknar händelseaspektens prefixform endast att handlingen avslutats. Å andra sidan visar det faktum att abstrakt rörelse endast kan betecknas med former i tredje person att de verb som används på detta sätt i grunden fortfarande är förbundna med rörelsekonceptet. För predikation av abstrakt uppfattad rörelse är nämligen den uppfattandes perspektiv nödvändigt. I språket är det talaren respektive lyssnaren som uttrycker detta perspektiv – de gör första respektive andra personens former otillgängliga för den aktuella predikationen.

⁴ Det är hög tid att precisera att vi, när vi talar om predikat för långsträckta objekt, i själva verket endast avser verb som betecknar riktad rörelse, såsom eina, bėga, suka, (kur link), men inte deras icke-riktade motsvarigheter vaikščioja, bėgioja, sukiojasi ir pan. De senare hör till kategorin aktivitets­predikat och är till sin natur i huvudsak imperfektiva (även om de kan göras perfektiva genom tillägg av prefix med delimitativ funktion; se vidare fotnot (2)).

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS | 29

förändring (i den uppfattades tidsflöde), bedömd i förhållande till den som uppfattar, eller talaren (lyssnaren). När rörelseverb beskriver en statisk situation aktiverar den som uppfattar själv den dynamik i rummets positioner som krävs för att uppfatta riktningen i de långsträckta objektens lokalisering. Enklare uttryckt skannar talaren respektive lyssnaren själv, med blicken eller i tanken, sekventiellt hela den konfiguration av en väg eller ett annat långsträckt objekt som beskrivs i satsen och omvandlar den därigenom i praktiken till en rörelsebana. Att riktningen för en sådan överblick avgör valet av olika predikat framgår tydligt av följande satspar, där i grunden samma rumsliga position beskrivs, men motsatta positioner hos de uppfattande impliceras, jfr:

(27) Stranden sluttar här ned mot åstranden.

(28) Flodstranden stiger här långsamt uppåt.

När strukturen hos den aktuella predikationen analyseras är det viktigt att uppmärksamma den särskilda roll som den uppfattande spelar i den och som gör det möjligt att tolka satsens innehåll korrekt. Sett utifrån kan man metaforiskt hävda att den uppfattande själv rör sig längs det profilerade objektet och därmed tillför riktningsdimensionen till den grundläggande rörelsepredikation som satsen uttrycker. Under normala omständigheter uppfattar naturligtvis varken den som formulerar eller den som tolkar en sådan sats sig själv röra sig längs den nämnda banan. Men även om det sker omedvetet och endast abstrakt, i tanken, gör den från predikationssubjektet övertagna rörelsefunktionen det möjligt för språkbrukaren att betrakta liknande satser som meningsfulla och tolka dem korrekt. Förutsättningarna för denna tolkning utgörs av gemensamma drag mellan den sekventiella överblicken över ett långsträckt objekt och uppfattningen av faktisk riktad rörelse. Langacker betonar den subjektiva karaktären hos en sådan rörelse som bygger på mental skanning. Predikation av subjektiv rörelse utgörs i själva verket av den initiala, eller ackumulativa, fasen av situationsuppfattningen, vilken, som vi vet, saknar betydelse för tolkningen av verklig rörelse. Det är just under denna uppfattningsfas som rörelseverbet, vilket betecknar ett i grunden statiskt objekts position, bevarar den riktningsvektor som är nödvändig för dess semantiska natur. Langacker föreslår att denna ackumulativa fas beskrivs med formeln:

(v)

[m₁] l₁ / C T₁ > [m₁] l₁ / [m₂] l₂ / C T₂ > [m₁] l₁ / [m₂] l₂ / [m₃] l₃ / C T₃ > … > [m₁] l₁ / [m₂] l₂ / [m₃] l₃ / … / [mₙ] lₙ / C Tₙ

Den visar att den uppfattande C under processuell tid T₁, T₂, T₃,..., Tₙ genom att skanna det långsträckta objektet i en viss riktning successivt aktiverar hela det koncept [M] L som beskriver dess konfiguration, vilken sedan förblir konstant (i den uppfattades tidsflöde). Det framgår också tydligt av formeln att det är just den processuella tidsaxeln som gör det möjligt att tolka denna sekventiella överblick över det långsträckta objektet som en viss (abstrakt) rörelse. Således bygger användningen av predikat för långsträckta objekt och den korrekta tolkningen av satser med sådana predikat på att rörelsekonceptet från satsens objektiva predikationsaxel, eller pro-

30 |

ROLANDAS MIKULSKAS

filio, överförs till betraktarens subjektiva tolkningsaxel. Langacker definierar denna kognitiva operation som SUBJEKTIFIERING.

1.6. När Langacker (2002: 315–341) diskuterar de semantiska utvidgnings- och grammatiska utvecklingsprocesser som förknippas med begreppet subjektifiering, utvecklar han också mer ingående sin egenartade förståelse av själva subjektivitetsbegreppet. Det senare utgör en oskiljaktig del både av varseblivningen av varje verklig situation och av motsvarande språkliga predikation. Liksom en uppfattad situation förutsätter en betraktare, förutsätter även en språklig sats alltid en språkbrukare (talare respektive lyssnare). En sats predikation är otänkbar utan den position som dess upphovsman respektive uttolkare intar i förhållande till de förmedlade händelserna, talandets tid och plats samt informationens nyhetsvärde eller förtrogenhet; med andra ord, utan alla de faktorer som definierar talandets omständigheter. Därför omfattar det semantiska innehållet i den situation som profileras genom en sats också nödvändigtvis talandets kontext. Med andra ord kan vi säga att de omständigheter som ligger till grund för predikationen uttryckt genom denna sats inte är något annat än ett visst PERSPEKTIV förknippat med talarens respektive lyssnarens figur. Detta perspektiv fungerar som predikationens grund och kan i språket uttryckas med deiktiska grammatiska och/eller lexikala medel. Vanligtvis förblir dock den största delen av informationen som rör betraktarens perspektiv utanför satsens predikation, det vill säga den uttrycks inte explicit. Langacker påpekar att betraktarens position vid ett optimalt perspektiv förblir omärklig, alltså maximalt SUBJEKTIV, vilket ger den situation som profileras i satsen största möjliga objektivitet. En sådan position är naturligtvis idealisk. I språkbruket är olika mellanformer vanliga. En del av informationen som rör talarfiguren, exempelvis dennes relativa läge, kan till exempel inkluderas i satsens predikationssfär. Då minskar objektiviteten hos den situation som betecknas med en sådan sats. Jfr två satser med rörelseverb:

(29) Jag tittar – far kommer hem längs vägen från skogen.

(30) Ibland går någon längs vägen.

Den första satsen är möjlig endast under omständigheter där dess upphovsman (som här samtidigt är den aktuella situationens faktiske betraktare), fadern och skogen ligger ungefär längs en och samma linje. Dessutom visar den prefixavledda formen av verbet pareina att satsens upphovsman sannolikt betraktar situationen inifrån huset. Det underförstådda huset blir den referenspunkt i förhållande till vilken de andra deltagarna i situationen ordnas i rummet. I den andra satsen är betraktarens position inte tydligt definierad vare sig i förhållande till talandets tid eller plats. Denna viktiga omständighet gör att situationen som betecknas med den andra satsen kan tilldelas en högre grad av objektivitet än i det första fallet.

1.6.1. Den situationsprofil som uttrycks av en finit sats beskriver Langacker som en asymmetrisk relation mellan två perceptioner, vilka han benämner med de specifika termerna TRAJEKTOR (trajector) och LANDMÄRKE (landmark). Dessa termer betecknar de mest allmänna predikationsbegreppen, nära besläktade med perceptionens psykologi och dess figur och bakgrund. Liksom dessa begrepp beskrivs trajektor och landmärke i termer av relativ prominens. Trajektorn och landmärket är alltså de mest framträdande deltagarna i den situation som profileras av en finit sats. Man bör dock inte glömma att det är betraktaren som tilldelar dem deras prominensegenskaper, medan betraktaren själv oftast förblir utanför (eller i utkanten av) predikationen. Om vi antar att situationsprofilen, definierad som en asymmetrisk relation mellan trajektor och landmärke, utgör den horisontella axeln för satsens predikation, bör den andra, vertikala predikationsaxeln – som implicerar perspektivet hos den betraktare som tolkar situationen – dras vinkelrätt mot profilsyntagmen. Därmed motsvarar den horisontella axeln predikationens objektiva sida, medan den vertikala motsvarar den subjektiva.

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS

31

Under den nämnda kognitiva operationen – subjektifieringen – omorienteras en del av den objektiva informationen till den subjektiva tolkningsaxeln, det vill säga en del av det semantiska innehåll som prediceras i satsen profileras inte, utan förverkligas genom betraktarens tolkningsmöjligheter.

1.6.2. Låt oss nu, med beaktande av den skillnad mellan objektivitet och subjektivitet i predikationen som Langacker definierar, granska de satser som intresserar oss, där en väg eller andra längsgående objekt beskrivs med rörelseverb. Det är lätt att förstå att en korrekt tolkning av dessa satser underlättas av att större delen av det innehåll som objektivt uttrycks genom rörelsepredikaten omorienteras till betraktarens subjektiva axel. Med andra ord är det betraktaren själv, eller talaren (lyssnaren), som genom blicken eller tanken i tur och ordning ”skannar av” alla de rumsliga positioner som det längsgående objektet upptar och därigenom, i stället för predikationens subjekt, tillför rörelsebegreppet de nödvändiga tidsmässiga egenskaperna och egenskaperna hos den tillryggalagda sträckan. Subjektifieringens kärna i de aktuella satserna utgörs alltså av uttolkarens subjektiva rörelse längs det beskrivna objektet. Det är emellertid viktigt att betona att betraktaren, trots att hen på detta sätt blir aktant i den subjektiva rörelsen, inte blir satsens trajektor. Begreppet subjektivitet, som förknippas med betraktaren, är nämligen i grunden oförenligt med trajektorns prominensegenskap, även om denna egenskap bygger på subjektiviteten. Utåt sett skiljer sig därför organiseringen av en sådan sats inte på något sätt från satser som profilerar faktisk rörelse. I satsen Den här vägen leder (går) till staden är vägen till exempel predikationens trajektor (och samtidigt satsens subjekt), medan staden har funktionen av landmärke. Det semantiska innehållet i en sådan sats har dock förändrats. När rörelsebegreppet omorienteras från profilens objektiva axel till den subjektiva tolkningsaxeln betecknar det återstående objektiva predikationsinnehållet endast objektets statiska position, medan själva verbet betecknar en imperfektiv process. Imperfektiviseringen av till sin natur perfektiva verb för riktad rörelse får betydande grammatiska konsekvenser, men mer om det senare. Här vill jag återigen fästa uppmärksamheten på att något viktigt från rörelsebegreppet ändå finns kvar i de aktuella satsernas semantiska innehåll, nämligen riktningsbegreppet. Detta är sannolikt ett villkor utan vilket användningen av rörelsepredikat i satser av den aktuella typen över huvud taget vore omöjlig. Som vi redan vet sammanfaller ”rörelsens” riktningsvektor med riktningen för avsökningen av det längsgående objektet. Därför implicerar sådana satsers predikation alltid en observatörs eller betraktares lokalisering. Denna lokalisering kan uttryckas explicit, jfr:

(31) Från tröskeln till din barndomsstuga slingrar sig en vit stig genom gården, genom den gamla trädgården, över ängen och trädan LKŽ_XIX 462 (J. MARCIN).

(32) Žilaitienė satt och satt och blickade hela tiden genom fönstret mot den smala vägen som slingrade sig bortom sluttningen LKŽ_XIX 462 (J. BALT).

(33) Man kunde se landsvägen som slingrade sig fram från småorten minst en halv kilometer bort LKŽ_XIX 466 (RŠ).

(34) Från byn ser man mycket vackert hur floden slingrar sig fram från sådana där, från de stora skogarna LKŽ_XIX 462 (RŠ).⁵

⁵ Man kan i allmänhet anta att floden i denna och liknande satser behandlas som ett typiskt längsgående objekt, till exempel en väg; det vill säga att samma avsökande rörelse hjälper uttolkaren här. Men det finns också skillnader. För det första på grund av själva objektets natur. Vi kan blunda för att

32 |

R O L A N D A S M I K U L S K A S

Perceivarens relativa position i förhållande till riktningen är dock ofta inte tydligt definierad i sådana meningar; den tas helt enkelt för given. En sådan självklar position (det så kallade default-fallet) föreligger när en väg eller ett annat längsgående objekt sträcker sig framför perceivarens ögon (som kan tillhöra den aktuella observatören eller en resenär) bortåt, det vill säga skannas perspektiviskt, jfr:

(35) Den upptrampade [stigen] slingrade sig längs själva brantens kant LKŽXIX^xix 467 (J. JABL).

(36) Den där vägen slingrar sig, slingrar sig genom den där skogen LKŽXIX^xix 469 (Ms).

(37) Den lilla vägen svänger in i albeståndet LKŽXIV^xiv 88 (KLT).

(38) Tvärs över vårt skifte gick en liten väg LKŽIIⁱⁱ 1073 (Pc).

1.6.3. Sammanfattningsvis kan vi hävda att den relativa positionen hos perceivaren nödvändigtvis förs in i predikationens räckvidd i meningar där rörelseverb beskriver längsgående objekt, medan denna position kan falla utanför predikationens gränser i meningar som profilerar faktisk rörelse. För den fortsatta undersökningen är det viktigt att lägga märke till att det nödvändiga införandet av perceivaren i de aktuella meningarnas predikationsräckvidd säkerställer en nära koppling mellan den profilerade situationen och talögonblicket. Som vi snart ska se påverkar denna viktiga omständighet valet av verbets aspektformer.

2.0. Eftersom rörelseverben i de aktuella predikationerna i praktiken endast betecknar en imperfektiv process, vore det naturligt att vänta sig att endast imperfektiva former av dessa verb lämpar sig för att beskriva konfigurationen hos ett längsgående objekt. De insamlade uppgifterna visar verkligen att rörelseverb i imperfektiv aspekt oftast fungerar som predikat för längsgående objekt. Under vissa omständigheter är dock även perfektiva former möjliga. Nedan diskuterar vi mer ingående förhållandet mellan predikation om längsgående objekt och aspektkategorin, eftersom just detta förhållande tycks begränsa användningen av vissa tempusformer av rörelseverb.

2.1. Dabartinės lietuvių kalbos gramatika (Ambrazas 1997: 289; jfr även Ambrazas 1999: 694) konstaterar en fördelning av tempusformer hos verb som bildas med riktningsangivande prefix, med avseende på imperfektiv och perfektiv aspekt. Presensformerna av dessa prefixverb har vanligtvis imperfektiv betydelse, medan preteritum- och futurumformerna har perfektiv betydelse. Det är självklart att rörelseverb är de typiskaste exemplen på en sådan fördelning. För att ta reda på i vilken utsträckning denna fördelning…

En flod är, till skillnad från en väg, i viss mening ett objekt i rörelse. Låt oss anta att vi på avstånd kanske inte ens kan urskilja hur flodvattnet rinner. Det är dock svårt att bortse från vetskapen om att varje flod har en strömriktning – från övre loppet till nedre loppet – och att flodens längsgående konfiguration därför alltid är enkelriktad. Av denna anledning kan en observatör, respektive talare, vid ett och samma tillfälle, det vill säga utan att vända sig om, inte hävda att floden slingrar sig hitåt (in mot byn) och slingrar sig bortåt (från byn). När talaren däremot beskriver konfigurationen hos landsvägen som löper framför byn kan hen fritt välja skanningens, respektive objektets profileringsmenings, riktning. På liknande sätt kan riktningen för profileringen av ett längsgående objekt begränsas även i vissa andra fall på grund av tingens oföränderliga (naturliga) ordning. Eftersom vi till exempel vet att en människas normala plats (på grund av tyngdkraften) är på marken och inte på himlen, kan vi endast säga:

Fabriksskorstenen stiger (skjuter) upp mot himlen (uppåt),

men inte

*Fabriksskorstenen sjunker (faller) ner i marken (nedåt).

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS | 33

Om distributionen kommer till uttryck i de diskuterade fallen av predikation av längdobjekt bör vi närmare undersöka de orsaker som ligger bakom den.

2.1.1. Först bör man uppmärksamma att aspekten hos prefigerade rörelseverb inte är direkt knuten till grammatiska tempusformer eller, rättare sagt, till deras abstrakta deiktiska värden. Det vore mer precist att knyta aspektbetydelserna hos dessa verb till den konkreta processtiden, uttryckt deiktiskt (det vill säga i förhållande till talögonblicket), i en enkel mening, eller till relativ tid i en sammansatt mening. Med andra ord beror aspektvalet här på hela processpredikationen eller på följden av två predikationer. När ett förlopp av en konkret process profileras i en enkel mening omfattar processens varaktighet fullständigt den så kallade referenstiden (reference time), som kan sammanfalla med talögonblicket men också kan skilja sig från det. Beroende på vilken berättarstrategi som väljs kan nämligen processen, som utvecklar sig inför en föreställd betraktare, och därmed även referenstiden förläggas såväl till det förflutna som till framtiden⁶. Axel Holvoet (Holvoet, Čižik 2004: 152) kallar förhållandet mellan processens varaktighet och referenstiden för inklusionsrelationen och betraktar den som den centrala grammatiska kännetecknande egenskapen hos progressiv aspekt. Omvänt kännetecknas perfektiv aspekt grammatiskt, enligt honom, av att inklusionsrelationen saknas. Tidpunkten för en fullbordad process kan nämligen endast sammanfalla med referenstiden eller föregå den. Detta relativa företräde uttrycks i språket genom en bisats för tid och beror enbart på ordningsföljden mellan de profilerade processerna, inte på deiktisk tid, jfr:

(39) När tåget anlände vällde folkmassan av passagerare ut på perrongen.

(40) När tåget anländer väller folkmassan av passagerare ut på perrongen.

(41) När tåget kommer att anlända kommer folkmassan av passagerare att välla ut på perrongen.

I alla tre fallen uttrycks bisatsens predikat, som här är ett prefigerat rörelseverb, i perfektiv aspekt, så den tidigare nämnda distributionsregeln är bruten. Lägg märke till den andra meningen, vars predikat visserligen står i presens men inte betecknar konkret presens (det vill säga en tid som sammanfaller med talögonblicket). De upprepade processer som profileras i denna mening lokaliseras inte på den uppfattade tidsaxeln. Meningar vars implicerade betraktare inte förhåller sig tidsmässigt till de processer de betecknar ligger nära kontrafaktiska påståenden. Inom grammatiken kallas de också för gnomska uttryck (Janda 2004: 491–492). Sådana uttryck betecknar vanligen mer varaktiga karakteristika hos situationer eller aktörer. Deras predikat kan utgöras av såväl verb i progressiv aspekt som verb i perfektiv aspekt. I det senare fallet profileras antingen en följd av typiska händelser eller en aktörs potentiella egenskaper⁷. För att beteckna agentens förmågor används verb med motsvarande semantik, däribland rörelseverb, jfr:

(42) Petras springer den här sträckan på en timme.

(43) Mamma tar dottern till förskolan på tjugo minuter.

⁶ Man kan också här erinra sig fallet med omvänt perspektiv, där verbformer i presens används för att levandegöra händelser i det förflutna, det vill säga där man föreslås betrakta det förflutna med nutidens ögon. På motsvarande sätt identifieras även referenstiden med talögonblicket.

⁷ Dessa egenskaper kan adekvat uttryckas också med icke-finita former, till exempel infinitivformer.

34 |

ROLANDAS MIKULSKAS

I båda meningarna är de prefixavledda rörelseverben som fungerar som predikat teliska, och bryter därmed också mot den nämnda regeln om fördelningen av tempusformer med avseende på aspekt. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det i språket finns fall där aspekten hos finitmeningars predikat samverkar med deiktisk tid: användningen av imperfektiva eller perfektiva aspektformer i dem styrs av andra faktorer än förekomsten eller frånvaron av en inklusionsrelation.

2.2. När vi återvänder till fallen av predikation om utsträckta objekt kan vi konstatera att det inte är särskilt fruktbart att jämföra dem med gnoma uttryck. Detta eftersom det nödvändiga införlivandet av en uppfattare i predikationens perspektiv, dvs. den nära kopplingen till talögonblicket, inte tillåter att deras innehåll tolkas alltför generellt. Även om predikation om utsträckta objekt betecknar deras bestående egenskaper (liksom i gnoma uttryck), innebär den särskilda karaktären hos deras tolkning, som kräver en kognitiv subjektifieringsoperation, ändå att de profilerade situationerna inte kan avlägsnas alltför mycket från talögonblicket. Detta påstående gäller trots att de aktuella meningarna inte i alla fall yttras medan deras upphovsperson, dvs. uppfattaren, faktiskt står framför det objekt som beskrivs.

2.2.1. Av det som sagts kan vi dra slutsatsen att inklusionsrelationen (eller frånvaron av en sådan) mellan aspektbetydelsen hos de rörelseverb som används i predikationer om utsträckta objekt fortfarande är relevant. Det är naturligt att sådana predikationer, som vanligen anger objektens geografiska läge, oftast använder presensformer med imperfektiv aspektbetydelse. I historiska berättelser är naturligtvis även preteritumformer möjliga. Inklusionsrelationen kvarstår i sådana fall, jfr:

(44)De trätrappor som trampats på år efter år ledde upp till andra våningen LKŽ_XVIII 942 (J. BALT).

(45)Vägen var ojämn och ledde över åkrarna LKŽ_XVIII 942 (A. VAIČIUL).

(46)Ända fram till kärren sträckte sig höga gröna havrefält LKŽ_I 726 (J. ŠIMK).

2.3. Med avseende på aspekt ligger de aktuella predikationsmeningarna närmast meningar som profilerar faktisk rörelse och där en rörelse mot talaren respektive uppfattaren eller bort från denne uttrycks explicit. Dessa relativa rörelseriktningar impliceras nämligen också av subjektiv rörelse (dvs. skanning av ett utsträckt objekt). När ett verkligt eller föreställt närmande av objektet uttrycks med prefixavledda rörelseverb⁸ är endast presensformer möjliga i båda fallen. När detta hävdas bör man naturligtvis bortse från gnoma och andra kontrafaktiska uttryck som kan beteckna faktisk rörelse. Vi ser att fördelningen av tempusformer med avseende på aspekt hos de prefixavledda rörelseverb som används i dessa fall överensstämmer med den regel som formulerats av författarna till grammatiken över nutida litauiska. Vissa förbehåll behöver här, tycks det, göras endast för motsvarande prefixavledda former av verbet vesti ’leda’, som uttrycker kauserad rörelse. Jfr meningarna:

(47) a) Mormor leder (med sig) geten in i ladugården.

b) Mormor leder bort geten in i ladugården.

(48) a) Vägen leder in i skogen.

b) Vägen leder vidare in i skogen DŽ⁴.

⁸I detta avseende kan prefixavledningarna med at- respektive nu- jämföras.

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS

35

Den semantiska skillnaden mellan dessa meningars a- och b-varianter är att de senare betonar att det förda objektet (verkligen eller föreställt) rör sig bort från den som uppfattar det. Det går naturligtvis att föreställa sig språkliga sammanhang som kräver en sådan betoning, men språkkänslan säger att b-meningarna i båda fallen låter något onaturliga, medan a-varianterna är helt acceptabla. Orsakerna till denna ovanlighet bör sannolikt sökas i verbets semantiska struktur, som till skillnad från rörelseverbens struktur förutsätter inte en utan två aktanter – en agent och en patient⁹ (resp. satsens subjekt och objekt). Den transitiva agentpositionen i b-meningen i exempel 48 tycks leda till en gnonomisk tolkning av meningen¹⁰, vilken även implicerar betydelsen av aspektuell avgränsning, medan ett verb med aspektuell avgränsning i princip är omöjligt här. Denna motsägelse förklarar varför meningen är ovanlig. Vid faktisk rörelse låter också de meningar med predikatet föra bort naturligare, där den betecknade processen inte är knuten till ett konkret talögonblick, jfr:

(49) Mormor för fortfarande in geten i stallet, men kon gör hon inte det med längre.

(50) När jag för hästen till sjön för att vattna den brukar jag – samtidigt – också ta ett dopp.

När man i presens talar om handlingar som planeras inom den närmaste framtiden kan aspektuell avgränsning väljas för att betona att den ena handlingen föregår den andra, jfr:

(51) Jag lämnar barnet på dagis och springer till jobbet. (Mamma funderar högt över morgonens planer)

Det är just det naturliga i sådana meningar som tycks försvåra användningen av presensformer med prefix av både verbet vesti och andra verb som betecknar kausativ rörelse, när dessa ska uttrycka en relativ riktning bort från eller mot något.

2.4. Rörelseverb betecknar en handling som kan kvantifieras i tid och rum och är således i princip perfektiva i den meningen att de kan göras perfektiva. Prefixformerna av dessa verb innebär i regel att det rörliga objektet efter att ha tillryggalagt den nödvändiga sträckan når den avsedda gränsen, övervinner motsatserna långt kontra nära eller upp kontra ner, passerar gränsen mellan inre och yttre, ändrar rörelseriktning, tar sig över ett naturligt hinder och så vidare. Dessa betydelser motsvarar i huvudsak innehållet i aspektuell avgränsning, och därför är rörelseverb med prefix till sin natur avgränsade. Detta framgår tydligt av deras icke-finita former. Meningar med preteritum- eller futurumformer av prefigerade rörelseverb gör det möjligt för deras betydelse av aspektuell avgränsning att komma till fullt uttryck. Den deiktiska tidsperspektiven gör det nämligen möjligt att faktiskt kvantifiera en handling som har utförts eller ska utföras och bedöma den som en helhet, som ett visst uppnått resultat. Rörelseverbens prefix är alltså de tydligaste markörerna för aspektuell avgränsning. Prefixens grammatiska funktion blockeras dock i meningar där den profilerade handlingen äger rum i konkret presens. Man kan säga att prefixen då har en rent semantisk funktion i strukturen hos de avledda verb som diskuteras – de markerar rörelseriktning.

⁹Vid vägpredikation uppfattas patienten resp. objektet mycket obestämt.

¹⁰Orsaken till en sådan tolkning kan vara att det transitiva subjektet är mer agentivt än det intransitiva. Graden av agentivitet korrelerar med de ”energiöverföringskedjor” och ”initiativhierarkier” som naturligt fungerar i språksystemet (jfr Langacker 2002: 238–239). Olika ”gnonomiska” egenskaper ”fastnar” lättare på den prototypiska agenten, som vanligtvis är det transitiva subjektet.

36 |

ROLANDAS MIKULSKAS

2.4.1. Oförenligheten mellan de grundläggande betydelserna av aktionens aspekt och den konkreta presensen har betonats av Aldona Paulauskienė (1979: 67; 76–77). Laura Janda kopplar, i syfte att blottlägga själva aspektkategorins ursprung, samman den med metaforen för en idealiserad kognitiv modell av materia (ICM). Denna modell är användbar när man talar om bruket av aspekt i slaviska språk. Hennes analys (Janda 2004: 471–527) gör det med fog möjligt att jämföra betydelserna hos den händelseinriktade aspekten i slaviska språk (särskilt ryska) med egenskaperna hos ett fast ämne i materiens ICM, och betydelserna hos den förloppsinriktade aspekten på motsvarande sätt med egenskaperna hos ett flytande ämne. Om den händelseinriktade aspekten uppfattas av språkbrukaren som en fast kropp med alla de implikationer som följer därav, är det självklart att den på tidsaxeln inte kan lokaliseras på den plats som redan upptas av en annan fast kropp – talaren eller uppfattaren. Den förloppsinriktade aspekten, som konceptualiseras som ett flytande ämne, kan däremot vara förenlig med talarens position på tidsaxeln, dvs. med talögonblicket. Ett sådant kognitivt förklaringssätt, som bygger på de grundläggande skillnaderna mellan materia, förefaller passa utmärkt även när man talar om samspelet mellan aspekt och deiktisk tid i litauiska. I grunden strider det inte heller mot Holvoets föreslagna kriterium om huruvida ett inklusionsförhållande föreligger.

2.4.2. Av rörelseverb tycks de närmast kunna förbindas med konkret presens vara de prefixavledningar som i meningar betecknar ett objekts (verkliga eller föreställda) närmande till uppfattaren eller avlägsnande från denne. Vanligen rör det sig om avledningar med prefixen at-, nu-, par- (det sistnämnda endast vid faktisk rörelse). Som vi redan har nämnt inbegriper sådana prefixverb, genom att uttrycka en relativ rörelseriktning, samtidigt nödvändigtvis talaren eller uppfattaren i predikationens räckvidd, jfr:

(52) En människa kommer gående längs vägen.

(53) Den här landsvägen kommer från skogen.

(54) Mot sjön slingrar sig en liten stig längs åkerkanten.

Det förefaller betydligt svårare att tolka den process som betecknas av en sådan predikation perfektivt än i de fall då uppfattaren står utanför predikationen, jfr:

(55) De sammansvurna, som blivit varnade, skyndar ut genom reservutgången.

(56) En grupp elever springer ut på skolgården och börjar leka.

Predikatet išbėga i mening 56 ska tydligen tolkas som händelseinriktad aspekt.

2.5. Meningar där prefixförsedda rörelseverb används kan skilja sig åt inte bara i fråga om predikationsstrukturen hos den process de profilerar, utan också i omfattning. Former av avledningar med de händelseinriktade aspektprefixen į-, iš- betecknar vanligen endast överskridandet av gränsen mellan den rumsliga motsättningen insida vs. utsida, dvs. deras predikation koncentreras till detta övergångsskede och ligger nära den så kallade omedelbara predikationsomfattningen (immediate scope of predication¹¹). Endast den del av handlingen (dvs. rörelsen) som är relevant för att övervinna gränsen omfattas direkt av predikationen. Den händelse som profileras i sådana meningar saknar i praktiken varaktighet och konstateras ex post. Därför betecknar predikaten įbėgti, išeiti, išvažiuoti och

¹¹ Apie šį terminą žr. Langacker 2002: 318–319.

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS | 37

och liknar i vissa avseenden tolkningen av aspektbetydelsen de tidigare nämnda händelsepredikaten i Vendlers indelning¹² (achievements), såsom hitta, hamna, gå vilse osv. När dessa prefixbildade verbformer betecknar en rörelse som pågår vid en konkret tidpunkt i nuet, är betydelsen av pågående aspekt inte alltid tydligt märkbar. Ofta är den svår att skilja från betydelsen av perfektiv aspekt, jfr:

(57) Jonukas springer andfådd in i klassrummet.

(58) Jonukas sprang andfådd in i klassrummet.

Det är intressant att notera att betydelsen av pågående aspekt, på grund av predikationens snäva omfång, kan vara mindre tydlig även vid predikation om en väg eller ett annat longitudinellt objekt, jfr:

(59) På denna plats svänger landsvägen in på den stora vägen.

(60) Ett vidsträckt landområde når fram till Östersjön LKŽ_II 1101 (J. JABL).

(61) Kyrkogården gränsar till kyrkogården LKŽ_II 1103 (RŠ).

(62) På staketet står en tupp, stjärten når nästan till marken och rösten går upp mot himlen (klocka) LKŽ_II 1101 LTR (PNmR).

2.6. Slutligen bör man inte heller förtiga det faktum att rörelseverbens perfektiva former under vissa omständigheter med fördel kan användas även vid predikation om en väg. En adekvat beskrivning av reseintryck kan till exempel kräva ett händelsepredikat, vilket, som vi vet, endast kan vara ett verb i perfektiv aspekt. En språklig situation som lämpar sig för detta uppstår vanligen när vägkonfigurationen oväntat förändras under ett visst skede av resan, eller när resenären vid resans slut hamnar på en oväntad plats, jfr:

(63) Vägen¹³ ledde oss ut till skogsbrynet.

(64) Stigen mynnade ut vid en vattenpöl LKŽ_II 1086 (A 1884, 21).

(65) Den lilla vägen svängde in i skogen, slingrande mellan högresta tallar LKŽ_XIV 103 (V. BUB).

(66) Stigen svängde in på en åkerväg LKŽ_XIX 468 (J. AVYŽ).

(67) Se, min väg trädde fram ur bergen ut på slätten LKŽ_VIII 683 (ŠLČ).

Det bör uppmärksammas att predikationen i dessa meningar omfattar inte hela vägkonfigurationen, utan endast det avsnitt som omedelbart framträder framför resenärens ögon. Det är just resenärens perspektiv som möjliggör (re)perfektivisering av sådana predikat. Det avsnitt av vägen som predikationen omedelbart omfattar tolkas nämligen av resenären respektive talaren inte som en statisk konfiguration utan som en dynamisk reseupplevelse, dvs. i den uppfattade

¹² Om dessa predikats inneboende semantiska aspektdrag, se Holvoet, Čižik (2004: 146–151).

¹³ I meningar med ett imperfektivt predikat är denna patient- respektive objektsposition inte tydligt avgränsad; här uttrycks den explicit. Ändå är aktanterna i denna mening inte fullvärdiga (dvs. prototypiska) – detta visas tydligt av att meningen inte kan passiviseras, jfr.: * Vi fördes av vägen ut till skogsbrynet.

38 |

R O L A N D A S M I K U L S K A S

en händelse som utspelar sig över tid. Naturligtvis kan den vägsträcka som öppnar sig framför resenärens ögon normalt också beskrivas med rörelseverb i imperfektiv aspekt, även om sådana fall inte är typiska, jfr.:

(68) Och återigen löper vår väg. Den löper mot broderlandet Lettland LKŽ¹ 726 (J. BALT).

Men endast under resförhållanden, när betraktarens blick överblickar endast en viss (på något sätt speciell) vägsträcka, kan rörelseverbens perfektiva former väljas medvetet.

2.6.1. Slutligen bör det sägas att de perfektiva former som krävs för sådana dynamiska tolkningar endast står i semantisk opposition till de tidigare behandlade imperfektiva formerna, som bestäms av ett holistiskt, eller helhetsorienterat, betraktarperspektiv. En grammatisk aspektopposition, sådan som vid faktisk rörelsepredikation, är här föga sannolik på grund av de svårförenliga holistiska perspektiven och resenärsperspektiven, jfr.:

(69) Farfar gick och gick och kom fram till skogen.

(70) *Stigen gick längs åkerrenen och kom ut till skogsbrynet.

SLUTSATSER

1. Grunden för användningen av verb som betecknar riktad rörelse i predikationer om långsträckta objekt utgörs av den kognitiva subjektifieringsoperationen. Denna grundas i sin tur på begreppet subjektiv rörelse, vars innehåll utgörs av situationens uppfattare, som utför en sekventiell, riktad genomsökning, eller överblick, av det långsträckta objektet.

2. När rörelseverb fungerar som predikat för långsträckta objekt i meningar betecknar de i huvudsak endast objektens statiska, dvs. oföränderliga över tid, läge. I denna användning är verben semantiskt likvärdiga med tillståndsverb.

3. I den valensstruktur som hör till rörelseverb som används för att beskriva longitudinella objekt blir ett riktningsadverbialt led nödvändigt. Detta är en conditio sine qua non. Riktningsvektorn som modifierar longitudinella objektpredikationer sammanfaller med den riktning för objektskanning, eller överblick, som den uppfattare/observatör som predikationen implicerar — och som i själva verket är talaren respektive lyssnaren — väljer.

4. Predikat för långsträckta objekt utgörs oftast av rörelseverb i imperfektiv aspekt, eftersom de här vanligen endast betecknar en imperfektiv process. Därför kan, föga förvånande, de prefixavledda formerna av rörelseverb som betonar uppfattarens/observatörens relativa position, när de väljs för predikation om dessa objekt, endast stå i presens.

5. Fall där prefixavledda presensformer av rörelseverb kan ha perfektiv betydelse (t.ex. i generiska meningar) är omöjliga i predikationer om långsträckta objekt av en viktig anledning: det nödvändiga införlivandet av uppfattarens/observatörens position i predikationens synfält medför en nära koppling mellan den profilerade situationen och talögonblicket, vilket gör en generaliserad behandling av situationen omöjlig.

6. Under vissa omständigheter kan rörelseverbens perfektiva former väljas för predikation om en väg. Dessa omständigheter hänger samman med ett etappvis perspektiv, eller resenärsperspektiv. Den vägsträcka som breder ut sig framför resenärens ögon kan av honom in-

IŠILGINIŲ OBJEKTŲ PREDIKACIJOS POBŪDIS

39

tolkas dynamiskt (där en predikat av händelsekategorin väljs för att beskriva den) när konfigurationen eller det synliga slutet på detta avsnitt ter sig oväntat för resenären. De former av händelseaspekt som krävs för sådana dynamiska tolkningar bildar, tillsammans med former av pågående aspekt som bestäms av ett holistiskt, eller övergripande, varseblivningsperspektiv, en semantisk och inte en grammatisk motsättning.

FÖRKORTNINGAR

DŽ⁴ – Litauiska språkets ordbok, red. St. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000.

LKŽ_I – Litauiska språkets ordbok 1 (2:a uppl.), red. J. KRUOPAS, Vilnius: Mintis, 1968.

LKŽ_II – Litauiska språkets ordbok 2 (2:a uppl.), red. J. KRUOPAS, Vilnius: Mintis, 1969.

LKŽ_V – Litauiska språkets ordbok 5, red. K. ULVYDAS, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1959.

LKŽ_VII – Litauiska språkets ordbok 7, red. J. KRUOPAS, Vilnius: Mintis, 1966.

LKŽ_VIII – Litauiska språkets ordbok 8, red. J. KRUOPAS, Vilnius: Mintis, 1970.

LKŽ_XI – Litauiska språkets ordbok 11, red. K. ULVYDAS, Vilnius: Mokslas, 1978.

LKŽ_XIV – Litauiska språkets ordbok 14, red. K. ULVYDAS, Vilnius: Mokslas, 1986.

LKŽ_XVIII – Litauiska språkets ordbok 18, red. V. VITKAUSKAS, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997.

LKŽ_XIX – Litauiska språkets ordbok 19, red. V. VITKAUSKAS, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V., red., 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Trečiasis pataisytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

AMBRAZAS, V., red., 1999: Veikslas. Lietuvių kalbos enciklopedija, par. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

HOLVOET, A., ČIŽIK, V. 2004: Veikslo priešpriešos tipai. Holvoet, A., Semėnienė, L., red., Gramatinių kategorijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 141–162.

JANDA, L. A. 2004: A metaphor in search of a source domain: The categories of Slavic aspect. Cognitive Linguistics 15, 471–527.

LANGACKER, R. W. 2002: Concept, Image, and Symbol: The Cognitive Basis of Grammar, 2^nd ed., Berlin/New York: Mouton de Gruyter.

PAULAUSKIENĖ, A. 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos, Vilnius: Mokslas.

VENDLER, Z. 1967: Linguistics in Philosophy, Ithaca: Cornell University Press.

Rolandas Mikulskas

Gauta 2005 01 27

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio 5, 10308 Vilnius

[email protected]