LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

ÖVERSIKTER OCH RECENSIONER

ÄLDRE ORDBÖCKER I LETTISKA

Daina Zemzare, Latviešu vārdnīcas (līdz 1900. gadam), Latvijas PSR Zinātņu akademijos?

I detta omfattande och betydelsefulla arbete av den välkända lettiska språkforskaren D. Zemzare behandlas alla äldre tryckta och handskrivna ordböcker över det lettiska språket som är kända, från den första ordbokens utgivning år 1638 till år 1900.

I Sovjetlitauen växer intresset för det förflutna inom litauisk lexikografi alltmer, och även om forskningen hittills huvudsakligen har behandlat enskilda ordböcker (av K. Būga, A. Juška, K. Širvydas och några andra), bör vi hoppas att vi i framtiden också får en bok som skildrar hela vår lexikografis historia. Det blir lättare att avgöra hur en sådan framtida bok bör utformas och vilken väg som är bäst att följa när man undersöker lexikografins historia, när vi har bekantat oss närmare med våra grannars liknande arbeten. En närmare bekantskap med D. Zemzares verk är viktig för litauiska forskare även därför att den lettiska lexikografins och själva ordförrådets utveckling i vissa avseenden är nära förbunden med litauisk lexikografi och litauiskt ordförråd.

I början av boken (s. 3—6) ges en kort översikt över den tidigare litteraturen om lettiska ordböcker, och samtidigt lyfts felaktigheter i denna fram. I beskrivningarna av enskilda ordböcker stöder sig författaren här och var även på andra arbeten om lexikografins historia, som inte nämns i den inledande litteraturöversikten. Det finns överlag inte mycket litteratur om den äldre lettiska lexikografin, och författaren är den första som beskriver de flesta ordböckerna så utförligt. Vid läsningen av boken faller dock det otillräckliga utnyttjandet av tidigare facklitteratur och bristerna i hänvisningarna till denna litteratur i ögonen. Några sådana förbiseenden kan nämnas här. På s. 4 och 84 anges att E. Blese år 1936 publicerade J. Langius handskrivna ordbok från 1685, men det nämns ingenstans att han i denna utgåva¹ inte bara har tagit med en allmän översikt över J. Langius liv och verk (s. 466—486), utan också en karaktäristik av språket (s. 487—568).

¹ E. Blese, Nīcas un Bārtas mācītāja Jāņa Langija 1685. gada latviski—vāciskā vārdnīca ar īsu latviešu gramatiku, Rīgā, 1936.

287

(s. 487—568). När det gäller K. Elvers och J. Langs ordböcker bör man erinra om att P. Šmits har publicerat förteckningar över de mer karakteristiska och språkhistoriskt betydelsefulla orden som hämtats ur dessa ordböcker, liksom över uttryck (ordspråk och talesätt)², och samtidigt gjort några anmärkningar om J. Langs ordbok (till exempel om avledningar med suffixet -ums). När frågan om tillkomsten av Ch. Fiurekers ordboksmanuskript berörs (s. 73), kunde man också ha nämnt några författare som tidigare skrivit mer ingående om detta, särskilt L. Bērziņš³. J. Endzelīns har skrivit om G. F. Stenders grammatik och ordbok⁴, men den högtidsskriftsartikeln är värd att nämna mindre för ett par anmärkningar om själva ordboken än för den allmänna karaktäristiken av G. F. Stenders kunskaper i lettiska och hans språkvetenskapliga uppfattningar. Det är mycket beklagligt att författaren inte hann ta del av B. Jēgers artikel om ordboken från 1688⁵, där den beskrivs utifrån en mikrofilm av ett fullständigt exemplar som påträffats i Oslos universitetsbibliotek: det som D. Zemzare skriver om denna ordbok i sin bok, då hon endast hade ett par bevarade fragment till hands (och, tillägger vi, J. Ževeris beskrivning av dessa fragment⁶, som hon på s. 91 otvivelaktigt stöder sig på), måste nu ändras och kompletteras väsentligt.

Efter den korta litteraturöversikten övergår framställningen till beskrivningen av ordböckerna. Varje ordbok behandlas för sig. Beskrivningarna ordnas kronologiskt efter den tidpunkt då ordboken trycktes eller skrevs. Lexikografins historia delas i sin helhet in i två delar: den första (s. 7—212) omfattar feodalismens epok (fram till mitten av 1800-talet), den andra (s. 213—407) kapitalismens epoks ordböcker. Här ska vi kort nämna dessa ordböcker, om än inte alla, så att även de som inte har läst D. Zemzares bok kan få en ungefärlig bild av hennes undersökningsobjekt och samtidigt av den lettiska lexikografins historia.

Den första lettiska ordboken utkom nio år senare än den litauiska (K. Sirvydas Dictionarium), nämligen år 1638. Det var Georg Mancelis Lettus, Das ist Wortbuch/Sampt angehengtem täglichem Gebrauch der Lettischen Sprache... Riga... M. DC. XXXVIII. Den egentliga alfabetiska tysk-lettiska ordboken omfattar här 208 sidor (när titelsida, dedikation, förord och hyllningshälsning till Mancelis räknats bort), inte 207 som D. Zemzare av misstag anger, och innehåller omkring 6 000 ord. Därefter följer den andra delen — Phraseologia Lettica — som omfattar 190 sidor (utan titelsidan); i denna del är ord och uttryck tematiskt ordnade i 51 kapitel (det finns till exempel kapitel ”Om fiskar”, ”Om malning”, ”Om klädsel”, ”Om färger”, ”Om pengar”, ”Släktskapsbeteckningar” osv.).

² P. Smidts, Vārdu izvilkums no Elversa vārdnīcas „Liber memorialis letticus“, „Rakstu krājums, Rīgas Latviešu Biedrības Zinību Komisijas izdots“, XVI., Rīgā, 1912, p. 10—20; P. Smidts, Langes latviešu vārdnīca, ten pat, p. 21—58.

³ L. Bērziņš, Kristofors Fūrekers un viņa nozīme latviešu literatūrā, „Filologu biedrības raksti“, VIII, Rīgā, 1928, p. 145—224 (apie žodyną p. 160—168).

⁴ J. Endzelīns, Vecā Stendera latviešu gramatika un vārdnīca, „Druwa“, 1914, Nr. 9—12, p. 907—911.

⁵ B. Jēgers, Das deutsch-lateinisch-polnisch-lettische Vocabularium vom Jahre 1688, „Språkliga Bidrag (SprB). Meddelanden från seminarierna för slaviska språk... vid Lunds Universitet“, Nr. 8, Lund, 1957, p. 22—41.

⁶ Izglītības Ministrijas Mēnešraksts, 1935, p. 492—493.

288

Den andra ordboken över lettiska utarbetades av Georg Elger och utkom 1683 i Vilnius: Dictionarium Polono-Latino-Lottauicum. Opus posthumum R. P. Georgii Elger... Vilnae, 1683; den omfattar 674 sidor och omkring 14 000 uppslagsord.

Den tredje tryckta ordboken, anonym (D. Zemzare kallar den enligt traditionen G. Dresels ordbok), utkom 1688: Vocabularium Wie Etzliche gebräuchliche Sachen Auff Teutsch/Lateinisch/Polnisch Uund Lettisch/Auszusprechen seynd. Riga... 1688; den omfattar 120 sidor och ger omkring tusen ord vardera på tyska, latin, polska och lettiska (nästan enbart substantiv), indelade i 24 ämnesgrupper. Ordboken innehåller många fel, och stavningen är inkonsekvent och ålderdomlig. B. Jēger menar att handskriften till denna ordbok sammanställdes före 1621, då området fortfarande styrdes av polacker⁷.

Under 1600-talet trycktes alltså tre lettiska ordböcker, och alla tre finns bevarade än i dag. I äldre litteratur nämns visserligen också G. Dresels svensk-polska-tyska-lettiska ordbok från 1677 — den upptas även av J. Endzelīns i förteckningen över tryckta lettiska ordböcker⁸—, men ingen har sett denna ordbok senare, och numera menar man att den aldrig har funnits⁹.

Från samma 1600-tal finns dessutom handskrifter till tre otryckta ordböcker bevarade. Först och främst rör det sig om avskrifter av två varianter av Ch. Füreckers (död omkring 1684) lettisk-tyska ordbok från senare delen av århundradet; det äldre exemplaret omfattar 319 sidor, det nyare (i två band) 555 sidor; ordboken innehåller omkring 3 500 ord. Från 1685 finns J. Langius manuskript (hans efternamn är känt endast i den latinska formen Langius) (Lettisch-Deutsches Lexicon), som omfattar omkring 7 000 ord ordnade under uppslagsord. Ungefär lika många ord finns också i den okända författarens manuskript Manuale Lettico Germanicum (här används bland andra källor i synnerhet Fürecker- och Langiusordböckerna i stor utsträckning). Dessutom finns en liten tysk-lettisk ordlista bevarad med omkring 900 ord (från kuriska dialekter), som någon tysk pastor uppenbarligen hade sammanställt enbart för eget bruk¹⁰.

Under 1700-talet trycktes redan sju ordböcker: 1705 — den så kallade L. Depkins tysk-svensk-polska-lettiska ordlistan (en omarbetad och väsentligt förbättrad utgåva av ordlistan från 1688); 1748 — K. Elvers Liber memorialis Letticus (en tysk-lettisk ordbok med omkring 8 000 ord); 1761 — G. F. Stenders Entwurf eines Lettischen Lexici (utgiven tillsammans med hans grammatik i en och samma bok; en lettisk-tysk ordbok med omkring 4 000 ord; en något utökad upplaga utkom 1763); 1772–1777 — J. Langes Vollständiges deutsch-lettisches und lettischdeutsches Lexicon (den tysk-lettiska ordboken, som utkom redan 1772, omfattar omkring 15 000 ord på 607 spalter; i den lettisk-tyska ordboken finns

⁷ Språkliga Bidrag, Nr. 8, Lund, 1957, s. 37 (ordlistans titel och korta beskrivning är också hämtade från Jägers artikel).

⁸ J. Endzelīns, Ievads baltu filoloģijā, Rīgā, 1945, p. 68.

⁹ Språkliga Bidrag, Nr. 8, Lund, 1957, s. 34.

¹⁰ B. Jēger undersökte nyligen denna ordlista mer ingående och menar bland annat att den skrevs någon gång mellan 1631 och 1685; se hans artikel The Vocabularium Germanico-Curlandicum in the British Museum, ”Årsbok 1955/56”, Lund, 1960, s. 27–57.

19. Kalbotyros klausimai VI.

289

406 spalter och omkring 10 000 ord; författaren har antecknat de flesta orden ur levande språk); 1789 – G. Stenders Lettisches Lexicon (i två delar: den lettisk-tyska delen omfattar sammanlagt 404 sidor och omkring 7 000 ord, medan den tysk-lettiska delen omfattar 773 sidor och omkring 14 000 ord).

Bland 1700-talets handskrivna ordböcker är L. Depkins Lettisches Wörterbuch den största; det är en lettisk-tysk ordbok, skriven 1703 och 1704 och omfattande omkring 16 000 ord, huvudsakligen hämtade ur skrifter (redan 1704 hade prospektet till denna ordbok tryckts). Dessutom finns F. Weigels tysk-lettiska och lettisk-tyska ordböcker från 1748, Ch. F. Temlers ”jämförande” lettiska ordbok från 1772 (delvis också med motsvarigheter på litauiska¹¹) samt handskrivna tysk-lettiska ordböcker från 1782 (J. Baumbach?). Utöver dessa fem ordböcker finns även några andra handskrifter bevarade med mer eller mindre bearbetat material för ordböcker.

Även om man bortser från publicerade listor över terminologiskt ordförråd, ordlistor i läseböcker och liknande mindre lexikografiska arbeten (som också behandlas kortfattat i D. Zemzarės bok), utökas antalet tryckta lettiska ordböcker under 1800-talet med mer än ett tiotal nya verk. Den mest betydande av dem är kanske den så kallade Kr. Valdemārs rysk-lettisk-tyska ordboken (Русско-латышско-немецкій словарь), sammanställd av företrädare för den unga lettiska rörelsen och utgiven av det ryska undervisningsministeriet i Moskva 1872 (den omfattar omkring 37 000 ord); denna ordbok ligger också till grund för den rysk-lettiska ordbok som utkom i Jelgava 1890. Mindre är den Латышско-русско-немецкій словарь, redigerad av samme Kr. Valdemārs och likaså utgiven i Moskva 1879. Bland andra ordböcker kan nämnas J. Kurmins Słownik polsko łacinsko łotewski, tryckt i Vilnius 1858 (nära 13 000 ordboksartiklar), K. Ulmanns Lettisch-deutsches Wörterbuch från 1872 (omkring 20 000 ord), G. Brasches Deutschlettisches Wörterbuch från 1880 (35 000 ord; dessa båda ordböcker av Ulmann och Brasche utgavs som två separata delar av samma Lettisches Wörterbuch) samt M. Miežinis Lietuviszkai-latviszkai-lenkiszkai-rusiszką ordbok, tryckt i Tilsit 1894 (omkring 15 000 ord). I slutet av 1800-talet utkommer de första specialordlistorna (med terminologi från enskilda fackområden) och ordlistorna över internationella ord: 1881 trycks i Moskva den sjömansordlista som Kr. Valdemārs sammanställt, Карманный русско-английско-французско-немецко-итальянско-датско и норвежско-шведско-латышский морской словарь съ прибавленіемъ голландскаго и испанскаго языковъ; 1878 utkommer F. Mekons ordlista över internationella ord, Šweschwahardu grahmata (omkring 2 200 ord), och 1886 den första upplagan av J. Dravnieks betydligt mer omfattande ordlista, Šweschu wahardu grahmata (mer än 5 000 internationella ord).

Det finns få kända mer omfattande och betydelsefulla handskrivna ordböcker från 1800-talet. Dit hör G. Bergmanns Lättisch-Deutsches Wörterbuch och Deutsch-lettisches Wörterbuch från 1806 (den första innehåller omkring 5 000 ord, den andra 9 000), en rysk-lettisk ordbok av okänd författare (utan

¹¹ Se närmare J. Kruopas, Seniausias lyginamasis latvių ir lietuvių kalbų žodynas, „Literatūra ir kalba“, II, Vilnius, 1957, s. 467—470.

290

den mellersta delen, från застила́ю till Павлинъ), skriven, enligt D. Zemzarė, mellan 1862 och 1869 (omkring 10 000 uppslagsord), A. Juškas lettisk-litauisk-polska ordbok från 1875 (7 818 ord – en siffra som A. Juška själv anger i slutet av ordboken; lettiska ord förekommer också i den andra versionen av A. Juškas stora ordbok, men senare avstod man från att översätta till lettiska)¹² och A. Dyrikis (numera försvunna, men mer utförligt kända genom en beskrivning från 1935) litauisk-lettiska ordbok från 1872 (omkring 10 000 ord).

Det finns alltså ganska många äldre lettiska ordböcker. Enligt D. Zemzarės egen beräkning trycktes sammanlagt tjugotvå tvåspråkiga och flerspråkiga ordböcker från början av 1600-talet till slutet av 1800-talet, och handskrifterna till tolv sammanställda ordböcker har bevarats. Som jämförelse kan nämnas att det bara finns en tryckt litauisk ordbok från 1600-talet – K. Širvydas (även om skillnaden mellan den första [och den andra?] upplagan och de senare upplagorna nästan motiverar att man talar om två separata ordböcker); från 1700-talet finns tre (alla i två delar – en litauisk-tysk och en tysk-litauisk del): V. Haks, P. Ruigys och K. G. Milkus; från 1800-talet finns fem: G. H. F. Nesselmanns, två av F. Kuršaitis, M. Miežinis och A. Juškas (påbörjad). Det innebär att endast nio ordböcker utkom under tre århundraden (mot tjugotvå lettiska). Även få handskrivna ordböcker från 1600- och 1700-talen har bevarats – kanske omkring tre från vardera århundradet (skrivtiden för vissa ordböcker är inte säkert känd); endast från 1800-talet har vi fler än letterna. Av jämförelsen mellan antalet litauiska och lettiska ordböcker får man naturligtvis inte dra slutsatsen att den äldre litauiska lexikografin överlag skulle ha varit sämre än den lettiska: till sin kvalitet (särskilt genom en mer exakt återgivning av språket) överträffar litauiska ordböcker ofta lettiska ordböcker från samma tid, vilka ända fram till 1800-talets andra hälft nästan uteslutande skrevs av utlänningar (främst tyskar) med otillräckliga kunskaper i lettiska.

Att närmare sätta sig in i så många ordböcker och karakterisera dem på ett adekvat sätt är en svår uppgift som kräver mycket energi, noggrannhet och tid. Boken behandlar inte alla ordböcker lika utförligt. Detta beror i första hand på själva ordböckerna – alla är inte lika betydelsefulla eller lika omfattande; det finns naturligtvis också andra, mer subjektiva skäl: många ordböcker har ännu inte varit föremål för någon mer ingående forskning, så det är nu svårt att undersöka dem alla utförligt på en gång. Störst utrymme i boken ägnas åt den rysk-lettisk-tyska ordboken från 1872 (Kr. Valdemārs), på grund av dess särskilda roll i utformningen av dagens lettiska litteraturspråk – omkring 117 sidor (s. 218—311 och 503—526), eller mer än en femtedel av hela boken. Nästan lika utförligt behandlas också den första ordboken (G. Mancelis från 1638) – omkring 100 sidor ägnas åt den

¹² D. Zemzarės kapitel ”Antano Juškos latvių-lietuvių-lenkų kalbų žodynas” (352—362) kompletterar B. Tolutienės omfattande och omsorgsfullt skrivna studie ”Antanas Juška leksikografas” (”Literatūra ir kalba”, V, Vilnius, 1961, s. 87—377); här läggs vissa nya fakta och resonemang fram om A. Juškas förbindelser med A. Dyrikis och vetenskapskommissionen vid Rigas lettiska förening, och framför allt karakteriseras själva ordboken (intresset gäller naturligtvis i första hand lettiska ord och fraser).

291

(s. 11–63 och 423–470). Beskrivningarna av andra ordböcker omfattar oftast bara några få sidor.

De äldre ordböckerna kan undersökas ur olika perspektiv. Undersökningens inriktning kan här åtminstone vara av två slag: 1) lexikografisk, när forskaren vill klargöra vilka lexikografiska principer och metoder författaren har följt när han eller hon valt ut ord till sin ordbok, grupperat dem, förklarat deras betydelser och angett motsvarigheter på andra språk, uppgett grammatiska, stilistiska, etymologiska och liknande egenskaper, illustrerat ordens användning med fraser osv., och 2) lexikologisk, när forskaren inte intresserar sig för konsten att sammanställa ordboken utan för orden i den och, med den nutida språkforskarens blick, klassificerar dem som arkaismer, olika typer av bildningar, lånord osv. För att belysa lexikografins utveckling räcker en lexikografisk översikt över ordböckerna, men i praktiken innehåller undersökningar av äldre ordböcker mycket ofta också inslag av historisk lexikologi, vilket är helt naturligt, eftersom äldre ordböcker samtidigt är språkliga minnesmärken. Om man inte säger vad de bidrar med till språkets, och framför allt lexikens, historia, blir deras karakteristik därför inte fullständig. Bokens författare nämner ingenstans arbetets inriktning eller syfte, men när man bekantar sig med själva innehållet framgår det att hon varit mindre intresserad av rent lexikografiska frågor än av lexikologiska, det vill säga mindre av ordböckernas sammanställningsmetoder och deras utveckling än av ordböckernas lexik och dess tillväxt. Redan de avsnitt i boken som särskilt ägnas åt olika slags ord i enskilda ordböcker, vilket också framgår av rubrikerna, eller oftare helt enkelt åt ordlistor, omfattar mer än 300 sidor, vilket är betydligt mer än hälften av hela bokens text (här bör man erinra om att minst 75 sidor upptas av illustrationer – faksimiler av enskilda, oftast de första, sidorna i ordböckerna, titelsidor eller andra skrifter med anknytning till ordböckerna). En stor del av den återstående texten upptas faktiskt också av översikter över lexiken och ordlistor (ibland ganska långa; jfr germanismerna i den handskrivna ordboken från 1782, s. 161–163, neologismerna i ordboken från 1879, s. 316–319, och orden av olika slag i den anonyma handskrivna ordboken från 1800-talet, s. 325–332), även om detta inte anges med särskilda rubriker.

Eftersom D. Zemzarės bok till sin karaktär först och främst är ett verk i historisk lexikologi (vars undersökningsobjekt här är lexiken i de äldre lettiska ordböckerna) och först därefter ett verk om lexikografins historia, är det lämpligt att, när vi nu går över till några kommentarer, börja just med lexikfrågorna och dröja lite längre vid dem.

Boken behandlar följande grupper av ordbokslexik: lånord – separat germanismer, slavismer, litauismer och ord med ursprung i finsk-ugriska språk; neologismer och bildningar av olika slag; betydelsearkaismer (i G. Mancelis ordbok) och betydelseneologismer (i Kr. Valdemars ordbok); dialektismer (endast i G. Mancelis, J. Langės och Kr. Valdemars ordböcker behandlas de separat); egennamn; internationella ord (i G. Elgeris, K. Elverso, J. Langės, G. Stenderio och Kr. Valdemars ordböcker); termer (i G. Mancelis, G. Elgeris, J. Langės, G. Stenderio och Kr. Valdemars ordböcker); arkaismer (i G. Mancelis ordbok). Författaren nöjer sig ofta inte med en allmän översikt över ord av en viss typ och med att illustrera sina påståenden med enbart typiska exempel, utan ger, som redan nämnts, hela alfabetiska listor över ord hämtade ur ordböckerna, ett slags småordböcker över ord av det ena eller andra slaget i enskilda ordböcker.

292

Dessa ordlistor ger ett betydande material för historisk lexikologi och en historisk ordbok över lettiskan, men å andra sidan är nyttan av sådana ordlistor mycket begränsad. Deras värde minskar av två omständigheter: de är svåra att använda och ofullständiga. Eftersom de sammanställts för enskilda ordböcker placeras de antingen i anslutning till beskrivningen av själva ordboken eller i slutet av boken, i de så kallade bilagorna (s. 421–537), utan att det alltid påpekas i ordboksbeskrivningen. Dessutom anges det ofta, när ett ord tas upp, vilka senare (och ibland även tidigare) ordböcker det också är belagt i, medan ordet sedan inte nämns i beskrivningarna av dessa andra ordböcker. Denna disposition gör det ibland svårt att använda ordlistorna även när läsaren bara är intresserad av ett ord i en viss ordbok. En läsare som till exempel vill ta reda på från när och i vilka ordböcker den slavism han eller hon är intresserad av används skulle hamna i en mycket besvärlig situation – då måste man gå igenom nästan hela boken. När ord hämtade ur ordböckerna presenteras på det sätt som D. Zemzare har gjort återstår bara en utväg: att lägga till ett alfabetiskt register över alla ord i slutet av boken. Ännu allvarligare är den andra bristen hos ordlistorna, nämligen att de oftast inte är fullständiga och inte omfattar alla ord av det ena eller andra slaget i ordboken. På grund av denna brist kan ordlistorna inte ersätta själva ordboken för läsare som intresserar sig för ord av ett visst slag. Om läsaren till exempel inte hittar det sökta slaviska låneordet bland de slavismer som återges från en viss ordbok, kan han eller hon ännu inte vara säker på att ordet verkligen saknas i den ordboken. Det hade varit bättre att ge färre ordlistor av olika slag och i stället se till att de var mer fullständiga.

Av alla lexikgrupper behandlas lånorden oftast och mest ingående i boken. Särskilt stort utrymme ägnas åt slavismer, något mindre åt germanismer.

Ganska omfattande listor över lånord hämtade ur G. Mancelis ordbok ges, men även här förekommer utelämnanden: exempelvis anges varken på s. 46–48 eller 438–441 följande slavismer som finns i denna ordbok: baggatz (s. v. Reich) 141¹³ (ordet är inte alls okänt för författaren, jfr s. 50 i hennes arbete), Birkaws (ein Schippfund) 375, Blehdis, Blehds (Ein alter Schalck) 19 och Blähds (Schalck) 151, Buhda (Bawrenhäußlein) 28, domant (dencken) 46, ghattaws (bereit) 31 (jfr. också Semme ghattawa 17), Kaschohx (Beltz) 30, klanniteeß (bücken) 43, mehroht (messen) 122 (jfr. också avledningarna ißmehrot, Mehrotais 25), Nabbags (Arm) 22, ißpostiet (arm machen) 22 och ißpohstiet (verwüste) 215 (jfr. också Pohstitais 193, pohstitais, pohstischana 215), Pullx (hauffen Volcks) 86, rohbesis (Ziel) 220, schäloht, apschäloht (Sich erbarmen) 27 (jfr. också abschäloteeß, schchllex 54, 27), śohliet (verheissen) 91, Swanniet (Slöcken ziehen, leuten) 77 (jfr. också swanītai 77; likaså s. 401) osv. Bland de utelämnade germanismerna (s. 48–55 och 441–468) kan till exempel följande nämnas: Balle (Ball) 27, Bickeris (Becher) 28, Bulldrians (Baldrian) 27, Cantzels

¹³ Sidhänvisningarna här avser sidorna i G. Mancelis ordbok enligt den fotografiska utgåvan av denna ordbok (sidorna i 1638 års utgåva är inte numrerade): A. Günther, Altlettische Sprachdenkmäler in Faksimiledrucken, II, Heidelberg, 1929.

293

(Cantzel) 44, Cāntzleris (Cantzler) 44, 402, Dantzis (Tantz) 181, Elle (Hell) 87, Junckars (ein Schreiber auffm Ampte) 402, Keisers (Keyser) 401 (Keysers 101), Kesteris (Küster) 401, klingkis (Handhabe) 84, Kumeles (Camillen) 44; Kungs (Herr) 88, Marskalkis (Marschalk) 122 (Marskalkis 402), Muhhs (Mönch) 126 och Muhx (ein Münch) 401, Pawests (Bapst) 401, Pieskohps (Bischoff) 35 (Pieskhops 401), preddigkis (Predigt) 138 (jfr även preddigrehht 138), Rahtusis (Rathhauß) 139, Rentmeisters och Renckmeisters (Reintmeister) 142, 402, Siepohls (Zwiebel) 222, Skriewers (Schreiber) 161, 402, Strenghes (Strengen) 362, Suckurs (Zucker) 221, Salhves (Salb) 148 (400), Wacktmeisters (Wachtmeister) 404, Wackts (Wacht) 198, Wieges (Feigen) 58, Wieweles (die Fiebel) 273 osv.

De låneordslistor som hämtats ur några andra ordböcker har ännu fler luckor. Exempelvis verkar ordlistan över slaviska lånord som sammanställts ur J. Kurmins ordbok (s. 490—503) endast omfatta en mindre del av alla slaviska lånord i denna ordbok. Här anges bara fem ord som börjar på k- (två andra nämns dessutom på s. 209—212), men antalet kan lätt mångdubblas, även utan att man gått igenom hela ordboken, genom att lägga till sådana som Kalada (Kolęda) 51 (jfr även kaladawojų — Kolęduję 51), kaleka (Niedołężny) 93, karawojis (Kołacz) 51, Kasztanawots (Kasztanowaty) 47, kasztawoj (Kosztuje) 56, Kiarzinia (Koszyk) 56, kierawojų (Kieruję) 48, Kiła (Kiła) 48, Kyłbasa (Kiełbasa) 48, Kłaniejus (Kłaniam się) 49, Kłapatejus (Kłopocę się) 50, klęczeju (Klęczę) 49, Kmins, kminy (Kmin) 50, Knatensz (Knot) 50, Kocz (Aby raz) 1, Kiata (Klatka na zwierza) 49, kryuda (Krywda) 61 (jfr även kryudeju, Kryudejtojs 61), Kudłas (Kosm) 56, Kudłots (Kudłaty) 62, kums och Kyums, kyuma (Kum) 63, Kurtka (Kurta) 64, kurwa (Nałożnica) 87, Kutasys (Kutas) 64, kuźnie (Kowalnia, kuźnia) 56, 64, Kwarba (Farba) 29 osv. De flesta sådana slaviska lånord förekommer sällan i lettiskan (oftast endast i sydöstliga lettgaliska dialekter) eller är helt okända från andra källor (vilket kan anges i ordlistan). De är emellertid mycket karakteristiska för J. Kurmins ordbok, och en ordlista över slaviska lånord som inte tar med dem kan inte ge en rättvis bild av de slaviska lånorden i J. Kurmins ordbok eller av dess lexikon i allmänhet.

En av de frågor i boken som ligger lituanisterna närmast och intresserar dem mest är lituanismerna i lettiskan. Författaren behandlar utförligare endast lituanismerna i två äldre ordböcker — G. Mancelis och J. Langius — och ger även förteckningar över dem. Lituanismer är få i de äldre lettiska ordböckerna, ungefär som i det moderna lettiska skriftspråket. Det framgår redan av de två nämnda förteckningarna över lituanismer. Visserligen ger de ännu inte en helt rättvisande bild, eftersom de, liksom andra ordlistor över lånord, behöver kompletteras. Särskilt otillräcklig är redovisningen av lituanismerna i J. Langius ordbok. Författaren tar här inte till vara det som ordboksutgivaren E. Blese redan hade gjort på detta område. Till de åtta lituanismer från J. Langius som hon anger (s. 88) måste därför först läggas ytterligare elva lånord från den förteckning över lituanismer som E. Blese har sammanställt¹⁴, och delvis även

¹⁴ E. Blese, Nīcas un Bārtas mācītāja Jāņa Langija 1685. gada latviski-vāciskā vārdnīca ar īsu latviešu gramatiku, Rīgā, 1936, p. 553.

294

ordet Anckschis (ein nötig Ding), vars ursprung E. Blese behandlar separat¹⁵. Bland de obestridliga lituanismer som varken E. Blese eller D. Zemzare nämner kan följande också anges: Geddäht, sägeddäht (ze[r]gehen) och Pa-geddusch (an gekōmen, verdorben) 76¹⁶, Gelbäht (beschützen) (jfr även avledningarna Gelbeis, Gelbähschana) och Gilbäht (helfen) (jfr även Eegilbäht, Eegilbähschana) 77, Gestées, passgestees (missen) 77 (Passigestees 352 nämns också av E. Blese på s. 553), Gihmis (ein Gesicht, oder Gestalt, Aussehen eines Dinges) 77, Kähwa (eine Studte, Mähre, Strense) 104, Kettäht (vermeynen) och Paketäht 113 (tre av dessa lituanismer — gelbėt, gimís och kėve — nämner D. Zemzare inte längre, kanske eftersom hon redan hade registrerat dem från G. Mancelis ordbok; se s. 45 i hennes arbete). Den så kompletterade förteckningen bör, tycks det, redan omfatta nästan alla mindre tvivelaktiga lituanismer hos J. Langius.

Vid sidan av de tydliga lituanismerna finns det i lettiskan sannolikt minst lika många ord som nästan lika gärna kan förklaras som lituanismer, som lån från något annat språk (särskilt ofta som så kallade kuronier) eller som genuina ord (ofta arkaismer som bevarats i vissa dialekter). Den som vill undersöka lituanismerna i lettiskan särskilt — en mer omfattande studie på detta område vore mycket önskvärd — bör inte heller förbigå ord med osäkert ursprung. Som exempel på ord i J. Langius ordbok som kan vara lituanismer eller kuronier kan nämnas Bangā (eine Wasserwoge, Welle. Bulge) 29, Lenckt (fugen, weichen, raum geben) 139 och Aplenckt (jfr Tahdu — Ackmin’, Zelm’ waigā aplenckt) 140, Mentäht (mischen) och Mente (ein breit Holtz damit mann mischert) 156 (författaren räknar också det senare ordet till G. Mancelis lituanismer), Stencktees (streben) osv. Vissa ord med icke-lettisk fonetik kan förklaras antingen som lituanismer eller germanismer; jfr Kibbeles (ein Zanck oder Zwist) 113 (här även avledningen Kibbeläht) — sannolikt från litauiska kibelė ”intriger, fällor; trakasserier; förvirring” (J. Endzelīns anger Juškas ordboks kiba ”придирка, прицепка”¹⁷ som möjlig förlaga; i dialekterna används kibė⟧ ganska vitt i denna betydelse; Kinckeläht (sich säumen, Viel Wesens oder Federlesens machen) 113 — kan ibland komma från litauiska (už-, su-) kinkeliuoti ”(för)virra till, (för)trassla” eller liknande ord¹⁸. Bland ord vars fonetik (eller andra egenskaper) inte visar att de har ett icke-lettiskt ursprung, men som är ovanliga i lettiskan (de förekommer endast i vissa texter eller i dialekter i gränstrakterna mot Litauen, saknar nära besläktade ord med samma rot och liknande), och som med ungefär lika stor rätt kan betraktas som antingen lituanismer eller genuina, icke-lånade ord, kan nämnas: Buhda (eine Natur, an Arthi; uttrycket Man nhe gir tahda Buhda anges, varför nominativformen Buhda här också kan vara en felaktig återgivning av Buhds) 39 — detta ord (och uttryck) något senare

¹⁵ E. Blese, op. cit., s. 509.

¹⁶ Sidorna hänvisar inte till den enskilda ordbokens sidnumrering, utan till den samlade sidnumreringen för hela E. Bleses bok.

¹⁷ K. Mülenbachs-J. Endzelins, Latviešu valodas vārdnīca, II, Rīga, 1925—1927, p. 378.

¹⁸ Om den möjliga härledningen av detta lettiska ord från tyskan, se K. Mülenbachs-J. Endzelins, op. cit., II, s. 382.

295

återges också i den handskrivna ordboken Manuale Lettico Germanicum, men tycks i övrigt vara helt okänt¹⁹; Kalts (schuldig) 106 (jfr även 181) — Endzelīns anger det endast ur det nämnda Manuale (dit det utan tvivel kom från J. Langijaus handskrivna ordbok) och från Mėmelė vid Litauens gräns (nära Nėreta)²⁰; det finns fler liknande ord hos J. Langijus och även i andra äldre lettiska ordböcker.

Bokens framställning uppehåller sig inte särskilt vid litauismerna i andra ordböcker: på ett ställe konstateras deras förekomst och ett eller annat exempel anges (i beskrivningarna av Manuale, J. Kurminas, M. Miežinis och A. Juškas ordböcker samt M. Felkelis ordsamling från 1879, och kanske på ett par andra ställen); på andra ställen noteras att ordboksförfattarna själva har försökt markera vissa ords litauiska ursprung (t.ex. i beskrivningarna av G. F. Stenders ordbok från 1761 och J. Langes ordböcker); på ytterligare andra ställen nämns litauismerna inte alls (flertalet ordboksbeskrivningar hör hit, och det vore naturligtvis fel att likställa att litauismer inte nämns med att de saknas i själva ordböckerna).

För att tydligare kunna föreställa sig hur många och vilka slags litauismer som förekommer i äldre lettiska ordböcker, och även se hur ordboksförfattarna själva har lyckats skilja ut litauismer, ges här några representativa exempel ur ytterligare ett par ordböcker, som D. Zemzarė, då hon hade att överblicka en så stor mängd lexikografiska arbeten, hittills inte har kunnat undersöka närmare i detta avseende.

I G. F. Stenders lilla ordbok från 1761 (själva ordboken omfattar, utan olika tillägg och den samtidigt tryckta grammatiken, endast 173 s.) betraktas inte mindre än tjugo ord som litauismer (de har beteckningen Lit.), utan att räkna med vissa vidare avledningar som ibland anges tillsammans med dem. Nästan alla (utom, tycks det, endast Bumbisi och pikts) står inom hakparenteser, det vill säga som ord som inte används i skriftspråket. Av dessa tjugo ord är endast ett fåtal otvivelaktiga litauismer, nämligen: Bumbisi (Reformirten) 27, dabbar (jetzt) 27, gīltens (Tod, Todtengeripp, it. der wie im Grabe gelegen aussieht), 45, praggars (den man nicht satt machen kan) 110. När det gäller orden balla (Blankwasser, Morast) 19 och dirwans (neu gerissen Land) 32 är det svårt att säga om de är litauismer eller bara motsvarigheter till litauiska ord. Ursprunget till orden ķirnis och ķirļis (magere Sau) 63 är inte helt klart; jfr litauisk dialektform kī̆nuiti ’dö bort’ och kirļėti ’försvinna, avta’, ķirļytis ’förgås, försvinna’. Det har ännu inte heller klarlagts om namnen på linogräset, som botaniker kallar Camelina sativa, kan betraktas som baltiska: lettiska judri 53

¹⁹ Jfr J. E n d z e l ī n s - E. H a u z e n b e r g a, Papildinājumi un labojumi K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, I, 1934—1938, 257 (s.v. II būda), Rīgā.

²⁰ K. M ū l e n b a c h s - J. E n d z e l ī n s, Latviešu valodas vārdnīca, II, Rīgā, 1925—1927, s. 146. På s. 88 i sitt arbete för ordet kalts ’skyldig’ hänför D. Zemzarė det till de ord som J. Langijus själv betraktade som litauismer (i själva verket tycks han ingenstans ha nämnt att adjektivet är litauiskt; tvärtom tycks han, genom folklig etymologisering, ha tänkt sig det som lettiskt och besläktat med verbet kalt ’hamra’: kalts esas alb zur Schuld geschaffen 106), men numera erkänns de som inhemska ord, besläktade med motsvarande litauiska ord; på s. 374 i arbetet, där J. Alunans ordlista behandlas, nämns adjektivet kalts redan tillsammans med andra lån från litauiskan.

296

(formerna judras, -ės är också kända), litauiska judrà (även jūdrėj)²¹; kanske kan de föras samman med judrùs, -i, judėti och andra ord i denna ordgrupp; jfr namnen på samma växt på tyska Dotter, svenska dådra (äldre dudra) samt engelska dodder ’Cuscuta (ett annat ogräs i lin)’ m.fl., vilka (dock inte enligt alla etymologer) förbinds med engelska dodder ’darra, svaja, gunga’, norska dudra ’darra’ och tysk dialektform tottern ’svaja, röra sig’? Följande påstådda litauismer hos G. F. Stender är till synes rent lettiska: gau̇t (=guht) 44, gumba (eine Manns­krankheit, der Räderkuchen genannt) 50, keiris (linksch) 62, perpt (quie­nen), -plis (was vom Vieh nicht recht fortkommen will) 104, pikts, a (böse, arg, scharf) 105, šebs, šebbu (spät), pašebbinat (verspäten) 131. Den återstående delen av ”litauismerna” utgörs av slaviska lån: batschwīnisch (die Blätter der rothen Rüben, die zum Essen zubereitet werden) 20, bl̦uhdeht (irren, herum streifen) 24, durns (doll, dwatsch) 37, gluppis (einfältiger Tropf) 46, pekle (Hölle, morastiger Weg) 104, plihte (Ziegelstein) 108. Det är mycket möjligt att några av dessa ord i själva verket inte har kommit direkt från slaviska språk utan via litauiskan; i så fall vore det fullt berättigat att klassificera dem som litauismer (en sådan förklaring passar särskilt väl för de tre första orden; jfr de slaviska lånen i litauiskan bačviniai, blūdėti, dūnas).

Redan vid en flyktig genomgång av denna ordbok framgår det att de flesta verkliga litauismerna där har förblivit omarkerade. Detta kan bekräftas av ord som saknar förkortningen Lit. bredvid sig (de anges oftast, till skillnad från orden med Lit., utan hakparenteser): bandas (es) (Knechtssaat, i t. Nebenverdienst, ausserordentlich Profit) 20 (med några avledningar) — från litauiska bandà ’en arrendators sådd; ett naturatillägg (i spannmål, potatis, kött, bröd...) till arrendatorns lön’, gélbhet (einen Flüchtigen verbergen), -tees (sich durch die Flucht retten) 44 — från litauiska gélbe-ti(s), gihmis (Angesicht, Ebenbild) 44 — från litauiska gýmis ’ansikte, utseende; avbild, bild’, gillas (-is, -otas, -ens) (Pferdegeschwār, die sich wie Erbsen und Nüsse zwischen Fell und Fleisch setzen) 45 — från litauiska gilė (gilė, gilia, gilīs, -iēs, gīlis, -io) ’ekollon; körtel’, gint, is (zu Grunde gehen) 45 — från litauiska gęsti (gendù >östlitauisk gindu> lettiska *gindu, senare gįnstu; presensformen -in- generaliserades i lettiskan till hela verbet)²², ginta (Familie, Anhang) 45 — från litauiska gentis (gentė) ’hela släkten; släkting, familj; nära vän’ (uppenbarligen lånat från dialekter där uttalet är -in-), gīrgse (Knorrband, d. i. wenn es am Gelenk der Armes wehe thut) 45 — från litauiska girgždė, girgždà ’knarrande ljud, knarr’, kehwe (Stutte) 61 — från litauiska kėvė ’hästkrake; ett dåligt, magert djur’, paġires (=patsirras) 100 — från litauiska pagiros; här finner vi också de något tvivelaktiga litauismer som redan nämnts från J. Langijaus ordbok: kibbele (Verdruß und Lärm) 62, kin̦keleht (sich kuppeln, quackeln) 62.

Även J. Langė försökte skilja ut litauismer. I listan över ovanligare och i övrigt viktigare ord för språkhistorien, hämtade ur hans verk och publicerade av P. Šmits (se not 2), har tretton ord förkortningen Lith. Endast två av dem är inte-

²¹ E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955 tt., p. 196.

²² J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīga, 1951, p. 171.

297

tveksamma litauismer, nämligen: dsaugtees (lustig seyn), som i den andra delen av ordboken skrivs mer korrekt (men då utan förkortningen Lith.) dschaugtees (sich lustig machen) — från lit. džiaugtis, och gėela (die rothe Ruhr) — från lit. gėlà (tarm. giela) ”diarré, blodig diarré; svår smärta”. Som litauismer skulle man också kunna betrakta orden dals (eine Sense) — från lit. dalgis och ustuppis (der dritte Ehemann) — från lit. užtupýs, även om K. Mühlenbach–J. Endzelīns ordbok betraktar dem som motsvarigheter till litauiska ord. De återstående nio orden tycks alla vara rent lettiska; de flesta har motsvarigheter och närbesläktade ord i litauiskan.

Iš to paties sąrašo matyti, kad ir J. Langė daugumą lituanizmų yra palikęs be kilmės nuorodų. Čia randame šiuos lituanizmus, neturinčius sutrumpinimo Lith.: gėrkle, pagėrkle (soll das deutsche Gurgel seyn) — iš liet. gerklė, pagerklė (pagerklė, žinoma, galėtų kartais būti pasidarytas ir pačių latvių iš lituanizmo gerklė, plg. panašius darinius padegune „panosė“, pakakle „pakaklė, pasmakrė, pagurklis“), jentes (Familiē, Geschlecht) — atsiradęs iš gentes²³, vns. gente < liet. gentė (gentis), kēppals (auf den Kohlen gebratener Teig) — iš liet. kėpalas, Schabbals (ein Kurzsichtiger [von Pferden gesagt]) — iš liet. žabalas, -à „spangas, žlibas“, schalga (eine Angelruthe, Pohl, Paß; Spitzrute) — iš liet. žalgà „lanksti kartis, didelė vytis“, schebis (buntköpfig Vieh) — iš liet. žėbras, -à „margu, smulkiais lopiniukais snukiu“, o taip pat jau iš G. F. Stenderio 1761 m. žodyno minėtus bumbisi bei bombihsi ir girgsde bei girsde.

I den lettisk-tyska delen av G. F. Stenders ordbok från 1789 markeras litauismer i regel inte (förkortningen Lith. är mycket sällsynt). Nästan alla litauismer från ordboken från 1761 har tagits med i denna ordbok, men där förekommer också andra, av vilka de flesta tydligen lånats från J. Langė tillsammans med andra ord (i ordboken har de ofta försetts med bokstaven L. = Lange). Som exempel på litauismer hämtade från J. Langė anges här kēpparoht — tillagt inom parentes bredvid kēppureht (Zappeln, wie ein Windelkind mit Händen und Füssen spielen), som G. F. Stender själv kände till, 106 — jfr lit. išsikėparoti ”komma ut med svårighet, ta sig loss”, kėperuotis ”vifta med armar och ben” samt apsi-kepurėti ”falla omkull, ramla (häftigt, så att armar och ben fladdrar)”, kept (haften), keptees (anhaften) 106 — från lit. kėpti (kėmpa, kėpo) ”klibba, fastna” m.fl.

Av de litauismer som nämnts ovan kräver bumbizi (bombizi) en särskild, något mer ingående förklaring: I G. F. Stenders ordbok från 1761 Bumbisi (Reformiren. Lit.) 27, hos J. Langė (betecknat som ett sällsynt ord!) bumbisi (in Kurland nennen sie so die Reformirte) II 68, bombihsi I 433. I dag är bumbize (bumbižu ticība ”kalvinism”) känt i Sunakste (inte särskilt långt från Litauen); ordet härleds i första hand från lit. bumbizas [bumbī.zas] ”kalvinist”²⁴, det vill säga en dialektal (aukštaitisk ry-bambizas-variant av ordet

²³ Mūlenbachs-J. Endzelīns, Latviešu valodas vārdnīca, II, Rīgā, 1925—1927, p. 110.

²⁴ J. Endzelīns-E. Hauzenberga, Papildinājumi un labojumi K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, I, Rīgā, 1934—1938, p. 252.

298

lettiska) form. Av samma ursprung är naturligtvis också de gamla ordböckernas bumbizi och bombizi (det senare, om det återgivits korrekt, kan komma från lit. dial. bombiz.(a)s [Vaškai] eller en liknande form). Lit. bambizas betraktades tidigare som en slavism²⁵. I polskan finns faktiskt ordet bombiza, bambiza ”(nedsättande) protestantisk präst; drummel, tjockis, bukstinn person”, vilket polska språkforskare förr härledde från latinet, trots att de inte kunde hitta den verkliga ursprungsformen: J. Karlowicz hänvisar till medeltidslatinets bombizare ”vara uppblåst, tala pompöst”²⁶, A. Brückner till latinets bombyx²⁷. Ordet är emellertid känt endast från de så kallade polska dialekterna i Litauen²⁸, och redan detta får en att anta att det här kommit in från litauiskan. T. Zdancewicz tog nyligen upp litauismer i polska dialekter kring Sejny och förde helt riktigt även ordet bamb’iza ”stor, tjock person; präst med icke-katolsk trosbekännelse” till dessa, och härledde det från lit. bambizà samt bambizas, bambýzas²⁹. Även belarusiska bambíza ”drummel, tjockis” bör betraktas som en litauism; ordet finns belagt i M. Hareckis ordlista³⁰. Lit. bambizas är känt från mycket olika dialekter, men det går inte att säga att det används genomgående i hela det litauiska språkområdet. Dess betydelser (av vilka den stora litauiska ordboken skiljer ut sex) är av två slag, nämligen: ”bukstinn, tjockis (oftare om barn); odåga till barn, ung slyngel; drummel, latmask, odugling” och ”präst med icke-katolsk (reformert, evangelisk-luthersk) trosbekännelse eller i allmänhet en person av annan tro”. På samma ort används ordet oftast bara i en av betydelserna. bambizà har samma två typer av betydelser (ordet är känt i södra delen av det litauiska språkområdet), medan bambýzas (Klaipėda, Pernarava, Šiaulėnai) däremot bara är känt i betydelsen ”odåga till barn”. Betydelserna hos dessa ord som hänför sig till religiösa skillnader mellan människor är utan tvivel sekundära. Den ursprungliga betydelsen är ”bukstinn, tjockis, bullig person”, och de bör tyckas vara avledningar av verbet bãmbti, -sta, -bo ”bli tjock, svälla, bukta ut” (till samma rot hör bámba, bámbėti, bambsóti m.fl.³¹), liksom ord med liknande betydelse, såsom bãmbalas ”fet unge, knubbis; liten och kraftig person, tjockis”, bamblys ”kraftigt barn, vanligen med stor mage, busunge; kort och tjock person; klumpig, oduglig person”. Det finns också fler personbeteckningar med nedsättande betydelse, bildade av verb med samma eller liknande suffix som innehåller -za(s), till exempel: vėpiza ”pratkvarn”; bambėzas ”gnällspik, grälmakare”, kernėzas ”en liten, klen och förkrympt person, ett djur eller ett träd” (: kernėti ”tyna bort, växa dåligt”), švelpėzas ”läspare” (: švélpti ”läspa”); keikãzas ”en som ofta svär, svärjare”.

²⁵ J. Balčikonis, Lietuvių kalbos žodynas, I, Vilnius, 1941, p. 515.

²⁶ J. Karlowicz, A. Kryński, W. Niedźwiedzki, Słownik języka polskiego, I, Warszawa, 1900, p. 189.

²⁷ A. Brückner, Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa, 1957, p. 35.

²⁸ J. Karlowicz, Słownik gwar polskich, I, Kraków, 1900, p. 104.

²⁹ „Lingua Posnaniensis“, VIII, Poznań, 1960, p. 336.

³⁰ M. Гарэцкі, Невялічкі беларуска-маскоўскі слоўнік, Вільня, 1919, p. 27.

³¹ E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955 tt., p. 33.

299

narnāžas ”den som talar medan han går, en mumlare”; čiupėiza ”en som griper, en som snor åt sig” osv.

När vi återgår till behandlingen av lånorden i D. Zemzares bok måste det sägas att lånorden i stort sett skiljs från de övriga orden på ett riktigt sätt. När författaren identifierar lånord utgår hon oftast från K. Mülenbachs och J. Endzelyns ordbok och J. Ževeris undersökningar av germanismer, och i enskilda fall även från annan etymologisk litteratur (t.ex. E. Fraenkels ordbok m.m.). Något fler är endast de ställen där det ena eller andra obestridliga lånordet betraktas som ett rent lettiskt ord (vilket delvis förklarar att de förteckningar över lånord som presenteras är ofullständiga) och till och med anges som en lettisk ersättning för lånord, som exempel på någon lettisk ordbildningstyp eller liknande. Så har det till exempel gått till med slavismen diva (och divs) s. 137, (es) duomā s. 70, krāsa (med avledningen krāsains) s. 81 (jfr även s. 290; på s. 294 anges dock att J. Endzelīns betraktar det som en slavism), pātaga s. 49, sedlenieks s. 70 (en avledning av slavismen sedli), tirdzniecība s. 312 (eftersom det ytterst bygger på slavismen tirgus kan det inte hänföras till ”beteckningar av lettiskt ursprung”), germanismen kūts (som lånats in via preussiskan och kanske även via litauiskan³²), ordet buras, lånat från finsk-ugriska språk, s. 55 (dess ursprung har utretts grundligt och helt tillförlitligt av E. Nieminen³³), samt några andra ord.

På s. 472 nämns bland andra av G. Elgers slaviska lånord med rätta även kulita och kalita ”påse, väska”, men de uppfattas felaktigt som ett och samma ord (hur ska man då förklara att -a- har uppstått i stället för -u-?), vilket enligt författaren ska ha uppkommit ur ryskans och belarusiskans куль, till synes med ett diminutivsuffix tillagt i lettiskan (men då skulle vi bara få -īte, inte -ita!). I själva verket kommer ordet kalita, liksom den mer kända varianten kalite, från ryskans калита³⁴ eller belarusiskans каліта (jfr även äldre polska kalita) — alltså från samma källa som litauiska kolytà³⁵ (sällsynt kolỹtė). Slavismen kulīta, kulīte har ett helt annat ursprung. För den senare varianten (formen kulīte) skulle D. Zemzares nämnda förklaring ibland kunna passa (kulīte anges även i K. Mülenbachs och J. Endzelyns ordbok under ordet kule<куль eller polska kul, men av den angivna betydelsen framgår inte att detta skulle vara en diminutivform av ordet³⁶). Det vore ändå tillförlitligare att förklara ordet med utgångspunkt i varianten med -a (förutsatt att den verkligen är belagd i språket och inte har uppstått genom att de äldre skrifternas författare inte kunde skilja mellan ändelsevokaler), så att ordet kulīta

³² K. Mülenbachs-J. Endzelīns, Latviešu valodas vārdnīca, II, Rīgā, 1925—1927, p. 338, E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955 tt., p. 322.

³³ E. Nieminen, Die baltischen und ostseefinnischen Ausdrücke für Segel, „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, t. 72, Berlin, 1955, p. 129—160.

³⁴ K. Mülenbachs-J. Endzelīns, Latviešu valodas vārdnīca, II, Rīgā, 1925—1927, p. 141.

³⁵ E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955 tt., p. 281.

³⁶ K. Mülenbachs-J. Endzelīns, Latviešu valodas vārdnīca, II, Rīgā, 1925—1927, p. 306.

300

(kulite) är resultatet av en kontamination av synonymerna kalita (kalite) och kule. En sådan förklaring stöds också av litauiska (i vissa samogitiska dialekter) kulytą (2) ”penningpung; (anat.) scrotum”, som otvivelaktigt uppstått genom kontamination av de slaviska lånorden kolytą och kūlis (kulys, kulė) med samma betydelse.

På s. 381 nämns felaktigt ee-win̦jaht bland de slaviska lånorden hos de lettiska kustborna (invånarna i Kurlandska Näset), som lånats in via litauiskan: litauiska į-vynioti är inget slaviskt lånord.

En större del av de sammanfattande anmärkningarna i det avslutande kapitlet ”Om lettisk lexikografi” (s. 408—420) ägnas åt frågorna om lånord i lettiskan. Bland annat anger författaren här, med stöd av befintlig låneordsforskning och sina egna iakttagelser, ett ungefärligt antal lånord i lettiskan. Det sammanlagda antalet dialektala och ålderdomliga litauismer överstiger inte tvåhundra, medan ett femtiotal ord med ursprung i litauiskan uppges ha etablerats i standardspråket. Germanismerna uppgår enligt uppgift till över tre tusen (inklusive sådana som bara är belagda i äldre skrifter), varav omkring femhundra har etablerats i skriftspråket. Lånorden från estniska och liviska är fler än femhundra (så många behandlas i den estniske språkforskaren K. Abens avhandling), medan omkring åttio används i skriftspråket.

Efter lånorden upptar nybildningar och ord av olika ordbildningstyper den största delen av boken (mer än hundra sidor). Hela 81 sidor (223—289 och 503—518) ägnas åt bildningarna i Kr. Valdemars ordbok från 1872. Av de övriga ordböckerna behandlas endast G. Mancelis bildningar något mer ingående (s. 20—30 och 423—431). Boken innehåller värdefulla anmärkningar om produktiviteten hos olika ordbildningstyper i de nämnda ordböckerna och ger material för att belysa tillkomsten av en del nybildningar som nu används i standardspråket.

Bland de ordbildningsfrågor som väcker tvivel och de enskilda sakfel som rör detta område är termen ”kortavledningar” (lettiska īsie atvasinājumi) den första stötestenen; i boken används den mycket oklart. Som framgår av exemplen på s. 79—80 betecknar den ord med högst varierande struktur och ursprung: vissa kan inte räknas till någon typ av avledningar, eftersom de antingen är isolerade lånord, jfr litauismerna g̦ieda, g̦inta och slavismerna k̦āse, uoma, eller, trots att de är lettiska, är enkla eller förenklade ord utan ordbildningsmässigt besläktade grundord, jfr daiļš, īpats; andra är faktiskt tydliga avledningar, men kan inte alla behandlas på samma sätt, eftersom de antingen är bildade med suffix, jfr mākslis, sekme, vēsma, eller hör till ändelseavledningarna, jfr pines, slāpe, žnauga. Uttrycket ”kortavledningar”, använt på detta sätt, är i själva verket inte längre en term inom ordbildningsläran, utan endast en olämplig ersättning för det enklare uttrycket ”korta ord” (om mākslis och liknande ord över huvud taget kan betraktas som korta).

Även termen för agentbeteckningar (nomina agentis) används alltför brett i boken (lettiska darītāju vārdi); den tillämpas till exempel på avledningar med suffixet -nieks av mycket varierande betydelse och ordbildning, såsom bezdievnieks, bezmājnieks, bufetnieks, lērum nieks, pagrābnieks och liknande (s. 328). I själva verket passar denna term bara på ett fåtal

301

avledningar med suffixet -nieks — sådana som bildats av verb (eller åtminstone numera står i ett ordbildningsmässigt förhållande till verb), jfr mērnieks (:mērīt), strādnieks (:strādāt) och liknande.

På vissa ställen avgränsas suffix felaktigt; på s. 27 har av de elva avledningar med suffixet -ava som nämns hos G. Mancelis endast två verkligen detta suffix — Pällawas och Raggawas — medan alla de övriga är bildade med suffixet — tava, jfr kahstawa, Reestawa och liknande.

De exempel på sammansatta ord från G. Mancelis ordbok som anförs (s. 30) skiljer sig inte i sitt bildningssätt från sammansättningar i andra skrifter och i dagens lettiska. Här nämns inte ens att denna ordbok också innehåller sådana sällsynta och märkliga bildningar som Darrwa-wazele (Therpudel) 360, Dsirnawa-ackmins (ein Mühlstein) 312, Wassara-swehtki (Pfingsten) 136 och liknande, där fogeelementet -a- kanske ibland skulle kunna knytas till stamvokalen ā, om det förstås inte är följden av en utländsk författares inexakta återgivning.

Övriga lexikaliska frågor behandlas mer sällan och i betydligt mindre omfattning i boken. Frågan om juridisk terminologi i G. Mancelis ordbok borde nog behandlas med större försiktighet. Det är alltför djärvt att hävda att lettiska juridiska termer redan hade etablerats i början av 1600-talet (s. 58). G. Mancelis ordbok ger, i motsats till författarens uppfattning, inte tillräckligt underlag för ett sådant påstående. De flesta av de ord hos G. Mancelis som författaren anför som juridiska termer (s. 59 och 431—438) kan också uppfattas som vanliga vardagsord, jfr burt, dalīšana, draudēt, draudzība, durt, dzimtene, griezums, palīgs, slēpt, šķirt, vilt(e)nieks, zaglis och så vidare (som framgår finns det bland dem också mycket gamla ord med exakta motsvarigheter i andra besläktade språk). Med utgångspunkt i de exempel författaren samlat in skulle man rentav kunna försöka bevisa det rakt motsatta, nämligen att det i början av 1600-talet ännu inte fanns någon fast etablerad juridisk terminologi, eftersom ordboken ganska ofta ger flera ord för samma begrepp, jfr apłaupīts, appuostīts ir izpuostīts, bārties ir rieties, atzīt ir izsacīt, kult ir sist, nepaties(s) ir netaisns, pretī stāvēt ir pretī turēties, saderēt ir salīdzenāt, suods ir tiesa (suodāties ir tiesāties) och så vidare.

Författarens breda intresse för ordböckernas ordförråd har på många ställen gjort det möjligt för henne att fastställa källorna till den beskrivande ordboken och visa hur mycket och på vilket sätt ordboksförfattaren hämtat från tidigare ordböcker och vad han själv lagt till. I samband med detta klargörs också hur vissa förvrängda, i språket icke-existerande ord uppkom i äldre ordböcker; några av dem har till och med hamnat i K. Mīlenbachs och J. Endzelyns ordbok, till exempel atleties (i stället för atslēties), ātuoties (i stället för āļuoties), ikls (i stället för īls), kapuole (i stället för kāpele), se s. 96—97.

Inte mycket kan sägas om behandlingen av ordböckernas struktur och lexikografiska frågor i allmänhet. Möjligen bara att boken ägnar dessa frågor något för liten uppmärksamhet. Den ger ingen helt klar bild av hur lexikografins arbetsmetoder har vuxit fram och ständigt förbättrats, hur självständiga ordboksförfattarna varit i detta avseende och i vilken grad de varit beroende av sina föregångare, hur den tyska och andra folks lexikografi under samma period har påverkat den lettiska lexikografins utveckling och så vidare.

302

Beskrivningarna av ordböckernas struktur är på vissa ställen inte helt precisa på grund av sin korthet. Om A. J. Stenders lettisk-tyska ordbok, utgiven 1820 tillsammans med en lärobok i tyska³⁷, sägs till exempel att ord med samma rot här grupperats på ett ställe och att ”ibland även ord med närbesläktad betydelse placerats intill varandra, t.ex. aisdars och aisleija 30, dihziba och leeziba 35” (s. 199). I själva verket förhåller det sig något annorlunda. Bredvid dihziba står leeziba endast inom parentes, som en slags förklaring (det senare ordet förekommer också på sin alfabetiska plats, s. 45), och detta är sannolikt det enda exemplet av detta slag i hela ordlistan. Att aisdars, aisleija står på samma rad ger inte heller anledning att dra slutsatsen att författaren skulle ha velat föra samman ord med närbesläktad betydelse i en och samma ordboksartikel, eftersom dessa två ord står efter varandra alfabetiskt. Det mest utmärkande draget i ordlistans struktur är tvärtom att alfabetiskt närliggande ord, för att spara utrymme, oftare skrivs två (ibland tre eller fyra) på en rad än ett i taget; sådana ord på samma rad har ofta ingenting gemensamt. Jämför bara från en enda sida i ordlistan, s. 37: ehka, ehna, ehrglis (Gebäude k. Schatten m. Adler m.); ehrselis, ehselis (Hengst m. Esel m.); esis, ezzeščhi (Schweinigel m. Egge w.); gailis, gaiščh, gaišma (Hahn m. hell, Licht k.); gaßpascha, gattaws (Frau w. fertig) och andra liknande exempel. Beskrivningen av artiklarna i K. Elvers tysk-lettiska ordbok (1748) är också alltför knapp: ”Orden i spalter är ordnade i grupper” (s. 113). Kanske omfattar en större del av denna ordboks artiklar verkligen flera besläktade ord; jämför abschaffen (tillsammans med Abschaffung) 12, abschneiden (med Abschneidung, Abschnitt) 14, anfrischen (med der Anfrischer; men redan separat anfrischung) 31, kauff en (med Kauffmann, Kauffmannschaft, der Kauff, Käufer, kauffbar; trots det även här separat einkauffen och andra prefixavledda ord, till och med gekaufft) 185. På många ställen står dock lika tydliga avledningar eller sammansättningar inte under grundordet utan bildar självständiga artiklar; jämför abend, abendbrod, abend Demmerung, abend Essen m.fl. 3—4, aendern och aenderung 23, billig, billigen och billigkeit 102, gemein, gemeine, gemeiniglich och gemeinschaft 163. Det finns rentav många fall där ett och samma ord utgör flera eller ett dussintal artiklar – vanligen lika många som det har separata betydelser; jämför abnehmen, som upptar ett dussintal artiklar på s. 10—11.

Avslutningsvis behöver vi särskilt ta upp G. Elgeris och J. Kurminas ordböcker och komplettera samt i viss mån precisera vad D. Zemzarė har skrivit om dem och deras för oss föga kända författare, i synnerhet om dessa ordböckers beroende av K. Širvydas ordbok.

Georgas Elgeris är den ende kände lettiske katolske författaren från 1600-talet. Han föddes 1585 i Valmiera och studerade vid Vilnius akademi och det katolska seminariet i Braunsberg (nuvarande Braniewo i Polen); 1607 inträdde han i jesuitorden. Vid Vilnius akademi undervisade han i retorik³⁸; några historiker nämner honom (tillsammans med K. Širvydas) bland de framstående vid Vilnius akademi under dess första århundrade

³⁷ A. J. Stender, Wahzu Wallodas-un wahrdu-gramata..., Jelgavā, 1820.

³⁸ J. Bielinski, Uniwersytet Wileński (1579—1831), III, Kraków, 1899—1900, p. 163.

303

professorer³⁹. Från 1620 verkade han som jesuitmissionär på olika håll i Lettland (i Riga, Cēsis, Ilūkste och Jelgava), 1631—1635 i Smolensk och 1636 i Orsja. År 1638 eller något tidigare bosatte han sig i Daugavpils och öppnade samma år en grammatikskola där⁴⁰; senare var han en tid föreståndare för jesuiterna i Daugavpils. Han dog i Daugavpils den 30 september 1672, 88 år gammal. Hans nationalitet är inte säkert känd. I en biografi skriven i mitten av 1700-talet av den litauiske jesuiten P. Pošakovskis anges att han var Natione Livo, patria Volmariensis⁴¹. J. Brown kallar honom lett⁴² (liksom en stor del av dem som senare skrev om honom). Språkforskare drar emellertid, utifrån språkfelen i G. Elgeris skrifter, utan tvekan slutsatsen att han var tysk⁴³.

G. Elgeris första lettiskspråkiga bok – en psalmbok utgiven i Braunsberg 1621 – har inte bevarats. Först ett halvt sekel senare trycktes tre andra lettiska verk av religiöst innehåll av honom vid jesuiternas tryckeri i Vilnius: 1672 Evangelia Toto anno och Catechismus, 1673 Cantiones Spirituales (förmodligen en utökad utgåva av psalmboken från 1621). Slutligen utkom här ytterligare tio år senare även hans mest berömda verk – den trespråkiga ordboken Dictionarivm Polono-Latino-Lottauicvm. Opus posthumum. R. P. Georgii Elger... Vilnae, 1683. Dessutom har hans manuskript Evangelia et Epistole toto anno bevarats ända till våra dagar; dess text har nyligen publicerats av K. Dravinis⁴⁴. Manuskriptet omfattar 70 blad (5 sidor är tomma); pärmarnas insidor var klistrade med papper som visade sig härröra från en del av G. Elgeris försvunna handskrivna psalmbok, innehållande ett alfabetiskt register över sångerna. Av registret framgår att denna psalmbok var mindre än hans psalmbok från 1673, men man får anta att den var mer omfattande än psalmboken från 1621, som inte har bevarats⁴⁵. Alla G. Elgeris senare skrifter trycktes, som nämnts, i Vilnius, och även manuskriptets historia är knuten till Vilnius. Utgivaren uppger att manuskriptet ska ha förvärvats från en privatperson i Berlin och att det under det senaste kriget hade kommit dit från Vilnius, men säger sig inte veta närmare var i Vilnius det kan ha funnits. Denna historia kan kompletteras något: manuskriptet förvarades i Vilnius universitets handskriftsavdelning, ingick i samlingen av biblioteksmanuskript (vetenskapliga och litterära), som M. Brenštejn ordnade före kriget, och hade signum 2008⁴⁶. Härifrån

³⁹ St. Załęski, Jezuici w Polsce. IV (cz. 1), Kraków, 1905, p. 96.

⁴⁰ St. Załęski, op. cit., IV (cz. 3), 1314. Det verkar dock som om jesuitskolan i Daugavpils redan hade varit verksam något tidigare; se Latvijas vēstures avoti, Latvijas vēstures institūta izdoti. III. Latvijas vēstures avoti jezuītu ordeņa archīvos. 1 d. (sakārtojis Dr. J. Kleijntjenss), Rīgā, 1940, p. 245.

⁴¹ J. Kleijntjenss, op. cit., I d., p. 470.

⁴² J. Brown, Biblioteka pisarzów assystencyi polskiej Towarzystwa Jezusowego, Poznań, 1862, p. 168.

⁴³ Plg. A. Augstkalno užuominas: „Ceļi“, V, Rīgā, 1935, p. 46—47; Rīgas Latviešu biedrības Zinātņu Komitejas Rakstu krājums, XX, Rīgā, 1938, p. 111.

⁴⁴ Evangelien und Episteln. Ins Lettische übersetzt von Georg Elger. Bd. 1. Texte. Hrsg. von K. Draviņš, Lund, 1961, XXII+152 (=Slaviska Institutionen vid Lunds Universitet. Text-och materialutgåvor. 1.).

⁴⁵ Op. cit., XXI—XXII. Registertexten återges på s. 142 i utgåvan.

⁴⁶ Polski slownik biograficzny, VI, Kraków, 1946—1948, p. 227.

304

Under den tyska ockupationen togs handskriften bort och fördes, som det nu har visat sig, till Tyskland. Denna handskrift har utan tvivel funnits här redan före första världskriget, i handskriftsavdelningen vid det så kallade Vilnius offentliga bibliotek — bland annat ger de omgivande latinska handskrifterna anledning att tro det (sign. 2006, 2007, 2009, 2010), eftersom de har tryckta etiketter med inskriften Рукописное Отделение Виленской Публичной библиотеки. Som bekant bestod handskriftssamlingen vid Vilnius offentliga bibliotek, som öppnades 1867 i universitetets tidigare lokaler, till största delen av handskrifter som redan något tidigare hade funnits här och tillhört den arkeologiska kommissionen, liksom av handskriftssamlingar från kloster, skolor och privatpersoner som konfiskerades efter 1863⁴⁷. Det går för närvarande inte att säga närmare hur G. Elgeris handskrift kom in i samlingen. I själva handskriften finns, enligt utgivaren, en anteckning av en annan hand som visar att den en gång tillhört jesuitkollegiet i Daugavpils. Den har i alla händelser inte hamnat helt av en slump på Vilnius offentliga (numera universitets-)bibliotek — här finner man även andra handskrifter som tillhört äldre jesuitiska institutioner (residens och kollegier) i Lettland: exempelvis har den intilliggande latinska handskriften (sign. 2009) Liber Institutionum Spiritualium från 1652 en anteckning av en annan hand, Residentiae Illuxnange S. J.; i beskrivningen av handskrift nr 9 (sign. Б 23^14/12) i handskriftskatalogen från 1906 anges Colleg. Düneburg. S. J., och för nr 26 (sign. Б 20^13/20) från 1763 anges att den tillhört jesuitkollegiet i Daugavpils. Om nr 47 (sign. Б 23^8/17) nämns att den i slutet innehåller listor över elever vid jesuitkollegiet i Daugavpils och deras betyg⁴⁸.

Av alla G. Elgeris verk har hans ordbok, sammanställd efter K. Širvydas ordbok, den närmaste kopplingen till Litauen: den polska och latinska delen har nästan utan ändringar hämtats från den senare, och de litauiska orden har bara ersatts med lettiska ord. I äldre litteratur brukade man vanligen säga att G. Elgeris ordbok var en kompilering av G. Knapijus (Knapskis) ordbok, där lettiska hade lagts till i stället för grekiska (denna tanke framfördes, tycks det, först av Vilniusklassikern L. Sobolevskis⁴⁹). D. Zemzarė tycks ha varit den första som uppmärksammade G. Elgeris ordboks beroende av K. Širvydas ordbok, men hon är något obetänksam när hon (på s. 64, not 1 i sin bok och på andra ställen⁵⁰) kopplar den enbart till den tredje upplagan av K. Širvydas ordbok. En jämförelse mellan G. Elgeris ordbok (dess polska och latinska text) och den tredje och fjärde upplagan av K. Širvydas ordbok visar tydligt att G. Elgeris ordbok ligger närmare den fjärde upplagan och att de gemensamma dragen mellan G. Elgeris ordbok och den fjärde upplagan, som skiljer dem från den tredje upplagan, omöjligen kan ha uppkommit oberoende av varandra. Dessa gemensamma drag (och

⁴⁷ M. Brensztejn, Samlingen av handskrifter vid Vilnius offentliga universitetsbibliotek, Wilno, 1932, s. 4—5 (särtryck ur samlingsvolymen ”Biblioteki Wileńskie”. Årgång VIII av ”Ateneum Wileńskiego”).

⁴⁸ Описание рукописного отделения Виленской Публичной библиотеки, вып. V, Вильна, 1906, p. 104, 110, 113.

⁴⁹ ”Dziennik Wileński”, I, i Wilnie, 1819, s. 605.

⁵⁰ Jfr Rakstu krājums. Till minne av akademikern, professorn Dr. Jānis Endzelīns på hans 85:e levnadsår och 65:e verksamhetsår, i Rīga, 1959, s. 636.

20. Kalbotyros klausimai VI.

305

skillnaderna mot den tredje upplagan är av flera slag: 1) en gemensam ordboksartikel som saknas i den tredje upplagan, nämligen: Dar. Donum E (Elgeris ordb.) 55 — Dar, donum Š⁴ (Širvydas ordb., 4:e uppl.) 31 (eftersom endast en del av hela texten har jämförts kan man anta att det finns fler sådana artiklar i ordboken; artikeln finns också i både den första och den andra upplagan av Knapijus ordbok⁵¹, men har som vanligt en mycket mer omfattande latinsk del: Dar. Munus n. Donum... Donarium... K¹ 115); 2) gemensamma varianter av uppslagsord och av den polska texten i allmänhet, som skiljer sig från varianterna i Š³, till exempel: Gontą E 92 — Gontá Š⁴ 50 — Gont Š³ 72 (jfr Gont, gontą, Bkudłá K¹ 203), Ludzki/abo lucki... E 203 — Ludzki, ábo lucki... Š⁴ 103 — Ludzki/lucki... Š³ 158 (jfr Ludzki, ábo lucki... K¹ 379, med abo och K² 373), Ludzko E 203 — Ludzko Š⁴ 103 — Ludzkie Š³ 158 (jfr Ludzkie, lucko, men något längre fram även Ludzko, lucko K¹ 379; K² 373 har endast Ludzkie/lucko), Obalenie E 291 — Obalenie Š⁴ 154 — Obalanie Š³ 228 (jfr Obalánie K¹ 577, Obálanie K² 557). Zwierzyniec albo pas niebieski E 671 — Zwierzyniec albo Pas niebieski Š⁵ 462 (eftersom inget av de få granskade exemplaren av Š⁴ har några avslutande blad anges den femte upplagan, som i sina artiklar tycks inte skilja sig från den fjärde någonstans) — zwierzyniec niebeski/pas niebieski Š³ 557 (jfr Zwierzyniec niebieski. Pas niebieski K¹ 1531; likaså K² 1456). Zwodcą v. szalbierz E 671 — Zwodca/V. Szalbierz Š⁵ 462 — zwodźiciel/zwodnik|zwodca, v. Szalbierz Š³ 557 (jfr Zwodźiciel, zwodnik, zwodca, v. Szalbierz K¹ 1532; likaså K² 1457; anmärkningsvärt är att denna artikel i både Š⁵ och E, efter förkortning, hamnat på en något felaktig plats, eftersom den följer efter Zwodzę.); 3) gemensamma drag i artiklarnas latinska text, oftast grammatiska uppgifter om böjliga ord (ändelser i vissa former, genusangivelser), som ännu saknas i Š³, till exempel: (s. v. Gay) Nemus oris n: saltus (ūs m:) lucus (i: m:) E 84 — Nemus (oris, n), saltus (ūs. m), lucus (i, m) Š⁴ 46 — Nemus, saltus, lucus Š³ 67, (s. v. Gáydą) Vtricularius, ascaules, (ae: m:) pithautes (ae m:) E 84 — Vtricularius, ascaules (ae. m), pithautes (ae. m) Š⁴ 47 — Vtricularius, ascaules, pithautes Š³ 67, (s. v. Gębą) Os oris: n: bucca (ae: f:) E 84 — Os (oris. n.), bucca (ae. f) Š⁴ 47 — Os, bucca Š³ 67, (s. v. Gładze) Polio (is.: ire) laeuigo (as) dolo (as.) E 85 — Polio (is. ire), laevigo [as], dolo [as] Š⁴ 47 — Polio, laeuigo, dolo Š³ 68 (liknande grammatiska uppgifter är mer sällsynta i G. Knapijus ordbok, eftersom ordens böjning där ofta framgår av de citerade meningarna); bland andra gemensamma drag i den latinska texten kan också ordföljden nämnas, till exempel: (s. v. Garbułę skory) Pelles depilo as E 83 — Pelles depilo, (as) Š⁴ 46 — Depilo pelles Š³ 66, (s. v. Giermak) Plebeia epomis, (idis f:) E 85 — Plebeia epomis (gė. idis. f) Š⁴ 47 — Epomis plebeia Š³ 68 (i dessa fall överensstämmer ordföljden i G. Knapijus ordbok med den i Š³).

Den polska och latinska delen av G. Elgeris ordbok skiljer sig ändå något från den fjärde upplagan av K. Širvydas ordbok. De mer karakteristiska skillnaderna (som i samtliga fall kvarstår även när jämförelsen görs inte med Š⁴ utan med Š³) är

⁵¹ Thesavrvs polonolatinograecvs, sev promptvarivm lingvae latinae et graecae... Opera Gregorii Cnapij... Cracoviae... M. DC. XXLI. (II uppl.) M. DC. XLII.

306

sådana: 1) G. Elgeris utelämnar helt vissa av K. Širvydas uppslagsord, till exempel: Ankrowānie, klamrowānie §⁴ 2, Aptekaŕska nauka §⁴ 2, Atlas §⁴ 3, Dąchowka §⁴ 31, Dłubāczkā ogrodniczā §⁴ 32, Dug §⁴ 32, Galąž §⁴ 46, Głodny jestem bardzo §⁴ 48, Głowki czosnku, cebule, etc. §⁴ 48, Głowny. §⁴ 48, Goržey §⁴ 73, Ludzkóść §⁴103, Mądry jestem §⁴ 105, Majętnośćka §⁴ 106, Nim, vide. Im §⁴ 152, Nogietek §⁴ 152, Obeznac się gdzie §⁴ 155, Oblepianie §⁴ 157, Obłocze kogo w szatę §⁴ 157, Obmowca uczonych §⁴ 157, Oboźnego wzrąd §⁴ 158, Oboz ruszam §⁴ 158, Obrąbienie §⁴ 159, zwodzę kogo. (= Vide. — §⁵) Obukiwam §³ 557 (alla dessa uppslagsord finns också i G. Knapijaus ordbok); 2) vissa uppslagsord i G. Elgeris ordbok saknas i K. Širvydas ordbok (men de tillagda uppslagsorden är betydligt färre än de utelämnade), till exempel: Angelica korzeń. Angelica radix E 2 (detta uppslagsord saknas till och med i den betydligt mer omfattande ordboken av G. Knapij), Ani ten/ani ow. Neuter E 3 (jfr Ani ten āni ow/žaden że dwu/neuter K¹ 7; finns också i K² 7), Anyelski, Angelus E 3 (jfr Anielski Angelicus K¹ 7, men finns inte längre i K²), Obijam bląchą. Laminis operio (is ire) E 295 (jfr Obijam bląchą... Laminis cingo, vestio, tego, operio K¹ 585; finns också i K² 565); här kan dessutom nämnas det lettiska uttrycket som lagts till under uppslagsordet Gęba E 84, WinB nae māk muttu atples't, som därefter översätts till latin som Nescit os aperire och helt saknar polsk motsvarighet; 3) på vissa ställen är den polska delen av G. Elgeris uppslagsord mer omfattande och innehåller synonymer och varianter till uppslagsordet som K. Širvydas inte tar med, till exempel: Deka nastelka / naścielnik. Sagulum stratu instragulum E 56 — Deká, Sagum, instratum, instragulum §⁴ 32 (jfr Deká, Nastółka, Sagum... Instrātum... Instrāgūlum... Strātum K¹ 119, Deká / Nastotką / Naścielnik... Stragulum... Sagum... Instratum... Intragulum... Stratum K² 119), Gieb / gier E 85 — Giersz §⁴ 47 (jfr GierB / gier / gir K¹ 191, K² 190), Gnąbie / gniotę E 88 — Gnąbię §⁴ 49 (jfr Gnabię, gniotę K¹ 197, Gnąbię / gniotę K² 196), men på andra ställen är det tvärtom, till exempel: Gáydá E 84 — Gáydá, dudá §⁴ 47 (jfr Gáydá, dudá K¹ 188, Gayda / dudá K² 187), Obrąbiam E 298 — Obrąbiam, obrębię §⁴ 159 (=K¹ 591, K² 571); bland andra skillnader i den polska delen kan även jämföras Adamaßkowa Suknia; Damasceni operis E 1 — Adámászkowy. Damasceni operis vestis §⁴ 1 (jfr Adámászkowy, Damasceni operis vestis K¹ 4, likaså K² 4), Zweżam có E 670 — zweżam czego §⁴ 394 (jfr Zweżam czego K¹ 1529, likaså K² 1455), Zwatpić v. nadzieję tracić E 670 — Zwątpić / Vide. Nadzieję tracę / serce tracę §⁵ 461 (på liknande sätt även §³ 556; jfr Zwatpić, v. Nádźieję strącę, Serce tracę K¹ 1529, Zwatpić / v. Nádźieie strácić / Serce tracę K² 1455; här var det nödvändigt att förkorta hänvisningsartikeln, eftersom E och Š saknar en separat artikel Serce tracę K² 988). Zwyący żyjący E 672 — Żyjący / żywiący §⁵ 463 (likaså §³ 558; jfr Żyący / żywiący / żywy K² 1460; efter omflyttningen hamnade E:s uppslagsord inte helt på rätt plats, eftersom det, liksom i Š, står mellan Zydowski och Zyię); 4) ibland är den latinska delen av G. Elgeris ordbok mer omfattande och innehåller synonymer som K. Širvydas inte tar med, till exempel: (s. v. Gibam) Lento (as.) lentare remos, inflectere E 85 — Lento (as) §⁴ 47 (jfr Lento... Lentare remos... inflectere K² 189), (s. v. Giermak) Plebeia epomis, (idis f.): Epilogium plebeium E 85 — Plebeia epomis (gē. idis. f) §⁴ 47 (jfr Epomis plebeia... Epilogium plebe-

307

ium... K² 189), (s. v. Gniády) Castaneus, obscurus, fuscus E 88 — Castaneus, obscurus Š⁴ 49 (jfr Castaneus, obscurus, vel fuscus ad castaneum vergens K¹ 197, K² 196), (s. v. Zyzny) Faecundus, opimus, ferax, vber, vberrimus fertilis E 674 — Faecundus, opimus, ferax Š⁵ 464 (jfr Fecundus... Ferax... Vber... Vberrima... Vbertus... Fertus... Opimus... K² 1465), men på vissa andra ställen gäller motsatsen, till exempel: (s. v. Aptekarz) Myropola ae. m. Pharmacopola E 3 — Myropola, [ae. m.] Pharmacopola, [ae. m.] unguentarius Š⁴ 2, (s. v. Astrych) Tabulae... E 4 — Tegulae, tabulae... Š⁴ 3, (s. v. Dąb) Quercus (vs f.) E 54 — Quercus, (us. f.), robur (oris. n) Š⁴ 31, (s. v. Obeymuie co) Circumplector (eris) complector E 293 — Circumplector complector, apprehendo, occupo Š⁴ 155, (s. v. Obfićie)... cumulatim E 293 —... cumulatim, plene et cumulate Š⁴ 155; jfr också (s. v. Obracam co) Verto, verso, obverto E 298 — Verto, verso, torqueo aliquid in varias partes Š⁴ 159 (likaså K¹ 591, K² 571; G. Elgeris saknar också obverto här). Bland andra slags skillnader kan nämnas att alfabetiskt närliggande uppslagsord ibland byter plats, jfr E 83, 295, att en hänvisningsartikel omarbetas till ett självständigt uppslagsord: Dań Tributum, census, pensio E 54 — Dań, Vide. Czyńsz Š⁴ 31 (Š — efter Knapij), eller att en artikel delas upp i två, jfr Gęsty E 85. En betydande del av ändringarna i G. Elgeris ordbok har gjorts genomtänkt och medvetet. Här saknas också några av de tydliga felen i K. Sirvydas ordbok (exempelvis tas den genom förbiseende tillkomna artikeln Zwietrzaty/v. Wywietrzenie Š³ 557 inte med; den upprepas även i båda de senare utgåvorna av K. Sirvydas ordbok).

Jämförelserna ovan visar inte bara att av alla utgåvor av K. Širvydas ordbok — G. Elgeris främsta källa och förebild — står den fjärde G. Elgeris närmast. De visar också att G. Elgeris (eller åtminstone bearbetarna och redaktörerna av hans efterlämnade manuskript) på vissa ställen dessutom har använt G. Knapijaus ordbok — det verk som ligger till grund för K. Širvydas ordbok (utgåvorna III—V) — och att han dessutom själv kan ha lagt till en del (i mycket sällsynta fall), eller möjligen hämtat det från andra lexikografiska arbeten.

Det är svårt att säga om G. Elgeris hade lärt sig litauiska eller inte. Den som särskilt skulle vilja undersöka den lettiska delen av hans ordbok borde också jämföra den med den litauiska delen av K. Sirvydas ordbok och ta reda på om den senare har haft något inflytande. För tillfället räcker det att säga att K. Sirvydas och G. Elgeris, när de valde motsvarigheter till polska ord på latin, oftast har följt helt olika vägar, till exempel: Filozofia. Philosophia, studium sapientiae. Pratomęte Š⁴ 42 —...WismodriBen E 77, Okrutnik, Tyrannus, Baysnikas, gaylinikas Š⁴ 180 och Tyran. Tyrannus, Gaylinikas, smarkinik as Š⁴ 321 —...Tyrans/assinsuns/nabbago liauzu aedais E 332 och Tyrans E 553, Papuga Psittacus, (m.) psittace, (es) avis indica. Pauksztis Indios Š⁴ 197 —...Pappugs E 358, Testáment, Testamentum, voluntas vltima. Testamentas Š⁴ 315 —...Pastars prats E 544. Om det slutgiltigt skulle visa sig att den litauiska delen inte har påverkat G. Elgeris ordbok, skulle detta inte på något sätt ge anledning att tvivla på påståendet att ordbokens polska och latinska delar är hämtade från K. Sirvydas trespråkiga ordbok (och endast på vissa ställen något omarbetade och redigerade — oftast efter G. Knapijaus ordbok). Det enda icke-litau-

308

…viska ordbok, som ännu skulle kunna anges som källa, är K. Sirvydas tvåspråkiga (polsk-latinska) ordbok, utgiven 1641 i Warszawa⁵². Den sistnämnda ordboken saknar endast den litauiska delen; i övrigt överensstämmer den helt med den tredje upplagan av K. Sirvydas tvåspråkiga ordbok. De konstaterade skillnaderna gäller nästan undantagslöst inte innehållet, utan formen, den grafiska utformningen och trycktekniken (förekomst eller frånvaro av diakritiska tecken och skiljetecken; olika placering av de två första bokstäverna i orden som anges på sidan — i 1641 års ordbok skrivs de oftast endast längst upp på sidan, medan de i den tredje upplagan anges i själva texten, omedelbart ovanför den första artikeln som börjar med dessa bokstäver; 1641 års ordbok saknar sidnumrering; två artiklar i §³ 161, Madry och Madry jestem, återges i 1641 års ordbok som en enda; i 1641 års ordbok förekommer inte vissa tryckfel i §³ — exempelvis återges Gniady korrekt här, medan §³ 70 har Gniazdy; här finns inte heller den felaktiga artikeln Zwietrzaty/v. Wwyietrzenie, som förekommer i de tre sista upplagorna i §). I den mån G. Elgers ordbok överensstämmer med §⁴ och samtidigt skiljer sig från §³, skiljer den sig också från 1641 års ordbok: bland de ovan nämnda företeelserna av detta slag finns bara en liten detalj där 1641 års ordbok överensstämmer inte med §³, utan med §⁴ och G. Elgers ordbok: där återges formen ludzko (inte med -ie, som i §³).

Konstaterandet att G. Elgers ordbok (dess polsk-latinska delar) står närmast den fjärde upplagan av K. Sirvydas trespråkiga ordbok, och att de gemensamma dragen som visar detta släktskap endast kan ha uppstått genom att den ena ordboken påverkats av den andra, är inte detsamma som att hävda att G. Elger sammanställde sin ordbok efter den fjärde upplagan. Ett sådant påstående kan naturligtvis inte göras, eftersom den fjärde upplagan utkom då (1677) fem år redan hade gått sedan G. Elgers död (1672). Antagandet att G. Elger skulle ha kunnat använda manuskriptet till den fjärde upplagan är knappast särskilt trovärdigt, redan av det skälet att det är svårt att tänka sig att manuskriptet skulle ha färdigställts många år före tryckningen. Här måste man också ta hänsyn till att G. Elger tycks ha skrivit sin ordbok långt tidigare, inte alldeles i slutet av sitt liv, då han var på väg att fylla nittio. Följaktligen återstår att anta att G. Elger, när han skrev ordboken, utgick från en tidigare upplaga av K. Sirvydas ordbok, men att det efterlämnade manuskriptet, som slutredigerades för tryckning först efter 1677, omsorgsfullt bearbetades efter den senaste, fjärde upplagan. Ilūkštas jesuitmission ansvarade för manuskriptets redigering och tryckning (det framgår av dess underskrift under dedikationen som infogats i ordboken).

Många år senare, redan i mitten av 1800-talet, skrevs efter K. Sirvydas trespråkiga ordbok ännu en lettisk ordbok, som likaså utgavs i Vilnius⁵³. Dess författare Jonas Kurminas var, liksom G. Elger, katolsk präst. Han studerade vid prästseminariet i Kraslava⁵⁴, som verkade 1757—

⁵² Dictionarium polonolatinum. In usum Studiosae Iuuentutis Polonae. Avctore Constantino Szyrwid è Societate Iesv. Editio nova. Varsaviae, Apud Ioannem Trepinski S. R. M., Typogr., Anno Domini, 1641.

⁵³ Słownik polsko łacińsko łotewski ułożony i napisany przez xiędza Jana Kurmina. Wilno. w Drukarni M. Zymelowicza Typografa. 1858 (282 psl.),

⁵⁴ Bland de präster som avslutat sina studier vid detta seminarium nämner exempelvis G. Manteifel J. Kurminas, se G. Manteuffel, Krasław, Warszawa, 1901. p. 14.

309

1842, där man bland annat också undervisade i lettiska⁵⁵. Från 1821 tjänstgjorde han i olika församlingar och annexförsamlingar i Latgale — Pustinia, Stalarove, Auleja, Siebiežė, Skaista, Varkava och slutligen Kraslava, där han också dog den 11 februari 1860⁵⁶. Han var till börden litauer⁵⁷. Han skrev på latgalisk dialekt. Utöver ordboken har även religiösa skrifter av honom publicerats⁵⁸.

D. Zemzare konstaterar helt riktigt att J. Kurminas ordbok (dess polska och latinska delar) bygger på G. Elgers och K. Sirvydas ordböcker; det är också naturligt att tänka sig att den femte upplagan av K. Sirvydas ordbok användes, eftersom den måste ha varit mycket lättare att få tag på än den fjärde. Att J. Kurminas använde K. Sirvydas ordbok kan redan utläsas av sådana artiklar som Ankrowanie, Aptekarska nauka, Atlas, Dachowka, Dubaszka ogrodnicza, Dług, Gałąź, Głodny jestem bardzo, Główka czosnku..., Główny, Gorzej, Obłoczę kogo w szatę, Obrabienie, vilka finns i K. Sirvydas ordbok (V uppl.), men saknas i G. Elgers ordbok. G. Elgers företräde märks mer sällan, men det råder inte heller något tvivel om hans inflytande (detta inflytande är tydligare under ordbokens andra hälft); jämför den artikel som hämtats från G. Elger Obijam ściany, formerna Żywiący, żyjący återgivna i Elgers ordning, de latinska motsvarigheterna till ordet Żyżny, uber, uberrimus, hämtade från G. Elger, och så vidare. På vissa punkter skiljer sig J. Kurminas från både K. Sirvydas och G. Elger. Först och främst är den latinska delen något reducerad: grammatiska uppgifter anges inte längre, och den latinska översättningen utelämnas ofta helt (och detta sker inte bara där hänvisningsartiklar i de tidigare ordböckerna har gjorts om till självständiga artiklar) — exempelvis saknas latinska motsvarigheter till Ognisty, Ogorzeć na słońcu, Ogorzałość na słońcu, Okazkę mieć, Okazki miejsce, Okipiam, Okopywanie drzew, Okować co, Okroczenie, Okrucieństwo och så vidare. Ibland har vissa artiklar som finns i K. Sirvydas och G. Elgers ordböcker utelämnats helt — så är det till exempel med artiklarna Adamaszkowy, Apelulę, Gnida, Ludzie, Ludzko, Zwątpić och andra. När han skrev av de polska och latinska delarna

⁵⁵ Rubon. Pismo zbiorowe, poświęcone pożytecznej rozrywce... VII, Wilno, 1846, p. 18.

⁵⁶Det är svårare att fastställa hans exakta födelsedatum. I publikationen Directorium horarum canonic arum et missarum pro archidiocesi Mohyloviensi in annum Domini MDCCCLXI... Vilnae... 1860, s. 134, där hans dödsdatum anges, står det att han hade varit 77 år gammal; man skulle alltså kunna säga att han föddes 1783. Men utifrån den ålder som angavs för J. Kurminas under olika tidigare år i Mohiliovs ärkestifts årliga informationsskrift (kallad Directorium eller Ordo och först tryckt i Mohiliov, och från 1838 i Vilnius) går det på liknande sätt att fastställa flera andra möjliga födelseår — 1790 (till exempel enligt uppgifterna för 1827—1835), 1786 (uppgifterna för 1824—1825), 1795 (uppgifterna för 1845—1846)!

⁵⁷ G. Manteuffel, Bibliographische Notiz über lettische Schriften... p. 18 (Mitau, 1885).

⁵⁸ Homīleja izplētiszona, aba mocība, ku zeymoy un kaydus atnas pažytkus, ik wins siewkurs words lyukszonas diwa „Taws mysu“ un pasweycinoszonas engela „Sweycinota“, caur Bazneyckungu Joni Korminu... Wilnie. Drukarnie Jezupa Zawacka. 1858 (96 s.). Jaunas mocibas uz abskaydrynoszonas laužu sprostu ab ticeybu swatu un irodumim... caur Baznieyckungu Joni Kurminu... Wilnie Drukarnie Jezupa Zawacku. 1859 (443 s.). Biskop M. Valančius, som kände till J. Kurminas arbeten (de nämnda religiösa skrifterna trycktes med hans tillstånd), tackade 1858 J. Kurminas genom ett brev från sin sekreterare för hans arbete för att främja bildningen bland letter (se „Draugija“, XXVI, Kaunas, 1920, s. 127—128).

310

ord från K. Širvydo ordbok (5:e uppl.); J. Kurminas har av förbiseende lämnat den fjärde–femte sidan oredovisad och hoppat direkt från den tredje sidan till den sjätte och därigenom utelämnat alla artiklar på s. 4–5 i K. Širvydo ordbok⁵⁹ — det sista ordet under bokstaven A Azal (wątpiąc) och början av bokstaven B, fram till ordet Bánkiet, sammanlagt 52 artiklar.

Av allt att döma var J. Kurminas en tämligen obetydlig lexikograf. Han valde ordböcker som sammanställts ett par hundra år tidigare som förebilder och följde dem mycket slaviskt, utan att komplettera med nya artiklar eller försöka förbättra dispositionen. Han såg inte ens till att alla ordboksartiklar stod i strikt alfabetisk ordning: när han ersatte en föråldrad form av ett polskt ord från 1600-talet med en nyare, lät han artikeln stå kvar på den gamla platsen, utan hänsyn till att den nya uppslagsformen bröt mot ordbokens alfabetiska ordning; till exempel står Balwierstwo och Balwierz efter Barwienia, alltså där Barwierstwo och Barwierz tidigare stod, trots att de med sina nya former borde stå betydligt närmare början av B, före Barani; på liknande sätt borde Bardziej och Bardzo, som står efter Barwistą, flyttas sexton artiklar närmare början och placeras efter Bardysz, eftersom det var just här den alfabetiska platsen för de äldre formerna Bârziew och Bârzo låg.

J. Kurminas ordbok är viktig för språkvetenskapen endast genom den lettiska delen, genom den latgaliska vokabulär som återges där. I denna ordbok finner man lituanismer något oftare än i andra lettiska ordböcker. Det beror för det första på att lituanismer används mer i de latgaliska dialekter som ordboken bygger på än i andra delar av Lettland, särskilt sådana som ligger längre från den litauiska gränsen; för det andra kan författaren, som var litauisk till börden, själv ha infört ett och annat ord i den latgaliska dialekt han lärt sig, utan att längre förmå skilja strikt mellan det lettiska och det litauiska; för det tredje har även K. Širvydo ordbok haft ett visst inflytande. Det är svårt att tro att J. Kurminas dessutom med avsikt skulle ha skrivit in ”litauiska ord” ”bredvid de lettiska orden, så att litauiska präster som arbetade i Latgale snabbare skulle förstå betydelsen av ett lettiskt ord”, såsom D. Zemzare förklarar (s. 207)⁶⁰. Även präster med litauisk bakgrund kunde på den tiden i regel polska bättre än litauiska. Dessutom, om J. Kurminas verkligen hade velat ge litauiska förklaringar, skulle han ha gjort det i betydligt större utsträckning och inte nöjt sig med ord som ofta också är kända från andra källor som lituanismer i lettiskan. Slutligen visar det faktum att lituanismerna i J. Kurminas ordbok inte kan betraktas som medvetet tillagda litauiska förklaringsord, att de förekommer blandade med latgaliska ord och har latgalisk form (fonetik, morfologi).

⁵⁹ Detta faktum visar att J. Kurminas ouppmärksamt och mekaniskt kopierade från K. Širvydo ordbok (och då just från den femte, inte någon tidigare upplaga), och samtidigt att han inte hade tillgång till G. Elgeris ordbok genomgående, utan kanske inte alls hade den till hands i början av arbetet.

⁶⁰ Något tidigare är hennes påstående där det inte handlar om att helt enkelt skriva till litauiska ord, utan om lituanismer: ”Kurminas ökade antalet lituanismer i ordboken för att göra det lättare för andra medarbetare och samarbetspartner att lära sig lettiska”, se Rakstu krājums. Veltījums akadēmiķim profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei, Rīgā, 1959, s. 638.

311

D. Zemzares arbete ”Latviešu vārdnīcas” är ett stort och betydelsefullt bidrag till den lettiska lexikografins historia, som också är nära förbunden med den litauiska lexikografin. Detta framgår delvis av översikten över arbetet som här lagts fram samt av olika anmärkningar och tillägg, vilka syftar till att rikta uppmärksamheten mot en eller annan fråga inom den lettiska och litauiska lexikografins historia som förtjänar en bredare och grundligare undersökning.

Vilnius

V. Urbulis

312