SPEKTRALA EGENSKAPER HOS NASALSONANTERNA I PRIENAI-DIALEKTEN
De spektrala egenskaperna hos nasalorna i Prienai-subdialekten
S A M M A N F A T T N I N G
Med utgångspunkt i data från en instrumentell undersökning analyseras de akustiskt särskiljande egenskaperna hos nasalsonanterna i den östliga kaunasiska Prienai-dialekten. I beskrivningen av de undersökta ljudens spektrala egenskaper beaktas konsonanternas formantvärden och energifördelning (nasalsonanternas kvalitativa egenskaper bestäms av formanter, men dessa är inte lika tydliga som vokalernas; dessutom är antalet formanter i nasalljudens spektrum ofta mycket större, eftersom näsresonatorn också deltar i artikulationen) samt de angränsande vokalernas kvalitet, deras formantvärden (särskilt F2), banor och struktur. Vid differentieringen av [m], [m̂], [n], [n̂] och de nasala velara allofonernas spektrala egenskaper redogörs även för värdena hos de antiformanter som uppstår i deras spektrum.
S A M M A N F A T T N I N G
De huvudsakliga akustiska särskiljande dragen hos nasalorna i den östliga kaunasiska Prienai-subdialekten undersöks i den experimentella studie som beskrivs i denna artikel. De erhållna uppgifterna tyder på att nasalorna skiljer sig från subdialektens övriga ljud genom sin formantstruktur (i likhet med vokaler kan de till stor del beskrivas utifrån sina formantfrekvenser, men formanttopparna är inte lika starka som hos vokaler; dessutom bildas nasalorna genom att ljudet hindras från att komma ut genom munnen samtidigt som det släpps ut genom näsan, vilket påverkar formanternas relativa amplitud) och övergångarna mellan nasalorna och omgivande vokaler. Eftersom en av de viktigaste skillnaderna mellan nasalor under nasal murmur utgörs av den orala antiformanten, beskrivs nasalsonanterna [m], [m̂], [n], [n̂] liksom de nasala velara allofonerna genom de orala nollställenas frekvensvärden.
N Y C K E L O R D: nasalsonanter, formant, antiformant, spektrala egenskaper, akustiska egenskaper.
N Y C K E L O R D: nasalor, formant, oral nolla, spektrala egenskaper, akustiska drag.
Straipsniai / Articles
105
Page 2
JURGITA JAROSLAVIEnĖ
0. INLEDNING
De spektrala egenskaperna hos nasala sonanter i Prienai-dialekten har i stora drag beskrivits i en instrumentell undersökning av dialektens ljudsystem (Jaroslavienė 2010: 264–267)1. Någon mer ingående analys av akustiska särskiljande drag har dock hittills inte presenterats, och övergången i den andra formanten mellan vokalerna (C→V) samt platsen och betydelsen hos de anti-formanter som uppstår i spektrumet har inte mätts. Detta föranledde en kompletterande undersökning av nasala sonanter i den studerade dialekten; resultaten av denna redovisas i föreliggande artikel.
0.1. Artikelns syfte
Nasala sonanter (liksom andra sonoranta konsonanter) har också vokalegenskaper: vid artikulationen dominerar grundtonen (därför har sonoranta konsonanter oftast en tydlig formantstruktur); deras kvalitativa egenskaper, liksom vokalernas, bestäms av formanter (särskilt de två första – F1, F2), men hos sonanter är dessa inte lika framträdande som hos vokaler (jfr Girdenis 2003: 221 och där anförd litteratur; 224; Ladefoged, Maddieson 2002: 102–136, 182–245; Ladefoged 2005: 49–62, 84 m.fl.). Dessutom är antalet formanter i spektrumet för nasala ljud ofta större på grund av påverkan från en ytterligare (nasal) resonator (se Bacevičiūtė 2008: 10; Butkauskaitė 2010: 6, 8; Grigorjevs 2012: 267–272 och där anförd litteratur). Vid analysen av de aktuella segmentens akustiska egenskaper beaktas även de angränsande vokalernas formantstruktur och dynamik2, eftersom man menar att,
1 Konsonantismen i de litauiska dialekterna har i liten utsträckning undersökts instrumentellt. Förutom konsonanterna i Prienai-dialekten (2010: 238–267; 2010a: 307–324) har endast de spektrala (och auditiva) egenskaperna hos konsonanterna i den nordliga žemaitiska dialekten samt den regressiva effekten av konsonantpalatalisering på vokalernas spektrum beskrivits tämligen ingående och systematiskt (se vidare Girdenis 1967; 2000: 69–78; 258–267; Kliukienė 1992; 1994: 43–52; 1995: 58–68; 1998: 79–85; 2011 m.fl.). Andra instrumentella studier har huvudsakligen behandlat enskilda fall av konsonantism i litauiskt standardspråk: till exempel beskrev Rytis Ambrazevičius (2010: 5–10), med hjälp av mätmetoden för locusvärden (eng. loci), de akustiska drag som skiljer mjuka och hårda prevokaliska litauiska sonanter åt. Det fastställdes att de viktigaste dragen för att skilja mjuka och hårda sonanter åt är F2-locusvärden. Forskaren redovisar också mätresultat för locusvärdena för F2 och F3 hos de beskrivna konsonanterna och diskuterar artikulationsställets och den regressiva koartikulationens påverkan på locusvärdena (jfr även Bacevičiūtė 2008: 7–19; Dereškevičiūtė 2008: 15–19; Dereškevičiūtė, Kazlauskienė 2009: 98–111; Ambrazevičius 2012a: 13–18 m.fl.).
2 Vid artikulation av ljud av typen [m] och [n] bildas en så kallad tillslutning i munnen, men luftströmmen passerar obehindrat ut genom näsan, och just denna nasalresonans bestämmer vissa spektrala drag hos de angränsande ljuden (om en experimentell undersökning av varaktighet och kvalitet hos vissa nasaliserade vokaler i litauiskt standardspråk, se Ledichova 2012: 76–85; jfr även Dereškevičiūtė 2008: 15–19). Vid artikulation av klusiler bildas däremot exempelvis också under en viss tid ett så kallat fullständigt hinder (tillslutning) i munnen, och luften tränger ut med en explosion genom talorganen när de plötsligt öppnas. Därför visas klusilers kvalitet mer exakt av början eller slutet av de angränsande vokalernas formanter: vissa konsonanter böjer dem i en riktning, andra i en annan (se vidare Girdenis 2003: 224; 1967; Ladefoged 2005: 50; Jaroslavienė 2010:
106
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 3
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
nasala konsonanter kan särskiljas väl endast utifrån vissa spektrala drag hos de angränsande vokalerna (se Girdenis 2003: 224 och där anförd litteratur; Kliukienė 1992: 78 och där anförd litteratur; 1998: 80; jfr även Bacevičiūtė 2008: 7–19; Jaroslavienė 2010: 261–262; Grigorjevs 2012: 75–80). När en nasalsonant ska skiljas från en annan är det dock, vilket också bekräftas av de senaste experimentella studierna av sonanter, viktigt att mäta värdena för de anti-formanter som uppstår i de undersökta konsonanternas spektrum (jfr Grigorjevs 2012: 275–280; 288–290; 2012a: 22–23; Butkauskaitė 2010: 6 och där anförd litteratur; se även Ladefoged, Maddieson 2002: 117–118)3.
Syftet med denna artikel är att med utgångspunkt i data från en instrumentell undersökning analysera och beskriva de viktigaste spektrala egenskaperna hos obetonade nasala sonanter i Prienai-dialekten och fastställa vilka akustiska egenskaper som skiljer de undersökta ljuden åt.
0.2. Undersökningsmaterial och arbetsmetod
För undersökningen av spektrumet hos allofoner till konsonantfonemen /m/, /m̃/, /n/, /ñ/ valdes följande ord som används i den undersökta dialekten: mã.ma. ~ m̃ãma, m̃ã.na. ~ mãna, nã.ma. ~ nãma, nã.ta. ~ nãta, mã.da. ~ mãda, mã.ta. ~ Mãta, dã.ma. ~ dãma, dã.na. ~ dãna, ñĩ.ko. ~ ñýko, mĩ.ñe. ~ mýñe, pĩ.ñe. ~ pýñe, mẽ.ne. ~ mẽñe, mẽ.te. ~ mẽtę, nẽ.še. ~ nẽšę, mã.-na. ~ mẽna, pã.na. ~ pẽna, mó.ko. ~ móko, nó.ko. ~ nóko etc. Vid analysen av spektrala egenskaper beaktades även strukturen och banorna hos de intilliggande vokalernas formanter. Som jämförelse undersöktes dessutom spektral spridning hos andra ljud i orden tã.ka. ~ tãką, kã.pa. ~ kãpą, lã.pa. ~ lãpą, bã.da. ~ bãdą, pã.-da. ~ pãdą, vã.da. ~ vãdą, pĩ.ko. ~ pỹko, pĩ.lę. ~ pỹlę, sẽ.ne. ~ sẽnę, tẽ.ke. ~ tẽkę, kẽ.pe. ~ kẽpę etc.
Eftersom mycket olika vokalallofoner normalt förekommer intill hårda respektive mjuka konsonanter, och i syfte att så objektivt som möjligt mäta antiformanterna hos hårda och mjuka ljud (inklusive den nasala palatala sonanten), valdes även sådana huvudsakligen betydelselösa exempel med korta främre och bakre låga vokaler: [mama], [m̃em̃e], [nana], [ñeñe], [nan-ka], [ñeñke] etc. Endast den första, obetonade sonanten i dessa ord4 undersöktes: [m], [m̃], [n] och [ñ]; de obetonade velara allofonerna [ŋ] och [ŋ̃] mättes inne i ordet.
3 Om de differentiella akustiska kännetecknen hos mjuka och hårda prevokaliska sonanter i litauiskan, se Ambrazevičius 2010: 5–10 (se även anm. 1).
4 När de uttalades betonades (accentuerades) den korta slutvokalen.
Straipsniai / Articles
107
Page 4
JURGITA JAROSLAVIENĖ
Undersökningsmaterialet lästes in direkt i datorn tre gånger med konstaterande intonation (dvs. isolerat, som separata meningar) av tre män och en kvinna från Prienai, samtliga i medelåldern och utan taldefekter. Onaturligt uttalade exempel användes inte i undersökningen. Materialet sparades som filer av typen *.wav. Vid klippningen av undersökningselementen användes ljudanalysprogrammet PRAAT (versionerna 5.0.34 och 5.3.23), utvecklat av forskarna Paul Boersma och David Weenink vid Amsterdams universitet. Vid den spektrala analysen fastställdes och ritades först, för de utklippta segmenten (ord eller konsonanter och intilliggande vokaler), en naturlig spektrogram av ljudet eller ordet av typen Visible Speech med varierande gråskala och en övre frekvensgräns på 5000 Hz. Därefter mättes formanternas banor automatiskt och ritades vid behov, även de med en övre frekvensgräns på 5000 Hz. Ofta sammanfördes det naturliga spektrogrammet och bilderna av formantdynamiken till en enda bild, noggrant samordnade i fråga om frekvens och varaktighet. Även spektrala snitt av nasala sonanter ritades: vid mätningen av ljudens antiformanter (eller nollformanter, eng. oral zeros) sammanfördes de så kallade FFT- och LPC-kurvorna i en och samma bild (för att fastställa och mäta FFT och LPC samt sammanföra dem i en bild användes den metod som förklarats av den lettiske fonetikern Juris Grigorjevs5).
1. ÖVERSIKT ÖVER NASALA KONSONANTERS SPEKTRUM
Nedan diskuteras och analyseras resultaten från den instrumentella undersökningen av nasala sonanter i Prienai-dialekten.
1.1. Formantstruktur och energispridning hos nasala sonanter i Prienai-dialekten
En jämförelse av de spektrala egenskaperna hos nasala och orala konsonanter i Prienai-dialekten visar (jfr fig. 1–24, se även not 3) att spektrumenergin på grund av den särpräglade
5 När man ritar spektrala snitt av sonanter öppnar man först spektrogrammet för det undersökta ordet eller segmentet i den högra panelen i programmet PRAAT. Efter att ha markerat den nasala sonantens spektrum (dess stationära del) väljer man Spectrum: View spectral slice. I den vänstra panelen i programmet visas namnet på det utskurna FFT-spektrumet. Därefter väljer man LPC smoothing (i samma, vänstra panel) och anger de nödvändiga koefficienterna i fönstret Spectrum: LPC smoothing som öppnas. För Number of peaks valdes exempelvis talet 26 för denna undersökning (eftersom det undersökta materialet spelades in med en samplingsfrekvens på 44,1 kHz blir hälften 22 + 4 (eller 5) = 26); vid Pre-emphasis from (Hz) angavs 50.0, och när man tryckte på OK genererades automatiskt en LPC-bild av spektralsnittet från spektrogrammet LPC (formantbanan). Senare sammanfogas bilderna av de redan erhållna ljudsnittens FFT och LPC i den högra panelen i PRAAT-programmet till en enda bild (när bilderna sammanfogas är det återigen viktigt att välja rätt frekvenser och andra nödvändiga parametrar).
108
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 5
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
[m], [m̃], [n], [ñ]6 artikulationer sprids över ett bredare frekvensområde – detta är en av de akustiska särdragen hos nasala konsonanter (Girdenis 1967: 249; 2003: 225; Kliukienė 1992: 134; 1998: 80). Som nämnts är antalet formanter i spektrumet hos nasala sonanter ofta större på grund av inverkan från en ytterligare resonator. Den nasala resonansen påverkar dessutom spektrumet hos intilliggande ljud: när de uttalas täcker den mjuka gommen inte helt öppningen till näshålan, och en del av luften passerar genom näsan (jfr Pakerys 2003: 191; Kliukienė 1998: 80; Girdenis 2003: 224; Murinienė 2007: 62 m.fl.). Därför behandlas även formantstrukturens egenskaper hos intilliggande ljud i nästa avsnitt. Det särskiljande draget hos konsonanterna [m], [m̃], [n], [ñ], [ŋ] och [ŋ̃], vars spektrala egenskaper tidigare inte har undersökts utförligt med instrumentella metoder på litauiska, är de antiformanter som uppstår i de nasala sonanternas spektrum och deras betydelse för att skilja åt medlemmarna i den aktuella klassen; detta undersöks närmare i artikelns andra del.
I detta avsnitt beskrivs, utifrån de erhållna resultaten och med hänsyn till spektrogrammen och bilderna av formantbanorna, först de kvalitativa egenskaperna hos [m], [m̃], [n], [ñ], vilka bestäms av de två första formanterna F₁ och F₂. De beror på resonanshåligheter som bildas i munnen och delvis i näsan, samt på förhållandet mellan dessa (Girdenis 2003: 221).
Den första formanten hos nasala konsonanter (eng. nasal formant, mer sällan nasal zero7) uppträder i det allra lägsta frekvensområdet (se tabell 1, jfr fig. 1–24), medan den andra har ett nära samband med kvaliteten hos den intilliggande vokalen (detta är viktigt att beakta när hårda och mjuka medlemmar av klassen skiljs åt; jfr även Kliukienė 1992: 56–57; 78–79; Bacevičiūtė 2008: 10; Ambrazevičius 2010: 8–9; Grigorjevs 2012: 275–280)8.
Enligt undersökningen av Prienai-dialekten ligger F₁-värdena för obetonade [m], [m̃], [n], [ñ] i isolerat uttalade ord (den stationära delen av sonanterna mättes) på ungefär 250–290 Hz (se tabell 1): enligt sammanfattade beräkningar är F₁ för männens [m] före vokalen [a.] = 253 Hz; F₁ för [n] = 276 Hz; F₁ för kvinnans [m] = 266 Hz; F₁ för [n] = 288 Hz; före vokalen [i] är F₁ för männens [m̃] = 269 Hz; F₁ för [ñ] = 271 Hz; F₁ för kvinnans [m̃] = 268 Hz; F₁ för [ñ] = 275 Hz osv. Som framgår tenderar den att vara något högre
6 De undersökta konsonanterna består till största delen av tonkomponenter, och därför är deras formantband ganska tydligt synliga. När de uttalas sänks den mjuka gommen och dras bort från bakre svalgväggen, så att luften passerar tämligen fritt genom näsan (dvs. ingen explosion uppstår, eftersom något större lufttryck inte byggs upp i munnen). Om hur artikulationsställe och fonetisk kontext påverkar lokus för litauiska prevokaliska sonanter, se Ambrazevičius 2010: 8–9. Om akustiska särdrag hos lettiska sonanter, se Grigorjevs 2012: 267–292.
7 Observera att vissa forskare använder denna engelska term (nasal zero) i betydelsen antiformant (eller nollformant), medan de kallar F₁ hos nasala konsonanter nasal formant (nasal formant) (se Ladefoged, Maddieson 2002: 117, tabell 4.6).
8 Utländska forskare anger (utifrån data från vissa av världens språk) att frekvensintervallet för F₁ hos [m], [n] sträcker sig från 200, 250 eller 300 Hz till 300, 400 eller 450 Hz (se Butkauskaitė 2010: 6 och där anförd litteratur; Grigorjevs 2012: 270 och där anförd litteratur m.fl.). Peter Ladefoged och Ian Maddieson (2002: 117) anger till exempel de första formanterna för katalanska nasala konsonanter: F₁ för [m] = 250 Hz; F₁ för [n] = 280 Hz.
Straipsniai / Articles
109
Page 6
JURGITA JAROSLAVIENĖ
FIG. 1. Spektrogram av ordet mą.ma. ~ mąmą (den första manliga rösten)
FIG. 2. Spektrogram av ordet mą.na. ~ mąną (den första manliga rösten)
FIG. 3. Spektrogram av ordet ná.ma. ~ namą (den första manliga rösten)
FIG. 4. Spektrogram av ordet mą.ma. ~ mąmą (kvinnlig röst)
FIG. 5. Spektrogram av ordet ná.ma. ~ namą (den första manliga rösten)
FIG. 6. Spektrogram av ordet sná.pa. ~ snąpą (kvinnlig röst)
110
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 7
Spektrala egenskaper hos nasala sonanter i Prienai-dialekten
FIG. 7. Spektrogram av ordet ná.ma. ~ námą (kvinnlig röst)
FIG. 8. Spektrogram av ordet má.na. ~ mėną (kvinnlig röst)
FIG. 9. Spektrogram av ordet mė.ne. ~ mėnę (kvinnlig röst)
FIG. 10. Spektrogram av ordet mā.na. ~ māną (den första manliga rösten)
FIG. 11. Spektrogram av ordet mā.na. ~ mėną (den första manliga rösten)
FIG. 12. Spektrogram av ordet mé.ne. ~ mėnę (den första manliga rösten)
Straipsniai / Articles
111
Page 8
JURGITA JAROSLAVIENĖ
13 FIG. Spektrogram av ordet nìko. ~ nyko (den andra mannens röst)
14 FIG. Spektrogram av ordet mìnė. ~ myné (den andra mannens röst)
15 FIG. Spektrogram av ordet móko. ~ móko (den andra mannens röst)
16 FIG. Spektrogram av ordet nóko. ~ nóko (den andra mannens röst)
Den första formanten hos den hårda dentala n är lägre än hos motsvarande labiala m, medan F1-värdena för de mjuka sonanterna är mycket lika. Vid jämförelse av motsvarande hårda och mjuka medlemmar i klassen tenderar dock värdena oftare att vara något högre för m̃ och ñ vad gäller F1. Den första formanten för sonanterna m och n i sammanhängande tal skiljer sig inte åt, men ligger i ett högre frekvensområde (enligt sammanställda data är F1 för m och n uttalade av män = 360 Hz) än i motsvarande ord uttalade isolerat9.
9 Följaktligen är det vid jämförelse av data verkligen viktigt att ta hänsyn inte bara till de undersökta ljudens fonetiska omgivning och suprasegmentella element (exempelvis är spektrumet för betonade konsonanter ofta mer intensivt, ljuden är vanligtvis mycket längre än motsvarande obetonade ljud osv.), utan också till andra faktorer (uttalstempo, intonation m.m.). Nasalsonantens kvantitet undersöktes visserligen inte särskilt i denna studie, men det noterades att vid jämförelse av minimala par (dvs. inte i tillfälliga fall) är den obetonade konsonanten m längre än motsvarande obetonade n.
112
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 9
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
I den nordžemaitiska dialekten skiljer sig spektra för såväl mjuka som hårda nasalsonanter nästan inte åt. Man antar att konsonantnasalisationen sannolikt dämpar egenskapen hårdhet–mjukhet, och att denna uppfattas endast genom de angränsande vokalerna (se Kliukienė 1992: 57, fotnot 44, 63, tabell 13). Därför antas att vokalerna ensamma upprätthåller oppositionen [m]: [m̑], [n]: [n̑] i denna dialekt (ibid., 57, 78–79).
1 TABELL. Sammanfattade värden för den första formanten hos nasalsonanter i Prienai-dialekten i isolerat uttalade ord10
Den andra formanten (F₂) för [m], [m̂], [n] och [n̂] i Prienai-dialekten visar att de labiala ljuden [m] och [m̂] har mörkare klang (se tabell 2). Om man däremot endast jämför klassens mjuka medlemmar [m̂] och [n̂] ser man att frekvensintervallet för den andra formanten också kan vara mycket likartat; exempelvis skiljer sig F₂ för sonanterna [m̂] och [n̂] endast obetydligt före den långa höga vokalen [iˑ]. F₂ för [m̂] och [n̂] uttalade före den låga vokalen [e.] med positionell längd skiljer sig också föga; en tendens har dock noterats att det mjuka icke-labiala ljudet oftare uttalas med något ljusare klang (se tabell 2).
2 TABELL. Sammanfattade värden för den andra formanten hos nasalsonanter i Prienai-dialekten i isolerat uttalade ord11
10 I tabell 1 och 2 anger hakparenteserna den vokal som följer efter nasalsonanten; urvalet av uppmätta sonanter är n = 36 för mansrösten och n = 12–24 för kvinnorösten.
11 Frågetecknen i tabellen uppmärksammar läsaren på att det var svårt att fastställa formanten i den stationära delen, eftersom spektrumet hos mjuka nasalsonanter betydligt oftare är helt utsläckt än hos motsvarande hårda. Därför kan de beräknade F₂-värdena inte betraktas som tillförlitliga när man skiljer mellan de mjuka [m̂] och [n̂] spektrala egenskaperna. Det är betydligt mer tillförlitligt att mäta lokaliseringen av F₂ i CV-förbindelser, dvs. i konsonantens slut och vokalens början, eller med andra ord i ansatsen; det är också viktigt att ta hänsyn till vokalernas F₂-dynamik (se tabell 3, samt jfr Ambrazevičius 2010: 9, fig. 4; Grigorjevs 2012: 279, tabell 2).
Straipsniai / Articles
113
Page 10
JURGITA JAROSLAVIENE
I meningar uttalade sonanter i Prienai-dialekten [m], [n] (när den angränsande vokalen är av typen [a.]) har en något högre andra formant än i motsvarande ord uttalade isolerat: enligt sammanställda data ligger F₂ för [m] i sammanhängande tal på = 1190–1240 Hz, och F₂ för [n] på = 1310–1390 Hz. Vid jämförelse mellan palataliserade och velariserade allofoner kan man konstatera att de undersökta palataliserade sonanternas spektrum oftare är dämpat, särskilt F₂. Därför betraktas konsonantens och den angränsande vokalens formantövergång och dynamik som mer tillförlitliga akustiska kännetecken för att skilja mellan velariserade och palataliserade sonanter (se nästa avsnitt i artikeln för en utförligare behandling; jfr även Ladefoged, Maddieson 2002: 116–117; Ambrazevičius 2010; 2012).
Den tredje formanten hos nasala sonanter (jfr särskilt fig. 2, 5–7, 10, 15, 19 m.fl.) kan, till följd av inverkan från en ytterligare resonator, vara helt dämpad. Statistiska beräkningar visar att F₃ oftare är högre hos palataliserade sonanter än hos motsvarande velariserade.
Nedan behandlas spektrala kännetecken hos nasala sonanter och angränsande vokaler (formantstruktur och dynamik samt övergången C→V i F₂).
1.2. Spektrala kännetecken hos nasala sonanter och angränsande vokaler
Vid analys av mer än 500 spektrogram (se fig. 1–24 för exempel) framgår det först och främst tydligt att strukturen och dynamiken hos formanter i vokaler intill motsvarande nasala sonanter skiljer sig något från dem i vokaler intill icke-nasala konsonanter. På grund av nasal resonans sänks till exempel den andra formanten när man uttalar [m] och [n] samt [a.], medan den tredje blir något högre och oftast är dämpad (jfr även Ladefoged, Maddieson 2002: 299–300). Vokalens första formant tenderar också att vara svagare och något högre på grund av inverkan från den nasala formanten (jfr samma arbete, s. 117, 299–300; Girdenis 2003: 225; Ladefoged 2005: 55–56, 84–85 m.fl.). Det förefaller därför som om båda formanter hos den första nasaliserade [a.] ligger mycket nära varandra (ungefär vid gränsen 1000 Hz).
Vokalernas andra formants dynamik är särskilt viktig: mellan velariserade nasala konsonanter är den andra formanten hos bakre vokaler (särskilt vokaler med låg höjd) ofta lägre under hela uttalet, medan F₂ intill en enskild nasal konsonant med samma kvalitet som de velariserade konsonanterna oftast sänks endast under en viss del av uttalet (se Jaroslavienė 2010: 261–264). Resultaten av denna undersökning visar att bakre vokaler intill nasala sonanter i regel har mörkare klang och en mer bakre artikulation än motsvarande vokaler intill icke-nasala konsonanter (jfr även Ledichova 2012: 79–85). Intill palataliserade sonanter är den första och tredje formanten hos främre vokaler mer dämpade än intill palataliserade icke-nasala ljud (jfr fig. 11, 12–14 m.fl.), men någon tydlig sänkning av den andra formanten, som i fallet med vokalen [a.], observerades inte.
Nedan granskas konkreta exempel, det vill säga spektrala egenskaper hos vokaler mellan eller intill palataliserade [m̃], [ñ] och velariserade [m], [n] samt nasalisationens inverkan på energifördelningen och dynamiken hos vokalformanter.
Till exempel, i orden mã.da. ~ mądą (jfr fig. 17), mã.ta. ~ Mątą (jfr fig. 19), ná.ta. ~ natą (jfr fig. 23), sná.pa. ~ snąpą (jfr fig. 6), den andra formanten hos den första [a.]-
114
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 11
Den spektrala karakteristiken hos nasala sonanter i Prienai-dialekten
FIG. 17. Spektrogram över ordet mã.da. ~ mãdą (3:e mannens röst)
FIG. 18. Spektrogram över ordet bã.da. ~ bãdą (3:e mannens röst)
FIG. 19. Spektrogram över ordet mã.ta. ~ Mãtą (3:e mannens röst)
FIG. 20. Spektrogram över ordet bã.ta. ~ bãtą (3:e mannens röst)
FIG. 21. Spektrogram över ordet kã.pa. ~ kãpą (3:e mannens röst)
FIG. 22. Spektrogram över ordet tã.ka. ~ tãką (3:e mannens röst)
Straipsniai / Articles
115
Page 12
JURGITA JAROSLAVIENĖ
FIG. 23. Spektrogram över ordet ná.ta. ~ nãta (3:e mannens röst)
FIG. 24. Spektrogram över ordet dã.ta. ~ dãta (3:e mannens röst)
formanten är sänkt under hela eller oftare en del av ljudets varaktighet (främst mitt i ljudet), medan den tredje oftare är högre och svagare än motsvarande formant intill två icke-nasala konsonanter i orden bá.da. ~ bãdą (jfr fig. 18), bá.ta. ~ bãtą (jfr fig. 20), tá.ka. ~ tãką (jfr fig. 22), dá.ta. ~ dãtą (jfr fig. 24), ká.pa. ~ kãpą (jfr fig. 21). Vokalen [a.] nasaliseras mest mellan två nasala sonanter, dvs. i orden má.ma. ~ mãmą (jfr fig. 1, 4), ná.ma. ~ nãmą (jfr fig. 3, 5, 7), má.na. ~ mãną (jfr fig. 2, 10) osv. Graden av nasalisation framgår inte bara av att vokalen [a.]s två första formanter ligger nära varandra (F₂ är lägre under hela uttaletiden, medan F₁ är högre), utan också av deras energiintensitet: ju starkare nasalisation, desto svagare (och högre) är den nasaliserade vokalens tredje formant.
Vid undersökning av spektra för andra långa och korta vokaler intill nasala respektive icke-nasala konsonanter noterades också att vokaler nasaliseras mest mellan två nasala sonanter: den tredje vokalformanten är oftare högre och intensiteten hos den första formanten något svagare¹². Många forskare har noterat att nasala konsonanter tenderar att nasalisera alla motsvarande vokaler i ord (Kliukienė 1998: 80; Pakerys 2003: 191–192; Murinienė 2007: 62 m.fl., jfr även Ledichova 2012: 79–85).
Sammanfattningsvis presenteras parametrarna för formantdynamiken hos nasaliserade [a.], [e.], [o.], [i̇] (dvs. vokaler intill eller mellan nasala konsonanter; vokalernas F₂-värden mättes alldeles i början av ljudet, eller i ansatsen, och i mitten) i tabell 3. Som framgår (se tabell 3) skiljer sig den andra formantens banor något mellan kvinnans och mannens röster: F₂-banorna för de vokaler som mannen uttalat är jämnare än kvinnans (dessutom är formantvärdena i kvinnans röst oftast högre än i mannens). Det bör kommas ihåg att lokaliseringen av F₂ i början (dvs. i slutet av konsonanten och början av vokalen) är nära förbunden med artikulationsstället för den nasala sonanten och den intilliggande vokalen.
¹² Jfr även motsvarande spektrala egenskaper vid undersökning av nasaliserade vokaler i vissa språk i världen (Ladefoged, Maddieson 2002: 298–300).
116
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 13
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
³ TABELL. Formantfrekvenserna (i hertz) i början (F₂_pr.) och mitten (F₂_vid.) av vissa vokaler i Prienai-dialekten¹³
Genom att jämföra de hårda och mjuka nasala sonanternas allofoners spektrala egenskaper, formantstruktur och -kvalitet samt spridningen och banorna för formantenergin i angränsande ljud (särskilt F₂) kan några sammanfattande slutsatser dras:
• i de nasala sonanternas spektrum är de formantband som bestämmer ljudkvaliteten ganska tydligt synliga; antalet formanter är ofta större i nasalljudens spektrum; nasala sonanter kännetecknas av att spektralenergin sprids över ett bredare frekvensområde till följd av påverkan från en extra resonator;
• nasala sonanter kännetecknas av en mycket lågfrekvent första, eller nasal, formant (enligt sammanfattade data, i isolerat uttalade ord [m], [n], [m̃], [ñ] F₁ = 250–290 Hz);
• lokaliseringen av nasala sonanters andra formant hänger samman med den angränsande vokalens kvalitet ([m̃], [ñ] är ljud med betydligt högre klang än motsvarande hårda [m], [n]);
• energin i formanter hos nasaliserade vokaler (särskilt F₃) är ofta försvagad och F₂ sänkt i vokaler med låg tungställning;
• genom påverkan från nasala sonanter får angränsande vokaler, särskilt bakre vokaler, vanligen mörkare klang och en mer bakre artikulation än motsvarande vokaler intill icke-nasala konsonanter, men denna påverkan är inte enhetlig: mellan nasala sonanter nasaliseras vokaler mer än intill en enda nasal sonant; intill och särskilt mellan två nasala sonanter är vokalernas tredje formant oftast högre, medan den första är något försvagad och tenderar att vara högre (dvs. närma sig F₂ mer på grund av den nasala formantens påverkan).
13 Formantvärdena mättes i samma isolerat uttalade ord som i tabell 1 och 2; se även not 10. Det bör noteras att segmenteringen mellan konsonantens efterföljande vokal och vokalens början är ganska problematisk. Vid fastställandet av formantvärden beaktades i första hand den auditiva uppfattningen av konsonanten och vokalen, oscillogrammen och dylikt. Se Jaroslavienė 2011: 65–86 för F₂-värden och bedömningar av isolerade vokaler och vokaler i sammanhängande tal i Prienai-dialekten.
Straipsniai / Articles
117
Page 14
JURGITA JAROSLAVIENĖ
2. NASALSONANTERNAS AKUSTISKA SÄRDRAG
En översikt av de nasala konsonanternas spektrum visade att det som främst skiljer de undersökta konsonanterna från andra ljud i Prienai-dialekten är den spektrala energins spridning över ett bredare frekvensområde, som är karakteristisk för nasalssonanter, samt den angränsande vokalens spektrala egenskaper: formantvärden och dynamik (särskilt den andra formanten), intensitet, energispridning osv. Det fastställdes att nasalssonanternas första formant uppträder i det låga frekvensområdet (se tabell 1), medan den andra är starkt kopplad till den angränsande vokalens kvalitet (se tabell 2 och 3). De akustiska kännetecknen som skiljer de beskrivna hårda och mjuka sonanterna åt kan beskrivas inte bara med konsonanternas spektrala egenskaper och formantövergångar och dynamik i C→V (eller motsvarande V→C¹⁴; se tabell 3 och jämför även figurerna ovan), utan också med värdena för antiformanter (se tabell 4). Med andra ord bör man, för att mer exakt kunna särskilja [m], [m̃], [n], [n̂], [ŋ] och [ŋ̂]¹⁵, även ta hänsyn till ytterligare ett mycket viktigt kännetecken – antiformanterna, som är svåra att fastställa utifrån de tidigare presenterade spektrogrammen och diagrammen över formantförloppen. Därför ritades gemensamma diagram över FFT-spektra och LPC-förlopp (se till exempel fig. 25–30).
Antiformanternas (Z₁) placering i spektrumet för hårda och mjuka [m], [m̃], [n], [n̂], [ŋ] och [ŋ̂] är starkt knuten till deras artikulatoriska egenskaper (artikulationsställe), vilka även i viss mån beror på de efterföljande vokalerna. Z₁-värdena kan också skilja sig åt mellan sonanter uttalade av män och kvinnor, men inbördes konstanta relationer bevaras alltid (jfr Grigorjevs 2012: 267–272 och där anförd litteratur, 276–278; jfr även Ladefoged, Maddieson 2002: 116–118; Butkauskaitė 2010: 6 och där anförd litteratur m.fl.).
TABELL 4. Värden för antiformanter (Z₁), i hertz, hos nasalssonanter i Prienai-dialekten¹⁶
Sonant
[m]
[m̃]
[n]
[n̂]
[ŋ]
[ŋ̂]
Informant (sammanställda data)
Man
600–900
1000–1250
900–1300
1400–1800
1900–2300
3200–4000
Kvinna
600–800
900–1300
1000–1400
1600–2000
2100–2400
2800–3700
Enligt sammanställda data från undersökningen av konsonanterna i Prienai-dialekten uppvisar antiformanterna hos samma hårda eller mjuka nasalssonanter, uttalade av de manliga informanterna respektive den kvinnliga informanten, olika
Formantövergångar och dynamik i VC-typskombinationer analyseras inte närmare i denna artikel.
Den främre, dentala [ŋ] ([ŋ̂]) framför de bakre [k], [g] (och de medeltungade [k̂], [ĝ]) uttalas som en bakre, velar [ŋ] (eller motsvarande som en medeltungad, palatal [ŋ̂]) (Pakerys 2003: 134).
Det bör påminnas om att antiformanter för nasala sonanter mättes inte bara intill långa, utan även intill korta vokaler (se närmare avsnittet ”Undersökningsmaterial och arbetsmetodik”).
118
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 15
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
Formanternas intervall (i hertz) överlappar i hög grad (värdena för Z1 är ofta lägre för nasala sonanter uttalade av män, med undantag för [m] och den velara [ŋ]), men tendenserna är likartade i alla fall: Z1 för den labiala [m] uppträder i ett lägre frekvensområde än för motsvarande icke-labiala sonant [n], medan [ŋ] uppträder vid högre frekvenser än motsvarande [ɲ]. I det högsta frekvensområdet ligger antiformanterna för den velara [ŋ] och [ɲ] (se tabell 4).
Att antiformanterna för [m], [ɲ], [n], [ɲ], [ŋ] och [ɲ] skiljer sig åt framgår tydligt av spektrala tvärsnittsdiagram för informanternas initiala pre-vokaler (dvs. gemensamma diagram över FFT-spektrum och LPC-kurva), där den större eller mindre öppning som bildas mellan LPC-kurvan och FFT-spektrumet visar Z1s position och värde (jfr fig. 25–30).
FIG. 25. Hårt [m]:s spektrala tvärsnitt (uttalat av en kvinna till vänster, av en man till höger)
FIG. 26. Mjukt [m]:s spektrala tvärsnitt (uttalat av en kvinna till vänster, av en man till höger)
Som exemplen i figurerna 25 och 26 visar uppträder antiformanten för hårt [m] vid cirka 700 Hz (uttalat av en kvinna) och 750 Hz (uttalat av en man), medan Z1 för mjukt [m] börjar vid gränsen 1100 Hz (uttalat av en kvinna) eller 1000 Hz (uttalat av en man)17.
17 I vissa språk uppträder antiformanten för den nasala sonanten [m] i ett liknande frekvensområde (jfr Grigorjevs 2012: 270 och där angiven litteratur, 278; Butkauskaitė 2010: 6 och där angiven litteratur).
Straipsniai / Articles
119
Page 16
JURGITA JAROSLAVIĖNĖ
27 FIG. Spektralt snitt av hårt [ŋ] (till vänster uttalat av en kvinna, till höger uttalat av en man)
28 FIG. Spektralt snitt av mjukt [ŋ̇] (till vänster uttalat av en kvinna, till höger uttalat av en man)
Av figur 27 och 28 framgår att antiformanten för [ŋ] uttalat av en man börjar vid ungefär 1000 Hz, medan den för [ŋ] uttalat av en kvinna börjar vid 1100 Hz, dvs. högre än vid uttalet av den motsvarande labiala sonanten. Z1 för mjukt [ŋ̇] börjar vid ungefär 1600 Hz – också högre än för motsvarande [m].
Antiformanterna för de mjuka och hårda nasala velara allofonerna sammanfaller inte heller: i figur 29 uppstår Z1 för [ŋ] vid ungefär 2000 Hz, medan antiformanten för [ŋ̇] ligger högre – den börjar över 3000 Hz (se fig. 30).
Forskningsmaterialet visar att frekvensintervallet för antiformanter hos samma (dvs. hårda eller mjuka) sonant kan variera något beroende på kvaliteten (och kvantiteten) hos den närliggande (efterföljande) vokalen: [ṁ] har något högre Z1 hos [ŋ̇] före den spända, långa vokalen med hög klang [i̇] än före motsvarande korta [i], och före [a] är Z1 hos sonanterna [m], [ŋ] ofta högre än före [u], och så vidare.
Vid uttal av icke-labiala [ŋ], [ŋ̇] och särskilt [ŋ̩], [ŋ̩́] är antiformanterna högre än vid uttal av labiala sonanter – detta beror i hög grad på artikulationsstället: storleken på munhålans (och delvis näshålans) resonanshålighet och tungans position i munnen samt
120
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 17
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
29 FIG. Spektralt snitt av velart [ŋ] (till vänster uttalat av en kvinna, till höger uttalat av en man)
30 FIG. Spektralt snitt av velart [ŋ̃] (till vänster uttalat av en kvinna, till höger uttalat av en man)
förskjutning (framåt–bakåt), som också i viss mån påverkas av den närliggande vokalens artikulation (jfr även Grigorjevs 2012: 269 och där angiven litteratur, 276–279). Den nasala ljudets antiformant är högst vid uttal av velara [ŋ], [ŋ̃], dvs. när munhålans resonanshålighet är kortast och tungans mittdel dras tillbaka mot gommen.
Kortfattat kan resultaten av undersökningen av akustiska särskiljande drag sammanfattas så här:
• vid beskrivningen av de akustiskt särskiljande egenskaperna hos de nasala sonanterna i Prienai-dialekten måste hänsyn tas både till de formanter som bestämmer sonanternas egna kvalitativa egenskaper och till de intilliggande ljudens spektrala karakteristika samt CV-formanten (övergången och dess dynamik). Övergången och dynamiken hos CV-formanten anses vara en av de viktigaste särskiljande egenskaperna hos artikulationsstället för mjuka och hårda nasala sonanter. Allt detta differentierar de beskrivna konsonanterna och skiljer dem från andra ljud;
• Vid åtskillnad mellan [m], [m̃], [n], [ñ], [ŋ], [ŋ̃] är även antiformantvärdena mycket viktiga; dessa beror i hög grad på ljudets artikulationsställe (munhålans resonans-
Straipsniai / Articles
121
Page 18
JURGITA JAROSLAVIENĖ
hålrummets storlek och form, tungans förskjutning och vissa andra artikulatoriska egenskaper vid uttalet av sonanten):
i samtliga fall är antiformanten hos den labiala [m] lägre än hos den motsvarande icke-labiala sonanten ([n̪]) och i synnerhet den palatala allofonen [ŋʲ];
sammanfattningsvis skiljer sig Z₁-värdena för [m] och [n], uttalade av en man, minst från varandra enligt dessa data;
i Prienai-dialekten har de palatala allofonerna de högsta antiformantvärdena bland alla undersökta nasala konsonanter;
jämför man palataliserade och velariserade konsonanter framgår det att Z₁-värdena för [m̃], [ñ] respektive [ŋ̃] är högre.
3.
VIKTIGASTE SLUTSATSERNA
Resultaten av den instrumentella undersökningen av nasala sonanter i Prienai-dialekten visar att de undersökta konsonanterna kan särskiljas utifrån sina akustiska egenskaper samt konsonanternas och de angränsande vokalernas spektrala kännetecken:
Sonanternas kvalitativa kännetecken bestäms framför allt av den första lågfrequenta (eller nasala) formanten och av den andra formanten vid sonanternas och de angränsande vokalernas början (eller vokalansats), samt dess dynamik. Även de undersökta konsonanternas och de angränsande ljudens formantstruktur, antal, intensitet och spektrala spridning är viktiga. Nasala sonanter kännetecknas av att spektralenergin sprids över ett bredare frekvensområde på grund av inverkan från en ytterligare resonator.
Vokaler som står intill eller mellan nasala konsonanter har ofta en något försvagad och högre första formant (på grund av den nasala formantens inverkan), och även den tredje formanten hos angränsande vokaler är ofta högre. Vokaler mellan två nasala sonanter nasaliseras mer än vokaler intill endast en nasal sonant: exempelvis är den andra formanten hos bakre vokaler (särskilt vokaler med låg tungposition) lägre under hela uttalet mellan hårda nasala konsonanter; intill en nasal konsonant av samma kvalitet och kvantitet sjunker vokalernas F₂ oftast bara under en viss tid.
När de nasala sonanterna [m], [m̃], [n], [ñ], [ŋ] och [ŋ̃] skiljs åt är den antiformant Z₁ som bildas i deras spektrum särskilt viktig. Sammanfattningsvis är de labiala sonanternas antiformanter i samtliga fall lägre än motsvarande icke-labiala sonanters. Jämförelsen mellan palataliserade och velariserade konsonanter visade att antiformantvärdena för de motsvarande palataliserade [m̃], [ñ] och [ŋ̃] är högre. I Prienai-dialekten har den nasala palatala sonanten de högsta antiformantvärdena.
LITERATŪRA
Ambrazevičius Rytis 2010: Differential Acoustical Cues for Palatalized vs Nonpala- talized Prevocalic Sonants in Lithuanian. – Žmogus ir žodis 1, 5–10.
122
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 19
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
Ambrazevičius Rytis 2012a: Loci of Palatalized vs Nonpalatalized Prevocalic Plosives in Lithuanian. – Žmogus ir žodis 1, 13–18.
Bacevičiūtė Rima 2008: Dėl lietuvių kalbos minkštųjų priebalsių junginių (eksperimentinis tyrimas). –Perspectives of Baltic Philology. Poznań, 7–19.
Butkauskaitė Edita 2010: Nazalizacija: samprata ir tyrimai. – Lietuvių kalba 4 (prieiga per internetą: www.lietuviukalba.lt).
Dereškevičiūtė Sigita 2008: Dėl lietuvių kalbos sklandžiųjų priebalsių kiekybės. – Žmogus ir žodis I, 15–19.
Dereškevičiūtė Sigita, Kazlauskienė Asta 2009: Dusliųjų sprogstamųjų priebalsių spektrinė analizė ir jų sprogimo trukmė. – Garsas ir jo tyrimo aspektai: metodologija ir praktika. Sud. Leskauskaitė A., Meiliūnaitė V. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 98–111.
Fant Gunnar 1970: Sound, Features, and Perception. – Proc. of the 6th Intern. Congr. of Phonetic Sciences. Prague, 49–60.
Girdenis Aleksas 1967: Mažeikių tarmės fonologinė sistema (Filol. m. kand. dis.). Vilnius: Vilniaus universitetas.
Girdenis Aleksas 2000: Kalbotyros darbai 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Girdenis Aleksas 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Grigorjevs Juris 2008: Latviešu valodas patskaņu sistēmas akustisks un auditīvs raksturojums. Rīga: LU Latviešu valodas institūts.
Grigorjevs Juris 2012: Acoustic characteristics of the Latvian sonorants. – Baltistica XLVII (2), 267–292.
Grigorjevs Juris 2012a: Relation of the locus equations to the place of articulation of the Latvian consonants. – Profesoriaus Alekso Girdenio (1936–2011) atminimo konferencija, Vilniaus universitetas, 2012 m. spalio 18–20 d., Pranešimų tezės. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 22–23.
Jaroslavienė Jurgita 2010: Rytinių kauniškių Prienų šnektos fonologija (Daktaro disertacija). Vilnius: Vilniaus universitetas.
Jaroslavienė Jurgita 2010a: Prienų šnektos sprogstamųjų priebalsių spektro sklaida ir kitos skiriamosios ypatybės. – Baltistica XLV (2), 307–324.
Jaroslavienė Jurgita 2011: Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai. – Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV, 65–86.
Straipsniai / Articles
123
Page 20
JURGITA JAROSLAVIENĖ
Jassem Wiktor 1973: Podstawy fonetyki akustycznej. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe.
Kliukienė Regina 1992: Šiaurės žemaičių tarmės konsonantizmo akustinės ir audicinės ypatybės (Filol. m. kand. dis.). Vilnius.
Kliukienė Regina 1994: Šiaurės žemaičių priebalsių spektrai ir akustinės priebalsių klasės. – Kalbotyra XLIII (1), 43–52.
Kliukienė Regina 1995: Šiaurės žemaičių intervokalinių priebalsių trukmė. – Kalbotyra XLIV, 58–68.
Kliukienė Regina 1998: Šiaurės žemaičių priebalsių diferencinių požymių sistema. – Kalbotyra XLVII, 79–85.
Kliukienė Regina 2011: Šiaurės žemaičių tarmės konsonantizmas: akustinės ir audicinės ypatybės. Vilnius: Vilniaus universitetas.
Ladefoged Peter 2005: Vowels and Consonants: (An Introduction to the sounds of Languages). 2nd Edition. University of California, Los Angeles: Blackwell Publishing.
Ladefoged Peter, Ian Maddieson 2002: The Sounds of the World’s Languages. Malden: Blackwell Publishers.
Ledichova Edita 2012: Lietuvių bendrinės kalbos nazalizuotųjų balsių [aⁿ], [oⁿ], [uⁿ] trukmės ir kokybės ypatybių eksperimentinis tyrimas. – Žmogus ir žodis I, 79–85.
Murinienė Lina 2007: Rytinių šiaurės žemaičių fonologija: vokalizmas ir prozodija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vilniaus pedagoginis universitetas.
Pakerys Antanas 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Enciklopedija.
The spectral characteristics of the nasals in the subdialect of Prienai
SUMMARY
The main distinctive spectral features of the nasals in the subdialect of Prienai have been investigated in the experimental study described in the present article. The obtained data suggest that the nasals can be distinguished from the other sounds of the subdialect of Prienai on the basis of their set of acoustic parameters (formant structure) and transitions between it and the context vowel.
Nasals are like vowels in that they can be characterizes largely in terms of their formant frequencies (one of the main properties of nasals is low first formant), but they differ in that the formants are not as loud as they are in vowels; besides, the nasals are made by blocking the sound from coming out of the mouth while allowing it to come out through the nose, and
124
Acta Linguistica Lithuanica LXVIII
Page 21
Prienų šnektos nosinių sonantų spektrinė charakteristika
this affects the relative amplitude of the formants (both for consonants and context vowels). For example, the first two formants of that context vowel [ɑː] are very close together with the center between them being at about 1000 Hz. Usually the first formant of that nasalized vowels are weaker than the second due to the incidence of a nasal zero, and the third formant moves up if the nasalization increases or in case the vowel is fully nasalized.
Since the main distinction between nasals during the nasal murmur is provided by the oral anti-resonance (oral zeros or anti-formants whose frequencies are determined by place of articulation), the nasal sonorants [m], [m̃], [n], [ñ] as well as nasal-velar allophones are characterized by the frequency values of the oral zero. The region of the oral zero was searched taking into account the length of the oral rezonator as well as the tongue configuration affected by the context vowel. The results show that the frequency of the oral zero differs because of articulatory habits and gender differences of the informants.
