ALDONA PAULAUSKIENĖ

Vilnius universitet

Forskningsområden: grammatisk teori, grammatikvetenskapens historia, sociolingvistik.

LETTISK GRAMMATIK

Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2013, 1023 lpp.

ISBN 978-9984-742-70-0

Först och främst bör man gratulera letterna, som har gett ut en gedigen grammatik för 2000-talet. Litauerna kan med rätta vara stolta över sin ordbok, och letterna över sin grammatik: dess vetenskap och praktik. Vi levde under olika förhållanden och hade olika begåvningar. Vem skulle i Litauen, utmattat av omänskligt förtryck, ha kunnat mäta sig i begåvning och grammatiskt arbete med Augusts Bīlenšteins, Jānis Endzelīns, Kārlis Mīlenbahs? Kanske Kazimieras Jaunius, Kazimieras Būga, Jonas Jablonskis... Men begåvningarna styrs av ett obarmhärtigt öde, som ger vissa mer tid och andra mindre, vissa den ena sortens villkor för liv, studier och arbete och andra en annan.

Hur kunde skolböckerna i Litauen ha sett ut, om landet nästan ett halvt århundrade hade tyngts av tryckförbudet? Även letterna levde under svåra förhållanden, men annorlunda. Därför kunde Dzintra Paeglė skriva en historia i två volymer om lettiska skolböcker, som omfattar perioden 1874–1922 (Bankavs, Jansone 2010: 202).

Den lettiska historiska grammatiken har en imponerande början: det grundläggande tvådelade verk som Augusts Bīlenšteins gav ut i Berlin i mitten av 1800-talet Die lettische Sprache nach ihren Lauten und Formen erklärend und vergleichend dargestellt (del 1 Die Laute. Die Wortbildung gavs ut 1863; del 2 Die Wortbeugung – 1864). I Andrejs Bankavs och Ilga Jansones verk av encyklopedisk karaktär Valodniecība Latvijā: fakti un biografijas presenteras lettisk språkvetenskaps förhistoria från år 1211 till 1447 och dess historia från den äldsta kända handskriftliga texten (1507) till 2009 mycket kortfattat men informativt. Här finner man också ytterligare biografiska uppgifter om författarna till denna grammatik (de viktigaste finns i grammatiken).

För den som forskar i grammatikvetenskapens historia är det tydligt att idealet är att en och samma författare skriver en grammatik från början till slut. I en monografi är det åtminstone möjligt att försöka bevara textens logik. Men hur många forskare har det funnits i våra trakter, och hur många finns det i dag, som förmår skriva en grundläggande grammatik över ett språk? Dessutom är inte varje tidsperiod gynnsam ens för en mycket genial författare. 1900-talet.

364

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

I mitten av seklet gav letterna ut Endzelīns 1 100 sidor långa ”Lettiska språkets grammatik” (Endzelīns 1951), men den hade skrivits på tyska 1922, Lettische Grammatik, och 1951 gavs endast en reviderad och utökad översättning ut.

I mitten av 1900-talet skrev både letterna och litauerna redan kollektiva akademiska grammatiker: letterna en grammatik i två band, där det första bandet ägnades åt fonetik och morfologi (1959) och det andra åt syntax (1962). Litauerna gav något senare ut en grammatik i tre band, Lietuvių kalbos gramatiką: två av dess band ägnas åt fonetik och morfologi (I – 1965, II – 1971), ett åt syntax (III – 1976).

I förordet till det andra bandet av ”Grammatik över det moderna lettiska litteraturspråket” konstateras helt riktigt att det är svårt att uppnå en enhetlig förståelse av grammatiska företeelser och en sammanhållen grammatisk teori i ett kollektivt arbete (1962: V), men att man ändå måste försöka åstadkomma detta. En sådan orkester behöver en begåvad dirigent. Därför innehöll de kollektiva grammatikerna från mitten av 1900-talet också mer eller mindre omfattande inledande kapitel, där grammatikens undersökningsobjekt definieras: grammatisk betydelse, grammatisk form, grammatisk kategori samt begreppen ordfras, satsdel och mening.

I förordet till den nyaste vetenskapliga lettiska grammatiken förklaras att det lettiska språket och den språkvetenskapliga teorin har förändrats sedan mitten av 1900-talet, och att det därför uppstått ett behov av att i den nya grammatiken sammanfatta resultaten av de lettiska språkforskarnas teoretiska och praktiska studier under denna tid (s. 19). Språket kan knappast ha förändrats särskilt mycket, och hur tänker man sammanfatta forskningsresultaten om varje forskare uppfattar grammatiska företeelser på olika sätt? Här beror det på erfarenhet och begåvning.

Det är svårt att förstå varför man lovar att sammanfatta landvinningarna i stället för att belägga dem med detta arbete eller tänka igenom dem på nytt, och varför det bara gäller lettiska forskare, inte alla baltologer och företrädare för allmän språkvetenskap; varför lovar man inte helt enkelt att skriva en god lettisk grammatik? Varför nöjer man sig här med ett mycket kort förord och avstår från en mer utförlig teoretisk introduktion till grammatiken? En sådan behövs för att hjälpa arbetsgruppen att nå en enhetlig förståelse av grammatiken, särskilt eftersom den första versionen av denna grammatik (2008–2011) leddes av Daina Nītiņa, medan Juris Grigorjevs blev dess koordinator från och med 2012. Läsaren får inte veta varför ledningen byttes ut; det sägs inte. Dessa anmärkningar bör ses enbart som ”petigheter” kring förordet, som är mycket viktigt för varje arbete och måste vara genomtänkt in i minsta detalj.

Författarna till kapitlen i den granskade grammatiken tillhör den yngre generationen. De kunde inte bidra till arbetet med den tidigare akademiska grammatiken, men är nu tillräckligt mogna och har vetenskapliga examina och titlar. När man läser texten blir man dock något besviken över att grammatiken innehåller så lite grammatik i egentlig mening och att man i ringa grad har tagit vara på de axiom som allmän språkvetenskap har fastställt och på de litauiska språkforskarnas arbeten, vilka är grannarnas. En gång beklagade Jānis Endzelīns att det inte fanns någon litauisk historisk-komparativ grammatik att stödja sig på (Endzelīns 1951: 1), men ändå använde han alla tillgängliga källor och stödde sig mycket klokt på fakta från litauiskan och dess dialekter,

Recenzijos / Reviews

365

ALDONA PAULAUSKIENĖ

och från äldre skrifter. Ett bredare perspektiv på åtminstone besläktade språk behövs inte bara för historisk grammatik utan också för synkronisk grammatik. Litauens baltologer har under den tidsperiod som nämns i grammatiken också åstadkommit mycket inom alla språkvetenskapens områden, även lettistiken.

Exempelvis kunde fonetik- och fonologispecialisterna (Ilze Auziņa, Dace Markus, Juris Grigorjevs) ha fått många värdefulla insikter från Alekso Girdenis forskning, men i litteraturförteckningen finns, bortsett från en gemensam artikel av Markus och Girdenis, inte ett enda av Girdenis grundläggande arbeten inom fonologi. Han har mycket enkelt och tydligt definierat vad fonologi och fonetik undersöker: ”Fonologin undersöker uttrycksplanet i s p r å k e t s s y s t e m, inte alla språkljud i allmänhet. Den intresserar sig alltså endast för de egenskaper hos språkets ljud som gör det möjligt att skilja vissa innehållselement (sakbetydelser) från andra – med andra ord, egenskaper som formar tecknens uttryck och utgör deras materiella grund” (Girdenis 1995: 20). ”Alla egenskaper hos de ljud som förekommer i talakter – både relevanta och irrelevanta – undersöks av en annan disciplin, som i viss mening intar en mellanställning mellan språkvetenskapen och naturvetenskaperna (främst fysik och fysiologi). Traditionellt kallas denna disciplin f o n e t i k [...]. En gren av fonetiken, där fokus ligger på ljudens akustiska (fysiska) egenskaper, är genom vissa av sina metoder i grunden tillämpad fysik; den gren av fonetiken som undersöker ljudens artikulatoriska egenskaper skulle kunna betraktas som tillämpad fysiologi (och delvis även anatomi)” (Girdenis 1995: 22).

I Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje skriver Girdenis: ”Den rena fonetikens huvudenhet – språkljudet – har ungefär samma omfång som fonemet, men skiljer sig strikt från det genom att ha (oftast mycket många) fonologiskt irrelevanta egenskaper – f o n e m e t s s ä r s k i l j a n d e d r a g. Dessutom är övergången från ett fonem till ett annat alltid kategorisk, medan gränserna mellan många ljud är gradvisa. Vi förmår dela upp talflödet i ljud endast därför att vi vet, eller åtminstone anar, vilka fonemkombinationer de motsvarar” (1996: 16). När man undersöker språkljud med instrumentella metoder kan man utan svårighet fånga även egenskaper hos ljud som ligger intill. Därför uppstår frågan: hur nödvändiga är beskrivningar av metoderna för instrumentell undersökning av språkljud, även de allra modernaste, och av deras resultat i en grammatik avsedd för olika slags läsare?

Om studier av ljudmaterialet tas in i grammatiker av denna typ kanske man till och med kan låta bli att betona skillnaden mellan fonetik och fonologi. Även om fonologin som självständig disciplin formades på 1920-talet genom insatser av medlemmarna i Prags lingvistiska krets, Nikolaj Trubetskoj och Roman Jakobson, kom fonologins största landvinning ändå när det hörbara ljudet kunde betecknas med ett motsvarande tecken – en bokstav. Det var då grammatiken började (från det grekiska ordet γράμμα ’bokstav’, γραμματική τέχνη ’läran och konsten att läsa och skriva’). Genom att studera ljud som urskiljs med örat (fonem) och deras tecken skapades den första europeiska grammatikmodellen.

Den forngrekiska grammatiken uppstod först och främst som kommentarer till berömda författares texter. Grekerna hade många versifierade texter. Därför intresserade de sig inte bara för bokstäver, utan

366

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

och stavelser, deras kvalitet. Metrikspecialisterna har utfört de mest subtila undersökningarna inom detta område. Än i dag föreställer sig många att det främsta målet med att studera grammatik är att lära sig tala och skriva korrekt (det ryska ordet грамо́тный ’läskunnig’ är en direktöversättning från grekiskan).

Den teoretiska europeiska grammatiken skapades av grekiska filosofer. När de hade konstaterat att det, utöver empirisk kunskap, också finns en begreppslig kunskap, fastställde de begreppet för det elementära grammatiska enhetens namn (λόγος). (Det grekiska ordet λόγος betyder både ’ord’, ’mening’ och ’vetenskap’.) Författarna till antikens grammatik hävdade att studiet av grammatik ger människan nyckeln till kunskap om världen och hjälper henne att uttrycka sina tankar och sin samhälleliga ideologi. Även i vår tid skulle man alltså kunna skilja instrumentella ljudstudier från teoretisk grammatik. I grammatiken skulle fonologi förmodligen räcka. Men även efter att fonologin etablerats som vetenskap fortsätter grammatikerna att reda ut förhållandet mellan fonetik och fonologi.

Efter att ha läst detta kapitel kan man förstå hur ingående de lettiska språkljuden och olika fonetiska företeelser har undersökts. Här finns mycket information om ljudkombinationer, stavelser, stavelseintonationer, prosodiska frågor och accent. Det är glädjande att uppmärksamhet också har ägnats åt problemen kring korrekt uttal, eller ortoepi, och att uttalsnormer har fastställts.

Jag skulle verkligen önska att denna recension inte uppfattades som kritik av det noggranna arbete som grammatikens författare har utfört, utan som fortsatt reflektion över vad grammatik är och vad som skrivits om den, från en person som har en egen syn på grammatik.

För att lära känna något måste man analysera det, det vill säga dela upp helheten. Språket som helhet delar vi först upp i textens beståndsdelar. Dessa delar vi sedan upp i meningar, meningarna i ordgrupper, ordgrupperna i ord, orden i benämningar och relationsmarkörer, och benämningarna i de minsta betydelsebärande delarna – morfem. När ett morfem delas upp upphävs betydelsen och analysen övergår till den fonologiska nivån: det är inte ljudens betydelse som undersöks, utan deras särskiljande förmåga. Därför förefaller det också ganska oprecist att hävda att: ”Ett språkljud som kan ändra betydelsen hos ett ord eller en morfemisk beståndsdel av ett ord kallas fonem” (s. 23). Orden mainīt ’ändra’ och diferencēt ’differentiera, skilja åt’ är flertydiga. Därför förefaller en bättre definition av fonem finnas i grammatiken från 1959, där det sägs att fonemet är ett språkljud som, genom att förändra morfemets eller ordets ljudliga form, enligt ett oppositionellt förhållande skiljer åt betydelsen hos ett ord eller morfem. Till exempel kalt – malt eller saime – laime, och vid böjning laimi – laimē, skiljer den sista vokalen mellan kasusformer av samma ord (1959: 18).

Författaren till kapitlet om morfemik är Anna Vulānė. Alla grammatikens kapitel inleds med en introducerande sammanfattning, där man med några få undantag går igenom vad letter själva har undersökt, och därefter bygger man på de sammanfattade resultaten av dessa arbeten (sådan är nu en gång grammatikens uppläggning).

Den kanske mest framstående lettiska specialisten på morfemik och morfonologi är Andra Kalnača (Kalnača 2004). Hennes studie visar att letter här har kommit betydligt längre än litauerna: i sina grammatiker kan de redan, vid sidan av fonologin, ta upp även morfonologin, som visar att

Recenzijos / Reviews

367

ALDONA PAULAUSKIENĖ

regelbundna fonemförändringar i morfemets struktur kan förändra betydelsen både hos ord och grammatiska former. Till exempel följer växlingar mellan rotvokaler vissa ordbildnings- och böjningsprocesser. På så sätt kan fonologin via morfonologin knytas till den del av grammatiken som kallas morfologi, och till och med till syntaxen, det vill säga till grammatiken i allmänhet (Kalnača 2004: 60).

Uppdelningen av ord i betydelsebärande delar och beskrivningarna av dessa delar har en mycket lång tradition, men här finns ett mycket viktigt problem som ännu väntar på svar: Är allt det som skrivs upp i alfabetisk ordning i ordböcker ord? Redan under 1900-talets första hälft fastställdes motsättningen mellan morfemet (en odelbar betydelsebärande språkenhet) och ordet – en delbar struktur (Joseph Vendryes, Le langage, 1920; rysk översättning – Вандриес 1937: 76). Författaren fastställde denna opposition genom att studera klassiska flekterande språk. Senare förde Tatjana Bulygina fram idén om en sådan opposition (kanske helt självständigt, eftersom ingen hänvisning ges), med utgångspunkt i litauiskt standardspråk i skrift. Enligt henne är ordet i litauiskan en struktur, och ur denna synvinkel står det i tydlig motsättning till de elementära betydelseenheterna (morfemen). Om man förstår ordet på detta sätt kan prepositioner, partiklar och konjunktioner inte tillhöra ordklassen, eftersom de inte är självständiga, saknar egen betoning och inte kan delas upp i morfem med lexikala och grammatiska betydelser (Булы́гина 1970: 8–9). Om man instämmer i detta påstående måste man ompröva definitionen av morfem och erkänna att inte bara bundna, utan också fria (konjunktioner) eller åtminstone delvis fria (prepositioner, partiklar) morfem fungerar i meningen.

I Kalnačas bok och i det kapitel om morfemik som skrivits av Vulāne förekommer ingen opposition mellan morfem och ord, eftersom de anser att varje ord har en rot som också kan fungera i språket som ett odelbart ord. Exempel på odelbara ord och rötter är följande: ord – adverb och partiklar (drīz, te, še it, jo, ja) och ordformer (aug, zied, tēv! māt!), vilka inte är något annat än odelbara rötter (Kalnača 2004: 12). Om man hade möjlighet att bedriva forskning snarare än att skriva en recension skulle det vara enkelt att visa att dessa exempel inte kullkastar oppositionen mellan morfem och ord som delbar struktur i flekterande språk, eftersom de ordformer som anges här inte fungerar isolerat i språket, utan som medlemmar av paradigm där samma rot tillsammans med en ändelse bildar en struktur. Därför är det felaktigt att tro att rötterna i det angivna fallet inte bildar en struktur med nolländelse. Man bör inte bortse från betydelsen av en formell lucka i ett formsystem.

Kalnača anger till exempel följande egenskaper hos roten: 1) den har lexikal betydelse; 2) den kan fungera ensam utan affix; 3) den bildar ett öppet system, eftersom antalet rötter är obestämt; 4) roten är en universell språkenhet, eftersom den finns i varje ord i varje ordklass och i alla språk (Kalnača 2004: 10). Det är ett mycket djärvt påstående när det saknas tillräckligt starka argument för dessa hävdanden. Låt oss noga överväga påståendet att roten finns i varje ord i varje ordklass och i alla språk. Så kan det knappast vara.

368

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

När man studerade grammatiska fenomen visade det sig finnas en hel del litteratur där de grammatiska statusen hos funktionsord diskuteras. Den samlades in under arbetet med boken Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžių kategorijos (Paulauskienė 1979: 174–186), men de problem som tas upp i denna litteratur är fortfarande mycket aktuella, eftersom funktionsorden och kopulorna i analytiska former saknar lexikal betydelse. Om roten alltså är ett lexikalt morfem kan funktionsord inte betraktas som rötter, och om vi dessutom erkänner att roten inte bara utgör grunden för ordets lexikala betydelse utan också har en grammatisk potential att ta till sig affix, så tar funktionsorden i analytiska verbformer för tempus och modus inte till sig några andra affix än negationen. Att negationen fogas till förklaras av att hela konstruktionen med hjälpverbet uppfattas som en enda verbform, som fungerar som rent predikat i satsen: ir bijis ’har varit’ – nav bijis ’har inte varit’, esmu izalkusi ’jag har blivit hungrig’ – nesmu izalkusi ’jag har inte blivit hungrig’. Tjänsteord (prepositioner, konjunktioner, partiklar) kan däremot inte ens ta till sig negation, eftersom de saknar den betydelse som skulle kunna negeras. Partiklar kan till exempel själva hävda eller förneka något, och det kan finnas sammansatta negativa partiklar, men de kan inte ha prefix.

Vulanė medger också att varje ord har en rot och att roten kännetecknas av obestämdhet; rotens betydelse preciseras av olika affix. Om varje ord har en rot och denna kännetecknas av obestämdhet, hur kan då tjänsteord ändå sakna affix? En fullständig nyhet inom den teoretiska grammatiken är dessutom påståendet att roten inte har någon tydligt bestämd plats i ordet (s. 142). Ordstrukturen påminner om en sammansatt bisats, där huvudsatsen (liksom ordets rot) alltid är på sin plats, medan bisatser kan stå både före och efter huvudsatsen, infogas i den och även helt utebli. På samma sätt kan affix stå före och efter roten, deras frånvaro kan vara betydelsefull (nolländelse), och infix kan förekomma i roten.

Rotens potential att ta till sig affix är grammatisk, inte lexikal, och beror på ordklassens grammatiska (inte lexikalgrammatiska!) betydelse, som uttrycks genom de formssystem som kallas paradigmer. Ordklassens grammatiska betydelse avgör ordbildningens och böjningens typer och kategorier. Därför finner vi varken pronomen eller räkneord med prefix: pronomen tar inte till sig prefix eftersom deras rötter saknar lexikal betydelse, och räkneord eftersom deras betydelse är ett exakt tal som inte kan modifieras: ett annat tal, och det är redan ett annat räkneord (om det inte är du, så trys, keturi osv.).

Det reflexiva affixet är inte en ändelse utan ett särskilt stammorfem, som härstammar från ett reflexivt pronomen. I flera språk används det fortfarande som ett ord fristående från verbet (tjeckiska, polska, delvis ryska och lettiska). Till exempel översätter man det litauiska uttrycket Nusipirkau knygą till ryska endast med den analytiska konstruktionen Купил себе книгу. I lettiska motsvaras verbet nusipirkti av den analytiska formen nopirkt sev, nusvesti – aizvest (novest) sev līdz (ejot). Även om prefixet i dagens lettiska inte lösgör det reflexiva affixet från ordslutet, förekommer det i dialekter och äldre skrifter mellan prefixet och roten (s. 146–147), och

Recenzijos / Reviews

369

ALDONA PAULAUSKIENĖ

så hjälper det tydligt till att bilda reflexiva verb även av sådana icke-reflexiva verb som inte kan vara reflexiva utan prefix (gulēt ’sova’ – izgulēties ’sova ut’). Den avledningsmässiga kopplingen mellan det reflexiva affixet och prefixet bildar ett cirkumfix och visar att det inte är en ändelse utan ett stammorfem (s. 292).

Det spelar ingen roll att det reflexiva affixet i dagens lettiska står i slutet av verbet och bara förekommer mellan prefixet och roten i dialekter och äldre skrifter (s. 146–147); det ingår ändå i stammen. Det är märkligt att ändelsen på ett ställe i Grammatiken definieras som den föränderliga delen av ordet (s. 151), medan samma författare på ett annat ställe bortser från denna definition. I Grammatiken finns till exempel ett avsnitt med titeln ”Verbavledning med derivativ ändelse eller flexion” (s. 291), där exemplen enbart består av reflexiva verb. En arbetsanalys kräver dock ett par vars medlemmar är förbundna genom ett avledningssamband. När sambandet bryts uppstår antingen verb med helt andra lexikala betydelser eller reflexiva tantum (brīnīties, lavūties, smieties), även om en djupare analys av avledningarna i flera fall skulle kunna finna en icke-reflexiv bas för dem. Litauiska juoktis är till exempel endast reflexivt, men utan reflexivmarkören kan det återfinnas i prefixavledningar: iš-juokti, pa-juokti. Även i lettiska finns, vid sidan av smieties, formerna iz-smiet, ap-smiet.

Turint Endzelīno sangražos afikso kilmės aiškinimą (Endzelīns 1951: 903, 910, 1046) ir tą aiškinimą, perimtą akademinės latvių kalbos gramatikos (1959: 554), tiesiog neįmanoma į tai numoti ranka ir sangražos afiksą laikyti darybos reikšmę turinčia galūne, nes galūnė, net ir atliekanti žodžių darybos funkciją, turi būti kintama (pavadinimas fleksija iš lotynų kalbos žodžio flexio ‘lenkimas, lankstymas’). Antano Baranausko lietuvių kalbos gramatikoje yra terminas lankstýgalis ‘galūnė’ ir lankčiojimas ‘kaitymas’, o sangražos afiksas nei lietuvių, nei latvių kalboje nepasiduoda „lankstymui“, vadinasi, jis nėra galūnė. Taip neatsakingai elgiantis su sangražos afikso istorija ir funkcijomis, veiksmažodžiui primetama nebūdinga galūninė daryba (p. 291), jam nebūdingas ir savarankiškųjų žodžių sudūrimas. Tai priklauso nuo veiksmažodžio sintaksinio vaidmens.

Om roten kännetecknas av lexikal betydelse och alla ord har rötter, hur ska man då förstå pronomenens rötter? Om man till exempel tar bort ändelsen i pronomenen kas, tas återstår rötterna k- och t-. Vad betyder dessa rötter? I Grammatiken räknas 70 pronomen upp (s. 428), och det sägs att det numera inte bildas några nya pronomen. Pronomen är alltså en sluten ordklass. I den nämnda studien av Kalnača anges systemets öppenhet som ett av rotens kännetecken (3), trots att ett system inte kan vara öppet.

Émile Benveniste påpekar att vanan gör oss okänsliga för den grundläggande skillnaden mellan språket som ett visst teckensystem och språket som en konkret talakt. Pronomen är ett slags ”tomma” språktecken som inte har någon referentiell betydelse i sig, utan endast hänvisar till något under själva talakten (Бенвенист 1974: 288–289). Till antalet och vad gäller användningsfrekvens i text liknar pronomen inte

370

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

mot betydelsebärande ord, utan mot grammatiska morfem. En klass som består av färre än hundra enheter bör kallas en klass av formanter, eftersom det i detta fall finns en tydlig tendens till systematisering, medan en klass som består av hundratals eller tusentals enheter har rätt att kallas lexem eller ord (Pottier 1952: 121).

Alla pronomen är alltså inte lexem, och personliga pronomen är dessutom grammatiska morfem som ingår i verbets personböjning. Om det inte finns någon personändelse, anger pronomen som enbart fungerar som subjekt verbets person, och om det finns både ett pronomen och en personändelse har vi redundans i formen. Då kan det personliga pronomenet utelämnas i lettiska och litauiska. Därför har vi i konstruktionen Es atnācu ett cirkumfix. Även när pronomenet utelämnas förblir satsen personlig: Kā atnācu, tā arī aiziešu. Detsamma gäller helt och hållet även i litauiskan: Aš atėjau. Kaip atėjau, taip ir išeisiu. Detta är en cirkumfixmodell där varken satsen eller verbets personbetydelse förändras när den första delen endast lämnas kvar potentiellt.

En annan cirkumfixmodell är den där en preposition tillsammans med en kasusändelse uttrycker ett adverbial och inte kan utelämnas. Jfr lettiska Sēdēt pie galda och litauiska Sėdėti prie stalo. Här uttrycks en plats intill något av kasusändelsen tillsammans med prepositionen. Bulygina kallar en sådan grammatisk kasusform för непрерывистая морфема (ordagrant – en avbruten morfem).

Som exemplen visar är Vulānes begrepp om cirkumfix mycket snävt: hon kallar endast ett affix som roten delar i två delar för cirkumfix: rakstīt ’skriva’: sarākstīties ’skriva till varandra, brevväxla’; jumts ’tak’: pajumte ’skydd under tak’, vasara: pavasaris. Att ett prefix och en ändelse i substantiv betraktats som ett cirkumfix beror dock troligen på att en förändring av ändelsen i den andra komponenten i lettiska prefixsubstantiv när ord fogas samman är ovanlig, medan det i litauiskan är regel; ändelsen i prefixsubstantiv spelar dessutom precis samma roll som i sammansatta ord. Kalnača har mycket fint noterat att cirkumfixet kan ifrågasättas när det gäller sådana bildningar som gals: pagale, galds: pagal­de, krāsns: aizkrāsne (Kalnača 2004: 24). Låt oss då diskutera det.

Utifrån lettiska och litauiska prefixsubstantiv och sammansatta substantiv kan man dra slutsatsen att även prefixsubstantiv är resultat av syntaktisk ordbildning, inte prefixavledning; det är bara prepositionen som blir ett prefix inne i ordet. Detta är ytterligare ett bevis för att prepositioner inte är rötter, utan affix: aizjūra ’land bortom havet’, apgabals ’område, distrikt’, bezmiegs ’sömnlöshet’, dienasgrāmata ’dagbok’, klasesbiedrs ’klasskamrat’, mel nraksts ’utkast’, pusžabaki ’halvstövlar’.

Som exemplen visar är den andra komponenten i både lettiska prefixord och sammansatta ord oförändrad, medan ändelsen alltid förändras vid sammansättning i litauiskan; det finns dock några ord med liknande bildning: rūdiena – rytdiena, trikājis – trikojis, pusbrālis – pusbrolis. Sällsynt, men det förekommer även i litauiskan prefixsubstantiv med oförändrad ändelse i den andra leden: parnotė (: motė), podukra (: dukra), men också patėvis (: tevas) och posūnis (: sūnus). Den ordbildningsmässiga betydelsen hos alla dessa ord är densamma:

Recenzijos / Reviews

371

ALDONA PAULAUSKIENĖ

’I familjen: en styvmor, en styvdotter, en styvfar och en styvson – det vill säga någon som kommer in i familjen efter modern, efter fadern eller följer efter den biologiska.’ Så även i detta fall kan man tänka sig en potentiell preposition – preposition?

I grammatiken sägs det uttryckligen att prefixsubstantiv inte betraktas som sammansättningar, eftersom prefixet har förlorat sin prepositionsbetydelse (s. 143). Det är svårt att tro på detta, eftersom också hela avledningen kan ha fjärmat sig från grundordet. Endzelin tyckte till exempel inte att en preposition eller en partikel i ett ord hade förlorat sin betydelse. Därför betraktade han alla prefixord (även verb) som sammansättningar (Endzelīns 1951: 255–264). I sammanhanget är det intressant att minnas att Danielius Kleinas, författaren till den första litauiska grammatiken, kallade prepositioner och prefix med ett och samma namn – prepositioner; han kallade dock prepositionerna fristående och prefixen oskiljaktiga prepositioner. Än i dag verkar prepositionens betydelse inte ha gått förlorad i bildningar som aizjūra (aiz jūras), bezmiegs (bez miega). Om det verkligen förhåller sig annorlunda måste två frågor besvaras: 1. Om prefixavledning sker inom en ordklass, varför kan då majoriteten av substantiven inte ha prefix? 2. Vilka substantiv tar prefix och varför?

Anna Vūlane har även författat kapitlet om ordbildning. I grammatiken från 1959 skiljs ordbildning från böjning, men den behandlas som en underavdelning av morfologin; här är den däremot en självständig gren av språkvetenskapen. Eftersom det inte har visats att detta är nödvändigt saknas någon väsentlig skillnad: i båda fallen hindras den grammatiska analysen av grammatiska formers avledningsmässiga och paradigmatiska bildning inom morfologin, det vill säga en adekvat beskrivning av ordklassernas grammatiska kategorier. Då återstår i morfologin bara att skriva om betydelse och användning hos formbildningar.

I grammatiken saknas i hög grad verkliga argument. Vad är hänvisningar till andras slutsatser värda, om hundra kan ha fel och bara en ha rätt? Därför gör det stora antalet hänvisningar läsningen besvärlig. I en grammatik av detta slag skulle det räcka att ange litteraturförteckningen i slutet (jfr de enbandsgrammatiker över litauiska), medan textens författare själv borde ta ansvar för det han säger.

Vincas Urbutis, sannolikt starkt påverkad av den omfattande och ganska motsägelsefulla litteraturen, nöjde sig i sin teoretiska studie med att resonera kring att ordbildning kan beskrivas var som helst i grammatiken, till och med efter syntaxen (Urbutis 1978: 55), men i ett annat sammanhang övertygade han alla om att: ”Ordbildning i litauiskan och andra språk med liknande grammatisk struktur är hur som helst närmast förbunden med morfologin. De ordbildningsmedel som används här skiljer sig i grunden inte från de medel som används vid formbildning, eller böjning. Både i ordbildning och i böjning har vi att göra med ordets eller formens morfemstruktur; i båda fallen intar affixationen en central plats” (Urbutis 1978: 35). ”Att det i själva verket inte finns några skarpa gränser mellan ordbildning och böjning framgår tydligt av följande fenomen: 1) ordbildningsmedel formar ofta avledningen både som ett ord tillhörande en viss ordklass och avgör till och med dess tillhörighet till det ena eller andra böjningsparadigmet [...]; 2) ändelsen, trots att den brukar betraktas som ett specifikt böjningsaffix, fungerar ofta som ordbildningsmedel, till och med som det enda eller åtminstone det huvudsakliga [...]; gränsen mellan ord och form är historiskt föränderlig” (Urbutis

372

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

1978: 36). Dessa argument räckte mer än väl för att ordbildningen i de akademiska litauiska grammatikerna skulle redovisas efter ordklasser, och författaren till avsnittet om substantivbildning är densamma i alla grammatiker, Urbutis. Rent tekniska krav på hänvisningar i den lettiska texten anger dock två efternamn – Urbutis och Ambrazas (författaren och huvudredaktören, som undersökte andra grammatiska företeelser).

När man talar om ordbildning i allmänhet föreslås det att skilja synkroni från diakroni, utan att alls tänka på om detta är praktiskt möjligt. Till synkronin hör endast nybildningar, medan andra avledningar, även om deras basord lätt kan fastställas, inte är resultat av dagens ordbildning. En avledning används i språket som ett självständigt ord och kan fjärma sig från sin ordbildningsbas. Om basordet inte är synligt ”med blotta ögat” tar en annan gren av språkvetenskapen sig an att söka efter det – etimologija.

Efter att ha föreslagit att synkroni ska skiljas från diakroni inom ordbildningen ser författaren, när hon behandlar adverb, fortfarande kasusändelser (s. 294), trots att det främsta sättet att bilda adverb är en funktionell förändring av ordändelser, deras fossilering och bortfall samt förkortning och sammansmältning av ordgrupper. I adverb är dativändelsen –am (apmėram, brižam, godam, laikam, mūžam) och pluralens ackusativändelse –us (tečiņus, laikus, nopakaļus, sānus) oföränderliga och känns bara igen som tidigare kasusändelser.

Adverben labi, centīgi, augstu, tālu, zemu är bildade inte med ändelser, utan med grammatiska suffix. För övrigt klassificeras suffixen i denna Grammatik inte som avledningssuffix respektive böjningssuffix. Detta visar att ordbildningen trots allt skilts från morfologin på ett mycket konstlat sätt. Det är också tveksamt om adverb kännetecknas av prefixavledning, eftersom detta kan vara sammansättning (s. 296).

Grammatikens allmänna begrepp inom ordbildningen definieras endast och exemplifieras, men det är oklart i vilken mån de passar för bildningen av olika ordklasser. Till exempel definieras ordbildningskategori endast, och det sägs att substantiv som bildats av verb, enligt K. Pokrotniece, delas in i sex ordbildningskategorier: handlingens objekt, den som utför handlingen, plats, resultat, handlingens medel (redskap) och tillstånd (s. 193). Men hur ska man veta om bildningen av alla ordklasser med suffix och ändelser kan beskrivas med ordbildningskategorier? Substantivbildning kan beskrivas så, eftersom substantiv har många entydiga suffix. Men kan adjektiv- och verbbildning med suffix beskrivas utifrån ordbildningskategorier, när dessa ordklasser har få suffix och suffixen själva är mångtydiga? Kan substantiv- och verbbildning med prefix beskrivas utifrån ordbildningskategorier? Urbutis beskrev till exempel prefixbildningen av litauiska substantiv inte efter ordbildningskategorier, utan efter prefix (på samma sätt som prepositioner beskrivs i grammatiken).

Det är helt obegripligt varför man, när man först behandlar prefixbildade substantiv, inte ”tar tjuren vid hornen”, utan i stället räknar upp en mängd substantiv som har övertagit prefixet från ordbildningsbasen (s. 213). Som redan nämnts är det svårt att tro att prefixbildade

Recenzijos / Reviews

373

ALDONA PAULAUSKIENĖ

substantiv under bildningen förlorar prepositionens betydelse; troligen fjärmar sig hela avledningen från sin ordbildningsbas på samma sätt som vid sammansättning (t.ex. diviritenis ’cykel’, det vill säga inte du ratai ’två hjul’, utan ett visst färdmedel med två hjul). Kan man verkligen inte på lettiska säga en konstruktion med prepositionen ķirzaka bez astes ’ödla utan svans’?¹ Därifrån kommer också sammansättningen bezastes ķirzaka ’svanslös ödla’. Det finns otaliga ödlearter runt om i världen; de har svansar som lätt lossnar och växer ut igen. Men om det fanns en art av svanslösa ödlor, vore en sammansättning av en preposition och ett självständigt ord bezastes ķirzaka lämpligare som namn på den. Det finns olika slags prepositioner: sådana vars ursprung inte går att se och sådana vars ursprung är tydligt. De senare räknar 1959 års grammatik som halvprefix (1959: 190–196), men som exemplen visar har de samma produktiva funktion som egentliga prefix.

Författarna till morfologikapitlet (s. 300–689) är Daina Nītiņa, Gunta Smiltniece, Andra Kalnača och Ieva Brenķe. I och med att ordbildningen skilts från morfologin får den senare ”bakbundna händer”: det går inte att genomföra en fullständig morfologisk analys av ordklasserna som visar att varje ordklass har sin egen betydelse, sin egen ordbildning, böjning och användning – att allt detta utgör grammatiken, ett begrepp som kan förstås på två sätt: i snävare och bredare bemärkelse. Den snävare bemärkelsen används i praktiska grammatiker, som förklarar strukturen hos ord, ordgrupper och meningar. Den vetenskapliga grammatiken ser sitt studieobjekt som betydligt bredare och mer komplext. En akademisk tysk grammatik betraktar till exempel hela språkets struktur som sitt forskningsobjekt; den består av semantiska, syntaktiska, morfologiska och fonologiska komponenter samt ytterligare kommunikativa och pragmatiska komponenter. Grammatikens mål är att undersöka dessa komponenters struktur och inbördes relationer (Grundzüge einer deutschen Grammatik 1981: 5). Grammatik finns i varje liten del av språket. Därför börjar barn tala sitt modersmål mycket snabbt: de lär sig grammatiken tillsammans med orden. Den engelske filosofen Bertrand Russell (Bertrand Russel) lär ha sagt: när ett barn frågar vad ordet dramblys, žirafa betyder, kan man ta med barnet till djurparken och visa det, men man kan aldrig visa vad konjunktionen jei betyder. Var dock säker på att barnet aldrig kommer att fråga dig om det, av samma skäl som det inte frågar vad suffix eller ändelser betyder (återberättat ur minnet).

När man läser Grammatik blir de allmänna inledande beskrivningarna ganska tröttande: de vill omfatta allt som de senare specialkapitlen och underavsnitten borde konkretisera och utveckla, men gör inte det. Ibland börjar framställningen med elementära förklaringar som bara skulle passa i praktiska skolgrammatiker. Till exempel förklaras termen morfologija i onödan, och läsaren får veta den allmänt kända sanningen att termen började användas inom språkvetenskapen först på 1800-talet. För att ge läsaren en chans att hämta andan från det ansträngande grammatiska tänkandet kan man också berätta att den berömde tyske poeten Johann Wolfgang von Goethe, som intresserade sig för biologi, fysik, mineralogi, geologi och meteorologi, använde termen och skrev viktiga verk om växt- och djurmorfologins jämförande studie-

374

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

… att man bör betrakta början på den europeiska grammatiken som 300-talet f.Kr., då männen vid den alexandrinska skolan (det fanns inga kvinnliga forskare) skrev upp alla ord i alfabetisk ordning och fick en öppen lista – en ordbok; när de sedan klassificerade orden efter gemensamma betydelser och de former och funktioner i satsen som uttrycker dem, fick de ett slutet system – en grammatik. Även i dag är grammatiken i grunden vetenskapen om det slutna systemet – språkets ordklasser.

I grammatiken hävdas att ordet genast utgör en enhet av lexik, grammatik, fonetik och andra delsystem i språket. Det är sant, men varför skriva om det i morfologin? Kanske vore det bättre att här fastställa morfologins plats i hierarkin av språkvetenskapliga nivåer. Och man bör gå från det som är gemensamt för alla språk, det universella, till det som skiljer lettiskan från andra språk.

Språken är olika, men människors tänkande och världen är desamma för hela mänskligheten. Därför är syntaxen, vars grund (hur man än vrider och vänder på den) är det logiska omdömet, universell och kännetecknande för alla språk; även semantiken är universell. Om denna universalitet inte fanns skulle vi inte kunna översätta från ett språk till ett annat. Språken skiljer sig främst åt genom sin morfologi: vissa har ett komplicerat system av kasusformer, andra ett enkelt; vissa har ett komplicerat system av verbformer, andra ett enkelt; vissa morfologiska kategorier finns i en del språk men saknas i andra, men det finns inget språk som har bristfällig semantik eller syntax (Степанов 1981: 5). Alltså kan man inte räkna upp språkvetenskapens alla nivåer på samma plan. Den syntaktiska nivån står över den morfologiska. Därför måste man, när man undersöker språket på morfologisk nivå, alltid ha syntaxen i åtanke.

När man i en vetenskaplig grammatik (och inte bara i den lettiska) läser att det finns oböjliga substantiv (s. 300), kommer man att tänka på Solomon Kacnelsons term ”böjningsfetischism”. Han skriver att denna fetischism hade blomstrat särskilt under 1800-talet, då lexikal betydelse skildes från grammatisk enbart efter det formella uttrycket – det som uttrycktes genom stammen betraktades som lexikal betydelse, medan det som uttrycktes genom affix betraktades som grammatisk. Enligt honom hade denna syn vid den tiden stort inflytande på språkklassificeringen: alla språk utan grammatiska affix betraktades som ”amorfa”, det vill säga formlösa i grammatiskt avseende. De grammatiska fenomenens natur fastställdes inte inifrån, genom analys av betydelsen, utan utifrån formella kännetecken, utan någon förståelse för att det inte kan råda fullständig överensstämmelse mellan det som uttrycks och uttrycksformen. Han beklagar att en sådan värdering av böjningen, som redan blivit tradition, också kännetecknar 1900-talets språkvetenskap (Кацнельсон 1972: 90).

Med exempel ur den lettiska grammatiken kan man visa att detta fortsätter även in på 2000-talet. På ett ställe säger samma författare att det finns oböjliga substantiv och andra ordklasser (s. 300), och strax därefter sägs det att substantivet som de kongruerande ordklassernas ord kongruerar med anger (eller kanske snarare bestämmer) deras genus, numerus och kasus (s. 318). Men även dessa ”oböjliga” substantiv har kongruerande attribut, vars genus-, numerus- och kasusformer visar substantivens genus, numerus och syntaktiska kasusfunktioner.

Recenzijos / Reviews

375

ALDONA PAULAUSKIENĖ

I grammatiken sägs det att ”pronomen, liksom substantiviska ord, kännetecknas också av kategorierna genus, numerus och kasus, men uttrycket för dem skiljer sig åt. Vissa lettiska pronomen, liksom pronomen i andra indoeuropeiska språk, är indifferent i fråga om genuskategorin.” Som stöd för detta påstående ges exempel på pronomen som betecknar personer. Och strax därefter sägs det att man kan sluta sig till dessa kategorier hos pronomenen utifrån de grammatiska markörerna hos andra ord: Kas tas tāds? Kas tā tāda? (s. 431–432). Hur förhåller det sig då egentligen: är dessa pronomen indifferent eller inte i fråga om genus, om de kräver olika genusformer hos ord som kongruerar med dem?

Första och andra personens pronomen, som betecknar deltagarna i kommunikationsakten, skiljer semantiskt mellan genus inom själva kommunikationsakten: om det är en man som talar säger han: Es esmu noguris ’Jag är trött’ (maskulinum), och om det är en kvinna: Es esmu nogurusi ’Jag är trött’ (femininum). Tredje personens pronomen betecknar deltagare och föremål som inte ingår i kommunikationsakten och ersätter i satsen substantiv av båda könen. Därför har de två separata ord för att uttrycka genus: viņš ’han’, viņa ’hon’; viņi ’de’ (maskulinum) viņas ’de’ (femininum).

I den allmänna beskrivningen av morfologiska fenomen saknas en kort och tydlig definition av paradigm. Paradigm och paradigmatik förklaras invecklat (s. 311–317), fast man kunde skriva helt enkelt att ett paradigm är helheten av formerna inom en grammatisk kategori, vars medlemmar skiljer sig från varandra på grundval av en gemensam (invariant) betydelse. Paradigm kan vara två-, tre- eller flermedlemmade. En enda form utgör inget paradigm. De grammatiska kategorierna är klassificerande och böjningskategorier. Ordklasserna är klassificerande grammatiska kategorier med egna formsystem. Substantivet har till exempel tre grammatiska kategorier: en klassificerande (genuskategorin) och två böjningskategorier (numerus- och kasus-kategorierna).

Det är fysiskt omöjligt att i en recension behandla alla ordklasser och alla deras grammatiska kategorier. Därför tar vi upp ett urval. Först väcker substantivets mångmedlemmade kasuskategori uppmärksamhet. Till vilken språkvetenskaplig nivå hör den – morfologin eller syntaxen? Traditionellt beskrivs denna kategori inom morfologin på grund av ”böjningsfetischismen”, eftersom kasus uttrycks av en varierande del av ordet – ändelsen. Men kategorins medlemmars betydelser och funktioner är syntaktiska. Detta problem diskuterades av framstående allmänspråkvetare redan i mitten av 1900-talet, men i litteraturförteckningen finns varken R. Jakobsons eller J. Kurylowicz arbeten om kasusstudier; det hade ändå varit nyttigt att ta del av dem.

Jakobson undersökte det ryska kasussystemet som en morfologisk kategori och tillämpade för första gången på morfologin principen om privativa oppositioner från fonologin; han klargjorde begreppen markerad och omarkerad medlem i en opposition. När han fastställde kasusoppositionerna i formsystemet, eller paradigmet, bortsåg han från prepositionerna (vertikal analys), medan Kurylowicz tvärtom undersökte kasus som en syntaktisk kategori och räknade även prepositionerna till kasusformerna (horisontell analys). Det var en debatt som präglade en hel epok (om detta mer ingående, Paulauskienė 1989: 24–146). Då para-

376

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

Den semantiska och syntaktiska analysen av kasus ställdes mot varandra: den paradigmatiska analysen uteslöt prepositionen, medan den syntaktiska knöt prepositionen till kasus.

Lettiska och ryska, och delvis även litauiska, visar att båda analysmetoderna kan och bör kombineras. I den morfologiska ryska kasusparadigmen förekommer till exempel lokativ endast med preposition och kallas följaktligen предложный падеж ’prepositionskasus’. Som framgår av hänvisningarna i Grammatiken har det lettiska instrumentalet, på grund av sin vanliga användning med preposition, gett upphov till en hel del diskussion och till och med tvivel om dess fasta plats i kasussystemet. Orsakerna till tvivlen är följande: 1) singularändelserna sammanfaller med ackusativens, medan pluraländelserna sammanfaller med dativens; 2) det används oftast med prepositionen ar; 3) den analytiska formen sägs inte passa in i paradigmen för syntetiska former. Det stämmer inte; den passar utmärkt in. Att även analytiska former passar utmärkt in i paradigmen för syntetiska former visas inte bara av den ovan nämnda ryska lokativen och av den synonyma användningen av analytiska konstruktioner tillsammans med syntetiska kasusformer, utan också av själva de lettiska analytiska tempus- och modusformerna, som ingår i det övergripande systemet av verbformer.

När man löser ett problem i ett visst språk måste man ha i åtanke inte bara hela det språkets grammatik, utan också möjliga grammatiska företeelser i andra språk, och sträva efter att så långt det går tränga djupare in i den allmänna grammatikin. Man bör komma ihåg att det finns språk där prepositionskonstruktioner fyller kasusens funktioner, medan instrumentalis i lettiska och litauiska kan användas både med och utan prepositioner (exempel på båda användningssätten av instrumentalis i lettiska finns också i denna Grammatik, s. 353–354). Litauiskans instrumentalis i instrumental betydelse används i regel ensam, men kan också användas med preposition (skriva med blyertspenna, men även med med blyertspenna, vinka med handen och vinka med handen), och parallellt används jag såg en man med långt skägg // med långt skägg; jag kom tillbaka tomhänt // med tomma händer. I betydelsen ’sällskap’ används instrumentalis endast med preposition: Eglė kommer hem från Pamarys med barnen (S. Nėris). Samogiterna skulle säga med barnen som följeslagare.

Många indoeuropeiska språk saknar vokativ. Den har försvunnit eftersom den stod i opposition till nominativ. Nominativ, som oppositionens omarkerade led, hade en vidare betydelse och kunde ersätta det markerade ledet. Enligt språkets ekonomiprincip kan en form försvinna, men betydelsen finns ändå kvar. När vokativ försvann övertog nominativ, som vokativ hade stått i ett oppositionellt förhållande till och kunnat användas synonymt med, tilltalsfunktionen; när vokativ blev en fullständig synonym för nominativ försvann den helt.

”Den traditionella indoeuropeistiken hävdar att det indoeuropeiska urspråket hade åtta kasus. Dessa kasus var naturligtvis inte alla lika gamla. Vokativformen är till exempel mycket arkaisk (den är en ren stam), och den kan ha ärvts ända från den preflexionella epoken” (Zinkevičius 1980: 183).

Problemet med vokativ uppstår endast i språk där den har egna former. Detta beror på teoretiska luckor och på en traditionell förståelse av satsdelar. När man har konstaterat att

Recenzijos / Reviews

377

ALDONA PAULAUSKIENĖ

vokativ inte fungerar som satsdel på samma sätt som andra kasus, förklarar man att den över huvud taget inte är ett kasus. Om man resonerar logiskt uppstår frågorna: Om vokativ inte är ett kasus, vad är den då? Om den inte är ett kasus, kanske den inte heller är ett substantiv?

Substantivet har tre självständiga grammatiska kategorier: genus, numerus och kasus. I ett system av system finns inga isolerade former. Former som lösgör sig från paradigmen övergår vanligen till andra ordklasser. Substantivkasus som uttrycker omständigheter blir lätt adverb, och kasusändelsen stelnar, ”böjs inte” och blir ett avledningssuffix för andra adverb. När postpositionella lokativ har lämnat kasusparadigmen kan deras postpositioner återfinnas i adverb: galop, vakarop, velniop; mažup, kalnup, lejup. Detta är inte affixavledning (jfr s. 296), utan en formell rest av postpositionell lokativ. Affixavledning kan man tala om endast i de fall då denna rest används för att bilda andra adverb: kurp, šurp.

Lettiskan har tillräckligt många exempel på att vokativ skiljer sig från nominativ genom att sakna ändelse: Kristīn, Valter, māt, cilvēk, dzejniek; Ilzīt, meitiņ. Litauiska substantiv har ändelser i singular vokativ, men kärleksfulla diminutivformer används också utan ändelser: bernelį // bernel, mergele // mergel, broleli // brolel, sesute // sesut, mamyte // mamyte, medan vissa normalt bara används utan ändelse: broliuk, vaikiuk, šuniuk. I talspråk kan man (ungefär som i lettiska) också höra brol, mam, tėt, marč. Detta är sannolikt inte ett fornärvt drag, utan kanske en förkortningstendens som bara har samband med det. En förkortad vokativform kan till och med förlora betydelsen av att tilltala en person och bli ett interjektionellt uttryck: brol, brač, bra.

Man bör också komma ihåg att det finns inte bara lexikala utan även grammatiska homonymer. Därför har nominativ och vokativ plural samma form i lettiska och litauiska. Homoformer bildas på grundval av att tilltal till en grupp skiljer sig från tilltal till en enda (vanligen närstående) person i ett samtal. Men i litauiskan finns, vid sidan av pluralformen för tilltal, vaikai, även tilltalet vaikai. I dialekterna i södra Litauen har man också hört en ytterligare accentförskjutning till första stavelsen i vokativformer av diminutiva substantiv i singular: brólali (brolėli), vaīkeli (vaikėli), sèsula (sesėlė).

Grammatikens (och inte bara den lettiska Grammatikens) påståenden om att vokativ räknas som kasus enbart av tradition, eftersom: 1) den saknar ändelse; 2) den saknar kasusbetydelse; 3) den inte är grammatiskt förbunden med satsdelar och själv inte fungerar som satsdel; 4) den används som synonym till nominativ (s. 356), är inte särskilt riktiga.

Vokativ är förbunden inte med en enskild satsdel, utan med hela satsen: den har en predikatsform i andra person och en särskild satsintonation. Dess synonyma användning med nominativ är ett av de starkaste argumenten för att den tillhör kasusparadigmen, eftersom synonymi endast är möjlig mellan sådana paradigmedlemmar som står i ett oppositionellt förhållande till varandra.

Beskrivningen av genus hos nominala ord i den recenserade Grammatiken är förvirrande: ”Genuskategorin är en nominal kategori. I lettiskan omfattar den substantiv, adjek-

378

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

pronomen, particip som böjs, samt till viss del även räkneord och pronomen, men den realiseras mest konstant och fullständigt i substantiv” (s. 327). Översatt nästan ordagrant, utan hänsyn till den litauiska textens stil, för att inte avvika det minsta från originalet. Vad betyder detta uttalande? Är genus något separat som kan omfatta flera ordklasser, men som mest konstant realiseras (!) endast i substantiv? Detta är inte längre en vetenskaplig grammatisk text, som ska vara koncis och precis.

I inledningen borde det ha stått att endast substantivet har en självständig genuskategori, medan alla kongruerande ord endast har substantivets genusmarkörer i sin form. Om substantivet saknar genusändelser, framgår genus av de kongruerande orden. Substantivets genus är en klassificerande kategori, medan de kongruerande ordens är böjningsmässig: lika många genus som substantivet har, lika många har också adjektivet.

Om skillnaden mellan substantivets genus och de kongruerande ordens genus hade fastställts exakt, skulle termen allgemeint genus (kopdzimtes) ha kunnat utgå. Och de historiska grammatiska utvikningarna hade varit onödiga. Det har länge varit känt att lettiska och litauiska substantiv bara har två genus, och att det så kallade allgemeint genus inte är något annat än en form som används för att benämna personer av båda könen. Könsskillnaden uttrycks av kongruerande ord. Dessutom är användningen av dessa former stilistiskt konnoterad.

Det är obegripligt att påstå att adjektivet saknar en konkret betydelse och att dess betydelse beror på situationen och förhållandet till ett visst föremål, en levande varelse eller ett fenomen (s. 370, 372). Det är oklart vilken betydelse som avses, eftersom till exempel svart kan beskriva ett bord, en häst, himlen, och metaforiskt säger man också svart sorg. Beror då betydelsen av svarthet på vad substantivet betyder? Varje föremål har olika egenskaper, vilka i språket uttrycks med kongruerande ord. Den konkreta egenskap som uttrycks med adjektivet är just adjektivets konkreta betydelse.

När adjektivet karakteriseras som ordklass är det viktigaste att förstå att det kongruerar med substantivet och att dess former för genus, numerus och kasus saknar självständig betydelse, inte beror på adjektivets semantik och endast är kompletterande morfologiska markörer för motsvarande substantivkategorier. Men adjektivet har också egna kategorier som beror på stammens betydelse. Den traditionella semantiska klassificeringen av adjektiv i kvalitativa och relationella är grammatiskt välgrundad, men det är oklart varför denna skillnad i adjektivstammens betydelse betonas så svagt i Grammatiken.

Författaren hävdar att intensiteten hos den egenskap som uttrycks av kvalitativa adjektiv kan variera, att de kan kompareras och att egenskapens intensitet kan uttryckas även på andra sätt, samt att de kännetecknas av antonymi och synonymi (s. 372); antonymin hos kvalitativa adjektiv är tydlig, men synonymi skiljer dem inte från andra ordklasser.

Grammatiken behandlar utförligt particip som böjs och används adjektiviskt, men det är felaktigt att hävda att de har en utslocknad grammatisk diatesbetydelse (s. 382). Dessa particip bildas av enkla verbformer med olika diates som grammatiska suffix. Ordbildningsprocessen upphäver endast de predikativa kategorierna person, modus och

Recenzijos / Reviews

379

ALDONA PAULAUSKIENĖ

tempus. Tempusstammarna står före den böjda bildningens ändelse och kan inte längre ha predikativ tempusbetydelse. Därför fungerar particip i alla tempus (liksom adjektiv, som saknar tempus) som kongruerande attribut i satsen.

Eftersom dessa particip bildas med grammatiska suffix för olika diates är deras morfologiska diatesbetydelse mycket tydlig: particip i aktiv diates anger att föremålets egenskap härrör från en handling utförd av samma föremål (eller person) (ziedošas iev̄as ’blommande häggar’), medan passiv diates anger att föremålet får egenskapen utifrån, från en annan aktör (lasāmā grāmata ’läsbar bok’).

Det är mycket oväntat att hävda att positivformen (gradus pozitīvus) är karakteristisk för alla adjektiv utan undantag (s. 402). Om ett ord bara har en enda gradform, är adjektivet enligt den allmänlingvistiska axiomen okomparerbart.

I lettiskan (liksom i andra språk) finns det många adjektiv, vanligen avledningar, som uttrycker en egenskap som inte kan kompareras eller på något annat sätt modifieras (sarkanbalts ’rosavit’, gaišdzeltens ’ljusgul’, sapuv̄is ’rutten’, pussagruvis nams ’halvt förfallet hus’, divgadīgs ’tvåårig’, žābakotas ’med stövlar på fötterna’ osv.). Det är karakteristiskt att både här och i 1959 års lettiska grammatik¹ inte skiljs mellan uttryck för egenskapens grad genom komparation (labs ’bra’ – labāks ’bättre’ – vislabāks ’bäst’) från uttryck för egenskapens grad och styrka på olika andra sätt, även genom kontext. Därför går det inte heller att tala om en morfologisk gradkategori.

Vidare behandlas kategorin bestämdhet / obestämdhet (notektības / nenoteiktības), som inte går att förstå som en grammatisk morfologisk kategori vare sig i 1900-talets akademiska grammatik från mitten av seklet (1959: 434–456) eller i 2000-talets (s. 383–402). I den senare finns ett litet framsteg, eftersom den, med stöd av Endzelīns, lyfter fram det avledningsmässiga sambandet mellan dessa former: former med bestämd ändelse (ar noteikto galotni) sägs vara avledningar av former utan denna ändelse (ar nenoteikto galotni) och böjs på olika sätt. Detta motsvarar ungefär motsättningen mellan pronominala och icke-pronominala adjektiv i litauiskan. Endzelīns, som var specialist på historisk grammatik, intresserade sig mer för formerna: deras ursprung och historia; grammatiska kategoriers särdrag diskuterades ännu inte då. Nu måste man veta vad denna bestämdhets- / obestämdhetskategori är, om den gäller alla adjektiv och varför former med ”utvidgad ändelse” (ar paplašināto galotni) och utan denna ändelse används med samma betydelse.

Innan man beskriver räkneordens böjning och grammatiska kategorier måste man först skilja mellan grundtal (pamata skaitļa vārdus) och ordningstal (kārtas skaitļa vārdus). Ordningstal är kongruerande ord. Därför böjs de som adjektiv (i genus, numerus och kasus). Här vore det lämpligt att förklara vad som gör att bildningar som har adjektivens regelbundna grammatiska egenskaper ändå förblir i räkneordsklassen. Det finns ju redan grammatikor som för över sådana räkneord till adjektivklassen. Det finns argument för att betrakta dem som räkneord, men det finns också argument för att

380

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

att hänföra till adjektiven. Det som placerar dem i klassen av räkneord är att stammen anger föremålets exakta plats i en ordningsföljd och har specifika suffix, medan böjningen och funktionerna i satsen för dem närmare adjektiven.

Grundläggande räkneord har endast en gemensam grammatisk egenskap – de böjs inte i numerus. Numerusändelser innebär inte att ordet böjs. Om ett grundläggande räkneord har former för båda numeri är pluralformen inte längre ett räkneord. Exempel: Tu varēsi gulēt tūkstošus gadu un pat ilgāk (s. 420) – Tu galēsi miegoti tūkstančius metų ir dar ilgiau. Här anger pluralformen tūkstančius inte ett exakt antal år, utan ett stort antal. Ordet vienas har i både litauiska och lettiska inte bara betydelsen av räkneord, utan också av adjektiv och pronomen. Jfr. Es tālāk iešu viena – Jag går vidare viena (adjektiv: viena, utan dig, utan er). Papes ezers – vieniem för djup för vissa, för grund för andra – sjön Papė – vieniems för djup för vissa, kitiems för grund för andra. Det handlar inte om att räkna, utan om att ställa personer mot varandra. Därför är vieniems här inte ett räkneord utan ett pronomen, eftersom det står i ett motsatsförhållande till pronomenet kitiems. Om man väl har fastställt att numeruskategorin är kännetecknande för räkneord, bör den också beskrivas grammatiskt. I meningen Tūkstantis po vieneto turi tris nulius är de markerade orden till exempel inte räkneord utan substantiv som betecknar räkningsbara föremål, och böjs därför i numerus. Numerusformen hos orden šimtas, tūkstantis, milijonas, milijardas uttrycker tal endast i singular; pluralformen lämpar sig inte för räkning, eftersom den har en obestämd betydelse. Plural behövs vid räkning endast hos grundläggande räkneord som anger ett exakt antal: Gavau tris, keturis šimtus, tris tūkstančius litų, latų, eurų...

Det finns alltid undantag från reglerna, och de måste förklaras. Lettländare säger till exempel: Jāstrādā līdz vieniem, medan litauer säger: Reikia dirbti iki pirmos (valandos). Ett ännu intressantare fall är: Koncerts beidzās pulksten divdesmit vienos. I en lettisk mening räcker det inte med den sammansatta räkneordets lokativform divdesmit vienos för att ange en exakt tid; prepositionen pulksten måste också läggas till (av pulkstenis ’klocka’). På litauiska översätts meningen så här: Koncertas baigėsi dvidešimt pirmą (valandą). De särskilda (undantagsvisa) användningsfallen visar inte att räkneord böjs i numerus.

I samband med morfemiken har också pronomenets särart som ordklass redan berörts. Här kan man bara beklaga att pronomenets pekande funktioner – deixis och anafor – inte förklaras. Det nämns att pronomen kännetecknas av deiktiska betydelser, men vad följer av det? (s. 429). Termen anafora förekommer inte alls. Om man särskilt försöker hitta anaforen kan den förmodligen utläsas ur paragraf 836, och ändå är den mycket betydelsefull både för syntaxen och för textlingvistiken. Genom anaforen blir pronomen till sammanbindande ord: de förbinder textdelar och bisatser med huvudsatser.

För att förstå pronomenets väsen som ordklass räcker det ändå inte med studier av lettiska. Mycket saknas av det man kan tillägna sig genom arbeten i allmän språkvetenskap av E. Benveniste, J. Kurylowicz och J. Stepanov, liksom genom A. Rosins studie om pronomen i de baltiska språken, Baltų kalbų įvardžiai (Rosinas 1988). I hans arbete undersöks i alla avseenden –

Recenzijos / Reviews

381

ALDONA PAULAUSKIENĖ

– inte bara pronomen i litauiska, utan också i lettiska och fornpreussiska, och där anges en omfattande litteratur som behövs för studier av pronomen.

Verbet kännetecknas av en mångfald former. Därför är det omöjligt att definiera verbet om man enbart utgår från grammatiska former. Jag ser det som Andra Kalnačas förtjänst att hon uppmärksammade verbets opposition till andra ordklasser. Den egentliga oppositionen finns dock endast gentemot substantivet, som betecknar ett föremål eller något som uppfattas som ett föremål; verbet och adjektivet betecknar däremot en egenskap hos föremålet: adjektivet en attributiv egenskap och verbet en predikativ. Den andra funktionen hos ord som betecknar attributiva egenskaper (adjektiv och particip) är att tillsammans med ett kopulaverb bilda ett sammansatt predikat. Predikativa kategorier uttrycks av kopulans former. Nominativformer av particip som bildats av verb för aktiva handlingar återfår i predikatsposition, tillsammans med ett hjälpverb, de predikativa kategorier som gått förlorade under avledningsprocessen och införlivas därmed med det gemensamma böjningssystemet som analytiska former. Ingen räkning har gjorts, men nominativformer som sannolikt ingår i verbets analytiska former används troligen oftare än alla kasusformer av particip som används som adjektiv.

Kalnača lyckades utmärkt med att beskriva systemet av verbtempus och modus. Beskrivningens styrka beror på författarens forskningsbakgrund. Hennes doktorsavhandling hade titeln ”Det funktionella systemet för verbets tempusformer i lettiska” (Darbības vārda laika formu funkcionālā sistēma latviešu valodā).

Jag skulle vilja framföra några subjektiva synpunkter på definitionen av verbet. För att definiera verbet som ordklass i alla dess former måste man utgå enbart från den gemensamma stammen hos verbets olika former och betrakta den transitivitet, aktionsart och reflexivitet som den uttrycker som grammatiska kategorier. Det är inget märkligt: dessa binära kategorier har grammatisk form (satsmönster och avledningsformanter, och de bildar grammatiska oppositioner). Som grammatisk bör man också erkänna alla formers potential att styra kasus och ha prepositionella adverb.

I Gramatika betraktas aktionsart inte som en grammatisk kategori utan som en semantisk kategori inom prefixavledning. Detta har flera orsaker: 1) prefixavledningen av verb har skilts från morfologin; 2) lettiskan saknar förfluten habitualtempus, vars uppkomst, liksom i litauiskan, endast skulle kunna förklaras med hänvisning till aktionsarten (Paulauskienė 1994: 326–332); 3) i det avsnitt om ordbildning som skilts från morfologin har prefixens modifierande funktion inte framhävts. Denna funktion gör det möjligt att jämföra ett adverb med ett avlett ord i fråga om lexikal betydelse och uppfatta ett sådant par som former med samma handling men olika aktionsart (Endzelīnam, som hävdade att prefix och prepositioner hör samman, och Velta Staltmane lyckades bättre. Med detta avser jag den första delen av Endzelīnos verk från 1906, Латышские предлоги, och Staltmanes avhandling); 3) troligen också på grund av att man inte förstått i de akademiska litauiska grammatikerna att avledningsmedel kan uttrycka sådana skillnader i handling som i andra språk uttrycks med tempusstammar. Enligt den allmänna språkvetenskapens rön kan ordbildningsmedel överta böjningsfunktioner, förutsatt att lämpliga kontextuella villkor föreligger.

382

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

Infinitiv (nenoteiksme, infinitiv) har endast de kategorier som är karakteristiska för verbstammen (transitivitet, aspekt, reflexivitet), men saknar de predikativa kategorierna modus, tempus och person. Därför används den på olika sätt (s. 461). På grund av sitt nominala ursprung är substantiviska syntaktiska positioner mer typiska för infinitiven: i satsen kan den fungera som subjekt, objekt, attribut eller adverbial. Som predikativ används infinitiven vanligen tillsammans med modala verb. Kalnača ger visserligen exempel på meningar med infinitiv utan modala verb, till exempel: Kā viņa zināja, kur mēs meklēt? – Hur visste hon var vi skulle leta? Kaut reizi mužā redzēt Spaniju! – Att få se Spanien åtminstone en gång i livet! se Spanien! (s. 461–462). I samtliga fall där en ensam infinitiv används kan dock modala verb underförstås och potentiellt infogas: Hur visste hon var vi skulle leta? Om jag ändå åtminstone en gång i livet (kunde, skulle kunna) få se Spanien!

Det sägs med rätta att modala verb tillsammans med infinitiv används som predikativ, och efter detta påstående följer en mycket ingående analys av de modala verbens semantik (s. 468), men det vore ännu bättre om dessa modala verb hade beskrivits tillsammans med infinitiven i stället för efter hjälpverb och konnektorer. Då skulle infinitivens grammatiska roll framträda tydligare. Kanske skulle författaren då ha kommit fram till slutsatsen att infinitiven kan fungera som predikativ endast tillsammans med modala verb, både reella och potentiella.

När Kalnača skrev om de predikativa kategorierna borde hon ha reflekterat mer tillsammans med Ilze Lokmane, eftersom modalitet, person och tempus är satskategorier, inte verbkategorier. Eftersom verbet är det huvudsakliga uttrycket för predikativet antar man att dessa predikationskategorier bara har sammanfallit med det och fått särskilda morfologiska uttrycksformer i det. På så sätt framträder yttrandets förhållande till verkligheten i morfologin som modus, handlingens förhållande till personen som person och förhållandet till talögonblicket eller en annan tidpunkt som tempus (för litteratur, se Paulauskienė 1979: 129–130).

I Lokmanes syntaxkapitel finner vi begreppen syntaktiskt tempus, syntaktisk modalitet och syntaktisk person (s. 708). Här behövs dock en mer utförlig förklaring. Grammatiken är omfattande, men undersökningsobjektet är ännu mer omfattande. Och genomgående får man intrycket att det i denna knappt hanterbara volym är trångt om utrymmet för grammatiskt tänkande.

I denna Grammatik finns det många så kallade lexikala grammatiska kategorier. Detta är ett arv från den omfattande internationella litteraturen (särskilt den ryska), där man inte helt har förstått vad grammatik är. Lexikala grammatiska kategorier är ett resultat av den tidigare nämnda ”flexionsfetischismen”. I grammatiken hänförs även verbets diates till de lexikala grammatiska kategorierna, eftersom aktiv/passiv-oppositionen inte uttrycks med ändelserna hos de baltiska språkens verb. Denna opposition skapas genom att analytiska verbformer med passiva particip införlivas i det gemensamma böjningssystemet. Bildningen av passiva particip beror på verbets transitivitet, och denna betraktas traditionellt som en lexikal betydelse hos verbstammen när man inte beaktar dess syntaktisk-grammatiska form (satsmönstret), eller när syntaxen inte kopplas samman med

Recenzijos / Reviews

383

ALDONA PAULAUSKIENĖ

morfologin. Därför framstår diatesen som en lexikal grammatisk kategori.

Betyder det verkligen att reflexiva verb, som kännetecknas av polysemi (vilket Axel Holvoet och kapitelförfattarna A. Kalnača och I. Lokmane ansåg), kan betraktas som den tredje medlemmen i diateskategorin (s. 502)? För att bevisa detta skulle man behöva fastställa paradigmets invarianta betydelse och de differentierande egenskaperna hos dess beståndsdelar (sådan är den allmänna grammatikteorins elementära aritmetik). Mediet i forngrekiskan är inget annat än resultatet av en neutralisering av aktiv–passiv-oppositionen; det har en egen morfologisk form, men har samtidigt bevarat kännetecken från både aktivum och passivum. ”[...] påståendet att de baltiska språkens reflexiva verb motsvarar det indoeuropeiska medium uppstod när den så kallade ’unggrammatiska’ skolan hade fått genomslag inom språkvetenskapen” (Kaukienė 2006: 4). Det är ändå bra att man fattade ett beslut och behöll en binär diateskategori i grammatiken.

I litauiska grammatikor fördes reflexiva verb in som en tredje diates. Med tiden blev man dock övertygad om att de inte utgör en tredje diates. Denna utveckling i det grammatiska tänkandet kan också ses i en och samma författares, Jonas Jablonskis, grammatikor: 1901 hävdade han att verb böjs efter diates och att det finns tre sådana: aktiv, reflexiv (reflexiva verb) och passiv, men redan i grammatiken från 1922 märks ett helt annat mognande tankesätt: man hade då förstått att den reflexiva diatesen i litauiskan i själva verket hör till aktivum och att litauiska verb inte böjs efter diates (Jablonskis 1957: 107–108; 296–297).

I de baltiska och slaviska språken, som saknar medium, ansluter sig reflexiva verb till aktivum men har också drag av passivum. När vi tillsammans med studenterna studerade den litauiska översättningen av Platons Dialoger (översatt av Merkelis Račkauskas), blev det tydligt att grekiska aktiva media översätts till litauiska med reflexiva verb, medan passiva media återges med former som innehåller passiva particip. I detta avseende liknar lettiska reflexiva verb mer de ryska än de litauiska reflexiva verben, eftersom de också motsvarar en del av det passiva medium. Men inte heller i detta fall bildar de en tredje diates; endast en del av de reflexiva verben ansluter sig till passivum: Cilvēka vārds rakstās ar lielo burtu (Имя человека пишется с большой буквы) – En persons namn skrivs med stor bokstav; Dessa skivor pārdodas ar iepakoti (Эти диски продаются в упаковке) – Dessa skivor säljs förpackade. Reflexiva verb förekommer också med passiv betydelse i litauiskan, men detta betraktas som felaktigt och korrigeras. Endast den intransitiva betydelsen hos reflexiva verb, som ligger nära passiv betydelse, är korrekt (dörren öppnades, plagget slets ut, potatisen tog slut, jorden utarmades).

Jag upprepar: när man läser denna omfattande grammatik återkommer hela tiden tanken på om det inte hade varit bättre att ge ut den i två band. Här finns ju inget utrymme för en konkret undersökning (särskilt i avsnittet om ordbildning). Där ägnas bara lite mer än en halv sida åt reflexiva

384

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

arbeten om verb (s. 291). Är det verkligen möjligt att på detta sätt visa reflexivaffixets derivativa roll och reflexivbildningarnas plats i verbklassen?

På s. 513 för termen indirekta betydelser hos reflexiva verb och den semantiska klassificeringen av reflexiva verb oss via mitten av 1900-talet och studierna av reflexiva verb i lettiska och litauiska tillbaka till själva början av 1900-talet, till Viktor Poržežinskis studie av reflexiva verb i litauiska och lettiska (B. K. Поржезинский. Возвратная форма глаголов въ литовскомъ и латышскомъ языкахъ. Москва, 1903). Hans föreslagna modell för beskrivning av baltiska språks reflexiva verb påverkade både lettiska och litauiska grammatiker. I den akademiska lettiska grammatiken från 1959 finner vi omnämnanden av förhållandet till diatesen, liksom direkta och indirekta betydelser hos reflexiva verb samt en semantisk klassificering som inte framhäver reflexivaffixets derivativa roll (s. 554–564).

Det första försöket inom litauisk språkvetenskap att undersöka reflexivaffixets roll och reflexiva verbs förhållande till enkla intransitiva verb, vars klass de kompletterar när affixet begränsar handlingen till subjektets sfär, finner vi i Audronė Jakulienės doktorsavhandling (då kandidatavhandling).

Idén att undersöka detta uppstod när Petronėlė Bernadišienė hade publicerat flera artiklar om litauiska reflexiva verb i vetenskapliga publikationer och 1961 disputerat med avhandlingen Sangrąžinių veiksmažodžių reikšmė ir vartosena dabartinėje lietuvių literatūrinėje kalboje. (På grundval av denna avhandling skrevs också kapitlet om reflexiva verb i den trebandiga Lietuvių kalbos gramatikos.) Jakulienė, under ledning av Jonas Kazlauskas, började studera de baltiska verbens historia, publicerade artiklar i vetenskapliga tidskrifter och disputerade 1969 med avhandlingen Lietuvių ir kitų baltų kalbų sangrąžinių veiksmažodžių istorija. Den andra delen av Lietuvių kalbos gramatikos utkom 1971, men då kunde man helt enkelt inte hinna ta till vara resultaten av Jakulienės forskning. Därför återges där Bernadišienės klassificering av reflexiva verb, vilken är mycket lik den som också finns i den akademiska lettiska grammatiken från 1959. Följaktligen hade beskrivningarna av reflexiva verb i de akademiska grammatikorna över lettiska och litauiska ett gemensamt analysföredöme.

Trots att även andra författare har studerat litauiska reflexiva verb har Jakulienės grundläggande arbete behållit sitt värde i nästan ett halvt sekel. Efter att ha tilldelats Jonas Kazlauskas pris insåg Audronė, som då inte längre hette Jakulienė utan Kaukienė, att hon en gång hade utfört ett unikt arbete som, något redigerat, kunde publiceras även i början av 2000-talet. Så utkom 2006 Audronė Kaukienės monografi Sangrąžinių veiksmažodžių istorija, som alla som skriver om reflexiva verb i de baltiska språken bör ta del av.

Grammatikhistoria visar att adverbet är svårast att beskriva av följande skäl: 1) alla ord i denna klass är avledningar; 2) avledningssätten är mycket varierande: endast en liten del av adverben bildas genom affixation, medan alla övriga är resultat av adverbialisering av olika ordklasser

Recenzijos / Reviews

385

ALDONA PAULAUSKIENĖ

och syntaktiska konstruktioner; vid sidan av adverbialiserade kasusformer och grammatiska verbformer används också motsvarande icke-adverbialiserade former med samma betydelse. Gunta Smiltniece har lyckats bäst med två delar av kapitlet om adverb: 1) den del där adverbets samband med andra ordklasser fastställs (s. 596–601) och 2) klassificeringen av adverb efter betydelse (s. 606–617). I själva definitionen (s. 595) jämförs adverbet med adjektivet och det sägs (med hänvisning till Emīlija Soidas studie från 1969) att adverbets betydelse är bredare och mer varierad än adjektivets. Det är inte betydelsens bredd och variation som skiljer adverbet från adjektivet, utan dess form utan ändelse, som gör att det kan stå som ett oböjt attribut både till finita verb och till böjda ord: adjektivet kongruerar, medan adverbet fogas till – två olika syntaktiska relationer.

Adverbet har inga egna grammatiska kategorier som omfattar hela dess formvariation. Gradbetydelser och gradformer beror på avledningsbasen, även suffixet hämtas från motsvarande adjektivstammar: labs ’bra’ (labi ’bra’) – labāks ’bättre’ (labāk ’bättre’) – vislabākais ’bäst’ (vislabāk ’bäst’). Att tillskriva adverbet gradböjning är emellertid ett traditionellt misstag i många grammatiker. Om man hade gjort en paradigmatisk analys av de tre gradformerna hos gradböjda adjektiv, skulle man knappast kunna tala om en morfologisk gradkategori hos adverbet; man skulle ha förstått att exemplen på uttryck för egenskapens kvalitet och kvantitet på s. 604–605 hör till förstärkande reduplikation, ordbildning och lexikon, inte till en morfologisk gradkategori (dziļdziļi jūrā, dienu dienā, labi ilgi, stipri drėgni, mazliet par agru).

När man talar om adverbens gradböjning krävs återigen ett vidare grammatiskt perspektiv: man måste inse att adverbet betecknar ett kännetecken hos ett kännetecken, och att ord som betecknar kännetecken både kan vara finita och böjda. Därför måste ett adverb som fogas till ord som betecknar kännetecken vara oböjligt. Detta är gemensamt för alla adverb och utgör deras grammatiska särskiljande drag. En målande jämförelse från den lingvistiska litteraturen har fastnat i minnet: adverbet är en ”soptipp” där rester från självständiga ordklasser hamnat. Detta är naturligtvis ett påstående som inte hör hemma i seriös grammatik, men det visar målande hur svårt det är att fastställa denna ordklass gemensamma betydelse och den form som följer av den.

Grammatikens syntax skiljer sig på allra bästa sätt från syntaxen i 1962 års grammatik (författare: Ilze Lokmane, Daina Nītina, Baiba Valkovska, Linda Lauze). Här delas den upp i två delar: 1) den traditionella syntax som återfinns i många grammatiker och 2) textsyntaxen, som är helt nyskriven. Begreppet text är mycket brett: det omfattar hela den språkliga kommunikationen – både skriftspråk och talat språk. Att bedöma denna del av syntaxen utan sakkunskap vore helt enkelt oetiskt. Därför kommer recensionen endast att uppmärksamma sådant som går att se utan specialstudier.

En dialog- eller berättelsesituation gör det möjligt att variera meningen på många sätt; ibland räcker det att besvara en fråga med en enda partikel, och hela meningen kan ersättas av olika ord som enligt

386

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

sin struktur och lyfta ur sitt sammanhang är de inte ens meningar: meningsmodellen finns i talarens och lyssnarens medvetande och uppfattas utifrån hela texten. Att beskriva talspråkets syntaktiska strukturer är ett nödvändigt men mycket svårt arbete. Därför är det glädjande att det utförs.

Det är kanske en bagatell, men vid första anblicken verkar planen för ”Textens syntax” (8) vara uppbyggd på mer än en grund: 8.1. – Textbegreppet och en allmän beskrivning av det; 8.2. – Reduktion, dess typer och uttryck; 8.3. – Parcellering som sätt att forma text; 8.4. – Talspråkets syntax. Naturligtvis handlar dessa underavsnitt om olika saker, men reduktion och parcellering är stilistiska grepp som också kännetecknar talspråket. Därför verkar det som om man borde ha försökt finna en mer övergripande grund för alla underavsnitten. Kanske skulle man då ha kunnat dela upp hela kapitlet i två underavsnitt – av Daina Nītina och Linda Lauze. Men det är inte huvudsaken. Det viktiga är att denna Grammatik behandlar både det aktuella ledet och många andra företeelser som vi inte finner i grammatiken från 1962.

Den allmänna definitionen av syntax och beskrivningarna av det enkla språkets formella och semantiska strukturer har skrivits av I. Lokmane; analysen av det enkla språkets kommunikativa struktur är ett gemensamt arbete av Baiba Valkovska och I. Lokmane. Daina Nītina har skrivit beskrivningarna av de utbyggda strukturerna i enkla och komplexa meningar samt av den komplexa meningen.

Den enkla meningen står närmast morfologin, och här går det redan att säga en del. Den traditionella grammatiken kunde från antiken, kanske ända fram till mitten av 1900-talet, inte skilja den enkla meningen från det logiska omdömet. Till och med de grammatiska termerna visar att satsens huvudled är subjekt (priekšmets), dvs. subjektet, saken eller aktören, medan predikat (izteicējs) anger vad subjektet är, hur det är, vad det gör eller vad som händer med det.

En sådan beskrivning av satsens centrum är inte gripen ur luften. Den har samband med människans uppfattning av världen, med tänkandet och med resultaten av morfologisk forskning (innehållet i grammatiska kategorier). Inom morfologin är det bara substantivet som betecknar något självständigt, och alla dess grammatiska kategorier, som med större eller mindre svårighet kan förklaras utifrån verklighetsuppfattningen, är innehållsrika och skiljer sig från motsvarande kategorier hos kongruerande ord. Till exempel är ett bord ett föremål. Det kan ha olika former, storlekar och färger, man kan räkna bord, medan dess egenskaper är osjälvständiga och oskiljaktiga från det; de hör till föremålet. Därför visar ord som uttrycker egenskaper genom genus-, numerus- och kasusformer denna osjälvständighet. Även predikatformerna visar att predikatet uttrycker subjektets egenskaper.

Med tiden fann grammatiken emellertid ett sätt att visa meningen som skild från det logiska omdömet. Det blev möjligt att skilja meningen från det logiska omdömet när man kom på idén att lyfta fram det osjälvständiga, det som kräver komplement och argument, till dess viktigaste plats (centrum). Idén uppstod vid studiet av språk som nästan saknar ändelser. Man insåg att det som uttrycks med böjning ofta i stället uttrycks genom ordets plats i meningen, och att det osjälvständiga formar såväl ordfrasen som meningen. Till exempel kräver labs ”god” ett förtydligande: vem är god? När det preciseras till labs cilvēks ”en god människa” får man en ordfras

Recenzijos / Reviews

387

ALDONA PAULAUSKIENĖ

med ett attributivt kännetecken hos ett föremål. På samma sätt bildas en fras med possessiv betydelse: brāla ”broderns” – vems broders? – brāla cepure ”broderns mössa”.

Predikatet har gjorts till centrum, topp och kärna för den enkla meningens syntaktiska relationer därför att preciseringen av ett predikativt kännetecken kräver fler argument och formar hela meningen. Den enhet som uttrycker detta centrum är verbet med alla sina följeslagare och en viss uppsättning argument, vilka förverkligas i meningen genom konkreta lexikala enheter (Balkevičius 1998: 18). Eftersom syntaxen är universell passade denna åtskillnad mellan meningen och det logiska omdömet även forskare av språk av flekterande typ mycket väl. Men den skapade också förutsättningar för att komma bort från morfologin och helt förlora dess samband med syntaxen ur sikte. För syntaxforskare inom flekterande språk blev morfologin oviktig; de började till och med förbise att det just är ändelserna, som visar ordformernas syntaktiska roller, som gör meningen i dessa språk fri och flexibel och innebär att ordet inte behöver ”spikas fast” på en viss syntaktisk plats.

Från den äldre logiska förståelsen av den tvåledade meningen återstår följande iakttagelser: 1. Subjektet är predikatets första argument; 2. Det finns ett ömsesidigt samband mellan subjekt och predikat (eftersom man i språk av flekterande typ inte kan undgå att lägga märke till predikatets kongruens med subjektet); 3. Den minimala opersonliga meningsmodellen tenderar man att omvandla till en tvåledad mening: Līst // Lietus līst – Lˈyja // Lietus lyja och man bildar till och med sådana aktiva och passiva meningar: Lietus sulijo šieną – Šienas lietaus sulytas; 4. En enledsad mening uttryckt enbart med substantiv behandlas som semantiskt likvärdig med en tvåledad mening med potentiella verb: Lietus. Sniegs. Vējš. Pērkons. Krusa. Visapkārt klusums. Karšta vasaros pėcpusdiena – Lietus. Sniegas. Vėjas. Perkūnija. Kruša. Aplink tylu. Karšta vasaros popietė (s. 715, jfr s. 734).

Det faktum att enledade meningar, uttryckta både med opersonliga verb och med nominativformer av olika substantiv, kan omvandlas till vanliga tvåledade meningar visar att predikationen måste ligga djupare i meningen än man nu föreställer sig, eftersom verbkategorierna modus, tempus och person inte är verbets kategorier utan meningens; det är bara i språk av flekterande typ som de uttrycks genom verbformer.

Recensionen tillåter inte en närmare fördjupning i dessa frågor, men det bör framhållas att den enkla meningens struktur analyseras utmärkt och ur flera aspekter i Grammatiken – formellt, semantiskt och kommunikativt. I beskrivningen av den enkla meningen lyfts dess modeller fram, och man strävar efter att visa dem som en samlad syntaktisk paradigm. I grammatiken från 1962 fanns ingen textsyntax. Där beskrevs textenheter som enkla meningar. I den nya grammatiken omfattar klassificeringen av textenheter olika omvandlingar av dem, vilka till sin struktur inte ens är meningar (till exempel interjektioner, partiklar, substantiv i nominativ och infinitiver). Detta är nytt jämfört med den lettiska grammatiken från 1962, men inom litauistiken skulle jag inte betrakta det som någon nyhet.

Eftersom skönlitteraturen innehåller tillräckligt många exempel på talspråk i olika dialoger, är sådana textenheter (av Vytautas Sirtautas, Vitas Labutis, Čė-

388

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

hos Grenda och Jonas Balkevičius) arbeten beskrivs som benämningslösa satser. Med sådana satser ”bekräftar eller förnekar talaren något som redan är känt för samtalspartnern (Ja, ja! Nej! Naturligtvis! Bra, bra då...), uppmanar eller tillrättavisar någon, eller svarar bara (Tyst! Nå! Va? Hallå!), eller uttrycker sina känslor och sitt sinnestillstånd (God dag! God natt! Tack! Hur skulle det kunna vara annorlunda! Åh! Fan också! Må fan ta dig! För tusan!...). Partiklar och interjektioner är de mest typiska satsmotsvarigheterna. Till exempel kan interjektionen tack till och med utgöra en led i en sammansatt bisats: Tack för att du kom” (Balkevičius 1998: 20–21). Termen benämningslösa satser är inte helt lämplig, eftersom talarens medvetande, när de här angivna orden används, rymmer en normal sats ur den text där orden förekommer. Till och med ett prefix kan i en dialog ersätta en tvåledad enkel sats eller till och med en sammansatt sats:

– Har du redan gjort det du blev tillsagd att göra?

– Japp.

Det måste erkännas att syntaxavsnittet i Grammatiken över det lettiska språket är teoretiskt starkare än avsnitten om ordbildning och morfologi, eftersom den grammatiska betydelseformen inte enbart betraktas som en traditionell sats, utan också som en viss tankestruktur som formas i textförståelseprocessen. Textens element, som saknar en formell satsstruktur, uppfattas ändå under kommunikationsakten som motsvarande syntaktiska strukturer.

Om författarna till morfologiavsnittet hade insett att ett ords grammatiska betydelseform också kan finnas utanför själva ordet (och de kunde ha insett det, eftersom böjningssystemet omfattar analytiska former), skulle de inte ha tvivlat på att kasus som används med en preposition hör till kasusparadigmet. De skulle också ha förstått att nolländelsen – enklare uttryckt, avsaknaden av ändelse – inte är betydelselös, när det gäller vokativ, som saknar ändelse och inte fungerar som traditionell satsdel.

En närmare granskning av den grammatiska uttrycksformen skulle ha visat att de båda delarna av ett cirkumfix inte nödvändigtvis måste stå i samma ord. En blick på andra språk visar att prefixet också kan stå i slutet av satsen (den tyska ramkonstruktionen). Om man hade uppmärksammat formerna hos ord som kongruerar, skulle man inte behöva tala om oböjliga substantiv eller genus commune och så vidare. Även om mycket arbete har lagts ned är kunskapsprocessen gränslös: begreppen ord och morfem, grammatisk betydelse, grammatisk form och grammatisk kategori behöver fortfarande definieras mer exakt. Det omfattande undersökningsarbete som lettiska lingvister har utfört kring enskilda fakta gör det möjligt att också dra riktiga teoretiska slutsatser av allmän karaktär. Detta kan bli ett mål för den nära framtiden. Man skulle önska att även litauister beslöt sig för att ta sig an ett sådant projekt för en ny grammatik, som letter redan har förverkligat.

Avslutningsvis riktas en önskan till litauiska och lettiska lingvister att lära sig båda språken så väl att de kan tillgodogöra sig forskningsresultaten från båda länderna och i framtiden skriva en jämförande grammatik över lettiska och litauiska, som skulle bidra till en bättre förståelse av vissa grammatiska fenomen och vara till nytta för den allmänna grammatikkteorin.

Recenzijos / Reviews

389

ALDONA PAULAUSKIENĖ

LITERATŪRA

Balkevičius Jonas 1998: Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Bankavs Andrejs, Jansone Ilga 2010: Valodniecība Latvijā: fakti un biogrāfijas. Rīga: LU Akadēmiskais apgāds.

Dabartinės lietuvių kalbos gramatika 1996. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Endzelīns Jānis 1951: Latviešu valodas gramatika. Rīga: Latvijas valsts izdevniecība.

Girdenis Aleksas 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai. Vilnius: Vilniaus universitetas.

Grundzüge einer deutschen Grammatik 1981. Berlin: Akad. der Wiss. der DDR. Zentral inst. für Sprachwiss.

Jablonskis Jonas 1957: Rinktiniai raštai 1. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Kalnača Andra 2004: Morfēmika un morfonoloģija. Rīga: LU Akadēmiskais apgāds.

Kaukienė Audronė 2006: Sangrąžinių veiksmažodžių istorija. Klaipėda: Klaipėdos universiteto Baltistikos centras.

Kuryłowicz Jerzy 1968: O rozwoju kategorii gramatycznych. Kraków.

Lithuanian Grammar 1997: Vilnius: Baltos lankos.

Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika 1–2. Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 1959–1962.

Paulauskienė Aldona 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžių kategorijos. Vilnius: Mokslas.

Paulauskienė Aldona 1989: Gramatinės lietuvių kalbos vardažodžių kategorijos. Vilnius: Mokslas.

Paulauskienė Aldona 1994: Lietuvių kalbos morfologija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Pottier B. 1962: Systématique des éléments de relation. Paris.

Rosinas Albertas 1988: Baltų kalbų įvardžiai. Vilnius: Mokslas.

Urbutis Vincas 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Zigmas 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1. Vilnius: Mokslas.

Бенвенист Эмиль 1974: Общая лингвистика. Москва: Наука.

Булыгина Татьяна В. 1970: Морфологическая структура слова в современном литовском литературном языке (в его письменной форме).– Морфологическая структура слова в индоевропейских языках. Москва: Наука.

390

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Latviešu valodas gramatika

Вандриес Ж. 1937: Язык. Москва.

Кацнельсон Соломон Д. 1972: Типология языка и речевое мышление. Ленинград.

Степанов Юрий С. 1971: Семиотика. Москва: Наука.

Степанов Юрий С. 1981: Имена. Предикаты. Предложения. Москва: Наука.

Įteikta 2014 m. rugsėjo 9 d.

ALDONA PAULAUSKIENĖ

Vilniaus universitetas

Balio Sruogos g. 8-1, LT- 10220 Vilnius, Lietuva

[email protected]

Recenzijos / Reviews

391