BALTŲ KALBŲ VEIKSMAŽODŽIO TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

A. VIDUGIRIS

VERBÖJNINGEN AV VERBET I ZIETELOS DIALEKT

Om verbet i Zietelos dialekt vet språkforskare framför allt genom arbeten av P. Arumaa, E. Fraenkel, Chr. Stang och Z. Zinkevičius¹, där främst mer sällsynta och karakteristiska drag behandlas.

I denna artikel försöker man ge en så fullständig bild som möjligt av verbets böjning i Zietelos dialekt. Artikeln är en del av ett större arbete om Zietelos dialekt, skrivet 1957—1961, och trycks här endast lätt redigerad och kompletterad med ett och annat nytt exempel².

1. Allmänna anmärkningar

§ 1. Verben har fyra modus: indikativ, konjunktiv, imperativ och optativ.

Indikativ har tre tempus: presens, preteritum (enstaka) och futurum. Dialekten har inga särskilda former för det iterativa preteritumet. Att det har funnits framgår av adverbialiserade former būlau, būlo, t.ex.: būlau, giedame visalòkas giemės ”det brukade vara så att vi sjöng alla slags sånger”; būlo, an Pētro kãsa kunodãs ”det brukade vara så att man kring Petrus (den 29 juni) grävde upp potatis”. Upprepade och återkommande handlingar uttrycks främst med ordbildningsmedel, särskilt suffixen -inėti, -dinėti m.fl.

Verben har två numerus: singular och plural. Dualis används inte längre. Endast en mening har noterats med konjunktivens pluralform i första person med ändelsen -va, felaktigt använd i andra person: pastorōkitės, kad jūs būt u v a a b u d u ”se till (ansträng er för) att ni båda är”, (P. Dicevičiūtė-Chaleckienė från byn Pagiriai).

I alla modus och tempus slutar pluralformerna i första person oftast på -m, och i andra person på -t. Men ibland säger man också -me eller -mė, -te, mer sällan -te. Ändelsevokalen -ė har troligen införts efter reflexiva verb, jfr turimės, turitės.

Tredje personens former i singular och plural är alltid likadana.

§ 2. Infinitivformerna i dialekten är oftast förkortade, t.ex.: áust, bėginėt, diūot, gẽrt, giedót, kirpt, krimst, varguót ”lida”. Slutkonsonanten t³, men den verkar dock vara något mjukare än hos de sydvästliga högslitauerna. Kanske

¹ Se P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen, Dorpat, 1931 (hädanefter — LMT); E. Fraenkel, Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen, — Balticoslavica, bd II, Wilno, s. 14—107; Chr. S. Stang, Die litauische Mundart von Zasėčiai im Gebiete von Wilna, — Norsk Tidskrift for Sprogvidenskap, bd 18, Oslo, 1958, s. 171—201 (hädanefter— NTS); Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966.

² Om dialektens morfologi har arbeten publicerats om verbbildning med suffixen -inėti, -dinėti, MAD, A, t. 2(11), p. 219—231; om pronomenet, LKK, t. 3, p. 113—131, och substantivet, LKK, t. 11, p. 147—182. Några anmärkningar om dialektens fonetik finns i LKK, t. 2, p. 195 ff.

³ Plg. K. Būga, Zýtėlos šnektą (užrašai), rankraštis Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto bibliotekos Rankraštyne (toliau — ZŠ), p. 19 (rašo sjūtō).

199

att vara, detta intryck uppstår av att detta t i Zietelos dialekt är helt oaspirerat eller åtminstone mindre aspirerat än till exempel kring Kybartai. Dessutom blir infinitivändelsens konsonant t i Zietelos dialekt ofta tonande när den står före tonande konsonanter eller sonoranterna l, m, n, r och halvvokalen j, till exempel: láugd~láukti, nudᵘdinėd~nuduodinėti, padaríd~padaryti, pérnakvod~pérnakvoti, ragėd~regėti, turėd~turėti, važiuod~važiuoti.

Infinitiver på -ti används mer sällan: áiti, dūmi'ti ”röka”, girdėti, glūdi'ti ”släta till, smeka”, jėsti ”äta”, varinėti. Endast mycket sällan förekommer former på -tie, till exempel: būt ie, pjautie. Att de tidigare användes oftare framgår av exempel nedtecknade av K. Būga: yškuotie, jįmtie, šienavūotie⁴.

Infinitiven av reflexiva verb slutar oftast på -tis, till exempel: bārtis, guldāvi'tis ”lägga sig”, kūltis ”slåss, anstränga sig”, riñktis ”förbereda sig”, varītis, mer sällan på -ties, till exempel: turėtíes ”hålla sig”. Reflexivpartikeln står ofta också i slutet av prefixverb, till exempel: nėgalu pavef sties ”jag kan inte förvandla mig”, jėmė žmonės pærbūda-votinėtis an futurū ”människorna började flytta till enskilda gårdar”, jämför även § 41.

§ 3. Dialekten saknar helt supinum, gerundium samt presens-, futurum- och necessitetsformer av aktivt particip. Även gerundivformerna har försvunnit, jfr § 51.

2. Böjning

Indikativ

Presens

Konsonantstam. § 4. I dialekten finns ett antal bevarade verb som huvudsakligen har atematiska former i tredje person, alltså former med konsonantstam. Övriga personformer har antingen kontaminerade ändelser eller ändelser som enbart tillhör atematiska verb. Flest kontaminerade former har paradigmen för verben ait, dėt, giedót, jėst, mi'gót:

Singular

1. aimù, dēmù, jēmù⁵, gìemù, mièg mù

2. aimi, dēmi, jēmi, gìemi, miègmi

3. ait(i), dāst, rč. dėst(i), jēst(i), gíest(i), mīg(e)t(i)

aima, dēma, jēma, gìema, mīgma

Plural

1. aimam(e), dēmam, jēmam, gìemam, miègmam,

2. aimat(e), dēmat, jēmat, gìemat, miègmat

Anmärkningar. § 5. De nämnda atematiska verben kännetecknas av en mångfald former. Vanligast används kontaminerade former med -m-, generaliserade efter 1 person singularis, till exempel aimù, jėmu, dėmi, gíemam, mīgmat(e). Endast i 3 person används atematiska former oftare: ānas aĩt ir aĩt an dārbo ”han går och går till arbetet”; bėginėdami jēšti ānas ”medan han springer omkring äter han”, tvārte dāst višta; padēst vežima; ot, gìesti gražai ”oj, vad vackert han sjunger”; jāu mīe kt anā. Och i den personen är kontaminerade former något mindre

⁴ K. Būga, ZS, p. 11—12.

⁵ Former med två accenter visar att de kan accentueras på två sätt, till exempel jėmu, jėmi, jėmù, jėmi och så vidare.

200

De används mer sällan: alla tar redan ãima namón; sązdėm a an kaisnūko do ir gãno ”de sätter sig tillsammans på ett ställe och vallar”; ir teb jėma visi ”och så äter alla”; móterės ir prag dãrbi gėma ”kvinnorna sjunger (kväder) också medan de arbetar”. Troligen har även andra tematiska verb i 1–3 person bildats efter dessa former, till exempel: grūmu kap mėdžas; skimu kviekas.

Ibland förekommer former som bildats av atematiska 3-personsformer med den tematiska ändelsen -a, till exempel: gĩsta ”sjunger”, jėstasi ”det äts, äter sig”, lieksta ”blir kvar”, peršta ”sticker”, skausta ”gör ont”. En del av dessa former kan ha bildats efter avledningar med suffixet -sta (diksta, džiūsta).

Några talare av dialekten använder ibland 3-personsformer som bildats efter preteritumstammen, till exempel: dėja ”lägger”, gidója ”sjunger”, migója ”sover”. De som kan läsa eller har umgåtts med talare av andra litauiska dialekter använder också de litauiska standardändelserna för verbet eiti: einu, eini, eina.

§ 6. Formerna av verbet vara är mycket varierande. Den generaliserade formen irà anger oftast en persons tillstånd vid talögonblicket: aš irà nai mažesnis ”jag är minst”, tu irà didėšnis kap aš; mė̄s jau visi čà irà. Av det atematiska presensverbets stam es- är endast formen ãsti belagd (hörd i ett onaturligt uttal med två accenter): apskalãuna ru·būs, ir vėl grãžu·s ãsti.

För betydelsen ”bo, leva” används oftast former av stammen bū-: aš būstu gerai; kap tū būsti; kas vargūoja, o kas gerai būsta ”somliga har det svårt, andra lever väl”; mė̄s tep ir būstam; o jūs kap būstat? Efter dessa former förekommer även den bildade infinitiven būsti, och ibland även konjunktivformer, till exempel dar mūmi nė čà būsti, nė važūoti ”nu har vi varken något att göra här eller att åka”, lagadnai būstumēm ”vi skulle leva gott”. Substantivet būsti·mas ”liv, vistelse” har också denna stam.

Båda talarna från byn Pagiriai använde oftare kontaminerade former bildade med formanten -m-, till exempel aš būmu daiktė ”jag bor i staden”, senėik būmu an svieto; nemóžna ait žu·rėt, kur anà būma; mė̄s čà būmam kap ir pirmáik. Liksom formen būstu förekommer även būmu ibland med betoning på slutet bu·stù, bu·mù.

Vid sidan av formerna būsta, būma sägs då och då även būna, būva. Ibland används till och med infinitiven būti med betydelsen 3 person: šen àtait anas ir būti ”här kommer han och är här”. För att uttrycka kortvarig och återkommande vistelse används i dialekten vanligen formen buvóti, till exempel: anà Žiteloj dažnaĩ buvója; ir aš kap kadaik buvóju ten.

§ 7. Av verbet duoti har den atematiska 3-personsformen dúosti bildats, men den är sällsynt: ãni·s jãm viso dúosti ”de ger honom allt”. Troligen har också sekundärverbet pazdu·zdinėjas ”ger efter” bildats efter denna form; vanligare är du·dinėja. Numera används främst formerna dúoju, dúoji, dúoja, dúojam, dúojat, liksom šluoju, šluoji, šluoja⁶.

§ 8. I dialekten finns också fler verb som bara har en enda form, oftast en atematisk form i 3 person, till exempel:

-likt(i): ir anas aĩt, neatsilikt namie⁶ vienas ”och han går, blir inte ensam kvar hemma”; sedan bōt: labai varinėjas, neatsilikt ”(barnet) följer fadern tätt i hälarna, halkar inte efter”;

niẽžti: kója· nẽšti nãkap ”det kliar liksom i benet”;

svida: manīm gãrklà pe·ršti;

⁶ Chr. Stang anser att de har uppstått genom påverkan från belarusiska даю, дает, дае, se Chr. S. Stang, NTS, vol. 18, p. 194.

201

skaūst(i): vidui s k a ū s t; pirštūs labai s k a ū s t i.

Med 3:e person singularis i presens förekommer ändelsen -ti också i sådana former som i dialekten vanligtvis bara är tematiska.

Ofta kan två atematiska former förekomma i en och samma mening: en gammal, den andra sannolikt nyare, vanligtvis identisk med infinitiven, till exempel:

sėsti: bėginėdami jėsti anas, nesėsti ”medan han springer omkring äter han det, han sätter sig inte”;

sumálti: agūnų samált do jėst ”han mal vallmofrön och äter”;

vįršti: gįšti drūžina, až pirkã vįršti ”de unga männen sjunger, tills stugan rasar samman”;

užmėsti: an pečių išmėsti do per kaklą ir aiti ”han kastar det över axlarna, också över halsen, och går”.

Ibland förekommer den atematiska formen av sådana verb ensam i en fras, till exempel:

áusti: káp nūima nūg snauničos, tai jau áusti ”när hon tar ner det från vävstolen, då väver hon redan”;

mjölka: kon mjölkar blod;

pinti, razskėlt: raskált aną jās ir pinti ”hon klyver dem (rötterna) och flätar”;

raūst: džikei raūst, kab iškabina, tai káp plūgū ”vildsvinen bökar, när de hakar i, då är det som med plogar”;

kräkas: och hon kräks inte alls, kräkas inte alls.

Alla dessa former visar hur rikligt atematiska verb förekommer i dialekten.

a-stammen. § 9. Ett av de mest utmärkande dragen i dialektens bildning av a-stamsverb är att vissa presensverb med en annan rot har anpassats efter de övriga huvudformerna (preteritum och infinitiv). Dessa är:

a) verb som i presensroten har vokalen e före sonanter, till exempel: kirpa: kirpo, kirpt, krimta: krimto, krimst, liūda: liūdo, liūst, pirka: pirko, pirkt, rińka || rynko, ryńkt, slińka: slińko, slińkt, vija ”vänder”: vijo, vyti, vira: virė, virt⁷;

b) verb som i lit. har ett inskott, t.ex.: brida ”går genom”: brido, brist, lipa ”fastnar”: lipo, lipt, plūka ”fäller”: plūko, plūkt, sniga: snigo, snigt, svila: svilo, svilt, šila: šilo, šilt;

c) även följande verb: gija: gijo, git, gima: gimė, gimt, lija: lijo, lit, lika: liko, likt, mira: mirė, mir(t).

Men detta särdrag i presensbildningen är troligen inte gammalt i dialekten, eftersom man vid sidan av det fortfarande ofta också säger: gija, gimsta, kerpa, keičia, kremta, lainda (< lenda), lija, mėna ”kommer ihåg, minns”, lieka || lika, miršta, peįka, prikemša, rańka || reńka, svila, šila.

Det finns mycket få a-stamsverb med inskott i presens i dialekten: patįnka: patįko, rańda: rādo, sāpranta: saprāto, šūnta: šūto.

De flesta andra a-stamsverb är likadana som i lit.: aūga, aūna, bėga, dirba, gūla, ima || jima, kanda, kėpa, lūpa, męta, mina, móka, pina, riša, rita, skina, skūta, šūva, sūka, šāla, šóka, vėda, vėža, žinda || žbnda.

Det finns inte många (n)a-stamsverb (eller verb med suffixet -na) i dialekten. Det är huvudsakligen former som i preteritum har -ov- före ändelsen och -au- i de övriga formerna,

⁷ Att presensformer av denna typ främst har uppkommit under inflytande av preteritumformerna och inte av infinitiven framgår av verb vars infinitiv skiljer sig från presens- och preteritumformerna, t.ex.: list, likt, virt.

202

t.ex.: džáuna: džóvė, pjáuna: pjovė, ráuna: róvė, sagáuna: sagóvė, sakráuna: sakróvė, kráuna, rč. kráuja;

Det finns ganska många (st)a-stamsverb och (št)a-stamsverb (eller verb med suffixen -sta, -šta) i dialekten, t.ex.: apgįrsta ”blir berusad”, āūšta, dīksta ~ dýgsta, dźūsta, gaišta ”försvinner, går förlorad”, gęšta, grįšta, isigāsta, išplūksta ”rinner ut”, ištrūksta, išvįsta, klūm(p)sta, mėgsta || mėsta ”älskar”, mirksta, miršta, nuvįsta, pažįsta, plįšta, prijunksta, prirūksta ~ prirūgsta, rūksta | ”ryker”, sasilksta ”blir långtråkig, man tröttnar”, tinšta, viršta.

Med suffixen -sta, -šta förekommer också fler sådana verb som saknar detta suffix i lit., t.ex.: dulksta ”dammar”, guršta ”bryts”, išpūlsta ”faller ut, ramlar bort”, pūsta ”ruttnar”, hybriden nutīksta ”tystnar”.

Många verb med -sta (-šta) har dessutom olika andra parallellformer, t.ex.: dźūsta || dźūna, gimsta || gimė, gįsta || gįja, gįja, grūsta, rč. grūna, ištrūksta || ištrūka, mė(k)sta, rč. mėga, lįpsta || lįpa ”fastnar”, pavóksta, dž. vōga ”stjäl”, prirūgsta || prirūga, sasti̇ksta || sasti̇ka, susitįnka, uskeršta || uskerd(ž)a ”slaktar”, tėmsta || tėma, tinšta || tina.

Enstaka litauiska verb med suffixet -sta har ett annat suffix i dialekten, t.ex.: sasilkāunina ”blir hungrig”, senėja ”åldras”, slizgoja(si) ”halkar”, vargūja ”sliter”.

§ 10. a-stamsverb böjs så här:

Singular

1. jag springer, bär, kokar, gillar, skär, lär

2. du springer, bär, kokar, gillar, skär, lär

3. han/hon springer, bär, kokar, gillar, skär, lär

Plural

1. vi springer, bär, kokar, gillar, skär, lär

2. ni springer, bär, kokar, gillar, skär, lär

Med bortfallet av ändelsevokalen a förekommer endast verb i 3:e person samt ir, nėr.

ia-stammen. § 11. De flesta verb med ia-stam är likadana som i lk., t.ex.: áudža, braūka, daūža, grāudža, grėba || grėba, jója, kėika, kenča, klāuša, klója, láidža, lėka ~ lėkia, laīka ~ lenkia, lója, mėłza, praūša, rāuga, raūša, reīka, sėja, stója, sūnča, stūma, šaūka, tráuka, vėma, verča, vōga, žaidža ”skär, spelar”.

Några verb med ia-stam har övergått till a-stammen, t.ex.: denga ”täcker”, gniba, kvėpa ”doftar”, tęsa ”fortsätter”.

Enskilda verb med ia-stam har övergått till a-stammen av fonetiska skäl, det vill säga genom att stamfinalt r har hårdnat, t.ex.: āra ~ āria, gira ~ giria, gēra ~ gēria, kāra ~ kāria, skira ~ skiria, tvēra || tvēra, vēra || vēra.

Ibland har verb som i lk. har en annan stam ia-stam, t.ex.: girdža, dž. girdina ”hör”, grūdža, dž. grūda, krimča, dž. krimta, kremta.

Ibland har vissa former av denna stam t, d i stället för affrikatorna č, dž, t.ex.: āuda, grāuda, láida, skerdą, spāuda, sūita.

203

§ 12. Verben med ia-stam böjs på följande sätt:

Singular 1. klóju, áudžiu || audžiu, praūši, šunčiu || šuntiu 2. klóji, áudi, praūsi, šunti 3. klója, áud(ž)ia, praūša, šunčia || šunįta Plural 1. klójam, áud(ž)am, praūšam, šūntam || šūnčam 2. klójat, áudžat, praūšat, šūnčat

Ibland saknar det primära verbet reik || reikia vokal i ändelsen, och ibland även sekundära verb, t.ex.: kas po bála bráidžioj, pašunta špāros ”den som vadar genom pölen får skavsår mellan tårna”; kap kas išdūmoj, tep ir sako; nėkas iš giros važúoj.

i-stam. § 13. Det finns få verb med i-stam i presens i dialekten, t.ex.: gãli, gùli, nóri, pěni, rãgi ~ regi, rāvi, rūpi, sėdi, stóvi, tūli, tingi, turi, usigavi, židi, žūri.

Bara ett par exempel med suffixet -s-i råkade jag höra: kùtkudáksi ”kacklar, kackar (om en höna)”, lòpsi ”blinkar (med ögonen)”.

i-stammen finns också ordet nãkvi (inf. nakvója) och avledningar med suffixet -elėti: dūsteli ”blåser till, drar efter andan”, lòpteli ”blinkar till”, stūkteli, žvìl(k)teli.

§ 14. Verb med i-stam böjs så här:

Singular 1. stóvu, tūriu, nãkvi — stóvim, tūrim, nãkvim 2. stóvi, tūri, nãkvi — stóvit, tūrit, nãkvit 3. stóvi || stóu, tūri, nãkvi Plural

Förutom ordet stóu saknar också i-ändelsen emellanåt formerna gál ”kan” och tūr ”har”.

o-stam. § 15. Pres. 1. o-stammens verb kan, efter infinitivsuffixet, delas in i två grupper:

a) Det finns få o-stamsverb i dialekten som har infinitiv med suffixet -oti, t.ex.: bijo, jėško || juoško (jämte jėškoja || juoškoja), kāro, žino || žìno;

b) Det finns fler presensverb med o-stam som har infinitiv med suffixet -yti, t.ex.: ardo, bādo, daĩlo ”delar”, dāro, gāno, kláuso, kráto, laĩžo, maĩšo, sāko, samdo, vaĩko, vāro.

De flesta presensformer vars infinitiv har suffixet -yti bildas oftast med suffixet -ina; de tillhör alltså en annan, (a)-stammen, t.ex.: gāudina, gīdina, kósina, láistina, mė tina, skāldina, ródina, šāldina, šildina, taisina jämte láisto, méto, skáldo, taiso.

Men till skillnad från 1k. sägs ibland också rākina jämte ižrāko ”låser upp”.

§ 16. Här följer böjningsparadigmen för o-stamsverb:

Singular 1. bijáu, kratáu, mėtau || mėtinu — bijom, krátom, métom 2. bijái, kratái, mėtai || mėtini — bijot, krátot, métot 3. bijo, kráto, méto || métina Plural

§ 17. Presensverb utan prefix betonas i dialekten nästan på samma sätt som i 1k. (med undantag för oregelbundet förekommande variationer i betoningens placering).

204

Betydligt mer skiljer sig betoningen av presensverb med prefix. Till skillnad från 1k. flyttas betoningen till prefixet av:

a) tvåstaviga verb med cirkumflexstam, t.ex.: àtaìt, àtaima, àtprauša, àtšunka, ìntìt ”går in”, ìšait ”går ut”, nègrìdžiu, nèdenga, nèkopa ”döljer inte”, nèmìgmu, nèkenčia, nèranda, nèškaust ”gör inte ont”, nèverka, nèžūri ”ser inte”, nùsūnča, nùveima || nùveit, pàškerdu ”slaktar”, pàšunta ”jäser”, pràhait ”går förbi”, ”täcker över” || täcker, primirksta, primulka ”äter sig mätt”, priverpam, rč. sàpranta, sùpranta, sàgriebù || sagriebù, sàšala ”torkar”, ùskerda ”slaktar” bredvid rč. atàit, atprauša, nèkenča, priverpa m.fl.;

b) verb med kort stam, t.ex.: nègali, nèturi, nèmira ”dör inte” nùmira, prituri ”håller kvar, bevarar”, sàvira ”kokar ihop” (jfr vira ”kokar”) m.fl.;

c) ibland också verb med akut stam, t.ex.: àtgrùsta ”störtar omkull”, àtjunku, ìndìrbam ”vi arbetar färdigt”, ìžgìest ”börjar gala”, nèbùsta, nèdìrba, nèkeìka, nèmiršta, nèpùsta, nèžinda, nùmiršta, pàbùsti ”stannar till”, pàdirbu, pàgirdža ”gör döv”, pàjėma ”äter upp, äter sig mätt”, pàstovi, priru˙ga || priru˙gsta, ràzgru˙sta, sàšti˙ksta, dž. atgrùsta, ìžgìest, nekàìka.

Till skillnad från 1k. flyttar följande verb ibland inte betoningen till prefixet: nekalba, nekaša, nevõga, sakalbù, nuperka, pripila, dž. nekàlba, nùperka, pripila. Detta är emellertid inte längre regelbundenheter utan variationer.

Verb med per- betonar alltid prefixet: pèràiti, pèrneša, pèrverčia, pèrverst.

Preteritum

o-stam. § 18. Flertalet verb med o-stam i preteritum är likadana som i 1k., t.ex.: àugo, adbrùko ”besegrade, trängde undan”, atjùŋko ”blev van vid, vande sig”, at-ùko ”ebbade ut”, dėjo, dirbo, grùdo || grùdo, grùvo ~ griùvo, išdžùvo⁸, ištrùko, jójo, klójo, išvìdo, krim̃to, ”gnagde”, lìko, lìndo, pagàìšo ”försvann, gick förlorad”, pagràùdo ”smulade sönder, krossade”, pras·làpo, sadìgo, sėjo, stójo, vijo.

Somliga verb i preteritum har sidoformer, dvs. former med o- och ē-stam, t.ex.: atlàidė || atlàido, nelàidė || nelàido (jfr 1:a person palàidau, pėrlaidau), grùdo, grùdo, rč. grùdė; pàpuvė, dž. papùvo, pàšalė, pèršalė || pàšalo, sàšalė || sùšalo, sagòvė, rč. sagàvo.

Dessa verb med kort stam har alltid o-stam: dasikìšo ”trängde sig in”, palùpo ”slet sönder, rev bort/ut”, parìto ”välte omkull, stjälpte”, rìšo, skùto, sùvo, sùpo, sùko.

Enstaka primära verb används i preteritum med prefix, t.ex.: ìžmigój ”somnade”, nepažnój(o) ”kände inte igen” m.fl.

§ 19. Verb med o-stam i preteritum böjs så här:

Singular

1. jag hittade, jag lade, jag låg, jag sydde

2. du hittade, du lade, du låg, du sydde

3. han/hon hittade, lade, låg || - låg, sydde || - sydde

⁸ Formerna išdžùvo, grùdo || grùdė med kort u uppstod sannolikt senare efter formerna: bùvo, rùvo, pùvo.

205

Plural

1. rãdom, klõjom, gulėjom, šiẽnāv om

2. rãdot(e), klõjot, gulėjot, šiẽnāvot.

§ 20. Den fullständiga 3:e personändelsen o efter konsonanterna j och v bevaras framför allt av tvåstaviga o-stamsverb: dějo, jójo, klójo, lójo, sėjo, stójo, vijo, gãvo, pūvo, būvo, ãjo, aĩjo, ėjo, vid sidan av ãj, rč. aĩj. Dessa verb har dock oftast inte längre ändelse-o när de har prefix: indėj, inklój, pasėj, pazdėj ”såg”, intėj, parāj, nuvėj, sagāu, rč. apėjo, atsėjo, indėjo, sagāvo || sagõvē.

Trestaviga former av o-stammen i 3:e person har nästan alltid ingen ändelse-o efter j och v: mokėj, norėj, skaudėj, žūrėj; braĩdžoj, širdoj, bijoj, treptelėj; samelāu, nuvaždāu. Former med bevarad ändelse förekommer bara sporadiskt: mān viso davinėjo; lietuvėi ataidinėjo; juõškojo, kap būs padėt; ānas visa žinōjo; kārvė apsitelāvo; daržas išžalāvo. Former av verb på -ėlėti med fullständiga ändelser har inte alls hörts.

§ 21. Bland formerna i 3:e person av andra verb i preteritum utmärker sig formen bit, biti ”var, levde”, t.ex.: ānas bīt macinūtulis ”han var liten”; bīt maniṁ(p) ku-dėlo; ir bōčo ne bīt namìe; jėmė jā káp žōna ir bīti tenāka ”han tog henne, gifte sig med henne och bodde där”; anà sa bōču nebiti, tai anà ir nemóka ”hon bodde inte med sin far, därför kan hon inte heller (litauiska)”; bāčis iš bīt septinazdėšim septinis metūs; anà pra bit Adesè peñkazadėšim mētų.

I betydelsen av andra personer förekommer bit(i) sällan; jfr aš bit arša chvarā ”jag var mycket sjuk”, dz. dár aš mažas buvaũ; aš sveikà buvaũ;

Formen buvójo betecknar en kortvarig upprepad handling eller vistelse, t.ex.: neilga aš iš tavę rodā buvójau ”en kort tid var jag glad för din skull (en kort tid gladde jag mig åt dig)”; kañp jūs vākar buvójo(t) ”hos vem var ni igår, vem besökte ni”.

I dag finns formen bit(i) endast kvar i Zietelas dialekt; förr användes den i andra litauiska dialekter och i äldre skrifter⁹, jfr även lettiska bija ”var”.

§ 22. Ibland används (sannolikt efter slaviska språk som förebild) i stället för verben reikėj(o), reikė (preteritum) presensformen reika tillsammans med hjälpverbet būvo eller bit(i), t.ex.: reĩka bit padarit ”det behövde göras”; visa reĩka atnėšt bit savīm ”allt behövde man bära dit själv”; reĩka būvo dūot. Tydligen uppfattas verbet reika här som ett adverb, jfr vitryska трэба, ryska надо, нужно.

ė-stammen. § 23. Det finns betydligt färre verb med ė-stam i preteritum i dialekten än i standardspråket. Många verb med ė-stam har övergått till I (in)o-stammen; de har infinitiv på suffixet -yti, t.ex.: gūdino ”jagade”, mókino ”undervisade”, pramėtino ”kastade bort”, primerkināu ”jag kisade”, satrūkināu ”jag drog ihop”, šaldino, šildino m.fl.

Övriga e-stammande verb i preteritum är likadana som i litauiska standard. Det gäller verb vars:

a) preteritum har samma rotvokalism som presens, t.ex.: arē: āra, āudē: āudža, dārē: dāro, dažūžē || dažūžē: dažūža och liknande, dengē, kāšē, kenitē, krātē, lāukē, liepē, mētē ”kastade, lämnade”, intārē ”rev upp”, nēšē, patrāukē ”sprack”, skāldē || skāldino, šūitē, taišē, vādē, vērē, žāidē;

⁹ A. Schleicher, Handbuch der litauischen Sprache, t. I, Prag, 1856, p. 252; F. Kurschat, Grammatik der litauischen Sprache, Halle, 1876, p. 278; A. Bezzenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache auf Grund Litauischer Texte des XVI und des XVII Jahrhunderts, Göttingen, 1877, p. 206.

206

b) preteritum har en annan rotvokalism än presens, t.ex.: àpsàvė || àpsàu: apsąnga, dãvė || dãu: dùoja, dõvė: džáuma, gẽrė: gẽra, gìmė: gimsta och liknande, jėmė, krõvė, kùlė, minė, mirė, pakõrė, pìlė, pinė, pjõvė, rẽmė || rẽmė, sagõvė, skėlė, skìrė, šlãvė, šõvė, trinė, võgė.

I enskilda ord växlar e-stammen med o-stammen, t.ex.: gùle, rč. gùlo, kã-sė, rč. kãšo, pagãdė, dž. pagadino, reĩkė, dž. reĩkėj(o), usìrãkė, dž. rakino, žãidė, rč. žãid(ž)o, jfr § 18.

§ 24. Verb med e-stam i preteritum böjs så här:

Singular

1. laukau, davāu, (j)ėdau, kratāu

2. laukėi, davėi, (j)ėdėi, kratėi

3. laukė, dãvė || dãu, (j)ėdė, kratė

Plural

1. vi väntade, vi gav, vi åt, vi skakade

2. ni väntade, ni gav, ni åt, ni skakade

§ 25. 1. I preteritum singularis, första person, har ė-stammen en mjuk konsonant i slutet av stammen. Till skillnad från 1k. har alla ė-stamsformer av den typen av dialekt t, d i stället för stamaffrikatorna č, dž: ardau, audau, iškratau, išvertau, ižidau, jėdau, kentau, metau, nùšuntau, pagadau, paláidau, pasamdau, pastatau, pėrkratau, pėrlaídau, saspãudau, variau. Det är möjligt att dessa former i Zietelosdialekten inte heller tidigare hade affrikator, eftersom affrikatorna i 1k. här är nyare¹⁰. Dessutom hindrade sannolikt även ė-stamsformerna hos de övriga personerna affrikator från att uppstå här, jfr: áudei, sùntei, áudė, šùntė, áudėm, šùntėt. De former som förekommer sporadiskt, išverčiau, pàgrūdžau, bör betraktas som tillfälliga och ha uppkommit genom kontakt med talare av andra dialekter.

Bland ė-stamsformerna i tredje person har endast några få skrivits ned med bortfallet -e (efter v), nämligen: àpšàu basanùos ”hon tog på sig skorna barfota”; tai ãnas mán dãu ita ramìti ”det var han som gav mig denna käpp”; nėdau jàm nìko ani·s; pasìdau, an sandò ”han överlämnade sig åt domstolen”.

§ 26. De flesta preteritumformerna har samma betoning som i 1k. Vid sidan av dem förekommer emellertid också enstaka former med annan betoning. Prefixverb som har bytt stam har ibland en annan accentplats, till exempel: papùvo, pašãlo, men pàpuvė, àpšale, nùšale, pàšale.

Andra enstaka betoningsoregelbundenheter är till största delen av tillfällig art: pàgrūdžau, nekeldinau, neverte, prikìšau, sagriebau, i dialekten dž. pagrūdo, nekėldina, prikìšo, sàgriebau.

Futurum

§ 27. Futurumformerna i dialekten bildas, liksom i 1k., av infinitiven. Verben i futurum böjs så här:

Singular

1. būsu, kabisu, žaisiu, nešù, jimsù, lisù

2. būsi, kabisi, žaisi, neši, jimsi, lisi

3. būs, kabis, žais, neš, jìms, lis

¹⁰ Žr. J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, t. I, Warszawa, 1958, p. 299.

207

Plural

1. vi ska vara, vi ska hänga, vi ska leka, vi ska bära, vi ska köra, vi ska äta 2. ni ska vara, ni ska hänga, ni ska leka, ni ska bära, ni ska köra, ni ska äta

§ 28. I 1:a person står -s- eller -š- före ändelsen -u alltid hårt: aisū, bėksu, davinėsu, kaisu ”jag gräver”, lupšu, pagrašū ”jag vänder om”, parvešu, primoksiu, važiosu¹¹.

Futurum 1, 3:e personens former som bildats av enstaviga infinitivstammar med långa akutbetonade rotvokaler i, u har oftast förkortat i, u, t.ex.: diks (< *dīgs), išgis (< *-gīs), išvis ”kommer att se”; lis (regnar); būs (< *būs), pabūs ”kommer att räcka”, nugris, inrūks ”kommer att växa in”, padžūs ”kommer att torka”, pūs.

Därtill förekommer former med oförkortat i, u: aplis (regnar), sadiks, pažis (telūkas); išdžūs, grūs, nedavis (jfr vīt), pašūs ”kommer att sy ihop”, pūs. Troligen uttalas dessa i, u här enligt analogi med sekundära verb, som i futurum 1, 3:e person alltid bevarar långt i, u. I stället för akut accent uttalas dock grav accent: gaišis, iškabis ”kommer att hänga upp”, iškinkis, iškratis, iškuris ”kommer att elda upp”, nulaižis, padaris, sakis, varis, rč. varis.

Metatoni har också inträffat i 3:e personens former med andra rotvokaler eller diftonger, t.ex.: aukš, dėš, dūš, geš, kuiš, laiš, likinėš ”kommer att bli kvar”, ragės, satemės ~ sutemš, stōs, važios, žais. Endast sällan uttalas futurum 1, 3:e personens former med akut accent: laiš, kaiš ~ kąs, pritėms, žais. Grav accent förekommer troligen enligt andra former, jfr: laist, laisu, laisti, kaist, inkaiškit, žaist, žaisit.

Futurum 1, 3:e personens former med kort eller gravaccentuerad rot är desamma som i lk.: aīs, imš, lis, liks, kąs, mėš, neš, ramš ~ remš, ras, šūps, šūs, šaukš, veš.

Futurum 1, 3:e personens form av verbet reikėti, reikti ’behövas’ är oftast en slavisk konstruktion: žāras reĩka būs ravēt daržą ”snart måste man rensa trädgården”, rč. reiks, reikės.

Pluralformen i 1:a person padarīsime är sannolikt tillfällig.

§ 29. Zietelas dialekts verb med kort eller gravaccentuerad rot har i singularens 1:a och 2:a person bevarat den ålderdomliga ändelsebetoningen, t.ex.: 1:a person ataisū, atnešū, jimšū, ištašū ”jag kommer att dra ut”, kirsū, lupšū, neužmiksū, numirsū, nuprausū, pagrašū ”jag vänder om”, rinksū, užvešū ”jag kommer att föra bort”; aisi, atneši, neimši, neinsi'si, nepa-suksi, pavirsi, pirksi, rasi, rinks i, riši, sukepši, samirksi, veši.

Endast sällan uttalas dessa former felaktigt med tillbakadragen betoning: jimšū, išlisi, prisimši, rinksi, sarinksi.

Konjunktiv

§ 30. Konjunktiv bildas av infinitivstammen och konjunktivens personändelser.

Verben i denna modus böjs på följande sätt:

Singular

1. jag skulle tala, jag skulle bära, jag skulle vilja, jag skulle säga 2. du skulle tala, du skulle bära, du skulle vilja, du skulle säga; jag skulle tala, jag skulle bära, jag skulle vilja, jag skulle säga 3. han/hon skulle tala, han/hon skulle bära, han/hon skulle vilja, han/hon skulle säga

¹¹Mjukt uttalas dessa s, š endast ibland, av personer som blandar in drag från andra uttal.

208

Plural

1. jag skulle älska, jag skulle bära, jag skulle vilja, jag skulle säga

2. ni skulle älska, ni skulle bära, ni skulle vilja, ni skulle säga

§ 31. Ändelsen i 1:a person singularis i konjunktiv har oftast två former: atneščà, bū́ċa, bijóca, meščà, mirčà, važiúȯca, verkč๲ vid sidan av aičàp, bū́càp, ganičàp, giėdočàp, išviščàp, ješčàp, klóčàp, pirkčàp, stovėčàp, šókčàp.

Endast ibland (mycket sällan) förekommer -p i stället för formanten -b: aičàb, bū́càb, kaščàb, laukčàb, turėčàb; jämför också de reflexiva formerna turėčabės ”jag skulle ha, skulle hålla mig”, turėtusibės ”skulle ha, skulle hålla sig”. Utifrån de sistnämnda formerna kunde man anta att formanten -p har uppkommit ur ett -b som blivit tonlöst i ordslut (< -be < -bė; jämför preussiska be, fornkyrkoslaviska be). En sådan hypotes stöds emellertid inte av förekommande former med den oförkortade formanten -pė, t.ex.: aičapė || aičapė, bučapėgi, pa(si)kláuščiapė, primdinčapė. Kanske började konsonanten p (< -b < -be) i former med -pė att uttalas efter de vanligare formerna dirpčap, verkčap, liksom den tonlösa konsonanten k (< g) uppkommit i demonstrativa pronomen (tsaikig < *tasaigigi) och adverb (kadaikig < *kadaigigi).

1:a person singularis används ibland också med den för dzūkerna typiska ändelsen -tau: nepasi-skustau ”jag skulle inte raka mig”, pasėdėtau, tilėtau.

Ändelsen i 2:a person singularis är oftast densamma som hos dzūkerna, -ai: adėtai, būtai, daskúltai ”du skulle nå”, galėtai, jėškotai || jųškotai, imtai, išgėrtai, neatátai, kláustai, papúltai, sadėktai, vaiščotai, vi˙žėtai.

Ändelsen -umei används betydligt mer sällan (oftare endast i Pagiriai): atvažiúotumei, galėtumei, girdėtumei, indėtumei, išgėrstumei, nuveitumei, pagautumei, rašītumei, sajėstumei. Ibland uttalas ändelsen -umai: atautumai, išrašitumai, nuveitumas, prijėstuma. Former med den förkortade ändelsen -um är ännu ovanligare: kad krūpà prijunktum, tai pažįstum ”om du vande dig lite, skulle du känna igen”; kad jū́s atsi-vartitum. Den sistnämnda formen används ibland även med betydelsen 3:e person, t.ex.: reikà kokós, kab jō dažu˙rētum ”det behövs någon (kvinna) som skulle ta hand om henne”; kad paláuktu˙p nedēlā; tai anà atsilik­tum ”om hon hade väntat en vecka, skulle hon ha blivit efter.”

I övrigt används 3:e personens konjunktivformer både utan -p och med -p: būtų, dirptu˙, galėtu˙, ataitu˙, kultu˙, nunėštu˙, sašaltu˙, pirk­tu˙, även atsiūstu˙p, atvažiúotu˙p, bütur˙p, neimturu˙p, pamirturu˙p, reiktu˙p, taisitu˙p, žaistu˙p. Ibland förekommer även former med -pė, även -pė, t.ex.: būtu˙pė, nekáistu˙pė ”det skulle inte bli varmt”, ganitu˙pė, reiktu˙pė, rḃnktu˙pė, sarińktu˙pė, även nepirk­tu˙pė. Postpositionen -p(ė) har här fogats till först efter det äldre *un>u˙.

Även förkortade 3:e personsformer används ibland, t.ex.: tsai neimtu˙p už žaniko, kad anà nebūt graži ”den där skulle inte gifta sig, om hon inte vore vacker”; prirašė, kad atsiūst ”han skrev att hon skulle skicka”; ānas nórí, kad anà atvažiúodinėt paz ji; ānas manè įžješt ”han vill att hon ska komma och besöka honom; han skulle reta mig”; nóri, kad kità jīḿt.

I stället för reiktų används ibland en slavisk konstruktion: reikà būt˙ davāšt ”man skulle behöva föra fram”; nereikà būt˙ budavótis.

Pluralis, 1:a personens ändelse är -umėm: atneš­tumėm, gėrtumėm, imtumėm, pirk­tumėm, raštumėm, važiúotumėm. Då och då används vid sidan av den också en kortare ändelse -um(e), -um(ė): atvažiúotume, atsiskirtume, galėtum, ūtari˙tumė, žaistum. Ändelsen -umėmė är sällsynt: norėtumėmė, rḃnktumėmė.

¹² Kvinnliga talare från byn Pagiriai använder oftare former utan -p.

14. 902

209

Pluralis, 2:a personens ändelse är -umėt, mer sällan -umėte. Den förkortade ändelsen -ut är mycket sällsynt: atvažiuotut.

§ 32. Ändelsebetoningen har bäst bevarats i singularis, 1:a personens former, där Saussure–Fortunatovs lag har verkat: atneščā, išsbrinkčā(p), išdekčāp ”jag skulle tända”, nei-čāp, mirčā, pajimčāp, sakepčāp. Avvikelser förekommer endast då och då: ačāp, numirčāp.

Av ändelsebetoning i singularis, 2:a och 3:e personens former återstår endast spår: jimtaī, nepamestaī, numir-tāi, sadeḳtai, užkurtāi, rč. dirptū, išaitū, nerastūp, rastū(si), reikū, sadektū.

Enstaka former med genomförd metatoni förekommer: dirptū, prijunk­tum ”du skulle vänja dig”, pripintū. I övrigt bevaras infinitivens tonaccent i de flesta fall: kāistu, kūltū, atsi-skirtum(e), išgėrtumėt, papūltai, žāistumėt.

Former av konditionalis som har bildats av primära infinitiver, vilka tidigare hade korta a och e i stammen, betonas på jämförelsevis varierande sätt. Former i singularis, 2:a och 3:e person bevarar oftast de nämnda vokalerna oförändrade, t.ex.: kāstai, rāstai, sadēktai, sakēptai; kāstu, rāstu, padēktu(p), pakāktu(p), vēštu(p). Former med förlängt a och e är mycket ovanligare: kāstai, nāštai, kāstu, rāstū(p), vēštu. Former i pluralis, 1:a och 2:a person har för det mesta redan förlängt a och e: atnāštumēm, atvāštumēt, kāstu-mēm, rāstumēt, rč. atnēštumēt, rāstumēm. Betoningen i de nämnda formerna varierar och visar att förlängningen av a och e började relativt nyligen: i pluralis, 1:a och 2:a personens former är processen nästan avslutad, medan den i singularis, 2:a och 3:e personens former bara har börjat.

Imperativ

§ 33. Zietelas dialekts imperativ bildas, liksom i litauiska standardspråket, av infinitiven med formanten -k.

Dialekten har imperativformer för följande personer:

Singular

2. bēk, kāēpk, nakvōk, kabīk, penēk

Plural

1. bēkim, kāēpkim, nakvōkim, kabīkim, penēkim 2. bēkit, kāēpkit, nakvōkit, kabīkit, penēkit

§ 34. Imperativets 2:a person singular har den oförkortade ändelsen -ki (< -kie), som något oftare bevaras när den står i sluten ställning: dirpkig (< dirbki+gi) || dirpkig, jēskig, lāisik, nekabikig ”rör inte”, nesirōdikig, nusiprauskig, pasiklausikig, turēkig, ustātikig, žūrēkig. Den enklitiska partikeln gi har fogats till imperativformerna i 2:a person först efter förkortningen av -kie till -ki. Endast mycket sällan bevaras vokalen -i i en öppen ändelse: a) med betoning: gulkī, jimkī; b) obetonad: abdengdīnēki, nemēki, pasidairīki, užraśki. Annars har formerna alltid inget -i: aik, duok, nupīrk.

Ibland förekommer former med den icke-litauiska partikeln -ka: užvēška jā ir adiōk ”för bort henne och ge henne sedan tillbaka”.

P. Arumaa har också antecknat imperativformer i 2:a person singular utan spår av formanten -k, t.ex.: girdī ”lyssna”, ragī ”se”¹³.

¹³ Se P. Arumaa, LMT, s. 73, men i texten på s. 42 skriver han girdī (med kort -i). Dessa former har jag inte hört på senare tid.

210

Dgs. 1 pers. ändelsen är oftast -kim. En gammal atematisk form av verbet eiti i imperativ plural 1 pers. utmärker sig: aimà Zētelon; bról, aimà; broliuk a i m à (ži m à), išgērsim; ėmà pirkõn; a m à insigērsim; jfr den fras som K. Būga har upptecknat: a m à sijoti¹⁴ vid sidan av aìkim. Chr. Stang anser att formen a(i)ma till sitt ursprung är en gammal (atematisk) indikativform¹⁵.

Imperativformerna i 2 pers. plural används jämförelsevis ofta också med ändelsen -ė, -e: ieškìte, išpìlkite, nerìnkite, pasùlskite, sėskìte || sėskite, palàukite, žiūrėkite || žùrėkit, kàskit.

Dessutom förekommer även andra former av enskilda 2 pers. plural-former i dialekten. Imperativ plural 2 pers. är upptecknat helt utan -ki- i frasen: nuvažiuòte, nuvažùote, pažiūrėsite ”åk iväg, åk iväg, titta”. Det är svårt att säga om vi här har en imperativform utan -ki- eller ett haplologiskt fenomen. Det finns också former i 2 pers. plural med synkope (vokalen -i- har fallit bort efter k), t.ex.: palàukte, lìkte ”vänta, stanna”; nu, nulėkìet ”nå, ge er iväg (barn)”. Konsonanten t i slutet är tillagd.

Optativ

§ 35. Endast K. Būga har upptecknat en syntetisk optativform bildad med te-: tedirbý šaú¹⁶ ”må han arbeta”. Numera är formerna av denna modus oftast analytiska och bildas av presensverb med orden tegùl, dž. nechòj, ibland chòj: prirašìkit, tegùl atvažiuòja ”skriv, må han komma”; nechòj jėmi dūgno nebūsta ”må de inte få någon botten (må avgrunden sluka dem)” nechòj jì plàškėna ”må hon gå åt fanders”; chòj diēz gina ”må Gud försvara, skydda”.

3. Reflexiva verb

§ 36. Reflexiva verb bildas med den reflexiva partikeln -s(i) <-sie. Karakteristiskt är att former som inte är reflexiva eller sällan är reflexiva i standardspråket i dialekten ibland görs reflexiva: auginasi ”växer”, bėrasi || bērasī ”faller sönder”, būstasi ”bor, går”, bėginė́josi ”sprang omkring”, dirbasi ”blir, utvecklas”, giemasi ”sjungs”, gimàus ”föddes”, jėstasi ”äts, blir uppäten”, kándasi ”biter, bits”, samdosi ”tar tjänst”, sasìdega ”brinner upp”, žùrėjosi ”tittade”.

Beroende på var s(i) fogas till verbet kan två huvudgrupper urskiljas: verb utan prefix (dirbtis, jūoktis, rūpi·tis) och verb med prefix (apsisakāti, atsilìgdinėti, isigulėti, pasitraukti ”sprängas”) bland de reflexiva verben.

§ 37. Verb utan prefix har alltid den reflexiva partikeln i ordets slut. Den fullständiga formen -si bevaras oftast i presens, preteritum och optativens 3 person, t.ex.: dirbasi, dirbosi, jūokasi, jūokėsi, lìetu·si, mokì·tu·si. Förkortat -si används oftare endast med presensverb av i-stammen nóris, rágis ~ rėgìsi, tùris, medan former av andra stammar endast förekommer sporadiskt: lējas ~ lėjąsi, reñkas. I alla andra fall har detta i inte bevarats i ordslut i öppen stavelse.

§ 38. Den reflexiva partikeln -s(i) i ordslut bidrog till att inte bara många oförkortade ålderdomliga ändelser bevarades (jū·kies, turù·s), utan även enskilda verb med gammal slutbetoning eller deras former. I större eller mindre utsträckning slutbeton-

¹⁴ Se K. Būga, Žs, s. 19.

¹⁵ Se Chr. Stang, NTS, bd 18, s. 196–197.

¹⁶ Se K. Būga, Žs 17.

14*

211

Av böjningsformerna har följande reflexiva verb bevarat dem: bartis, dėtis, duotis, gultis, (į)imti(s), klaustis, laistis, mestis, rastis, rinktis, sėstis, stotis, tvertis, vilktis. Få av dem har bevarat ett helt paradigm med ändelsebetoning. Följande infinitiver har upptecknats: dėtis, imtis, klaustis, rastis, rinktis, sėstis, stotis, vilktis. Sannolikt förekommer presens- och preteritumformerna i 1:a och 3:e person singularis med slutbetoning oftast. Betoningen faller vanligen på den reflexiva partikeln -si, t.ex.: barasì, jimasi, randasi, renkasi, sėdasi, stojasi¹⁷; davėsi, dėjosi, gulėsi, jėmėsi, laidosi, metėsi, radosi, rinkosi, sėdosi, stojosi. Betydligt mer sällsynta är former med betoning på stamslutet: davėsi, metėsi, radosi eller gulės, jėmės, tverės; jfr de i dzūkiska vitt brukade formerna radõs, sėdõs, stojõs. Även futurumformer i 3:e person förekommer tämligen ofta: dėsis, duosis, imsīs, laisis, rasis, sėsis, stosīs. Former i andra personer är mer sällsynta, t.ex.: jėmeis, radais, sėdais, sėdės, sėdomės. Vid sidan av dessa används också ganska ofta vanliga former med stamaccent: bārasi, gūlesi, jėmesi, rā­dosi, sėduos, stojomės. Detta visar att verb med ändelsebetoning håller på att försvinna i dialekten. Å andra sidan kan enstaka mer sällsynta former ha fått betoning på ändelsen också genom analogi. Nedan återger vi de bäst bevarade paradigmen för verben sėstis och stotis.

Singularis

Presens, preteritum, futurum

1. sėd̃iuos, stoj̃uos, sėd̃aus, stoj̃aus, sėsiuos, stosiuos 2. sėd̃ies, stoj̃ies, sėd̃ais, stoj̃ais, sėsies, stosies 3. sėdasi, stojasi, sėdosi, stojosi, sėsis, stosis

Pluralis

1. vi sätter oss, vi reser oss, vi satte oss, vi reste oss, vi ska sätta oss, vi ska resa oss 2. ni sätter er, ni reser er, ni satte er, ni reste er, ni ska sätta er, ni ska resa er

§ 39. De reflexiva formerna i konditionalis 1:a person singularis har alltid postpositionen -pė (former med cirkumflex rot betonar ändelsen oftare), t.ex.: gulčapės, juokčapės, klauščapės, prauščapės, kulčapės, skūščapės, šukūčapės, turėčapės. Med postpositionen -bė hördes endast formen turėčabės; utan affrikata — mōki·tepes.

Reflexiva former i 2:a person singularis har två slags ändelser: -umeis och -ais, t.ex.: klāustum(e)is, māudi·tumeis, vid sidan av klāustais, gultais, mōki·tais, prauštais.

Konditionalisformerna i 3:e person varierar mycket: a) som i standardspråket: lė·tu·si, mōki·tu·si, rastu·si || rāstu·si; b) de vanligaste formerna har postpositionen -p(e), tillagd efter den reflexiva partikeln -si-: lė·tu·sip(ė), klāustu·sip, melstu·sipe, mōki·tu·sip, prauštu·sip(ė), rastu·sip; c) ibland förekommer ytterligare en reflexiv partikel efter postpositionen -pė eller -bė: kad sviekė ganitu·sipės kėltuva; kad melstu·sipes dī·vu; gul­davi·tu·sipės ”skulle lägga sig”, prauštu·sipes, turėtu·sipes || turėtu·sibės; d) former med en enda reflexiv partikel efter postpositionen -pė (eller -bė) är sällsynta: prauštu·pes, rūpi·tu·bės ”skulle bekymra sig”.

Ändelsen för reflexiva former i 1:a person pluralis är -umės: dailitumės, riṅktumės, och i 2:a person -umėtės: dailitumėtės, mōki·tumėtės, žaidotumėtės.

Få reflexiva imperativformer av verb med ändelsebetoning har upptecknats: i 2:a person singularis gulkis, rinkis, sėskis, stokis, i 1:a–2:a person pluralis gulkimės, gulkītės, sėskimės, stokītės osv. Oftast säger man: bārkis, gulkis, prauškis, sėskis, dailikimės, kū·opkimės ”låt oss gömma oss”, dailikītės, prauškītės osv.

¹⁷ Den form stovisi som Chr. Stango, NTS, bd 18, s. 199 upptecknat har man numera upphört att höra.

212

§ 40. I verb med prefix står den reflexiva partikeln -s(i)- oftast mellan prefixet och stammen, t.ex.: presens apsisáko ”visar sig”, insidūja ”verkar”, isiríngdinėja ”flyttar ut”, nesiguldavina ”lägger sig inte”, pasijėst ”äter lite, äter”, prasi va iščioji, prisivargūoja, rasia idinėja ”skingras”; preteritum apsižūrėj, atsitiko ”blev kvar”, insidirbo ”fastnade, smutsade ner sig”, isilaižė ~ išsilaižė ”tillfrisknade”, pasitraukė ”sprack”, prasilaukė, patsikėlė ”steg upp”, prisikentėj, sasikraud inėj ”lastade på sig”; futurum isivísim ”vi ses”, pasiklausisit, prisiriždinėsu, rasibėks ”springer ut, sprider sig”; imperativ och konjunktiv insiaudinėk ”ta på dig skor”, isivirtu·p, nusipraūškik, pasigaditu·, pasiklãuskig.

Om ett verb med prefix har negationen ne eller om verbet har två prefix, ändras partikeln -si- vanligen inte heller position: nepasikrãusim, neprisižinódinėkit ”erkänn inte”, painsiringdinėja ”klär upp sig”, panusiveddinėj, parasia idinė, pausikeldinėjom ”vi steg upp, vaknade”. Ibland skiljer dock -si- dessa två prefix åt, eller skiljer negationen från prefixet. Detta sker oftast när det första prefixet helt förändrar betydelsen hos verbets stam. Sådana ord uppfattas av talarna redan som enkla verb (utan prefix), t.ex.: isipradėdinėja ~ išsipradedinėja ”börjar”, neprisipažindinėjau ”jag brukade inte erkänna”, nesirastój, pasirazmedinėję.

§ 41. I Zietelosdialekten finns det en hel del exempel på att även verb med prefix har den reflexiva partikeln i ändelsen (jfr žemaitiska), t.ex.: abdengáus, ateimasi, dadėjosi, ištrūpinosi, nepagri·žavinosi ”återvände inte”, padabó josi ”tyckte om, blev kär i”, padaraús, padėjosi, padjėsi·s ”lade sig”, padjėsi·s ”klädde på sig, åt”, pamóki·tu·si, prikuldinė jasi ”hamrar fast, hamras fast”, prisegd inėjosi ”blev fastsatt”, rukinas ”rökte”.

Den reflexiva partikeln står ofta sist också i verb med negation, t.ex.: nebėginėjosi, nedėsė·s, nedu·jasi, negūrinasi, nejuo·kū·si, nejuo·kėsi, nelanksū·s, nenóris, neragėjomės, netūris, neūtarinasi, nežaidójasi, neguldavi·tu·sipės ”skulle inte lägga sig”.

§ 42. I dialekten finns det också många verb med två reflexiva partiklar: den ena står mellan prefixet och verbstammen, den andra i ordets slut, t.ex.: apsitūrė josi, apsižāninosi, insidairais, isigandėsi, isigandáus, isidūsinasi, išmokinosi, isipraūstusip, parsida v inėjosi, pasibū·simės, pasijėsi·s, pasijėsi·s, pasiklausáus, pasipraščosimės, pasiskaldinosi, pas(i)taisysis, pasulsėsities, pazdabójosi, pazdaraús, pazdárėsi, pazdarisis, pazdu·dinėjasi, prisiringdinėsu·os, prismóki·tumėis, sasriñksimės, sasriñktumės, usinorėjo s i ”fick lust”.

I verben sulsėjosi, silsėjosi ”vilade sig”, záiro si, -ėsi ”ser sig omkring, tittar” känns de två reflexiva partiklarna inte längre alls. Därför förekommer även sådana avledningar från dessa ord, jfr nesizda irėsi, prisuslsėjosi.

§ 43. Reflexiva verb har samma accentueringsmönster och oregelbundenheter som verb med prefix, t.ex.: isidenga, isimiegmu, nesikėla, nesikópa, nesikūla, nesimė·kt, nesivėrča, pasijėst, pasikūlė, pasilanka, pasilã nka, sas iait, sasaiam ”täcker sig”, ”somnar”, ”gömmer sig inte”, ”tröskar inte”, ”sover inte”, ”äter lite, äter” || pasijėst, pasikūlė, pasilanka || pasilã nka, sas iait, sasaiam ”kommer samman”, ”vi kommer samman” osv., jfr § 17, 26, 29, 32.

213

Dalyvis

Aktiva particip

§ 44. I Zietelosdialekten används endast aktiva particip i preteritum. Aktiva particip i presens och futurum finns inte längre. I deras ställe används andra slags former. Till exempel har en preteritumform av passivt particip belagts med betydelsen av ett aktivt presensparticip: stovėtas, t.ex.: stovėtas vandūo vekau išala ”stående vatten fryser snabbt till”. Ofta används lånformer, t.ex.; kur stojāščas vandūo, ten ān’s būsta ”där stående vatten finns, där lever de (rudarna)”, jfr kalūščas ”stickande”, letiščā ”flygande” osv.

§ 45. Preteritum particip i aktiv form har i dialekten numera endast en enda stelnad nominativform i singularis av obestämd genus med ändelsen -e (uttalas e˙, efter en palataliserad konsonant -a˙). Feminina genusets ändelse -us (< -usi) har noterats endast av P. Chaleckienė: aš būčan bijojus sakit ”jag skulle ha varit rädd för att säga”. Samma participform i preteritum med -e kan beteckna såväl singularis som pluralis, såväl maskulinum som femininum, t.ex.:

mask. sg. ānas atait insirīnkā˙: ”han kommer, uppklädd och påklädd”; nēkur inšīla˙ išajei ”du gick ut någonstans efter att ha blivit varm”; kō tu išlūpa˙ galva˙ tēp āimi ”varför går du med huvudet så högt”; atāj sasmainā˙ ”kom fram förvandlad, förändrad”, tas jau krūpa˙ padāugė˙ nuvažiāu ”den där for redan iväg, efter att ha vuxit lite”; aš ausis pastātā˙ ir klau-sau; gili žaltīs sasisūkā˙; sėdi ānas rasikėtā˙; kōjas rastātā˙;

fem. sg. stōu obolē iššāugā˙; didelē; vaišcoja anā kepelūšī šaudini; izdėjā˙; chvāsta vištos inkišā˙ ”hon går omkring med en halmhatt på huvudet och med en hönsstjärt instucken”;

mask. pl. (du.) kūlasi iššāje˙ an kēlo; padējə˙ bāltinam; bit du brōhu ne-sidailā˙ ”det fanns två bröder som inte hade delat upp sig, inte gått skilda vägar”; tep ir važūjat rasisišēgā˙; palāuakə˙ per k’ēk mēnu˙, išlūpo strūcha ”efter att ha väntat några månader rev de av taket”;

fem. pl. žūri kap vā rnos rasižōvā˙ ”ser ut som kråkor med öppna näbbar”; paskilā˙ rańkos skaušt.

Ibland används denna generaliserade nominativform med betydelsen av andra kasus, t.ex.: išsuntē vīra˙ nejēdē laukān ”hon skickade ut mannen till åkern utan att ha ätit”. I stället för participformer i andra kasus uttrycks den egenskap som följer av handlingen vanligen perifrastiskt, med ordgrupper, t.ex.: mažā liko pirkū, kad nesādegē ”det återstod några bodar som inte hade brunnit ner”; itai bōbai, kad chvarā, nesām pieno ”vi bär mjölk till den sjuka kvinnan”.

Participformen bevarar överallt verbets riktning och accent i preteritum.

Passiva particip

§ 46. Formerna av passiva particip är jämförelsevis mer varierade och bättre bevarade än de aktiva participens. Däremot saknas även presens passiva particip nästan helt i dialekten, med undantag för två upptecknade former av tvivelaktig autenticitet: šuvamā mašinā; melžamā anā, jau melžasi¹⁸. Presens participformer försöker man uttrycka på andra sätt: med suffixet -imis, -e˙ — melžinē karvė ”mjölkande ko”;

¹⁸ Former upptecknade från Bernardas Žukelis, vars bror studerade i Vilnius, och från Adomas Žukelis, som arbetade en tid i Ukraina, där han umgicks med litauer från andra dialekter.

214

garn: šulų komolukas ”ett nystan av garn som ska sys”; med ordgrupper — pūdas, kad virt, dirptas iš molio ”en gryta som kokas, tillverkad av lera”, i preteritum — nežinotas žmogus atāj ”en okänd människa kom”, med hybrida ombildningar — vaišiojom kap savi nežinojomi žmonės (jfr незнакомые люди).

§ 47. Passiva particip i preteritum böjs efter genus, numerus och kasus. Deras ändelser är desamma som hos adjektiv med a- och o-stam, jfr paradigmen:

Singular

V. kāptas, keptā, virtas, virtā, dūmi·tas, -a K. kāpto, keptōs, virto, virtōs, dūmi·to, -os N. keptām, kāptai, virtām, virtai, dūmi·tam, ai G. keptà, virtà, dūmi·ta· Į. keptì, keptái, virtù, virtái, dūmi·tu, -ai In. keptām, keptōj, virtām, virtōj, mirkī·tam Il. keptān, keptōn, virtān, virtōn, dūmi·tan Ad. keptām(p) keptāi(p), dirptaip,

Plural

V. keptì, kāptos, virtì, virtos, dūmi·ti, -os K. keptū, virtū, dūmi·tu· N. keptī·mi, keptōmi, pjautī·mi, dūmi·tīmi, -omi G. keptūs, keptàs, virtūs, virtàs, dūmi·tus, -as Į. keptais, keptomi, pjautais, pjautomi, dūmi·tais, -omi In. keptī·s(ā), keptosā, virtū·s(ā), virtosā, dūmi·tu·sa, -osa Il. keptī·sna, keptōsna, virtū·sna, dūmi·tu·sna, -osna

I dialekten används passiva preteritparticip med prefix oftare: apkāltas, apsukti, apringdinėtos ”borttagna”, inspāustas ”ihoppressad”, inkastas, išāštri·tas, išlāngvi·tas ”kastrerad”, išāl di·tas ”frusen”, išūstas ”skickad”, pakultà, pasamdīta, paraskultà ”sönderslagen”, pėrlaistas, paišneždinėti, pririždinėtos, užrumbi·ta ”ihopsydd, fållad”.

Vid sidan av maskulina och feminina former används ganska ofta även neutrum av passiva preteritparticip: dū·ta, dirpta, aplipīta, neatardinėta, išāusta, neprijunkta, padarīta, pridırpta, pradūrta, užvārīta, iššāsta.

Passiva particip i preteritum har huvudsakligen samma betoning som 1k. Endast betoningen hos enskilda (oftare prefixförsedda) particip varierar, t.ex.: apdėnk-tas, apautas, atvėžta, iškāsta, ištestas, išāšta, išvēžtas, nekāstos, nurinkta, pakōptas ”begravd”, palūnta ”avskalad”, raskirstas ”genomskuren”, sakėpta ”bakad”, uždėnkta, užskāstas, oftare apdengtas, iškastas, nurinkta, sākėpta, uždengta.

I dialekten har futurumparticip och presumtiva particip inte alls upptecknats. Reciproka och pronominala former av passiva particip används inte heller.

Sammansatta tempus och modus

§ 48. Zietelas dialekt saknar enkla tempus i indikativ, bildade både med aktiva och passiva particip. Endast sammansatta perfektiva tempus används.

215

Sammansatta perfektiva tempus i aktiv och passiv diates är två: presens och preteritum.

1. Sammansatta presensformer har aldrig det sammanbindande hjälpverbet yra:

a) akt. diat. žmogus jau apsiláidę· barzdai ”mannen är redan ovårdad, med skägget utvuxet”; jáunas ir rasigėra· ”ung och berusad”; vidùj sapùvę· ánas; vênas básas, kitas apsǽvę·; visokù̃ sasrĩnkę·; visì prijùnkę· pri savo liẽžùvò; kurì atsidalinę·; tĕmi sunkęst; kója išstìnę· ”benet är svullet”; karà jau atsikėlę· ”barken har redan lossnat”; anà, kab virvę, sasisùkę·; kunòdos apsilùpę·; vesėj sasryñkė· daugì bóbu; kraujù abėgę· akės ”blodsprängda ögon”;

b) pass. diat. arkļis dár nekáltas ”hästen är ännu inte skodd”; galė invalidas cvìkas; vênas pìštas ràzdauštas ir išgìdi·tas; gerai pripenėtas ãnas; slimstai inspaustas šiẽnas ”svagt sammanpressat hö”; anà pamaišìta ”hon är av blandad härkomst”; ski·lè prakultà; manà momà pakoptà; mes atsu·sti; ragì, kap sanesòti čerẽvi·kėlei; visì stalai an kẽmo paišneždinẽti; baltì žìrnèi samaišìti sa juòdais; ános druskái pasùdi·tos ”hennes är saltade med salt”.

2. Preteritumformer har alltid hjälpverbet bit(i), buvo ”var”;

a) akt. diat. ánas bit labai insiragãvę·; arkļis bit blógas, išdžūvę·; sadìgę· buvo linai; pripùvę· bit kvìčėi ”vetet hade möglat och ruttnat”; neinšalę· bit ákmeni·s; anà daugest kap mėnà rasilaidę· bit ”hon (befaller) blommade i mer än en månad”; anà numirà bit;

b) pass. diat. ánas apautas biti; ánas ir čanaik bit krūpa· móki·tas; Rafàlinas bit žmonesà pratìntas kǽk. ”Rapolas hade fått viss utbildning bland folk”.

I dialekten finns ganska många sammansatta presens- och preteritumformer bildade med passiva particip i neutrum, t.ex.: pres. jáu manìp visa padìrpta, padarìta; išmokėta visa, visa išdù·ta; vískas pakùlta; nedù·ta jėst, dabar viskás apsodìta, apsėta; dár neatardìnėta, o žolė jėmėsi ”ännu inte plöjt, men gräset har redan börjat växa”; jei dár visa čà neprijùnkta ”om allt här ännu är främmande för henne”; pret. prìversta akmenų bit; taukù prìlaista bit; strùchà an strùchós sàbrukta buvo ”taket var hoptryckt ovanpå taket (på stugan)”; užvàrìta bit snìegù.

Sammansatta futurumformer har bara belagts med passiva particip: kãelas būs nuklótas žmonėmi; tadaìk visa bus padarìta; visà žãmė būs išàrtà.

§ 49. Utöver de nämnda sammansatta tempusen i indikativ används dialekten också sammansatta konditionalisformer. De bildas oftast med aktiva particip: būčap žinóję·, tai nevažàvę· ”hade jag vetat, skulle jag inte ha åkt”; bútumėm sėdėjė· ir ùtarinà·; jėsk, kab bútai pri-jėda· ”ät, så att du blir mätt”, jfr P. Chaleckienės fras: aš būčap bijójus sakìt, kad neusìširdot ”jag hade varit rädd för att säga det, ifall han skulle bli arg”.

Sammansatta konditionalisformer i passiv diates är sällsynta: kab ne li·tus tsaik tai visa jau būtù·p papjauta ir pàrinkta ”om det inte vore för det där regnet skulle allt redan ha blivit skuret och hopsamlat (från fälten)”.

Sammansatta imperativformer har inte kunnat upptecknas.

Ibland förekommer särpräglade sammansatta preteritumformer i aktiv diates, bildade av båda participen, dvs. i stället för hjälpverbet buvo, bit(i) sägs bùvę·, t.ex.: aš jì sàgóvę· bùvę· ”jag hade fångat honom”; áni·s jau nuvažàvę· bùvę.

216

Men i allmänhet märks i dialekten en tendens att förenkla sammansatta former, t.ex.: kad paláuktu·p nedėla; tai anà ats iliktum ”om hon hade väntat en vecka, skulle hon ha blivit efter”; kab negėrtu·p vãkar, nu·nài negulėtu·p; kap nerasi-bėktu; tai ji rastų ”om han inte hade rymt, skulle hon ha hittat [honom]”.

Pusdalyvis

§ 50. I dialekten används fossiliserade former av pusdalyvis (som inte böjs efter numerus eller genus). De bildas oftast från infinitivstammen med suffixet -dami, t.ex.:

mask. sg. o áñas nenorėdami ait paz lóvi; ”och han går mot hoet utan att vilja”; vėjas, jām davinėdami ità nostalni·kėla, sãkė; o žmogãlis, aidami namóp, užėjo karčmón; itus metùs li·tūkas lijo neiškadavōdami; bėginėdami jėsti áñas; nemokėdami nepautari·si; aš ùtarinu, o áñas žūri, kab dùrnas nežinódami; dar savì·s kampù·s sėdėdami bùsti nekāp ”nu när du sitter hemma och lever utan att arbeta, går det inte bra (dvs. utan att arbeta kan du inte leva)”; áñas nusivėdė jį gi·dódami;

fem. sg. anà gulėdami áuga; bėgo jō pati rėgdami; aš (pati) nuvejau tën vergdami; anà sėdėdami miegoj; galù pirkój sėdėdami tik kā dirpt;

mask. och fem. pl. mės kāp pàdegėm, tai kur kas žinódami rašiājom, rasirbūkom; nenorėdami visi mės sazgħadinom ait; mės tadaik kā du·módami sākōm; apā-jom jė·škodami; paz Valērika aidami, užėkit ir paz Barnādika.

Former med -dami (<damie) kan ha generaliserats från maskulinum plural¹⁹, eftersom även den feminina pluraländelsen -damos, som förekommer sporadiskt i formerna, kanske har generaliserats på analogt sätt: āni·s ùtarino čà gẽrdamos; tiktai·k kójas at-kula vāiščodamos; rasikirnōčīnė· pamacītku negaledamōs āj ”utsträckt gick han långsamt, oförmögen att se”. Former med -damos har blandats samman med reflexiva participformer på -damosi, t.ex.: vī·nas būdamosi tai ir numirīs ”en ensam kommer också att dö medan han lever”, kopdamōsi ištrūko áñas ”han kom undan medan han gömde sig”; ir klāusasi ju·gdamōs ”och frågar medan han skrattar”. Vid sidan av dessa sägs enstaka generaliserade former också med feminin singularändelse -a, t.ex.: mōža važū·dama numirīs ”kanske dör hon medan hon kör”; aš pats išimōkinau (läs) medan hon vallade. En form med -damu spelades också in på band, t.ex.: vī·nas vī·na· dastojinēdamu kab jēmėsi do ir ištezdinē-dami ir visi trīs āni·s tēn (drunknade).

Padalyvis

§ 51. I Zietelosdialekten har endast ett par former antecknats som påminner om presensformer av padalyvis i litauiska standardspråket och andra litauiska dialekter, men som används i stället för pusdalyvis, t.ex.: iš kokū nedėlu· kēturas itai visa iškūlam tep pasistorōjant ”på ungefär fyra veckor tröskar vi allt detta genom att anstränga oss”; iš čà važāvant tep niūsumau lāpà ”när jag körde härifrån skickade jag brevet på det här sättet”. Detta är sannolikt nybildade former²⁰, eftersom funktionerna hos padalyvis i dialekten vanligen uttrycks med pusdalyvis- och aktiv participform.

¹⁹ P. Skardžius menar att dessa former har generaliserats från dualis, se P. Skardžius, Dėl pusdalyvių raidos, Archivum Philologicum, vol. 6, Kaunas, 1937, s. 105.

²⁰ Formerna har antecknats från Adolis Žukelis och M. Burkonienė, som i betydande omfattning hade kontakt med talare av andra litauiska dialekter. Läraren Kateryna Jodienė, som arbetat på många orter, använder padalyvis på samma sätt som i litauiska standardspråket.

217

I stället för presens gerundium används en halvparticipform, t.ex.: dirbdami dieną mažasnė, kaip nedirbdami ”när man arbetar är dagen kortare än när man inte arbetar”; aidama reikia atkalbėt ražončių ”när man går måste man be rosenkransen”; aš ragėjau kiški bėgdami ”jag såg en hare springa”; neragėt aidami ”när man går ser man inte”; rūgūs pjaudamōs, vašarai reikia vešūte padarīt ”när man skördar rågen måste man på sommaren ordna en skuggig plats (för att vila); mān sasīlgo namie būdamā ”jag längtade hem medan jag var hemma”; kāršta aidamōs; ne vešēi būdama, tai reikia, kad ledōkas būtu šūo ”när man inte bor i byn måste man ha en arg hund”; rātas nugrīvo važūodami ”hjulet föll av medan man körde”; ale apiaudami čīstet ir veksēt ”men när man skalar (potatis) blir det renare och snabbare”; jō brōlis Vezāučie, važūodami Slāniman bit vīnas ”hans bror (bodde) i Vezaučiai (som ligger vid vägen), på väg till Slanim”; kap rādo kā giroj kopdamōs, parūnko ”när de fann någon som gömde sig i skogen tog de honom med sig”.

Ibland är det bättre att förklara den så använda halvparticipformen som ett adverb än som ett gerundium, t.ex.: ”i smyg” nejėšk, o padslīnk ”ät inte, utan flytta undan (tallriken närmare)”.

I stället för gerundier i preteritum används aktivt particip, t.ex.: reika nejėda; gildāwītis ”man måste lägga sig utan att ha ätit”; negadanai vienam jau likæ ”det är inte bra att redan vara ensam kvar”; tep langvēst, kap apsāeva ”så är det lättare (barfota) än när man har tagit på sig skorna”, m.fl.

Andra gerundieformer eller ersättningar för dem har inte belagts.

§ 52. Zietelas dialekts verb uppvisar ett stort antal särdrag, vilka måste förklaras med dialektens långvariga isolering. Därför har dialekten framför allt bevarat böjningsarkaismer: atematiska verbformer och kontaminationsformer som har uppstått genom deras inverkan, tredje person singularis i preteritum bit(i), konjunktivformer med postpositionerna -p(ė), -b(ė), reflexiva verb med ändelsebetoning m.m. Många av dessa särdrag är gemensamma för de sydöstliga litauiska randdialekterna; endast formen bit(i) leder till de litauiska dialekterna i det forna Ostpreussen.

Å andra sidan uppvisar verbet också ett stort antal innovationer: vissa tematiska verbinfinitiver används atematiskt, en aktiv participform i preteritum har stelnat och används tillsammans med halvparticipformer i stället för gerundium, och det förekommer även olika parallella stamformer och accentuationsanomalier. Slaviska språks inflytande förklarar många reflexiva former som inte är karakteristiska för litauiskan (auginasi, būstasi, gēmasi ir kt.). Betydligt fler slaviska analogier skulle kunna spåras i arbetet, vilket här berörs endast i liten utsträckning.

Få inslag från andra litauiska dialekter och från standardspråket har observerats i verbböjningen.

А. ВИДУГИРИС

VERBÖJNING I ZIETELAS DIALEKT

Sammanfattning

På grund av den långa isoleringen av den lokala litauiska dialekten (den är omgiven av belarusiska) uppvisar verbet i Zietelas dialekt en stor särprägel. För det första har vissa arkaiska drag bevarats, exempelvis atematiska verbformer eller kontaminerade former som bildats på grundval av dem (aiti | aima, ēsti | ēma, miegti | mieg-

218

ma), formen för 3:e person singular och plural av preteritum bit(i), konjunktivformer med postpositionen -p(ė), ibland -b(ė) (1:a person singular aičār / aičārē / aičārē, giedōčār, turēčabēs, 3:e person singular och plural atšūstu p ganitu pē), reflexiva verb med betoning på ändelsen (3:e person singular och plural i presens jimasi, sėdasi, i preteritum jēmėsi, stojosi, i futurum gulsis, jimsis, rasis) och så vidare. De flesta av dessa drag är typiska för de sydöstra randdialekterna av litauiskan; endast formen bit(i) för Zietelas dialekt närmare de västlitauiska dialekter som en gång talades inom det forna Ostpreussens territorium.

För det andra kännetecknas dialekten av många innovationer, exempelvis: vissa infinitiver används i betydelsen av böjda atematiska former (nesėsti — nesėda, samalt — sumala, viršti — virsta), vissa verb med presensstam på a har former som bildats på grundval av preteritumsstammen (krīmta — kremta: krīmto, līnda — lenda: līndo, līpa — limpa: līpo, sniga — snīga: snigo), antalet aktiva participformer har minskat kraftigt: av dem har endast en oböjlig, generaliserad form av neutrum plural i preteritum bevarats (dirbę, išaugę, sasiskukę, žaidę); i dag ersätter denna form även preteritums gerundiumformer (reika, nejėdę guldāvi tis) (det finns inget preteritums gerundium i dialekten), medan presensgerundiumformer ersätts av halvparticipformer (dirbdami diēnā mažāšnė kab nedirbdami), vilka också varierar (dirbdamā/dirbdamī/dirbdamos). Verbformernas accentuering varierar ofta kraftigt: atati|ātai, negirdžū|negirdžū, pašunta|pašūnta och så vidare. I bildningen av vissa reflexiva verb kan man se ett direkt inflytande från det omgivande belarusiska språket (būstasi, gināusi, kāndasi), men det direkta inflytandet från de slaviska språken på verbböjningen är obetydligt.