BALTŲ IR SLAVŲ KALBŲ KALBARYŠIAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

RECENSIONER

ETT VIKTIGT BIDRAG TILL BALTISK SPRÅKVETENSKAP

Chr. S. Stang, Jämförande grammatik över de baltiska språken, Oslo—Bergen—Tromsø, 1966, 485 p.

Den framstående norske lingvisten professor Chr. Stangs namn blev en del av den litauiska språkvetenskapens bibliografi för nästan fyrtio år sedan. Det är intressant att denne lingvist inledde sitt första betydande litauistiska arbete med en undersökning av den första litauiska boken – vid 29 års ålder gav han ut en monografi om boken ”Catechismsa prasty szadei”, som utkom 1547, och dess författare M. Mažvydas¹. Några år senare beskrev Chr. Stang tillsammans med J. Gerulis en östpreussisk litauisk dialekt², och ännu senare gav han ut en studie om det slaviska och baltiska verbet³, undersökte det vitryska språk som användes i Storhertigdömet Litauens kanslier och fördjupade sig i frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

Chr. Stangs största och utan tvekan mest betydelsefulla verk är hans senare arbete ”Jämförande grammatik över de baltiska språken”. Verkets enorma betydelse för baltistiken och den indoeuropeiska språkvetenskapen i allmänhet blir särskilt tydlig och begriplig när man erinrar sig att den enda jämförande grammatiken över de baltiska språken dittills var den tämligen lilla boken ”De baltiska språkens ljud och former”, utgiven på grundval av föreläsningar som den lettiske lingvisten J. Endzelīns höll vid universitetet i Riga⁴. Chr. Stangs grammatik är således en viktig händelse inom språkvetenskapen, både ur teoretisk och praktisk synvinkel – för många filologer som intresserar sig för de baltiska språken och deras historia kommer denna grammatik nu att bli en oumbärlig lärobok.

I inledningen till ”Jämförande grammatik över de baltiska språken” (s. 1–21) karakteriserar Chr. Stang kort de baltiska språken och anger deras förhållande till de slaviska språken. De baltiska språkens fonetik – litauiska, lettiska och fornpreussiska – behandlas ingående (s. 22–174), och inom morfologin behandlas ordens böjning (s. 175–482). Frågor om ordbildning och syntax tas inte upp särskilt i arbetet.

När författaren förklarar de baltiska språkens fonetiska och morfologiska företeelsers historia och utveckling jämför han dem med motsvarande fakta från andra indoeuropeiska språk, särskilt slaviska. I fonetikavsnittet använder han ofta baltiska lånord i de finska språken kring Östersjön. Boken innehåller emellertid, naturligt nog, framför allt faktamaterial från de baltiska språken

¹ Chr. S. Stang, Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas, Oslo, 1929.

² J. Gerullis ir Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas, 1933.

³ Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942.

⁴ J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas, Rīgā, 1948 (lietuviškas vertimas: J. Endzel-ynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957).

191

material från äldre skriftliga och olika samtida källor. Författaren stöder sig särskilt ofta på uppgifter från litauiskan och litauiska språkforskares arbeten. Han känner väl till inte bara A. Baranauskas, K. Jauniaus, K. Būgas, J. Jablonskis och andra språkforskares arbeten, utan också den litauiska språkforskningen under de senaste åren – i sitt verk citerar Chr. Stangas arbeten av mer än tjugo sovjetiska litauiska språkforskare.

Både i avsnitten om fonetik och morfologi finner vi många nya påståenden. Det är sant att man inte genast kan instämma i alla, men många av dem kommer utan tvekan genom sin originalitet att fånga även andra språkforskares uppmärksamhet och få dem att betrakta enskilda frågor i de baltiska språkens historia på nytt.

Låt oss till exempel ta att det hittills inte råder enighet om hur litauiskt š uppkommit ur s efter vokalerna š, ū. Efter en kritisk granskning av de uppfattningar som finns i frågan (J. Endzelyno, J. Otrembskio) hävdar Chr. Stangas att förekomsten av konsonanten š i orden maišas, rieš(ut)as, aušra, rišti och s i orden mūšė, lysė, klāusiu inte bara är ett fonetiskt problem utan också ett dialektalt-geografiskt (s. 96 ff.). Han menar också att s(ss), som i äldre litauiska skrifter (särskilt hos författare från västra Litauen: Mažvydas, Vilentas, Bretkūnas, Daukša m.fl.) ofta förekommer framför konsonanter i stället för š (t.ex.: schestas ”sjätte”, auktas ”hög”, ischreske ”uttryckte”, penukslas ”penukšlas”) inte är en rent ortografisk fråga, utan också återspeglar att š uttalades olika i de nämnda fallen (s. 99–100).

Många forskare i litauiska har intresserat sig för och intresserar sig fortfarande för dativändelsen -ai i singularis hos substantiv med a(ō)-stam i den östaukštaitiska dialekten i Debeikiai (t.ex. vaikai ”åt barnet”). Det finns olika uppfattningar om dess ursprung. Chr. Stangas framför en ny tanke: eftersom den obetonade diftongen uo i den nämnda dialekten blir a, anser han att dativändelsen -ai i singularis har uppkommit ur den äldre litauisk-lettiska trefonemiga ändelsen *-uoi i denna kasus (s. 70). Ändelsen -ai, vars första led faktiskt är något reducerat (= α), kan emellertid enligt dialektens fonetiska lagar också ha uppkommit ur -ui; jämför nominativ pluralis i denna dialekt vīrai ”män” och dativ singularis vīrai ”åt mannen”, lokativ singularis turgāi < turgūj(e)⁵.

Chr. Stangas instämmer inte heller i den utbredda uppfattningen att litauiskans lokativformer i pluralis med -uose har bildats av pluralisformer i ackusativ och postpositionen *en. Denna uppfattning är enligt honom felaktig, eftersom former med -uosu redan hade förekommit tidigare. Enligt grammatikens författare uppkom pluralisens lokativ med -uose i stället från dessa former, efter singularisens lokativ. Elementet uo i de äldre lokativformerna i pluralis med -uosu hämtades från pluralisens illativformer med -uosna (s. 186–187).

När det gäller autenticiteten, tolkningen och lokaliseringen av enskilda litauiska språkdata som presenteras i arbetet kan man också framföra en eller annan kritisk anmärkning.

Så anges, vid sidan av genitivändelsen -aus i u-stammar i singularis (sūnaūs), också ändelsen -ūs (s. 214; sūnūs), som förekommer i den beskrivning av Buivydžiai-dialekten som den franske språkforskaren R. Gauthiot publicerade⁶. De senaste årens dialektologiska undersökningar har dock inte belagt ändelsen -ūs vare sig i Buivydžiai eller i andra litauiska dialekter. Troligen har även R. Gauthiot återgett den felaktigt i stället för ändelsen -aus, som uttalas otydligt i Buivydžiai-dialekten⁷.

⁵ Žr. Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 95–96.

⁶ R. Gauthiot, Le parler de Buividze, Paris, 1903, § 44.

⁷ Se Z. Zinkevičius, op. cit., s. 92.

192

Med utgångspunkt i A. Salys karta över de litauiska dialekterna⁸ anger grammatikens författare utbredningen av vissa dialektala företeelser inte helt korrekt. Bland annat nämns Alanta och Giedraičiai bland de orter där betonade vokaler a och e i andra stavelser än slutstavelsen uttalas som o (ɔ) respektive ė (ę) (s. 25). I själva verket förblir nämnda a och e oförändrade på dessa orter. Även de betonade diftongerna am, an, em, en med akut accent bevaras oförändrade i trakten kring Smilgiai (i grammatiken anges att de här övergår till ąm, ęm, s. 85–86).

Till singularens dativform žmuōgun (ett korrekturfel i stället för žmuōgun), citerad ur K. Būgas skrifter, anges Kvėdarna (s. 85). I själva verket uppger K. Būga att varniškiai-samogiternas singulara dativ žmuōgun motsvaras av Kvėdarnas žmuōgū och av Alsėdžiųs, Rietavos och Salantųs žmuōgō⁹.

Eftersom arbetet vanligtvis återger en dialektform som transponerats till standardspråket efter tilde-tecknet (~), bör de samogitiska singulara dativformerna gālōu 140, lōngōu 169, ārk·l’ōu, vā·kōu 170 i så fall transponeras inte som gālui, lāngui, ārkliui, vaikui utan som gāluo, lānguo, ārkluo, vaikou.

I enstaka fall anges i arbetet utan särskild anledning eller tillhörande anmärkning dialektformer i stället för former på litauiska standardspråket, till exempel: opšrýs 9 (= opšrūs); gimti 7 (= gimti), gulbė 8 (= gulbė), ińkstas 109, 112 (= inkstas), laiškas 8, 63 (= laiškas), mušė 97 (= mušė).

Läsaren kan ibland också bli något förbryllad av den icke enhetliga transkriptionen i exempel hämtade ur olika dialektologiska arbeten (exemplen återges vanligtvis med källans transkription).

Det förekommer också uppenbara korrekturfel, som man egentligen kunde låta bli att nämna. Några av dem kan dock vilseleda läsare som inte är så kunniga i de enskilda baltiska språken; därför tar vi upp de viktigaste: ąžuole 298 (= ąžuolė), dievūtis 3 (= dievulis), gálva 141 (= gálva), kraštėlin 192 (= kraštėlin), kriáušė 204 (= kriáušė), meslti 61 (= melsti), plūoštas 110, 360 (= plūoštas), sājka 169 (= šājka), švenčiausis 193 (= švenčiausis), žvėris 91 (= žvėris).

Även formerna av vissa egennamn bör rättas, exempelvis ortnamnen: Alantų 25 (= Alanta), Anykščiai 181 (= Anykščiai), Dieveniškis 478, Dieveniškis 479 (= Dieveniškės), Dubiniai 104 (= Dubingiai), Gervėčiai 70 (= Gervėčiai), Mosėdis 207 (= Mosėdis), Musininkai 86 (= Musninkai), Oniškis 99 (= Onuškis), Pagirai 86 (= Pagiriai), Pagramančių 160 (= Pagramančio), Panevėžys 85, 86, 125 (= Panevėžys), Pašilė 227 (= Pašilė), Svedasai 207, 302 (= Svėdasai), Švėkšna 471 (= Švėkšna), Švenčionėliai 188 (= Švenčionėliai), Švenčionys 433 (= Švenčionys), Širvintai 4, Širvintas 170 (= Širvintos), Veiviržėnai 194 (= Veiviržėnai), Vendžiogala 170 (= Vandžiogala); personnamnen: Algimant 4 (= Algimantas), Daukža 231 (= Daukša), Grynaveckis 139 (= Grinaveckis), Mikol auskaitė 168, 169, 478 (= Mikalauskaitė), Otrebski 207, 212 (= Otrębski), Шобтнивль 5 (= Товтивиль). Dessutom bör den litauiska motsvarigheten till den ryska formen från 1300-talet Минигаило vara Minigaila, inte Minigailas 6, jfr Švirigaila (Швиртигаило) 5. Även den mer exakta litauiska motsvarigheten till det preussiska personnamnet Minnegayle är Min(i)gaila, inte Mangaila 4.

De enstaka mindre inexaktheter som av olika skäl kommit med i grammatiken och blivit kvar där minskar inte alls den vetenskapliga betydelsen av detta utomordentligt noggrant och metodiskt utförda arbete, resultatet av författarens mångåriga studier.

⁸ Archívum Philologicum, 4, Kaunas, 1933.

⁹ Žr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 376.

13. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

193

I grammatikans förord vänder man sig till läsaren med den litauiska skriftspråkets pionjär M. Mažvydas anspråkslösa ord: ”mana darba usz gier prymkiet”. Det råder inget tvivel om att denna framstående norske baltologs önskan kommer att uppfyllas mer än väl. På varje sida i boken känner läsaren stor tacksamhet mot författaren och inser att ”Baltiska språkens jämförande grammatik” är ett betydande och grundläggande bidrag till dagens baltologi och indoeuropeistik.

K. Morkūnas

EN NY LITAUISK GRAMMATIK

A. Senn, Handbuch der litauischen Sprache, Bd. I: Grammatik, Heidelberg, 1966.

Under lång tid lärde sig hela generationer av utländska lingvister litauiska med hjälp av den handbok som A. Leskyn hade sammanställt och som bestod av en läsebok, en kort grammatik och en ordbok. Nästan femtio år har nu gått sedan den utkom (1919). Under denna tid har inte bara litauiskans ortografi förändrats avsevärt, utan också bruket av vissa former; skönlitteraturen och den vetenskapliga litteraturen har vuxit ojämförligt mycket, och många frågor inom fonetik, morfologi och syntax har undersökts ingående. Det blev nödvändigt att sammanställa en ny, utförlig handbok i litauiska. Denna uppgift åtog sig den schweiziskättade lingvisten A. Zenas (Senn). År 1957 gav han ut del II av ”Handbok i litauiska”, som består av texter hämtade ur verk av olika litauiska författare, försedda med accentmarkeringar och kommentarer, samt en litauisk-tysk-engelsk ordbok¹. År 1966 utkom även den första och viktigaste delen av handboken — litauisk grammatik. Det är ett omfattande verk på 495 sidor, där den moderna litauiskans fonetik och morfologi samt bruket av många grammatiska former beskrivs utförligt.

Författaren till denna grammatik, A. Zenas, professor vid University of Pennsylvania, är välkänd bland litauiska lingvister genom sina arbeten. Han är en av redaktörerna för den fem band omfattande ”Ordbok över litauiskt skriftspråk”², som nyligen färdigställdes i Heidelberg, och den ende som har arbetat med ordboken ända sedan utgivningen inleddes. Han har länge intresserat sig för litauiska, har bott i Litauen och undervisat i fonetik och andra språkvetenskapliga ämnen vid Kaunas universitet. År 1929 skrev han ”Kort lärobok i litauiska”³, avsedd för utlänningar som vill lära sig grunderna i litauiska. A. Zenas bröt inte heller senare sina förbindelser med litauistiken. Han har skrivit många artiklar och andra arbeten om litauistik, baltologi och jämförande språkvetenskap i allmänhet, och på senare tid har han aktivt deltagit i arbetet med att lösa frågan om de äldsta relationerna mellan baltiska, slaviska och germanska språk. Hans nya verk sammanfattar närmast resultaten av många års litauistiska studier.

Grammatiken består av tio delar. Redan den första, inledande delen är omfattande och innehållsrik. Efter en kort översikt över det litauiska folkets historia behandlas litauiskans ställning bland de baltiska språken och dess förbindelser med andra besläktade språk. Här redogör författaren kortfattat för sin uppfattning om de äldsta relationerna mellan baltiska, slaviska och germanska språk. Enligt honom uppstod redan mot slutet av den indoeuropeiska gemenskapstiden, när de baltiska, slaviska och germanska förfäderna stod i nära kontakt med varandra,

¹ A. Senn, Handbuch der litauischen Sprache, II, Heidelberg, 1957.

² M. Niedermann, A. Senn, F. Brender, A. Salys, Wörterbuch der litauischen Schriftsprache, Litauisch-Deutsch, I–V, Heidelberg, 1934–1967.

³ A. Senn, Kleine litauische Sprachlehre, Heidelberg, 1929.

194