LINAS KONTRIMAS

Vytautas Magnus-universitetet

DOI: doi.org/10.35321/all84-17

INFORMATIONS- OCH KUNSKAPSMILJÖ^¹: STRUKTUR, FUNKTION

0. INLEDNING

Ingen tvivlar på att vi lever omgivna av en materiell, fysisk miljö. Dess existens behöver inte bevisas; det räcker att se sig omkring i sin närmaste omgivning och röra vid föremål och människor som finns nära.

På samma sätt tvivlar vi inte på vår inre, som vi säger – psykiska, andliga miljö. Men till skillnad från synliga ting kräver de osynliga att vi ständigt lär känna dem och ständigt skapar vår individuella eller gruppspecifika relation till dem.

Så är det med människans inre värld, och så är det också med den sociala miljön: den förändras ständigt när samhället förändras; ordningar som en gång gällde faller samman eller omprövas och bedöms på nytt.

Den kanske bredaste miljön, som omfattar flest livsöden, kan kallas historia. Det är uppenbart att även den kan delas in i otaliga avsnitt: jord, folk, stat, person... Valet beror på oss.

Men detta visar bara att det subjektiva perspektivet är avgörande här, och (oavsett om subjektet är en människa, en gemenskap eller en stat. Om ett sådant perspektiv passar många eller kan erbjuda förklaringar av miljöer som passar de flesta eller gäller under lång tid, blir ett sådant perspektiv, låt oss säga – en teori, etablerat och fortsätter att gälla i generationer. Så har det skett med filosofiska skolor (teorier), olika insikter hos upplysta tänkare, religioner och så vidare.

^¹ Jag skriver båda termerna – information och kunskap, men egentligen borde man använda en enda; den borde räcka. Mitt hjärta lutar åt ordet ”kunskap”, men blir då inte företeelserna förstådda snävare? För exempelvis kan icke-verbal kommunikation i en social miljö vara information för dess deltagare, men inte kunskap. Å andra sidan är kunskap om konkreta medel för icke-verbal kommunikation både kunskap och information på samma gång.

338

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Informacinė, žinių aplinka: struktūra, veiksmas

Det förefaller som om vi måste instämma i uppfattningen att precis som inom de fysiska vetenskaperna, som ju inte skapar nya fysiska realiteter utan genom ökad insikt förstår och upptäcker nya lagar och principer, uppstår även inom samhälls- och humanvetenskaperna, allteftersom tiden går och samhället förändras, nya teorier och nya förklaringar så att vi bättre kan förstå oss själva och de miljöer som omger oss.

Tekniken har exempelvis i vår tid skapat en specifik miljö, materiell men samtidigt – om vi begränsar förståelsen av teknik till förbindelser – har tekniken också bidragit till att skapa en ytterligare social miljö, som i dag inte helt korrekt kallas sociala nätverk.

På samma sätt lever moderna samhällen i täta informations- eller kunskapsmiljöer, helt annorlunda än exempelvis människan under gotiken eller renässansen. Denna miljö uppstod inte i modern tid, men just i vår tid påverkar sådant som uppstår och för kortare eller längre tid etableras i informations- och kunskapsmiljön våra föreställningar och vårt beteende. Ofta kan man höra att vi är det som vi fyller oss själva med från kunskapsmiljön.

Frågan är: har denna miljö nu fått ett kvantitativt övertag, eller har den också kvalitativa skillnader?

Det är lättast att söka svaret genom att försöka förstå och förklara denna miljö. Naturligtvis subjektivt och bara på ett av många möjliga sätt.

Pierre Bourdieus fältteori och informations- och kunskapsmiljön

Den franske sociologen och filosofen Pierre Bourdieus fältteori är en stark teoretisk modell som gör det möjligt att analysera den sociala miljön mycket brett. När jag försökte förstå den övergripande informations- och kunskapsmiljön tog jag följdriktigt stöd i fransmannens teori, som också sökte ett sätt att förklara världen som en helhet, förenad av mycket stora skillnader och variation.

Det var intressant att få veta att ”Bourdieu först tillämpade fältkonceptet just på litteraturen, och först därefter överförde det till andra sociala rum. Enligt honom påminner fältbegreppet inom litteraturstudierna om att verk skapas i en konkret social värld med egna institutioner och specifika lagar; samtidigt artikulerar det den konstnärliga produktionens relativa självständighet och slutenhet i förhållande till bredare politiska, ekonomiska och sociala strukturer av erfarenhet.”²

Detta är viktigt för mig, eftersom det här finns en sorts analogi: med hjälp av information och kunskap ordnar, grupperar och skapar vi, precis som i litterära verk,

^² Jakonytė Loreta 2015: Pierre Bourdieu’s Sociology of Literature. – Literatūra 47(1), 57–72.

Kalba ir likimai / Language and destiny

339

LINAS KONTRIMAS

våra föreställningar och vår kunskap. Allt detta kan förbli endast inre överväganden, men kan också förvandlas till ett förverkligat verk – exempelvis en berättelse, en åsikt och så vidare.

Hur fungerar fältteorin och vad är viktigt i den? Som i varje teori är det viktigt att minnas de viktigaste begreppen och funktionsprinciperna. Bourdieus fält är ett system av sociala relationer med en egen funktionslogik, struktur och regler. Det finns många sociala sammanslutningar med sådana kännetecken, och därför kan det finnas flera fält, exempelvis maktens, kulturens, konstens, vetenskapens, politikens och så vidare^³

Författaren påverkades av K. Marx teorier, och därför finns det också i fältteorin många ekonomiska termer; på vissa ställen klingar till och med en samklang med kommunistiska teorier om klasskamp. Men när man vet detta och minns att teorier kan påverka tänkare på mycket olika sätt genom att inspirera dem, och vet att Bourdieus forskningsobjekt är ett annat, är det inte svårt att läsa och förstå logiken och den eleganta konceptualiteten i fransmannens teori.

Alltså har fältet sitt centrum, sin kärna, där de dominerande samlas. I fältet finns också de som domineras.

Fältens struktur förändras ständigt, och förändringens dynamik beskrivs med begreppet kamp: här pågår ständigt konflikter och konkurrenskamp, och målet är att nå framgångar – att samla makt och kapital. De är nödvändiga för att kunna dominera, det vill säga bevara fältets lämpliga status quo eller förändra fältet enligt de regler man själv har skapat.

Det kapital som samlas är av olika slag: ekonomiskt (förmögenhet, pengar och så vidare), kulturellt (utbildning, kunskap och så vidare), socialt (beteende, relationer och så vidare). Det finns också symboliskt kapital (förvärvad ställning, anseende och så vidare), som så att säga förenar de fördelar som de tre första ger. Begreppen kulturellt kapital och symboliskt kapital har skapats av Bourdieu.

Vid analys av fält är relationerna mycket viktiga. Därför införs i teorin agenten – aktören. Det kan vara en person, en grupp, en institution och så vidare.

Här inför Bourdieu ytterligare ett begrepp som han själv har skapat – habitus. Det är en helhet, en uppsättning övertygelser som bestämmer agentens perceptioner, föreställningar, tänkande, känslor, behov, motiv och så vidare. Habitus är ett resultat av socialisation, förvärvat genom att erfarenhet samlas; dess innehåll är dispositioner som samlats genom individuell erfarenhet.

Det märks att Bourdieus modell är tillräckligt robust konstruerad och att sociala miljöer kan förklaras med hjälp av den. Förmodligen skulle författaren själv utan större svårighet införliva även informations- och kunskapsmiljön i sitt system; kanske skulle han helt enkelt kalla den ett fält. Desto mer eftersom ett av de begrepp som Bourdieu har skapat, kulturellt kapital, har kunskap som en beståndsdel.

^³ Pierre Bourdieu, Loïc J. D. Wacquant 2003: Įvadas į reflektyviąją sociologiją, Vilnius: Baltos lankos.

340

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Informacinė, žinių aplinka: struktūra, veikimas

Men här gör jag ett annat antagande: till skillnad från Bourdieu kallar jag inte den värld som information och kunskap skapar för ett fält, utan för en separat miljö. Ett fält har, även om det är svårt, teoretiskt sett gränser. Miljöer låter sig oftast beskrivas och undersökas, men de har inga gränser.

Den moderna världen, både den verkliga och den virtuella, skapar miljöer fyllda av information och kunskap, som själva blir system och själva verkar och skapar sociala miljöer.

Om vi talade inom ramen för Bourdieus teori kan information och kunskap vara både orsak och medel, det vill säga vara dominerande eller själva dominerade (exempelvis kompletterade, förvrängda och så vidare).

Ett annat skäl till att Bourdieus fältteori tills vidare endast inspirerar till att söka ytterligare ett sätt att förklara världen, snarare än att följa en redan skapad modell, är att modellen för informations- och kunskapsmiljön, till skillnad från fältteorin, inte bara och inte så mycket talar om sociala fenomen, utan också om en helt annan verklighet, skapad av medier och fylld av information, som med teknikens hjälp kan existera samtidigt som den vanliga verkligheten.

1. INFORMATIONS- OCH KUNSKAPSMILJÖ^⁴

1. a. Struktur

Till skillnad från materiella eller exempelvis teknologiska fält (jag använder plural eftersom vi lever i mycket olika materiella fält; de beror både på statens rikedom och på den enskilda personens eller familjens förmåga att skapa en materiell miljö) har informations- och kunskapsmiljön inga påtagliga gränser.

Digitala och teknologiska framsteg gör det i allt högre grad möjligt för varje person som uttrycker vilja och önskan att få tillgång till oräkneliga kunskapslager som lagras på virtuella medier. I sådana fall blir inte själva förekomsten av kunskapsmiljön viktigast, utan viljan att använda den och kunskapen om var och vilken kunskap man ska söka.

Informations- och kunskapsmiljön består av tre slags fenomen: 1) nyheter; 2) fakta: (a) bevisade; (b) tvivelaktiga; (c) obevisade; (d) pseudo-/falska; 3) åsikter: (a) grundade (subjektiva och objektiva); (b) ogrundade (subjektiva och objektiva).

^⁴ I den fortsatta texten kommer jag, när jag beskriver miljön, att använda antingen båda termerna ”informations- och kunskaps-” eller den ena, men de kommer alltid att fungera som synonymer, där den ena kompletterar den andra.

Kalba ir likimai / Language and destiny

341

LINAS KONTRIMAS

Kunskap i ren form visar sig för oss sällan; mer exakt använder vi själva sällan kunskap i ren form. Och det är normalt, eftersom en annan viktig sak bestämmer denna användning – formerna för kunskapslagring.

1. b. Kunskapslagring

Vi brukar anse att kunskap lagras exempelvis i encyklopedier, böcker, innehållet i massmediernas kanaler och så vidare. Ja, den lagras även där, men för att bättre förstå kunskapsmiljöns fenomen behövs en ytterligare, skulle jag säga, metastruktur som gör det möjligt att tydligare förstå informationsmiljön och kunskapens cirkulation.

Kunskap lagras i tre slags behållare: 1) föränderliga; 2) övergångsartade; 3) relativt stabila.

Föränderliga behållare är alla de där kunskap cirkulerar, byts, smälter samman, kort sagt förändras och låter sig förändras i båda betydelserna: den kan bytas och den kan förändras.

Exempel på sådana behållare är språket i sig, massmediernas och de sociala mediernas innehåll och så vidare. Låt oss säga att nyheter ofta uttrycks och lagras, bearbetas just i denna behållare (man kan också använda ordet ”medium”).

Övergångsbehållare är subtilare och inte lika påtagliga. Exempel kan vara attityder, stereotyper, seder och så vidare. För övrigt håller sig åsikter ofta just i detta medium.

Relativt stabila kunskapsbehållare är vetenskaplig kunskap, encyklopedier och vissa religiösa och kulturella dogmer. Alltså tycker fakta om att lagras i detta medium.

För övrigt kan frågan uppstå: vad är skillnaden mellan vissa övergångsbehållare och relativt stabila behållare om vi exempelvis talar om vissa dogmer och seder, när man också skulle vilja se dem samlade i antingen den ena eller den andra behållaren.

Saken är den att förståelsen och grupperingen av fenomen i kunskapsmiljön, till skillnad från att lära känna och benämna den materiella verkligheten (vilket inte heller alltid är enkelt och lätt), hänger samman med betydligt subtilare saker. Låt oss säga utbildning, möjligheter att utöva inflytande, förmågan att forma åsikter och behålla dem under lång tid.

Ett faktum i kunskapsmiljön som är tvivelaktigt och snarare falskt, grundat på en subjektiv åsikt, skulle kunna låta så här: min gud är den enda och främsta, och därför har föreställningar om gudar och kulter som skapats av andra ingen rätt att existera.

342

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Informacinė, žinių aplinka: struktūra, veikimas

En bildning som existerar i denna form inom kunskapsfältet kan befinna sig i en övergångsbehållare – tills någon bekräftar, vederlägger eller befäster den. På samma sätt kan den finnas i en relativt stabil behållare, eftersom en stor, ofta total politisk makt- och kraftkontroll över hela kunskapsfältet håller den kvar där.

I behållarna kan kunskapsmiljön anta mycket konkreta uttryck. Då säger vi: kulturnyheter, vetenskaplig kunskap och så vidare.

Situationen blir tydligare när vi går över till de viktigaste funktionsprinciperna för informations- och kunskapsmiljön.

1. c. Kunskapsmiljöns funktion

Jag har redan nämnt att kunskapsmiljön består av tre slags fenomen. Vanligen befinner de sig i passiv form, i ren form. De aktiveras när någon börjar använda dessa fenomen och konstruera kunskapsmiljöer av varierande komplexitet och räckvidd^⁵.

Så har vi kommit till den punkt där det blir tydligt att informationsmiljön kan vara passiv och aktiv. Det har också blivit tydligt att var och en av oss kan skapa (konstruera) sin egen kunskapsmiljö eller ansluta sig till en redan existerande och bli dess deltagare-användare, eller kanske – konstruktör.

Här kan man göra ett antagande: kunskap i passiv form skulle fullt möjligt kunna benämnas information, medan aktiverad information skulle kunna benämnas kunskap, vetande.

Informations- och kunskapsmiljöns funktion är inte komplicerad. All kunskap uppstår först som nyheter. Det är det ögonblick då något okänt blir känt. Kanske är ordet žinia på litauiska därför en passiv form (man kan säga – stabil, som har fått ett uttryck), medan žinojimas, sužinojimas redan visar ett aktivt stadium, ett handlingsstadium.

Det fanns tider då inte särskilt många nyheter uppstod i livet; vetandet och kunskapsmiljön var tillräckligt stabila och statiska. Föreställ oss en juvelerare från 1200-talet. Hans kunskapsmiljö var sammanvävd av sällsynta nyheter från hantverket, samhällsgemenskapens liv och kanske någon enstaka obegriplig kunskap om något avlägset, som en köpman nyligen hade pratat strunt om på värdshuset.

^⁵ Jag ska inte ge mig in i den mycket intressanta diskussionen om huruvida kunskap i princip existerar och är verklig, låt oss säga när jag inte tänker på den eller inte känner till den. I dag talar vi om kollektivt vetande och kollektivt medvetande, medan man i det förflutna, i gamla kulturer, exempelvis i yogafilosofin, talade om ett visst rum där alla kunskaper och förståelser finns; man behöver bara lära sig att ansluta till dem. Som radiovågor: de existerar utan vår inblandning, men för att vi ska kunna använda dem behöver vi radiomottagare. Här är det värt att lägga märke till att det är värt och riktigt att ständigt ställa frågor av olika kaliber när vi talar om människan, medvetandet och naturen, så snart livsvillkoren, omständigheterna eller kunskapsnivån förändras. Endast på så sätt kan man hitta något nytt, i stället för att snurra runt och runt i samma upptrampade cirkel, fjättrade vid en fast kunskapskedja.

Kalba ir likimai / Language and destiny

343

LINAS KONTRIMAS

Den senares kunskapsmiljö, även om den existerar samtidigt, kommer att skilja sig något. Men man kan anta att nyheternas cirkulation i sådana samhällen inte var särskilt intensiv.

Det råkade bli så att journalister i moderna samhällen till stor del blev ansvariga för ”produktionen” av nyheter. Nå, de konstruerar inte själva dessa kunskaper, men de upptäcker det som har konstruerats och förmedlar det till kunskapsspridningens kanaler.

Journalistiken byggde på kontrollerade och tillförlitliga nyheter. För inte så länge sedan var den en viktig väktare och utfyllare av kunskapsmiljön. Detta berodde också på det relativt begränsade antalet kanaler för kunskapsöverföring. När de blev fler, och om vi inkluderar sociala medier, måste man säga – när antalet kanaler för kunskapsöverföring exploderade till oändlighet exploderade också antalet nyheter. Det är viktigt att betona att kunskap som ofta inte byggde på fakta utan på emotionellt innehåll och som inte nödvändigtvis var tillförlitlig eller kontrollerad blev den dominerande formen av nyheter.

Oavsett innehåll förblev informations- och kunskapsmiljöns funktionsprincip densamma i både tidigare och nuvarande tider: först blir vetandet en nyhet, senare, eller kanske samtidigt, blir den en åsikt och/eller ett faktum.

Om kunskapsmiljöns funktionsprincip inte är komplicerad, varför är det då så svårt att förstå var vilken kunskap finns, varför förstår vi samma saker så olika, vad tvingar oss att förändra etablerade tolkningar av kunskap och så vidare? Dessa frågor hänger samman med andra företeelser – kunskapsmiljöns aktörer (med Bourdieus term – agenter) och det nätverk som de skapar, konstruerar och väver – allt efter tycke och smak.

1. d. Kunskapsmiljöns aktörer och deras nätverk

Som aktörer i informations- och kunskapsmiljön bör man beteckna och betrakta alla som deltar i användningen av nyheter – åsikter – fakta och konstruerar kunskapsmiljöer av olika storlek och komplexitet.

Det är den fullständiga sanningen: precis som alla planetens invånare använder det syre som finns här, är alla människor aktörer i kunskapsmiljön.

Den triviala sanningen kommer inte att verka så enkel när vi fördjupar oss i dessa kunskapsaktörer och de kunskapsnätverk de väver. Just här uppstår de största problemen, missförstånden och konflikterna, som slutar i krig – eller kanske i det sista kriget.

En tvådimensionell modell skulle ge en alltför enkel bild: föreställ er en cirkel, som vi kallar kunskapsmiljö. Runt denna cirkel samlas ett begränsat antal aktörer (eftersom varje pappersark är begränsat), förbundna med cirkelns kant med dubbelriktade pilar.

344

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Informacinė, žinių aplinka: struktūra, veikimas

Låt oss benämna dessa aktörer så här: forskare, företagare, präster, journalister, vi, NVO:er, ministerier och så vidare. Vi fyller på tills det finns plats kvar på pappersarket. Tanken är klar: kunskapsmiljön skapas av alla de uppräknade aktörerna och även av dem som inte ryms i en enda mening.

På samma sätt påverkar kunskapsmiljön också aktörerna själva. Varför? Därför att det sker en ömsesidig trafik i aktörens förbindelse med informations- och kunskapsfältets kanal, och när man har sänt ut sin information och sin kunskap i den gemensamma miljön får man garanterat tillbaka inte samma sak, utan information och kunskap som redan har kompletterats och förändrats av andra aktörers spridning.

Informationskrig förloras ofta just därför att en sådan tvådimensionell förståelsemodell tillämpas. De som kontrollerar kunskapen har varit och kommer att vara benägna att hålla miljöns användare kvar så länge som möjligt just i den tvådimensionella modellen, eftersom det på så sätt blir lättare och enklare att manipulera det individuella eller kollektiva medvetandet.

I verkligheten existerar den tvådimensionella modellen inte. För att förstå den visuellt behövs åtminstone en tredimensionell bild: föreställ er att det i en enorm figur finns mängder av större och mindre punkter – kunskapsmiljöns aktörer.

De sprider alla omkring sig en viss färg eller färgkombination – ett kunskapsnätverk. En del aktörer är sammanlänkade; deras nätverk är tydligare och större (låt oss säga en televisions- eller portalredaktions innehåll, en stark institutions kunskap, ett kunskapsnätverk hos ett företag med omfattande verksamhet och så vidare). Trots detta kan dessa nätverk, lyckligtvis och ibland olyckligtvis, varken ses av alla eller nås av vem som helst.

Informations- och kunskapsmiljön skulle kunna jämföras med natthimlen: under vissa förhållanden – om natten – drar den ljusstarkaste stjärnan, solen, sig undan från vårt synfält. Då ser vi andra stjärnor, ljuset de sprider och månens halo.

Kunskapsmiljöns särdrag är att den aldrig har haft och aldrig kommer att ha tydliga konturer eller gränser; dess egen förändring, eller aktörernas färd genom en sådan miljö, kan i idealfallet vara gränslös och okontrollerbar. I verkligheten är det annorlunda.

I verkligheten pågår alltid en kamp om kontrollen över kunskapsmiljön. Hybridkrig, fake news – detta är exempel på det ständiga kriget om dominans i informations- och kunskapsmiljön.

1. e. Hur kunskapsmiljöns aktörer fungerar

Funktionsprinciperna blir enklare att förstå med hjälp av ett exempel – en analogi med det fysiska rummet. Föreställ oss en människa som, medan hon befinner sig bland andra, har tagit upp mest territorium och placerat sig bekvämast: exempelvis sitter hon under trängsel på ett tåg eller en buss bekvämt på två säten.

Eller en annan person som förfogar över stora arealer av den vackraste marken, inhägnade med ett oöverstigligt stängsel. Förr – nästan alltid, nu – ibland, var ett sådant faktum av fysisk rumsockupation ett tecken på särställning och seger.

Kalba ir likimai / Language and destiny

345

LINAS KONTRIMAS

I dag kan detta vara viktigt, men mycket viktigare är att kontrollera kunskapsmiljön, dominera i den och kontrollera dess innehåll, kunskaper, åsikter och vokabulär.

Vad betyder egentligen de tävlingar om tv-kanalernas tittarsiffror som en gång började? Budskapet som sänds är att vi utövar inflytande, att det är värt att följa och titta på oss, men samtidigt sänds budskapet att vi befinner oss i den kunskapsmiljö som någon annan skapar. Sådana tävlingar har nu tagits över av elektroniska medier och stora portaler.

Kunskapsmiljöns aktörers beteendemodell är alltid densamma: att agera primitivt eller mycket sofistikerat och önska uppnå absolut dominans. Man måste kontrollera inte bara medlen för kunskapsmiljöns spridning utan också dess innehåll. Den som har monopolet på sanningen, eller ännu hellre på beslutet om vad som är sanning, dominerar informations- och kunskapsmiljön.

Hur och med vilka konkreta medel en person eller grupp börjar dominera i kunskapsmiljön är en separat och alltid ny undersökning, eftersom det hänger samman med en konkret situation och konkreta människor.

Vi kommer aldrig att tröttna på att göra detta – att ta reda på och söka efter varför och hur kunskapsmiljöns maktcentra böljar. Vi kommer inte att tröttna på det, eftersom vi är sociala varelser, vi befinner oss i en grupp, och varje gång gruppen, en av dess medlemmar eller helheten förändras förändras också situationerna; de kräver en ny undersökning.

Kanske är det därför samhällsvetenskaperna, till skillnad från naturvetenskaperna, inte kan sträva efter målet att klarlägga lagarna för samhällets funktion och fastställa dem lika exakt och långsiktigt som de fysiska eller naturvetenskapliga ämnena gör.

De senare har att göra med en relativt orörlig, statisk verklighet, medan samhällsvetenskaperna alltid kommer att möta en ständigt föränderlig forskningsmiljö. När bara en av dess medlemmar förändras, förändras hela miljön: obetydligt om personens inflytande och deltagande var svagt, men den kan också förändras radikalt om personens inflytande på den sociala miljön var stort⁶.

Eftersom kunskapsmiljöerna är olika – de kan vara personliga, familjens, vänners, en yrkesgrupps, en stats och så vidare – kommer också funktionsnivåerna att vara olika. Men de allmänna principerna förblir desamma: först vill kunskapsmiljöns aktörer

⁶ En enskild persons försvinnande från statens kunskapsmiljö kommer inte att orsaka någon större förändring; ett sådant försvinnandes påverkan blir stark endast för personen själv och hans eller hennes närstående. Men en framstående politikers eller en högt inflytelserik ämbetsmans eller tjänstemans avgång kan omforma kunskapsmiljön radikalt. Ett enkelt exempel på en sådan omformning är val, när förändrade aktörer börjar skapa den politiska kunskapsmiljön på nästan nytt. Den kommer alltid att vara annorlunda, trots vår önskan att ge efter för illusionen att allt är detsamma, att inget förändras; förstå – det är inte aktörerna utan den politiska kunskapsmiljön själv som kommer att fungera så att vi kan urskilja lagbundenheter, allmänna principer och regler. Men detta är, som jag nämnde, endast en illusion. Kunskaps- och informationsmiljön förändras ständigt, och vårt tänkande och vår relation till den förändrade kunskapsmiljön måste förändras. Det vi måste lära oss är förmågan att ständigt anpassa oss till föränderliga sociala miljöer, och i det ämne jag behandlar – till den ständigt föränderliga kunskapsmiljön; vi måste kunna simma och bölja tillsammans med denna intressanta ocean.

346

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Informacinė, žinių aplinka: struktūra, veikimas

dominera inom skapandet, presentationen och tolkningen av nyheter. En sådan dominans gör det möjligt att få kontroll över innehållet även utan kontroll över kanalerna för kunskapsspridning. Jag kan exempelvis sakna kontroll över en kunskapsportal, men ett meddelande som jag publicerar på min personliga sida eller i ett socialt nätverk kan bli dagens eller till och med månadens ämne i alla huvudkanaler.

Vilken är skillnaden mellan olika kunskapsmiljöer? Ju större miljö, desto mer komplex är den, desto svårare är det att beskriva och specificera den, omfatta alla dess funktionsprinciper och lagar samt identifiera och benämna alla aktörer. En sådan situation plågar fortfarande många forskare inom samhällsvetenskaperna, som till varje pris försöker fånga det ofångbara: stoppa det sociala flödet, beskriva dess lagar och analysera aktörerna.

Men samhällsvetenskaperna kommer aldrig att fungera enligt naturvetenskapernas principer och kan, Gud ske lov, inte heller göra det. När vi har att göra med olika världar måste vi lära oss att värdera dem på olika sätt. Det innebär inte att kopiera varandras arbetsmetoder, utan tvärtom att vårda olikheterna och glädjas åt den möjlighet vi har fått att betrakta världen med ögon som undersöker den på olika sätt; först senare, genom att tänka och analysera, stanna upp och sammanfatta sådant som förblir i vår blick under längre eller mycket kort tid.

Sådana är just informations- och kunskapsmiljöerna. Här är en enkel, okomplicerad kunskapsmiljö för en person. Den kan innehålla flera aktörer, säg en familj. Eller en mikromiljö som består av ett par; de skapar en ny kunskapsmiljö. Till en början flödar, förenas och förändras deras berättelser och innehåll; senare kan det förvandlas till en helt ny kvalitet, men det kan också hända att någons berättelser, någons nyheter, fakta och åsikter börjar dominera eller kanske till och med överskugga de fakta, nyheter och åsikter som en annan person förmedlar. Är inte en sådan situation bekant?

Komplexa informations- och kunskapsmiljöer, exempelvis politiska kunskapsmiljöer, är inte lika enkla. Här är både antalet aktörer och antalet verksamma krafter nästan obegränsat, och medlen varierande. Trots detta äger samma process rum i denna miljö: vid ett visst konkret tillfälle framträder aktörer som strävar efter att styra processerna för att förmedla nyheter, tolka fakta och uttrycka åsikter. Den politiska kunskapsmiljöns mest intensiva verksamhet är valen, när alla dominanssträvanden koncentreras till ett enda resultat. Och lägg märke till att, trots att de befinner sig i en och samma politiska kunskapsmiljö, kommer en politiker-kandidat att agera i den och påverka den på ett helt annat sätt än ett politiskt parti.

Eftersom syftet med denna text inte är att i detalj analysera kunskapsmiljöernas funktionsprinciper och aktörernas beteende – ett sådant arbete skulle kunna utgöra syftet med en annan text och en konkret studie – är det nu viktigast att betona att kunskapsmiljöernas aktörers syfte är att påverka skapandet av nyheter och befästa sin dominans inom förmedlingen och tolkningen av fakta samt uttryckandet av åsikter.

Kalba ir likimai / Language and destiny

347

LINAS KONTRIMAS

För övrigt måste det påpekas att kontrollen över kunskapsmiljön inte nödvändigtvis är något negativt. Tvärtom måste och bör ett utbildat, öppet och sunt samhälle se till att de kunskapsmiljöer som har formats för längre eller kortare tid styrs (och de styrs alltid) eller kontrolleras (och de kontrolleras alltid) av så anständiga och osjälviska personer eller grupper som möjligt. Ett exempel är den kunskapsmiljö som föräldrar skapar för sina barn. Till stor del skapas en sådan miljö ju verkligen inte för att skada barnen, utan för att hjälpa dem på alla sätt. Eller ta den informations- och kunskapsmiljö som skapas genom vetenskaplig kunskap – även den kommer att vara sådan att inte ens en dominerande enskild källa eftersträvar negativ påverkan på miljöns deltagare.

På samma sätt kan kunskapsmiljön kontrolleras av negativa aktörer. Inte utan anledning försöker makten i totalitära stater kontrollera inte bara massmediekanalerna och innehållet, utan även människors tankar, samtal, historia, kultur och så vidare.

Mottagen den 11 maj 2021.

LINAS KONTRIMAS

Vytauto Didžiojo universitetas

Vlado Putvinskio g. 23–604, LT-44243 Kaunas, Lietuva

[email protected]

348

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV