P E R S O N A L I J O S

ALDONAS PUPKIS

TILL PROFESSOR ARNOLD PIROČKIN – 80 ÅR

Den kände filologen, språkvetaren, historikern och kulturpersonligheten, professor Arnold Piročkin, fyllde 80 år den 25 februari 2011. Även om det i dessa tider, då personligheter nedvärderas, har blivit ovanligt att skriva högtidsartiklar inför bemärkelsedagar, förtjänar Arnold Piročkins insatser ändå större uppmärksamhet än de har fått i den hittillsvarande litteraturen om den litauiska språkvetenskapens historia. Därför är det på sin plats att här säga några ord om dessa insatser, till jubilarens ära och för de ärade läsarna av publikationen Kalbos kultūros.

A. PUPKIS. Profesoriui Arnoldui Piročkinui – 80 metų

285

Arnold Piročkins levnads- och verksamhetsår tycks inte på något särskilt sätt skilja sig från andra språkvetarkollegors: grundskola och gymnasium samt studier i litauistik vid Vilnius universitet, en kort tids arbete i skolor, därefter forskarutbildning i samma Vilnius, mångårigt lärararbete vid samma högskola och samma omsorg om det litauiska språket och kulturen efter pensioneringen. Men under dessa år – nästan ett halvt sekel – har han uträttat mycket: nästan tre dussin böcker har skrivits och sammanställts, omkring 500 vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar och recensioner samt opinionsbildande texter har publicerats, och en mängd översättningar och redigerade böcker har getts ut. Och förteckningen blir allt längre: som få forskare vid denna ålder är Arnold Piročkin full av kraft och fortsätter att publicera artikel efter artikel i pressen, tillräckligt för att tillsammans bilda flera studier eller böcker.

För en bredare allmänhet är Arnold Piročkin främst känd som den främste forskaren av Jono Jablonskis eftermäle. För sina arbeten på detta område – böckerna Prie bendrinės kalbos ištakų (1977) och J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas (1978) – tilldelades han 1979 Litauens statliga pris. Det sammanfattande arbetet Jono Jablonskio darbų reikšmė bendrinės kalbos raidai försvarades 1978 som doktorsavhandling (numera habilitationsavhandling). Utöver dessa grundläggande arbeten gav forskaren ut två böcker med Jono Jablonskis efterlämnade skrifter: Jono Jablonskio laiškai (1985) och J. Jablonskis. Straipsniai ir laiškai (1991), liksom flera läromedel (bland dem särskilt viktiga Jono Jablonskio kalbos taisymai, 1986). Under Jono Jablonskis 150-årsjubileum publicerade Arnold Piročkin dessutom en rad artiklar om den berömde språkvetaren. De är inte upprepningar av tidigare tankar, utan nya forskningsarbeten som presenterar många nya insikter och lyfter studiet av Jablonskis eftermäle till en kvalitativt ny nivå.

Arnold Piročkin började studera Jono Jablonskis arbeten redan under sina universitetsstudier i Vilnius. Hans examensarbete handlade om 1922 m. J. Jablonskio lietuvių kalbos gramatika, och handledaren, professor Jonas Palionis, kan vara stolt över att ha lett en begåvad student in på forskningsfältet kring Jablonskis eftermäle. Även om den unge språkvetaren senare inriktade sig på syntax (1965 försvarade han en kandidatuppsats, numera doktorsavhandling, om syntaxen i litauiska sammansatta meningar), lät inte fröet som handledaren sått honom glömma Jablonski; det vårdades omsorgsfullt och började efter ett par årtionden bära en osannolikt rik skörd. Sammanfattningsvis kan man säga att Arnold Piročkin inte bara grundligt har undersökt Jono Jablonskis biografi, vetenskapliga verksamhet och arbeten, utan också tydligt vidgat den litauiska språkvetenskapens horisonter och berikat det litauiska standardspråkets historia med betydelsefulla upptäckter och ibland oväntade, men väl underbyggda insikter.

286

KALBOS KULTŪRA | 84

Man kan säga att Jonas Jablonskis under 1900-talets 1970-tal för första gången fick en välgrundad bedömning som en av de främsta litauiska språkvetarna från slutet av 1800-talet till 1900-talets första tre årtionden, och att han genom sina arbeten spelade en avgörande roll i det moderna standardspråkets historia.

I sina studier av Jono Jablonskis avvisade Arnold Piročkin kategoriskt ett romantiskt synsätt på språkvetarens arbeten, förkastade den länge vitt använda beteckningen av Jablonski som det litauiska språkets (standardiserade, eller skrivna språkets) fader och gav honom i stället titeln framstående litauisk språkvetare och språkpraktiker. Det bör tilläggas att denna ståndpunkt, som kanske för första gången formulerades tydligare i jubilarens lärare Jonas Palionis arbeten, utvecklades och underbyggdes av Piročkin med rikligt insamlade arkivfakta och sinnrika tolkningar av dessa fakta och arbeten.

Utan att här närmare gå in på Arnold Piročkins Jablonskiforskning bör man uppmärksamma några saker som ofta är nästan uppenbara. För det första slås man i studierna av Jablonskis eftermäle av den stora mängden insamlade fakta. Det verkar som om ingen detalj i Jablonskis liv eller verksamhet, inte ens den minsta småsak som kan ha betydelse för beskrivningen av den store språkvetarens verksamhet eller arbeten, kunde undgå forskarens uppmärksamhet. Samtidigt begränsade man sig inte till fakta om livet och arbetena, utan tog också hänsyn till den breda politiska, kulturella och språkliga kontexten i samtiden, vilket gör det möjligt att beskriva många omständigheter i den tid han levde i och stärka tolkningarnas bärkraft. Allt detta har hämtats ur de arkiv, äldre trycksaker, memoarer och andra källor i Litauen och utomlands som författaren haft tillgång till. Det framgår också av de två volymer med Jablonskis brev och arbeten som Piročkin själv sammanställt; många av uppgifterna har sammanställaren själv upptäckt och publiceras här för första gången. Vid närmare läsning av författarens böcker om Jablonski märks en ovanlig respekt för fakta och källornas äkthet, korrekt citering och ett genomgående oklanderligt vetenskapligt apparat. Utan att överdriva kan man hävda att man helt kan lita på de källor Piročkin citerar och vid behov hänvisa till dem utan att kontrollera originalet.

För det andra väcker tolkningarna av dessa många fakta oftast inga större tvivel, och i regel tolkas endast sådant som säkert kan beläggas med källmaterialet. Exempelvis beskrivs Jablonskis källor för språknormeringen, liksom kriterierna för urval och bedömning av normer, på ett oklanderligt sätt; samtidigt betraktas allt detta historiskt, och omständigheterna bakom förändringarna i synsätten och de historiska förutsättningarna

A. PUPKIS. Profesoriui Arnoldui Piročkinui – 80 metų

287

… eller ett behov av att behandla vissa språkfrågor på ett annat sätt. Man får inte glömma att Arnoldas Piročkinas är ett barn av sin tid och inte kan skiljas från sin samtids språkvetenskapliga ståndpunkter och de lösningar som då ansågs godtagbara. Jag säger detta med tanke på att en sådan personlighet som Jablonskis uppfattas på sitt eget sätt av varje generation språkvetare och språkvetenskapshistoriker och bedöms utifrån nya förhållanden och behov som dikteras av tidsperioden. Kanske kommer någon till exempel nu eller längre fram att bedöma Jablonskis princip om språkreglernas systematik (eller, mer exakt, principen han tillämpade), kriteriet att språkföreteelser ska vara utbredda eller andra frågor annorlunda, eftersom standardspråket nu också är ett annat och forskningsbehoven nya, betingade av nya omständigheter eller förändrade språkvetenskapliga synsätt. Det måste dock sägas att Piročkinas systematiska syn på Jablonskis arbeten, den konsekventa analysen av samtliga arbeten och tolkningarnas tillförlitlighet lämnar många påståenden åt historien som obestridliga fakta, vilka inte kan underordnas några historiska förändringar. De gör det möjligt — eller snarare tvingar oss — att betrakta Jablonskis systematiskt och aldrig förlora den historiska utgångspunkten när vi ser på denne språkvetenskapsmans samtliga arbeten och påståenden.

För det tredje. Arnoldas Piročkinas fastställde på ett korrekt och fullt välgrundat sätt Jablonskis plats i standardspråkets historia. Jablonskis framstår nu för oss som sin tids främste normgivare för standardspråket, en person som lyckades befästa det redan existerande standardspråkssystem som fungerade på grundval av de västlitauiska dialekterna samt fastställa dess utvecklingsriktningar och tendenser. Att detta standardspråkssystem vann erkännande vid 1800- och 1900-talens skifte var kanske Jablonskis största förtjänst i det litauiska standardspråkets hela historia. Han lyfte själva idén om ett standardspråk till en ny nivå och visade dess särart, självständiga utveckling och förmåga att växa och utvecklas på egna grunder.

För det fjärde. I Arnoldas Piročkinas verk har det förmodligen ovedersägligt bevisats att Jablonskis var en stor vetenskapsman, inte bara en språkpraktiker, vilket några av hans motståndare försökte hävda. Han hade en fast teori om standardspråket, grundad på vetenskapliga principer, även om han aldrig hade lagt fram den i en ”ren” form. Tack vare Piročkinas insatser förstår vi den nu väl som en konsekvent mekanism för vetenskapligt arbete, som bäst svarade mot dåtidens behov av att normera standardspråket. Därtill bör det tilläggas att Arnoldas Piročkinas livligt polemiserade mot Jablonskis motståndare, som kallade honom enbart en enkel språkpraktiker och inte en forskare i litauiska. Jono Jablonskis ställning som vetenskapsman bekräftas inte bara av den struktur hos litauiskans standardform som han systematiskt beskrev i grammatiker och syntaxarbeten, utan också av andra arbeten inom litauisk filologi. Bland dessa kan hans insatser inom litauisk lexikogra-

288

KALBOS KULTŪRA | 84

fi och dialektologi lyftas fram, där också Piročkinas insatser har blottlagt betydande upptäckter av Jablonskis i undersökningen av litauiska dialekter, särskilt strukturen hos den nordliga samogitiska dialekten (se den studie som publicerades tillsammans med Aleksas Girdenis i samlingsverket Språkvetenskap 1977). Under senare år har Arnoldas Piročkinas lyft fram den auktoritative språkforskaren Pranas Skardžius försök att förneka Jablonskis status som vetenskapsman och med fog visat hur fruktlösa sådana försök var. Inte nog med det: Piročkinas granskade Jablonskis vetenskapliga verksamhet i ett brett europeiskt språkvetenskapligt sammanhang vid den tiden och visade att språkforskaren betraktades som en stor vetenskapsman inte bara här hemma, utan också långt ute i världen.

I sina studier av Jono Jablonskis arbeten och verksamhet framträdde Arnoldas Piročkinas som en noggrann språkhistoriker, som riktar sin verksamhet mot nutiden, där visdom och tradition bör hämtas ur det förflutna. Denna jubileumsfirarens inställning till sambandet mellan det förflutna och nutiden märks i många av hans verk, särskilt i böckerna om Jablonskis rättelser. Forskaren har talat en hel del om dessa frågor i de nämnda monografierna om Jono Jablonskis liv och verksamhet, och senare, 1970 och 1976, utgavs separata böcker om rättelser i Jablonskis lexik och morfologi; 1986 kom det samlade verket Jono Jablonskis språkrättelser. Alla dessa verk är inte upprepningar av varandra, utan kvalitativt nya arbeten, åtföljda av omfattande vetenskapliga kommentarer. De är självständiga studier av språkvård och har i hög grad bidragit till att lösa frågor om normeringen av dagens litauiska. Genom dessa och andra arbeten framträdde Arnoldas Piročkinas också som en särpräglad språkvårdsarbetare, ibland en ganska sträng försvarare och bedömare av vissa frågor. Här är det värt att erinra om hans tydliga ståndpunkt att främmande namn endast ska skrivas med litauiska bokstäver och enligt litauiskt uttal. I detta avseende är han en av de främsta teoretikerna inom normeringen på området.

Oavsett vad Arnoldas Piročkinas skriver eller säger i frågor som rör språkbruk är han alltid en människa som står på sitt folks och sin stats sida, en aktiv medborgare. Som ett varmt minne bevarar jag intrycken från det som nu redan är avlägsna året 1991, då vi av Högsta rådet ombads att se över språket i Litauens republiks konstitution, som höll på att utarbetas. Vi bildade en liten kommission: Pranas Kniūkšta, som den främste specialisten på administrativt (kansli-)språk, Arnoldas Piročkinas, författare till läromedlen Juristens språkvård (1980) och Administrativ språkvård (1990), och jag. Vi bearbetade texten var för sig och satte oss sedan tillsammans för att jämka våra uppfattningar och fatta gemensamma beslut. Så långt mitt minne räcker kan jag inte erinra mig att

A. PUPKIS. Profesoriui Arnoldui Piročkinui – 80 metų

289

Arnoldas Piročkinas medborgaranda är tydlig i många av hans arbeten, och här bör man särskilt lyfta fram en serie artiklar som publicerades för inte så länge sedan om utbildningssituationen och utbildningshistorien i Ostpreussen, den evangeliska kyrkans roll i utbildningsfrågor i Klaipėdaområdet och tyskarnas försök att ta över kontrollen över områdets liv. Dessa artiklar skulle tillsammans kunna utgöra en gedigen studie av utbildningshistorien i Klaipėdaområdet.

Arnoldas Piročkinas medborgaranda framträder tydligt i många av hans arbeten, och här bör man särskilt lyfta fram den serie artiklar som publicerades för inte så länge sedan om utbildningsväsendets tillstånd och historia i Ostpreussen, den evangeliska kyrkans roll i utbildningsfrågor i Klaipėdaområdet och de tysksinnades försök att ta över områdets liv i egna händer. Av dessa artiklar skulle det kunna bli en ganska gedigen studie om utbildningsväsendets historia i Klaipėdaområdet.

Arnoldas Piročkinas tog sig som medborgare och patriot för sin hembygd an en annan krävande uppgift: han sammanställde och redigerade den omfattande boken Jurbarkas. Historiens sidor (1996). Utöver det mer tekniska arbetet innehåller boken också flera artiklar av sammanställaren själv: om författaren Antanas Giedraitis, andra framstående personer från trakten, evangeliska lutheraner, böckernas väg i Litauen mindre och annat. För detta arbete, liksom för betydelsefulla litauiska studier, tilldelades Arnoldas Piročkinas sommaren 2011 titeln hedersmedborgare i Jurbarkas.

I alla sina många skrifter framstår jubilaren som en skicklig historiker, väl förtrogen med ämnet han skriver om, de historiska omständigheterna kring dess existens och den breda kulturella kontexten. Dessa särdrag i hans författarskap är särskilt tydliga också i Piročkinas bok, som på den tiden kom något oväntat för vårt samhälle: Adomas Mickevičius nio år: en biografisk skiss (1995; en polskspråkig utgåva utkom 1998). Men överraskningen bleknar när man minns att Piročkinas redan 1984 var en av författarna till boken Vetenskap vid det gamla universitetet i Vilnius, utgiven i serien Litauens vetenskapliga monument. Arbetet med den boken gav utan tvivel inte bara impulser till att tala om Adomas Mickevičius litauiska år, utan samlade också in en mängd material och fakta och ledde till formuleringen av nya insikter. Studierna av Adomas Mickevičius kan ha inspirerat honom att också sammanställa den omfattande Litauisk-polsk och polsk-litauisk ordbok (utgiven i Warszawa 2001).

…

290

KALBOS KULTŪRA | 84

Han sökte efter källor till litauisk filologi och gjorde sig väl förtrogen med tjeckernas kulturella och språkliga liv. På så sätt kom artiklar om forskarkontakter inom detta område, en lärobok i tjeckiska (1974) och en tjeckisk-litauisk, litauisk-tjeckisk ordbok (2004) till, liksom ett stort antal översättningar av skönlitteratur och litteratur i andra genrer från tjeckiska (och en och annan även från andra språk).

Avslutningsvis bör vi än en gång betona vidden av professor Arnold Piročkins vetenskapliga och kulturella intressen och forskarens stora bildning samt nämna det språkliga forsknings- och praktikarbete som han omsorgsfullt och målmedvetet har bedrivit i ett halvt sekel. Utan de arbeten han har utfört skulle vi på många sätt vara fattigare än vi är i dag. Det är glädjande att professorn fortfarande framgångsrikt driver dessa så mångskiftande arbeten framåt, och därför önskar vi honom god hälsa och nya upptäckter till gagn för hela vår kultur.

Mottaget 2011 11 30

A. PUPKIS. Profesoriui Arnoldui Piročkinui – 80 metų

291