ALGIRDAS SAUDARGAS

Forskningsområden: biofysik, matematisk modellering inom biologi och medicin.

DOI: doi.org/10.35321/all84-14

MÖTEN I SJÄLENS LANDSKAP OCH ETT ORD HISTORIA

Mer än fyra decennier har gått. Jag tar tre buntar kopior av maskinskrivna blad i mina händer. Kopior av utrustning, jag minns inte längre varför de kallades ”era”. Mycket torftiga, sammanhållna med tjocka gem i omslag tillverkade av en plastmapp. Så står det också skrivet: Oskaras Milašius; Valda skrifter, i fyra band. Det fjärde bandet kom aldrig ut. Översatt från franskan. I slutet av översättningarna finns förklaringar, men varken översättningarnas eller förklaringarnas författare anges. Jag minns inte längre vem som gav mig dessa (själv)utgåvor. Jag deltog inte i deras sammanställning eller utgivning, därför framträder inga fakta eller händelser i minnet, bara den dåtida tidsandan och den känsla som vi kallar nostalgi.

På initiativ av och genom Algirdas Patackas försorg publicerades tre band av Oskaras Milašius skrifter i den underjordiska pressen åren 1978–1983. I den huvudsakliga publikationen Pastogė tryckte han åren 1979–1980 under pseudonymen Algis Galinis studien Oskaras Milašius. Tre liv. Redan 1977 beskrev han i essän Talita, cumi...^¹ en hembygdsforskarresa till Milašius födelseort Čerėja. Jag tror att jag våren 2014 talade med regissören Juozas Javaitis. Regissören mindes att han hade gjort en film om Oskaras Milašius. Då uppmanade han mig att intervjua den svårt sjuke Algirdas Patackas medan han ännu var med oss. I denna publikation återges utskriften av samtalet med Patackas, som ägde rum alldeles i slutet av 2014.

^¹ Dessa verk har återtryckts i boken: Patackas Algirdas 2014: LITUA, Vilnius, 469, 492.

Artiklar / Articles

315

ALGIRDAS SAUDARGAS

Namnet på detta land – Litauen – tog mitt förstånd och mina känslor i besittning. Jag längtar efter att avslöja det för er. Kom! I anden ska jag föra er till ett främmande land, dimmigt, djupt, susande…^²

Varför Patackas? Varför om Milašius? Patackas skrev i den nämnda studien om Oskaras Milašius: ”Det är inte skapandet, inte litteraturen i sig, som framför allt berör honom, utan hans eget själslandskap.”^³ Uttrycket ”det egna själslandskapet” är ett stilistiskt medel som hänvisar till poetens värld av tankar och känslor. I denna mening var Milašius en sann landskapsmålare:

Jag är en väldig novemberträdgård, en tårfylld trädgård, Där de övergivna darrar av köld i den gamla förorten; Där dimmornas fattiga färg upprepar ”Alltid!” Där fontänernas jämna dån uttalar ordet ”Aldrig!”^⁴

Landskapet i vidaste bemärkelse är en lämplig plats att mötas på. En sådan plats väljs för att vi, medan vi betraktar samma landskap och upplever samma intryck, ska genomleva liknande stämningar. Samma landskap väcker närliggande minnen och upplevelser i människors själar. Själslandskap däremot framkallas själva av stämningar, minnen och upplevelser. Själen skapar själv sina landskap.

Oskaras Milašius och Algirdas Patackas var missionärer för den litauiska idealbilden. Inte för ett idealiskt Litauen, utan för Litauens ideal. Ideal är ett ord som kan förstås mycket brett. Jag avser inte idealet som ett abstrakt begrepp, utan som en aktiv princip som väcker till handling. Den 29 mars 1919 inleder Milašius sitt föredrag i salen tillhörande Paris geografiska sällskap med en bekännelse: ”Jag har länge begrundat varifrån denna djupa, överväldigande känsla kommer, när jag minns ett så avlägset land som så länge varit okänt för väst – Litauen.”^⁵ Vad talar han om när han säger ”Litauen”? Han syftar på den nyligen återupprättade staten: ”Därför ska jag tala med er om det nya Litauen, om en nation vars självständighet medlemmarna av fredskongressen bedömde som en av de mest brådskande

² Föredrag vid den afton som poeten anordnade i salen tillhörande Paris geografiska sällskap: Milašius Oskaras 1919/2013: konferensen den 29 mars 1919. – Lituanistinė ir politinė publicistika, Vilnius, 34, översatt av A. Vaičiulaitis (se Andrius Konickis 1996: … vienintelė iš begalybės vietų nuskirtoj, Vilnius, 26).

³ Patackas Algirdas 2014: LITUA, Vilnius, 474

⁴ Milašius Oskaras 2012: Dimma. – Sutemų dainos, Vilnius, översatt av Vaclovas Šiugždinis, 28

⁵ Milašius Oskaras 1919/2013: konferensen den 29 mars 1919. – Lituanistinė ir politinė publicistika, Vilnius, 28, översatt av A. Vaičiulaitis.

316

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Susitikimai sielos peizažuose bei vieno žodžio istorija

sin uppgift, som själva kärnan i den nya östfrågan.^⁶ För varje litauer som kom till Paris från Litauen eller från andra sidan Atlanten finns det ingen anledning att fundera över var känslorna kommer ifrån när han minns sitt land. Den franske poeten, som skriver på ett oklanderligt franska trots att hans modersmål är polska, erkänner uppriktigt att han måste begrunda var denna känsla kommer ifrån. Varifrån kommer dessa landskap: ”I anden ska jag föra er till ett främmande land, dimmigt, djupt, susande...”; ”Vi omges av doften av näckrosor, ångorna från flammor av skogar...”; ”En syrligt söt arom liksom av ett gammalt omkullfallet träd, bortglömt under mossan, liksom av en äng efter ett förbipasserande regn i slutet av sommaren”^⁷? Det är otvivelaktigt att dessa bilder kommer från hans hembygd Čerėja, men vad har Litauen med saken att göra? Milašius talade inte litauiska i sitt hemland. När baltiska dialekter talades där är föremål för diskussioner bland lingvister och arkeologer. Platsen är inte den rätta eller tiden är inte den rätta. Till slut är allt detta skrivet och uttalat på franska: ”Je vous conduirai en esprit vers une contrée étrange, vaporeuse, voilée, murmurante...”^⁸

”En enda fråga, o Hiram, ger mening åt våra stora lidanden: Var finns rummet?^“⁹

Det geografiska, etniska eller politiska Litauen hade Milašius endast börjat lära känna. Han fann och valde Litauen i sitt eget själslandskap. Litauens ideal är det rum som han svepte omkring sig, eftersom han inte längre hade någon plats i världen. Milašius reste mycket, lärde känna de mest skiftande länder, talade och skrev flytande franska, tyska och engelska. Vid den tiden var han rik, eftersom han hade ärvt de skogar vid Dnepr som hans förfäder förvärvat. Dessa skogar sålde han till ryssarna och förvärvade därigenom ryska värdepapper. Efter bolsjevikrevolutionen blev Milašius fullständigt utfattig. Polackerna fördömde honom som förrädare, eftersom han hade sålt skogarna till ryssarna. Han hade förmodligen inte fel när han hävdade att ”jag, den franske poeten, med rätt eller orätt respekterad av avantgardistiska grupper, skulle ha kunnat krönas med rosor i Warszawa tillsammans med många andra litauer i min värld. Men jag hoppades kunna vara mer nyttig genom att stanna under ett anspråkslöst litauiskt kors”^¹⁰. Detta var ett medvetet val, men inte ett kallt rationellt sådant, utan grundat i en djup känsla.

Ledd av samma känsla, i samma själslandskap som vi kallade ”Litauens ideal”, fann Algirdas Patackas också Milašius. Det är intressant att impulsen

^⁶ Där, 31.

^⁷ Där, 34.

^{⁸ de L. Milosz O. V. 1990:} Deux Messianismes Politiques, Paris, 32.

^⁹ Milašius Oskaras 2002: Ars Magna. Slėpiniai. Aidai, översatt av Petras Kimbrys, 55.

^¹⁰ Milašius Oskaras 1927/2013: Två politiska messianismer. – Lituanistisk och politisk journalistik, Vilnius, 167, 168.

Kalba ir likimai / Language and destiny

317

ALGIRDAS SAUDARGAS

Beslutet att ge ut Milašius skrifter fick han under en resa till en konkret plats – till poetens födelseort Čerėja, där han mötte sin barndomsmusa Ani, ”flickan med ärkeängelns ögonfransar”, som redan hade passerat hundra år …

Lyssna till vindens röst om nätterna, Den gamla sorgsna vindens röst, De redan dödas förbannelser, er vaggvisa, ni som ännu lever … Lyssna till vinden.¹¹

Detta är en viktig lärdom: det ideala Litauen är inte samma sak som Litauens ideal. Vi i Litauen är inte samma sak som Litauen inom oss. Tyvärr litar man i dag inte längre på djupa och oföränderliga känslor. Känslan begrundas inte längre i dag, utan mäts genom mängden klick. Vi söker inte längre Litauens ideal inom oss, utan skapar projekt för ett idealiskt Litauen, där vi vill slå oss ned bekvämt. Detta är på intet sätt förkastligt. Vi har en stat, och det anstår oss att värna om dess och dess medborgares säkerhet och välfärd. För detta krävs kunskap och ett kallt rationellt förnuft. Men det räcker inte. Litauen måste man finna inom sig, finna och välja.

Själens landskap är inte ett särskilt originellt litterärt troputtryck som överför termen för det verkliga landskapet till det psykologiska planet. Själens landskap har en viss struktur. Ett målat landskap är ett slags. Landskapet i naturen har en utsiktspunkt som sammanfaller med betraktarens. I måleriet strävar man efter att återge perspektivet. Framgången beror på målarens talang. Den som befinner sig i naturen behöver varken talang eller teknik – han är själv där. I naturen är landskapet alltid själens landskap. Livet självt skapar själens inre landskap. Naturbilderna blir i den skapande verksamhet som strömmar inifrån själva kreativa medel för att uttrycka skaparens känslor.

Oskaras Milašius valde Litauen som utgångspunkt. Milašius valde en återuppvaknande nation, som skapade sin egen stat, och trädde fram till försvar för dess rätt till en plats i Europas geopolitiska rum. Snart trädde han i denna stats tjänst. Vi måste öppet erkänna att Oskaras Milašius utan detta val bara skulle ha förblivit för oss en polsk poet som skrev på franska. Utan hans beslut att försvara Litauens ståndpunkter vid europeiska konferenser, utan hans entusiastiska journalistik och kamp för Vilnius, skulle vi, enbart utifrån hans poetiska verk, kanske någonstans i vårt minne ha funnit honom en anspråkslös plats i rummet mellan Adam Mickiewicz och Czesław Miłosz. Algirdas Patackas hade detta val och hans djupare motiv i åtanke när han konstaterade: ”O. V. Milašius hieroglyf förblir ännu dechiffrerad.”¹² Det saknades inte tillfällen under fyra decennier för någon att ”dekonstruera” denna hieroglyf. För att djupare förstå detta val måste vi än en gång fråga: vad är en nation?

¹¹ Milašius Oskaras 2012: Höstsang. – Skymningssånger, Vilnius, översatt av Vaclovas Šiugždinis, 36.

¹² ”Litua“, 469.

318

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Susitikimai sielos peizažuose bei vieno žodžio istorija

”Den litauiska nationen” är de första orden i Republiken Litauens konstitution, som antogs av medborgarna i en folkomröstning den 25 oktober 1992, vördnadsfullt skrivna med versaler:

DEN LITAUISKA NATIONEN – som för många århundraden sedan skapade den litauiska staten, – som grundade dess rättsliga grundvalar på Litauens stadgar och Republiken Litauens konstitutioner, – som under århundraden ihärdigt försvarade sin frihet och självständighet, – som bevarade sin anda, sitt modersmål, sin skrift och sina seder, – som förverkligade människans och Nationens medfödda rätt att fritt leva och skapa i sina fäders och förfäders land – i den självständiga litauiska staten, – som vårdade nationell endräkt i Litauens land, – som strävade efter ett öppet, rättvist och harmoniskt civilsamhälle och en rättsstat, återfödd genom de litauiska statsmedborgarnas vilja antar och kungör denna KONSTITUTION

Konstitutionella rättsexperter hade redan i slutet av XIX århundradet slipat föreställningen om nationen till juridisk precision med glans. Nationen är ett av statsskickets tre element. De två andra är territoriet och makten. Om någon naivt undrade hur nationen, som ett element i staten, själv kan skapa denna stat, skulle han få svar i form av argument som slipats av tid och heta diskussioner. Här är en av svarsversionerna, återgiven i en modern litauisk lärobok i konstitutionell rätt: ”Den litauiska nationen, som för många år sedan skapade den litauiska staten”, betecknar den medborgerliga nationens kärna, början på statens liv. Men i ingressens början förvandlas den ”litauiska nationen” – grundaren av staten – till en modern medborgerlig gemenskap i ingressens slut, där det förkunnas att konstitutionen antas och kungörs genom de medborgare i den återfödda litauiska staten som så vill.”¹³

De begrepp och termer som används i argumentationen är slipade som havets småstenar. Därefter förklaras att nationen, som i början skapade staten, befann sig ”på etnisk nivå”, och att den efter att ha skapat staten övergår till en annan nivå – den blir en ”medborgerlig nation”. I denna, i den konstitutionella rätten fast förankrade, betydelse används ordet nation i konstitutionens huvudtext. Nationens ”etniska nivå”, högtidligt hedrad med versaler, förekommer inte längre. Det är redan historia. Den moderna staten består av ett territorium som definieras genom lagar och internationella fördrag,

¹³ Jarašiūnas Egidijus 2002: Kapitel VII, 1.1. Problemet med statsbegreppet. – Litauens konstitutionella rätt, Vilnius, 488.

Kalba ir likimai / Language and destiny

319

ALGIRDAS SAUDARGAS

demokratiskt valda och lagligen verksamma myndigheter och deras medborgare – medborgarnationen.

Varför förklarar då Dabartinės lietuvių kalbos žodynas ordet tauta annorlunda: ’en historiskt bildad gemenskap av människor med gemensamt ursprung, land, språk, historia och kultur’? Detta är inte en medborgarnation. Det är en nation ”på etnisk nivå”, ibland också kallad etnisk nation. Förkastar språkvetarna uppfattningen om den moderna nationen? Naturligtvis inte. Språkvetarna vet mycket väl vad en medborgarnation är och ignorerar den inte, men de fattar beslut enligt sina egna regler. Detta är den vardagliga, vanliga förståelsen av ordet tauta, medan specialister på konstitutionell rätt har formulerat en särskild term för sitt område. Språkligt är detta till och med inte en annan betydelse av ordet, utan ett separat bruk bland specialister inom ett snävt område. Juristerna känner till och erkänner ordets vardagliga bruk. Därför ber de, när de talar om statens rättssystem, att de båda bruken ska särskiljas som särskilda termer: etninę tautą och pilietinę tautą. Mykolas Riomeris börjar sin studie Valstybė just med detta. Inledningsvis visar han att det inte finns något att ersätta ordet tauta med, och avvisar termerna visuomenė, liaudis, gyventojai ir žmonės. Han föreslog att man med bindestreck skulle lägga till latinska ord: den etniska nationen skulle kallas ”tauta – natio” och medborgarnationen ”tauta – populus”¹⁴. En sådan konstruktion slog inte igenom och i dag verkar alla nöja sig med att tolka ordets innebörd utifrån sammanhanget. Så är, som vi har sett, också Konstitutionens text. Ordet tauta betyder, som författarna till den nämnda läroboken bekräftade för oss, medborgarnation i hela Konstitutionens text. Syntaktiskt är hela ingressen en enda mening, och ordet tauta är dess subjekt. Semantiskt är tauta i ingressen mångtydigt. Det är inte bara en medborgarnation (”medborgarna i den återuppståndna litauiska staten antar och kungör denna Konstitution”), utan blottlägger också hela utvecklingen hos den etniska nation som under många århundraden utförde olika bedrifter och blev en modern nation. Den etniska nationen och nationaliteten kommer inte att försvinna någonstans i den moderna staten. Den moderna medborgarnationen är endast den etniska nationens dräkt, som är nödvändig i den samtida världen. Det erkänner juristerna själva också, men de behandlar inte den etniska nationen utan lämnar detta åt samhällsforskarna.

Historiker intresserar sig för den etniska nationens öde i historien. För forskare av Litauens historia är den etniska nationen det viktigaste forskningsobjektet under 1800-talet: ”I likhet med det övriga Europa vid denna tid var denna period hos oss en period av den litauiska nationens långvariga framväxt och modernisering. Just genom att bevara de gamla statstraditionerna och skapa nya strävanden efter en politisk existens oberoende av unionen med Polen blev den litauiska nationen alltmer medveten om att ji yra. Och det litauiska folket

^¹⁴ Römeris Mykolas 1995: Valstybė ir jos konstitucinė teisė. Pirma dalis. Valstybė. I Tomas. I. Tauta kaip valstybės elementas, Vilnius: Pradai, 1–12.

320

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Susitikimai sielos peizažuose bei vieno žodžio istorija

började så småningom förstå att den var en del av nationen. Med andra ord blev den litauiska nationen det som den själv ville vara.“¹⁵

För Konstitutionens författare har endast medborgarnationen rättslig betydelse. Konstitutionens ingress är endast ett symboliskt inslag i den rättsliga texten. För historiker är innehållet i den mening som utgör ingressen ett viktigt forskningsobjekt. De intresserar sig för den etniska nationens omvandling till ”medborgarnation”, ”modern nation”, ”nacja”, ”en politisk-territoriell gemenskap på den grundläggande taxonomiska nivån”. De beskriver omvandlingens etapper med stöd av skriftliga källor, men lämnar mekanismerna bakom denna omvandling åt andra att förklara.

Författaren till den monumentala studien Europa. Istorija, Normanas Davies’as, avvisar de centrala elementen i den nationella nationen och hävdar att ”man inte ska söka nationaliteten vare sig i blodet, i jorden eller ens i språket”, eftersom ”det viktigaste i alla frågor om nationalitet är människans uppfattning, medvetande”. Han citerar en föreläsning av den nederländske historikern G. J. Renier, hållen vid King’s College i London 1945:

”Nationaliteten existerar i människors sinnen, [...] det är den enda plats där den kan finnas [...]. Utanför det mänskliga sinnet kan ingen nationalitet finnas, eftersom nationalitet är ett sätt att se på sig själv, inte ett ting i sig. Sunt förnuft kan lägga märke till den, och den enda disciplin som kan beskriva och analysera den är psykologin [...]. Denna uppfattning, denna känsla av nationalitet, denna nationella känsla är något mer än någon enskild egenskap hos nationen — den är själva nationalitetens väsen.”¹⁶

Att ställa de etniska och politiska nationsbegreppen mot varandra och reflektera över det betydelsefält de blottlägger är till nytta för historiker och politiker. Det hjälper till att förstå elsassarnas beslut under den politiska spänningen mellan Tyskland och Frankrike, införandet av medborgarskap i dessa länders lagstiftning eller tolkningarna av Ernest Renans bevingade uttryck om en ”daglig plebiscit”. För att förstå Oskaras Milašius beslut måste vi följa Normanas Davies’as råd och vända oss till psykologin.

Intressant nog finns ledtråden i det litauiska språket. I LKŽ finner vi två betydelser av ordet. 1 tauta betyder: ’en historiskt bildad gemenskap av människor som uppstått genom att olika stammar samlats och som har gemensamt land, språk, historia, ekonomi och kulturliv’. Detta är den etniska nationsuppfattning vi redan har behandlat. Men LKŽ anger också en annan betydelse av 2 tauta, som förklaras som ’längtan efter det egna landet, hemmet’. Om vi tillhör en nation är det förståeligt att vi, när vi förlorar den eller fjärmas från den, känner längtan. Att denna längtan uttrycks med samma ord är inte förvånande, eftersom LKŽ också innehåller två verb. När man längtar efter nationen, taučiama, när man från den

¹⁵ Aleksandravičius Egidijus, Kulakauskas Antanas 1996: Carų valdžioje. XIX amžiaus Lietuva, Vilnius, 14.

¹⁶ Davies Norman 2002: Europa. Istorija, Vilnius.

Kalba ir likimai / Language and destiny

321

ALGIRDAS SAUDARGAS

man blir alltmer avlägsen – nutautstama. Verbet tausti, som vanligtvis används i negativ form – nutušti, har två olika betydelser. Förutom betydelsen ’avlägsna sig, vänja sig av, svalna (från de sina, från hemmet); förlora sina nationella egenskaper’ användes förr betydelsen ’längta efter hemmet, hembygden, fosterlandet, känna nostalgi’. Båda betydelserna hör till en och samma kontext, medan den rörelse eller dragning de framkallar går i motsatta riktningar. Tausta avlägsnar sig från hemmet, medan taučia sig närmare i riktning mot hemmet. Så leder LKŽ oss till ett psykologiskt synsätt på nationen. Nationen är nostalgi.

Ordet nostalgija är en konstgjord medicinsk term från slutet av 1600-talet. Under tre århundraden genomgick det en intressant utveckling och upptogs i vardagsordförrådet i nästan alla europeiska språk. Som en ytlig blick på Googles översättare visar, används detta ord inte av folk som kulturellt befinner sig längre från Europa samt av islänningar, skotska gaelisktalande, irländare och walesare, som värnar särskilt starkt om sina språks renhet. Turkar, som står Europa nära, använder ordet. Från dem eller från ryssarna övertog turkmenerna och uzbekerna ordet, men inte kazakerna. Utan tvekan har alla folk ord som på ett eller annat sätt uttrycker hemlängtan. Sådana ord har eller hade även de europeiska språk som lånat in nostalgi. Googles översättare visar bara att ordet nostalgija dominerar användningen i dessa språk. Så blev det också i litauiskan. Ordet nostalgija är bildat av två grekiska led, nostos och algos. Nostos är ett ord som redan Homeros använde och som betyder hemresa. Vi återkommer till det. Algos möter vi i dag i många medicinska termer, till exempel när vi använder smärtstillande läkemedel – analgetika.

I ouvertyren till Gioachino Rossinis opera ”Wilhelm Tell” hörs en melodi framförd på engelskt horn och flöjt, Ranz des Vaches. Det är schweiziska herdepojkar som med sitt horn i Alperna kallar på sin kohjord. Schweiz neutralitet har gamla traditioner, men den fick ofta betalas genom att rekryter skickades till främmande arméer. De schweiziska gardisterna var ett troget skydd för de allra högsta personerna, och än i dag skyddar de påven i Rom. Jean-Jacques Rousseau hävdar i sin Musikens encyklopedi, utgiven på 1700-talet, att schweiziska legosoldater var strängt förbjudna att sjunga schweiziska sånger. Sånger eller helt enkelt en hörd melodi som liknade den som G. Rossini använde i sin opera väckte nämligen hos de schweiziska legosoldaterna en okontrollerbar hemlängtan, och de förlorade inte bara sin stridsanda utan blev helt enkelt sjuka. Sjukdomen kallades just så – schweizarsjukan (fr. mal du Suisse). När de hamnade på Frankrikes eller Italiens slätter längtade de så mycket efter sitt alpina hemlandskap att de blev verkliga patienter. Även dödsfall är kända, medicinskt registrerade som slaganfall. Ofta måste sådana sjuka skickas hem. De tillfrisknade så snart de fick höra detta besked. I slutet av 1600-talet skapade den elsassiske läkaren Johannes Hofer en medicinsk term för denna schweiziska sjukdom – nostalgi. År 1688, när han avslutade sina studier vid universitetet i Basel, lade han fram en medicinsk avhandling om längtan efter det egna hemmet (ty. Heimwehe). I sitt arbete använde han också orden nosomania och philopatridalgia, men stannade vid nostalgin. Hemlängtan, uppfattad som en sjukdom, blev snabbt populär bland soldater och

322

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Susitikimai sielos peizažuose bei vieno žodžio istorija

och sjömän. De symtom som tillskrevs nostalgin blev fler, tills själva diagnosen blev vag och tvivelaktig. För denna term bereddes en blygsam plats i glömskan bland andra föråldrade ord som använts i medicinens historia. Så blev det inte. Vi finner ordet definierat inte bara i Internationella ordboken över främmande ord, utan också i DLKŽ och LKŽ. I dag är nostalgija ett lånord som används i många språk. Hur kom denna medicinska term in i vardagligt bruk, och vad betyder den egentligen?

När J. Hofer beslöt att ge den schweiziska åkomman en särskild medicinsk term hade trettioåriga kriget (1618–1648) nyligen tagit slut, och Europa försökte börja leva enligt principerna i Westfaliska freden. Denna gav impulsen till att modernisera armén. Inom medicinen måste en sjukdom ha en orsak. Om orsaken inte är tydlig söker man efter den, formulerar och prövar hypoteser. Den unge termskaparen försummade inte tillfället att formulera sin egen hypotes, som, återgiven med dåtidens termer, lät ungefär så här: ”I grunden en sjukdom i hjärnan av demoniskt ursprung, orsakad av de animala andarnas ständiga vibrationer i de fibrer i mellanhjärnan där avtrycken av fosterlandets idéer sitter fast.”¹⁷ Andra sökte enklare förklaringar. Läkaren J. J. Scheuchzer hävdade till exempel att när schweiziska legosoldater kanske steg ned från sina hemtrakter i högländerna till slätterna i de omgivande länder där de var tvungna att strida, strömmade blodet till huvudet på grund av förändringen i atmosfärstryck, vilket framkallade nostalgins symtom¹⁸. Ytterligare andra undvek inte helt originella förklaringar – det ständiga klingandet av koskällor skadar trumhinnorna och hjärnan...¹⁹

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förändrades definitionen av nostalgijos i grunden. När man inte fann någon tillförlitlig organisk orsak flyttade diagnosen över till psykiatrins område. Fram till mitten av 1900-talet beskrevs den med psykodynamiska traditioners termer som en omedveten strävan att återvända till moderns livmoder. Den betraktades som en immigrantpsykos. När 1980-talet närmade sig blev bedömningarna mer måttfulla; slutligen framträdde en tendens att hänföra nostalgi till en form av depression och likställa den med ”hemlängtan” (eng. homesickness), som upplevdes av fyra grupper människor: immigranter, förstaårsstudenter, soldater och sjömän²⁰. Under de senaste årtiondena

¹⁷ MEDICAL DISSERTATION ON NOSTALGIA BY JOHANNES HOFER, 1688 Translated by CAROLYN RISER ANSPACH. – Bulletin of the Institute of the History of Medicine 2(6), AUGUST, 1934, Published by: The Johns Hopkins University Press, 376–391.

¹⁸ Routledge Clay, Wildschut Tim, Sedikides Constantine, Juhl Jacob 2013: Nostalgia as a Resource for Psychological Health and Well-Being. – Social and Personality Psychology Compass 7/11, 808–818.

¹⁹ Ten pat.

²⁰ Sedikides Constantine, Wildschut Tim, Arndt Jamie, Routledge Clay 2006: Self and Affect: The Case of Nostalgia. – J. P. Forgas (Ed.), Affect in social thinking and behavior: Frontiers in social psychology, New York, NY: Psychology Press, 9.

Kalba ir likimai / Language and destiny

323

ALGIRDAS SAUDARGAS

allt vändes upp och ner. Nostalgi förvandlades från ett patologiskt tillstånd till ett effektivt medel för att lösa existentiella problem. Det finns mycket forskning om modern nostalgi. I mitten av 1900-talet urskilde psykologer tre komponenter i nostalgibegreppet. Den kognitiva komponenten betonar minnet av autobiografiskt innehåll. Nostalgiens affektiva komponent förstods som negativa känslor, ända till patologins gräns. Den konativa komponenten uttryckte en önskan att återvända hem. En sådan uppdelning i komponenter bestod, men deras innehåll förändrades och preciserades. För det första begränsar sig nostalgi inte till det autobiografiska minnet. Den moderna uppfattningen av minnet är en generaliserad mental simulering. Enklare uttryckt framkallas nostalgi inte bara av personligt upplevda minnen, utan också av berättelser skapade av fantasin, vilka kan förbindas inte bara med det förflutna utan även med föreställningar och drömmar om nuet eller framtiden. Denna aktivitet i vårt medvetande studeras i dag ingående vetenskapligt som mentala tidsresor (eng. MTT – mental time travel). Hur kan man här låta bli att minnas det sovjetiska skämtet om mannen som suckar: ”Jag vill tillbaka till Paris.” När han får frågan om han någonsin varit i Paris svarar han: ”Nej, men jag vill tillbaka dit...” Till och med en särskild term har skapats för sådan nostalgi – anemoia. På senare tid har forskare kommit fram till att de känslor som förknippas med nostalgi inte enbart är negativa. Det verkar som om läkarna för flera århundraden sedan bytte plats på orsak och verkan i sin diagnos. Det är inte nostalgin som framkallar negativa känslor, utan det negativa emotionella innehållet i berättelser skapade av minnen eller fantasin som framkallar nostalgi som en skyddsmekanism. Forskarna har kommit fram till att nostalgi inte bara kan framkallas av fantasin, utan också av andra faktorer: ensamhet, social isolering, en känsla av meningslöshet, leda eller helt enkelt kyla. Det innehåll som framkallar nostalgi är negativt, men nostalgin själv är en positiv upplevelse. Kort sagt – det är sorgligt att det är omöjligt att återfå ungdomstiden, men behagligt att minnas sin ungdom.

I natt sov han lugnt och glömde vedermödor och olyckor. Medan den strålande stjärnan som uppenbarar för jorden att morgonens dotter, den rosafingrade Eos, skall visa sig, steg upp, nådde det skeppsgenomskärande fartyget ön efter att ha besegrat vågorna.²¹

Slutligen har den tredje komponenten – önskan att återvända hem – inte alltid den bokstavliga betydelsen av en fysisk förflyttning i rummet från den nuvarande vistelseorten till hemmet. Detta är ordets första led – nostos. Denna känsla har varit känd sedan urminnes tider. Det mest välkända bibliska avsnittet är babyloniska fångenskapen, som den berömda slavkören ur Giuseppe Verdis opera ”Nabucco” påminner oss om. Forskarna kom emellertid fram till att nostalgiens väsen inte begränsar sig till den direkta

²¹ Homeras, Odisėja, XIII GIESMĖ (92–95), iš graikų kalbos vertė Antanas Dambrauskas, Vilnius: Vaga, 1979.

324

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Susitikimai sielos peizažuose bei vieno žodžio istorija

förflyttningen i rummet som man längtar efter. Ett paradoxalt förhållande som nämns i Platons dialog ”Gorgias” påmindes man om: önskan efter något mål försvinner inte när målet har uppnåtts. Man kom fram till att nostalgi är ett positivt tillstånd som stimulerar till handling. Den nostalgiska längtan är motiverande.

Psykologer har, liksom jurister och historiker, en terminologi som prövats av tiden. I dag kan de också använda experiment samt neuropsykologiska och neurofysiologiska forskningsmetoder. Det som intresserar oss är inte enskilda detaljer eller nyanser, utan ordets semantiska utveckling. Nostalgi var en artificiellt skapad ordform för att beteckna ett snävt medicinskt begrepp. Under tre århundraden förlorade den sin snäva medicinska betydelse och upptog ett helt knippe associationer som formade den moderna betydelsen av ordet i allmänspråket, uppfattad och använd på liknande sätt i många europeiska språk. Den nybildade medicinska termen träffade en bred mångfald av mänskliga känslor som saknade ett tydligt namn. Den nutida psykologin började inventera nostalgiens betydelsefält.

Den mångfald av känslor som psykologerna i dag avslöjar och kallar nostalgi hade utan tvekan sina uttryck i olika språk och kulturer. Det är karakteristiskt att den romantiska rörelsen i de östeuropeiska länderna väckte en önskan att framhäva särdragen hos de egna orden för nostalgi och deras betydelser. I sin bok Nostalgins framtid minns Harvardprofessorn Svetlana Boym, som kommer från Ryssland, intellektuella och poeter från olika länder som har skrivit om tjeckisk litost, rysk toska, polsk tęsknota och rumänsk dor^²². Här passar också vårt tauta. Vart och ett av dessa ord är på sitt sätt särskilt i sitt eget språk. Var och en tenderar att uppleva romantiska erfarenheter på sitt eget sätt, men själva romantiken är en känsla som är gemensam för alla människor. S. Boym minns också resonemangen av sin Harvardkollega, antikvetaren Gregory’io Nagy’io från Ungern, om nostos – nostalgiens första led. G. Nagy’is utgår från att ordet nostos härstammar från den indoeuropeiska roten nos, som betyder ’återvändande till ljus och liv’. Odysseus återvänder hem inte bara från Troja utan också från Hades^²³. Därför sover han ”och glömmer vedermödor och olyckor” när hans skepp når den hemkära ön Ithaka. Detta avsnitt framhäver också nostos trejde, mytologiska, nostos dimension, eftersom Odysseus återvänder i gryningen, när ”morgonens dotter, den rosafingrade Eos” visar sig. Alla dessa tre dimensioner – den fysiska irrfärden och hemresan, det psykiska uppvaknandet ur sömn och drömmar, ur det undermedvetnas villfarelser till medvetandets ljus, samt den mytologiska solens färd från morgon till kväll och från kväll till morgon – har överförts till nostalgiens betydelsefält.

^²² Boym Svetlana 2001: The Future of Nostalgia, Basic Books.

^²³ Ten pat.

Kalba ir likimai / Language and destiny

325

ALGIRDAS SAUDARGAS

Var hälsad, du som, medan stegen ekar, kommer för att möta från den kalla, mörka korridoren i det förflutna. Var hälsad, ensamhet, min moder.²⁴

Oskaras Milašius mötte 1900-talet med ett självmordsförsök. Som barn inkastad i Paris miljö lyckades han skaffa sig en utbildning och bli poet. Paris legendariska underjord har en stark dragningskraft. Detta är perioden för ”Fallandets dikter”, som ledde honom in i en återvändsgränd. Den unge poeten steg likt Odysseus ned i Hades mörker. Få återvänder, eftersom de smakar på glömskans vatten ur floden Lethe. Ödet ville att han skulle förbli vid liv. Levande, men ensam. I ensamheten nådde han botten år 1901; i ensamheten såg han i slutet av 1914 en vision där han upphöjdes på ett berg och fick syn på ”Minnets sol”. För poeten var detta perioden med ”De sju ensamheterna”.

Nästan samtidigt, ett år tidigare (i oktober 1913), hade Carl Gustav Jung starka visioner. ”[...] på väg med tåg till Schaffhausen såg Jung i vaket tillstånd en vision – Europa härjat av en förödande översvämning; två veckor senare, när han färdades samma väg, upprepades synen.”²⁵

”År 1925 berättade Jung: ’Jag kände att jag hade en hyperkompensatorisk psykos, och denna känsla lämnade mig inte förrän den första augusti 1914.’ Många år senare sade han till Mircea Eliade:

”Som psykiater blev jag orolig och undrade om jag kanske höll på att ’bli schizofren’, som vi brukade säga då. [...] Jag höll just på att förbereda en föreläsning om schizofreni, som jag skulle läsa vid en kongress i Aberdeen, och upprepade oupphörligen för mig själv: ’Jag kommer att tala om mig själv! Det är mycket möjligt att jag blir galen när jag läser upp denna rapport högt.’ Kongressen skulle äga rum i juli 1914 – just vid den tid då jag i tre drömmar såg mig själv färdas över Söderhavet. Den 31 juli fick jag, omedelbart efter min föreläsning, veta genom tidningarna att kriget hade brutit ut. Äntligen förstod jag. Och när jag nästa dag steg i land från fartyget i Holland fanns det ingen lyckligare människa än jag. Nu var jag säker på att jag inte hotades av någon schizofreni. Jag förstod att mina drömmar och visioner hade sitt ursprung i det kollektivt omedvetnas djup. Jag var tvungen att analysera och underbygga denna upptäckt. Det är just detta jag har försökt göra i fyrtio år.”

Då beslöt Jung att hans fantasi inte hade föreställt det som skulle hända honom, utan det som skulle drabba Europa. Med andra ord var det en föraning om en kollektiv händelse, som han senare kallade en ”stor” dröm.²⁶

Varför lugnade Jung sig beträffande sitt psykiska tillstånd? Fantasier i drömmar under sömnen är ett vanligt fenomen, men visioner som uppträder under dagen,

24 Milašius Oskaras 2012: Rudens daina. – Sutemų dainos, Vilnius, vertė Vaclovas Šiugždinis, 99.

25 Jung C. G. 2017: Raudonoji knyga, Liber Novus, Vilnius: Margi raštai, 34, 139.

26 Ibid., 44.

326

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Susitikimai sielos peizažuose bei vieno žodžio istorija

som kallas hallucinationer förekommer mycket mer sällan. Halucination – en medicinsk term som beskriver spontana föreställningar, inte nödvändigtvis visuella utan även sådana som berör andra sinnen. Det är ingen sjukdom, men kan vara ett symtom på en sjukdom. Föreställningarnas innehåll är mycket varierande, och för läkarna är det viktigare inte själva innehållet utan hallucinationernas karaktär. Det var just visionernas intensitet som skrämde Jung. När det stod klart att visionernas innehåll uttryckte en föraning om det krig som faktiskt hade brutit ut, blev han glad och lugnade sig. Visionernas karaktär förändrades inte av detta. Det var innehållet som lugnade honom, eftersom källan inte var hans eget undermedvetna. Men detta väckte ett vetenskapligt problem, som Jung tog itu med genom att själv framkalla visioner och analysera dem. Denna analys Den röda bokens form blev tillgänglig för alla först 2009. Detta empiriska material utgör grunden för alla Jungs teorier. Själva problemet förblir olöst än i dag: kan en enskild människas undermedvetna ha direkt tillgång till hela mänsklighetens eller enskilda folks kollektiva information, som Jung kallade det ”kollektiva undermedvetna”.

Oskaras Milašius var inte läkare, därför var hans reaktion på visionerna annorlunda. I grunden handlade han ändå på ett liknande sätt som Jung. Han började dechiffrera visionernas innehåll. Det gjorde han med sina egna metoder. Ars Magna och Slėpiniai – det är poesiverk. De har föga gemensamt med relativitetsteorierna inom fysiken. Einsteins relativitetsteori är utan den matematiska apparaten ingenting. Einsteins berömda tankeexperiment om resor genom rumtiden är utan förståelse av de matematiska formler som ligger bakom dem i bästa fall science fiction. Milašius dechiffrerade sina visioner under resten av sitt liv. Det var en djup tro och den katolska kyrkans praktik som räddade honom från vansinnet. Men han behövde ännu ett ankare. Odysseus tre resplaner återkommer i personliga upplevelser. Myten är det undermedvetnas språk. Utträdet ur depressionen till positiva upplevelser är den andra nostos-planen, som den moderna psykologin undersöker som ett spektrum av nostalgins innehåll. Men Milašius behövde återvända hem i den verkliga fysiska världen. Han valde Lietuva.

Algirdas Patackas talar om detta i sin berättelse. Om platsen, om sökandet efter ett metafysiskt fosterland: ”Att ha sin plats, något att stödja sig mot, varifrån man härstammar.”²⁷ A. Patackas levde i Lietuva, men sin personliga resa till Hades rike upplevde han i KGB:s källare, när han accepterade det ockuperade fosterlandets öde. Hans återvändande hem, hans nostos, skedde tillsammans med hans land – Sąjūdis och självständigheten.

Mottaget den 17 maj 2021.

ALGIRDAS SAUDARGAS

Lauryno Stuokos-Gucevičiaus g. 13–3, LT-01122 Vilnius, Lietuva [email protected]

²⁷ Se Algirdas Patackas intervju, s. 294.

Kalba ir likimai / Language and destiny

327