LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

KONSONANTERNAS PALATALISERING OCH ÄNDELSERNAS FÖRKORTNING I STEGVILIŲ-DIALEKTEN¹

E. GRINAVECKIENĖ

I dialekten i trakten kring Stegviliai märks en palatalisering av konsonanter i ordslut, något som är helt främmande för lk och för de flesta litauiska dialekter. Denna palatalisering av konsonanter analyseras i artikeln; försök görs att gruppera och sammanfatta enskilda fall där den förekommer samt att förklara orsakerna till palataliseringen.

I denna dialekt har i vissa fall konsonanter som sedan gammalt stått i ordslut blivit palataliserade. Även konsonanterna i ordstammens slut uttalas palatalt

¹Den undersökta dialekten är en lokal variant av östlitauiska pontininkai-dialekten och tillhör området med allmän accentindragning. Den omfattar den nordligaste delen av Pakruojis distrikt och ingår i Bardiškiai-området. Den undersökta byn kallas av ortsborna Stegviliai (Stegvilei~Stegviliai), även om den i officiella dokument (Lietuvos TSR administracinis-teritorinis suskirstymas, 938, Vilnius, 1959) skrivs Steigviliai. Eftersom e i namnets rot inte fonetiskt kan ha uppstått ur ei (jfr keikūns ‘en person som svär’, peilūks~peilūkas), bör namnet därför också officiellt kallas och skrivas Stegviliai. Så görs också i denna artikel.

De flesta dialektexemplen har samlats in från talare i byn Stegviliai och dess omgivningar. Byn Stegviliai ligger vid landsvägen Linkuva—Žeimelis (ortsborna kallar den bara Želmis, Žeimio), cirka 11 km norr om Linkuva och ungefär lika långt söder om Žeimelis. Närmaste järnvägsstation och postkontor finns i Lauksodis, omkring 7 km norrut. Byn är gammal och ligger utsträckt på Beržtalisbäckens vänstra strand; endast enstaka bönder från byn hade flyttat ut till ensamgårdar. I byn finns en grundskola, grundad under sovjetmakten. Invånarna i byn hade varit kungliga bönder och levde därför mer välbärgat och kunde låta sina barn studera. Många framstående och bildade människor har sitt ursprung där. Å andra sidan fanns det i dessa trakter ett större proletariat och tydligare klassdifferentiering; därför ägde kraftiga revolutionära rörelser mot tsarmakten rum här 1904—1905, när en revolutionärt sinnad intelligentsia växte fram. Röda fanor gömdes och flygblad spreds. Under dessa år besökte de kända revolutionärerna V. Mickevičius-Kapsukas och Z. Aleksa-Angarietis trakten i agitatoriskt och revolutionärt syfte och hölls gömda här under lång tid. Än i dag finns det i dessa trakter många människor som haft nära band till de nämnda revolutionsledarna och till den revolutionära verksamheten. Sovjetmakten upprättades här 1919. I dag tillhör byn den kollektivgård som fått namn efter Karolis Požėla, en kommunard med ursprung här som mördades av fascisterna.

Dialektmaterialet skrevs upp i juli 1960. Alla exempel som presenteras kontrollerades flera gånger under dialektundersökningen. Dessutom jämfördes de upptecknade exemplen med motsvarande företeelser i angränsande dialekter, med dialekten i den närbelägna byn Grikpedžiai || Gripėdžiai och med dialektutdrag från trakten: Žeimelis (undersökt av D. Gargasaite, 1960), Nairiai (undersökt av J. Šukys, 1960), examensarbeten: Pašvitinys-dialekten (J. Bilevičius, 1956), Vaškai-dialekten (V. Matuzaite, 1950) m.fl.

167

konsonanter som hamnat i ordslut till följd av den särskilt kraftiga ändelseförkortningen i dessa trakter (dess omfattning kommer delvis att framgå av exemplen nedan).

Det har konstaterats att konsonanterna i båda fallen palataliseras genom påverkan från främre vokaler eller framskjutna vokaler (en framskjuten vokal palataliserar inte själv konsonanten utan bevarar endast dess palatalitet, som uppkommit genom bortfall av j). Denna påverkan är, som vi senare ska se, oftast regressiv, men i många fall kan den också vara progressiv. Dessutom finns det i dialekten många exempel där en konsonant i ordslut kan vara palataliserad genom inverkan av båda assimilationstyperna (progressiv och regressiv). När man i sådana fall försöker fastställa palataliseringens riktning tar man hänsyn till alla exempel i samma grupp.

Alla palatala konsonanter som står eller har hamnat i ordslut har palataliserats av en främre eller framskjuten vokal som har försvunnit, fallit bort eller står framför dem.

I dialekten uttalas såväl en enskild konsonant som en hel konsonantgrupp alltid palatalt i ordslut när en främre eller framskjuten vokal har fallit bort eller försvunnit (däribland g, k, när de ingår i en konsonantgrupp: bėkė ~ bėgti, juõrė̃s ~ juõštis). För hörseln verkar den sista konsonanten och l i en konsonantgrupp uttalas mest palatalt, t.ex.: nakšė ~ naktis, Paliñkėlis beržėlis ~ Paliãkėlis beržėlis (en plats i Stegvilųskogen), medan alla de övriga är mindre palatala. Graden av konsonanternas palatalitet markeras inte. På grund av ändelseförkortning hamnar även rotkonsonanter ofta i ordslut (gaĩd — ‘tuppar’, gũl ~ guli, nãm ~ namė, nẽš ~ neši). I artikeln talas det genomgående om dem som slutkonsonanter, eftersom de inte skiljer sig från andra palatala konsonanter i ordslut.

Varje konsonant i en grupp av palatala (liksom velara) konsonanter i ordslut uttalas tydligt och separat i dialekten; den är helt intakt och innehåller inga inslag av en intilliggande konsonant. Därför får man intrycket att den är längre än konsonanter i liknande position i andra litauiska dialekter som förkortar ändelser (västlitauiska höglandsmål, samogitiska och dzūkininkai-mål), och i vissa fall även i lk, eller att det fortfarande finns rester av en vokal mellan konsonanterna. Flera sådana konsonanter i ordslut har inte assimilerats sinsemellan. Om två konsonanter med samma tonandegrad men olika artikulationsställe möts i ordslut, exempelvis š och s eller ž och š, uttalas de båda helt separat (vẽršis ~ veršis, ož̃s ~ ožys); två konsonanter med olika tonandegrad och olika artikulationsställe, exempelvis d och s, t och s, bildar inte en affrikata när de står intill varandra, utan uttalas separat med den tonlöshet eller tonandehet som är karakteristisk för var och en (gaĩds ‘tupp, tuppar’, doñts ‘tand, tänder’); inte heller smälter två likadana konsonanter, exempelvis s, samman till en enda, utan uttalas separat (aũs ~ ausis, aũsys, debẽss ~ debesis). När en vokal står intill någon av konsonanterna l, m, n, r, v bildas ingen sekundär diftong; i stället uttalas varje ljud separat och är självständigt. Dessutom uttalas konsonanten då långt, vilket ger intrycket att den är stavelsebildande. Detta stavelsebildande drag markeras med en liten cirkel under ljudtecknet; jämför också fallet med bortfall av e på s. 171 b. Detsamma gäller de velara konsonanterna.

Allt detta visar att vokalbortfallet i ordslut i dialekten kring Stegviliai är ett relativt nytt fenomen. Därför har konsonanter som kommit att stå intill varandra, liksom kombinationer av en vokal och l, m, n, r, ännu inte hunnit smälta samman till en tätare enhet.

168

Eftersom enskilda konsonanters mjukhet beror på främre vokaler eller palataliserade vokaler, som i dialekten mjukar upp alla konsonanter på samma sätt, kan enskilda fall av konsonantmjukning enligt författarens uppfattning bäst belysas genom de redovisade fallen där främre vokaler eller palataliserade vokaler har fallit bort. Artikeln går just till väga på detta sätt.

I. Konsonantmjukning efter vokalbortfall

När en främre eller palataliserad vokal i slutet av ett öppet ord faller bort (det har konstaterats att främre vokalerna e, i och de palataliserade vokalerna a, u kan falla bort i dialektens ordslut), hamnar den mjuka konsonant som stod före den i ordslut och förblir vanligtvis oförändrad. Sådana fall är mycket vanliga i den undersökta dialekten. Här analyseras de alla².

1. Bortfall av palataliserat a

Palataliserat a faller bort i dialekten i följande fall:

a) I singularis nominativ, t.ex.: apač⁳ ~ apačia, bažnč⁳ ~ bažnyčia, grįč⁳ ~ gryčia, nedel⁳ ~ nedelia ’en vecka’, sekmadienis⁳, Vyš⁴ ~ Vyšnia (ett kons namn); pėšč ~ pėsčia, šlap ~ šlapia; geriaus ~ geriausia, gražaus ~ gražiausia; šituk ~ šitokia.

I detta fall mjukade det bortfallna j upp den slutliga konsonanten och palataliserade samtidigt den bakre vokal som följde efter konsonanten. När j föll bort bildade den mjukade konsonanten och den palataliserade vokalen i stammens slut en enhetlig förbindelse, som i praktiken knappast skilde sig från en förbindelse bildad av en mjuk konsonant och en främre vokal (jfr. šlaṕa ~ šlapia och šakė ~ šakė). Konsonantens mjukhet var nu direkt beroende av den palataliserade vokalens regressiva inverkan. När den palataliserade vokalen föll bort i ordslut förblev konsonanten mjuk; den hade inte hunnit påverkas av hårdgöring, och inte heller den bakre vokalen före den (t.ex.: šlaṕ ~ šlapia), trots att det i dialekten finns fall där den bakre vokalen före en mjuk slutkonsonant hårdgör denna; jfr. fallet med bortfall av e (s. 172).

b) I singularis ackusativ, t.ex.: medž⁴ ~ medžią⁴, kėl ~ kelią, kvieč ~ kviečia, sveč ~ svečią, vėln ~ vėnią; pėšč ~ pėsčią, stač ~ stačią, trėč ~ trečią, Dulevič ~ Dulevičia (nom. Dulevičia) ’Dulevičių’, Mačevič ~ Mačevičią ’Macevičių’.

²I alla fall återges slutvokalerna i artikeln ur den nutida litauiska fonetikens, inte den historiska fonetikens, perspektiv.

³Dialektexemplen återges i artikeln med den fonetiska transkription som fastställts i ”Program för insamling av material till den litauiska språkatlasen”, 2:a uppl., Vilnius, 1956. Författarens öra uppfattar det som att dialekten skiljer mellan accenttyperna hos långa monoftonger och diftongerna ie, uo, och därför markeras den också. Tecknet för den mediala accenttypen sätts över betonade gamla korta i, u, som i dialekten har förlängts till halvlånga. Deras halvlängd markeras inte separat i detta fall.

⁴I dialekten förekommer det att ia-stammiga substantiv, vars stamslut slutar på *t eller *d), kan ha två olika ändelser i singularis nominativ: -ias och -is(-ys), t.ex.: medžs~medžias och medž~medis, kviečs~kviečias och kvietš (kvietys). Därför kan även singularis ackusativ, vid sidan av ändelsen -į, parallellt uttalas med ändelsen -ią, t.ex.: kvieč~kviečią. Former i singularis nominativ och ackusativ som medžs~medžias, medž~medžią är dock betydligt ovanligare.

169

c) I singularis instrumentalis, t.ex.: sõ pàč ~ pačià, sõ vãl ~ valià, sõ valdž̃ ~ valdžià; šàl ~ šalìa (adverb), slàpč ~ slapčià; graž̃ ~ gražià, žàl ~ žalìa; jaunìaus ~ jauniausia, virìaus ~ vyrìausia: ãk ~ akià⁵ ‘med ögat’, aũs ~ ausià, dùkter ~ dukterià, kãrt || kãrt ‘med en slända’, mòtėr ~ móteria, nãkč ~ nakčià, nõs ~ nósia, pìrt ‘med ett badhus’, sėsėr ~ sēseria, šìrd ‘med hjärtat’, tõs ~ tóšia, ǧ̃g ~ ugnìa, ǧ̃n ~ usnià.

Feminina substantiv med i-stam vars stamfinala konsonant är t eller d har två slags ändelser i singularis instrumentalis: kãrtė || kãrt ‘med en slända’, pìrtė || pìrt ‘med ett badhus’, šìrdė || šìrd ‘med hjärtat’ osv. Det har noterats att former utan affrikata är vanligare i dialekten. Det är svårt att förklara ursprunget till formen utan affrikata. Kanske kan den ha uppstått genom analogi med singularis instrumentalis av ē-stammar; formen kan också ha ett helt annat ursprung. Dessutom sammanfaller singularis instrumentalisformen helt med formerna i ackusativ och dativ i dialekten, t.ex.: šìrd ~ širdĩ⁶ ‘åt hjärtat, hjärtat, med hjärtat’.

I dialekten har det också noterats att alla nominalord och particip vars stamfinala konsonant är *tj eller *dj oftare använder former utan affrikator jämte former med affrikator i singularis nominativ, dativ och instrumentalis samt i pluralis ackusativ, t.ex.: svẽts ‘gäst’, stàts ‘rak’, lesvìnīs ‘skogvaktare, tillsyningsman’, provinčī̄s ‘provinčius, den som processar’; briẽd ‘åt en hjort, med en hjort’, gaid ‘åt en tupp, med en tupp’, jáut ‘åt en oxe, med en oxe’, mẽd ‘åt ett träd’, mẽd ‘med ett träd’, svẽč ‘åt en gäst’, svẽč ‘med en gäst’, stàt ‘rak’, trẽč ‘tredje’, tūkstuntē ‘åt ett tusental’; briẽds ‘hjortar’, gaid̃s ‘tuppar’, kviẽts ‘vete’, lesvìnīs ‘skogvaktare’, žvirblū̃īs ‘sparvungar, småsparvar’. Se även s. 175–176.

d) I presens tredje person, t.ex.: áudž ~ audžia, gãl ~ galia⁸ ‘kan’, gaĩl ~ gailia, kenč ~ kenčia, lãidž ~ leidžia, lãk ~ lekia, kãrš ~ karšia, pẽr ~ peria ‘ruvar’, pìl ~ pilia ‘häller’, rẽk ~ rėkia ‘ropar’, srẽb ~ srebia, užtẽs ~ užtęsia, vãg ~ vagia, žīdž ~ žydžia, žõps ~ žiopsia.

e) I första person singularis konjunktiv, t.ex.: aič⁹ ~ eičia, dirpč ~ dirpčia, darč ~ darčia, gauč ~ gaučia, lãukč ~ laukčia, paiñč ~ painčia, šáuč ~ šaučia.

f) I optativformer, t.ex.: lei pasisìls ~ lei pasisilsia ‘må hen vila’, lei sėdž ~ lei sėdžia, lei ver̃p ~ lei verpia.

g) I ändelserna hos vissa adverb, t.ex.: šìč ~ šičia.

⁵ Feminina substantiv med i-stam och konsonantstam har i singularis instrumentalis en io-stamändelse, jfr J. Endzelynas, Baltu kalbu garsai ir formos (hädanefter GF), § 230, Vilnius, 1957.

⁶ Substantiv med i-stam i undersökningsdialekten har i singularis dativ bevarat en ålderdomligare form med ändelsen -i: širdi, aki, miši, jfr J. Endzelynas, GF, § 260, samt s. 173 i denna volym.

⁷ Vid sidan av singularis dativformerna bried, gaid, jaut, med osv. använder äldre dialekttalare mer sällan även de fullare formerna briedi, gaidi, jauti, medi. Det är knappast möjligt att betrakta dessa former som identiska med formerna med i-stam širdi, aki, miši.

⁸ Alla verb med i-stam i den undersökta dialekten har övergått till ia-stam.

⁹ Vid första anblicken skulle man här kunna undra om den främre vokalen a har fallit bort eller om det är diftongen au, som är karakteristisk för första person singularis konjunktiv i många dialekter. Även reflexiva former hjälper inte till att klarlägga vad som har fallit bort i ordslutet, t.ex.: gùčos ‘jag skulle bli berusad’, šukùošs ‘jag skulle kamma mig’, jfr trõšos~ tręšios och varčòs~varčiausi. Äldre dialekttalare använder vid sidan av de förkortade konjunktivformerna

170

2. Bortfall av e

Vokalen e faller bort i slutet av ett öppet ord i följande fall:

a) I singularis instrumental (substantiv med ė-stam), t.ex.: dineltū ~ dienelīte, gūlū ~ gunia, kątę ~ karvę, kač ~ katę, rōp ~ ropę.

b) I singularis lokativ (substantiv med a-stam, adjektiv, räkneord, pronomen och particip av maskulint genus), t.ex.: darž ~ daržē, dugn ~ dugne, dvār ~ dvare, kiem ~ kieme, kluijm ~ kluojme, kubūl || kubūl ‘kubile’, laik ~ laike, lāng ~ lange, mišk ~ miške, nam ~ name, ōr ~ ore, piod ~ pūode; baltam ~ baltame, baltājām ~ baltājame, didelēm ~ dideliame, didžūjem ~ didžiajam, kietam ~ kietame, platām ‘plačiame’, sugrūvusēm ~ sugrūvusiame, tam ~ tame, sauriūčēm ~ siauriūčiame, žalēm ~ žaliame; vakar ~ vakare (adverb).

I den undersökta dialekten är lokativformerna överlag inte särskilt levande. I deras ställe används, sannolikt efter förebild från grannarna letterna, mycket oftare en konstruktion med prepositionen tarp och genitiv, t.ex.: terp platās maišā ‘i den breda säcken’ och liknande.

Exemplen visar att det slutliga e här har fallit bort relativt nyligen, eftersom den palataliserade konsonanten i stammens slut (m, n, r, l, v), när e fallit bort och den hamnat i samma stavelse som en vokal, inte bildar en sammanhängande sekundär diftong, vilket har skett i många andra litauiska dialekter (t.ex.: didelām, mažām, kietām ~ dideliame, mažame, kitame), utan varje led i den nybildade diftongen uttalas separat. Om det första ledet i en sådan förbindelse (det är inte korrekt att kalla dem diftonger, eftersom de inte bildar en kompakt enhet) är betonat, förblir dess accent alltid densamma som den hade innan det kom att stå i samma stavelse som konsonanten.

c) I singularis vokativ, t.ex.: Adeltī ~ Adelīte, Agatī ~ Agotīte, Alūt ‘Eliute’, Cicilī ~ Cicilīte, Daratī ~ Daratīte, diēv ~ diēve Magdūt ~ Magdīte, Marī ~ Maryte, Untī ~ Onyte, Pilcūt ‘Felicyte’, Palūt ‘Apolīte’, Tarasūt ‘Teresyte’, Varūt ‘Verute’.

d) I pluralis lokativ, t.ex.: mēdžēs ~ mēdžiuose, laukūōs ~ laukuose, namūōs ~ namuose, piršlūōs ~ piršliuose, slānūōs ~ slėniuose, svečūōs ~ svečiuose; liepōs ~ liepose, pievōs ~ pievose, ranīkōs ~ raṅkose, šakōs ~ šakose; akīš ~ akyse, ausīš ~ ausyse, pušnīš ~ pusnyse, raumenīš ~ raumenyse, vandенīš ~ vandenyse; gražūōs ~ gražiuose, naujūōs ~ naujuose, savūōs ~ savuose, tuōs ~ tuose; medīnēs ~ medinėse, šaunīnēs ~ šiaudinėse; (adverb bildade av räkneord) dvēs ~ dviese, keturēs ~ keturiese, pītikēs ~ penkiese, šešēs ~ šešiese, trīs ~ triese.

Sakos säger i sällsynta fall också fullständigare former av första person singularis: kalbėcā ~ kalbėčia, valgīcā ~ valgyčia. I dialekten har man inte heller iakttagit att au faller bort i slutet av ett öppet ord; det har här monoftongerats och uttalas som ett labialiserat o, t.ex.: mācō ~ mačiau, lōpō ~ lōpiau, pėcō ~ pūčiau; Baltramējō ~ Baltramiejau, Jūrgō ~ Jūrgiau ‘Jurgi’, Moldarō~Muldariau ‘Muldari’, tivēlō ~ tēvēliau ‘tėveli’, (jfr s. 174). Följaktligen skulle endast det främre a:et kunna ha fallit bort ur ändelsen för första person singularis i konditionalis. Formen för första person singularis i konditionalis med ändelsen ia är karakteristisk även för andra dialekter: kapsai-dialekterna, öst- och centralhöglitauiska dialekter m.fl.

171

I fallen a, b, c och d är ordslutskonsonanten palataliserad efter den främre vokal som föregick den och senare föll bort. Detta bekräftas av de exempel där slutkonsonanten följer efter en bakre vokal (laukuõs, rãnkõs, šakõs) och uttalas mjukt. Om konsonanten i detta fall har påverkats regressivt, råder det ingen tvekan om att den genom vokalens regressiva inverkan har palataliserats även i de fall då den står i ordslut efter en främre eller frontad vokal.

e) I första och andra person plural av alla verbens tempus och modus, t.ex.: gùlėmi ∼ guliame, mė́lžėmi ∼ mė́lžiame, lýdžėmi ∼ lýdžiame, nórėni ∼ nór iame, stóvėni ∼ stóviame, suvulójėmi ∼ suvoliojame, žiūrėmi ∼ žiūriame, men: ainam ∼ einame, dír bam ∼ dirbame, girdõm ∼ girdome, žnáibom ∼ žnaibome; mìlė̃t ∼ myliate, luõbet ∼ liūobiate, šėrė̃t ∼ šeriate, tìlėt ∼ tyl iate, verpė̃t ∼ verp iate, men: ainat ∼ einate, dãrot ∼ darote, dė́dat ∼ dėdate, dúodat ∼ dúodate, gãnot ∼ ganote, nešat ∼ nešate, prãšot ∼ prašote, skaitot ∼ skaitote, sùkat ∼ sukate, vãrot ∼ varote; dãvėm ∼ dãvėme, ė́jėm ∼ ėjome, gulėjėm ∼ gulėjome, milėjėm ∼ mylėjome, nenurėjėm ∼ nenorėjome, nešėm ∼ nešėme, šlavėm ∼ šlavėme, tilėjėm ∼ tylėjome; audė̃t ∼ audėte, gãnet ∼ ganėte, kišėt ∼ kišėte, sukėt ∼ sukėte, vãrėt ∼ varėte, men: dirbat ∼ dirbote, gùlat ∼ gulote, mãlat ∼ malote; aisìm ∼ eisime, ausìm ∼ ausime, dirpsìm ∼ dirpsime, drósim ∼ drósime, kalbėsim ∼ kalbėsime, kiršim ∼ kiršime, mėgsim ∼ mėgsime, nešim ∼ nešime, tilėsim ∼ tylėsime; aisit ∼ eisite, ausit ∼ ausite, duosit ∼ duosite, gulėsit ∼ gulėsite, imšit ∼ imsite, mėksit ∼ mėgsite, nešit ∼ nešite, stuvėsit ∼ stovėsite, valgisit ∼ valgysite, verpsit ∼ verpsite; gautumim ‘gautume’, neštumim ‘neštume’, skūbitumim ‘skubintume’, verptumim ‘verptume’, aitumė ‘e itumėte’, austumė ‘austumėte’; gantumė ‘ganytumėte’, verptumė ‘verptumėte’; bėkim ∼ bėkime, neškim ∼ neškime, sprėskim ∼ spręskime, stovėkim ∼ stovėkime, tylėkim ∼ tylėkime, žiūrėkim ∼ žiūrėkime; aikit ∼ eikite, auskit ∼ auskite, gulkit ∼ gulkite, mėgs kit ∼ megzkite, rėkit ∼ rėkite, sukit ∼ sukite, stovėkit ∼ stovėkite, tylėkit ∼ tylėkite.

I dessa exempel (underavsnitt e) har konsonanten i ordslut palataliserats både av den bortfallna vokalen och av den som stod före den. Detta framgår av de exempel där slutkonsonanten, efter att e fallit bort, uttalas hårt eller möjligen halvklart (det är svårt att avgöra på gehör), om den följer efter en bakre vokal (i sådana fall markeras konsonantens mjukhet inte alls), t.ex.: girdom ∼ girdome, nešat ∼ nešate, mãlat ∼ malote, liksom också alla exempel på preteritum frequentativum, t.ex.: būdavom ∼ būdavome, riñkdavom ∼ riñkdavome, siūdavom ∼ siūdavome, verp davam ∼ verp davome; eidavot ∼ eidavote, kėpdavot ∼ kėpdavote, nešdavot ∼ nešdavote, valgydavot ∼ valgydavote.

Slutkonsonantens palatalisering i många verbformer är sannolikt sekundär. Först föll ordsluts-e bort till följd av ändelsernas förkortning i denna dialekt. På grund av det sistnämnda var slutkonsonanten mjuk i samtliga fall. Men detta bortfall tycks ha inträffat relativt länge sedan, möjligen liksom i många andra dialekter, och med tiden hann den nämnda konsonanten hårdna i vissa fall, medan den i andra förblev mjuk. Slutkonsonanten kunde hårdna, och hårdnade nästan helt, när den stod efter en bakre vokal, som, även om den kanske inte bidrog till att den hårdnade (men troligen gjorde det), åtminstone inte skapade några förutsättningar för att den skulle förbli mjuk.

172

att den skulle förbli mjuk. Omvänt hårdnade slutkonsonanten inte i de fall då den stod efter en främre eller frontad vokal, som alltså bevarade konsonantens mjukhet. I detta fall har vi följaktligen inte längre att göra med en regressiv vokalpåverkan, utan med en progressiv sådan, som utan tvivel är nyare och, enligt vår mening, bör betraktas som ett sekundärt fenomen.

f) Vokalen e (och dess diftongiska, i dialekten monoftongerade, förbindelser) har ibland fallit bort i ändelsen av olika adverb, adverbiella och andra småord samt ljudhärmande ord, och lämnat slutkonsonanten mjuk, t.ex.: až̇ ~ alė, bił ~ bile, būr būr būr ~ būre ‘fårrop’, dėł ~ dėl, delkė ~ delkõ, deltā ~ deltõ, kādeł ‘varför’, kõł, tõł, veł, namieł || namiełė ‘hemma’, pił pił pił < pile ‘ankrop’, pūł pūł pūł ‘hönsrop’, ši toł || ši tole ‘hitåt’, ził, ził, ził < zile ‘gåsrop’.

3. Bortfall av i

I öppen ordslutsställning faller vokalen i bort i följande fall:

a) I nominativ singular, t.ex.: mar̃t ~ marti, paž ~ pati, aišk ~ aiški, alkan ~ alkani ‘hungrig (fem.)’, baš ~ baisi, brañg ~ brangi, gab ~ gabi, lyg ~ lygi, sot ~ soti, srauñ ~ srauni, tañk ~ tanki; kentiñ ~ kenčianti, nevažiuosiũ ~ nevažiuosianti, sergaũ ~ serganti.

b) I dativ singular, t.ex.: ãki¹⁰ ~ ãki ‘åt ögat’, aũs ~ ausi ‘åt örat’, ãnt ~ anti ‘åt ankan’, duktėr ~ dukteri ‘åt dottern’, nõs ~ nõsi ‘åt näsan’, piemeñ ~ piemeni ‘åt herden’, rudeñ ~ rudeni ‘åt hösten’, šir̃d ~ širdi ‘åt hjärtat’, žõs ~ žąsi ‘åt gåsen’; i ändelsen av gerundier bildade av dativ, t.ex.: gėrũ ~ gėriant, stãtũ ~ stãtant, vėrdũ ~ vėrdant, ver̃kũ ~ verkiant.

Den slutliga konsonanten i personliga pronomen och reflexivpronomen uttalas också mjukt i dativ, ackusativ och instrumentalis singular, t.ex.: mãi || mãi (sällsynt) < mani¹²; mãn <mane eller mani¹³, tãv < tave eller tavi, sãv < save eller savi; sõ mãi¹⁴, tãv, sãv ‘med mig, med dig, med sig själv’.

c) I ackusativ singular, t.ex.: árkł ~ árkli, gaĩd ~ gaĩdi, gė̃n ~ gėni, gõmur ~ gõmuri, jáũt ~ jáuti, kulũk ~ kolũki, mẽd ~ mẽdi, mõkĩn ~ mõkini, peł ~ peĩli, Vẽmbł ~ Vẽmbri (efternamn); ãk ~ ãki, aũs ~ ausi, duktėr ~ dukteri, nãkt ~ nãkti, pĩr̃t ~ pĩrti, šir̃d ~ širdi, šũn ~ šuni; didel ~ didelį, mediñ ~ medinį, muriñ ~ murinį.

Här har slut-i fallit bort relativt nyligen, eftersom den palatala konsonanten l, m, n, r, v, när den hamnar i samma stavelse som en vokal, liksom vid fallen a och b med bortfall av e-

¹⁰ Vanligtvis har slut-i i detta fall fallit bort i dialekten, men i enskilda fall kan det ha bevarats, t.ex.: lig mirtį, lig širdį osv. Jfr även not 7 i denna artikel.

¹¹ Se J. Endzelynas, GF, § 414.

¹² Beträffande ursprunget, jfr J. Endzelynas, GF, § 301; J. Otrembskis, Gramatyka języka litewskiego (härefter — GrJL), 3, § 308, Warszawa, 1956. I dativ singular har dessa pronomen två möjliga betoningar: mãn, tãv, sãv, men i dialekten är cirkumflexaccenten mer typisk i detta fall, medan akutaccenten sannolikt börjar vinna insteg på grund av påverkan från lk.

¹³ Beträffande ursprunget, jfr J. Endzelynas, GF, 302 §; J. Otrembskis, GrJL, 3, 309 §.

¹⁴ Det är svårt att säga vilka äldre former singularis instrumentalis-formerna har utvecklats ur, men mjukheten hos deras slutkonsonant visar att en främre vokal har fallit bort i slutet av ordet i dessa former, liksom i dativ- och ackusativformerna, eftersom det inte längre finns något som kan palatalisera den.

173

dessa (jfr s. 171) bildar inte en enda tät förbindelse – en anticipatorisk diftong – utan vart och ett uttalas separat; jfr s. 168 i denna volym.

d) I singularis inessiv (adverben i denna kasus), t.ex.: ãnkšti ~ ankšti, arti ~ arti, tõli ~ toli.

e) I singularis vokativ, t.ex.: Jūrg ~ Jurgi, Kãral ~ Kãroli¹⁵.

f) I dualis nominativ och ackusativ, t.ex.: dvi diẽn ~ dvi dieni, dvi kãti ~ dvi kati, dvi nedẽl ~ dvi nedeli.

g) I pluralis nominativ, t.ex.: bãlti ~ balti, geltõ ~ geltõni, gẽr ~ geri, juõd ~ juodi, kanapẽt ~ kanapėti, kirmėliuõt ~ kirmeliuoti, mãž ~ maži, prãšti ~ prasti, raudõn ~ raudõni; ketur̃ ~ keturi, penkẽ ~ penki, septỹn ~ septyni, šeš̃ ~ šeši; ketver̃ ~ ketveri, šešer̃ ~ šešeri, vieñ ~ vieni; kẽl ~ keli, kõk ~ kõki, vẽs ~ visi; išdaužỹt ~ išdaužyti, iškirst̃ ~ iškirsti, išnẽšt ~ išnešti, neparmãtom ~ neparmãtomi, parsmaikšt̃ ~ parsmaukti, pjaũnam ~ pjaunami, prikalt̃ ~ prik alti, raunam̃ ~ raunamai, sukraũt ~ sukrauti.

i) I andra person singularis i presens och futurum, t.ex.: ãin ~ eini, bẽg ~ bėgi, dir̃b ~ dirbi, kẽl ~ keli, klãus ~ klausi, peñk ~ penki, nẽš ~ neši, šõk ~ šoki, tur̃ ~ turi, vẽd ~ vedi; aĩs ~ eisi, bū̃s ~ būsi, dir̃bs ~ dirbsi, kẽls ~ kelsi, mir̃s ~ mirsi, nẽš ~ neši, padarỹs ~ padarysi, pamãtys ~ pamatysi, šõks ~ šoksi, vẽs ~ vesi.

j) I infinitivändelsen, t.ex.: aušyt̃ ~ aušyti, būt̃ ~ būti, daigyt̃ ~ daigyti, dalyt̃ ~ dalyti, lodyt̃ ~ lodyti, mẽšt ~ mėsti, nẽšt ~ nešti, žõdīt ~ žiodyti, treškėlet̃ ~ treškėlėti.

I alla hittills nämnda fall av bortfall av i har slutkonsonanten blivit palataliserad genom vokalens regressiva verkan. Detta framgår också av fall där en bakre vokal står före en mjuk slutkonsonant.

k) I den reflexiva verbpartikeln -si, t.ex.: (i infinitiv) juõktis, kẽltis, mūš̃tis (se även fall d av bortfall av i, s. 178); (i första person singularis i alla tempus och modus) juõkõs ~ juokiuosi¹⁶, juokiausi, praũšõs ~ prausiuosi, prausiausi; nẽšõs ~ nešiausi, vẽžõs ~ vežiausi; juõkšõs ~ juokšiuosi, nẽšõs ~ nešiuosi, vẽžõs ~ vežiuosi; juõkčõs ~ juokčiausi, praũščõs ~ prausčiausi, men: dir̃bs ~ dirbuosi, dirbausi, mūš̃s ~ mušiuosi; juõgdavõs ~ juokdavausi, praũždavõs ~ prausdavausi; (i andra person singularis i alla tempus och modus) juõkẽs ~ juokiesi, juokeisi, mūšẽs ~ mušiesi, mušeisi, praũšẽs ~ prausiesi, prauseisi, prausiesi, sõkẽs ~ sukiesi, sukeisi, vẽžẽs ~ vežiesi, vežeisi; juõkšẽs ~ juokšiesi, sūkšẽs ~ sūkiesi; juõktumẽs ~ juoktumėsi, praũštumẽs ~ praustumėsi; skūbykẽs ~ skūbykis, saugukẽs ~ saugokis, men: dir̃bes ~ dirbaisi; juõgdavẽs ~ juokdavaisi, mãugdidavẽs ~ máukdavaisi ‘maudydavaisi’; (i första person pluralis i alla tempus och modus) juõkenẽs ~ juokiamės, mãtamẽs ~ matomės, juõkimẽs ~ juokėmės, juokimės, praũšimẽs

¹⁵ Flertalet ja-stamiga substantiv har i singularis vokativ ändelsen -iau, som är karakteristisk för u-stammar, t.ex.: Mėrkel̃~Merkeliau ‘Merkeli’, Mãrtinaičiõ~Martinaičiau ‘Martinaiti’; den egentliga ia-stamändelsen är ovanligare i detta fall.

¹⁶ I den undersökta dialekten har den betonade ändelsen i första och andra person singularis presens av reflexiva verb, till skillnad från lk och andra dialekter, haft akut accent i stället för circumflex accent. Endast detta kan förklara att betoningen har dragits tillbaka till stavelsen i början av ordet. Circumflex accent i stället för akut accent kan också ha uppstått genom metatoni.

174

~ vi tvättade oss, vi ska tvätta oss, vi brukade bära oss ~ vi brukade bära oss, vi brukade suga ~ vi brukade suga; vi ska skratta ~ vi ska skratta, vi ska bära ~ vi ska bära; vi skulle skratta ‘vi skulle skratta’, vi skulle tvätta oss ‘vi skulle tvätta oss’; låt oss älska ~ låt oss älska; låt oss vakta ~ låt oss vakta; (i alla tempus och modus, andra person plural) ni skrattar ~ ni skrattar, ni skulle skratta ~ ni skrattar, skratta, ni bär ~ ni bär, ni ska bära ~ ni ska bära, ni ska bära ~ ni ska bära, ni kör ~ ni kör, ni ska köra ~ ni ska köra; ni brukade bära ~ ni brukade bära, ni brukade suga ~ ni brukade suga; ni skulle skratta ‘ni skulle skratta’, ni skulle suga ‘ni skulle suga’; älska ~ älska, vakta ~ vakta; (i alla tempus och modus, tredje person) gläder sig ~ gläder sig, hörs ~ hörs ‘hörs’, skrattar ~ skrattar, växer ~ växer, reser sig ~ reser sig, lägger sig ~ lägger sig, tvättar sig ~ tvättar sig, sprider sig ~ sprider sig ‘breder ut sig’, luktar ~ luktar, glöder ~ glöder ‘lyser’; rör sig ~ rörde sig ‘snurrade’, syntes ~ syntes, bar ~ bar, höll på ~ höll på; han kommer att dö ‘det tar slut, han kommer att dö’, bära ~ bära, köra ~ köra, men: skakar¹⁷ ~ skakar sig, kränger ~ kränger sig, ser ~ ser ut, kittlar ~ kittlar sig ‘kittlas’, sparkar ~ sparkar sig; brukade tvätta ~ brukade tvätta sig, brukade suga ~ brukade suga; skulle tvätta ~ skulle ha tvättat sig, skulle vrida ~ skulle vrida sig, skulle bli ~ skulle bli.

I detta fall är den slutliga konsonanten mjuk inte så mycket på grund av att det slutliga i:et har fallit bort, utan snarare på grund av den främre vokalen före konsonanten. När ändelse-i:et föll bort kom vokalen att stå i samma stavelse som den palataliserade konsonanten och påverkade denna progressivt, varigenom dess mjukhet har bevarats fram till i dag. Som vi har sett av exemplen har konsonanten i de fall där det inte finns något som kan bevara dess mjukhet (en bakre vokal står före konsonanten) gradvis hårdnat och uttalas i dag nästan helt hårt.

Att den främre vokalen före den slutliga konsonanten verkligen har påverkat denna konsonant palataliserande framgår av fall där en hård slutlig konsonant, efter vilken ingenting har fallit bort, också har mjuknat något till följd av den progressiva påverkan från en framförställd främre eller främre vokal, t.ex.: perės¹⁸, sidės ~ sėdės, tupės, daris < daris ~ darys, matės ~ matys, varis ~ varys, men: gulės ~ gulės, kalbės ~ kalbės, išsigaruos ~ išsigaruos, och ofta uttalas den också helt mjuk.

4. Bortfall av främre u

Främre u faller bort i dialekten i följande fall:

a) I singularens dativ, t.ex.: árlė ~ árkliu ‘åt hästen’¹⁹, briédžio²⁰ ‘åt älgen’, gaid ‘åt tuppen’, jáuč || jáuč ‘åt tjuren’, med ‘åt trädet’, šun ‘åt hunden’, vag ‘åt tjuven’, vélni ‘åt djävulen’; Šarmait ‘åt Šarmaitis’.

¹⁷ Vid sidan av den hårda slutkonsonanten i dessa former förekommer i dialekten parallellt, kanske något mer sällan, former där ordslutet ännu inte har hårdnat helt. Detta återspeglas inte i den fonetiska transkriptionen.

¹⁸ Mjukheten är i detta fall jämförelsevis obetydlig, liksom i fallet som avses i not 17, och markeras därför inte. Det slutliga s:et i exemplen tupės, ikrės å ena sidan och gulės å andra sidan uttalas dock olika: i det första fallet är s redan mjukare, medan det i det andra är helt hårt.

¹⁹ Jfr Z. Zinkevičius, a(o)-stammiga substantivs dativ singular. — ”Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko vardo universiteto Mokslo darbai”, 5, 191, Vilnius, 1955.

²⁰ Angående dativformerna singularis briéd, gaid, jáut... jfr även s. 170 i denna artikel och noterna 6—7.

175

b) I singularens ackusativ, t.ex.: ámž ∼ ámžių, lesviñčė ∼ lesviñčių ”skogvaktare”, skaĩt ∼ skaičių, sõdž ∼ sõdžių ”by”, Vílñ ∼ Vilnių.

c) I singularens instrumentalis, t.ex.: ákmenę ∼ akmeniu, áŕkl ∼ árkliu, doñč ∼ dančių, gaĩd || gaĩdž ”med tupp”, jáuč || jáuč ”med oxe”, karaliẽj ∼ kavaleriu²¹, kõšn ∼ kąsniu, lesviñčė ∼ lesvinčiu ”med skogvaktare”, ližãd ∼ liežuviu, pė̃j ∼ peiliu, svė̃t || svė̃č ”som gäst”, šūn ∼ šunų; bráng ∼ brangiu, grãž ∼ gražiu, líg ∼ lygiu, vėrdančė ∼ verdančiu.

d) I dualens nominativ och ackusativ, t.ex.: dõ gaĩd || gaĩdž ”med tupp”, dõ kiaušiñ ∼ du kiaušiniu, dõ mėnes ∼ du mėnesiu, dõ šūn ∼ du šuniu, dõ tū́kstant || tū́kstanč ”tvåtusen”.

e) I första person singular av presens och futurum, t.ex.: gõl ∼ guliu, kláus ∼ klausiu, praũs ∼ prausiu, prausiu, stõv ∼ stoviu; áis ∼ eisiu, dir̃bš ∼ dirbsiu, mãtš ∼ matysiu, mĩṙs ∼ mirsiu, nẽš ∼ nešiu, šõkš ∼ šoksiu. Slutkonsonanten uttalas i samtliga fall mjukt på grund av den bortfallna främre u-vokalens regressiva verkan.

II. Konsonantpalatalisering vid vokalbortfall

När en främre eller frontad vokal faller bort i en sluten ordslutposition (det har konstaterats att främre vokalerna e, i och i sällsynta fall ė kan falla bort i dialektens ordslut, liksom o (frontad) och de frontade vokalerna a, u), hamnar en mjuk konsonant eller konsonantgrupp i stamslutet direkt intill slutkonsonanten, och hela den nybildade konsonantförbindelsen blir mjuk²².

1. Bortfall av frontat a

Frontat a faller bort i dialekten i följande fall:

a) i singularens nominativ, t.ex.: artójš²³ ∼ artójas, élñs ∼ elnias, ginė̃jš ∼ gynėjas, kė̃ls ∼ kelias, kulė̃jš ∼ kulėjas, laidė̃jš ∼ leidėjas, mukl̃tujš ∼ mokytojas, pjuvė̃jš ∼ piovėjas, svė̃čs ∼ svečias (jfr not 4 i denna artikel), vėj̃s ∼ vėjas, vėlñs ∼ velnias; baisiaũsš ∼ baisiausias, gul̃ščs ∼ gulščias, pė̃ščs ∼ pėsčias, stáčs ∼ stačias, žál̃s ∼ žalias.

b) I pluralens ackusativ, t.ex.: pãts ”själva” (jfr not 6 och 7 samt s. 170), peñks ∼ penkias, stáčs ”upprätta”, vald̃s ”makter”, žál̃s ∼ žalias, ža-rė̃jŝ ∼ žarijas.

Exemplen på båda fallen visar att det bortfallna frontade a:et palataliserade hela konsonantgruppen som hamnade i slutposition.

²¹ Dialektens substantiv med iu-stam har en ia-stamändelse i singularens instrumentalis.

²² Före bortfallet av en främre eller frontad vokal uttalades slutkonsonanten troligen själv mjukt; jfr fallen a, b och d med mjuk slutkonsonant på s. 179–180.

²³ Den bortfallna vokalen i de anförda orden kan också ha varit i; jfr singularens ackusativformerna artóji ∼ artóją, vėlnì ∼ velnią. Ord med suffixen -ėjas, -ojas förekommer i singularens genitiv, vid sidan av sin stams ändelse (artóje ∼ artójo, mukltuje ∼ mokytojo), mer sällan med den ändelse som är typisk för iu-stammar (artójõs ∼ artójaus, mukltujõs ∼ mokytojaus).

176

2. Bortfall av e

I ordslut i slutna stavelser faller e bort i dialekten, t.ex.: apùss ~ ėpùses, kárvės ~ kárves, kàtės ~ katès, pélks ~ pélkes, pìrštins ~ pìrštines, rógės ~ rogès, men: pèls < pelas ~ pelės. Det innebär att konsonantgruppen i ordslut uttalas mjukt här på grund av det bortfallna e:et. Exemplet pèls visar att l i denna dialekt hårdnade innan e i ordslut föll bort.

3. Bortfall av i

I ordslut i slutna stavelser faller i(y) bort i följande fall:

a) I nominativ singular, t.ex.: (substantiv av ia-stammen) brólis ~ brólis, brìeds ~ brìedis, dágės ~ dagýs, ágastìs ~ eigastis ’gång’, éšerìs ~ ešerys, ėžìs ~ ežys, gaidìs ’tupp’²⁴, gailastìs ~ gailestis, gẽnìs ’hackspett, käpp i ett herdspel’, gẽnìs ~ genys, glėbìs ’famn’, jáutìs ~ jautis, kìškìs ~ kiškis, kvìetìs ’vete’ (jfr fotnot 4 i denna artikel), lìzdėlìs ~ lizdelis, lópsìs ~ lopsys, mėdàs ~ medis, miẽžìs ’korn’, naujìskaulìs ~ naujiskaulis ’navikben’, pūzgegutuìtìs ~ pūzgegutuìtis ’ung göktyta’, pasùolìs ~ pasuolis, paklùonìs ~ pakluonis, pakruojėtìs ~ pakruojėtis, pempùtìs ~ pempūtis ’tofsvipa’, pìršlìs ’brudförare’, rãtlunkìs ~ rãtlankis, raguólìs ~ raguolis ’limpa’, sprìndìs ~ sprindis, šunìtìs ~ šunytis, úosìs ~ úosis, užúovìs ~ užuovis ’lä’, žvirblùtìs ~ žvirblùtis ’sparvunge’; (egennamn av ia-stammen — ortnamn och personnamn) Aukštàsė beržìnėlìs ~ Aukštàsai beržynėlis (en skogsdunge nära Lauksodis), Béržtals ~ Béržtalis (en bäck), Cárkels ~ Cárkelis (en väg från Geltiai till Lauksodis), Dagìlu kalnėlìs ~ Dagilių kalnelis (en kulle nära Lauksodis), Degìmu gróos ~ Degimų griovís (ett biflöde till Beržtalis), Gataučėlìs ~ Gataučėlis (en väg från landsvägen till byn Gataučiai), Gùmbakalnìs ~ Gùmbakalnis (en djuphåla i Beržtalis nära byn Stegviliai), Jóna Póželės kalnėlìs ~ Jono Póželės kalnelis (en kulle i Stegviliųskogen, på Jono Póželės teglott), Kalnìnis Póžel ~ Kalninis Póželė (Póželė, som bodde i byn Stegviliai på kullen), Kemšrìnės gróos ~ Kemšrinės griovís (stillastående vatten på Stegviliųfältet), Keršìns ~ Keršnis (en bäck nära byn Stegviliai och skogen), Kùk-miškìs ~ Kùkmiškis (en skog på 250 ha mellan byarna Kùkai och Diržiai), Kùkelìs ~ Kùkkelìs (en väg från Lauksodis till Pašvitinys), Márgs ~ Márgis (ett hundnamn), Naujì-kelìs ~ Naujikelis (en väg anlagd i slutet av 1800-talet från Gataučiai genom Stegviliai), Padėgelė óžals ~ Padėgelis ąžuolas (en plats i Stegviliųskogen), Pakelìùns pakumpnóss ~ Pakeliūnas Pakumpnósis (Pakeliūnas med krökt näsa), Palìepkalnìs ~ Palìepkalnis (en plats i Stegviliųskogen), Pūdels ~ Pūdelis (ett hundnamn), Ragánkelìs ~ Ragánkelis (en väg från Gataučiai till Diržiai), Rainìùtìs ~ Rainiūtis (ett kattnamn), Sárgs ~ Sárgis (ett hundnamn), Sarìs ~ Sàrtis (ett hästnamn), Strìukìs ~ Striukšis (en skog på 30 ha mellan byn Geltiai och Lauksodis), Spìaudiklìs Rūdìs ~ Spiaudiklis Rūdis (Rūdis, som brukade spotta när han talade), Tiẽskelìs ~ Tiẽskelis (en väg från byn Geltiai till Lauksodis herrgård), Trikùkalnìs ~ Trikùkalnis (en plats i Stegviliųskogen), Vergìkelìs ~ Vergikelis (en väg längs utkanten av byn Stegviliai), Vìlkelìs ~ Vilkelis (en väg genom byn Stegviliai); (substantiv av i-stammen) añtìs ~ antis, ãkìs ~ akis, aũsìs ~

²⁴ I dialekten är det ibland svårt att avgöra om nominativformen singular av tvåstaviga substantiv av ia-stammen har haft betoning på stammen eller på ändelsen. I sådana fall återställs inte dialektformen till den litterära formen; man nöjer sig med att förklara dess betydelse.

12. Kalbotyros klausimai, IV

177

öra, biẽs ~ bitis, debẽs ~ debesís, donẽs ~ dantis, klẽs ~ klėtis, krósas ~ krósnis, mùs ~ musis ’fluga’, nãkẽs ~ naktis, nõs ~ nosis, pažastẽs ~ pažastis ’armhåla’, smilẽs ~ smiltis, širdẽs ~ širdis, tõs ~ tošis, vagẽs ~ vagis, žõs ~ žąsis, (adjektiv) brangẽsẽs ~ brangesnis, didẽls ~ didelis, gerẽsẽs ~ geresnis, gražẽsẽs ~ gražesnis, priekšutẽs ~ priekštutinis ’främre’, (particip) galẽnẽs ~ galįantis (jfr fotnot 8 i denna artikel), mirštunẽs ~ mirštantis, norẽnẽs ~ norįantis, spaudžunẽs ~ spaudžiantis ’lågtryck’ (om väder).

b) I nominativ plural, t.ex.: ãks ~ ãkys, ãnẽs ~ ántys, aiẽs ~ ausys, dẽbẽs ~ debesys, donẽs²⁵ ~ dančtys, dùrs ~ durys, klẽs ~ klėtys, piemẽs ~ piemenys, šunẽs ~ šunys, vilnẽs ~ vilnys.

c) I ackusativ plural, t.ex.: ãks ~ akis, ausẽs ~ ausis, nãkẽs ~ naktis, vagẽs ~ vagis, vagiùs (jfr fall b av bortfall av u); devynẽs ~ devynis, penẽks ~ penkis, šeẽs ~ šešis. I alla dessa fall har det bortfallna i:et mjukat upp konsonantgruppen i ordslut.

d) I infinitiv av reflexiva verb, t.ex.: juókės ~ juóktis, klausẽs ~ klausytis, maũgdẽs ~ maudytis ’bada’, šukúoẽs ~ šukúotis. I detta fall är bortfallet av vokalen i ett sekundärt och något senare fenomen. Först föll det slutliga i:et bort i slutet av dessa exempel, (jfr fall k av i-bortfall, s. 174), t.ex. juókti-s > juóktis, och först därefter förkortades ordslutet ytterligare: även i:et föll bort, t.ex. juóktis > juókės. Vid sidan av former som förkortats på sekundär väg är former med detta i vanligare i dialekten.

4. Bortfall av främre u

Det främre u:et faller bort i dialekten i följande fall:

a) I singularis nominativ, t.ex.: ãmžẽs ~ ãmžius, Dẽrẽs ~ Dẽrėsius (namn på en grå häst), lẽsvunẽs || lẽsvunẽs (jfr s. 170 i denna volym och not 6–7) ‘liesvinčius’, linaraũtẽs ~ linaraũčius ‘tid för linarotning’, merẽs ~ mergius ‘flickkarl’, pavõjẽs ~ pavõjus²⁶, pẽčẽs ~ pẽčius, skaičẽs ~ skaičius, sõdẽs ~ sõdžius, vasarõjẽs ~ vasarõjus; nusirašẽs ~ nusiraškiusi, pasãkẽs ~ pasakiusi.

Det slutliga främre u:et i de två sistnämnda exemplen har, liksom vid bortfallet av i och d, fallit bort i ett andra steg: först föll i:et i ändelsen bort, och först senare – när ordslutet förkortades ytterligare – föll även u:et bort. Det innebär att u:et här föll bort relativt nyligen.

b) I pluralis ackusativ, t.ex.: brẽdẽs ‘briedžius’ (jfr s. 170 och not 7), donẽs ~ dančius, ežẽs ~ ežius, gaidẽs ‘gaidžius’, glẽbẽs ~ glėbius, jaũtẽs ‘jaučius’, kiškẽs ~ kiškius, medẽs ‘medžius’, padaikšlẽs ~ padaikšlius ‘padaigas’, peilẽs ~ peilius, sprindẽs ‘sprindžius’, sirautẽs ‘sirautičius, našlaičius’, stačẽs || stačẽs ‘stačius’, švẽtẽs || švẽčẽs ‘svečius’, tūkstuntẽs ‘tūkstančius’, varnuẽs ‘varnuičius, varniukus’, žirguẽs ‘žirgučius, žirginius’; aiškẽs ~ aiškius, brangẽs ~ brangius, gražẽs ~ gražius, sūrẽs ~ sūrius; gerẽusẽs ~ geriausius, mažẽsẽs ~ mažesnius, savũosẽs ~ savuosiuos; aštuonẽs ~ aštuonerius, septynẽs ~ septynėrius.

²⁵ Maskulina substantiv med i-stam böjs i pluralis nominativ vid sidan av sin stamspecifika ändelse också med den ändelse som är karakteristisk för ia-stammar, t.ex.: dončẽ~dančiai, vagẽ~vagiai.

²⁶ Avledningar med suffixet -o/jus förekommer vid sidan av sin stamspecifika ändelse i singularis genitiv även mer sällan med ia-stammens ändelse: pavõje~pavõjo, vasarõje~vasarõjo, jfr även not 23.

178

5. Bortfall av ė

ė faller i den undersökta dialekten bort endast i sällsynta fall i singularis genitiv och pluralis nominativ, t.ex.: Aikštės ~ Aikštės (den sydöstra delen av Stegvilių skog, där man brukade beta får), kárvės ~ kárvės, kàtės ~ kàtės, šãrės ~ šãkės (jfr fall b nedan).

6. Bortfall av främre o

Främre o faller också bort i dialekten, men endast i mycket sällsynta fall, i genitiv singular och nominativ plural, t.ex.: kójės ~ kójos, trõšės ~ trãšios, men vid sidan av dessa används de fullständiga formerna mycket oftare: kójos, trõšės (jfr fall b nedan).

III. Palatalisering av slutkonsonant i ordslut utan förkortning

Dialekten har även en tredje typ av palatalisering av ordslutskonsonanter, som uppstått enbart genom påverkan av en främre eller främreformerad vokal framför konsonanten. Sådana fall är inte talrika i dialekten, men förekommer:

a) I participens nominativ singular, t.ex.: bùvęs ~ bùvęs, girdėjęs ~ girdėjęs, išėmęs ~ išėmęs, išplėręs ~ išklėręs ‘utbredd’, màtęs ~ màtęs, nuklúkės ~ nuklúkės ‘från vettet’, prilinìkės ~ prilinkęs ‘sympatiserande’, sakydavęs ~ sakydavęs, šildydavęs ~ šildydavęs, žadėsas ~ žadėsias, men: pražėlęs ~ pražėlęs, kàlės ~ kàlės.

b) I genitiv singular och nominativ plural, t.ex.: akėčõs ~ akėčios, akẽs ~ akìes, apačiõs ~ apačios, báimės ~ báimės, dalgės ~ dalgės, darbadienės ~ darbadienės ‘arbetsdagens, arbetsdagar’, dilgìnės ‘nässlor’, draũgės ‘vänskap’, drėvės ~ drėvės, dùlkės ~ dulkės, Gaigalinės ~ Gaigalienės, gaspadorõs ~ gaspadoriaus, gelàžės ~ geležies, gyvatiènės ~ gyvatiėnės ‘ormextrakt’, grįčõs ~ grỹčios, grindės ~ grindės ‘spännen’, kàtės ~ katės, kàugės ~ káugės ‘stackens, stackar’, klẽtės ~ klėties, kójõs ~ kójos, krẽgždės ~ krėgždės, krẽšnės ‘sötkörsbär’, kuntrìbės ~ kantrybės, kūtės ‘ladugårdens, ladugårdar’, lãikės ~ laikės ‘medarnas’, pėčõs ~ pėčiaus, pėmpės, pūravietės ~ pūravietės ‘12,5 ar’, raudunìkės ~ raudonikės ‘rödskrubbens, rödskrubbssvampar’, silkùtės ‘små sikar’, šáltmetės ~ šaltmetės, šùnes ‘hundens’, valdžõs ~ valdžios, valdžios, virbės ‘sammankomst, möte’, žarijõs, žẽmugės ~ žemuogės, žievės ~ žievės, žievės; dvėjõs, gaižõs ~ gaižios, gaižios, gražõs ~ gražios, kẽturiõs ~ keturios, mažẽsnės, mažùtės ~ mažìutės, naũjõs ~ naũjos, naujos, pàčiõs ~ pačios, penkiõs ~ penkios, parvažiavùsõs ~ parvažiavusios, spìrės ~ spùrės ‘uppfluffade, trasiga’ (om en gåsras), šùrkščõs ~ šiurkščios, šiurkščios, tiẽsõs ~ tiesios, tiesios, tókõs ~ tokios, trãpniõs ~ trapnios ‘spröda’, trõšõs ~ trąšios, trąšios, men: bárzdos ~ barzdos, barzdõs, gėrõs, krùopos, pìktos, rìpkos, spalvõs ~ spalvos, spalvós, šákos, vìštos, ùogos.

Slutkonsonanten uttalas palatalt även i genitiv singular av personliga och reflexiva pronomen, t.ex.: mãnės ~ manęs, tavẽs ~ tavęs, savẽs ~ savęs.

179

c) I dativ singular²⁷, t.ex.: sótajem, stórājēm, men brángam²⁸ ‘brangiam’, pìgam²⁹ ‘pìgiam’, sótam ‘sočiam’.

d) I instrumentalis plural, t.ex.: ančakėlės ‘med ögonbryn’, brie- džės ~ briedžiais, gaidžės ~ gaidžiais, jaučės ~ jaučiais, kiaušinės ~ kiaušiniais, kraujės ~ kraujais, medžės ~ medžiais, molės ~ moliais, pelės ~ pėliais, spaiglės ~ spaiglais ‘med groddar’, švėčės ~ svečiais, tačkėlės ‘med små prickar, stänk’, tankės ~ tankiais, men: baltės ~ baltais, juodės ~ juodais, plaukės ~ plaukais, žilės ~ žilais.

e) I dativ och instrumentalis av dualformer som används i dialekten i stället för plural, t.ex.: afklėm ~ arkliam, aušim ~ ausim, briedžėm ~ briedžiam, gaidžėm ~ gaidžiam, jaučėm ~ jaučiam, karvėm ~ karvėm, katėm ~ katėm, klūmpėm ~ klūmpėm, marčėm ~ marčiom, lapėm ~ lapėm, pačėm ~ pačiom, pėmpėm ~ pėmpėm, rogėm ~ rogėm, naktėm ~ naktim, svečėm ~ svečiam, men: avėlėm ~ avėlėm ‘med får’, galvom ~ galvôm, gyvôm ~ gyvôm, jurginėm ~ jurginam, nôtom ‘med tuppar’, ožkom ~ ožkom, vaikėm ‘med barn’, vyram ‘med män’, žiedėm ‘med blommor’.

I alla de här angivna fallen har slutkonsonanten påverkats progressivt av en föregående främre eller främreformerad vokal. Om en bakre eller bakreformerad vokal står före slutkonsonanten, är slutkonsonanten alltid hård, vilket de anförda exemplen visar.

KOPPLINGEN MELLAN KONSONANTMJUKNING OCH ORDSLUTSFÖRKORTNING I STEGVILIAI-DIALEKTEN

Е. И. ГРИНАВЕЦКЕНЕ

Sammanfattning

Stegviliai-dialekten talas i norra delen av Litauiska SSR (nära den lettiska gränsen, i Pakruojis distrikt) och tillhör östaukštaiternas pontininkai-dialekt med full accentretraktion

²⁷ Till underavsnittet ”Slutkonsonantens mjukning i ett oförkortat ordslut” förs singularis dativ samt dualis (pluralis) dativ och instrumentalis, eftersom deras tidigare ändelsevokaler eller diftonger inte påverkar slutkonsonanten. Ibland (i fråga om dualis dativ och instrumentalis) är det dessutom svårt att fastställa vilken vokal som tidigare stod i ordslutet. Dessa kasus används också utan slutvokaler i lk (jfr not 2).

²⁸ Dialektens u-stamsadjektiv har oftast övergått till a-stammen: bránga ‘dyr’, brángam ‘dyr (dativ)’, brángo ‘dyr (ackusativ)’, bráng ‘dyra’, även om former med u-stamändelse ibland också kan förekomma i singularis genitiv och pluralis nominativ: saldąs ~ saldaus, saldūs ~ saldūs.

²⁹ När adjektiv, räkneord och pronomen i singularis dativ, och substantiv i pluralis (dualis) dativ i den undersökta dialekten har ändelsebetoning, har de till skillnad från lk inte akut utan cirkumflex accent. Betoningen i sådana former flyttas oftast från slutstavelsen till stammen, men parallella former med bibehållen betoning förekommer också, exempelvis: pigam || pigàm ‘billig (dativ)’, pirmam || pirmàm, katram || katràm ‘vilken (dativ)’.

180

betoning. I denna dialekt förekommer en kraftig förkortning av ordsluten och därmed sammanhängande mjukning av slutkonsonanter, som skiljer sig från standardspråket och många andra litauiska dialekter. I denna artikel analyseras denna konsonantmjukning, enskilda fall av dess förekomst fastställs, grupperas och sammanfattas, och orsakerna till mjukningen klarläggs.

I den undersökta dialekten mjukas framför allt i vissa fall konsonanter som sedan gammalt står i ordslut. Av de många exempel som anförs framgår att orsaken till en sådan konsonantmjukning är en främre vokal eller en framflyttad vokal som står före konsonanten. I dialekten förekommer följande fall av slutkonsonantmjukning: 1. i nominativ singularis (i particip), t.ex.: bùvęs (standardspråkets buvęs) ‘som varit’, mātęs (standardspråkets mātės) ‘som förde ut’, sākęs (standardspråkets sākęs) ‘som sade’; 2. i genitiv singularis och nominativ pluralis, t.ex.: krėgždės (standardspråkets krėgždės) ‘svalor’, gràžos (standardspråkets gražios) ‘vacker, god (genitiv singularis)’, gràžos (standardspråkets gražios) ‘vackra, goda’; 3. i instrumentalis pluralis, t.ex.: arkļes (standardspråkets arkliais) ‘med hästar’, peilēs (standardspråkets peiliais) ‘med knivar’, žvirblēs (standardspråkets žvirbliais) ‘med sparvar’.

När en bakre vokal eller en tillbakaflyttad vokal står före en sådan konsonant uttalas konsonanten hårt, t.ex. pražīles (standardspråkets pražiles) ‘som grånat’, mergos (standardspråkets mergos) ‘flickor, genitiv singularis’, vaikēs (standardspråkets vaikais) ‘med barn’ m.fl.

Således förklaras de fall av slutkonsonantmjukning som konstaterats i dialekten i artikeln med den progressiva påverkan från främre vokaler eller framflyttade vokaler som står före dem.

Även stamkonsonanter som till följd av förkortning av ordslutet kommit att stå i ändelsen uttalas mjukt i dialekten. I den undersökta dialekten hamnar stamkonsonanter i ordslut när slutvokaler faller bort. Konsonanter som hamnat i ordslut är mjuka endast när en främre vokal eller en framflyttad vokal har fallit bort. I övriga fall uttalas konsonanterna hårt.

Det har fastställts att mjuka konsonanter förekommer i ordslut i följande fall:

1. När den framflyttade vokalen a faller bort eller elideras, t.ex.: žal (standardspråkets žalia) ‘grön, med en grön’; sveč (standardspråkets svečia) ‘gästen, ackusativ singularis’; audž (standardspråkets audžia) ‘väver, väver (pluralis)’; vėlnis (standardspråkets vėlnas) ‘djävul’; žāls (standardspråkets žalias) ‘gröna, ackusativ pluralis’;

2. När vokalen e faller bort eller elideras, t.ex.: kārve (standardspråkets karvė, karve) ‘ko, med en ko, ko (vokativ singularis)’, Aliū (standardspråkets Eliūtė) ‘lilla Elena, vokativ singularis’, šaukēm (standardspråkets šaukiame) ‘vi ropar, skriker’, šaukē (standardspråkets šaukiate) ‘ni ropar, skriker’, ėjēm (standardspråkets ėjome) ‘vi gick’, eisi (standardspråkets eisite) ‘ni kommer att gå’, aitumēm (standardspråkets eitume)

181

‘vi skulle gå’, aikī (litterärt språk eīkite) ‘gå!’ (plural), men: dirbam (litterärt språk dirbame) ‘vi arbetar’, mālat < mālote (litterärt språk mālėte) ‘ni tröskade’, aidavọm (litterärt språk eīdavome) ‘vi brukade gå’; kā̃vės (litterärt språk kārves) ‘kor, ackusativ plural’

3. När vokalen i (u) faller bort respektive utelämnas, t.ex.: mārti (litterärt språk marti) ‘svärdotter’, šird < širdi (en äldre ändelse än i litterärt språk: šir̃džiai) ‘åt hjärtat’, Jūrg̃ (litterärt språk Jūrgī) ‘Jūrģis, vokativ singular’, džiauges (litterärt språk džiaugiasi) ‘han, hon gläder sig; de gläder sig’, juokės (litterärt språk juokiosi, juokiausi) ‘jag skrattar, skrattade’, praūščēs (litterärt språk praūščiausi) ‘jag tvättade mig; jag skulle tvätta mig’; arklīs (litterärt språk arklys) ‘häst’, aūšs (litterärt språk aušys, ausis) ‘öron, öra’.

4. När den framskjutna vokalen u faller bort respektive utelämnas, t.ex. svēč < svēčiu (litterärt språk svečiu) ‘åt gästen’, svēč (litterärt språk svečiu) ‘med gästen’, sū́kčės (litterärt språk sū́kčius) ‘bedragare’.

5. I sällsynta fall när den främre vokalen e och den framskjutna vokalen o faller bort, t.ex.: kātės (litterärt språk kātės) ‘katter’, šākės (litterärt språk šākės) ‘högafflar’, kōjōs (litterärt språk kōjos) ‘ben’, grāžs (litterärt språk grāžios) ‘vackra, goda’, men oftast bevaras dessa vokaler: kātēs ‘katter’, kōjōs ‘ben’.

När alla de nämnda vokalljuden faller bort, uttalas, som exemplen visar, inte alltid ordstammens mjuknade konsonanter i ordslut på samma sätt: ibland är de mjuka och ibland hårda. Deras kvalitet bestäms framför allt av den vokal som står framför dem. Om denna vokal är bakre eller tillbakadragen, uttalas konsonanten hårt; om vokalen däremot är främre eller framskjuten, uttalas konsonanten mjukt.

Av det sagda drar man slutsatsen att mjukheten hos slutkonsonanter beror inte bara på den bortfallna vokalen utan också på den vokal som står framför konsonanten. Mjukheten är alltså i det aktuella fallet inte enbart regressiv utan även progressiv. Enligt författaren är denna konsonantmjukning sekundär. Efter att slutvokalen fallit bort var slutkonsonanten till en början mjuk i alla fall. Den var således lika mjuk både i ord av typen aīnam, nėšat ‘vi går, ni bär’ och i ord av typen šērem, šēret ‘vi matar, ni matar’. När en bakre vokal stod framför den mjuka slutkonsonanten och det saknades betingelser för att bevara dess mjukhet, blev den gradvis hård och hårdnade helt. Men när en främre vokal stod framför den och bevarade dess mjukhet, har slutkonsonantens mjukhet i den undersökta dialekten bevarats fram till våra dagar.

När alla de nämnda vokalerna faller bort står den mjuknade konsonanten (eller konsonantgruppen) som då hamnar i ordslut inte ensam: till den fogas slutkonsonanten (artikeln antar att även den uttalades mjukt före vokalbortfallet), som stod efter den bortfallna främre vokalen eller den framskjutna vokalen, och hela denna konsonantgrupp uttalas mjukt (även konsonanterna g och k).

182

Varje mjuk (liksom hård) konsonant i ordslut uttalas tydligt och helt separat och saknar färgning från en annan närstående konsonant, dvs. de påverkar inte varandra. Därför får man intrycket att en sådan konsonant uttalas längre än i en annan position eller i andra dialekter som förkortar ordslutet. Ibland förefaller det som om vissa rester av det försvunna vokalljudet bevarats mellan sådana konsonanter (särskilt mellan l, m, n, r).

Om det i ordslut förekommer konsonanter som är lika i fråga om tonande/tonlöshet men olika i fråga om artikulationsställe (t.ex. š och s eller ž och z), uttalas de båda helt separat, t.ex.: veřšs (litterärt språk veřšis) ‘kalv’, ōžs (litterärt språk ožūs) ‘getabock’. När konsonanter som skiljer sig åt både i fråga om tonande/tonlöshet och artikulationsställe möts (t.ex. t och s eller d och s), bildas ingen affrikata, som man kunde vänta sig, utan varje konsonant uttalas med sin karakteristiska tonande eller tonlösa egenskap, t.ex.: gaidžs (litterärt språk gaidžys) ‘tupp’, donžs (litterärt språk dantis) ‘tand’; jämför exempel från andra dialekter: læc < lēds (litterärt språk lėdas) ‘is’, kóc < kōts (litterärt språk kótas) ‘handtag’. När två helt identiska mjuka konsonanter möts uttalas även var och en av dem helt separat, t.ex.: auššs (litterärt språk ausis, aušys) ‘öra, öron’. Om ett vokalljud och en konsonant av typen l, m, n, r förekommer i samma stavelse i ordslut, bildar de inte, som man kunde vänta sig, en sekundär diftongisk kombination, utan varje komponent uttalas separat och självständigt: i regel ligger betoningen endast på den första komponenten, medan den andra komponenten (konsonanten) ofta fungerar som stavelsebildande, t.ex.: nam (litterärt språk name) ‘i huset’, vakar (litterärt språk vakare) ‘på kvällen’ m.fl.

Av allt ovanstående kan man dra slutsatsen att vokalljudens bortfall i ordslut i den undersökta dialekten och den därmed förbundna mjukningen av slutkonsonanterna är jämförelsevis nya företeelser. Därför har enskilda närstående mjuka konsonanter eller en vokal och en slutkonsonant ännu inte hunnit bilda en tätare förbindelse.