Acta Linguistica Lithuanica 2026, vol. 94, s. 1–19 Innehållslänk / Turinio nuoroda ISSN 2669-218X (online / elektroninis)

BALTISKT SKIKT I HYDRONYMIN FÖR DNIEPROFLODENS REGION

Baltiska språkens skikt i Dnieproflodens regions hydronymi

ALEXANDER I. ILIADI Statlig institutionen ”Sydukrainska nationella pedagogiska universitetet uppkallat efter K. D. Usjinskij” E-post: [email protected] ORCID ID: https://orcid.org/0000-0001-5078-8316 Forskningsområden: etymologi, komparativ-historisk lingvistik, allmän och typologisk lingvistik.

https://doi.org/10.35321/all94-05

ANNOTATION

Forskningen syftar till att identifiera det baltiska språkarvet i hydronymin för Dnieproregionen. Särskilt behandlas rekonstruktionen av det baltiska lexikala skiktet, vars existens inte står i motsats till de historiska och arkeologiska uppgifterna för de analyserade områdena. Forskningen har lett till rekonstruktionen av 50 lexem som antas ha ingått i de forna baltfolkens ordförråd. Denna slutsats underbyggs av etymologin hos de granskade vattennamnen, som förklaras med hjälp av de öst- och västbaltiska språkens ordförråd. Lexikal rekonstruktion är möjlig genom att vissa villkor i den etymologiska proceduren uppfylls: 1) att framhäva stadierna i förslaviseringen av den baltiska hydronymin och beskriva de fonetiska och morfologiska processer som åtföljde anpassningen; 2) att särskilja slavisk derivationell utvidgning som ett sätt att anpassa baltiska ord i en främmande språkmiljö; 3) att fastställa förhållandet mellan de rekonstruerade ”Dnieper”-baltismerna och det arkaiska ordförrådet i de öst- och västbaltiska språken. Uppfyllandet av dessa villkor resulterade i (a) urskiljandet av flera typer av paralleller som förbinder fornbaltiska hydronymer i Dnieperområdet med toponymin i de olika baltiska språken; (b) antagandet av möjlig protolitauisk tillhörighet för den talrikaste gruppen baltiska lexikala relikter.

NYCKELORD: etymologi, rekonstruktion, prototyp, reflex, de baltiska språken, hydronym, område.

ANOTACIJA

Forskningens syfte är att urskilja de baltiska språkens arv i Dnieproregionens hydronymi. I undersökningen ägnas särskild uppmärksamhet åt rekonstruktionen av det baltiska lexikala skiktet, vars existens överensstämmer med uppgifterna om de analyserade områdenas historia och arkeologi. Resultatet av forskningen är 50 rekonstruerade lexem, som antas vara förbundna med de fornbaltiska folkens ordförråd. Denna slutsats underbyggs av etymologin hos de granskade vattennamnen, förklarad med stöd av de öst- och västbaltiska språkens ordförråd. Rekonstruktionen av ordförrådet är möjlig om vissa villkor för den etymologiska proceduren uppfylls: 1) genom att framhäva stadierna i förslaviseringen av den baltiska hydronymin och beskriva de fonetiska och morfologiska processer som åtföljde anpassningen; 2) genom att särskilja språkliga avledningsformer som ett sätt att anpassa baltiska ord i en främmande språkmiljö; 3) genom att fastställa sambandet mellan de rekonstruerade baltismerna från Dnieperregionen och det arkaiska ordförrådet i de öst- och västbaltiska språken. Uppfyllandet av dessa villkor ledde till (a) urskiljandet av flera typer av paralleller som förbinder fornbaltiska hydronymer i Dnieperområdet med toponymin i olika baltiska språk; (b) antagandet att den talrikaste gruppen av baltiska lexikala relikter kan hänföras till de protolitauiska dialekternas arv.

VIKTIGA ORD: etymologi, rekonstruktion, prototyp, reflex, baltiska språk, hydronym, område.

Copyright © 2026 Alexander I. Iliadi. Utgiven av Litauiska språkets institut. Detta är en Open Access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-licensen, vilken tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion i vilket medium som helst, under förutsättning att originalförfattaren och källan anges. // Išleido Lietuvių kalbos institutas. Šis straipsnis yra atviros prieigos, platinamas pagal „Creative Commons“ priskyrimo licencijos sąlygas, leidžiančias neribotai naudoti, platinti ir atkurti turinį bet kokioje laikmenoje, nenurodant autoriaus ir šaltinio.

Mottaget: / Gauta: 2026–05–05. Accepterat: / Priimta: 2026–05–14.

1

1. INLEDNING: DET BALTISKA ARVET I DNIEPROREGIONENS HYDRONYMI

Baltfolken som bodde på Dnieperbäckenets territorium under andra hälften av det första årtusendet f.Kr. (Vitkūnas, Zabiela 2017: 34–36, med litteraturhänvisningar) lämnade här inte bara materiella spår i form av många arkeologiska objekt, utan också ett språkligt substrat i den lokala geografiska nomenklaturen. Den mest betydande erfarenheten av att studera detta problem presenteras i akademikerna Vladimir N. Toporovs och Oleg N. Trubačevs undersökningar (Toporov, Trubačev 1962) samt i arbetena av Anatolij P. Nepokupnyj (1981) och Irina M. Železniak (1987). Sedan deras publikationer har emellertid nya källor blivit tillgängliga för att komplettera den befintliga listan över baltiska lexem i Dnieperflodens regions toponymi. Tyvärr har detta material ännu inte bedömts korrekt som belägg för de baltiska språkens förskriftliga historia. Orsaken är att det komplexa problemet med slavisk–baltiska språkkontakter i Dnieperbäckenet och rekonstruktionen av de fornbaltiska dialekternas ordförråd i detta område utifrån toponymiska data länge har förblivit i utkanten av den indoeuropeiska komparativ-historiska lingvistiken, vilket har lett till dess eftersläpning i utvecklingen (till skillnad från exempelvis det aktiva sökandet efter den fornbaltiska hydronymin i Rysslands nordvästra del). Det är betydelsefullt att problemet med baltisk-slavisk språkinteraktion i Dnieper-, Don-, Oka- och Wisłabäckenena m.fl. helt förbigås med tystnad i ett av de nyare större arbetena om de östbaltiska språkens historia utifrån deras kontakter (Jakob 2024), trots att ett liknande tillvägagångssätt för att studera prussisk-tyska språkförhållanden och fornprussisk toponymi som källa till rekonstruktionen av lexem som gått förlorade i det appellativa ordförrådet länge har praktiserats inom baltisk språkvetenskap (Toporov 1975; 1979; 1980; 1984; 1990; Blažienė 2023). Med detta i åtanke förefaller varje forskning som inriktas på att fylla luckorna i studiet av det baltiska skiktet i Dnieperflodens regions hydronymi vara relevant.

2. SYFTE OCH MÅL

Den föreslagna studiens syfte är att urskilja det baltiska arvet i hydronymin hos några av Dniepers bifloder, nämligen floderna Desna, Pripjat, Psel och Teterev, vars lopp delvis markerar gränserna för områden med baltisk arkeologisk kultur. Förutsättningarna för detta är: 1) hydronymerna i Övre och delvis Mellersta Dnieperregionen, vars genesis redan har fastställts i våra föregångares arbeten; 2) en stor grupp geografiska namn som tidigare inte hade införlivats i vetenskapligt bruk (de saknas exempelvis i I. M. Železniaks specialstudie (1987)); de har ingen slavisk etymologi, men uppvisar stor likhet med de baltiska språkens appellativa ordförråd och toponymi.

Det angivna syftet uppnås genom att lösa flera uppgifter: – Etymologisk analys av hydronymerna i Dnieperflodens område, vilka utifrån ett antal formella kännetecken preliminärt kan genetiskt korreleras med baltiskt ordförråd; – Rekonstruktion av de fornbaltiska lexem som bevarats i den slaviska hydronymin; – Fastställande av de fonetiska och morfologiska regelbundenheter som vid olika tidpunkter åtföljde förslaviseringen av den baltiska hydronymin; – Fastställande av de rekonstruerade lexemens plats i de baltiska språkens arkaiska dialektala ordförråd.

Vi föreslår ett antal etymologier som tillför nya data om de språkliga spår som fornbaltfolken lämnat efter sig till den baltiska historiska lingvistikens vetenskapliga bruk, i Dnieperområdets toponymi. Det handlar om rekonstruktionen av de lexikala relikterna i språket hos den baltiska befolkning som levde vid floderna Desna, Pripjat, Psel och Teterev samt deras bifloder (se den nödvändiga litteraturen om baltiska arkeologiska spår i dessa floders bäcken i: Toporov, Trubačev 1962; Železniak 1987: 93, 107–109). Följaktligen är studiens objekt ett antal vattennamn, lokaliserade i de nämnda flodernas bäcken.

2

Det baltiska ursprunget fastställs för: a) Dniepers hydronymer som inte har uppmärksammats inom den komparativ-historiska slaviska och baltiska lingvistiken; b) lexem som tidigare har förklarats utifrån data från andra språk.

3. MATERIAL OCH FORSKNINGSMETODIK

I dag har vi en tämligen omfattande lista över baltiska lexem i Dnieperregionens toponymi; enligt vår mening kan den emellertid utvidgas betydligt genom nya data. Forskningsunderlaget utgörs av toponymer, förmodligen av baltiskt ursprung, hämtade från historiska dokument (geografiska beskrivningar), material från dialektologiska och onomastiska expeditioner (OA) samt källor till det slaviska och baltiska språkens onomastiska ordförråd. Dessa toponymer ligger i sina fonomorfologiska egenskaper nära, eller är etymologiskt identiska med, baltiskt onomastiskt och appellativt ordförråd. Med andra ord förklaras de uteslutande på grundval av baltiskt språkmaterial, som kännetecknas av en särskild form hos rötter och affix.

Några metodologiska förutsättningar för etymologin och rekonstruktionen av baltiska prototyper. Enligt V. N. Toporov och O. N. Trubačev ”<...> finns det ett antal indikatorer som [genetiskt] i lika hög grad kan vara både baltiska och slaviska. I detta fall är det endast en specifik analys, som omfattar såväl rotdelen som själva namnbildningsprincipen, som hjälper till att identifiera denna hydronyms gamla källa” (Toporov, Trubačev 1962: 159). Denna slutsats är relevant för den föreslagna studien. I detta sammanhang beaktas inte hydronymer med gemensamma ”baltisk-slaviska” rötter och formanter i studien, med hänsyn till svårigheten att fastställa deras baltiska tillhörighet. Däremot beaktar vi sammansättningar med en uppsättning komponenter (stammar) som är typiska för baltisk hydronymi, liksom suffixderivat från rötter som är belagda i baltiskan men inte återfinns i de slaviska språken. ”Typiskheten” och ”beläggningen” bekräftas genom jämförelse med baltiskt ordförråd.

3.1. Baltisk etymologi fastställs för:

– Sammansatta hydronymer och suffixala hydronymer som har fullständiga lexem som motsvarigheter i minst ett av de baltiska språken; – Sammansatta hydronymer som inte har fullständiga lexem som motsvarigheter i det baltiska ordförrådet, men vars analoger återfinns separat för varje del av den rekonstruerade hydronymiska sammansättningen; – Suffixala hydronymer som inte har lexikala identiteter i det baltiska ordförrådet, men där motsvarigheter finns med varierande avledningsmorfologi.

Det baltiska ursprunget är således sannolikt hos de namn vars etymologiska sammansättning uteslutande belyses genom hänvisning till baltiskt språkmaterial. Varje fall av genetisk överensstämmelse mellan det rekonstruerade baltiska lexemet och de historiskt belagda toponymerna och appellativa lexemen i de baltiska språken verifieras med den komparativ-historiska lingvistikens metoder.

De metoder som används i den föreslagna studien är följande: etymologisk och komparativ-historisk metod (i synnerhet är följande tekniker relevanta för att fastställa de jämförda formernas genetiska identitet, bestämma den relativa kronologin hos språkliga fenomen och rekonstruera prototyper).

3.2. Kronologiska aspekter av rekonstruktionen av baltisk hydronymi i Dnieperområdet. Slavernas bekantskap med baltisk hydronymi var inte en engångshändelse, vilket förklarar variationen i återgivningen av baltiska ljud och fonemgrupper under förslaviseringen av vattennamnen.

3

3.2.1. Fallen av tidig slavisering representeras av former med följande utveckling. 3.2.1.1. Vokalism Balt. *a > Slav. *o: *Rasapē > Pocona; Balt. *ā > Slav. *a: *Mānas > Ман; Balt. *e > Slav. *ē: *Up[a]leiā > Воплея; Balt. *u > Slav. *ъ (> [ø]): *Gur-ap- > *Гъранъ > Гран; *Irupē > *Иръпa > Ирпа. En liknande situation observeras i suffixen, jfr. avledningar med *-uцā. Balt. anlaut *uwas återgavs som *vъi det gammalslaviska språket: vokalen *ъkunde inte stå i början av ordet, därför uppträdde v-protes före *ъ, jfr. *Up[a]leiā > *Vъpleja > Воплея; Balt. *ū > Slav. *y: *Krūmas > Крымъ; *Mūkā > Мъка; Balt. *i > Slav. *ъ (> [e], [ø] beroende på positionen): *Girdis > *Жьрдь > Жердь; *Pikils- > *Пычьлсь > *Пчелсь osv. Situationen är likartad i suffixen, där *ъ < *i förlorades i svag position, jfr. exempel med -ir-, -in-. Initialt Balt. *i fick j-protes i slaviskt tal på grund av omöjligheten av initialt *ъ- < *ihär, jfr. *Irupē > *Иръпa > Ирпа; Balt. *ī > Slav. *i: *Aldažīg- > Ладожига; *ūir̨ia-uadųā > Виреві̨ва; Balt. *au > Slav. *u: *Aušūčā > Ушва; Balt. *ei̯ > Slav. *ī: *Eisrau̯ā > Истрoвка; *Leiž-ertas > Лизер(ъ)т; *uei̯sadau- > Вı̨содова; Balt. *ei̯ > *ē > Slav. *ě: *Sę́tinas or *Sę́tinā > Сѣтное. Det handlar om slavifiering av fonetiskt utvecklade former, där den protobaltiska diftongen *ei̯ redan hade övergått i ett trångt *ē. På detta sätt utvecklades denna diftong i östbaltiskt tal, där *ē sedan omvandlades till diftongen ie, jfr. en liknande senare utveckling ē > ie i den samogitiska dialekten (Zinkevičius 1980: 77). Samma drag är belagt i baltiska lånord i ryska dialekter (Anikin 2005); Balt. *an > Slav. *o (> [u]): *Palangā > *Paloga > Палуга; Balt. *in > Slav. *ę (> [’a]): *Išminč- > Смячь-рѣчка (= *Смачь). 3.2.1.2. Konsonantism och kluster Balt. *k, *g före *e, *ē, *i > Slav. *č, *ž: *Neu̯ker- > Невечера; *Kibir- > Чибра; *Pikils- > *Пычьлсь; *uers-akis > Вересочь; *Degē > Дежа; *Gēruē > Жерева; *Girdis > Жердь; Balt. *š > Slav. *š: *Šarau̯ or *Šerau̯ > Шарова; Balt. *ž > Slav. *z: *Leižertas > Лизерт; Balt. *u > Slav. *v: *Uar-apē > Воропа; Balt. *šu > Slav. *sv: *Šueta- > Свѣто-; Balt. *ia > Slav. *e: *ūiria-uadųā > Виреві̨ва. 3.2.1.3. Gruppfonem Balt. TarT > Slav. ToroT: *Dargalis > Дороголь; *Nemalųā > Немолова; Balt. TerT > Slav. TereT: *uers-akis > Вересочь; *Gēruē > Жерева; Balt. *ald- > Slav. *lad-: *Aldažīg- > Ладожига; *Aldīn- > Ладинка;

3.2.2. Exempel på sen förslavisering. Vissa dniepriska hydronymer har former som fonetiskt ligger nära sin fornbaltiska prototyp (med *a, *u, *i, *art, TerT). Dessa vattennamn förslaviserades under en senare epok, när motsvarande fonetiska processer (se ovan) hade avslutats i de slaviska språken. Jfr: Balt. *a > Slav. a: *Šueta-balinor *Šueta-ualinē > Свѣтовальное; Balt. *u > Slav. u: *Dulupē > Дулюпа. Detsamma gäller suffixen –ut–/–uč–, –uti–, jfr *Rad-utiā or *Rad-utis > Радутa etc.; Balt. *i > Slav. i: *Žižmā > Сизма (vid tidig förslavisering skulle *Съзма > *Сезма ha förväntats med vokalisering av ъ > e); Balt. *art- > Slav. art-: *Arta-paltis > Артополот;

4

Balt. TerT > Slav. TerT: *uerden- > Вѣрдин;

Balt. TarT > Slav. TarT: *Žardenā > Жарденя (vid tidig anpassning skulle *Жереденя eller annars *Зороденя ha förväntats med hänsyn till den fullständiga etymologiska identiteten hos östbalt. *žardas: Slav. *žordъ, jfr: Derksen 2015: 513);

Balt. *ž, *š > Slav. z, s: *Leižertas > Лизерт; *Išminč- > Смячь-рѣчка; *Ušnā > Юсенка.

Detta omfattar också former med förskjutningen ”fräsande konsonant → visslande konsonant” och den fortsatta dissimilationen med avseende på tonande/tonlöshet (*Žižmā > Сизма), samt former där resultaten av den första palataliseringen av velara konsonanter saknas, jfr *Kent-ulis > Kemūль. I detta sista exempel orsakas återgivningen av *ū som slav. *у [ы] i stället för det förväntade y [u] (liksom *Kemulь) vid sen förslavisering av påverkan från den strukturella analogin i slavisk toponymi med utgången –ыль, som är brett representerad i Dnieperflodens bäcken, jfr Войтыль (SHU 1979: 549), Горбыль, Бадиль (Chernigovregionen), Кордиль, Бургиль (Sumyregionen) etc. (OA).

Den fonetiska anpassningen av baltisk toponymi i slaviskt tal åtföljdes av ytterligare några processer.

Aferes (*a-, *i-), jfr: *Alarnā > Ларна; *Išminč- > Смячь-рѣчка.

Protes: (j-) *Enāuā > Енава; *Ušnā > *Юсна.

Epentes: *Eisrauā > Истровка. Ljudet [t] uppträdde i den slaviserade formen av hydronymen som ett positionsbetingat inskott, jfr: *osroṷъ > *ostroṷъ, срам > dial. страм, Стретение > dial. Стретение. Därefter ska vi ange exemplet med l-epentheticum i *Tarpiā > Торопля.

3.3. Morfologiska aspekter av rekonstruktionen av baltisk hydronymi i Dnieperområdet. Rekonstruktionen av varje baltiskt lexem som bevarats i hydronymin görs med hänsyn till faktorn av dess derivationella och grammatiska anpassning i det slaviska språket. Följaktligen kan vi i vissa fall återställa den baltiska namnformens ursprungliga form under följande villkor:

a) när slavisk derivationell ”skiktning” avskiljs från hydronymen, exempelvis suffixet -k- (Истрос-ка, Ладин-ка, Рон-ка, Юсен-ка), -ецу- (Могун-ецу);

b) när hänsyn tas till resultaten av omtolkningen av det baltiska lexemets morfologi i enlighet med slavisk avledningsmorfemik, jfr Balt. suff. subst. -in-, -n- > Slav. suff. adj. -ьn-; Balt. -иуа > Slav. -ьva, -ьva (efter fräsande konsonant); -auā, -āuā > -ova, -ava, -ūlis > -ylь (-ыль), -mā > -(b)ma. Det är svårt att differentiera mellan dniepriska hydronymer med formanten –auā och –āuā, eftersom de i slaviskt bruk båda införlivades i kategorin geografiska namn med –ava såväl som –ova genom analogiprocessen. Därav den villkorliga karaktären hos rekonstruktionen av suffixdelen i vissa baltiska substratlexem. I vissa fall åtföljdes förslaviseringen av baltiska hydronymer av att singularformen uppfattades som plural, jfr sing. *[A]uslā > plur. Вѹсла, -сел.

Här är det värt att erinra om V. N. Toporovs och O. N. Trubačjovs överväganden i den ovan citerade undersökningen: ”Generellt måste man vid sökandet efter spår av baltiska hydronymer ta hänsyn till att de i slavisk form kan vara förklädda till oigenkännlighet. Denna sekundära form ingår i sin tur i en serie yttre näraliggande slaviska namn och skapar en hel kedja av övergångsformer av hybrid karaktär, beträffande vilka det är svårt att säga var baltiskan slutar och den slaviska formen börjar” (Toporov, Trubačёv 1962: 159). Denna tes illustreras väl av materialet nedan, jfr exempelvis omvandlingen av Balt. *uel-i–ual– till Вуливало, Веливела, Веливала, Вуливело, Вуливала, Валивала; *uida-lakis till Выдолочь, Видоличь, Видолочь, Witolсiz.

Den morfologiska anpassningen av baltiskt ordförråd i slaviskt bruk genomfördes genom att baltiska grammatiska markörer ersattes med deras genetiska analoger. De faktorer som bestämmer denna process är:

5

1) Modersmålstalarnas intuitiva förståelse av släktskapet mellan de båda kontaktspråken, nämligen: ungefär samma oppositionsprincip för maskulint och feminint genus (Balt. -as mask. MOT -ā fem. = Slav. -ъ mask. MOT -a fem.), genetiskt samband mellan formantsystemen i de båda språken;

2) Villkoren för baltisk-slavisk tvåspråkighet under en viss epok (sådan antas ha förelegat i Övre Dnieperområdet; Toporov, Trubačëv 1962: 161, 162).

Nedan ges exempel på fonetiska och morfologiska substitutioner i baltiska hydronymer:

ā-stammar (jfr protolitauiska N. sg. *-ā; Zinkevičius 1980: 189): *Eisr-auā > Истрoвка; Šar-auā or *Šer-auā > Шāрова; *Ušna > Осенка;

jā-stammar (baltiska jā-stammar, mjuk typ av ā-stammar; Endzelīns 1971: 141): *Tarpijā – Торонля. Hit hör också typen med *-ē (baltiska (i)ē-stammar; ibid.: 146), jfr lit. stēms med -ē):

*Ras-apē > Росона; *uar-apē > Ворона med västbalt. *apiā, jfr. fornpr. ape; *Dul-upē > Дулона; *Ir-upē > Ирпа (*Ирьпа) med östbalt. *upē; *Degē > Дежа.

Markören -ē ersattes, eftersom den var omöjlig i den slaviska femininas nominativ, av -a.

Det finns mer komplexa fall där slav. böjning -a kunde ersätta såväl balt. *-iā som -is, jfr: Велькуча = *uilkutiā (då är -цis naturligt från tj) eller *uilkutis (med en sen utjämning genom analogi med toponymers utgång -ча, jfr Вербча, Славча); Радұма = *Rad-utiā eller *Rad-utis. Antagandet av båda formerna beror på förekomsten av flera varianter av denna formant i de baltiska språken.

(i)ō-stammar (Balt. N. sg. *-a-s): *Krūmas > Крымъ; *Leiž-ertas (~ Lith. er̃tas) > Лизертъ; *Ragas > Рогъ; *Mānas > Ман;

ī-stammar (baltiska ī-stammar): *Arta-paltis (~ Lith. Páltis) > Армополоть; *Kem-ūlis > Кемиль; *uers-akis > Вересочь; *uida-lakis > Видолочь.

Den grammatiska markören hos derivat med suff. -(i)nis kan inte fastställas på grund av att dessa namn uppfattades som adjektiv, vars grammatiska genus i de slaviska språken varierade beroende på överensstämmelsen med den ena eller andra topografiska termen. Jfr Сѣтное (sjön), bakom vilket står *Sēt-inas eller *Sēt-inā.

4. BALTISKA LEKSIKALA RELIKTER I DNIEPERFLODENS REGIONS HYDRONYMI

4.1. Desnas bäcken

*Al-arnā

Ларна: ”S. Lotoki vid ån Ларнѣ (biflod till Палужи)”, början av 1700-talet (Lazarevskij 1888: 366). Hydronymen bevarar balt. *Al-arnā ”rinnande arnâ”, förvrängt i slaviskt verbbruk (aferes). Beträffande ordets sammansättning jfr: lit. Alÿs – sjön, Al-upē, Al-upē, Alī-trakas, lett. Ala – floderna ~ lit. alėti ’flyta’, ’sippra’, ’droppa’ (Vanagas 1981: 38) & lett. Ārni, Ārnis, lit. (derivat) Arnėnų km., fornpruss. Arnow, 1322 < {*arn-}, thrak. Ἄρνη, Καλα-σαρα – toponymer (Toporov 1975: 104). Komponenten *arn- hör uppenbarligen till typen ”fornindoeuropeiska” vattennamn och är en PIE-avledning med suff. -n från roten *er-/*or- ’sätta i rörelse, uppväcka’ (se: Krahe 1964: 45–46: Arn-). Semantiken hos rekonstruerade *arnis är ’strömmande vatten’ (Woudhuizen 2020: 49, med hänvisning till Jürgen Udolph).

*Alda-žīg- (?)

Ладожига, 1786 – floden i Tjernigovs guvernement (Šafonskij 1851: 215) = *Alda-žīg- (?), jfr lit. Aldikis, Aldos ~ thrak. Alda, dak. alda ’fuktig plats, träsk’ & Žygis (Vanagas 1981: 38, 402).

*Ald-in-

Ладинка: ”S. Ладинка, vid floden Ладинкѣ”, 1765 (Tjernigovs regemente; Lazarevskij 1866: 38) = *Ald-in- ~ lett. Āldiņi – hydronym ~ lit. Aldonà (Toporov 1979: 24: *eld-).

6

*Arta-paltis

Армоноло́м – namn på flera floder: vänstra bifloden till Mnoga, högra bifloden till Lysogor, vänstra bifloden till Sula, vänstra bifloden till Dnieper (Армоноломъ, 1785, 1852; SHU 1979: 24, Армоноломъ, 1786; Šafonskij 1851: 525, 580–581); vänstra bifloden till Sula och Dnieper (Армоноломъ, XVI, Арманоломъ, 1769 etc. (SHU 1979: 24).

Den moderna vetenskapen har två etymologier för hydronymen. Nu behöver båda revideras, främst fonetiskt.

1. Den iranska versionen, som författarna till studierna av Dniepers hydronymi okritiskt ansluter sig till. Det handlar här om det ursprungliga *Арманород = Iran. *Arta-pord ~ alan. αρδό ‘Gud’ och osset. ford ‘stor flod’ (Stržyk 1963: 83–84). Denna etymologi förklarar dock inte orsakerna till att initialen *art-, bevarades, vilken utsattes för metates *rot-/*rat- (jfr *orkyta > рокuma, ракуma) i slavisk talan. Dessutom är motivet bakom namnet ”Guds flod” tvivelaktigt.

2. Den slaviska etymologin innebär att hydronymen läses som *Vьrto-poltъ > *Вартополом > Артополом. Proto-Slav. *polt-, som är väl företrätt i slavisk toponymi, är genetiskt relaterat till PIE *pel- ‘vid, bred’ (Kazlova 2000: 167–169, 170). Varianten motiveras genom hänvisning till ett sannolikt bortfall av в-. För det första faller emellertid inte bara ljudet vbort i dialekterna, utan även koch х-, varför de ursprungliga prototyperna *Kъrto-poltъ och *Xъrto-poltъ i lika hög grad är möjliga. För det andra faller вendast bort före nästa labiala vokal, men inte före а. För det tredje har den östslaviska reflexen av Proto-Slav. *vьrt- (*vьrtěti) alltid e, men inte a som i *вартm- (det finns endast belarus. варцeць med ‘a < e). Ett försök att underbygga varianten *Vьrto genom hänvisning till pol. wart ‘vattenförekomst’ är inte övertygande, eftersom det polska ordet är reflexen av Proto-Slav. *vьrtъ med den normala utvecklingen *br > ar före det hårda t.

Vi föreslår att Армонолом behandlas som ett element av det baltiska skiktet i Dniepers toponymi, dvs. som balt. *Arta-paltis ”nära/bredvid liggande bäck”. Jfr lit. artùs ‘nära’, artì ‘nära, bredvid, intill’ & lett. palts, palte ‘pöl’, ‘regnflöde’, samt rekonstruerat lit. *paltis och hydronymen Páltis – namn på flod och sjö (Smoczyński 2019: 1178–1179). Se även (Derksen 2015: 61–62). Bevarandet av *art i slavisk användning utan den här förväntade metatesen av balt. *art- > Slav. *ort- > *rotor *rat kan förklaras genom den senare slaviskiseringen av den baltiska hydronymen, som ägde rum under den period då denna fonetiska process hade fullbordats i de slaviska språken. Pleofonin i den andra komponenten uppstod inte fonetiskt, eftersom hydronymen, med bevarandet av *art, slaviskiserades senare, utan genom analogi med slaviska ortnamn med stammen Полом-.

Tidigare har den baltiska etymologin lagts fram i allmänna ordalag av Alexander I. Iliadi (2025: 3).

*Auš-u̯u̯ā

Ушва́, -и́ (Ушва, XIX) – floden, en biflod till Sejm, vänsterbiflod till Desna, vänsterbiflod till Dnieper (SHU 1979: 582) < *Ушва = *Auš-u̯u̯ā – en avledning med formanten -u̯u̯ā från *[a]ušē (se nedan).

*Darg-alis

Дороголь – sjön: «висше на устье чрезъ Десну реку <...> да по озеро Дороголь» (GS 1901: 256) = balt. *Darg-alis, jfr med variant-suffixering *Darg-el- > Lith. Dárgelė – hydronym ~ dargùs ‘ovädersam’, ‘motbjudande, dålig’ (Vanagas 1981: 80), dargà ‘regnväder’, dial. ‘rötning’ (Derksen 2015: 115–116). Toponymisering av appellativen med suff. -el-, -al- (lit. -elis (-ė), -alis); en av betydelserna hos båda suffixen i de baltiska språken är ‘bärare av egenskap, attribut’ (Ambrazas 2000: 176–177). Flodnamn med -alė, -alis utgör en av de talrikaste kategorierna i litauisk hydronymi, se: (Vanagas 1981: 80).

7

*Dul-upē

Дулюпа — floden: «Д. Ильбовь, на р. Дулюпѣ» (Lazarevskij 1866: 422, 428) = *Dul-upē. Jfr lit. Dùlpis < *Dul-upis, Dul-upỹs ~ lit. dùlas, lett. duls ‘grå, ljusgrå, gulaktig’ (Vanagas 1981: 96), samt dūliava (ibid.: 95). Den andra delen innehåller östbalt. (lit., lett.) *upē < *up-ijā ‘flod’, ‘flöde, bäck’ ← ‘flodmynning’ (Smoczyński 2019: 1982).

*Eisr-auā

Истровка: «Х. Истровка, на р. Истровкѣ» (Lazarevskij 1866: 420), Istrauka, Īčmpīraka – floden, vänsterbiflod till Snov, högerbiflod till Desna, vänsterbiflod till Dnieper (SHU 1979: 224) = proto-lit. *Eisr-auā, jfr lit. Eìstrauva ~ Eìsra (Vanagas 1970: 102: Éisr-aua; Vanagas 1981: 132). Formanten -auā (< -ou-ā; Zinkəvičius 1987: 14; Ambrazas 2000: 50) urskiljs i många baltiska hydronymer, varav en del är gamla avledningar (Vanagas 1970: 101).

*Girdis, *Gird-eu- (?)

«до Жердеви къ Днепру <...>» – floden i Desnas avrinningsområde (Kievs härad i Kievs guvernement), variant Жердь, -u (SNMKG 2005: 45, 241), «до реки Жерди», Žerdž (SHU 1979: 195), Жёрдя (Žerdž, Жердь) – floden, högerbiflod till Zhirak, högerbiflod till Goryn, högerbiflod till Pripyat, högerbiflod till Dnieper, «с. Грибовая при впадении рч. Жерди въ р. Горынь», jfr Жердя – by i Chemerovetsky-distriktet i Chmelnytskyj-regionen (SHU 1979: 195) < *Žьrdь.

Det är möjligt att bevara det baltiska lexemet *girdis, *gird-eu-, jfr lit. Gìrdē – äng ~ gìrdyti ‘vattna’, girdupė ‘floden ur vilken man kan dricka’ (Vanagas 1981: 116), Girdỹs – lokalt namn, fornpr. Girdewithigen (*gird-eu-it-) (Toporov 1979: 243). Den alternativa rekonstruktionen av den baltiska prototypen beror på oklarheten i hydronymens utfall: huruvida -ev återspeglar det etymologiska balt. -ęu eller om det är en slavisk grammatisk omvandling av balt. *girdis enligt typen av ū-stammar (stammen i obliqua är -ьv- > -ов-, dial. -еб-)?

*Ir-upē

Ирпа: «С. Сачковичи при р. Ирпѣ» (Lazarevskij 1866: 692), Iрná – floden, högerbiflod till Snov, högerbiflod till Desna, vänsterbiflod till Dnieper (SHU 1979: 223). Det är möjligt att balt. *Ir-upē > *Ирпна > Ирпа slaviskiserades (liksom Рьжавець > Ukr. Иржавець, jfr «над рѣчкою Иржавцемъ», början av 1700-talet; Miakotin 1896: 36). Jfr hos Aleksandras Vanagas (1981: 131): lit. Ir-upė är sannolikt besläktat med lit. ìrti ‘falla, droppa’, ‘falla sönder, brytas ned’, ‘fördärvas’, ‘försvinna, gå förlorad’, ‘mosa sönder, blötlägga’. Jfr även avledningen lit. irtis ‘avgrund, bottenlös avgrund’, ‘malström’ (Smoczyński 2019: 566).

*Iš-minč-

Смячь-рѣчка, 1714 – floden, högerbiflod till Snov, högerbiflod till Desna (DDH 1993: 229), Смячь, Смяч (KRU 1957: 94, 99, 183) = *iš-minč-, jfr lit. Mìnčia – flodnamn med etymologiskt tvetydig stam (mink-, ment-?), se exempelvis A. Vanagas (1981: 216–217).

*Kib-ir-

Чибра (Чибра, 1729–1730) – floden (byn Khripovka i Gorodnjanskij-distriktet i Tjernigov-regionen; SHU 1979: 608). Denna hydronym återger balt. *Kib-ir- ~ Lith. kìbiras ‘en liten torr gren’ (om detta appellativ, se: Smoczyński 2019: 706). När det gäller motivationen, jfr Ветка, Бабина Ветка – Dniepers vänstra biflod (SHU 1979: 26) ~ ветка ‘gren’ som ‘plats där floden delar sig i armar’.

*Lat-auā

Лотава – floden (byn Sjabalinov i Koropskij-distriktet i Tjernigov-regionen; Лотава, 1765–1769) (SHU 1979: 327; i Toporov 1990: 125): ”kräver ytterligare forskning”) = *Lat-auā, jfr lit. Latavā ~ lat- *att flyta’ (Vanagas 1981: 182; Toporov 1990: 124, 125). Orsaken till att kort suffixalt *a bevarades i slavisk användning är att hydronymen inkluderades

8

i den strukturella typen av geografiska namn med -ava, jfr *Dǫbrava, *Lǫkava, *Morava etc.

*Leiǯ-ertas

Лизерт, 1977 – sjön (byn Velikij Schimel i Schorskij-distriktet i Tjernigov-regionen; OA), mer exakt Лизерт = balt. *Leiǯ-ertas. Beträffande sammansättningen, jfr: lit. Liežys – sjön ~ liežti ‘skölja bort (om floden, vattnet)’; lit. Ertėja – floden ~ lett. ērte ‘bred plats i sjön där det inte finns några närliggande öar’, lit. ėrtas ‘bred’, ‘vidsträckt’ (Vanagas 1981: 47, 190). Om ert:s ålder, se: (Fraenkel 1962: 15; Karulis 1992: 271; LIV 2001 [1998]: 404; Smoczyński 2019: 395). Avsaknaden av pleofoni i den andra delen är förbryllande (borde vara *Лизерем). En tidig konvergens med slaviskt geografiskt ordförråd och en etymologi med *rъt- är inte utesluten, jfr *rъtъ, *na-rъtъ ‘topp’, ‘bergstopp’ (ESSJ XXIII 21–22). Det vill säga Лизерт < *Лизерътъ?

*Mag-upē

*Mogyn (som en del av dimin. Могунeць, 1786 – sjön, förbunden med floden Desna i Tjernigovs viceguvernement; Šafonskij 1851: 216) = *Mag-upē, jfr lett. Maḡ-upe – hydronym ~ lett. maḡs ‘liten’ (Vanagas 1981: 201).

*Mānas

Ман (Man) – floden, högerbiflod till Moshnia, högerbiflod till Dnieper (SHU 1979: 351) = *Mānas, jfr lit. Món-a-balė, lett. Māṇ-upīte med stammen mon- < *mān- ~ lat. manō, -āre ‘flyta, rinna’ (Vanagas 1981: 219–220).

*Ne-u̯eker- (?)

Невечера, 1760 – trakt (vid floden Stary Sejm i Tjernigovs regemente; Lazarevskij 1866: 224) = *Ne-u̯eker- (?) ~ lit. Vėkė, Vėko kel̄nas ~ lett. vēcis ‘sådan plats där fiskare lämnar sin frukost’, lit. veǩerėti ‘plöja med ojämna fåror’, vėkeras ‘klump, plog’ (Vanagas 1981: 370).

*Ne-mald-u̯ā

Немолодва: «Д. Нижняя Злобинка при р. Немолодвѣ», «С. Дымово (куреня Дымовскаго) при рѣчкѣ Немолодвѣ», men också (två gånger) «<...> р. Немолодь» (Lazarevskij 1866: 596, 609, 615) = *Ne-mald-u̯ā, jfr lit. māldas ‘vass’ och hydronymen Māld-upis (Vanagas 1981: 202). Ū-stammarna, som denna hydronym identifierades med i slavisk användning, förlorar ofta sitt kännetecken, varav den andra varianten med bortfall av [в].

Om baltisk hydronymi med suff. -u̯ā, se: (Vanagas 1970: 211–214).

*Pal-angā

Палужа: «Д. Кибирщина при р. Палужи», «на рѣкѣ Полужѣ», «на рѣкѣ Палужѣ» (Lazarevskij 1866: 747, 761). Namnet motsvarar formellt den slaviska geografiska termen палуж, jfr vitryska dial. палуж ‘plats nära en äng’, ‘äng nära floden’, jfr även flodnamnet Палуж – biflod till Besed i Sozjs system ~ paluž ‘plats nära en äng’ (Jaškin 2005: 485). Det är dock inte uteslutet att denna hydronym ska behandlas som balt. *Palang-, jfr lit. Palangà – vattennamn jämte det suffixlösa lit. palà – hydronym ~ lett. palas, palas ‘sumpig sjöstrand’, pali ‘översvämning, lågvatten, vattenansamling; vatten som svämmar över sina stränder på våren eller hösten’ (Vanagas 1970: 91–92: Pal-angà; Vanagas 1981: 241). Om appellativa och toponymiska avledningar med detta suffix, se (Endzelīns 1971: 119; Ambrazas 2000: 149, 150, 151).

Balt. *Palangā kunde i slavisk verbalanvändning identifieras med avledningar med pref. *pa från *logъ, *lož- ‘äng’, dvs. som *Палжа och sedan – *Палжжа > Палужа. En annan uppfattning (utan närmare specifikation) presenteras i: (Toporov, Trubačev 1962: 202 och ovan).

*Pik-ils- (?)

Пчильсъ, 1786 – sjön som genom ett sund är förbunden med sjön Вырь (Šafonskij 1851: 216, 217). Det kan vara ett skrivfel i *Пчелсь = *Pik-ils- (jfr moderna Звіздул vid sidan av historiska Звиздець; SHU 1979: 210). Namnet är inte helt klart. Beträffande

9

roten, jfr lit. Pikeliškės – hydronym (Vanagas 1981: 257); suffixdelen kan rent formellt jämföras med lit. -ilsà i vattennamnet Ym-ilsà (Vanagas 1970: 141, 153, 426).

*Ragas

Розь: «С. Пьяный-Рогъ при рѣчкѣ Рогѣ», 1765 (Tjernigovs regementes område; Lazarevskij 1866: 615). Hydronymens etymologiska tvetydighet beror på flera lika möjliga tolkningar.

1. Som balt. *Ragas baserat på litauiska hydronymer Rãg-upis, Rãg-upys ~ rãgas ‘landsträcka som skjuter ut i havet, sjön eller skogen’, ‘föremål som är skarpt eller böjt’, ‘vinkel’ (Vanagas 1981: 271).

2. Som sarmatiskt ord *Raya < *raya ‘flöde, flod’ (jfr beträffande Volgafloden: Napoli’skich 2016: 43).

Vi kan inte utesluta ett samband med slav. *rogb, som etymologiskt är identiskt med balt. *ragas. I toponymisk användning betecknar detta ord dock uddar och näs, inte vattenområden som namn.

*Ranā (?)

Рона – vattenobjekt, jfr «С. Пятовскъ на п. Ронь» (Lazarevskij 1866: 438), jfr Ронка – floden, biflod till Psel, vänsterbiflod till Dnieper (Gadjach i Poltava-regionen), Ронка, 1782 (SHU 1979: 474) ~ lett. Ràņa-apluoks (Vanagas 1981: 280: ”Oklar”) < *Raniā.

*Ras-apē

Росона – den uttorkade floden Staras flodbädd (byn Krasnostav i Borznjanskij-distriktet i Tjernigov-regionen; OA) = *Ras-apē (< *ras-apiā): en sammansättning bildad av reflexerna av proto-balt. *ras-ā- ‘dagg’ & (väst-) *apiā (: fornpr. ape ‘bäck, liten å’). Bland baltiska hydronymer med stammen ras- vill vi särskilt framhålla lit. Rãs-upis, lett. Rasupi (Vanagas 1981: 272–273: till lit. rasà, rasóti), som återger den fullständiga lexemets etymologiska motsvarighet till Dniepernamnet *Ras-apē. Den andra delen i de skrivna formerna *up är den gamla fonetiska dubbelgångaren till *ap-.

*Šėt-inas eller *Šėt-inā

Сѣтное – sjön (nära byn Rizhki i det tidigare Nezhin-regementet; GS 1901: 73). Till balt. *Sie-t- > *Šėt-. Jfr lit. Sietas, Sieta – sjöarna i Trakai-distriktet. Det kan ha samband med fornpr. Seyte – floden, Seith – by ~ lett. siets ‘djup, malström, avgrund’, ‘djup plats i floden’, sietus ‘djup’ (*sie-tūs-) (Smoczyński 2019: 1512). Jfr (Toporov, Trubačev 1962: 238; Vanagas 1981: 298).

Balt. *Šėt-inas or *Šėt-inā uppfattades av slaverna som adjektivet med -вн- (slav. *ь = balt. *i kort) och morfologiserades därefter.

*Šar-au̯ā eller *Šer-au̯ā

Шарова [ˈШарова] – sjön (byn Nizy i Kremenchuk-distriktet i Poltava-regionen) (Hromko 2017: 253). Hydronymens fonetik tillåter en dualitet i rekonstruktionen av det bevarade baltiska ordet.

1. Balt. *Šar-au̯ā – avledningen med suff. -au̯- från stammen *šar som en apofonisk variant av *šer- (Smoczyński 2019: 1751) ‘grå (borstets färg)’ ← ‘borst’ (jfr följande). Bevarandet av rotvokalen a (i stället för o < balt. *a) efter den sibilanta konsonanten i slaviskt uttal är helt naturligt.

2. Balt. *Šer-au̯ā ”grå källa, vattenkälla”. Beträffande sammansättningens delar, jfr lit. Šẽr-upis, Šẽrýnas ~ šerỹs ‘borst’, ‘mörkgrå, grå’, šerytė (bot.) ‘rävsvans’ och Ovā < *Āu-a ~ lett. avuots ‘källa, vattenkälla’ (Krahe 1964: 43; Vanagas 1981: 235, 328–329). Vokalismen o i den andra stavelsen i stället för det förväntade *ā > a är inte av fonetisk utan morfologisk natur: hydronymen identifierades med slaviska adjektiv på -ov-.

*Šueta-balin eller *Šueta-ualinē

Съвтовалное – sjön (nära byn Rizhki i det tidigare Nezhin-regementet) (GS 1901: 73). Jfr lit. Švẽtė, lett. Svēte ~ lit. nu-švẽsti, nu-švēto ‘börja lysa, tändas, flamma upp’, švìsti ‘dagas’, švỹtėti ‘glöda, lysa’ (Vanagas 1981: 338). Således, med hänsyn till

10

den innovativa apofonin (proto-balt. *šu̯eit-) švit- > švet- (enligt Smoczyński 2019: 1832), kan vi här anta senbalt. (proto-lit.?) *šu̯eta-balā, *šu̯eta-balas ‘ljus damm’, där den andra delen är ett baltiskt ord som lit. balà, lett. bala, balas, fornpr. balas ‘träsk’, ‘våt lågmark’, ‘pöl’, ‘våt sumpig jord’, ‘damm’ etc. (Toporov 1975: 184; Smoczyński 2019: 110–111) med slavisk suffixutvidgning -ьn- (adjektivsuffix).

Å andra sidan är det balt. fulllexemet *šu̯eta-balin-, jfr beträffande den andra delen lett. balina ‘pöl’ (MEV: https://meo.tezaurs.lv/_/search/bali%C5%86a) och litauiskt flodnamn Balìnis (Smoczyński 2019: 111), lika möjligt.

Återigen kan den andra komponenten -balnis också lätt förklaras som balt. *u̯alinē, jfr lit. Valìnė ~ Valà, Vál-upis (Vanagas 1981: 361).

*Uš-nā (?)

*Юсна (Юсенка, 1786 – sjön, som förenar sig med Desna i Tjernigovs viceguvernement; Šafonskij 1851: 212) = balt. *Uš-nā (?), jfr lit. Ušnà – hydronym ~ aušti ‘svalna, bli kylig’ (Vanagas 1981: 354). I slavisk talan tolkades substantivets utfall som adjektivet på -ьn-.

*uar-apē

Ворона – sjön i Desnaflodens avrinningsområde (marker som tillhör Maksakovskij-klostret), det tidigare Kiev-regementets territorium (Lazarevskij 1866: 208) = balt. *uar-apē ‘vattnet med fördämning’ (?), jfr lit. vãras ‘stänger för att hägna in’ ~ fornry. вope ‘stängsel, hägn’ (Smoczyński 2019: 2032), fornpr. ape ‘flod’ = *apē (Mažiulis 1988: 86). Den europeiska hydronymin i olika områden bevarar gamla vattennamn – sammansättningar med PIE-stammarna *u̯er-/*u̯or-/*u̯r- ‘vatten’, ‘flod’, ‘regn’ och *ā̆p- ‘vatten’, ‘flod’ (Krahe 1964: 38–40, 42–43) utan tillförlitliga fulllexikala motsvarigheter i det indoeuropeiska appellativiska ordförrådet. Detta får oss att betrakta balt. *uar-apē (PIE *u̯or-ap- ‘regnflöde’ → ‘damm’, ‘pöl’?) som ett element i den ”gamla indoeuropeiska” hydronymin.

*u̯ers-akis

Вересоч – floden, biflod till Oster, vänsterbiflod till Desna, vänsterbiflod till Dnieper; städerna Вересоч och Kladkovka i Kulikovskij-distriktet i Tjernigov-regionen; Вересочь, 1765–1769, Вересочь (SHU 1979: 98) ~ lit. Vers-akà – hydronym, som tidigare jämfördes med vattennamnet Vìrsia, och även med vir̃sti ‘falla, välta’, ‘hindra’, ‘störta’, ‘strömma snabbt, rinna ut, spruta, hälla’ etc. (Vanagas 1981: 374). Alltså *u̯ers-akis ”flöde från träsket/sjön” eller ”flöde med malström”? Jfr redan hos Toporov, Trubachev 1962: 179: ”Oklart. Kanske från balt. *Versakis.” Den andra komponenten är här identisk med lit. akìs ‘ishål’, ‘träsk, kärr’, ‘malström’, ‘liten sjö’ (LKŽe: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/akis?paieska=akis&i=238484c2-c471-48d8-a6d9-a0194dff975f).

*u̯ilk-utā eller *u̯ilk-ūtis

Велъкуча – floden, byn Guta-Studenetsʹkaja i Schorskij-distriktet i Tjernigov-regionen; Велъкуча, XIX (SHU 1979: 96) < *Вьлкуч-/*Вьлкут- = balt. *u̯ilk-ut-/*u̯ilk-uč-. Jfr lit. stammen vilkuč- (som en del av hydronymen Vilkùčpjaunis), avledd från vilk- (vìlkas ‘rovdjur i skogen, liknande en hund’) med suff. -ut-. Jfr även litauiska hydronymer med samma stam Vilkūtė, Vilkūtis (Vanagas 1981: 384). En möjlig fulllexikal motsvarighet till Dniepers Велъкуча är vattennamnet Волкота i Västra Dvinas avrinningsområde, som också förklaras genom hänvisning till lit. Vilkūtis etc. (Vasilyev 2021: 152).

*Žard-enā

Жардєня: «Д. Костыревъ, лугъ р. Сейма и рч. Жардєня» (Lazarevskij 1893: 301) = *Žard-enā med den multifunktionella formanten (se om denna: Ambrazas 2000: 43). Jfr lit. Žardėnas, lett. Zārdena, lit. Žard-upis, Žardà, lett. Žārdi ~ lit. žardìs ‘stängsel, inhägnad för tamkreatur’, lett. zārds ‘jordbruksredskap för att torka hö’ (Vanagas 1981: 398; Derksen 2015: 513).

11

* Žižmā

Сузма – den [uttorkade] floden, som rann genom den norra delen av byn Ok­tiabr’skoje i Koropskij-distriktet i Tjernigov-regionen (OA). Om uppteckningen är korrekt kan vi anta balt. *Žižmā på villkor att den skrivna formen är resultatet av en tvåstegsförändring i kedjan ”sibilant–sibilant” → ”sibilant–visslande” (*Жизма) → ”visslande–visslande” (*Зизма or Сузма) i slavisk talan. De närmaste parallellerna till Dniepers hydronym återfinns i östbaltisk onomastik, jfr lit. Žižmā, lett. Zizma – flodnamn, lett. Zizmas – träsk, förmodligen etymologiskt besläktat med lit. žižė ‘obehaglig, alltid arg person’ (Vanagas 1981: 405). Vad gäller systemet för vattennamnsbildning, jfr typologiskt likartat lit. Pikt-upis ~ pīktas, ry. Лютка ~ лютый = piktas (Vanagas 1981: 402), ukr. Лю́туша (SHU 1979: 333).

4.2. Pripyats avrinningsområde

*Deg̃ē

Дежа – floden, biflod till Styr, högerbiflod till Pripyat, högerbiflod till Dnieper (SHU 1979: 166) = balt. *Deg̃ē (< *degiā) ~ lit. Deg̃ē – namn på flod och äng, Dēg-upis – floden, dēgis ‘utbränt område’ (Vanagas 1970: 60; 1981: 83; Derksen 2015: 118; Smoczyński 2019: 285).

*Gur-ap–

Гран – floden, högerbiflod till Vilija, högerbiflod till Sluch, högerbiflod till Goryn, högerbiflod till Pripyat, högerbiflod till Dnieper (SHU 1979: 153). Om det härrör från det äldre *Грань, kan det vara ett bevarande av balt. *gur-ap-, jfr *gur-up i lit. Gur-upelis – floden ~ gūras ‘kulle’, ‘bergutsprång’, ‘bergstopp’ (Vanagas 1981: 127–128).

*Kem-ūlis

Кемúль – floden, högerbiflod till Zolnia, vänsterbiflod till Ubort, högerbiflod till Pripyat, högerbiflod till Dnieper (SHU 1979: 245) = *Kem-ūlis, jfr (med kort vokalism i suffixet) kur. Kemule, 1355–1362, avledd med balt. suffix -ul från stammen kem- (Kiparsky 1939: 381: ”detta kan endast vara lit. eller fornpr., eftersom lett. skulle förväntas ha *cem-”). Etymonet bekräftas av onomastiskt material hos Toporov (1980: 312).

*Tarp-iā

Торóпля – träsk (Торýпла) (Volyn; SMU 2004: 99) = balt. *Tarp-iā, jfr lit. Tárpija – flodnamn ~ tárpas ‘utrymmet mellan något’, ‘hål, spricka, avgrund’ (Vanagas 1970: 146: Tárp-ija; Vanagas 1981: 340). Avledningen med formanten -ijā från *tarpas. Bland avledningarna med detta suffix finns lexem med toponymisk semantik, jfr lit. plýnija ‘slätt’, ‘jämn yta’, ármenija ‘plöjd åker’ (Ambrazas 2000: 39). Även om geografiska appellativ med -ijā numera huvudsakligen är belagda i de samogitiska dialekterna (Ambrazas 2000: 51), är hydronymer med formanten -ijā ändå vitt spridda i de baltiska språken (Vanagas 1970: 145–148).

I den facklitterära forskningen finner vi slutsatsen att ord med -ijo/-ijā i de baltiska språken är innovationer (Ambrazas 2000: 40); närvaron av -ii i den baltiska substratto ponym in Dnieperområdet visar dock på en äldre period då denna avledningsmodell aktiverades.

Namnet förändrades fonetiskt i slavisk uttalspraxis; särskilt omvandlades den baltiska gruppofonen TarT (= proto-slav. TorT) till ToroT, och joteringen av labialen (pj) resulterade i l-epentetikum (pľ). Det baltiska formantet är den exakta etymologiska motsvarigheten till det slaviska -bj- (< PIE -ii-); därför förändrades vid slavifieringen resultatet av baltiska ord med -ii enligt den historiska fonetikens lagar i de slaviska språken, jfr ukr. боро́в’я och боро́вля ’tallskog’ < *borov-bja (OA).

12

*ueiš-a-dau-

Búcodoва (Высодова) – floden, vänster biflod till Svinobychka, höger biflod till Smilka, vänster biflod till Sluch, höger biflod till Goryn, höger biflod till Pripyat, höger biflod till Dnieper (SHU 1979: 104) = *ueiš-a-dau- ”rinnande dava”? Jfr lit. hydronymen Viešà ~ vieš- ’flyta, rinna’, etymologiskt besläktad med fornisl. veisa ’träsk’ (Vanagas 1981: 379), samt lit. stammen dov som del av hydronymen Dóvinė. Enligt A. Vanagas ”är det kanske ett mycket arkaiskt ortnamn, vars rot dov är förbunden med sanskr. dhāvatē ’springer, flyter’, <…> fornsa. dou ’dagg’” (ibid.: 89).

*uida-lakis

Відолочу, -і – floden, vänster biflod till Sluch, höger biflod till Goryn, höger biflod till Pripyat, höger biflod till Dnieper (Відолоч, Відолочив, Відолочь, Witolьcz) (SHU 1979: 101). Kompositumet *uida-lakis med en första del som etymologiskt hänger samman med lit. Vid-ùpė, Vid-ùpis – floderna ~ lit. vidùs ’den mellersta delen’ (Vanagas 1981: 376). Den andra delen representerar samma rot som i lit. lakmenà ’pöl’, ’djup gyttjig damm’, (med e-vokalism) lekmėnė ’kärr’, ’träsk’, lett. lekmenis ’sumpig äng’ < balt. *lak-/*lek- ~ fornht. lah(h)a ’pöl’, fornslav. локы, –ове ’fördjupning för vattenlagring’ (Vanagas 1981: 376). Det kan inte uteslutas att samma etymon företräds i gruppen av baltiska hydronymer vars stam tidigare definierades som oklar (Vanagas 1981: 178), jfr lett. Laka, Lith. Lakajā etc. – flodnamnen.

4.3. Psel-bäckenet

*Ab-auā

Обова, 1973 – ravin, höger biflod till Psel (OA) = *Ab-auā – en avledning av *ab- ’flod’, ’bäck’ (om detta etymon, se: Vanagas 1981: 35). Jfr dess exakta motsvarighet i lett. Abava (Endzelin 1934: 127: ”ashort!”).

*Up-[a]-leiā

Воплея, 1973 – vattenobjekt i Psel-bäckenet (Sumy-distriktet i Sumy-regionen) (OA) = *up-[a]-leiā ’flodens krök’ (?), jfr lett. upleja ’floddal’ (Mülenbachs 1929–1932: 301) av upe ’flod’, ’bäck’ & leja ’dal’, ’lågland’ (Mülenbachs 1925/1927: 447). Om den semantiska utvecklingen ’böjd’ → ’ojämn jordyta’, ’dal’ i de lettiska reflexerna av PIE *lei- ’böja, kröka’, se: (Karulis 1992: 512). Det initiala B:et i den skrivna formen är slavisk protes före *ъ från balt. kort *u-, dvs. samtida Воплея fortsätter det äldre *Vъpleja.

*uerd-en-

Вéрдин – floden, höger biflod till Grunia, höger biflod till Psel, vänster biflod till Dnieper (Poltava-regionen), Вердинь, 1782 (SHU 1979: 98) ~ lit. Verdėnė, Verdėnis, verdėnė, verdėnis ’källa, uppspringande vatten’ (Vanagas 1981: 362, 372).

*uiria-uaduuā

Виревідова – floden, vänster biflod till Dnieper (nedanför Psels mynning), Выревивова, XVI–XVII (SHU 1979: 103). Här kan man anta geografiska termer som ry. виревóд, вирговóд, men hydronymens utfall antyder förekomsten av ett formant som saknas i slaviska avledningar från *voda. I detta namn ser vi det förvrängda gammalbaltiska *uīr-ia-uad-uuā, jfr lit. vỹris ’bubblande, kokande vatten’, ’malström’ < proto-lit. *uīr-ia-s (Smočyński 2019: 2116) och Vaduvà, Vāduva, Vaduvà – potamonymer ~ vādē ’torr flodbädd som blir en flod efter kraftiga regn’ (Vanagas 1981: 357: Vadà; Smočyński 2019: 1999). Jfr lit. hydronymer med -ùvā: Kürtuva, Kurtuvà ~ Kurt-upis; Latuvā ~ Lāt-ežeris; Reguvà < Raguvà ~ Rāg-upis (Vanagas 1981: 175, 182, 275) etc.

13

4.4. Teterev-bäckenet

*[A]uslā

Вýсла, -сел (plur.) – källa (Kiev-regionen). Jfr trakt och ravin Вусла (ibid.) (SMU 2004: 235) = balt. *[A]uslā, jfr lit. Uslāja < *Usl-ēja, där roten usl är en möjlig apofonisk variant av ausl i lit. Aūslas – sjönamn och lett. aūsleja ’fisk av karpfamiljen’ (Vanagas 1981: 355). Det handlar om resultatet av att det baltiska namnets singularform omtolkats som plural i slaviskt bruk. Initialt B är slavisk protes, som ofta uppträder före y [u].

*[A]ušē

Уша – floden (Radomyslsky-distriktet i Kiev-regionen; SNMKG 2005: 91), Уша, -i – källa (Zhytomyr-regionen; SMU 2004: 185) = *[A]ušē, jfr lit. Ušņa, Ušāintē – flodnamn med stammen ušn som uppvisar n-utvidgning (n-determinativ) av roten uš- ~ lit. aūšti ’svalna, kylas av’ (Vanagas 1981: 354).

*Ēn-āuā

Енава, 1975 – ravin, vänster biflod till Teterev (OA) = balt. *Ēn-āuā ”Kall källa”, jfr lett. Enava (med ē-) (till ēna ’skugga?’) (Endzelin 1934: 128). Ett försök att förbinda detta namn med lett. ēna är sannolikt med hänsyn till namngivningsprincipen i gruppen av typologiskt likartade lit. hydronymer: Šešuvà, Šeš-upė, Šeševėlė etc. ~ šešėlis ’skugga’ med mer arkaisk semantik šeš- ’kall’ (Vanagas 1981: 329). Beträffande den andra delen, jfr *āuā ’källa, uppspringande vatten’ (se ovan).

*Gērūē

Жерева – floden, biflod till Teterev (SNMKG 2005: 98) = *Gērūē (< *gēru-iā) ~ Lith. Gērvė, Gērv-upis – floderna ~ gėrvė ’Grus grus, trana’ (Vanagas 1981: 114; Smoczyński 2006: 190).

*Krūmas

Крум (Крымъ) – floden, vänsterarm av Dnieper (SHU 1979: 288) = balt. *Krūmas ~ Lith. krūmas ’buske, snår’, ’ungskog med smala träd’, lett. krūms ’buske’, fornpr. *krūms (om appellativens ålder, se: Derksen 2015: 260; Smoczyński 2019: 805). Det är möjligt att det äldre namnet *Крымъ потокъ är en semikalque av ett baltiskt toponym av samma typ som lit. hydronymen Krūmo upėlis (Vanagas 1981: 168). Se även: Toporov 1984: 207–208. Tillämpat på vattennamngivningens område kunde *krūmas användas som namn på en förgrening, korsning eller plats där floden delar sig i armar. Beträffande vattennamngivningens typologi, jfr namnen på Lukavka-flodens bifloder i Don-bäckenet: Куст, Большой Куст, Двойновый Куст (Otin 2011: 146) ~ куст ’buske’.

*Mūka

Мъка – floden (Radomyslsky-distriktet i Kiev-guvernementet; SNMKG 2005: 96) = balt. *Mū́ka (*Mū́kē? < *mūk-iā) ~ lit. Mū́kė, mukùs ’sumpig, träskartad’, lett. muka ’segträsk’ (Vanagas 1970: 61; 1981: 221). Den formella likheten mellan detta namn och slaviska avledningar från *mǫknǫti, *mykati ’dra’, ’slita’, ’förskjuta’, ’dra’ är tillfällig på grund av svårigheten att använda dem inom vattennamngivningen.

*Pečiul-

Пчу́ля – sjön inom det tidigare Kiev-regementets territorium: «озеромъ, прозываемымъ Пчулею» (Lazarevskij 1866: 326, 327) < *Печуля? = *Pečiul- ~ lit. Pečiul-upis < Pečiulis (Vanagas 1981: 252).

*Rad-ut iā eller *Rad-utis

Радýма – helonym (Kiev-regionen; SMU 2004: 285) = *Rad-utiā or *Rad-utis (?), som på formella grunder kan inkluderas i klustret av östbaltiska hydronymer med etymologiskt oklar stam rad-, jfr lit. Radūtė, Radūtis, Radeikis, lett. Rad-grāvis etc., om vilka se: (Vanagas 1981: 270). Slavisk böjning -a bidrog till den grammatiska anpassningen av det baltiska namnet. Det kan inte uteslutas att ett baltiskt

14

lexem och en slavisk avledning från roten *rad-/*ord- ’glad’, ’glädjas’ sammanfaller i ett och samma toponym (toponymer med denna rot är spridda i det slaviska området).

*ųel-ī-ual-

Вулива́ло – floden, vänster biflod till Dnieper (Веливела, Веливала, Вуливело, Вуливала, Валивала) (SHU 1979: 124) = *ųel-ī-ual- ‘Döda Vala’, dvs. en komposition av *ųel- ~ lit. velẽ ’en döds själ’, Vel-upys – floden & *ual- ~ lit. Valų upelis, Valà – hydronymer. Beträffande strukturen, jfr lit. Nar-ý-balė (Vanagas 1981: 223, 361, 370).

5. DISKUSSION

Det är möjligt att urskilja gruppen av exklusiva fullständiga lexikala paralleller som förbinder det baltiska hydronymiska substratet i Dnieper-området med litauisk hydronymi. Följande exempel ger en allmän bild av detta fenomen.

5.1. Gammalbaltiska och litauiska motsvarigheter: *[A]uslā: Lith. Uslà; *Dargalis: Lith. Dárgėlė; *Degė: Lith. Degė; *Dul-upē: Lith. *Dul-upis, Dul-upȳs; *Eisrauă: Lith. Ēisrava; *Gērūė: Lith. Gērvė; *Gur-ap-: Lith. Gur-upelis; *Ir-upē: Lith. Ir-upė; *Kibir-: Lith. kibiras; *Lataųă: Lith. Latāva; *Palangă: Lith. Palangā; *Pečiul-: Lith. Pečiūlis; *Rad-utīa or *Rad-utis: Lith. Radūtė, Radūtis; *Tarp-īa: Lith. Tárpija; *Ušnà: Lith. Ušnà; *ųerd-en-: Lith. Verdėnė, Verdėnis; *ųers-akis: Lith. Vers-aką; *ųilk-utią or *ųilk-utis: Lith. Vilkūtė, Vilkūtis.

Denna grupp av lexem tillhörde kanske gammalbaltiska dialekter, villkorligt bestämda som proto-litauiska. Detta språk talades av det baltiska etnos som är förfader till de nutida litauerna, eller av ett etnos som språkligt stod dem mycket nära. Detta resultat överensstämmer med Anatolij P. Nepokupnys hypotes om bevarandet i Dniepers hydronymi av lexem som tillskrivs ”en relikt av den baltiska dialekten av östlitauisk eller, i vidare bemärkelse, aukštaitisk typ” (Nepokupnyi 1981: 76). Hans antagande bekräftas av den senaste studien av de separata litauisk-östslaviska parallellerna (Popova, Kopus, Morhun 2024).

5.2. Gammalbaltiska och lettiska motsvarigheter: *Abaud̄: Latv. Abava; *Aldin-: Latv. Āldiņi; *Ēn-āuā: Latv. Enāva; *Mag-upē: Latv. Maǧ-upē; *Ranā?: Latv. Rāņa-apluoks; *Up-[a]-leiā: Latv. upleja.

5.3. Gammalbaltiska och litauisk-lettiska motsvarigheter: *Mānas: Lith. Món-a-balė, Latv. Mān-upīte; *Mūkā: Lith. Mūkė, Latv. muka; *Ras-apē: Lith. Rās-upis, Latv. Rasupi; *Žard-enā: Lith. Žardėnas, Latv. Zārdena; *Krūmas: Lith. krūmas, Latv. krūms.

De hydrografiska termerna, som delar av rekonstruerade baltiska lexem, har nära etymologiska paralleller i den forntida indoeuropeiska toponymien på Balkan (i Thrakien, Dacia) och i Medelhavsområdet, jfr *Al-arnā: thrak. *Αλααι-βρια (= *Alaja; Duridanov 1969: 14) & Ἄρνη, Καλα-αρνα, och Arnon, Arne etc. – flodnamn (N Syrien/Levant; Woudhuizen 2020: 53); *Alda-žig-: thrak. Alda-, dak. alda; *Ald-in-: thrak. Ἄλδανες (Duridanov 1969: 15); *Pal-angā: thrak. Palae, dak. Παλα- (Duridanov 1969: 53); *Aba-aud̄: Abana – potamonym i Anatolien etc. (Woudhuizen 2020: 46–47: *h₂eb(h)-/*h₂ep- ’vatten’). Sådana paralleller är gamla gemensamma innovationer i de protobaltiska dialekterna och en grupp forntida indoeuropeiska språk, vars modersmålstalare bosatte sig på Balkan. Dessa lexikala enheter hade bildats under perioden innan talarna av protobaltiska anlände till sitt Dnieper-habitat.

6. SLUTSATS

6.1. De etymologier som föreslås i forskningen gör det med hög sannolikhet möjligt att tala om att en hel serie Dnieper-hydronymer tillhör ordförrådet i de relikta baltiska dialekter som talades av befolkningen längs floderna Desna, Pripyat, Psel och Teterev. En tillräcklig grund för denna slutsats är ett antal fonetiska och morfologiska särdrag, som sammantagna är utmärkande för det ursprungliga baltiska ordförrådet och repertoaren av

15

morfem. I detta avseende är de sammansatta toponymerna med baltiska lexem för flod och bäck som andra del mycket betecknande, jfr *Dul-upē, *Ir-upē, *Mag-upē, *Gur-ap-, *Ras-apē, *uar-apē. Detsamma gäller namn med andra hydrografiska termer som första eller andra komponent, jfr *Al-arnā, *Šueta-balinor *Šueta-ualinē, *u̯ers-akis, *ueis-a-dauetc. Förutom rent strukturella särdrag skiljer sig dessa sammansättningar från slaviska hydronymer genom namngivningsmodellen, jfr ”Rinnande arna”, ”Ljus pöl”, ”Bäck från träsket/sjön” eller ”Flöde med malström”, ”Rinnande davā” etc.

Vad gäller suffixavledning bestäms det geografiska namnets baltiska genes, i fall av formell likhet mellan baltiska och slaviska formanter, av rotmorfemets originalitet, som är specifik för den baltiska rotrepertoaren, jfr *Ab-au̯ā, *Eisr-au̯ā, *Lat-au̯ā, *Šar-au̯ā or *Šer-au̯ā, *Sēt-inas or *Sēt-inā, *Žard-enā, *Kem-ulis.

6.2. Etymologisk analys av hydronymin i de nämnda områdena ger grund för rekonstruktionen av femtio relikta baltiska lexem av olika struktur. Detaljerna i deras morfologi klargörs mer eller mindre när slavisk avledningsutvidgning separeras som ett medel för deras anpassning i en främmande språkmiljö.

6.3. Anpassningen av den baltiska hydronymin i Dnieper-slavernas gamla dialekter genomgick två villkorliga stadier. Att döma av resultaten av slavernas fonetiska assimilation av baltismerna sammanfaller det första med tiden för vissa viktiga processer, med ombyggnaden av den slaviska ordstrukturen samt förändringar i konsonantism och vokalism. Det andra hänför sig till den tid då alla dessa processer hade fullbordats; därför slavifierades den baltiska toponymien med minimala förändringar, med undantag för fall av transformation i anlaut (afares, protes) och folketymologisk omtolkning av strukturen.

6.4. De flesta rekonstruerade baltiska lexemen har strukturell-etymologiska motsvarigheter endast i det litauiska ordförrådet, medan sådana saknas i de lettiska och fornprussiska språken. Det finns emellertid all anledning att anta att nya fornprussiska och lettiska fynd kan påverka den ursprungliga slutsatsen om särarten hos de lexikala paralleller som nämns ovan.

REFERENCES

Ambrazas Saulius 2000: Daiktavardžių darybos raida 2: Lietuvių kalbos vardažodiniai vediniai [The Development of Noun Formation 2: Noun Derivatives of the Lithuanian Language], Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Anikin Aleksandr Je. 2005: Opyt slovarja leksičeskich baltizmov v russkom jazyke [Experience of the Dictionary of Lexical Balticisms in the Russian language], Novosibirsk: Nauka.

Blažienė Grasilda 2023: Prūsiškų tikrinių žodžių tyrimų lauko ypatumai: įvardijimo principai, lemti laiko ir vietos, kalbos ir istorijos [Peculiarities of the Research Field of Old Prussian Proper Names: Principles of Naming Determined by Time, Place, Language and History]. – Baltistica 58(1), 81–104.

DDH 1993: Dilova dokumentacija Hetmanščyny XVIII st. [Business Documentation of the Hetmanate of the 18th Century], Kyiv: Naukova dumka.

Derksen Rick 2015: Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill.

Duridanov Ivan 1969: Thrakisch-Dakische Studien 1: Die Thrakischund Dakisch-Baltischen Sprachbeziehungen [Thracian-Dacian Studies 1: The Thracian and Dacian-Baltic language relations], Sofia: Verlag der Bulgarischen Akademie der Wissenschaften.

Endzelin Janis 1934: Die lettländischen Gewässernamen [The Latvian Water Names]. – Zeitschrift für slavische Philologie 11, 112–150.

16

Endzelīns Jānis 1971: Comparative Phonology and Morphology of the Baltic Languages, transl. by W. R. Schmalstieg, B. Jēgers, Hague, Paris: Mouton & Co.

ESSJ XXIII: Etimologičeskij slovar slavjanskich jazykov. Praslavjanskij leksičeskij fond [Etymological Dictionary of Slavic Languages. Proto-Slavic Lexical Fund] 23: *narodnъjь – *navijakъ, pod red. O. N. Trubačóva, Moskva: Nauka, 1996.

Fraenkel Ernst 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch [Lithuanian etymological dictionary] 1: A – priekiuoti, Heidelberg: Carl Winter; Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

GS 1901: Generalnoje sledstvie o majetnostiach Nežinskogo polka 1729–1730 g. [The General Audit about Estates of Nezhin Regiment 1729–1730], Černigov: Tipografija Gub. Zemstva.

Hromko Tetjana V. 2017: Materialy do slovnyka hovirok ukrajinsʹkoji movy [Materials for the Dictionary of Idioms of the Ukrainian Language]. – Naukovi zapysky, vyp. 160, Kropyvnyckyj: RVV CDPU im. V. Vynnyčenka, 239–253.

Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Ortsnamen [The Old Prussian Place Names], Berlin, Leipzig: Walter de Gruyter & Co.

Iliadi Alexander I. 2025: Varia Onomastica: Sarmato-Alanica (Danapria, Bohus). – Acta Linguistica Lithuanica 92, [1–28]. DOI: https://doi.org/10.35321/al1192-05.

Jakob Anthony M. 2024: A History of East Baltic Through Language Contact, Leiden, Boston: Brill.

Jaškin Ivan Ja. 2005: Slovnik belaruskich miastsovych geagrafičnych terminaw: Tapagrafija. Gidralogija [A Dictionary of Belarusian Local Geographical Terms: Topography. Hydrology], Minsk: Belarus kaja navuka.

Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca [Latvian Etymology Dictionary] 1: A–O, Rīga: Avots.

Kazlova Raisa M. 2000: Belaruskaja i slavianskaja gidranimija. Praslavjanski fond [Belarusian and Slavonic Hydronymy. Proto-Slavonic Stratum], Gomel: GGU.

Kiparsky Valentin 1939: Die Kurenfrage [The Question of the Curonians], Helsinki: Suomalaisen tiedeakatemian.

Krahe Hans 1964: Unsere Ältesten Flussnamen [Our Oldest River Names], Wiesbaden: Otto Harrassowitz.

KRU 1957: Katalogh ričok Ukrajiny [Catalogue of Rivers of Ukraine], Kyiv: Akademija nauk URSR.

Lazarevskij Alexandr M. 1866: Obozrenije Rumiancevskoj opisi Malorossii 1: Polk Černigovskij [Overview of Rumyancev’s Description of Malorossiya 1: Chernigov Regiment], Černigov: Gubernskaja tipografija.

Lazarevskij Alexandr M. 1888: Opisanije staroj Malorossii: Materialy dl ia istorii zaselenija, zemlevladenija i upravlenija 1: Polk Starodubskij [Description of Old Novorossia: Materials for the History of Settlement, Land Ownership, and Administration 1: Starodub Regiment], Kiev: Tipografija K. N. Milevskogo.

Lazarevskij Alexandr M. 1893: Opisanije staroj Malorossii: Materialy dl ia istorii zaselenija, zemlevladenija i upravlenija 2: Polk Nežinskij [Description of Old Novorossia: Materials for the History of Settlement, Land Ownership, and Administration 2: Nežin Regiment], Kiev: Tipografija K. N. Milevskogo.

17

LIV 2001 [1998]: Lexikon der Indogermanischen Verben: Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen [Lexicon of Indo-European Verbs: Roots and Their Primary Stem Formations], unter Leitung von H. Rix, bearb. von M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, 2., verbesserte Aufl., Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert.

LKŽė: Lietuvių kalbos žodynas [Dictionary of the Lithuanian Language] (1–20, 1941–2002), el. variantas, redaktorių kolegija: G. Naktinėnė (vyr. redaktorė), J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė; programuotojai: E. Ožeraitis, V. Zinkevičius, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, atnaujinta versija, 2018. Internet Access: https://ekalba.lt.

Mažiulis Vytautas 1988: Prūsų kalbos etimologijos žodynas [Prussian Etymology Dictionary] 1: A–H, Vilnius: Mokslas.

MEV: Latviešu valodas vārdnīca [Latvian Language Dictionary] 1–4, rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns, Rīga: Izglītības ministrija, Kultūras fonds. Internet Access: https://mev.tezaurs.lv/_/anotacija.

Miakotin Venedikt A. 1896: Generalnoje sledstvije o majetnostiach Pereyaslavskogo polka (1729–1731 g.) [The General Audit about Estates of Pereyaslav Regiment (1729–1730)], Charkov: Tipografija Gubernskogo Pravlenija.

Mūlenbachs Kārlis 1925/1927: Latviešu valodas vārdnīca [Latvian Language dictionary] 2, rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns, Rīgā: Kultūras fonds.

Mūlenbachs Kārlis 1929/1932: Latviešu valodas vārdnīca [Latvian Language Dictionary] 4, rediģējis, papildinājis, nobeidzis J. Endzelīns, Rīgā: Kultūras fonds.

Napol’skikh Vladimir 2016: Emmanarichs arctoi gentes (Jordanēs Getica, 116): Versuch einer Interpretation. – Ancient Civilizations from Scythia to Siberia 22(1), 26–54.

Nepokupnyj Anatolij P. 1981: Baltijsko-ukrajinski vzajimosviazky i paraleli [Baltic-Ukrainian Interrelations and Parallels]. – Hidronimija Ukrajiny v jiji mižmovnych i miždialektnych zvjazkach, Kyjiv: Naukova dumka, 65–84.

OA: Onomastičesij archiv Instituta ukrainskogo jazyka NAN Ukrainy [Onomastic Archive of the Institute of Ukrainian Language of the National Academy of Sciences of Ukraine], Kyiv.

Otin Evgenij S. 2011: Gidronimija Dona 1: Verchnij i Srednij Don [Hydronymy of the Don River 1: The Upper and Middle Don], Doneck: Jugo-Vostok.

Popova Oleksandra V., Kopus Olga A., Morhun Oleksandra O. 2024: Lithuanian–Ukrainian Language Parallels: Etymological Relationship and Typological Similarity. – Acta Linguistica Lithuanica 91, 147–176. DOI: https://doi.org/10.35321/all91-06.

SHU 1979: Slovnyk hidronimiv Ukrajiny [Dictionary of Hydronyms of Ukraine], Kyjiv: Naukova dumka.

Smoczyński Wojciech 2006: Laringaly teorija ir lietuvių kalba [Laryngeal Theory and the Lithuanian Language], Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Smoczyński Wojciech 2019: Słownik etymologiczny języka litewskiego [Etymological Dictionary of the Lithuanian Language], współpraca redakcyjna M. Oslon, wydanie drugie, poprawione i znacznie rozszerzone, na prawach rękopisu. Internet Access: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf.

SMU 2004: Slovnyk mikrohidronimiv Ukrajiny [Dictionary of Microhydronyms of Ukraine], Kyiv: Oberegy.

18

SNMKG 2005: Skazanija o naselionnych mestnostiach Kievskoj gubernii [Tales about Inhabited Areas of the Kiev Province], L. I. Pohilevič, Bila Tserkva: Olexandr Pšonkivskyj.

Stryžak Oleksij S. 1963: Nazvy ričok Poltavščyny [Names of the Rivers of Poltavščyna], Kyjiv: AN URSR.

Šafonskij Afanasij 1851: Černigovskogo namestničestva topografičeskoje opisanie [The Topographical Description of Chernigov Vicegerency], Kiev: Universeteckaja tipografija.

Toporov Vladimir N., Trubačev Oleg N. 1962: Lingvističeskij analiz gidronimov Verchnego Podneprovija [Linguistic Analysis of Hydronyms of the Upper Dnieper Region], Moskva: Izdatelstvo AN SSSR.

Toporov Vladimir N. 1975: Prusskij jazyk: Slovar: A–D [Prussian Language: Dictionary: A–D], Moskva: Nauka.

Toporov Vladimir N. 1979: Prusskij jazyk: Slovar: E–H [Prussian Language: Dictionary: E–H], Moskva: Nauka.

Toporov Vladimir N. 1980: Prusskij jazyk: Slovar: I–K [Prussian Language: Dictionary: I–K], Moskva: Nauka.

Toporov Vladimir N. 1984: Prusskij jazyk: Slovar: K–L [Prussian Language: Dictionary: K–L], Moskva: Nauka.

Toporov Vladimir N. 1990: Prusskij jazyk: Slovar: L [Prussian Language: Dictionary: L], Moskva: Nauka.

Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba [Formation of Hydronyms in the Lithuanian SSR], Vilnius: Mintis.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas [Etymological Dictionary of Lithuanian Hydronyms], Vilnius: Mokslas.

Vasilyev Valery L. 2021: Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes. – Acta Linguistica Lithuanica 85, 141–159.

Vitkūnas Manvydas, Zabiela Gintautas 2017: Baltų piliakalniai: nežinomas paveldas [Baltic Hillforts: An Unknown Heritage], Vilnius: Lietuvos archeologijos draugija.

Woudhuizen Fred C. 2020: The Old Indo-European Layer in the Mediterranean as Represented by Hydronyms, Toponyms, and Ethnics. – The Journal of Indo-European Studies 48(1/2), 41–60.

Zinkevičius Zigmas 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1: Įvadas. Istorinė fonetika. Daiktavardžių linksniavimas [Historical grammar of the Lithuanian language 1: Introduction. Historical phonetics. Declension of nouns], Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Zigmas 1987: Lietuvių kalbos istorija 2: Iki pirmųjų raštų [History of the Lithuanian Language 2: Until the First Writings], Vilnius: Mokslas.

Železniak Iryna M. 1987: Ros i etnolingvističny procesy Seredniodnadniprianskoho Pravoberežžja [The River Ros’ and Ethnolinguistic Processes of the Middle Dnieper Right-Bank Region], Kyjiv: Naukova dumka.

19