Go to originalLocalized version was produced by AI. It may contain inaccuracies.
Preparing document pages…
Page 1
LAURA GERŽOTAITĖ
Litauiska språkinstitutet
Forskningsområden: areella studier av de baltiska språken, geolingvistik, dialektologi.
SÖDRA VÄSTHÖGLITAUISKA ŠIAULIAI-DIALEKTOMRÅDETS TALDIALEKTER: DEN GEOLINGVISTISKA ASPEKTEN OCH DESS TOLKNINGAR1
De södra subdialekterna av västaukštaitiska i Šiauliai: den geolingvistiska aspekten och dess tolkningar
ANNOTATION
Artikeln presenterar en geolingvistisk undersökning av taldialekterna inom det södra området av västaukštaitiska šiauliškiai (Jonava och dess omgivningar). Undersökningsmaterialet består av de västaukštaitiska šiauliškiai i Zigmas Zinkevičius och Aleksas Girdenis dialektklassificeringar, de centrala aukštaitiska dialekterna hos Kazimieras Jaunius och Antanas Salys samt de östliga dialekterna hos Antanas Baranauskas.
En jämförelse av de nämnda områdena med hjälp av datorstödd kartografi tydliggjorde västaukštaitiska šiauliškiais mellanläge i förhållande till angränsande subdialekter. De södra taldialekterna inom denna dialektgrupp utmärker sig genom att de i alla klassificeringar ligger längst ut i utkanten och står i kontakt med de slaviska språken i dessa trakter; därför kan de betraktas som perifera.
ANNOTATION
Artikeln presenterar en geolingvistisk studie av det södra området (med Jonava och dess omgivningar) av den västaukštaitiska šiauliai-subdialekten. Det studerade materialet är den västaukštaitiska šiauliai-dialekten enligt klassificeringen av Zigmas Zinkevičius och Aleksas Girdenis, den
1 Jag vill uppriktigt tacka prof. dr Danguolė Mikulėnienė för det föreslagna artikelämnet och värdefulla kommentarer.
V I K T I G A O R D: västaukštaitiska šiauliai-dialekter, klassificering av litauiska dialekter, geolingvistik, lingvistisk karta, Jonava, perifera dialekter.
S Ö K O R D: västaukštaitiska šiauliai-dialekten, klassificering av litauiska dialekter, geolingvistik, lingvistisk karta, Jonava, perifera subdialekter.
156
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 2
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
Mellanakštaitiska enligt Kazimieras Jaunius och Antanas Salys klassificering samt Antanas Baranauskas första östliga.
Jämförelsen av de nämnda områdena med hjälp av en metod för datoriserad kartografi visade den västaukštaitiska šiauliai-dialektens mellanposition i förhållande till angränsande subdialekter. Jonava och dess omgivningar utmärker sig genom att de i alla klassificeringar ligger i områdets utkant och har kontakter med områdets slaviska språk; de kan betraktas som perifera.
Den geolingvistiska metod som håller på att etableras inom litauisk dialektologi gör det möjligt att på ett annat sätt betrakta lingvisters arbeten och klassificeringar av litauiska dialekter från olika perioder samt att jämföra och sammanfatta dialektdata som samlats in vid samma eller olika tidpunkter ur olika perspektiv (Mikulėnienė, Stafecka 2009: 141–163; Mikulėnienė, Trumpa 2008: 128–146; Geržotaitė 2009: 98; 2011: 13–23; 2011a).
Denna artikels ämne är dialekterna i Jonava och dess omgivningar, som hittills har undersökts föga och som i klassificeringen av litauiska dialekter hänförs till den sydligaste delen av den västaukštaitiska šiauliai-dialekten (se fig. 1).
FIG. 1. De södra dialekterna av den västaukštaitiska šiauliai-dialekten2
2 De med siffror markerade orterna är också punkter i Litauiska språkets atlas (härefter LKA) (se LKA I 21–30).
Straipsniai / Articles
157
Page 3
LAURA GERŽOTAITĖ
Artikelns syfte är att visa utvecklingen i denna dialekt, särskilt i dess södra del, med hjälp av en geolingvistisk metod3.
DET OMRÅDE SOM BEHANDLAS
Dialekterna i det aktuella området, öster om linjen Baisógala–Dotnuva–Kėdainiai–Jonava, har kortfattat omnämnts i många dialektologers arbeten (Salys 1935: 68; 1992: 304; Zinkevičius 1966: 15; 2002 [1969]: 377; 2006: 205; Morkūnas 1993: 7; Kazlauskaitė ir kt. 2007: 85–86). I den nuvarande klassificeringen av de litauiska dialekterna räknas Jonavà och dess omgivningar till en större territoriell språklig enhet – de nordliga västaukštaitiska dialekterna (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147).
Dessa trakter hör till västaukštaitiska dialekter eftersom de nasala vokalerna ą, ę och diftongerna an, am, en, em bevaras intakta. De nordliga dialekterna skiljer sig från de västaukštaitiska kaunasiska dialekterna genom följande särdrag: 1) betoningen dras tillbaka från ordslutet; 2) obetonade långa vokaler förkortas och betonade korta vokaler förlängs; 3) obetonade ändelser förkortas (Zinkevičius 2006: 203–205; LKTCh 60–63; Kazlauskaitė ir kt. 2007: 25–28)4. Dialekterna skiljer sig dessutom åt genom att de står i kontakt med de slaviska språken i dessa trakter.
De nordliga västaukštaitiska dialekternas område, som omfattar trakterna kring Žagarė, Joniškis, Kruopiai, Šakyna, Stupurai, Šiauliai, Aukštelkė, Pakapė, Šaukotas, Šiluva, Betygala, Baisógala, Dotnuva, Kėdainiai, Šėta och Jonava, bildar ett långt, smalt stråk som smalnar av först söder om Šiauliai5. I väster gränsar de nordliga västaukštaitiska dialekterna till samogitiska dialekter och i öster till de östaukštaitiska panevėžiškiai- och širvintiškiai-dialekterna. De sydliga nordliga dialekterna skjuter in mellan de västaukštaitiska kaunasiska dialekterna och de sydaukštaitiska dialekterna (se LKA I, karta nr 1; www.tarmes.lt).
3 Geolingvistisk forskning har sitt ursprung i världen i den tyske dialektologen Georg Wenker och i Litauen i Kazimieras Būgas och Antanas Salys arbeten (LKE 32–33; Salys 1985: 73–76; Morkūnas 1977: 7–8; 1980: 41–52). I stället för de tidigare använda begreppen språkgeografi, lingvistisk geografi blir geolingvistik alltmer etablerat (Mikulėnienė 2012; Mikulėnienė, Stafecka 2009: 40–42; www.tarmes.lt). Även metoden har förändrats och fortsätter att förändras, och nya uppgifter tillkommer utöver de traditionella (Kalėdienė 2011; Aliūkaitė 2011: 257–259).
4 Jfr den enkät om de särskiljande dialektdragen i de nordliga västaukštaitiska dialekterna som utarbetades för Rima Bakšienė, Asta Leskauskaitė och Daiva Vaišnienės projekt från 2011, Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida (nr VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028) (www.tarmes.lt).
5 Rūta Kazlauskaitė tilldelar, med stöd av andra språkforskares arbeten, kartorna i Lietuvių kalbos atlaso, Lietuvių kalbos enciklopedijos och texter från de nordliga västaukštaitiska dialekterna, fler orter till det nämnda området; se kartan (Kazlauskaitė ir kt. 2007: 24). Området omfattar därmed Džiūikai (punkt 132), som traditionellt, det vill säga enligt LKA I (karta nr 1), räknats till de sydsamogitiska varniškiai-dialekterna; Girėknalis (399), Ariógala (400), Lenčiai (401) och Daugėliškiai (439), som räknats till de västaukštaitiska kaunasiska dialekterna; samt Surviliškis (335), som räknats till de östaukštaitiska panevėžiškiai-dialekterna. Gegužìnė (499) och Pociūnėliai (265), som sedan länge har räknats till området, ingår inte i det område med nordliga västaukštaitiska dialekter som författaren anger.
158
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 4
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
I denna artikel jämförs dagens västliga höglandsmål, šiauliškiai, med höglandsmålen vid mitten enligt Kazimieras Jaunius och Antanas Salys indelning, samt med de östliga första enligt Antanas Baranauskas indelning.
FORSKNINGSÖVERSIKT
Det finns nästan inga mer omfattande arbeten om dessa dialekter. Den förste som skrev om språket i detta område var Viktoras Poržežinskis (Поржезинский 1896: 1–28), som behandlade fonetiken i de östlitauiska dialekternas talspråk inom Šiauliai, Kaunas och Panevėžys län i dåtidens guvernement Kaunas. Han nämnde talspråket i Žeimiai och de omgivande byarna, som hörde till Kaunas län, men behandlade det inte separat. Bland de särdrag som kännetecknar detta talspråk, liksom närliggande talspråk i Šiauliai län, kan nämnas bevarandet av nasalvokalerna ą, ę och diftongerna an, am, en, em, t.ex.: žāsis (med ā), tấėsiu (jfr med i de sydliga dialekterna i centrallitauiskan žāsis, tấėsiu, rañka, âmžias (Поржезинский 1896: 8, 12)); konsonanten l uttalas här och i hela den östlitauiska dialekten hårt, t.ex.: łasu ’jag slickar’, ładas (jfr med i centrallitauiska lesù, lėdas), łangvas, paniała (Поржезинский 1896: 24).
En beskrivning av Kulvós talspråk (baserad på språket i byn Rūčiūnai, som tidigare låg omkring två kilometer från Kulvós) sammanställdes av Jurgis Gerulis (Gerullis 1930: 48–51). Med Baranauskas som utgångspunkt hänförde han detta talspråk till de första sydliga östliga dialekterna och behandlade dess särdrag beträffande accentuering, vokalsystem och konsonantsystem.
Kvantitativt sett är vokalerna korta, halvlånga och långa. Enligt hans uppfattning kan de betonade korta vokalerna i, u och de första leden i blandade diftonger i, u + r, l, m, n vara halvlånga, t.ex.: bù.βa ’var’, prapú.lt̄ ’gå under’, mú.m ’åt oss’. Den korta vokalen e i början av ett ord, liksom e med cirkumflex- eller akut accent som utgör första led i blandade diftonger, återges som a, t.ex.: ažī’s ’kräfta’, pukštā.lis ’liten fågel’, gáˑr̄t ’dricka’. I dialekten förkortas långa vokaler före och efter betoning samt i ändelser, och diftongerna ie, uo monoftongeras, t.ex.: grūdāˑli ’kornet’, nùtupė ’landade’, bałtadznīˑtę ’Baltaduonytė’, vėroˑ ’i en rad’. De första leden i diftongerna (i)ai, ei, au reduceras, t.ex.: vaīˑka ’barnets’, akułōˑrėi ’barnmorskor’, pukštāˑlis ’liten fågel’. Vokalerna i ordslut återges på annat sätt, t.ex.: dugnì ’i botten’6, mamīˑtis ’mammas’ (Gerullis 1930: 49–50).
Så många som fem tonaccenttyper anges: kortton (Kurzton), stötton (Stoßton), förlängd ton (Dehnton), mellanliggande ton (Mittelton) och avhuggen ton (geschnittenem Dehnton). De två sistnämnda behandlas mer ingående (Gerullis 1930: 48–49).
Bland konsonantsystemets särdrag nämns: hård uttal av l, t.ex.: dī.dėła ’stor’, galėˑtume ’vi skulle kunna’; ersättning av j med icke-syllabiskt i (betecknat į), t.ex. įināi. (Gerullis 1930: 51).
Alla dessa särdrag illustreras med fem korta transkriberade texter (Gerullis 1930: 52–53)7; därtill kommer en transkriberad sång översatt av Abraomas Kulvietis, ”Gott sey gelobet und gebenedeiet” eller ”Pagarbints būki ir paczestawotas” (Gerullis 1930: 53).
Salys nämnde också de yttersta västaukštaitiska midlandsmålspunkterna Kulvōs, Vėpriai, Surviliškis och Baisógala, där slutdiftongerna ai, au reduceras, men behandlade inte språket på dessa orter närmare (1935: 68; 1992: 304).
Kazys Morkūnas pekade ut västaukštaitiska šiauliškiai-mål kring Šėta och Jonava som dialekter med drag som är typiska för perifera mål, det vill säga stark påverkan från slaviska språk, men behandlade dem inte närmare (1993: 7).
Bonifacas Stundžia skrev om accentuering, vokalsystem och konsonantsystem i språket i Ūpningai med omnejd samt om vissa morfologiska särdrag (1980: 98–100; 1988: 111–114). Detta mål delas in i två undermål som skiljer sig åt fonetiskt (i motsvarigheterna till ordslutligt a, i motsvarigheterna till slutljuden a, e (< –*án, –*én) samt ą, ę).
I det ena undermålet, dit byarna Dagilioniai, Vareikiai, Aukštākai̇mis, Ūpningai, Kunigiškiai och Saleni̇nkai räknas, motsvaras finalt a av en vokal av u-typ, betecknad v, exempelvis: vāsaru, dvkrūs, medan slutljuden a, e (< –*án, –*én) och ą, ę uttalas som u, i och betecknas v, l, exempelvis: káru ’karą’, šilkinį ’šilkinę’, glūvėnumi. I det andra undermålet, som omfattar byarna Vānagiškis, Padaigai och Keižoniai8, uttalas obetonat finalt a utan färgning åt u-hållet, men är också reducerat, exempelvis: vėžɔ, visbs, tvártbs (och tvártbs), medan slutljuden a, e (< –*án, –*én) och ą, ę uttalas som a, e, exempelvis: vargà, raj̇kà ’ranką’. Stamdiftongerna an, en och nasalerna ą, ę är bevarade i hela området (Stundžia 1980: 98; 1988: 112).
Enligt Stundžia är de övriga särdragen gemensamma för hela Ūpningai-målet. I byarna nära gränsen mot de östaukštaitiska širvintiškiai-målen diftongeras vokalerna ė, o, exempelvis: nepadėjė ’nepadėjo’, r ū̄vėm ’rovėm’; diftongen uo motsvaras av u̯o eller ɔ, exempelvis dū̯dɔ (och dɔdɔ). Den cirkumflexa och obetonade diftongen ai reduceras, exempelvis krūmbi̇. Betoningen flyttas från en kort slutstavelse till den näst sista stavelsen, som har en lång vokal eller diftongen ie, uo, med undantag för personer som har litauiska som andraspråk (Stundžia 1980: 99–100). Enligt Stundžia (1980: 99) skiljer sig tonaccenterna på vokaler och diftonger åt, men svagt, i talet hos de lokala invånare som har litauiska som modersmål.
Bland de morfologiska särdragen kan nämnas presensformer i första person singular av verb med t, d, exempelvis: áudiau ’audžiau’, statiau ’stačiau’; iterativa verb, exempelvis apardinėja ’aparia’; prepositionen iž ’iš’, exempelvis iž ryto (Stundžia 1980: 100).
Rūta Kazlauskaitė behandlade vissa särdrag i accentuering, vokalsystem och konsonantsystem i Jonava-målet som uppkommit genom kontakter med slaviska språk (2008: 600–609). Enligt författaren diftongeras betonade ė, o svagt i detta mål, exempelvis: stuv’ė̃t
7 Alla elva dialekter som Baranauskas urskilde presenteras med samma slags texter.
8 Stundžia (1980: 98) nurodo Keižonių kaimo pavadinimą ir išnašoje paaiškina, kad kaimų pavadinimai jo teikiami tokie, kokie buvo užrašyti iš vietinių gyventojų.
160
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 6
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
’stå’, žmᵘónis ’människor’; diftongerna ie, uo, monoftongeras, t.ex.: dʲėnas ’dagar’, pardᵘóda ’säljer’. De som vuxit upp i blandade familjer uttalar det så här: jaunesnę.m ’åt de yngre’, atvaž.š.f ’att anlända’. Invånarna på dessa orter, som från tidig ålder lär sig flera språk, använder inte vissa palataliserade konsonanter. Efter icke-palataliserade konsonanter förändras de främre vokalerna, t.ex.: pù.sesesres ’kusiner’, žã.mes ’jordar’, grĩ.čė ’stuga’. Vokalerna i obetonade ändelser reduceras; från en kort ändelse flyttas betoningen inte bara till den näst sista stavelsen med en lång vokal eller diftong ie, uo, utan också till en stavelse med en diftongisk förbindelse. Det finns en tendens att jämna ut betoningens placering i ordets paradigm.
De presenterade utdragen återspeglar tydligt de särdrag hos det undersökta dialektområdet som har diskuterats.
DIALEKTERNA UR ETT GEOLINGVISTISKT PERSPEKTIV
Senojoje Jauniaus ir Salio tarmių klasifikacijoje (Salys 1933: 21–34; 1935: 1–87; 1946: 1–67; 1992: 3–140) dabartinius šiauliškius sudaro dalis aukštaičių vakariečių žiemiečių ir aukštaičių viduriečių (žr. 2 pav.).
9 Den officiella formen, som anges i LKA I 26, följs.
10 Upptecknat som Žeimis.
11 Upptecknat som Betégala.
Straipsniai / Articles
161
Page 7
LAURA GERŽOTAITĖ
FIG. 2. Kazimieras Jaunius och Antanas Salys dialektklassifikation
De centrala aukštaitiska dialekterna har bevarat diftongerna am, an, em, en och nasalvokalerna ą, ę intakta, liksom de västliga dialekterna, men när det gäller uttalet av hårt l före ė ligger de nära de östliga dialekterna (Salys 1946: 53; 1992: 109). Av kartan framgår att Salys centrala aukštaitiska dialekter tycks vara uppdelade i två områden: ett nordligt (söder om Šiauliai upphör detta område helt) och ett sydligt som börjar vid Legečiai12.
Dessa områden skiljer sig inte bara åt i språkliga särdrag. Gränsen mellan delarna är också tydlig i landskapet: ”[...] från Šiauliai ända till Bėržės och Šušvės sammanflöde löper ett långt bälte av våtmarker och glest bebodda skogar” (Salys 1992: 111). Det finns faktiskt gott om våtmarker på dessa platser,
12 Iš Salio aukštaičių viduriečių ploto aprašo (1946: 38, 54; 1992: 77, 111) ir pridėto lietuvių tarmių žemėlapio matyti, kad šių aukštaičių plotas šiek tiek žemiau Šiaulių susiaurėja, bet visiškai nenutrūksta.
162
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 8
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
FIG. 3. De centrala höglandsdialekterna i den nuvarande dialektklassificeringen
torvmarker (Rėkyvos och Šūlinkių torvmarker, Tytuvėnų och Šiluvos myrar) och stora skogsområden (Mažuolių, Liaudiškių och Užpelkių) (se LK 40, 41, 56, 57).
Till det andra området för de centrala höglandsdialekterna (det södra), med början vid Legečiai, hör trakten kring Baisógala, Gražiškiai, Šlapabėržė, Kėdáiniai, Jonavõs, Kaũnas, Kaišiadorys och Prienai. I denna dialektklassificering ligger de centrala höglandsdialekterna mellan de västra höglandsdialekterna (de nordliga, veluoniečiai och de sydliga), de östra höglandsdialekterna (pantininkai, puntininkai) och de västra dzukiska dialekterna.
De västra höglandsdialekterna šiauliškiai enligt den nuvarande indelningen och de centrala höglandsdialekterna enligt den äldre indelningen ligger geografiskt mycket likartat, men det finns också skillnader (se fig. 3).
Av denna karta framgår att: 1) Salio centrala höglandsdialekter ingick i den östra delen av dagens šiauliškiai; 2) den södra delen av området för de centrala höglandsdialekterna omfattade inte bara dagens västra höglandsdialekter šiauliškiai, utan också en betydande del av de västra höglandsdialekterna kauniškiai och en liten del av angränsande sydliga höglandsdialekter.
Straipsniai / Articles
163
Page 9
LAURA GERŽOTAITĖ
FIG. 4. De västra höglandsdialekterna šiauliškiai i Antanas Baranauskas dialektklassificering13
Den presenterade kartan visar att den östra gränsen för områdena med dagens västra höglandsdialekter šiauliškiai och den äldre indelningens centrala höglandsdialekter sammanfaller. Dessutom sammanfaller den östra gränsen för de centrala höglandsdialekterna enligt den äldre indelningen nästan med isofonerna för stamtonande a, e (se LKA II, karta nr 44) och stamtvärcirkumflex am, an (se LKA II, karta nr 69). Öster om dessa isofoner börjar nasalvokalerna ą, ę och diftongernas första led att bli mer slutna (se fig. 2).
Den västra gränsen för de centrala höglandsdialekterna sammanfaller nästan med isofonerna för l före e och särskilt ė (se LKA II, karta nr 15, 28), öster om vilka l uttalas hårt (se fig. 2). Jämförelsen mellan dessa två klassificeringar
13 Sud. Laura Geržotaitė (2011).
164
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 10
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
Den visar den sydliga västaukštaitiska šiauliškiai-dialektens mellanposition i förhållande till närliggande dialekter. Jonava och dess omgivningar hamnar alltså i utkanten av de jämförda dialektområdena.
Av Baranauskas ungefärliga karta över de litauiska dialekterna (se fig. 4) framgår att området för de första östborna omfattade omgivningarna kring Joniškis, Radviliškis, Šeduva, Smilgiai, Kėdainiai, Jonava och Kaunas.
Dessutom sträckte sig denna dialekts område något in i guvernementen Suwałki och Vilnius. Det är möjligt att de första sydliga östborna i söder och sydöst omfattade ett något annorlunda (större) område än det som anges på kartan. Eftersom Baranauskas beskrivningar (Барановский 1898: 49–51) inte är exakta, kan även denna dialekts område på kartan endast vara ungefärligt.
I Baranauskas klassifikation gränsade de första östborna, vars område omfattade de höglandsbor i mitten som Salys nämner, i väster till de västliga nordborna och sydborna, och i öster till de andra och tredje östborna.
En jämförelse mellan de västaukštaitiska šiauliškiai-områdena enligt dagens indelning och områdena för Baranauskas första östbor (nordbor och sydbor) visar stora skillnader (se fig. 4)14. I förhållande till de västaukštaitiska šiauliškiai har de första östborna förskjutits betydligt österut och omfattar en stor del av det nuvarande området för de östaukštaitiska panevėžiškiai. Själva området för de västaukštaitiska šiauliškiai är heterogent. Det består till stor del av Baranauskas västliga nordbor och delvis av sydbor; dessutom omfattar området ett litet område för de första östliga nordborna med Joniškis och dess omgivningar samt för sydborna med Jonava och dess omgivningar.
I denna klassifikation ligger Jonava och dess omgivningar i utkanten av de första sydliga östbornas område. Dessutom låg dessa trakter i utkanten av Kaunas guvernement, nära gränsen mellan guvernementen Kaunas och Vilnius; se kartan (Mikulėnienė, Trumpa 2008: 129). Även Ūpnikai låg i utkanten: ”Upnikai (Ukm. apskr.) ligger alldeles intill gränsen till Vilnius guvernement; därför är människorna här poloniserade och mer obildade än på andra håll [...]” (Augštaitis15 1914: 2).
Det var dock endast Salys (1992: 303) som skrev om den särställning som höglandsborna i mitten (eller en del av de nuvarande västaukštaitiska šiauliškiai) hade i långa och smala stråk som sträckte sig över nästan hela det litauiska språkområdet: ”området är i norr en mycket smal remsa, på sina ställen blandad med skogsmark. Det är bredare i söder”.
Aukštaičių viduriečių, kaip atskiros patarmės, neskyrė Baranauskas (Барановский 1898: 49–51; www.tarmes.lt)16. Jaunius šią patarmę išskyrė tik Lietuvių kalbos gra-
14 Om områdena för höglandsborna i mitten i Jaunius och Salys klassifikation och de första östborna hos Baranauskas ”lades ovanpå” varandra, skulle de skilja sig mindre åt.
15 Författaren till denna text har ännu inte identifierats.
16 Det bör noteras att Baranauskas knöt de första östborna till västborna, trots att han kallade dem östbor (Барановский 1898: 56).
Straipsniai / Articles
165
Page 11
LAURA GERŽOTAITĖ
matikoje (Явнис 1911: 23), o Kaũno gubernijos tarmių aprašuose, kaip ir Baranaus-kas, aukštaičius skyrė tik į vakarietčius ir rytiečius (Явнис 1894: 175; 1897: 178). Būga kalbamąjį plotą priskyrė prie rytiečių (1961: 85–97). Taigi aukštaičiai vidu-riečiai tėra pereinamasis plotas tarp vakarų ir rytų aukštaičių, arba „[...] sudaro tik pereiginę tarmę iš rytiečių aukštaičių į vakarietčius“ (Salys 1992: 303). Negalėdamas nurodyti ryškių skiriamųjų ypatybių (vieninteliu aukštaičių vakarietčių ir aukštaičių viduriečių skiriamuoju požymiu kalbininkas laikė kieto l prieš ė tarimą žodžio pradžioje), kuriomis aukštaičiai viduriečiai skiriasi nuo aukštaičių vakarietčių ir aukštaičių rytiečių, Salys rašė: „šītame skirstyme kokio griežtumo negali būti. Ats-kiros ryškios tarmės nesudaro“ (1946: 53; 1992: 109).
På grund av detta geografiska läge ansluter sig området även genom andra språkliga särdrag till de närliggande dialekterna. Till exempel förekommer reduktion i trakterna kring Kulvõs, Vėpriai, Šėta, Surviliškis och Baisógala, något som är karakteristiskt för de angränsande östliga dialekterna (dagens östaukštaitiska dialekter) (Salys 1992: 304). Tydlig reduktion förekom i den äldre Kulvõs-dialekten (Gerullis 1930: 52–53), liksom i dialekttexter nedtecknade i trakterna kring Baisógala (Вольтеръ 1904: 336–338). I dessa återges kort u i ändelserna med en svag, ”avtonad” röstvariant av u (υ), t.ex.: gražūs (Gerullis 1930: 52), àdatus (Gerullis 1930: 52), suprantùs vãrnas (Gerullis 1930: 52); kort a, både betonat och obetonat, återges med en ”avtonad” röstvariant av a (α, ə), t.ex.: užkėikts dvõras (Вольтеръ 1904: 337), viẽna pana (Вольтеръ 1904: 337), kūnigas (Вольтеръ 1904: 337), uzbõnas (Gerullis 1930: 52); de första leden i diftonger reduceras, t.ex.: kailinėi. (Gerullis 1930: 52), iïsai. (Gerullis 1930: 52).
Senare, efter att språkvetare hade undersökt detta område, kom man fram till Salys slutsats: de centrala aukštaitierna utgör ingen egen dialekt (Zinkevičius 2002 [1969]: 366), eftersom: 1) ”de inte har ett enda språkligt särdrag som är unikt för dem”; 2) deras område inte är sammanhängande, och västliga och östliga aukštaitier möts vid Šiauliai; 3) det område som tilldelats dem ”delas ur dialektsynpunkt tydligt i en sydlig och en nordlig del, vilka var och en ligger betydligt närmare sina respektive grannars dialekt än de ligger varandra” (Zinkevičius 2002 [1969]: 366).
I den nuvarande klassificeringen grupperas dialekterna inte efter konsonantiska särdrag, utan utifrån vokalsystemets och accentueringens egenskaper; de centrala aukštaitierna förs till de västliga aukštaitierna (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147; Zinkevičius 2002 [1969]: 366). Det gick inte att hänföra de centrala aukštaitierna till de östliga aukštaitierna av flera skäl: 1) om de centrala aukštaitierna hade hänförts till de östliga aukštaitierna skulle det inte finnas något gemensamt särskiljande drag för aukštaitierna, eftersom även de sydliga aukštaitierna palataliserar l; 2) då skulle det framstå som konstlat att hänföra den sydliga delen av de centrala aukštaitierna, som står de västliga aukštaitierna närmare, till de östliga aukštaitierna; 3) i språkvetarnas arbeten urskiljs dialekter i de södra västliga aukštaitiernas šiauliškiai-område öster om linjen Baisógala–Dotnuva–Kėdainiai–Jonava; även dessa förs till de västliga aukštaitierna, se kartan (Kazlauskaitė ir kt. 2007: 84). De påverkas nu starkt av närliggande östaukštaitiska panevėžiškiai-
166
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 12
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
kių (suplakami trumpieji balsiai galūnėse), anot Zinkevičiaus (2002 [1969]: 367), anksčiau nesiskyrė nuo vakarų aukštaičių.
Att hänföra de centrala aukštaitierna till de västliga aukštaitierna, liksom andra förändringar, gav upphov till omfattande diskussioner bland dialektologer (Karaliūnas, Sabaliauskas 1967: 154–156; Vitkauskas 1967: 3; Grinaveckis 1968: 2; Grinaveckienė, Senkus 1968: 6; Kazlauskas 1968: 410; Skardžius 1968: 215–218). Enligt Elena Grinaveckienė och Juozas Senkus (1968: 6) var ”avskaffandet av den centrala aukštaitiska underdialekten i arbetet inte helt tydligt motiverat och ganska mekaniskt”.
Pranas Skardžius kritiserade också den nya dialektklassificeringen; han ansåg att den väckte tvivel och inte var helt självklar (1968: 217). Han motsatte sig även avskaffandet av de centrala aukštaitierna och skrev att denna förändring ”också kommer att framstå som svårsmält för många” (Skardžius 1968: 218).
De undersökta dialekternas heterogenitet återspeglas också i terminologin i dialektklassificeringarna (se fig. 5).
5 FIG. Undersökningsområdet för dialekterna i klassificeringar av litauiska dialekter
Av fig. 5 framgår att olika författare till klassificeringar av litauiska dialekter har hänfört samma område till olika underdialekter. Denna variation i terminologin gör det möjligt att också tala om en möjlig brist på sammanhang i det undersökta området, något som annars är typiskt för dialekter i dialektområdenas utkanter.
DE UNDERSÖKTA DIALEKTERNAS PERIFERISKA KARAKTÄR
De sydliga västaukštaitiska šiauliškiai-dialekternas perifera karaktär kan ha påverkats av de slaviska språken på dessa platser, eftersom de undersökta orterna ingår i ett av de tre polska
Straipsniai / Articles
167
Page 13
LAURA GERŽOTAITĖ
språkområdena – Kėdainiai–Jonavõs (se fig. 1), där det i mitten av 1800-talet–början av 1900-talet fanns många polska herrgårdar och mindre gods (Zinkevčius 1992: 68). Bara i trakten kring Jonavõs räknade man i början av 1800–1900-talet till över sjuttio gods (Karaliūnienė 1999: 31). Av dessa bör först och främst nämnas Skarūliai herrgård, som är nära knuten till historien om staden Jonavõs och ligger bara några kilometer från staden (Jankauskas 2000: 9–10), liksom godsen Barbõrlaukis, Bukonys, Dróbiškiai, Markūtiškiai, Žeimiai, Kulvōs, Gegužinė m.fl. (se vidare Kviklys 1965: 363–369, 456–460, 549; Semaškaitė 2010: 50, 79–80, 109, 228, 481–482; Karaliūnienė 1999: 31–33, 53–55, 57–58; Vitkauskienė 2007). Förekomsten av sådana gods, till exempel i trakten kring Žeimiai, dokumenteras i dåtidens press: ”i denna församling finns några mindre gods och ett dussin förfallna småadelsmän [...]. Första gången jag gick genom staden Zeimė trodde jag att allt här var på litauiska, eftersom alla skyltar på husen var på litauiska. Men när man tilltalade dem svarade de att de inte kunde sina föräldrars språk” (Vabalninko Juozas17 1910: 642)18.
Kazys Morkūnas (1993: 7) var kanske den förste som uppmärksammade situationen för dialekterna i det centrala litauiska språkområdet. Han skrev att dessa dialekter ”också har fler drag som är typiska för perifera dialekter (resp. lokala dialekter) – en stark växelverkan med slaviska språk (polska, ryska)”.
Stundžia (1988: 113; 1980: 100) har nämnt den möjliga påverkan från polska och ryska på dialekterna i centrala Litauen. Efter att ha behandlat språket i Ūpninkai och dess omgivningar, som hänförs till västaukštaitiska šiauliškiai, kallade han dialekten perifer och menade att den hade drag från västaukštaitiska šiauliškiai, östaukštaitiska širvintiškiai och panevėžiškiai. Dessutom bor det enligt Stundžia (1988: 113) i detta ”område människor av den äldre generationen som talar ryska och polska (det finns till och med några hela byar – Perelozai, Apeikiškiai...), vilka också kan litauiska (visserligen med en viss brytning)”. Enligt Stundžia (1988: 113) kan dessa språks inflytande förklara förhårdnandet av konsonanterna š, ž, t, d, den obetydliga monoftongiseringen av de betonade diftongerna uo, ie och diftongiseringen av o, ė, som uppkommit i språket i trakten kring Ūpninkai, men ”utan särskilda undersökningar är det svårt att säga något konkret”.
Studien av Kazlauskaitė (2008: 600–608) visar att dialekten i trakten kring Jonavõs och det lokala polska språket påverkar varandra. Till följd av denna växelverkan monoftongiseras de litauiska diftongerna ie, uo och vissa konsonanter uttalas utan palatalisering. Dessutom kan polskan enligt Kazlauskaitė (2008: 608) påverka försämringen av de lokala litauiska dialekternas accentueringssystem.
17 Under detta och andra pseudonymer skrev Juozas Gvildys (1884–1968), lärare och deltagare i den nationella rörelsen, som medverkade i periodisk press (Mačiulis 2007; LE VIII 75).
18 Kunigo, draudžiamos spaudos platintojo Mato Miežinio (1851–1929) teigimu, Žeimių parapiją labai sulenkino joje dirbę kunigai S. Grigalinskas (1820–1864) ir Taurosevičius (1864–1896) (X. M. 1909: 2; 1909a: 2). Šio laikraščio numeriuose šis kunigas pasirašė kaip X. M. (Mačiulis 2007).
168
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 14
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
Något tidigare kom lingvisten Valerijus Čekmonas nästan fram till samma slutsatser och påpekade att distinktionen mellan långa och korta vokaler samt mellan akut och cirkumflexa diftonger i litauiskan hos informanter från trakten med ett annat modersmål i praktiken hade försvunnit19.
Med andra ord kännetecknas dessa litauiska dialekter av just det som också kännetecknar den lokala polskan. Förlusten av kontrasten mellan långa och korta vokaler är ett av de tydligaste gemensamma dragen. En stor del av västaukštaitiska šiauliškiai, det norra hörnet av sydaukštaitiska samt östaukštaitiska (širvintiškiai, panevėžiškiai) förkortar obetonade långa vokaler och förlänger betonade korta vokaler (LKTCh 61–62; Zinkevičius 2006: 82–83). Den linje som omsluter det aukštaitiska dialektområdet där obetonade långa vokaler förkortas i förtonande stavelser går genom Jõniškis, Šiauliai, Ariógala, Babtus, Jonavą, Kaišiadoris, Musninkus, Giedraičius, Anykščius, Karšakiškį, Vabalninką och öster om Biržai. Betonade korta vokaler förlängs norr och öster om den linje som omfattar följande orter: Jõniškis, Šiauliai, Ariógala, Jonavą, Musninkus, Pabradę (Zinkevičius 1966: 107, 109). Enligt Zinkevičius (2006: 83) kan denna process förklaras av ökad betoningens inverkan och hänger samman med utjämningen av tonaccenten i en stor del av dialektområdet, särskilt i centrala Litauen.
På motsvarande sätt påverkar också litauiskan den lokala polskan, eftersom människor i en betydande del av šiauliškiai-området, liksom i angränsande širvintiškiai- och sydvästra panevėžiškiai-områden, hade gått över till polska och därmed var och fortfarande är tvåspråkiga (Zinkevičius 2006: 84). Som en följd av denna växelverkan bör framför allt nämnas sammanblandningen av de polska vokalerna i och y (Zielińska 2002: 86–87; 2004: 107; Rieger 2006: 11–47; Karaś, Rutkowska ir kt. 2001).
Dvikalbę situaciją atskleidė ir 1996, 1997, 1999–2000 m. Čekmono atliktas sociolingvistinis Jonavõs rajono tyrimas (Чекмонас 2001). Surinkta medžiaga iš Batėgalos, Padaigų, Pasódos, Markūtiškių, Kulvõs, Žeimių, Gegužinės punktų ir jų apylinkių parodė, kad vyriausieji šių vietų atstovai geriau ar blogiau mokėjo lenkų kalbą (Чекмонас 2001: 79). Paskutiniai 2011 m. ekspedicijų duomenys, surinkti iš Jonavõs apylinkių, rodo, kad dabar lenkų kalba šiose vietose beveik išnykusi, nors lenkiškai kalbančių informantų beveik visur pavyko rasti20.
19 Jfr.: ”Det faller genast i ögonen att långa och korta vokaler i hans litauiska tal praktiskt taget inte skiljs åt (och vokallängd och korthet är knutna till frasens intonationskontur); stavelsernas intonationer i diftongiska kombinationer realiseras otydligt och inkonsekvent [...]” (Чекмонас 2001: 87).
20 Dialektologiska fältundersökningar i Jonavõs distrikt (Žeimiai, Gaizūnai, Markūtiškiai, Pasóda, Kulvà, Batégala, Ūpnikai, Gegužinė) genomfördes i juli–augusti 2011 inom projektet Šiauliai̇kiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida (Nr. VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028; genomförande institution – Lietuvių kalbos institutas, projektledare prof. dr. Danguolė Mikulėnienė). Se vidare: www.tarmes.lt.
Straipsniai / Articles
169
Page 15
LAURA GERŽOTAITĖ
SLUTSATSER
En geolingvistisk analys av dialektområdet kring Jonava visar att de behandlade sydliga dialekterna av de västliga höglandsmålens Šiauliai-dialekt kan betraktas som perifera av två i artikeln undersökta och inbördes förbundna skäl:
1) på grund av sitt geografiska randläge i förhållande till andra underdialekter (områdets trefaldiga dialekttillhörighet är inte tillfällig och återspeglas i terminologin: i den nuvarande klassificeringen av litauiska dialekter tillhör det de västliga höglandsmålens Šiauliai-dialekt, i den äldre klassificeringen de centrala höglandsmålen och i Baranauskas klassificering de östliga, första sydliga dialekterna);
2) på grund av samverkan med de slaviska språken.
Dialekternas perifera karaktär i trakten kring Jonava bekräftas av inte bara ett, utan flera kronologiska snitt i denna analys, utförda med utgångspunkt i olika klassificeringar av litauiska dialekter.
LITERATŪRA
Aliūkaitė Daiva 2011: Projektas „Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida“. – Respectus Philologicus 20 (25), 257–259.
Bakšienė Rima, Leskauskaitė Asta, Vaišnienė Daiva 2011: Vakarų aukštaičių šiauliškių garso įrašų skiriamųjų ypatybių klausimynas. Interneto prieiga: http://www.tarmes.lt/index_meniu.php?id=5.
Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai 3, sud. Zigmas Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.
Gerullis Georg 1930: Litauische Dialektstudien. Leipzig: Markert & Petters Verlag.
Geržotaitė Laura 2009: Rankos pirštų pavadinimai lietuvių kalbos tarmėse. Magistro darbas. Kaunas: Vytauto Didžiojo universitetas.
Geržotaitė Laura 2011: Anties pavadinimai lietuvių kalbos tarmėse. – Baltu filoloģija 20(2), 13–23.
Geržotaitė Laura 2011a: Vakarų aukštaičiai šiauliškiai tarmių klasifikacijose: geolingvistinis aspektas. – Tarptautinės mokslinės konferencijos Sociolingvistine dialektologija: baltų tarmių tyrimai pranešimų tezės 2011 m. spalio 21–22 d. Vilniaus universiteto Kauno humanitarinio fakulteto Lietuvių filologijos katedra, Lietuvių kalbos instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos skyrius. Interneto prieiga: http://www.tarmes.lt/images/Veikla/Laura%20GERZOTAITE.pdf.
170
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 16
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
Girdenis Aleksas, Zinkevičius Zigmas 1966: Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos. – Kalbotyra 14, 139–147.
Grinaveckienė Elena, Senkus Juozas 1968: Naujas veikalas apie mūsų tarmes. – Literatūra ir menas 25, 6.
Grinaveckis Vladas 1968: Žymus veikalas apie lietuvių kalbos tarmes. – Tiesa 113, 2.
Jankauskas Vidmantas 2000: Jonavos šv. Jokūbo bažnyčia ir parapija. Vilnius: Vilniaus dailės akademijos leidykla ir spaustuvė.
Kalėdienė Laima 2011: Geolingvistikos radimosi sąlygos Lietuvoje. – Tarptautinės mokslinės konferencijos Sociolingvistinė dialektologija: baltų tarmių tyrimai pranešimų tezės 2011 m. spalio 21–22 d. Vilniaus universiteto Kauno humanitarinio fakulteto Lietuvių filologijos katedra, Lietuvių kalbos instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos skyrius. Interneto prieiga: http://www.tarmes.lt/images/Veikla/Laima%20KALEDIENE.pdf.
Karaliūnas Simas, Sabaliauskas Algirdas 1967: Kapitalinis lietuvių dialektologijos veikalas. – Pergalė 6, 154–156.
Karaliūnienė Regina 1999: Jonava – Lietuvos kraštas. Vilnius: Trys žvaigždutės.
Karaś Halina, Rutkowska Krystyna ir kt. 2001: Język polski na Kowieńszczyźnie. Historia, sytuacja socjolingwistyczna, cechy językowe, teksty. Warszawa–Wilno: ELIPSA.
Kazlauskaitė Rūta 2005: Šiauliškių patarmės pietinių šnektų tekstai ir komentarai. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.
Kazlauskaitė Rūta ir kt. 2007: Vakarų aukštaičiai šiauliškiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Kazlauskaitė Rūta 2008: Jonavos šnektos fonetinės ypatybės. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 2, 600–609.
Kazlauskas Jonas 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mintis.
Kviklys Bronius 1965: Mūsų Lietuva 2. South Boston (Mass.): Lietuvių enciklopedijos leidykla.
LE VIII – Lietuvių enciklopedija 8. South Boston (Mass.): Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1956.
LK – Lietuvos kelių atlasas, vyr. red. Mindaugas Baltrušaitis. Vilnius: Briedis, 2010.
LKA I–II – Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika; 2. Fonetika, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1977–1982.
LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, parengė Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999.
LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mintis, 1970.
Straipsniai / Articles
171
Page 17
LAURA GERŽOTAITĖ
LKTCh – Bacevičiūtė Rima, Ivanauskienė Audra, Leskauskaitė Asta, Trumpa Edmundas. Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004.
LT II – Urbanavičiūtė-Mark evičienė Žaneta, Grinaveckis Vladas. Lietuvių tarmės 2. Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas, 1992.
Mačiulis Jonas 2007: Slapyvardžių sąvadas (kompaktinė plokštelė). Vilnius: Lietuvos nacionalinė Martyno Mažvydo biblioteka.
Markevičienė Žaneta 2001: Aukštaičių tarmių tekstai 2. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.
Mikulėnienė Danguolė 2012: Lietuvių tarmių tinklas: jo ištakos ir optimizacija. – Acta Linguistica Lithuanica (atiduota spaudai).
Mikulėnienė Danguolė, Stafecka Anna, sud., 2009: Baltu valodu atlants. Prospekts = Baltų kalbų atlasas. Prospektas = Atlas of the Baltic languages: A Prospect. Rīga: Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Mikulėnienė Danguolė, Trumpa Edmundas 2008: Nauj as žvilgsnis į Kazimiero Jauniaus tarmių klasifikaciją. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 2, 128–146.
Morkūnas Kazys 1977: Įvadas. – Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika. Vilnius: Mokslas, 7–18.
Morkūnas Kazys 1980: Pažintis su lietuvių kalbos tarmėmis. Vilnius: Mokslas.
Morkūnas Kazys 1993: Dėl sąvokos periferinės tarmės. – Lietuvių kalbotyros klausimai 30, 4–7.
Rieger Janusz 2006: Polszczyzna gwarowa na Litwie. – Słownictwo polszczyzny gwarowej na Litwie. Warszawa: DiG, 11–47.
Salys Antanas 1933: Kelios pastabos tarmių istorijai. – Archivum Philologicum 4, 21–34.
Salys Antanas 1935: Lietuvių kalbos tarmės (Rankraščio teisėmis). Kaunas.
Salys Antanas 1946: Lietuvių kalbos tarmės (Rankraščio teisėmis). Tübingenas.
Salys Antanas 1985: Raštai 3. Įvairūs straipsniai. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija.
Salys Antanas 1992: Raštai 4. Lietuvių kalbos tarmės. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija.
Semaškaitė Ingrida 2010: Lietuvos dvarai. Enciklopedinis žinynas. Vilnius: Algimantas.
Skardžius Pranas 1968: Lietuvių kalbos dialektologija. – Aidai 5, 215–218.
172
Acta Linguistica Lithuanica LXVII
Page 18
Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos
S t u n d ž i a B o n i f a c a s 1980: Kelios pastabos apie Upninkų šnektą. – Kalbotyra 31(1), 98–100.
S t u n d ž i a B o n i f a c a s 1988: Upninkų apylinkės tarminė situacija. – Kraštotyra 22, 111–114.
V a b a l n i n k o J u o z a s [Gvildys Juozas] 1910: Žinios iš Lietuvos. Žeimė. – Vienybė 41, 642.
V i t k a u s k a s V y t a u t a s 1967: Svarbus kalbotyros veikalas. – Gimtasis kraštas 16, 3.
V i t k a u s k i e n ė E r l a n d a 2007: Gegužinės parapijos ir bažnyčios istorija. Kaišiadorys: Kaišiadorių muziejus.
X. M. [Miežinis Matas] 1909: Iš Lietuvos. Žeimė. – Viltis 46, 2.
X. M. [Miežinis Matas] 1909a: Iš Lietuvos. Žeimė. – Viltis 49, 2.
Z i e l i ń s k a A n n a 2002: Polska mniejszość na Litwie Kowieńskiej. Studium socjolingwistyczne. Warszawa: Slawistyczny Ośrodek Wydawniczy.
Z i e l i ń s k a A n n a 2004: Litewskie interferencje fonetyczne w polszczyźnie na terenie między Kownem a Poniewieżem. – Baltų ir kitų kalbų fonetikos ir akcentologijos problemos. Vilnius: Vilniaus pedagoginio universiteto leidykla, 105–109.
Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis.
Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1992: Lietuvių kalbos istorija 5. Bendrinės kalbos iškilimas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 2002 [1969]: Apie lietuvių kalbos tarmių skirstymą. – Rinktiniai straipsniai 1. Vilnius: Lietuvių katalikų mokslo akademija, 365–380.
Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 2006: Lietuvių tarmių kilmė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Б а р а н о в с к і й А н т о н і й 1898: Замѣтки о литовскомъ языкѣ и словарѣ. Санктпе-тербургъ: Типогр. Императорской Акад. Наукъ.
В о л ь т е р ь Э д у а р д 1904: Литовская хрестоматія. Санктпетербургъ.
П о р ж е з и н с к і й В и к т о р 1896: Замѣтки по діалектологіи литовскаго языка. Санктпетербургъ: Типографія Императорской Академіи Наукъ.
Ч е к м о н а с В а л е р и й 2001: Польский язык в Йонавском районе Литвы (социолин-гвистические заметки). – Studia nad polszczyzną Kresową 10, 71–91.
Я в н и с К а з и м і р 1894: [Новоалександровскій уѣздъ] – Памятная книжка Ковенской губерніи на 1895 годъ. Ковна: Въ Типографіи Губернскаго Правленія, 174–176.
Я в н и с К а з и м і р 1897: Паневѣжскіе говоры литовскаго языка. Памятная книжка Ковенской губерніи на 1898 годъ. Ковна: Въ Типографіи Губернскаго Правленія, 174–228.
Я в н и с К а з и м і р 1911: Грамматика литовскаго языка. С.-Петербургъ: Типографія И. Академіи Наукъ.
Straipsniai / Articles
173
Page 19
LAURA GERŽOTAITĖ
The Southern Subdialects of the Western Aukštaitian of Šiauliai: The Geolinguistic Aspect and its Interpretations
S U M M A R Y
The article is concerned with the area of the Šiauliai subdialect of the Western Aukštaitian in the classifications of Lithuanian dialects during various periods. The focus is on the little studied southern subdialects of Jonava and its environs.
By applying a computer cartography method, the Western Aukštaitian of Šiauliai in the classification by Zigmas Zinkevičius and Aleksas Girdenis was compared to the Middle Aukštaitian in the classification by Kazimieras Jaunius and Antanas Salys and to the First Eastern in the classification by Antanas Baranauskas.
The comparison of the mentioned areas demonstrated their intermediate situation with regard to other subdialects. The Western Aukštaitian of Šiauliai finds itself between the Žemaitian and Eastern Aukštaitian. With regard to the Western Aukštaitian of Šiauliai, Jaunius and Salys’ Middle Aukštaitian that is similarly placed borders with the Western Aukštaitian in the West, while in the East they border on the Eastern Aukštaitian. In Baranauskas’ classification the First Eastern that differs from the Western Aukštaitian of Šiauliai by distribution also finds itself between the Western and Second and Third Eastern.
The subdialects of Jonava and its environs emerge as peripheral i.e. as occupying a fringe situation with regard to the compared subdialects. Their peripheral situation was determined not only by their exceptional geographical situation but also interaction with the Slav languages that were spoken in these areas.
