GRAMATINĖS KATEGORIJOS IR JŲ RAIDA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XVIII (1978)

Z. ZINKEVIČIUS

OM DE PRONOMINALA ADJEKTIVS UTVECKLING

År 1957 publicerades ett arbete av författaren till denna artikel, där de pronominala adjektivens historia i litauiskan undersöks (en rysk översättning publicerades 1958). Sedan dess har ett par årtionden gått, under vilka en hel del nya data har samlats, som gör det möjligt att utveckla vissa tankar vidare och precisera en del. Denna artikel ägnas åt detta.

Låt oss börja med att fastställa perioden då adjektivet och pronomenet smälte samman till ett enda sammansatt ord. Detta är en ganska komplicerad fråga som inte är lätt att besvara. Litauiskans pronominala adjektiv har bevarat sin tydliga ursprungliga ordbildning ända till våra dagar: de är fortfarande sammansatta ord, vars båda led har egna ändelser, vilka inte skiljer sig från eller ännu relativt nyligen inte skilde sig från motsvarande böjning hos det enkla adjektivet och pronomenet jis. Detta framgår av exemplen nedan (bredvid formerna i standardspråket anges även äldre dialektala motsvarigheter eller motsvarigheter belagda i språkliga minnesmärken):

MASKULINUMS PARADIGM

Singular

nom. geràsis = gẽras + (j)ìš

gen. gẽrojo = gẽro + jõ

dat. gerájam, gerámjam, geramujam = gerám < geramų(i) + jám < jamu(i)

acc. gẽrąjį = gẽrą+jį

instr. gerúoju, gerúojuo = gerù < *gerúo + juõ

loc. gerájame, gerámjame, geramėjame = geramè < *geramé + jamè < < *jamę

Plural

nom. de goda, de goda = goda < *goda + de

gen. de godas = godas + deras

dat. åt de goda, åt de goda, åt de allra godaste = åt goda < åt goda + åt dem < <

acc. de goda, de goda = goda < *goda + dem

instr. geraisiais, geraišjais = gerais + jais

loc. gerúosiuose, geruosėj(u)ose = geruõsę < *geruõsę + juosè < *juosę

Dualis

nom.-ack. (två) goda, goda = (två) goda < *god + två

dat. (två) goda, goda = (två) goda + två (två)

instr. (två) goda, goda = (två) goda + två (två)

^7*

99

FEMININUMS PARADIGM

Singular

nom. geróji < gerājī = gerà < *gerā + jì < jī

gen. gerõsios, gerõsios = gerõs + jõs

dat. gerõjai, gerõjai = gerãi + jai

acc. gerąją = gerą + ją

instr. geràja = gerà < *gerā + ją < *ją

loc. gerójoje, gerojéjoje = gerojè < *gerojé + jojè < *jojé

Plural

nom. gerõsios, gerõsios = gerõs + jõs

gen. gerųjų = gerų+jų

dat. gerõsioms, gerõmsioms, gerõmusioms = gerõms < gerõmus + jómis < jómus

acc. gerąsias, gerósias, gerósias = geràs < *gerā(n)s + jąs < *ją(n)s

instr. gerõsiomis, gerõmsiomis, *geromísiomis = geromìs < *geromís + jomis < *jomís

lok. gerõsiose, geroséjose = gerosè < *gerosè + josè < *josé

Dualis

nom.-ack. (två) geréji = (två) gerì < *gerē + jé(två)

dat. (två) gerójam, gerómjom = (två) gerõm + jóm(två)

instr. (två) gerójam, gerómjom = (två) gerõm + jóm(två).

I lokativformerna har postpositionen fogats till inte i slutet av det sammansatta ordet, utan upprepas efter adjektivets och pronomenets ändelser, som om dessa vore två självständiga ord, t.ex. ad. sg. m. gerámpjam < gerám-pi + jám-pi, all. sg. m. gerópjop < geró-pi + jó-pi, f. gerõsjos < gerõs-pi + jõs-pi, pl. geruñmpjum < geruñ-pi + juñ-pi etc.

Pronomenet fogades till maskulinumadjektivet, som har inte den arkaiska nominala, utan den sekundära pronominala böjningen, t.ex. d. sg. gerá(m)jam < gerám + jám, d. pl. gerìe(m)siems < gerìems + jìems etc. I de slaviska språken fogades pronomenet till ett adjektiv med nominal ändelse, jfr fornslav. novujemu ”den nye” < novu + jemu. Följaktligen måste adjektivet och pronomenet ha smält samman till ett ord oberoende av varandra och vid olika tidpunkter i de baltiska (litauiska) och slaviska språken. Den slutliga sammansmältningen måste ha ägt rum relativt sent i litauiskan, eftersom ändelserna på båda leden i det pronominala adjektivet och i separat använda adjektiv och pronomen ännu inte har avlägsnat sig särskilt mycket från varandra. Ledens självständighet framgår också av sådana former i äldre skrifter som pa-jo-prasto ”den enkles”, där pronomenet inte står efter adjektivet utan före det. Jfr också Knygos nobažnystės ne iokaltoia 258₁₆ < ne-jo-kalto-jo ”den oskyldiges”, med ett pronomen som upprepas två gånger. Betoningen i ackusativformen gyvąją bredvid illativen gyvón tycks antyda att pronomenet fogades till adjektivet senare än illativens postposition, som anslöt sig redan till adjektivformen med oxytont betoning, jfr lettiska dzīvo, dzīvu, ryska живого, fornindiska jīvám. Alltså inträffade den slutliga sammansmältningen av leden till ett ord sannolikt först efter att den östbaltiska språkliga enheten hade splittrats.

I litauiska dialekter och äldre skrifter finns emellertid former av pronominala adjektiv som visar att leden tidigt smälte samman, t.ex. bland fiskarna vid Kuriska näset d. sg. m. geruojám ”den gode” (med en nominal ändelse på det första ledet, jfr *geruoi + jamuoi), hos samogiterna geruojo ”den gode” (jfr vilkuo ”åt vargen”), hos många östaukštaitiska och vissa samogitiska talare d. sg. f. báltoja ”den goda” (med bevarad reflex av stamfinalt ā, som uppstod mycket tidigt i en öppen stavelse, jfr * baltāi + jāi), möjligen också i äldre skrifters

100

g. pl. geruoji ‘gerųjų’ (med bevarad reflex av det första ledets ändelse *-ō[n]) – om inte denna form är en hyperkorrekthet hos de žemaitiska ”dūnininkai”, eftersom den är bäst belagd i de žemaitiska skrifterna av Mažvydas och Vaišnoras¹.

De angivna sedan länge sammanvuxna formerna bör betraktas som reliktformer, ärvda från en mycket avlägsen forntid, liksom former av typen pa-jo-prasto ‘paprastojo’ eller dangvė-jis ‘dangiškasis’; jfr det indoeuropeiska pronominala *io- i prepositionell användning och adjektivbestämning vid substantiv i iranska språk, särskilt i Avestan (Reichelt 1909: 370 ff.). Allt detta talar för att sammansmältningen av adjektivet och pronomenet till ett ord inte var en engångsprocess, utan ägde rum gradvis och under mycket lång tid. Tydligen användes sedan gammalt både former i enskilda kasus eller rentav hela paradigmer som hade smält samman till ett ord (som dubbelformer) och tvåordsförbindelser — adjektiv + pronomen. Situationen var sannolikt lik den vi nu har, till exempel när vi använder dubletter som greitakōjis || greitų kojų (människa), kraićvėžys || kraičio vežėjas, gaidykštė < gaidgystė || gaidžių giedojimo laikas, dvidešimt || dvi dešimtys, vienuoliktas || sen. raštų pirmas liekas, abipus || abejose pusėse, nusiprausti || nuprausti savę och liknande.

Pronomenet växte fast vid adjektivet som en enklitikon. När de smälte samman till ett ord förändrades den fonetiska ställningen för de tidigare adjektiv- och pronomenändelserna: adjektivändelsen påverkades hädanefter inte längre av ljudlagar i ordslut, utan av ljudlagar i ordets inre, medan pronomenändelsen förändrades enligt ljudlagarna för slutet av ett obetonat flerstavigt ord i stället för ett betonat enstavigt ord. Därför måste båda leden med tiden ha avlägsnat sig alltmer från det enkla adjektivets och pronomenet jis böjning. Denna process motverkades dock av mönstret från det enkla adjektivet och pronomenet jis, som ofta ledde till att de vanliga ändelserna återställdes i stället för fonetiskt avlägsnade ledändelser. Genom dessa två motsatta krafters inverkan måste det med tiden ha uppstått många dubbelformer i samma kasus, vilka visar att leden hade smält samman vid olika tidpunkter. Några av dem har bevarats ända till i dag; jfr d. sg. f. bált oji < *báltāi + jai och báltajai < bál-tai + jai.

Så länge en tvåordsförbindelse av adjektiv och pronomen användes parallellt med det sammansatta ordet kunde det inte bli tal om någon tätare sammansmältning av leden. Först när den parallella tvåordskonstruktionen försvann, eller rättare sagt slutgiltigt trängdes undan av varianten som ”smält samman” till ett ord (jfr hur sen. raštų pirmas liekas ersattes av det sammansatta ordet vienuoliktas), måste det nuvarande adjektiviska pronominalparadigmet ha börjat formas. Men även därefter var det inte opåverkat av de självständigt använda enkla adjektiven och pronomenet jis, vars inflytande måste ha hindrat, och delvis ännu hindrar, ledändelserna från att avlägsna sig från den vanliga böjningen².

Det går bara att spekulera om när adjektiv- och pronomenförbindelsen trängdes ut ur bruk; några säkrare uppgifter har vi inte. Den tätare sammansmältningen av de båda leden, eller deras ändelsers avlägsnande från den vanliga böjningen, måste dock sannolikt ha ägt rum sent, tydligen först efter att den östbaltiska språkgemenskapen splittrades.

Det är denna tätare sammansmältning av leden som avsågs i mitt arbete, publicerat för 20 år sedan, där jag talar om att pronomenet sent växte fast vid adjektivet. Den långa och komplicerade processen för denna sammansmältning behandlades inte i arbetet, och dess tidiga början betonades inte (endast antydningar finns). Tonvikten låg främst på processens slut, som om det rörde sig om en engångshändelse. Detta är naturligtvis inexakt och bör korrigeras.

¹. Jfr hyperkorrekta former i Mažvydas skrifter (citerade ur 1922 års faksimilutgåva): būti 237₁₃ ‘būti’, būk 251₁₆ ‘būk’, Nūjunte 164₄ ‘nusijuntė’, grab̄is 199₃ ‘gražusis’, mūs 224₆ ‘mus’, priegimims 179₂ ‘prigimimas’, biedi 220, ‘žydi’ och så vidare. Vid sidan av regelbundna ”dūnininkai”-former, till exempel duk 88₂ ‘duok’, dukem 92₁₄ ‘duokime’, duna 137₉ ‘duoną’, branguiu 87₃ ‘brangiuoju’, neįchmeruta Maie flota 85₁ ‘neišmatuoto majestoto’, Menu 176₁₆ ‘mėnuo’, Piemu 180₁ ‘piemuo’, prapules 25₆ ‘prapuolęs’, wandu 233₇ ‘vanduo’ och så vidare. I Vaišnoras ”Žemčiuga teologiška”, vars författare kom från trakten kring Varniai, finns ännu fler sådana exempel.

². Ett undantag utgör den nutida žemaitiska dialekten, som saknar pronomenet jis (den använder aņs jis’, f. ana ji’). Där behandlas adjektiv med pronominalt suffix redan som enkla (inte sammansatta) ord, vilka skiljer sig från andra adjektiv genom betydelse och längre ändelser (formerna är en stavelse längre).

101

År 1972 publicerades J. Kazlauskas artikel ”De pronominala adjektivens utveckling i de baltiska språken”³, där författaren, liksom i mitt ovan nämnda arbete från 1957, uppfattade sammansmältningen av leden som en engångshändelse. Skillnaden är bara att J. Kazlauskas noterade inte processens slut, utan dess början, och därför förlade han själva sammansmältningen till mycket avlägsen tid. En av de metodologiska förutsättningarna för detta synsätt var att förneka pronomenets påverkan på det andra ledet (adjektivets påverkan på det första ledets utveckling erkänns) och att över huvud taget försöka ersätta den dynamiska sammansmältningsprocessen med en statisk.

Ett sådant synsätt kan inte försvaras, eftersom faktiska språkdata talar emot det. Det räcker att påpeka att det ännu i dag finns många pronominala former i dialekterna som tydligt visar att leden anpassas till vanliga adjektiv och pronomenformer, t.ex. a) n. sg. m. didisai Svedasai, Skapiškis ‘den store’, baltesnisei Adutiškis ‘den vitare’ (jfr didis, baltesnis), i. sg. m. gerūdmsiu⁴ Linkmenys, Daugėliškis ‘med den gode’ (jfr gerūom ‘med den gode’), loc. sg. f. gerõjoj Gervečiai ‘i den goda’ (jfr gerõji ‘i den goda’), i. pl. f. gerūnsiom Šiauliai ‘med de goda’ (jfr gerūms || gerūn ‘med goda’), den fakultativa betoningen i Pagramantisdialekten (och åtminstone i en del av de tidigare östpreussiska litauiska dialekterna) i. sg. m. báltuoju ‘med den vita’ vid sidan av gerūoju, f. báltaja (báltānia) ‘med den vita’ vid sidan av gerāja (gerānia), a. pl. m. báltuosius (báltūsius) ‘de vita’ vid sidan av gerūosius (gerūsius), f. báltąsias ‘de vita’ vid sidan av gerāsias (jfr i. sg. m. bál­tū vid sidan av gerū, f. bálta vid sidan av gerā, a. pl. m. báltus vid sidan av gerūs, f. báltas vid sidan av gerās); b) n. sg. f. raibójy Pūnskas ‘den brokiga’ (i en folkvisa, jfr jy ‘hon’), i. sg. m. gerójuom Daugėliškis ‘med den gode’ (jfr juõm ‘med honom’), i. sg. m. gerūojo i många västlitauiska höglandsdialekter (delvis även östlitauiska) ‘med den gode’, n. pl. m. gerieji ‘de goda’, a. pl. m. gerūosius ‘de goda’ (jfr juõ, jìe, juõs), n. sg. f. gerójoj i sydlitauiska höglandsdialekter ‘den goda’, i. sg. m. gerūoju ‘med den gode’, n. pl. m. gerieji ‘de goda’ (jfr jój ‘hon’, juój ‘med honom’, jiei ‘de’), g. sg. f. gerõsios i Linkmenysdialekten ‘den godas’, n. pl. f. gerõsios ‘de goda’, a. pl. f. gerósias ‘de goda’, i. pl. m. geraisiais ‘med de goda’, med ett fakultativt bevarat j (jfr jós, jās, jāis). Jfr också loc. sg. m. pirmamėjime 43₁₂ < pirmanėjime ‘i den första’ i Daukšas postilla (vid sidan av imė 519₂₄ < imė ‘i honom’).

Med tiden började leden, vanligen det andra, anpassa sig inte bara till adjektivet respektive pronomenet, utan också i allmänhet till nominalböjningen. Därav sådana dialektformer som g. sg. m. skauddausiads Padovinis Lt I 260₄ ‘den smärtsamma’, i. sg. m. gerūjum Šimnas, Kaltnėnai ‘med den gode’ (jfr sūnum < sūnumi), i. sg. m. ilgamiĵ Gervečiai ‘i den långa’ (jfr kelý < kelyjė), žemaitiskt d. sg. m. gerūojo ‘åt den gode’ (jfr vyrūo ‘åt mannen’), n. pl. m. geriejai ‘de goda’ (jfr brólai), d. pl. m. geriesiams ‘åt de goda’ (jfr bróliams), loc. sg. m. geramėje eller geramėje, geramėjuo ‘i den gode’ (jfr miškė, mõlė ‘i skogen’, ‘i leran’, turguo ‘på marknaden’), loc. sg. f. gerõjė < gerõjėje ‘i den goda’ (jfr žemė < žemėje), d. sg. m. gerā(n)jui i många höglandsdialekter ‘åt den gode’ (jfr vyrui), n. pl. m. geriesies || geriesys i de östlitauiska vilniškiai-dialekterna ‘de goda’ (jfr ā́kies || ā́kys, ā́ nies || ā́ nys ‘de’) m.fl. Det bör noteras att former av denna typ till största delen är helt nya. I äldre texter är bara två av dem belagda: d. sg. m. med ändelsen -ui (t.ex. artimoiui BrP II 201₁₈ < artimuoju ‘åt den närstående’) och loc. sg. m. med -amėje (t.ex. amszinamėie MT 10a₈ ‘i den eviga’). Några andra sådana former finns ännu inte alls.

Det misstänks att ändelsen -a i formen gerõja n. sg. f. ‘den goda’ också kan ha detta ursprung (jfr gerā, šakā)⁵. Formen används numera i de västra och östra delarna av det litauiska språkområdet, i två åtskilda områden⁶. Men den kan också vara en arkaism från mycket gammal tid (jfr fornkyrkoslaviska novaja ‘den nya’) med den ursprungliga pronominaländelsen bevarad; jfr grekiska ἡ ‘som’, forntida indiska yā ‘hon, som’⁷. Formen gerõja finns i äldre texter, vars författare härstammar från de nämnda områdena. Den används till och med hos Slavočinskis (1646).

³ Författaren skrev den omkring 1960–1961 och lät sina kollegor läsa manuskriptet. Efter att ha mött kritik publicerade han inte artikeln. Den publicerades efter författarens död.

⁴ Från gerūomų med i stället för j efter m enligt d. pl. m. geriesiems ‘åt de goda’. Jfr d. sg. m. gerāmsiam ‘åt den gode’.

⁵ Se Stang 1929: 127; 1966: 273; Gerullis — Stangas 1933: 42.

⁶ Plotai tiksliau aptarti aut. 1966: 288—9.

⁷ Se också Endzēlīns 1948: 153 (1957: 139; 1971: 177); Bezzenberger 1877: 156.

102

i sångboken, även om det i författarens (översättarens) dialekt kring Nemaškščiai–Viduklė nu bara finns formen geroji-typ (aut. 1974: 165–6). Även ortnamnen i 1500-talsdokument som J. Spruogis samlat in visar att det tidigare fanns former av typen gerója i denna by, jfr. Дидея – нива в Видуклев. вол. (Спрогис 1888: 94). I dialekterna förekommer numera formen geróji i allmänhet där pronomenformen är ji, och gerója där den är anà ji (aut. 1966: 289). Följaktligen kan dubletterna gerója || geróji senare ha anpassats till anà || ji.

I de litauiska dialekterna har det nu iakttagits en tendens att avskaffa det första ledets böjning och införa stamvokalen a för maskulina adjektiv eller o för feminina adjektiv i hela paradigmet eller åtminstone i en del av det. Sådana företeelser förekommer i störst utsträckning i det område där de pronominella adjektiven inte längre är produktiva, håller på att försvinna och har ett ofullständigt paradigm. Till exempel böjer sydaukštaitierna, som huvudsakligen använder pronominella adjektiv endast för att benämna husdjur (t.ex. kor, grisar, hästar), dem så här: margóji margóji, margõjos || margõsios, margõji, margõją || márgoja, márgoja ‘den brokiga’, plural márgojos || márgosios, margõjų, margõjom(i) || margõsiom(i) (dat. och instr.), márgojas (lokativformer saknas). Här införs ibland (sporadiskt) även o i maskulinumparadigmet, till och med i ortnamn, t.ex. Aukštõjis Punskas eller Áukštõjis Lazdijai (namn på en kulle). I övrigt får stamvokalen a övertaget i maskulina pronominella adjektivparadigm, t.ex. sjönamnen Báltajis, Juódajis, Įlgajis (jfr. baltãjis ‘den vita’, Gimtoji kalba, 1936, 34)⁸. Sporadiskt förekommer a till och med i feminina former, jfr. raden ur en folkvisa per girelas, per tamsiajas, per pievelas, per žaliajas Merkinė (här skulle man förvänta sig žaliasias > žaliasias eller žaliosias).

I dialekter där de pronominella adjektiven inte försvinner införs stamvokalerna a och o mer sällan i stället för det första ledets ändelser. Det förekommer bara enstaka former i vissa dialekter eller mål, t.ex. a) hos nordliga panevėžiškiai: gen. sg. m. gėrajo⁹ ‘den godes’, ack. sg. m. gėrajį¹⁰ ‘den gode’, f. gėrają¹⁰ ‘den goda’, kring Žeimelis även dat. och instr. pl. m. gėrajiem ‘de goda’; gerasiais’ (kan vara en letticism), i Svedasai-målet instr. sg. m. gerájuo (vid sidan av gerúoju) ‘på det goda sättet’; b) i vissa samogitiska (Rietavas, Tirkšliai, Viekšniai, Kuršėnai, Karklėnai...) och aukštaitiska (Karšakiškis, Skāpiškis...) mål: instr. sg. f. gerója ‘med den goda’, på sina håll även ack. sg. f. géroja ‘den goda’, m. géroji ‘den gode’ (Karklėnai, Karšakiškis, Skāpiškis...), till och med instr. sg. m. geróju ‘på det goda sättet’, illativ sg. m. gerójan ‘till det goda sättet’ (t.ex. Skāpiškis), på andra håll dat. sg. m. gerójam Ceikiniai, gėrojui Šakyna, Žagarė, gerójuo Laukuva ‘åt den gode’.

Det förekommer fall där stamvokalerna a, u, iia > i, i och andra blandas, särskilt ofta i områden där de pronominella adjektiven håller på att försvinna, t.ex. didasai Svedasai ‘den store’ (jfr. mažāsai ‘den lille’), baltūjis Erškiai (en fisk; i stället för *baltūsis, jfr. platūsis), mažysai Linkuva, Ukmergė, Lazūnai ‘den lille’ (jfr. didysai ‘den store’), f. žalija Tverėčius ‘den gröna’ (jfr. platyja ‘den breda’) m.m. Jfr. också Daukšas postilės pirmujis 60₁₀ ‘den första’ (om det inte är ett tryckfel).

När de pronominella adjektiven försvinner bildas ibland sporadiskt former i andra kasus direkt från nominativ, t.ex. a) gen. sg. m. didžiaso Birštonas ‘den stores’ (från didžiasai ‘den store’), ramusio Valkininkai ‘den lugnes’ (jfr. ramūsis), ack. sg. m. pirmąjį Gėlvonai ‘den förste’ (jfr. pirmasis), instr. pl. m. sunkūsiais Valkininkai ‘med de tunga’ (jfr. sunkūsis) m.m.; b) žālējis ‘den gröne’, žālėjo ‘den grönes’, žālėjui ‘åt den gröne’, žālējie ‘de gröna’, žālėju ‘med den gröne’... (Gėlvonai; jfr. nom. pl. m. žālējį) m.m.¹¹ Hit hör också de samogitiska dualisformerna dat.-instr. m. gerúojum (gerúojun), f.

⁸ Även i Ignalinas distrikt (där de pronominella adjektiven inte försvinner) finns sjön Baltā jis. Jfr. där namnet på en ensamgård Raudōnajis. Formen baltājis > baltaj’s ‘den vita’ i Žeimelis-målet (alldeles intill Lettland) kan bero på lettiskt inflytande. Formen baltāis ‘den vita’ från trakten kring Priekulė är inte helt klar; den kan möjligen härledas ur baltāis’s (i dialekten är ändelsereduktionen mycket stark) < baltāisis, en hyperkorrektion i stället för samogitiska baltā sis; jfr. formen pirmasis ‘den första’ i Daukantos skrifter (Pamokimas ape auginimą taboku, Peterburgas, 1847, 9) och samogitiska vākas < vaikas.

⁹ Formen gėra- kan bero på påverkan från den vanliga adjektivformen gėra < *gerā ‘god’.

¹⁰ Kan ändelsen *-anjin, *-anjan i forntiden ha förlorat ett n genom dissimilation? Jfr. dat. sg. m. baltāmjam > baltājam.

¹¹ Daugiau tokių pavyzdžių žr. aut. 1966: 282–284.

103

gerėjim (gerėjim), bildade av n.-acc. m. geróju, f. gerėji med formanten m.

Former som bildats av andra kasus förekommer mycket mer sällan, t.ex. i sydsamogitiska n. pl. m. dididė ‘de stora’ och n. sg. m. didisis ‘den store’ (jfr. didiji), d. pl. m. juosniams Baltistica VIII 164 i stället för jiesiems (jfr. juos).

Andra ombildningar av pronominella former som förekommer i dagens dialekter har behandlats tämligen ingående (aut. 1957; 1966: §§ 442–481).

En klarläggning av de utvecklingstendenser som nu finns i dialekterna kan ge ett betydande underlag för att belysa historien om pronominella adjektiv i andra baltiska språk, särskilt lettiska. Även slavister bör intressera sig för dem, eftersom sådana eller liknande företeelser som nu pågår i litauiska dialekter förekom i slaviska språk under förhistorisk tid.

LITERATŪRA

Bezzenberger A. Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache. Göttingen, 1877.

Endzelīns J. Baltu valodu skaņas un formas. Rīgā, 1948.

Endzelīnas J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957.

Endzelīns J. Comparative phonology and morphology of the Baltic languages, transl. by W. R. Schmalstieg and B. Jegers. Hague, Paris, 1971.

Gerullis J., Stang’as Chr. Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose. K., 1933.

Kazlauskas J. Įvardžiuotinių būdvardžių raida baltų kalbose. — „Kalbotyra“, 1972, t. XXIV (1), p. 57–74.

Reichelt H. Awestisches Elementarbuch. Heidelberg, 1909.

Stang Chr. S. Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas. Oslo, 1929.

Stang Chr. Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprache. Oslo—Bergen—Tromsö, 1966.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai. V., 1957.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Zinkevičius Z. S. M. Slavčinskio giesmyno (1646 m.) kalba. — Kn.: Žodžių formos ir jų vartosena (Lietuvių kalbotyros klausimai, t. XV). V., 1974, p. 137–170.

Спрогис И. Я. Географический словарь древней жемайтской земли XVI столетия. Вильна, 1888.

Зинкявичюс З. П. Некоторые вопросы образования местоименных прилагательных в литовском языке. — „Вопросы славянского языкознания“, 1958, вып. 3. с. 50–100.

З. ЗИНКЯВИЧЮС

К ИСТОРИИ МЕСТОИМЕННЫХ ПРИЛАГАТЕЛЬНЫХ

Резюме

Даются уточнения и дополнения к книге автора „Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai“ (Вильнюс, 1957; русский сокращенный перевод в ВСЯ, 1958, вып. 3). Устанавливается, что срастание прилагательного и местоимения jis (ж. jì) в одно сложное слово было не однократным явлением, а происходило постепенно и в очень продолжительное время, так как данному процессу препятствовало влияние простого прилагательного и местоимения jis (jì) на оба компонента местоименного прилагательного. По-видимому, в древности наряду с падежными формами, представляющими сложное слово, употреблялись также варианты, состоящие из сочетания двух слов, т.е. прилагательного и местоимения. В литовских диалектах сохранились местоименные формы, свидетельствующие о неодновременном срастании, напр., дат. п. ед. ч. м. р. geruojãm и gerájam (в первом случае местоимение присоединилось к прилагательному с номинальным окончанием, во втором — к прилагательному, имеющему уже pronominalų окончание), ж.р. gerojai и gėrajai (ср. *gerāi + jāi и gerai + jai). Процесс срастания форм прилагательного и местоимения в одно сложное слово начался еще в глубокой древности, а завершился сравнительно поздно, по всей вероятности, уже после распада восточно-балтийского языкового единства.

В статье также рассматриваются некоторые особенности дальнейшего развития местоименных форм в современных литовских диалектах, в том числе тенденция к ликвидации флексии первого компонента. Изучение указанных процессов, по убеждению автора, должно способствовать освещению истории местоименных прилагательных в славянских языках, так как те процессы, которые происходят в современных литовских диалектах, в славянских языках завершились еще в далекой древности.

104

Z. ZINKEVIČIUS

CONCERNING THE HISTORY OF PRONOMINAL ADJECTIVES IN LITHUANIAN

Summary

An attempt is made to revise and supplement the author's study „Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai“ (Vilnius, 1957). The merging of the adjective and the pronoun jis (fem. ji) is assumed to have been a long and gradual process rather than a single change. In ancient times alongside with inflected forms as compound words there also may have occurred variants consisting of two-word combinations — the adjective and the pronoun. The process of the merger of the components must have begun in ancient times and completed comparatively late, most probably after the disintegration of the East Baltic linguistic unity.

The article also deals with certain peculiarities of the further development of pronominal forms in the dialects of modern Lithuanian as well as with the tendency to eliminate the inflection of the first component. The author hopes that the investigation of these processes can shed some light on the history of pronominal adjectives in Slavic, as the changes that are observed in modern Lithuanian dialects could have taken place similarly in Slavic in prehistoric times.