GRAMATINĖS KATEGORIJOS IR JŲ RAIDA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XVIII (1978)

V. AMBRAZAS

STRUKTUR OCH UTVECKLING HOS LITAUISK NOMINATIV MED PARTICIP (NOMINATIVUS CUM PARTICIPIO)

Med den traditionella termen nominativ med particip (nedan VD) avses vanligen konstruktioner där ett particip i nominativ står tillsammans med verb med förklarande betydelse¹, har positionen som predikativt attribut (adjunkt) i satsen och uppvisar dubbla syntaktiska relationer: till verbet och till nominativformen av ett substantiv eller pronomen, t.ex.: fadern kände sig sjuk, gästen låtsades (gav sig ut för) att inte ha märkt, han sade sig ha arbetat hårt, brodern [sade] att jag inte hade återvänt. Participet i nominativ är här underordnat verbet och anger dess innehåll; samtidigt är det semantiskt knutet till och formellt kongruensböjt med nominativformen av ett substantiv eller pronomen, som betecknar subjektet för både verbets och själva participets handling.

VD:s struktur och utveckling har länge intresserat språkvetare. Konstruktionen behandlades redan i D. Kleins grammatiker (KlG 165; KlC 111) och nämns därefter i de flesta litauiska grammatiker från 1600–1800-talen (SC 82–4; R 150; MG 188–9; OsG 162, 165; HG 336; SchG 317). Många exempel på VD från modern litauiska anfördes av J. Jablonskis (1957: 456–7, 557), som betraktade dem som vissa participformer av språket, och av J. Balkevičius (1963: 101–3; 403 ff.), medan exempel ur äldre texter anfördes av K. Būga (1959: 116–7, 122–3) och framför allt J. Palionis (1967: 152–3). E. Fraenkel (1928: 18–9) beskrev VD som ett särskilt fall av nominativbruk. A. Potebnia (Потебня 1958: 156–67) förklarade konstruktionens uppkomst genom att jämföra litauisk och lettisk VD med motsvarande slaviska språkfakta; senare gav E. Tangl (1928: 48 ff.) och I. Marvan (1962; 1969: 18) en avsevärt annorlunda förklaring. V. Sirtautas (1965: 27–32; 1968: 305–38) beskrev VD-begreppet i modern litauiska inom ramen för studiet av verbpredikatet. VD:s syntaktiska struktur och bruk i äldre språkminnesmärken har dock inte beskrivits systematiskt, och dess ursprung och utveckling förklaras på mycket motstridiga sätt. Eftersom konstruktionens historia är direkt förbunden med de viktigaste utvecklingsprocesserna i den enkla satsen och med förändringar i de syntaktiska oppositionerna hos dess grammatiska centrum – verbet – finns det skäl att undersöka den särskilt.

1. NOMINATIV MED PARTICIP: SYNTAXISK STRUKTUR

1.1. VD bildas endast av verb från vissa semantiska grupper². Olika participformer kombineras med dem på olika sätt.

¹Det vill säga verb som kan styra bisatser med förklarande innehåll. Sådana verb med frasstyrning kallas också kommentabla (om termen, se förf. 1974: 210).

²På samma sätt som finita verbformer kan VD också bildas av particip och gerundier, t.ex.: Jokūbas, när han insåg döden, dränkte alla sina barn Valanč (LKŽ IV 129); Smeden, som visste att han fått en stark pojke, började smida några slags föremål Lt III 239; Den där har grenar och även själva fågeln Lt III 394.

7

1.1. Aktiva particip i VD-konstruktionen är vanligen beroende av verb som betecknar:

a) fysisk perception, t.ex.: se, skåda, känna, förnimma; närbesläktade med dem är verben visa, visa sig, förefalla:

Den gamle verkar inte längre ha krafter Dauk (LKŽ VII 916); Fadern och modern … såg att sonen inte längre kunde tala (MLLG I 362); han fann sig stå vid doktorns hus CvR III 108; hon känner inte att hon har gjort ett misstag PaukštK 264; För första gången hör jag att du har herrar på din mark ŽemR I 24; hon kommer att visa sig ha det bästa hjärtat ŠRagR III 233; (maskinen) visade sig ha gjort sitt arbete ŽemR III 258; han verkar inte veta någonting Kps;

b) psykisk perception och verksamhet, t.ex.: mena, ana, förmoda, anse, veta, förstå, erfara, komma till insikt, erinra sig, minnas, glömma; hit kan även räknas verb som betecknar beslut och löfte att handla, t.ex.: åta sig, erbjuda sig, besluta, lova, ämna, hota, försäkra, samt tro och tvivla, t.ex.: tro, övertyga sig, hoppas, tvivla:

Han tror sig drömma om Simon 321; jag anar att jag inte kommer att få höra något gott Klp; (MLLG I 75); man kan tro sig ha hamnat bland berömda läkare CvR IX 93; Andra i er ålder vet och kan allt Blv (LKŽ VII 833); de tror sig binda kärvar LKŽ II 385 drömmer att han är i kyrkan KatkR 223; Den här, skrämd, får veta att han inte har den fågeln Lt III 394; jag förstod snart att jag hade misstagit mig CvR II 220; hon kom på sig med att ha sagt det ŽemR I 220; hon kom på sig med att prata för mycket SimonVK I 158; Vilkads mindes att han inte hade hållit onsdagen LTRn 284; Petronėlė upptäckte på nytt att hon hade himmelska ögon ŽemR I 223; Rimeika… erbjuder sig att hämta prästen åt den sjuka ŽemR III 88; jag tänkte svara senare Baran (APh II 81); prästen hotade att förbanna honom Myk-PutS 304; han lovade mig att hjälpa VaižgRR I 273; Degutis lovade att döda henne BsRP 161; han lovade att hjälpa honom Jrk (LKŽ III 211); hon hoppades få en god arbetskvinna ŽemR II 7–8; han litade på att han skulle övervinna havets stormar VaižgRR I 368; jag hoppas få Baran (APh VII 110); Vincas blev övertygad om att han hade gjort ett bra köp VaižgRR I 276;

c) information, t.ex.: säga, meddela, tillkännage, hävda, nämna, vittna, tala, berätta, förklara, skriva, erkänna, försvara sig, ursäkta sig, svära, bedyra, skryta, klaga:

Men du sade att du inte hade rivit sönder JD I 172; Kvinnorna sade att de inte längre hade något att elda med Lt III 378; Drängen sade sig vilja få den kungliga vagnen CvR V 34; Fadern… visade mig och sade att han hade lett mig till skolan ŽemR IV 31; han hävdade att de hade hoppat över staketet CvR III 168; de berättade sig ha sett det Šts (LKŽ VII 913); gästen berättade att han satte sina överblivna pengar i en lettisk bank ŽemR III 7; Hon förklarade att hon inte skulle ge några gåvor till någon SimonVK I 280; Hövdingen… förklarade att han skulle till Litauen SimonŠL₂ 13; köpmannen skrev under på att överlämna hela sin egendom BsRP 59; ni skrev att ni inte skulle hinna trycka det Baran (APh VI 157); de erkände för honom att de hade stulit kungens pengar BsRP 33; Pečiūra… bedyrade att han inte skulle stjäla mer Vien IMA 77; den där ursäktade sig med att vara en stark man som inte visste något Jrk 94; Antanas försäkrade att han inte hade sett det ŽemR III 347; tuppen skröt med att ha fångat ledaren Ppr 341; mannen klagade över att ha förlorat sin gård TMPs 50; vargen… klagar över att inte kunna betäcka stoet ŽemR IV 455;

d) känslomässigt och låtsat tillstånd, t.ex.: glädjas, vara rädd, förskräckas, oroa sig, bekymra sig, sörja, ångra, gråta, skämmas, förundras; låtsas, ge sig ut för, avslöja sig, göra sig, dölja, inbilla sig, vara:

Räven… gladde sig åt att få en läcker frukost LKŽ II 727; jag blev glad över att storken hade fångats Šil; de är rädda för att inte ha förtjänat sitt bröd (rs); ibland (Petronėlė) blir hon rädd för att gifta sig med en man ŽemR I 225; jag oroade mig över att inte ha något att lägga i ŽemR I 232; jag ångrar mig och kan inte ångra tillräckligt hur dumt jag har gjort Kp (LKŽ III 25); han grät över att inte ha infriat sina föräldrars förhoppningar VienUT 34; när han mötte mig låtsades han inte alls ha sett mig Alvt (LKŽ II 633); de två äldsta låtsades vara mycket kloka BsRP 102; modern… låtsades att hon inte hade lagt märke till något Krėv Rg 193; säg inte ett enda ord, låtsas att du inte hör Lt III 255; Så snabbt han kan kyssa, och sedan låtsas du inte veta någonting ŽemR I 221.

Vanligast i VD är presens aktivparticip, som kan förekomma med alla de nämnda verben. Preteritum aktivparticip är ovanligare; dessutom förekommer de inte tillsammans med

8

verb som betecknar beslut och löfte om att handla (åta sig, besluta, lova, hota, försäkra). Det är just med dessa verb, och dessutom med tro, övertyga sig, hoppas, tvivla, försvara sig, som genom sin lexikala betydelse anger en viss handlingsintention och ett visst perspektiv, som futurum aktivparticip förekommer oftare. Å andra sidan tenderar futurum aktivparticip inte att kombineras med verb som betecknar handlingar avgränsade till nutid eller dåtid, t.ex. försäga sig, komma till sans eller de så kallade verba memoriae: komma ihåg, minnas, glömma (med undantag för konstruktioner med particip med modal betydelse, t.ex. han kommer att minnas att han måste återvända). Endast presens aktivparticip kombineras med verbet būtis (se 4.6.3.3). VD med preteritum frekventativt aktivparticip förekommer bara i mycket sällsynta fall.

1.1.2. Presens- och preteritum passivparticip i VD-konstruktionen är beroende av nästan samma verbgrupper som aktivparticipen, men är ovanligare och deras användningsområde är snävare. I dagens språk tenderar de inte att kombineras med vissa verb för psykisk perception (komma ihåg, minnas, glömma), förekommer inte alls med verb som betecknar beslut och löfte om att handla (åta sig, besluta, lova, hota, försäkra), med vissa informationsverb (nämna, vittna, tala, meddela, svära, bedyra) eller med verbet būtis.

Han kände sig botad LKŽ III 285; de kände att Normantas med avsikt behandlade dem illa VaižgP, IV 194; den gamle tyckte sig liksom ha blivit undanträngd till andra plats CvR III 156; vägen föreföll honom bekant Šl; på morgonen såg Jurgis ut som om han hade fått stryk Kp.;

Människan inser inte att hon blir förlöjligad Šts; då sade resenären, när han insåg att han blivit bedragen DaukRR 331; Lilla strålen, utan att förstå att hon var oälskad, gav sig av nedåt ŽemR I 262; (Katrė) mindes att hon redan var skild från sina föräldrar ŽemR I 74; jag hoppas bli frikänd ŽemR III 284;

Hon säger sig bli illa behandlad, men vem vet Kltn; ni kommer aldrig att erkänna er besegrade JankKK 384; De här frågorna… kräver verkligen att bli besvarade JabIR II 256; gubben skröt med att han blev väl omhändertagen och behandlad Krž; och barnet där blir också illa behandlat och knuffat Krž;

Den som inte är glad hörs, gråt inte, blir tillsagd VP 31; soldaten låtsades vara skjuten Ds; nu gör han sig till ett offer för illa behandling Kv; kan ha övertalats att återvända Sd.

1.1.3. Presens passivparticip kan också vara beroende av verb som uttrycker önskan och ansträngning (eller tvärtom — ovilja, undvikande, rädsla, bön eller vana), t.ex.: vilja, låta sig, ge sig, överlämna sig, tycka om, vänta, stå emot, be, bönfalla, vädja, (vänja sig vid), uthärda, stå ut, vara rädd.

Båda är gamla, båda vill bli omhändertagna Tv (LKŽ V 317); kanske vill ni hellre bli väl behandlade? ŽemR II 351; han lät sig övertygas SimonVK I 40; och även en hund är lätt att lära Ds (LKŽ V 324); vi kommer inte att ge efter och låta oss behandlas illa ŽemR II 71; han lät sig inte strykas över näsan Vlkv; Larsen tycker om att bli berömd (dial.); han väntar på att bli skjutsad Kv (LKŽ VII 185); Pojken vill inte bli utskälld Als (LKŽ VII 186); då kommer han inte att motsätta sig att bli friad ŽemR I 261; hästen är rädd för att bli slagen över nosen Škn³; Han bad att få släppas in tillsammans med sin vän Šlv (LKŽ VII 262); Pečiūra ropade och bad inte längre om att bli skänkt VienIMA 78; han bad om att bli räddad ur det helvetet ŽemR II 233; de ropade och bad om att bli utsläppta tillbaka BaltSKVD I 138; Boken hade så enträget bett Niaurai att vända den VaižgR IX 47; be om att tjuren leds och hingsten rids JabIRR I 457; Orkar ni verkligen bli så utskällda? Alk (LKŽ V 641); vem kan stå ut med att bli beskjuten med ord som med käppar ČinlE III 122.

1.1.4. Som exemplen visar kan VD bildas med både reflexiva och icke-reflexiva former av själva verben, t.ex.: känna, se, anse, veta, säga (reflexiva former också) osv. Reflexiva former är vanligare; med dem bildas VD vanligen i den žemaitiska dialekten. Konstruktioner med icke-reflexiva verbformer, som är typiska för vissa dialekter i nordöstra Litauen⁴, är också tämligen vanliga i standardspråket—

³ Med bijoti har även ett preteritum passivparticip noterats, t.ex.: de var inte rädda för att den skulle grävas upp tidigt Skr (LKŽ V 386), varför sådana konstruktioner också skulle kunna hänföras till den föregående gruppen (1.1.2). Preteritum passivparticip är emellertid här ytterst sällsynt, medan VD med bijoti också förenas med andra konstruktioner i denna grupp genom gemensamma synonymer och transformationsrelationer; se 1.3.2.

⁴ Žr. VD paplitimo lietuvių kalbos tarmių plote kartografinę schemą aut. 1977: 17.

9

produktiva. Endast reflexiva former av VD används med verben komma ihåg, ta sig an, svära vid Gud, glädja sig, förundras, förskräckas, låtsas, avsäga sig, ge sig ut för, komma överens, berömma sig, klaga, försvara sig, förvissa sig, vara. Endast icke-reflexiva former förekommer här med verben verka, besluta, hota, försäkra, hävda, nämna, vittna, tala, meddela, svära, bli ledsen, tvivla; tycka om, undvika, bönfalla, tåla, utstå.

1.2.1. I VD-konstruktionen är participets nominativ (P) underordnad verbet (V), som står i ett predikativt förhållande till nominativformen av ett substantiv eller pronomen (N). Dessutom står P även i ett halvpredikativt förhållande till N, men sambandet dem emellan är inte direkt utan indirekt — via V. De inbördes relationerna mellan VD:s led, vilka framträder i den yttre strukturen och återspeglas i ordens grammatiska former, illustreras av följande schema:

1.2.2. Sådana komplexa relationer mellan VD:s led kan förklaras genom att betrakta konstruktionen ur ett synkront perspektiv som härledd, bildad genom en transformation från två satser med enklare struktur. Den ena av dem (den konstitutiva eller inbäddade satsen) är inbäddad i den andra (matrissatsen) och intar där positionen för ett propositionellt objekt (eller en semantisk kasusroll med förklarande betydelse), som bestäms av verbets valens. Till exempel kan konstruktionen fadern säger sig ha arbetat betraktas som bildad av bassatserna fadern säger (fadern arbetade), vilkas struktur och inbördes relationer visar dess inre struktur⁵. Matrissatsens verb säger ”öppnar” här positionen för ett propositionellt objekt (en semantisk kasusroll med förklarande betydelse), vilken intas av den konstitutiva (inbäddade) satsen fadern arbetade. När VD bildas ersätts verbet i denna sats av participets nominativ, medan subjektets nominativ, som sammanfaller med motsvarande form i matrissatsen, utelämnas⁶. Subjektssammanfallet i den yttre strukturen markeras ofta med en reflexiv partikel som fogas till verbet⁷. T.ex.:

brodern känner (brodern är sjuk) ⇒ brodern känner sig sjuk; den unge mannen gladde sig (den unge mannen återvände) ⇒ den unge mannen gladde sig över att ha återvänt; fadern hotade (fadern kommer inte att förlåta) ⇒ fadern hotade med att inte förlåta; barnet vande sig (barnet blev slaget) ⇒ barnet vande sig vid att bli slaget; vännen erkände (vännen blev besegrad) ⇒ vännen erkände sig besegrad.

Satser med perifrasiska passivformer härleds i sin tur från aktiva satser, t.ex.: barnet vande sig (barnet blev slaget) ⇐ barnet vande sig (x slog barnet).

Tidsformen hos verbet i den inbäddade satsen och participet i den yttre strukturen sammanfaller oftast, men inte alltid. När VD är beroende av verb som uttrycker en avsikt med handlingen eller en projektion in i framtiden, t.ex.: tro, hoppas, vilja, vänta, vara rädd, be, bönfalla, postuleras futurum i den inbäddade satsen, t.ex.: pojken väntade på att bli skjutsad ⇐ pojken väntade (pojken kommer att bli skjutsad) ⇐ pojken väntade (x kommer att skjutsa pojken).

⁵ Konstruktionens inre struktur (eng. underlying structure, ry. внутренняя структура) betraktas som dess syntaktiska invariant, fastställd utifrån de transformationsrelationer den har till andra konstruktioner i samma språk. Den inre struktur som förstås på detta sätt är syntaktisk och ska inte likställas med den djupa strukturen (deep structure, глубинная структура) som den generativa semantiken postulerar. I regel används transformationer i arbetet endast som ett verktyg för syntaktisk analys av satsen, inte för dess generering; jfr förf. 1974: 261 med lit.

⁶ Uteslutning av en sammanfallande nominalfras (eng. Equi-Noun Phrase — Deletion, förkortat END) är en av de enklaste transformationerna, som också är karakteristisk för infinitivkonstruktioner (jag bad att få äta, jag ska gå och arbeta osv.), jfr Rosenbaum 1967; Perlmutter 1971; Miller 1974: 224 ff.; Wegner 1975: 98.

⁷ I vissa fall hjälper den reflexiva partikeln också till att undvika homonymi med motsvarande konstruktioner med appositionella particip, jfr: fadern säger sig ha ätit lunch och fadern säger ha ätit lunch || medan han åt lunch.

10

Om vi betraktar verbet (V) som satsens grammatiska centrum och toppen för dess syntaktiska relationer (Tesnière 1959; Fillmore 1968; Lehmann 1974; Нейд 1974) och betecknar den inbäddade satsen med S, nominalfrasen med NP och participet med P, kan den inre strukturen hos VD återges med följande schema:

Den verbcentriska modellen för satsstruktur gör det möjligt att förklara den inbäddade satsens position med hänvisning till verbets valensegenskaper och att karakterisera den semantiskt. Den är därför mer ändamålsenlig än N. Chomskys (1956) dikotomiska modell och dennes skola, som också tillämpas på particip- och infinitivkonstruktioner av VD-typ i andra språk (jfr Miller 1974: 232 ff.).

1.3.1. I sin inre struktur motsvarar VD ackusativus cum participio et gerundio (GD), som också representeras av NP₁ → S (se förf. 1974: 261). GD skiljer sig dock genom att den inbäddade satsens NP inte sammanfaller med matrissatsens NP och därför inte stryks, utan i den yttre strukturen får ackusativform, jfr.: brodern känner (modern är sjuk) ⇒ brodern känner modern vara sjuk. Ur ett synkroniskt perspektiv kan en stor del av VD-konstruktionerna betraktas som syntaktiska varianter av motsvarande GD.

1.3.2. Utifrån samma inre struktur som VD kan man, genom att tillämpa en annan transformation, också härleda en anslutande förklarande sats med kad eller jog. I den förklarande satsens bisats stryks NP, precis som i VD, t.ex.: brodern kände (brodern är sjuk) ⇒ brodern kände att han (hon) var sjuk (jfr.: kände sig vara sjuk). Sådana förklarande satser används som syntaktiska synonymer till VD. De kan bildas med samma verb som VD, men i litterärt språk föredrar man i allt högre grad participkonstruktioner, eftersom de är stilistiskt mer uttrycksfulla och (särskilt med reflexiva verb) entydiga. I det avseendet skiljer sig VD:s relation till förklarande satser från GD:s.

Även VD med presensaktiva particip har synonyma förklarande satser när de är beroende av verb som betecknar vilja, strävan, rädsla, begäran eller vana (se 1.1.3). När sådana förklarande satser bildas genomgår den inbäddade satsen ingen passivtransformation, V uttrycks i konditionalis och NP pronominaliseras, t.ex.: patienten ville (x kommer att besöka patienten) ⇒ patienten ville att någon skulle besöka honom; likaså med låta(s), tycka om, vänta (på), be (om) osv. Ett annat kännetecken för denna grupp är synonymi med infinitivkonstruktioner. Infinitivkonstruktionen bildas av den passiverade inbäddade satsen, där den gemensamma NP:n stryks och hjälpverbet görs om till infinitiv, t.ex. patienten ville bli besökt eller (efter verben låta(s), gå med på, låta sig övertalas) — även själva passiva participformen, t.ex. modern lät sig inte förmås att säga ett enda ord (SKr (LKŽ VII 245).

Även vissa VD med aktiva particip kan ha synonyma infinitivkonstruktioner, nämligen när de är beroende av verb som uttrycker avsikt och handlingens framtidsinriktning åta sig, besluta, lova, hota, försäkra, hoppas, hysa förhoppningar och liknande, t.ex.: fadern lovade (fadern kommer tillbaka) ⇒ fadern lovade att återvända.

VD:s inre syntaktiska struktur sammanfaller alltså med de förklarande satsernas och i vissa lexikalt och semantiskt avgränsade fall även med infinitivkonstruktionernas inre struktur. Utifrån samma grundsatser kan man genom att tillämpa olika transformationer bilda såväl VD som förklarande satser och infinitivkonstruktioner av den angivna typen.

1.3.3. I VD-konstruktionen har participet en syntaktisk och semantisk roll som liknar den finita verbformen i en förklarande sats bisats. Det kan ta olika kasus och en infinitiv och bilda komplexa konstruk-

11

tioner, i vilkas sammansättning i sin tur också ingår bisatsled. Bisatsens nominala predikat i en förklarande sats motsvaras i en VD-konstruktion av kombinationer av particip av verbet att vara och nominalfraser i nominativ, t.ex.: flickorna kände sig vara vita ända upp till bältet Lt III 253 (se för en utförligare behandling förf. LKG II 359). Sammansatta verbtidsformer motsvaras av kombinationer av fullvärdiga particip och particip av hjälpverbet att vara, t.ex.: han sade sig vara mätt Skd; mamma sade sig ha träffat sin syster Yl; Laumė… insåg att hon var lurad MLLG II 60; Han väntade sig att bli utskälld och förtalad som alltid VaizgP 16 (se även LKG II 359, 361). De kan också fungera som motsvarigheter till såväl initiala som perfektiva sammansatta tempus, men är mycket mer sällsynta, och vissa former (t.ex. med participkombinationer i det förflutna frekventativa tempus) tycks endast vara teoretiskt möjliga. Således har vi, vid sidan av VD med enskilda particip, ett helt paradigm av VD med kombinationer av particip av verbet att vara och andra particip med olika lexikala betydelser, t.ex.:

tėvas sakėsi buvęs, būsiąs beeinąs

„ „ esąs, buvęs, būsiąs atėjęs

„ „ „ „ „ mušamas

„ „ „ „ „ muštas

Konstruktioner med fullvärdiga particip och participkopulor som används i VD motsvarar helt sammansatta former av indirekt modus (se förf. 1977: 7–8).

1.4. Till sin yttre struktur liknar VD konstruktioner som består av fasverb som upphöra, sluta, avsluta, upphöra, sluta och liknande tillsammans med presensaktiva particip, vilka vanligen har imperfektiv betydelse, t.ex.: sluta skramla Gs; vinden slutade blåsa Lzd; krukmakaren slutade handla LTR. I sådana fall kombineras presensaktiva particip inte med participkopulor. Till sin inre struktur skiljer sig dessa konstruktioner från VD. Lexemen upphöra, avsluta, sluta betecknar där inte en separat handling, utan anger endast en fasal avslutningskaraktäristik för participets handling. Som grund för satser som har du harvat färdigt åkern? (Rdm) bör betraktas verbet harva med betydelsen att handlingen avslutats, vilket här uttrycks lexikalt, men i andra fall också kan uttryckas med ordbildningsmedel, jfr. harvade du åkern färdigt? Ur en sådan struktur går det inte att härleda en förklarande sats (*avslutade du, att harva), men konstruktioner med infinitiv som komplement (du avslutade harvandet, du slutade blåsa, han slutade handla osv.), liksom med fasverb som uttrycker början av en handling (började || satte igång att harva, blåsa, handla…) och med modalverb (ville, kunde, måste gå). Se 4.1 för en utförligare behandling av dessa konstruktioner och deras utveckling.

Handlingsfasens avslutning uttrycks också av vissa verb med självständig lexikal betydelse, vilka likaså kombineras med nominativformer av aktiva particip i det frekventativa preteritumet, t.ex.: sustok bėgęs, žirgūžėli LB 109; panačiai parėjo medžioje Plng; kada sugrįši krygaitėn joje? KlvD 250; jis atsikėlė klūpojęs ŠRagĮT 282 (se förf. 1964: 56). Till sin inre struktur motsvarar sådana konstruktioner predikativa attribut som är beroende av verb för tillstånd och rörelse. De härleds ur två grundsatser, men vi finner inga förklarande relationer (propositionsobjektrelationer) mellan dem, t.ex.: žirgas bėgo + žirgas sustojo ⇒ žirgas sustojo bėgęs, jfr motsvarande konstruktioner med adjektiv: tėvas grįžo + tėvas (buvo) piktas ⇒ tėvas grįžo piktas. På liknande sätt bildas också konstruktioner med verben (iš)(nu)kęsti, (iš)kentėti, ištverti, susivaldyti, susilaikyti och liknande, tillsammans med nekade nominativformer av aktiva particip i det frekventativa preteritumet, t.ex.: sesuo iškentė + sesuo nešnekėjo ⇒ sesuo iškentė nešnekėjusi (se avsnitt 4.1.1 för en utförligare behandling). I fall av genuin dubbel negation postuleras för den inre strukturen en participform utan negation: jis neiškentė + jis pasakė ⇒ jis neiškentė nepasakęs.

Den inre strukturen hos de nominativa konstruktioner med particip som används i dagens litauiska är alltså inte enhetlig. Ett utmärkande drag hos NVP är den transformationella härledningen ur grundsatser, mellan vilka förklarande relationer fastställs.

12

2. NOMINATIV MED PARTICIP XVI– XVII ÅRHUNDRADENAS LITAUISKA SPRÅKMONUMENT

I språkmonument från 1500- och 1600-talen finns ett något tidigare utvecklingsstadium av VD belagt än i dagens litauiska dialekter; i vissa avseenden skiljer sig också denna konstruktions relationer till andra syntaktiska medel. Uppgifter från de äldre skrifterna bidrar till en bättre förståelse av hur VD uppkom och därefter utvecklades.

2.1. Utbredning och förhållande till originalens konstruktioner

2.1.1. VD är inte särskilt utbrett i de äldre skrifterna. I samtliga undersökta språkmonument från 1500- och 1600-talen finner vi endast omkring 500 exempel, så VD är här ungefär sex gånger ovanligare än GD (jfr förf. 1969). De båda konstruktionerna har emellertid en likartad relativ användningsfrekvens i olika författares skrifter. VD används oftast av B. Vilentas, J. Bretkūnas och S. Vaišnoras, det vill säga av författare med ursprung i de samogitiska dialekterna och de västlitauiska dialekterna i västra Litauen. Konstruktionsfrekvensen (dvs. antalet konstruktioner i ett textavsnitt på omkring 40 000 tryckta tecken) varierar här mellan 5 och 2. Högst är den i den östlitauiske K. Sirvydas ”Punktai” (5,6), där den till och med närmar sig GD:s frekvens (7,7). I andra skrifter som representerar de östlitauiska höglandsdialekterna (t.ex. AK, Ev) är VD däremot betydligt ovanligare, och i de reformerta publikationerna, som främst bygger på Kedainiai-dialekten, får man leta efter konstruktionen med ljus och lykta (i de största kalvinistiska publikationerna – 1600 års Postilla och Chylinskis Nya testamente – är VD:s frekvens endast omkring 0,2). Den högre frekvensen av VD i ”Summa evangeliorum” (1653) kan sättas i samband med andra samogitiska språkdrag i denna publikation, som det finns många av (jfr Palionis 1967: 76), respektive med översättarens möjliga ursprung i Samogitien eller dess gränstrakter. Detta talar för att VD, liksom GD, under 1500- och 1600-talen främst användes i de samogitiska och västlitauiska dialekterna i västra Litauen, något mindre ofta i de östlitauiska höglandsdialekterna, medan konstruktionen var sällsynt och improduktiv i det nordliga och mellersta västlitauiska dialektområdet (enligt den nya klassificeringen: den västlitauiska höglandsdialekten i Šiauliai).

Den utbredning av VD under 1500- och 1600-talen som kan fastställas utifrån de äldre skrifterna sammanfaller alltså ungefär med den nuvarande, men förefaller något vidare och omfattar delar av de östlitauiska höglandsdialekterna, där VD efter reflexiva verb numera nästan inte längre används.

2.1.2. Förutom författarnas dialekt påverkades VD:s utbredning i skrifterna från 1500- och 1600-talen även av andra omständigheter, varav de viktigaste var förhållandet till motsvarande konstruktioner i originalen samt deras karaktär och genre.

Redan statistiken över VD:s utbredning (se tabell 1) visar tydligt att konstruktionen används mer intensivt i original och delvis originalbaserade skrifter än i översättningar. I J. Bretkūnas kompilatoriska ”Postilla” är den fyra gånger vanligare än i bibelöversättningen. I de litauiska förord som S. Vaišnoras skrev till sina översättningar finner vi 7 exempel på VD, medan den betydligt större översättningen ”Om den påvliga mässan” (främst från tyska) har 9. Den intensiva användningen av VD i ”Punktai sakymų” är särskilt anmärkningsvärd. Det är än mer värt att lägga märke till eftersom VD med reflexiva verb numera inte används vare sig i de nutida dialekterna kring Anykščiai–Ukmergė, där författaren själv troligen hade sitt ursprung (jfr Zinkevičius 1971: 153—167 med litteraturhänvisningar), eller i de närmare omgivningarna kring Vilnius, vars dialekt bidrog till framväxten av det östlitauiska draget i 1600-talets litauiska skriftspråk (Zinkevičius 1972: 90 ff.). Det är föga troligt att detta område även på 1600-talet skulle ha varit det viktigaste centrumet för användningen av konstruktionen – vid den tiden låg det sannolikt också i Samogitien och Mindre Litauen. Den högre frekvensen av VD i helt eller delvis originalbaserade skrifter förklaras av att författaren där var mindre bunden av originalsprogets inflytande. Detta bekräftas av jämförelser mellan översatta texter och originalen.

13

I de delar av J. Bretkūnas bibel som översatts från tyska återges följande syntaktiska medel i originalet med VD-konstruktioner:

a) bisatser i underordnade förklarande satser, t.ex.: szinnokes smertimi mirsens I Moz 20, 7 – so wisse / das du des tods sterben must; ghis dėiosi tho negirdins I Sam 19, 27 – er thet als hóre ers nicht;

b) led i samordnade satser (med eller utan konjunktion), t.ex.: paleiskem, jei nenories mana uszmuschama I Sam 19, 17 – las mich gehen / oder ich tödte dich; kaip galli sakiti (nubr. -es) manne milins Teis 16, 14 – Wie kanstu sagen / du hast mich lieb.

c) infinitivkonstruktioner, t.ex.: welcziaus… kariaudiens Iz 27,4 – ich möcht… kriegen.

d) konstruktioner med predikativt attribut, t.ex.: ieib netartumbeis nekaltas esans Jer 30,11 – das du dich nicht vrschuldig haltest.

e) andra slags uttryck, t.ex.: ir randosi teipo esą V Moz 22,28 – und findet sich also; Ach welcziaus tą kardą turrins Rankoia IV Moz 22,29 – Ah / das ich itzt ein schwert in der hand hette.

Av de fyra VD-konstruktionerna i Lukasevangeliet återger tre latinska infinitivkonstruktioner (t.ex.: tikities atgause 6,34 – speratis recipere (även gr.: ἐλπίζετε λαβεῖν)); i ett fall återges en verbal förbindelse med ett substantiv: naritis sweikinami: dilig itis…salutationes 11,43.

.. Varken i den tyska eller i den latinska originaltext som J. Bretkūnas översatte förekom alltså konstruktioner som till sin yttre form liknade VD. De syntaktiska medel som författaren återgav med VD hade också kunnat översättas med litauiska uttryck av motsvarande struktur (bisatser i underordnade satser, infinitivkonstruktioner m.m.) utan att litauiskans regler på något sätt åsidosattes. Att författaren i många fall valde VD och därigenom övervann originalsprogets påverkan kan endast förklaras av att VD var mycket produktivt i den tidens västlitauiska dialekt i Mindre Litauen. Hans träffsäkra, stilistiskt genomtänkta val av VD och variationen mellan denna konstruktion, bisatser i underordnade satser² och andra konstruktioner vittnar samtidigt om översättarens stora skicklighet och levande språkkänsla.

I M. Daukšas ”Postilla” finner vi 63 VD-konstruktioner, varav den största delen (46, dvs. 74%) är konstruktioner med former av participet būti (esąs, esanti, esą). Det bör noteras att 38 av de senare används vid översättning av polskans accusativus cum infinitivo med verbet być, det vill säga en konstruktion lånad från latinet³, som saknar en formmässigt identisk motsvarighet i det levande litauiska språket, t.ex.: idant’ paroditus essąs tikrūu anų Pranaszų 504₂ – aby się okazał być prawym onym Prorokiem W 857; kas… ręgis taw’ essąs artimu anám 322₂₀ – Ktoryż… zda się tobie bliżnym być onemu 534.Översättarens strävan att finna en semantisk motsvarighet till denna konstruktion förklarar varför VD med particip av būti används oftare här än på andra håll. Endast 4 sådana konstruktioner i DP återger bisatser i underordnade satser, och 2 återger uttryck av annan struktur. Av VD-konstruktionerna med particip av andra verb motsvarar 8 också originalets infinitivkonstruktioner, 7 bisatser med że, aby, iż, iakoby och 2 participkonstruktioner. VD:s förhållande till originalet överensstämmer således helt med M. Daukšas allmänna översättningsprincip – att så exakt som möjligt återge orig-

¹Utdrag ur J. Bretkūnas och B. Vilents skrifter jämfördes med Luthers bibelutgåva från 1549: Biblia: Das ist: die gantze heilige Schrifft… D. Mart. Luth. Wittemberg. Gedruckt durch Hans Lufft. För jämförelsen med Vulgata användes följande utgåvor: Biblia Sacra Vulgatae editionis Sixti Quinti Pont. Max. iussu recognita atque edita Romae… MDXCIII; Novum Testamentum graece et latine… curavit Eberhard Nestle Stuttgart, ¹1921. Citat ur dessa texter markeras inte med förkortningar.

²Ibland ersätts bisatser av VD när manuskriptet korrigeras, t.ex.: O tu Mote ar szinnaisi ischgananti Wirą? (tais. iš bau ischganasi Wirą?) I Kor 7,16 – ob du den man werdest selig machen? – si virum salvum facies?

³ Dėl acc. c. inf. lenkų kalboje, kaip sintaksinės kalkės, žr. S. Kropaczek 1928: 424 tt.; J. Bauer 1972: 60; J. Safarewicz 1972: 148 tt. Kad VD senųjų raštų autorių buvo laikomas lenkų k. acc. c. inf. atitikmeniu, rodo ir „Punktų sakymų“ originalaus pamokslų teksto santykis su lenkišku vertimu: acc. c. inf. čia atitinka VD 21 atveju iš 51.

14

Nominativus cum participio i texter från 1500–1600-talen (statistiska uppgifter)

1 lentelė

Šaltiniai

Apimtis (lankais)

Vardininkas su dalyviu

es. l. veik.

būt. k. į. veik.

bus. l. veik.

es. l. nev.

būt. l. nev.

bus. l. nev.

Bendras skaičius

Skaičius 1-me lanke

M. Mažvydo raštai (1547—1570)

6

1

—

1

—

—

—

2

0,3

B. Vilentas, „Enchiridion“ (1579)

1,2

4

—

1

—

—

—

5

4,2

B. Vilentas, „Euangeliac bei Epistolas“ (1579)

5

7

1

1

—

—

—

9

1,5

J. Bretkūnas, „Biblia…“ (1579—1590)

100

78(3)

26(1)

39(7)

14

4

—

161(11)

1,4

J. Bretkūnas, „Postilla…“ I-II (1591)

19

36(6)

25(2)

10(1)

14(3)

9(2)

—

95(14)

5

J. Bretkūnas, „Giesmes Duchau[n]as…“ (1589)

2,3

5

1(1)

1

—

—

—

7(1)

3

M. Daukša, „Katechismas…“ (1595)

1,5

3

—

—

—

—

—

3

2

Anoniminis 1605 m. katekizmas

1,5

2

—

—

—

—

—

2

1,7

M. Daukša, „Postilla…“ (1599)

40

59(2)

—

1

2

1

—

63(2)

1,5

Ischguldimas Evangeliv (1573) (ištraukos)

1,2

1

2

—

—

—

—

3

3,3

S. Vaišnoras, „Margarita Theologica…“, PM etc. (1600)

11,3

26(6)

5(1)

3

22(3)

1

1

58(10)

5

„Postilla Lietvwizska“ (1600)

41,5

5

1

—

—

1

—

7

0,17

„Punktay sakimu…“ I-II (1629—1644)

9

33(3)

20(3)

2

—

1

—

56

6,2

S. M. Slavčinskis, „Giesmes…“ (1646)

3,6

2

1

—

—

—

—

3

0,8

„Kniga Nobaznistes…“ (1653)

5,5

1

—

—

1

—

—

2

0,4

„Summa… Evangeliv…“ (1653)

7

4(1)

—

3

3(2)

—

—

10(3)

1,4

S. B. Chylinskis, „Novvm Testamentum…“ (1658…)

21,3

2

—

1

—

—

—

3

0,2

„Ewangelie Polskie y Litewskie…“ (1674)

3,5

2

1

—

—

—

—

3

0,8

J. Rikovijus, „Naujos… Giesmju Knygos…“ (1685)

6,5

4

2

—

—

1

—

7

1

275(21)

85(8)

63(8)

56(8)

18(2)

1

498(47)

Pastaba. Kai konstrukcijoje yra keli dalyvių vardininkai, tai antroje, trečioje ar tolesnėse vietose einančių vardininko formų skaičius pateikiamas skliausteliuose

15

ginalo sakinio sintaksinę sandarą, nutolstant nuo jos nebent tik tada, kai ji prieštarauja lietuvių kalbos dėsniams. Tokiomis aplinkybėmis palyginti reti VD atvejai M. Daukšos raštuose yra itin simptomiški ir reikšmingi.

Svarbiausių verstinių tekstų gretinimas su originalais rodo, kad VD paplitimas XVI–XVII a. raštuose tik iš dalies atspindi realią šios konstrukcijos vartojimo apimtį to meto gyvojoje kalboje. Vokiškų, lotyniškų, lenkiškų originalų kalboje konstrukcijų, savo išorine forma atitinkančių VD, visai nebuvo, todėl VD į raštus buvo ypač sunku patekti. Šiuo atžvilgiu VD vartosenai raštuose sąlygos buvo dar sunkesnės negu GD arba savaiminiam naudininkui, kurie turėjo stipresnę atramą lotynų kalboje. Turint omenyje tuo metu vyraujantį sakralinių tekstų vertimo pobūdį, net palyginti retą VD vartojimą verstiniuose raštuose galima paaiškinti tik dideliu konstrukcijos produktyvumu vertėjų tarmėje. VD senuosiuose raštuose – tai autochtoniškos, reikšmingos ir informatyvios to meto gyvosios kalbos konstrukcijos, prasiskverbusios pro aukštą originalų kalbos užtvarą.

2.1.3. Pagal pasiskirstymą įvairaus žanro tekstuose VD skiriasi tiek nuo GD, tiek nuo savaiminio naudininko ir kitų dalyvinių konstrukcijų. J. Bretkūno Biblijoje VD būdingesnis ne epinio, o didaktinio, filosofinio, teologinio stiliaus dalims. Pavyzdžiui, Povilo laiškuose jis dažnesnis negu evangelijose, Job, Pat, Sir knygose labiau vartojamas negu Moz, Kar, Mak. Žanro skirtumu veikiau reikėtų aiškinti ir dažnesnį VD vartojimą Naujojo testamento vertime (NT dažnumo rodiklis 2, 4, ST – 1,3). M. Daukšos Postilėje VD taip pat paprastai randamas pačiuose pamoksluose, o ne perikopių tekstuose (taigi vėl visai priešingai kaip GD ir savaiminis naudininkas, plg. aut. 1962: 41).

2.1.4. VD senuosiuose raštuose vartojami kaip aiškinamųjų sakinių su jungtukais jog, jeng, kad, kaip, bau ir kt. sintaksiniai sinonimai. Jų sinonimija yra pagrįsta vidinės struktūros bendrumu (plg. 1.3.2). Nuo tų pačių veiksmažodžių, kaip VD, priklauso ir aiškinamųjų sakinių šalutiniai dėmenys, plg.: passiszinūsi, ne ischmintingai kalbėiens BrB Job 42,3 – passiszinsta, jog tame sugrieschija BrB III Moz 5,4 ir pan. Šiuo atžvilgiu VD atitinka GD (žr. aut. 1974: 256 tt.). VD ir aiškinamųjų sakinių sinonimika ypač išryškėja J. Bretkūno Biblijos taisymuose. Daugelyje vertimo vietų, taisant rankraštį, aiškinamieji sakiniai pakeisti VD konstrukcija, pvz.:

Sakos, jog (užbraukta) Diewą paszista Tit 1,16 (Sie sagen / sie erkennen Gott; confitentur se nosse); Wire, er szinai, bau tu ischganisi (nuo bau pabr., paraštėje: ischganisens) Moterį? I Kor 7,16 (was weissestu ob du das weib werdest selig machen? si mulierem salvam facies?); ne tardios, ieng (pabr.) tau gawes bucziau (pabr.) Filip 3, 13 (Ich schetze mich selbs noch nicht / das ichs ergriffen habe; me non arbitror comprehendisse); Nes tikiūsi kaip (pabr., virš. iōg) te pareisiu (pabr., parašt.: pereisens) ir ius reges (-iu nūbr., parašt.: sens) Rom 15, 24 (ich hoffe das ich dadurch reisen vnd euch sehen werde; spero quod praeteriens videam)⁴.

Pažymėtina, kad priešingų atvejų, kur VD būtų taisomas į aiškinamąjį sakinį, J. Bretkūno Biblijos rankraštyje visai nepastebėta. Tai irgi rodo didelį VD populiarumą to meto gyvojoje kalboje, kuris tik iš dalies galėjo atsispindėti raštuose.

2.2. Grammatisk form

2.2.1. Verbal led

2.2.1.1. VD med reflexiva verb utgör omkring 90% av alla exempel på denna konstruktion som påträffats i texter från 1500–1600-talen. De flesta av dessa verb är desamma som i sina icke-reflexiva former fungerar som huvudled i GD. Deras fördelning efter semantik visas i tabell 2. Eftersom alla reflexiva verb som bildar VD är intransitiva, klassificeras de enligt gemensamma valensegenskaper

⁴På liknande sätt Fil 2, 23; I Kor 4, 7; Sir 32, 12; II Krön 19, 6; Rom 7, 15.

16

De indelas inte, utan förs endast samman i samma grupper som de VD i nutida språk som behandlades i 1.1. De reflexiva verb som används i VD skiljer sig dock åt i fråga om distribution inom själva konstruktionen: verben norėtis, geistis, melstis, privalytis används endast med presens 1:a pers. neg. particip och bildar en separat grupp.

Bland verben för fysisk perception dominerar VD regėtis, som överlag är det vanligaste i denna konstruktion (cirka 20% av exemplen). Verben rodytis ir jaustis är betydligt ovanligare, och med de övriga har endast enstaka exempel påträffats.

regėtis, rodytis, jaustis, justis, matytis, rastis

regėjauš su jumis edąs ir geriąs DP 196₅; (zdąlem się z wami jeść y pić W 332); o anas rodesi tolaus eysiąs SE 848; esch ne jauczias hadna alba verta santi BrP II 268; paiusies ęsęs maz ne praritu nūg nuludimo DP 400₂₆ (poczujesz się być mało nie požartym W₃ 657); Idant… asanti matićiaus potą danguose SIG I 146₄; ir randosi teipo esą BrB V Moz 22, 28 (und findet sich also).

Bland verben för psykisk perception förekommer VD oftare med žinotis ir pasižinti; av de övriga finner vi enstaka exempel.

žinotis, pasižinti, suprastis, (pra) (iš)manytis, dabotis, atmintis

Ghis szinnosi Szidu nemilims | bet beikiams (= peikiams) BrP I 110; Todelei passisznstusi, ne ischmintingai (ovan, framhävt: dåraktigt) kalbeiens BrB Job 42, 3 (bekenne ich | das ich hab vmweislich geredt); ie supratosi, nūgi esą BrB I Moz 3, 7 (wurden gewar | das sie nackat waren); ižsimano tay wisa paniekinus SP I 156–7 (= rozumie się | że tym wszytkim pogardza); pramānes essą teisingais DP 364₃₆ (sie zmyślali być sprawiedliwymi W 599); Karalumi tad, essąs nedabōias DP 586₃₅ (Krolem się tedy być nie baczy W 998); idant wissadós atmintįs | sánczios awimis DP 209₂₉ (aby zawsze pamiętał że są owce W 353)

Till verben för psykisk perception ansluter sig även verben tikėtis, tartis, som uttrycker förväntan och ganska ofta bildar VD med olika former av aktiva och passiva particip.

tikėtis, tar(y)tis

Förvänta dig inte…avlyssnade och avslutade SE 601; snart skall jag komma till dig BrB I Timot 3, 14 (hoffe auffß schirst zu dir zu komen); betrakta er som döda för synden BrB Rom 6, 11 (hallet euch da für | das jr der Sünde tod seid; existimate, vos mortuos quidem esse peccato)

Verb för emotionella och låtsade tillstånd bildar nominativus cum participio betydligt mer sällan i de äldre skrifterna och förekommer oftast med presens aktiva particip.

glädjas, beklaga, skämmas, låtsas, bli (”låtsas”)

Hon gläds åt att ha funnit SIG II 72₅; hon beklagade att ha gett dottern åt Alexander BrB I Mak 11, 10 (Es hette jn gewenen | das er Alexandro die Tochter gegeben hette); Men du måste skämmas, när du kommer dit; han låtsades dock som om han inte hörde BrB I Sam 10, 27 (er thet als höre ers nicht); medveten om att han låtsades vara död DP 459₄ (żeby się zmyślał być vmárłym W 766)⁵.

Bland informationsverben dominerar säga sig, som sett till användningsfrekvensen intar tredje plats bland nominativus cum participio-konstruktionerna i de äldre skrifterna (efter se sig och förvänta sig). I de äldre skrifterna har inga nominativus cum participio-konstruktioner med informationsverb och icke-verbal participform påträffats.

säga sig, (skryta med), respektera sig ”skryta”, klaga, bekänna, (för)svara sig, lova sig, (för)säga sig

Luther sade sig ha blivit teolog MT3₁₇; Jag skryter med att jag står så KN 32₂₀; Skryta över att vara kristen RG 347₂₂; Du ser inte… deras ondska | och de har ingen respekt (hjälp dem, eftersom de inte har någon) SP II 116₆; David… klagar över att han är nära

⁵ Jfr. de låtsades (”tänkte”) att de inte känner varandra Galbrasčiai MLLG VI 44.

2. Gramatinės kategorijos ir jų raida

17

(= skárzy śię být blisko zguby) SP I 199₁₂; vi kan inte någonsin mätta oss WP 142; den som gör sig ovän blir inte förnekad (Nie przy śię kto wczyniwśzy) SP I 8₁₆; när du har tänt blir du undervisad DP 162₃ (žipzal się být v́eziem W₂ P 26); hur det än må vara, en gång… skulle man vilja mätta sig på allting MT (PM) 32–32²; S. Augustinus… bekände sig till Platons filosofi och följde den MT 265; Gud… beskrev… världen med vatten, utan att längre förstöra den MT LI XXXI₇.

Verb som uttrycker önskan, behov och begäran (verba voluntatis) bildar, som redan nämnts, vanligtvis en nominativus cum participio-konstruktion endast med presens passiva particip.

vilja, önska, be, vara skyldig, vänta

De vill bli ärade och värderade och prisade av sin skapare DP 497₃₆ (Oni chcą być czczeni y ważeni y chwaleni W 838)⁶; De som önskat bli uppståndna och vara med Kristus MT 186ᵃ₅; David bad om att bli förd till riket MT 193₆; hans kropp… måste bäras MT (PM) 31; Vänta inte på att bli ombedd eller bedd | utan sök själv upp saken… och tiga SE 168₁₅.

Ändå kan man i sådana konstruktioner urskilja spår av användning av aktiva particip. På två ställen i S. Vaišnoras ”Žemčiūga” står här, vid sidan av presens passivt particip, också ett presens aktivt particip, t.ex.: Och Pomilas önskar bli uppstånden och vara med Kristus 267ᵃ₁₅; se även det tidigare citerade exemplet med *geistis*. Presens aktivt particip är här synonymt med infinitiv, jfr: Han önskar bli uppstånden | och vara med Kristus 261₁₅ (även 261ᵃ₁₃).

Verbet (be)velytis, som betydelsemässigt motsvarar verba voluntatis, bildar nominativus cum participio med presens och futurum aktivt particip samt presens och preteritum passivt particip.

(be)velytis

Men jag skulle vilja vara hos er nu och tala med er BrB Gal 4, 20 (Ich wolt aber | das ich jetz bey euch were | vnd meine stimme wandeln kündte; vellem autem esse… et mutare vocem); hon skulle aldrig vilja bli född WP 11 (Ger. 53); skulle hellre utstå plågor MT 181ᵃ: många människor… skulle hellre låta sig dödas än orena sig BrB I Myk 1, 66 (liessen sich lieber tödten | denn das sie sich ver-unreinigen); min själ skulle hellre vilja dö en gång BrB Job 7, 15 (meine seele wünd-schet erlangen zu sein).

Allt detta tyder på att begränsningen av nominativus cum participio efter verba voluntatis till presens passiva particip inte är ursprunglig. Infinitiven har uppenbarligen trängt undan presens och futurum aktiva particip samt preteritum passiva particip i sådana konstruktioner.

2.2.1.2. VD med icke-reflexiva verb i äldre skrifter är mycket mer sällsynta. I dem används vanligtvis samma verb vars reflexiva former bildar VD. Som konstruktionens huvudled fungerar:

verb för fysisk perception regėti, veizdėti, parodyti, jausti

Pharaonas regeia atsidwesens (ovan: atsigawęs) BrB II Moz 8, 15 (sahe | das er lufft kriegt hatte); weisdeket (dabokities) ką weike (-t överstruket) BrB II Kron 19, 6 (Sehet zu was ir thut); idant parodytu esas anu tikriiu Emanuelu DP 504₁₃ (aby się okazał być… W 858); Kuris žmogus iauzdamas essąs tokioié…garbeie… DP 422₇ (czując się być w takiej… chwale W 690);

verb för psykisk perception žinoti, suprasti, atmintį, dūmoti, sapnuoti; tikėti, tarti

Vetande att vara den vackraste BrGD LXXIV (126); Men förstående att dö, överlämnar han sig åt kättarna (betonat, jfr: furstarna) BrB I Mak 1, 6 (mercket | das er sterben würde); en kung som inte är ihågkommen bland människorna DP 586₃₈ (nie pomni iż królem iest W 999); som … När han börjar tänka | vill han vända sig till Gud BrGD

⁶ På ett ställe i J. Bretkūnas bibelmanuskript har det unika verbet ieškoti i denna konstruktion ersatt verbet norėti: Kurie ieschkas, milimi (pabr. parašt.: kurie naris milimi) pagal kuna, tie werzia ius BrB Gal 6, 12 (die sich wollen angenehme machen nach dem Fleisch; volunt placere).

18

2 lentelė

Klassificering av nominativ med particip i skrifter från 1500- och 1600-talen efter huvudled

Verb | Participform* | presens aktiv | preteritum aktiv | futurum aktiv | alla aktiva | presens passiv | preteritum passiv | futurum passiv | alla passiva | Totalt antal Reflexiva känna sig, bli medveten | 9 | 1 | — | 10 | — | — | — | — | 10 synas, ses | 53 | 8 | 3 | 64 | — | 4 | — | 4 | 68 (upp) visa sig | 15 | 3 | 1 | 19 | — | — | — | — | 19 uppstå | 2 | — | — | 2 | — | — | — | — | 2 (för)modas | 3 | 1 | — | 4 | — | 1 | — | 1 | 5 kännas till | 20 | 4 | 13 | 37 | 1 | 7 | — | 8 | 45 känna igen sig | 15 | 3 | — | 18 | — | — | — | — | 18 förstå sig på, akta sig | 2 | — | — | 2 | — | — | — | — | 2 minnas | 2 | — | — | 2 | — | — | — | — | 2 hoppas | 26 | 3 | 20 | 49 | 2 | — | 1 | 3 | 52 säga sig | 33 | 6 | 8 | 47 | 3 | 1 | — | 4 | 51 glädjas | 1 | 1 | — | 2 | — | — | — | — | 2 ångra sig | — | 7 | — | 7 | — | — | — | — | 7 skämmas | — | 1 | — | 1 | — | — | — | — | 1 låtsas, bli | 8 | — | — | 8 | 1 | — | — | 1 | 9 säga sig | 34 | 18 | 3 | 55 | — | — | — | — | 55 (skryta, berömma sig | 8 | 1 | 1 | 10 | — | — | — | — | 10 klaga | 2 | 1 | — | 3 | — | — | — | — | 3 (för)svara sig | 1 | 4 | — | 5 | — | — | — | — | 5 bekänna | 4 | — | — | 4 | — | — | — | — | 4 skriva sig | — | 1 | 1 | 2 | — | — | — | — | 2 lova sig | 1 | — | — | 1 | — | — | — | — | 1 hitta på | — | 1 | — | 1 | — | — | — | — | 1 vilja | — | — | — | — | 44 | — | — | — | 44 utan (vilja) | 5 | 14 | — | 19 | 1 | 2 | — | 3 | 22 önska, be, behöva, vänta sig | — | — | — | — | 4 | — | — | — | 4 244 | 78 | 50 | 372 | 56 | 15 | 1 | 72 | 444 Icke-reflexiva se | — | — | 4 | 4 | — | — | — | — | 4 betrakta, känna, visa, tåla | 2 | 2 | — | 4 | — | — | — | — | 4 veta | 5 | — | 2 | 7 | — | — | — | — | 7 vilja | 1 | — | — | 1 | — | — | — | — | 1 Övriga verb för psykisk perception | 5 | — | 1 | 6 | — | — | — | — | 6 tro | 1 | — | 4 | 5 | — | — | — | — | 5 säga | 3 | 3 | — | 6 | — | — | — | — | 6 Övriga kommunikationsverb | 2 | 1 | — | 3 | — | — | — | — | 3 vilja | 4 | — | — | 4 | — | 1 | — | 1 | 5 Passiva former | 8 | 1 | 2 | 11 | — | 2 | — | 2 | 13 Totalt | 275 | 85 | 63 | 423 | 56 | 18 | 1 | 75 | 498

^*Det vill säga den första participformen som ingår i konstruktionen. Antalet particip som står på andra, tredje eller senare plats har inte tagits med i tabellen.

2*

19

LXVI (108); Jag drömde, hur någon stod vid stranden vid vattnet BrB I Moz 41, 17 (Mir trewmete | Ich stunde);

eftersom ni säger (tror) att det är från Gud … pröva därför BrB Judit 8, 30 (dafur haltet | das aus Gott sey);

informationsverb säga, lova, försäkra ”intyga”, ”bekänna”

Theudas uppstod, som sade sig vara någon ChB Apd 5, 36 Gud har lovat oss något stort MT 118₁₈; … försäkrade oss att han verkligen hade förlåtit synderna och tillräknat oss rättfärdighet MT 71₆; … skryter och stoltserar med att känna … vara hans tjänare och lärjunge DP 254₂₄ (wyznawać… že są sludzy W 424)

Mycket nära VD med informationsverb står konstruktioner som är beroende av verbet tacka, t.ex.: Tack till dig | som har nått fram | denna glädjens dag BrGD XLVII; jfr. konstruktioner som liknar dessa men har ett annat subjekt, använda med välkommen (av typen välkommen tillbaka) eller tack, t.ex.: tack för att du kom (= för att du kom) Kd; tack för att ni frågade OsG 162;

viljeverb vilja, (be)vilja

Den som inte vill bli dömd så strängt av Gud, han ska inte fördöma DP 285₄₉ (niechce byč, sadzon W 476); den här vill du ge åt hundarna MP II 328₃₈ (wolisz to dać psom RP 220₄₅); den som inte vill göra det, han kan inte dra sig undan MT LLJ XXXII₁₄

2.2.1.3. VD med perifrastiska former av icke-reflexiva verb i passiv diates, vilka innehåller presens- och preteritumparticip, bildar en separat grupp. Även om sådana konstruktioner är ganska sällsynta, har de påträffats i skrifter av olika författare från skilda dialekter, och det finns ingen anledning att betvivla att de användes i det levande språket under 1500- och 1600-talen. Passivformerna i dem utgörs av particip av samma verb som också används i andra VD-konstruktioner.

a) VD med presensparticip:

vi … befinns själva nu vara syndare BrB Gal 2, 17 (Solten wir … selbs Sünder erfunden werden; inventi sumus et ipsi peccatores); det verkar som om du kommer att tro Mž 86 (= BrGD XXXVI); de döda sägs vara sovande och vila; ty du sägs leva, men vara död BrB Apr 3, 1 (du hast den namen | das du lebest; nomen habes quod vivas); avsked räknas som en plåga BrB Išm 3, 2 (abschied wird für ein pein gerechnet);

b) VD med preteritumparticip:

Pojken Jesus har hittats, inte på värdshuset … utan sittande mitt bland lärarna | och lyssnande på dem och frågande DP 66₂₀ (nálezion jest… siedząc… y słucháiąc ich y pytáiąc W₂ 66); det är som om han inte hade haft min rättfärdighet MT 83₁₄; han, som aldrig har befunnits skyldig MP II 359₂₂ (omynym nie byl nalezon RP 241₉); skulle Kristus på detta sätt ha kunnat anses ha två kroppar? MT (PM) 31₁₅.

2.2.2. Participialleden

2.2.2.1. I VD används oftast presensparticip i aktiv form (mer än hälften av alla exempel). Preteritumparticip i aktiv form är mer än fyra gånger ovanligare, men med vissa verb (gailėtis, gėdytis, pakęsti) är de de enda som har påträffats i äldre skrifter. Bruket av futurumparticip i aktiv form är nästan lika omfattande, även om förhållandet till enskilda verb skiljer sig: de förekommer oftast med tikėtis, žinoti, tartis; endast futurumparticip i aktiv form har belagts med icke-reflexiva former av regėti.

VD med passiva particip utgör omkring 13% av alla exempel som påträffats i äldre skrifter. Presensparticip i passiv form är vanligare. Verben geistis, melstis, privalyti, lauktis förekommer endast med sådana. Däremot används passiva particip i konstruktioner med žinotis, tikėtis, tartis, gėdytis, regėtis parallellt med aktiva particip. Presensparticip i passiv form har i VD vanligen pågående aspekt, medan preteritumparticip i passiv form uttrycker avslutad handling. Med futurumparticip i passiv form har

20

observerats endast en konstruktion: per malone Iesaus Christaus tikimes ischganisemi | kaip ir anie yra ischganiti MT 208₁₂.

2.2.2.2. Eftersom VD-konstruktionens participialled motsvarar verbet i en inbäddad sats (jfr 1.2), har det många av de egenskaper som kännetecknar satsens predikat. Omkring 32% av alla VD som förekommer i äldre skrifter bildas med particip av verbet būti, vilka förbinds med substantiv, adjektiv och adverb på samma sätt som de finita formerna av detta verb när det fungerar som kopula.

I de fall då ett particip av būti används med adverb med modal betydelse är dess lexikala betydelse av existens tydligare, t.ex.: Ir randosi teipo esa BrB V Moz 22, 28 (vnd findet sich also); Awis... puschozie kleodama iauczesši negerai esanti BrP II 224. När det används med rums- och tidsadverb, liksom med substantiv i lokativ eller prepositionsfraser med adverbial betydelse, ligger det redan nära en kopula, t.ex.: Ius kurie toli tarities esa nūg piktos dienos BrB Am 6, 3 (Die jr euch weit vom bösen tag achtet); Kas sakosi Schwiesibeie esas BrB I Jon 2, 9 (saget er sey im liecht; dicit se in luce esse); regis éssas didime smurtę DP 80₂₃ (widzì žé iest w wielkim niebespiečenstwie W₂ 87); iaučiasi essus sunkiuose nusidėlimuose (sė czuié byé w wielkich grzechach) SP I 246₃. En helt tydlig relationell funktion (dvs. hänförande till en viss klass) framträder i konstruktioner där ett particip av būti används med substantivens, adjektivens och pronominens nominativformer.

När det används tillsammans med particip i nominativ kan ett particip av būti bilda motsvarigheter till sammansatta verbformer. Presensparticip i aktiv form kombineras inte med participiella kopulor (liksom man numera inte heller gärna kombinerar dem med verbala kopulor), med undantag för dem som används i adjektivisk betydelse, t.ex.: nė žeminos... pasižindamas éssas teip niekam’ nedėrancziu (znaiąc sie byé ták nikczemnym) DK₁ 119. Bland preteritumparticip i aktiv form har endast några få konstruktioner påträffats med nusidėjęs, som också har en närliggande adjektivisk betydelse och i DP motsvarar originalets grzeszny, t.ex.: pažìstas éssas nussidėisiųjų DP 291₂ (sie zna byé grzesznym), se även DP 280₁₉, 515₁₅, 586₃₃. Vanliga konstruktioner med passiva particip, t.ex.: žinnas essa ischklaúsomi MT 10₁₆; A ieigi kas rastusi essas neapsunkintas Vln 31₄; sakos essus aptaystas (powiada śię býc opuszczonym) SP I 199₁₂; rėgis éssa... izliźusį DP 84₃₅ (widzą býć wyzwoleni W₂ 94); Ghis gerrai szinnosi busens Ischdùts Apìukts | Ischgedents | Appiaudìts | Ischplakts | Numarints BrP I 257. Sådana konstruktioner utgör ändå bara en liten andel (omkring 20%) av alla VD med passiva particip⁷. Dessutom har vissa passiva particip, som används med participiella kopulor, också en adjektivisk betydelse och bildar inte motsvarigheter till sammansatta verbtidsformer, t.ex.: ažusleptas įzadas... regėsi essus regimas ir atwiras (sie zda býdź widomy) SP II 209₁₈.

2.2.2.3. Participiella kopulor förbinds med substantiv och pronomen i n o m i n a t i v på samma sätt som motsvarande finita former av verbet būti, jfr sakosi esąs karalius || piktas ir sako, kad yra karalius || piktas. Substantiv (a) används med kopulor nästan hälften så ofta som adjektiv (b); pronomen (c) är ännu mer sällsynta. Oftast fungerar ett presensparticip i aktiv form av būti som kopula.

a) Phariseuschai... kitiems Szidams regėiosi... geri kunigai esa BrP II 58; Regisi čia žodžiuose kazto essunti priesziare (zda się tu byé... prze-ciwność) SP I 136₁₇; karoghimas... regisi mumus ne dzauksmas, bet tuszba esans BrB Hebr 12, 11 (düncket sie vns... trawrigkeit sein; videtur non esse gaudii, sed moeroris)

b) han bekänner sig vara oskyldig BrP II 362; säger sig vara rättfärdig BrB Job 9, 20 (Sage ich | das ich gerecht bin); som tycks mig vara hård som en sten (sie zdadzą býc) SP I 349₁₆; Jag vet att jag är syndig KN 55₂₂; Jag vet att jag ska vara rättfärdig BrB Job 13, 18 (Ich weis | das ich werde gerecht sein)

c) priezastis... tikriausia regis santi toii DP 496₁₀ (nawłasnieysza zda się být tá W 836); Teip iog iiemus regėjęs éssas kitókias DP 191₁ (Så att de, efter att ha sett dem, tycks vara annorlunda

⁷ I tabell 2 har konstruktionerna med participiella kopulor förts till olika avsnitt utifrån formen på det aktiva particip som fungerar som kopula.

21

im zdai byč w inszey pastawie W 324); Powilas sakosi / Wissiems wissas buwens BrP I 223.

2.2.2.4. Precis som finita former av verbet būti kan participiala kopulor i VD kombineras med ett predikativt instrumentalis. Instrumentalis av substantiv (a) är här till och med vanligare än nominativ. Däremot förekommer adjektivens instrumentalis (b) betydligt mer sällan, medan pronomenens endast uppträder i enstaka fall (c).

a) Jag visste mig vara tjänare där MT LĮ XLI₁; utan att inse att jag var en stor syndare DP 481₁₂ (šie nie znai byé wielkim winowayę W 809); säger sig vara apostlar BrB Apd 2, 2 (sagen / sie seien Apostel; se dicunt apostolos esse); Och Alkimus... hoppas... att han ska bli överstepräst BrB II Mak 14, 3 (dacht | Das er... noch weder zum Hohenpriesternampt komen möchte);

b) anser sig vara rik DP 291₁₆ (rozumie się być w wadze W 485); du skulle tro att jag åtminstone skulle visa mig vara rättfärdig MT II 193ₐ; När de ansåg sig vara visa BrB Rom 1, 22 (Da sie sich für Weise hielten, dicentes enim se esse sapientes)⁸; Vem av de tre tycks dig vara hans nästa (zda się tobie bližnim być onemu) Ev 116₉;

c) Men eftersom vi redan har hört att Johannes inte visste vem han var DP 23₁₀ (slyszeli | czym się Ian być nie znal W 23) Och vilken väg tycks er vara rätt VEE 110₈ (lesst düncken | er sey etwas)¹⁰.

I allmänhet används konstruktioner med instrumentalis i de äldre skrifterna minst lika ofta som med nominativ, och hos vissa författare (t.ex. M. Daukša) är de rentav vanligare (sannolikt på grund av inflytandet från polskans predikativa instrumentalis – särskilt i konstruktioner med adjektiv). I detta avseende skiljer sig VD från GD, där instrumentalis-konstruktioner med participiala kopulor är mer sällsynta (se förf. 1974: 248), jfr.: Regim ne wisus krikschczonis essanczus | kurie girressi krikschczonims essa BrP I 249¹¹; men alldeles intill finner vi också girresi Krikschczonis esa BrP I 247.

Participformerna av būti som fungerar som kopula kombineras ibland också med genitiv, med vilken de även bildar motsvarigheter till sammansatta predikat, t.ex.: Nes ne regieios weydas vnt io essus žmogaus (nie zdála się bydź twarz ná nim ludzka SP 220₂₅; Nesa Herodas szinnosi swetimos gimmenes neszidu esans BrP I 110.

Förutom particip av verbet būti kan particip av andra verb med närliggande betydelse också fungera som kopula i VD, t.ex.: Lutherus sakessi Theologu tapens MT 3ₐ¹⁷.

Den participiala leden i VD motsvarar således, vad gäller sina syntaktiska egenskaper, helt den finita verbformen i de äldre skrifterna.

2.2.3. Efterställda modeller

2.2.3.1. Ordningen mellan de tre huvudleden i VD är mycket stabil i de äldre skrifterna: av de mer än 450 belägg som påträffats där (omkring 92%) representerar modellen NVP, och endast omkring 8% andra modeller. Med undantag för enstaka belägg kännetecknas alla konstruktioner av att det participiella ledet (P) står postpositionellt i förhållande till det nominala ledet (N). I detta avseende överensstämmer VD med andra halvpredikativa participkonstruktioner (jfr förf. 1973: 170 ff.), men överträffar dem i regelbundenheten i ledens ordningsföljd, vilket är desto mer anmärkningsvärt eftersom den i många fall inte är relevant för själva VD-strukturen. Av de sex möjliga ordningsföljderna för leden i en tredelad konstruktion realiseras endast fyra i de äldre skrifterna.

Den grundläggande positionsmodellen NVP betingas av de tendenser i litauisk ordföljd som dominerade under den historiska perioden: subjektet står före verbet och objektet efter det. Det participiella ledet i VD, som representerar en inbäddad sats med förklarande (innehållslig) betydelse, intar positionen för det propositionella objektet.

⁸ På liknande sätt BrB Ords 28, 11.

⁹ På liknande sätt DP 322₂₀ med éssąs.

¹⁰ På liknande sätt BrB Gal 6, 3: kuo esąs, se även Apd 5, 36.

¹¹ Jfr även Pasigir krikščionims essa RG 347₂₂.

22

positionen. Modellen NVP återspeglar således direkt den modell SVO (subjectum-verbum-objectum) som kännetecknar såväl nutida litauiska som många andra indoeuropeiska språk. Den är stilistiskt neutral och representeras av VD med alla participformer.

De underordnade leden inom denna modell följer VO-ordföljden i betydligt mindre utsträckning. När det participiella ledet i sin tur har ett objekt finns det i många fall en tendens att placera objektet före P snarare än efter det (vilket man skulle förvänta sig enligt en konsekvent VO-princip), till exempel:

Herodas… tares kaki szenkla nūg io regesens BrP I 378; Bet kad jau tikėsi wirszu gavęs | Ir iz wisso piktunno išbėges RG 550₃.

Objektet står ibland före verbet även när originalen har en annan ordföljd som överensstämmer med VO-modellen, jfr: kiekwiens… tikiesis tarnawimu Diewuy darus (nniemac będzie że czyni posługę Bogu) Ev 85₈ (likaså DP 231₂₉, VEE 91; SE 119₃). Originalets inflytande kan ha gynnat objektets placering före participet endast i översättningar från tyska, där verbets slutposition är regelbunden i källornas förklarande satser. Detta förklarar delvis den särskilt stora populariteten för denna ordföljd i J. Bretkūnas skrifter, där den förekommer i hela serier av VD, till exempel: Jei tu regiesi Diewo szodi nemilins | Basznczion ne eigans | poteru schwen-tu nemokans | Diewo kuna… reta karta imans | tadda szinok tikrai Welina nūg tawes Diewo szodi atimanti BrP I 250. Att denna modell levde kvar gynnades tydligen också av den ordföljd NVP med participet sist som dominerar i treledade, outbyggda konstruktioner. Fall där objektet står före participet är också vanliga i skrifter översatta från andra språk och i delvis originala skrifter. De förekommer även i folkligt talspråk och i folkdiktningen, jfr: Vagis pasisakęs jaunojo žirgą vykas pavogti BsMt I 73; Jaunikaitis visą savo vakartį pasisakė pametęs End (VoL II 321); varinių papuošalų girias turįs Pp (LKT 62). I dagens språk är sådana konstruktioner i allmänhet betydligt ovanligare. Det är mycket möjligt att objektets placering före verbet i dem är ålderdomlig och återspeglar en äldre ordföljdsmodell med verbet sist (dvs. OV), som många forskare numera rekonstruerar för den indoeuropeiska språkfamiljens gemensamma period¹².

Det är värt att notera att även den participiella kopulan på ett liknande sätt skjuts till konstruktionens slut när den förbinds med nominal som står prepositionellt, till exempel: esch ne iaucziūs hadna alba werta santi BrP I 268; ieib netartumbeis nekaltas esans BrB Jer 30, 11 (Das du dich nicht vnschüldig haltest); Simon… sakęs nėko didis esąs BrB Apd 8, 9 (gab fur | Er were atwas grosses; dicens se esse aliquem magnum); Po kieno akimis pasisizsti grieschnas essas? VE 72₁₃; kurie tikėimu gir-resi teisus essa MT 93₂.

Denna ordföljd är också stilistiskt neutral i de äldre skrifterna och oberoende av originalens inflytande; dess inhemska karaktär bekräftas av motsvarande konstruktioner i nutida dialekter och folkdiktning, till exempel: Velniukas prapuolė, o ji pasijuto viena vidury šokančių bestovinti SI 117; Ale žmonės dedas tei(p) kytrūs esą Jrk 96. Det är värt att notera att den participiella kopulan oftare står sist i de äldre skrifterna när den är knuten till nominativ. Just nominativformen är den mest arkaiska i predikativa förbindelser. I nyare konstruktioner med instrumentalis, särskilt adjektiviska konstruktioner, av vilka många i de äldre skrifterna är påverkade av slaviska språk (jfr Fraenkel 1926: 94 ff., 114; 1928: 201–4), står nominalet i instrumentalis däremot oftare efter den participiella kopulan, till exempel: ne pažinęs ėssas didžiūniu skolininkū DP 48₁₂ (sie nie znal być wielkim winowaycą W 809); pažikimės ėssą ne naudigais tarnāis DP 97₃ (žesmy są niepożyteczni słudzy W 163); tureio… sakitis essu biaurumis ir izteptays (powiōdac śię być nieczystymi y pomāzānymi) SP I 256–7. Ibland skiljer sig ordföljden mellan konstruktioner med nominativ och instrumentalis till och med i samma mening, jfr: Asch pasisizstius takiop darbop per silpnas ir ne hadnas neigi tam tikras essas, taczu

¹²Om den slutliga verbpositionen i indoeuropeiskan, som redan påpekades av B. Delbrück, se Watkins 1963: 36 ff., 1964: 1037 ff.; Ибанов 1965: 194 ff.; om OV som urindoeuropeisk modell, Lehmann 1972a: 984 ff.; 1973: 47 ff.; 1974: 30 ff.; Vennemann 1974: 345 ff.; annorlunda Ross 1970: 258. Om den antecedenta (dvs. OV-)ordföljdens ålderdomlighet ur allmänspråklig synvinkel, se Балли 1955: 226–7 (§ 325–6); Müller 1957: 3–4, 22; Lehmann 1972.

23

kaipog (40) szinausi tame essąs tarnu mana Pona MT LĮ XL–XLI. Detta är naturligtvis ingen strikt regel, utan endast en tendens som framträder på vissa håll, och även i samma texter kan man hitta såväl helt jämna som varierande exempel, jfr.: Powilas… sakossi tarnu essąs MT 70₂₃ ir szinausi tame essąs tarnu MT LĮ XL₁. De uppräknade uppgifterna visar dock att kopulans slutposition i VD är betydligt vanligare och mer regelbunden än i motsvarande verbala konstruktioner, där den endast har bevarats väl i den žemaitiska dialekten. VD-konstruktionen har uppenbarligen även i detta avseende bevarat äldre tendenser i ordföljden.

Vid sidan av de nämnda konstruktionerna används det i stor utsträckning i äldre texter även sådana där objektet står efter participet (a), medan predikatsförbindelsens nominativ eller instrumentalis står efter participkopulan (b), till exempel:

a) Ką gielbt, Brolei, jei kas sakos turis Wierą BrB Jak 2, 14 (jemand sagt | er habe den glauben; si fidem quis dicat se habere); Ir tikieiosi | regeses szenkla nūg jo VEE 201₁₆ (und hoffet er wurde ein Zeichen von jm sehen); A kad raszty sakos turis akis | ausis | runkas ir kitus sunarius žmogaus (iž ma oczẏ | vszy | ręce…) SP 196₁₇; Ponas… sakos nekenczes moxu ir sluszbu žmogišku MT LĮ XXIV₁₅;

b) priežastis | kurios (327) regis essu priešingos (ktore śię zdadzą byč przeciwne) SP 327–8; Asch… pasizištis essąs kaltas MT 143₁₂; tos swodis… regisi essu mažos (śię zdadzą byč małe) SP I 315₂; Zinaus essąs griesznas KN 55₂₃; Nesą ghys sakiesi essas Sunumi Diewa VEE 208₂₄.

I dagens språk utgör sådana konstruktioner en överväldigande majoritet av alla belägg på VD. Tydligen gick stabiliseringen av ordföljden i VD-konstruktionen under den skriftliga traditionens period just i denna riktning.

Den nominala medlemmen i VD kan vara outtryckt i själva konstruktionen: den kan vara underförstådd genom verbets första eller andra person, ha nämnts tidigare i samma mening eller framgå tydligt av kontexten eller situationen.

Nes vżu akiu budamas gali sakitis dirbis SP I 328; Gulkes ont Patalo tawa, ir dekes sergans BrB II Sam 13, 5 (mach dich kranck); Nes welmies numiręs, nei giwas BrB Tob 3, 6 (ich wil viel lieber tod sein | denn leben); tikimes tikį DP 291₄₄ (mniemamy że wierzymy W 486); Musu ghis Issijłga | Sakesi jau Trokschtas BrGD LXVIII

Med hänsyn till den vanliga subjektprepositionen i förhållande till verbet och VNP-modellens absoluta dominans kan sådana konstruktioner villkorligt betraktas som varianter av denna modell.

2.2.3.2. I äldre texter företräds den positionella modellen NPV av omkring 20 exempel. Denna modell är uppbyggd enligt OV-principen: den verbala medlemmen, som organiserar hela konstruktionens struktur, står sist, till exempel:

Ir passirodei ant tu, kurie drąsės esa tikieiosi BrB Išm 12, 17 (die sich keck wusten); idant meilu essus pasiroditu (aby śię wdzięcznym stawił) SP I 37₂₁; nameatuose sawa budama | pagimdisianti tikieiosi SE 18₁₇; nūg wissą swietą paleista santi regessi MT 45₈₁₂; Kacz nenoris taw reggėsi | Sziradis tenesibijos’ RG 375₁₈.

Ett särskilt anmärkningsvärt exempel hämtas från förordet till den anonyma katekesen från 1605, där ett objekt som är beroende av participmedlemmen kommer efter verbet: Atāio ausiump mano ne wieno žodtey, kurie neyszmānu sākos Cathechismo perguldito, nuog… Daukszos AK I 11₂.

Omkring en tredjedel av exemplen kan avskiljas, där NPV-ordföljden helt motsvarar de förlagor som översättarna använde (t.ex. i M. Daukšas Postilla). Av de återstående exemplen framgår det inte att en sådan omvänd placering av konstruktionens led skulle ha påverkats av kontextuella eller satsstrukturella egenskaper (som i motsvarande GD-konstruktioner, jfr författaren 1973: 172). Det kan röra sig om rester av en tidigare produktiv modell med verbet i slutposition. I senare texter och i dagens språk förekommer de endast undantagsvis (jfr: Iš didelės baimės ir rūpesčių pasenęs pasimačiau Tat. (LŽK VII 919).

2.2.3.3. Modellen VNP bygger på att verbet placeras före subjektet i nominativ (dvs. VS-ordföljd). Den är improduktiv (endast ett tiotal exempel) och oftare

24

förekommer endast i konstruktioner med presens passiva particip, t.ex.: jei norisi žmogus išsiklausams maldoje BrP II 101; norėios Dievas paszistamas, ir sawes klausomas MT LI XXVII₂₃. Det bör påpekas att även GD-konstruktioner med norėti betydligt oftare är inversiva; i dem flyttas nominalledet tvärtom framför verbet (ordföljden NVP är där den vanliga), jfr aut. 1973: 176. I övriga fall, med undantag för exempel som sannolikt påverkats av originalen, betingas denna ordföljd av behovet att inversivt placera verbet först och knyta det till den föregående kontexten, t.ex.: Gromata… ischsaka… santi ghi amsziniu wiriausiuiu Kunigu… neigi kittus tokius Kunigus sakos ta gromata paszistanti MT (PM) 18ₐ₁₈; Ir todin sakos Jonas S regies eiti pragaru (pavirada Jan S. že | widzial) SP II 42₁₅. Ibland skjuts också ett prepositionellt objekt till participet in mellan V och N, t.ex.: Norint regisi ir tay Wieszpats ne kaday padaris (zda się Pan | že y to nie kiedy vczynil) SP II 41; även här ser vi alltså en liknande preposition av participets objekt som i NVP-modellen.

I dagens språk används modellen VNP också inversivt: stilistiskt markerad eller kontextuellt betingad, t.ex.: Giriasi lapė kiški pagavusi, o šunys jau uodegom kimba PP 340; rodės pirmojo sesu ta esanti Jurgis Irk 85; Atsiminė Petras matęs Marcikę arklių ieškodamas ŽemR II 162; Pasisakė jisai turtingas kunigaikštis esąs KrėvSP 252.

2.2.3.4. I äldre skrifter har endast ett par enstaka exempel på modellen VNP påträffats, där participet intar en prepositionsposition i förhållande till nominalet, vilket inte är typiskt för halvpredikativa konstruktioner:

En människa som inte hade gjort något ont Mž 446₁₃; Genom vilka ord man kommer fram till att djävulen har berövats sin makt (die sie wiedzieć / že iest moc odieta Dyabłu) SP II 71.

De teoretiskt möjliga modellerna PNV och PVN (även med participet preponerat i förhållande till nominalet) är inte belagda i de undersökta texterna. Även den tvåledade modellen VP i den opersonliga konstruktionen är mycket sällsynt (t.ex.: Ir randosi teipo esą BrB V Moz 22, 28 — vnd findet sich also); jfr motsvarande ackusativ-med-gerundium-konstruktioner Er neszinai wissadai teipo buwus BrB Job 20, 4 (se aut. 1968: 197).

Ordningen mellan leden i VD i äldre skrifter följer således de allmänna reglerna för ordföljd i litauiskan, framför allt den dominerande SVO-modellen och de halvpredikativa participens postposition i förhållande till nominalet (pronomenet). Samtidigt kan man i denna konstruktion också iaktta spår av OV-modellen, nämligen en tendens att i vissa fall använda objektet före participet och ibland även placera själva verbet sist i konstruktionen.

Tabell 3

Ordningen mellan leden i nominativ-med-particip-konstruktionen under 1500–1700-talen

Positionsmodell

Antal konstruktioner

%

NVP

460

92,3

NPV

20

4,1

VNP

14

2,6

VPN

3

0,7

VP

1

0,3

3. PROBLEMET MED NOMINATIV MED PARTICIPIUMS URSPRUNG

Intresset för hur VD bildades väcktes redan i slutet av förra seklet, och sedan dess har frågan diskuterats och behandlats vid upprepade tillfällen. Den är inte helt klarlagd ens i dag. Även om VD har observerats i andra besläktade språk, har dock de litauiska och lettiska språkens

¹³ Helt på samma sätt RG 89₁₄.

25

data här en särskilt stor betydelse, eftersom VD i dessa språk är ett levande fenomen som bevarats väl fram till i dag. Dess förhållande till andra syntaktiska medel och dess användning kan studeras direkt, och dess historia kan dokumenteras genom flera århundraden av skriftlig tradition med otvivelaktigt autentiska belägg. Särdragen i den litauiska VD-konstruktionens struktur och utveckling bidrar till en bättre förståelse av uppkomsten av motsvarande konstruktioner i andra språk, och omvänt. Därför är det, efter att ha behandlat VD-konstruktionens struktur i det nutida språket och i äldre skrifter, lämpligt att uppmärksamma dess förhållande till motsvarande konstruktioner i andra besläktade språk.

3.2. Nominativ med participium i baltiska och slaviska språk

3.1.1. Lettiskans VD bildas också med particip med formanten *ant > uot, us, m och t, särskilt aktiva particip. Konstruktionens huvudled utgörs också av verb från samma semantiska grupper, som betecknar fysisk och psykisk perception (t.ex. redzēties, rasties, zinoties, (ie)domāties), löften (t.ex. vēlēties), återgivning av information (t.ex. sacīties, teikties), känslotillstånd och sken (t.ex. priecāties, cerēties, šķisties, izlikties, lielīties) osv. Sambandet mellan dessa verb och vissa participformer samt deras fördelning inom konstruktionen överensstämmer också mycket väl. Liksom i litauiskan kan aktiva particip i preteritum med us här fortfarande kombineras med verb som uttrycker viljeansträngning (särskilt deras nekade former), t.ex. neciešu nesacij(u)se, nevaru nesnauduse, nevar atturēties nenēmīs Endzelīns 1951: 1015, medan passiva particip i presens med formanten m förekommer tillsammans med verb som uttrycker vilja, väntan osv., t.ex. nauda gribas skaitāma, gaidu tauta pieceļama ib. 997. De sistnämnda konstruktionerna (med gribēties, gaidīt) är belagda i lettiskan sedan de äldre källorna (de förekommer i Glücks, Mancelis och andras skrifter, jfr Ta ne gribb dseedinajama Glück Jer 15, 18; ghaida Weesis meelojams Manz. L. P. I, 529, se P. Schmidts 1908: 34) och används ofta i folkvisor. Det är värt att notera att även de äldre litauiska skrifterna, såsom K. Būga redan konstaterade (1922: 93), visar att sådana konstruktioner med particip på m är mycket utbredda¹, och de används än i dag inte bara i Samogitien utan också på många håll i centrala och östra Litauen (Sirtautas 1965: 31). Överensstämmelsen mellan sådana konstruktioner, som nu håller på att försvinna men en gång var allmänt använda i båda språken, är särskilt karakteristisk. I stort sett gäller allt som sagts om den litauiska VD-konstruktionens inre struktur (1. 2) också lettiskan. Litauisk och lettisk VD har, trots att deras syntaktiska struktur sammanfaller, i många fall samma lexikala uttryck, dvs. de består av lexem som är identiska semantiskt och etymologiskt: jfr zinuos tēva klausījuse ME IV 722 — žinokis tėvo neklauses ŠĮ (LTR); sakas dzirdējis ME III 603 — sakos girdėjęs tą malodiją Ssk; vēlējās nepīnusī Schmidts 1908: 34 — bevelýčian nepyvnus Sd osv. Allt detta visar tydligt att litauisk och lettisk VD har ett gemensamt ursprung. Skillnaderna mellan språken hänger samman med konstruktionens senare utveckling och går tillbaka till en jämförelsevis nära förfluten tid. Den viktigaste är att oböjliga participformer används i stor utsträckning i lettisk VD och gradvis tränger undan nominativformerna av particip. Som exempel kan nämnas att den oböjliga motsvarigheten vinner mark bredvid nominativformerna av particip på *nt, som dominerar i äldre skrifter, t.ex. hos Mancelis škietās… tuvi esuoši, apzinuos pareizi daruots Endzelīns 1951: 1009; exempel på den oböjliga formen är škita pili būvējuot ib. 1013 zinājuos nemākuot BW 7327 (ME IV 722). Men även denna form trängs i sin tur undan av den oböjliga formen av presens passivparticip med -m, som blir allt vanligare i VD (J. Bergmane MLLVG 26–27); den kan ha trängt in här först efter att ha fått fäste i GD-konstruktionen (Endzelīns 1951: 1002), jfr likuos nieku nemākam (Endzelīns ib.). I den lettiska akademiska grammatiken ges, vid behandlingen av ordkombinationer av VD-typ i nutida språk, redan bara några få exempel med nominativformer av us-particip,

¹Förutom i J. Bretkūnos och S. Vaišnoras skrifter, som representerar de västlitauiska höglandsmålen och de samogitiska dialekterna, finner vi dem också i M. Daukšas Postilla (t.ex. to del’ noris wadinami giaradieomis DP 497₂₆ — checą byc zwāni W 838) och i Evangeliesumman (Ne laukis prāszomās meldžiāmas 168₁₅).

26

och alla andra med oböjliga former (A. Bergmane MLLVG 23 ff.). Lettiskans VD motsvarar alltså till sin ursprungliga struktur litauiskan, men representerar ett något senare utvecklingsskede för halvpredikativa konstruktioner, då processerna där de böjda baltiska participformerna ersätts med oböjliga former och deras genusutjämning har hunnit längre.

3.1.2. VD användes sannolikt också i fornpreussiskan. Detta framgår av en mening i Enchiridion från 1561 (den tredje katekesen): Pirsdau Deiwan turridi wissans Grikans sien skellants dātunsi 177₁₇–₁₈ – Für Gott sol man aller Sünden sich schuldig geben 176₁₇–₈ (Mažiulis 1966)². Den reflexiva formen av verbet dāt (dātwei) används här i betydelsen ”erkänna” och står tillsammans med participets nominativform skellants, alldeles som i litauiska konstruktioner av typen duodasi kaltas. Participet skellānts kan betraktas som en förkortad Nom. plur.-form, dvs. < *skelāntes (se Endzelīns 1943: 249), men den tyska textens innebörd gör det också möjligt att förstå det som en nominativ singularis med generaliserad betydelse, jfr litauiska skelįs (av skelėti). Bredvid den reflexiva infinitiven dātunsi har den ortotoniska reflexiva pronomens ackusativform sannolikt använts pleonastiskt under tyskt inflytande (jfr Jakulienė 1969: 40), även om man här också kan se en viss analogi med litauiska verbformer med ”dubbel reflexivitet”: pasimestis, prisipažintis osv., se 4.4. I övrigt har vi här en motsvarighet till sådana litauiska VD-konstruktioner som sakosi (erkänner) skelįs. Allt detta gör det möjligt att betrakta VD som en konstruktion av gemensamt baltiskt ursprung.

I litauiska texter från 1500- och 1600-talen återges motsvarande tyska uttryck (su sich geben) eller polska uttryck (su dać się) med konstruktioner av typen duodasi kaltas, t.ex. dūmiesi kaltas mana grieku VE 69₁₉; dūmies iz wisso kaltas DK 131₁₈ (daįe sįe... winien DK₁ 122); dūmies kaltas AK 160; tēdałis kaltas DK 125₁₃ (niechay sįe da winien DK₁ 118)³; turėtų duotis kaltos DK 115₁₀ (by sįe miały winne-mi dawać DK₁ 112)⁴; impudus… nusideimosna niesidave kaltas (nie dawał sįe winnym) SP 75, 2; idant vž tay dutotus kaltās (aby sįe żadne dewał winien) PK LVII; Diukites Diewų kalti KN 5, 12; duosios | kaltās KN 36₂₆⁵.

3.1.3. I äldre slaviska källor bildar reflexiva former av verb för fysisk och psykisk perception, information, känslotillstånd och sken tillsammans med particip också en konstruktion som motsvarar baltisk VD⁶. I fornkyrkoslaviskan ingår aktiva particip med suffixen *-nt och *-us i den, beroende av verben javiti sę, mьněti sę, obrěsti sę, slyšati sę, tvoriti sę osv., t.ex. slьšaše sę… glagole Supr 162₁₈–₁₉; da obrěstemo sę prědъ toboju ugọždъše Euch 17₁₈–₂₀ (Večerka 1961: 65). Med hänsyn till verbens semantik och de aktiva participformerna motsvarar fornkyrkoslavisk VD helt de baltiska konstruktionerna. Även deras inre struktur sammanfaller: den modell som behandlades i 1.2 passar också för slaviska språk. Även här används konstruktioner med participialt predikativ, t.ex. tvoręšte sę pravedъnici sъše Luk 20, 20 (Havránek 1928: 158, Růžička 1963: 191–2). Den lexikala sammansättningen och användningssfären för de former som bildar slaviska nominativkonstruktioner är dock betydligt snävare. VD-konstruktioner med verb som uttrycker viljeansträngning, önskan och väntan, vilka är typiska för baltiska språk, har inte alls noterats; fall med particip på suffixet *mo är mycket sällsynta och sporadiska, t.ex. veděaše… iskušaemъ Luk 4₁–₂ (τεσσεράκοντα πειραζόμενος), vilket kan ha uppkommit under grekiskt inflytande (Růžička ib. 201); Potebnia påpekade redan deras ringa produktivitet i fornryska (1958: 159). Konstruktionens slaviska karaktär och autoktona ursprung är dock obestridliga: detta bekräftas av dess nära samband med GD, som används efter samma verb (men i icke-reflexiv form) och bildas med particip med samma suffix

²Eller 43₂₃–₄ och 42₂₁–₂ enligt Trautmann 1910.

³Detsamma gäller DK 121₁₁; 123₁₅; 128₁₇; 130₁₂.

⁴Liknande exempel i DK 119₁₇.

⁵Ibland används här även instrumentalisformer i stället för nominativ, t.ex. iš ko turėtus (115) káltais dūtis DK 115–6 (sįe winni dác mieli DK₁ 112); duomisi kaltu iz septiniu grieku Ev 219₁.

⁶Om VD i slaviska språk, se Потебня 1958: 156 ff.; Jagić 1900: 62; Vondrák 1928: 406; Gebauer 1929: 597 ff.; Havránek 1928: 156–61; 181; 1963: 51–2, 61; Ломтев 1956: 141; Večerka 1961: 65–6; Růžička 1963: 191 ff., 194, 201–2; Борковский-Кузнецов 1965: 377.

27

(jfr Večerka 1961: 66), jämförelse med de grekiska originalen, där infinitivkonstruktioner ofta förekommer på motsvarande ställen (Večerka ib.; Ružička ib. 191 ff.), samt motsvarigheter i andra slaviska språk under de äldsta belagda perioderna av deras utveckling (särskilt fornryska och tjeckiska). I dessa bildas VD oftast med verb som är reflexer av de nämnda fornkyrkoslaviska lexemen (särskilt vid-, obrět, tvor-, mьn-); ett liknande förhållande råder i fornserbiska, fornkroatiska, fornslovenska och fornpolska (se Jagić 1900: 62; Havránek 1928: 158 ff. med litteraturhänvisningar). Det bör noteras att tendenser till en mer omfattande användning av denna konstruktion också har iakttagits i några av dessa språk. I fornryska förekommer VD exempelvis också med verb som betecknar ett känslotillstånd, довольны, радоватися, сожалитися osv., t.ex.: сожалимси отослав сына Ип. 190; не убоящаяся князя два умыще Лавр. 160 (Потебня 1958: 157). Med tanke på den inre strukturella och samtidigt yttre formella likheten (verbala lexem, participialsuffix) och de baltiska motsvarigheterna är det nästan säkert att VD:s syntaktiska modell är protoslavisk. I de äldsta slaviska språkminnesmärkena verkar VD emellertid ha belagts redan under en tillbakagångsperiod och i vissa fall ha aktiverats något av grekiska förebilder. Varken vad gäller formrikedom eller användningsomfång motsvarar de de baltiska språkens konstruktioner, och senare försvinner de helt i många slaviska språk — de ersätts av bisatser med förklarande funktion, infinitivkonstruktioner eller uttryck med instrumental.

Eftersom litauiskan under hela den skriftliga traditionens period fram till våra dagar bäst har bevarat VD:s syntaktiska struktur, är dess data av stor betydelse även för förklaringen av uppkomsten hos motsvarande slaviska konstruktioner.

3.2. Två ursprungshypoteser

Två olika hypoteser har framförts om ursprunget till baltiska och slaviska språks VD.

3.2.1. Den första härleder VD direkt från GD. Redan A. Bielenstein (1863: 265–6) förklarade på detta sätt strukturen hos lettiskans VD. Han ansåg att VD med particip, t.ex. šie teicās labi strādājoši, liksom motsvarande konstruktioner med adjektiv, t.ex. viņš teicās bagāts, bestod av ett verb, dess objekt, uttryckt med en reflexiv partikel, och ett nominalt predikativ. Det senare hade fått nominativform i stället för ackusativ (jfr lat. dixit se divitem) genom påverkan från subjektets nominativ (attraktion). På liknande sätt förklarade A. Bielenstein också pronomenet pats i nominativ med reflexiva verb, t.ex. apskaties pats (ib. 266). Denna uppfattning, som redan i slutet av förra seklet skarpt kritiserades av A. Potebnja (1958: 167), utvecklades senare och kompletterades med nya argument av E. Tangl (1928: 48 ff.). Han hävdade att den reflexiva partikeln från början användes i den litauiska GD-konstruktionen med ackusativisk betydelse; senare, när denna betydelse bleknade, började participet kongruera med subjektets nominativ. Ur GD žinojo si (= save) atėjusį uppstod således VD žinojosi atėjęs. VD med verb där den reflexiva partikeln saknar ackusativisk betydelse betraktade E. Tangl som senare bildade. Han ansåg också att VD med icke-reflexiva verb var yngre (sakė atėjęs, manė grįšiąs osv.). I. Marvan (1962; 1969: 18) instämde i E. Tangls uppfattning om litauiskans VD:s ursprung ur GD med reflexiva pronomen och tillämpade den också på de slaviska språken. Han tolkade en sådan utvecklingsriktning för dessa konstruktioner som ett gemensamt drag hos baltiska och slaviska språk, grundat i ett genetiskt samband mellan deras syntaktiska system. Enligt denna hypotes bör VD betraktas som en jämförelsevis sen konstruktion, som bildats i baltiska och slaviska språk efter att de enklitiska reflexiva pronomina förlorat sin ackusativiska betydelse.

3.2.2. Den andra uppfattningen utvecklades tydligast av A. Potebnja (Потебня 1958: 156–67). Han betraktade baltiska och slaviska språks VD som en sedan gammalt existerande variant av ”den andra nominativen”, oskiljaktig från motsvarande konstruktioner med icke-reflexiva intransitiva verb. Enligt Potebnja är твориться ида samma slags sammansatta predikat som останется творя (ib. 167), jfr lit. dedasi bemiegas och liko bemiegas. Den reflexiva partikeln har i sådana yttranden ingen objektbetydelse utan är en ren ”medialitetsmarkör”. Därför kongruerar participet i nominativform i VD-konstruktionen helt regelbundet med subjektet, liksom i lat. nemo doctus nascitur. VD med reflexiva

28

och icke-reflexiva verb anför Potebnja tillsammans med sådana konstruktioner som lett. palika kauts (163), lit. pasiliko bestovis (161), fornryska самъ пребылъ еси с тѣлъ (157). Även B. Havránek (1928: 160; 181) menar att predikativ nominativ i konstruktioner av VD-typ i baltiska och slaviska språk kan vara mycket gammal och härstamma från en nominal sats (som i den fornryska [Симонъ волхъ] u сам премѣня- шется, ово старъ, ово молодъ), och att den reflexiva partikelns sammansmältning med verbet kan ha hjälpt den att behålla sin form och inte övergå till ackusativ. Många andra forskare hänför vanligtvis baltisk och slavisk VD till samma grupp som predikativ nominativ med verb med betydelsen ”verka”, ”förbli” osv.⁸

3.2.3. Om man diskuterar VD:s ursprung i allmänhet, utan att knyta det till en viss period i det syntaktiska systemets utveckling, framstår dessa hypoteser som diametralt motsatta, och de har varit föremål för polemik flera gånger (jfr Потебня 1958: 167; Tangl 1928: 48). Ur relativ kronologisk synvinkel är motsättningen endast relativ. Om man skiljer ut enskilda utvecklingsstadier för grammatiska oppositioner och syntaktiska relationer och försöker fastställa VD:s plats i vart och ett av dem, kan man se att de båda uppfattningarna berör olika skeden i denna konstruktions uppkomst och historia och delvis kompletterar varandra.

3.3. Förhållanden till andra konstruktioner med predikativt attribut

3.3.1. A. Potebnias uppfattning kan tillämpas på det äldsta skedet i VD:s historia, som sträcker sig tillbaka till tiden för den indoeuropeiska språkfamiljens gemenskap. Med avseende på de syntaktiska relationerna mellan leden i den yttre strukturen motsvarar VD helt konstruktioner med predikativt attribut (adjunkt) och adjektiv, som huvudsakligen är beroende av sådana verb som betecknar tillstånd och deras förändring, såsom sitta, ligga, stå, gå, springa, stiga, falla, födas, dö, växa, leva osv., t.ex.: en människa sitter arg, ligger utsträckt, står smutsig, springer berusad, sover lycklig, växer stor, föds halt, dör gammal, lever rik; mer sällan (vanligen i folklore) förekommer konstruktioner med substantiv: sūnelis užaugo darbininkas LTR; jis… apsisuko ir išlindo plunks kąreivis LTT 322 (Valeckienė 1967: 99); ãnas jau gimė ligonis Rk. Tydliga paralleller till dessa konstruktioner finns i alla grupper av indoeuropeiska språk, ända från de äldsta minnesmärkena, jfr: fornkyrkoslav. padǫ ničb (Miklosich 1874: 16), slěpǫ rodi (ib. 136); fornruss. стояще крѣпокъ Лавр. 82, паде мертвъ Лавр. 78; ide p’ишъ Ип. 438 (Потебня 1958: 168 tt.; Ломтев 1956: 142; Мельничук 1966: 133 tt.; Борковский 1968: 6; Стрингчак 1960: 67); got. (þiumagus) ligip uslipa ”(tjänaren) ligger sjuk” ”galaib gaurs ”gav sig av sorgsen” (Гухман 1958: 222; om övriga germanska språk, Wilmanns 1909: 666 – 7; Behaghel 1924: 383 tt. 409 tt.); lat. felix vivas (Schmalz-Hofmann 1928: 467), sanskr. (savitā) ’sthād ūrdvāh ”stod upprätt”, grek. στῆ δ’ ὀρθός ”detsamma” (Brugmann 1925: 93; 1911: 664 tt.; Delbrück 1888: 78; 1893: 453 su lit.; Савченко 1974: 339) osv. På grund av den syntaktiska relationens dubbla karaktär hos nominalfrasen är sådana konstruktioner instabila, och med tiden omstruktureras deras struktur i många indoeuropeiska språk: nominalfrasen som fungerar som predikativt attribut knyts närmare till verbet, får formen av ett kasus som är beroende av verbet (t.ex. instrumental i de slaviska språken) eller, när kongruensen går förlorad, adverbialiseras (i germanska och romanska språk). Konstruktionernas ålder råder det inget tvivel om: från B. Delbrück (1893: 393—4, 453 tt.) och A. Meillet (1934: 359—60) fram till de senaste årens sammanfattande översikter över jämförande syntax (t.ex. Lehmann 1974: 42 tt.; Савченко 1974: 340) betraktas de som urindoeuropeiska. Många forskare menar att de har uppkommit genom kontamination mellan arkaiska nominala satser och verbala satser-

⁷ Beje, kitoje vietoje (1928: 161) B. Havránekas nurodo, kad predikatinio atributo ir subjekto derinimas kai kur gali būti ir antrinės kilmės, t. y. iš divitem se facit tipo konstrukcijų.

⁸Jfr Miklosich 1868—74 IV: 344—5, 822 tt.; Jagić 1900: §§ 27, 34; Endzelīns 1951: 553, 997, 1013—4; om övriga indoeuropeiska språk Brugmann 1897—1916 II²: 2: 643 tt.; Delbrück 1893—1900 I: 393—4. E. Fraenkel 1928: 16 tt. räknar också VD till andra fall av predikativ nominativ, men 1947: 102 anser även E. Tangls antagande vara möjligt.

29

nala (verbala)⁹. Till exempel härleds lat. perii miser Plt. Amph. 1039 ur satserna (ego) perii, (ego) miser (Schmalz-Hofmann 1928: 467–8); tjeck. bratr leží nemocen ur bratr nemocen, leží (Zubatý ib.; Trávníček 1956: 123). En sådan utvecklingsväg är fullt möjlig, vilket också bekräftas av den transformationella derivationen: det predikativa attributet härleds ur en nominal sats som införlivats i en verbal sats¹⁰, alltså (ego) perii + (ego sum) miser ⇒ (ego) perii miser. Denna process går emellertid sannolikt tillbaka till en mycket avlägsen period i språkets förhistoria, och vid slutet av den indoeuropeiska språkfamiljens gemensamma period måste många konstruktioner med predikativt attribut redan ha varit etablerade syntaktiska enheter.

3.3.2. Historiskt är även motsvarande uttryck med sådana verb som inte används självständigt, såsom lit. at(iš)rodyti, likti, tapti, virsti, oskiljaktiga från de nämnda fallen av predikativt attribut. I litauiskan förekommer med dessa verb nominativformer av såväl substantiv som adjektiv och pronomen, t.ex.: jis... senas ir atrodo KrėvP 197; aš našlė likau Skr; liko vienas Kp; neliks skolingas Jnš; brolis tapo lobingas; Jonelis pavirto kiškis LTR¹¹; på liknande sätt även i andra indoeuropeiska språk, se Brugmann 1911: 644; 1925: 93 tt. B. Delbrück (1900: 12 tt.) visade redan övertygande verbets syntaktiska och semantiska instabilitet i konstruktionen med predikativt attribut, dess pendling mellan ”fullvärdiga” verb och syntaktiska kopulor. När verbet förenas med en nominalfras i en enda konstruktion tenderar det att förlora sin självständighet och närma sig en kopula. På så sätt utvecklades ur verb med roten *bheu/*bhū, som en gång betydde ”växa, frodas” (Pokorny 1959: 146 tt.), genom den mellanliggande betydelsen ”stiga, bli” kopulor för preteritum och futurum i många indoeuropeiska språk, däribland litauiskan. Verbet med roten *ues, som i fornindiskan ännu behöll den konkreta betydelsen ”dröja, övernatta, bo någonstans” (jfr fornind. vásati ”bor, övernattar”), används däremot i germanska språk redan från de äldsta minnesmärkena som en ren kopula, i växling med former av rötterna *es och *bhū. Det är mycket möjligt att även verbet med roten *es, som sannolikt redan under den indoeuropeiska gemenskapens tid användes som kopula, har följt en liknande utvecklingsväg: från en mer konkret lexikal betydelse och självständigt bruk, via konstruktioner med predikativt attribut, till en abstrakt markör för en syntaktisk relation¹². I så fall bör användningen av detta verb i betydelsen ”existera, leva” (jfr lit. aš gerai esu Jrb; kaip ėstite? Lp (LKŽ I, 1213–4)), som är märkbar i många besläktade språk, betraktas som en arkaism. Den motsatta uppfattningen, enligt vilken kopulans (dvs. den konektiva) betydelse hos *es är den ursprungliga (Савченко 1974: 332–3), stöder sig på dess dominans i gamla indoeuropeiska språkminnesmärken (t.ex. i Homeros epos) och på semantiska argument¹³, men är svår att förena med etymologin för andra verb som blivit kopulor och med den allmänna utvecklingsriktning som framträder i de indoeuropeiska språken, nämligen att betydelsen hos verb som förekommer tillsammans med ett predikativt attribut blir mer abstrakt och grammatikaliseras. Konstruktioner som ur ett nutida språks perspektiv skiljer sig åt, såsom tėvas buvo piktas (”ren” kopula), liko neramus (”oren” kopula), gyveno laimingas (predikativt attribut, jfr Valeckienė 1967: 108–9), återspeglar olika grader av denna grammatikalisering och har sannolikt samma genetiska grund.

3.3.3. Liksom predikativt attribut förbands med nominativ i indoeuropeiska språk, förbands det också med andra kasus som styrs av verbet: dativ, ackusativ, instrumentalis och lokativ. På grund av den komplicerade syntaktiska strukturen hos dessa konstruk-

⁹Jfr Zubatý (1954: 126 tt.; Meillet 1934: 359 tt.; Meillet – Vendryes 1952: 596; Trávníček 1956: 123 tt., 179 tt.; Bauer 1958: 108 tt. m.fl.

¹⁰Om tolkningen av satser med predikativt attribut ur transformationsgrammatikens perspektiv, jfr Harris 1964: 180–1; Růžička 1966: 56 tt.; Križková 1968: 106–7; Бархударов 1973: 59–60; Schwartz 1968: 757–8.

¹¹Se även Jablonskis 1957: 455 tt.; Fraenkel 1928: 12 tt.; 1926: 88 tt.; Balkevičius 1963: 106 tt.; Valeckienė 1967: 108 tt.

¹²Om den ursprungliga konkreta existensbetydelsen hos verbet *es och dess förhållande till kopulan, se Delbrück 1900: 13–14; Brugmann 1904: 627; 1925: 72 tt.; Meillet 1906–8: 23–6; Benveniste 1950: 28 tt.; 1960: 114 tt. (= Бенвенист 1974: 175 tt.; 203 tt., se också J. Stepanovs kommentarer bas 433, 435 med litteraturhänvisningar); Иванов 1965: 266 tt.

¹³ Pvz., Ch. Kahn (1973) aiškina „gyventi“, „tapti“ reikšmes kaip pirminės „būti“ reikšmės eksplikacijas, sudarytas iš „būti“ + semantinis operatorius.

30

tionerna var redan från början också benägna att förändras; processer av adverbialisering och absolutisering kan iakttas redan i de äldsta monumenten på indoeuropeiska språk. För utvecklingen av VD är de ackusativa konstruktionerna viktigast, eftersom de i såväl litauiska som andra besläktade språk korrelerar med nominativa konstruktioner. Liksom nominativ vanligtvis fungerar som predikativt attribut tillsammans med tillståndsverb, används ackusativ tillsammans med verb som betecknar en aktiv handling, ofta till och med kausativa verb; jfr:

(fadern) strödde ut säden torr: säden föll torr „ slet tyget itu på tvären: tyget brast på tvären „ blötte plagget smutsigt: plagget blev genomblött smutsigt „ (för)vandlade honom olycklig: han (för)vandlades olycklig „ bröt brädan på tvären: brädan bröts itu

Grunden för korrelationen mellan sådana ackusativa och nominativa predikativ-attributskonstruktioner i dagens litauiska är oppositionen mellan transitiva och intransitiva verb. Transitiva verb uttrycker vanligtvis en kausativ process, medan motsvarande intransitiva verb med samma rot uttrycker det tillstånd som orsakas (Степанов 1975: 191). Oppositionen mellan transitiva och intransitiva verb i litauiska, liksom i andra indoeuropeiska språk, är emellertid inte ursprunglig, utan har utvecklats på grundval av en tidigare opposition mellan aktiva och stativa (tillstånds-)verb. Stammarna hos vissa verb med transitiv och intransitiv betydelse har förblivit odifferentierade ända fram till vår tid; exempelvis används verb med roten *leik* i litauiska i båda betydelserna (jfr Senn 1935 — 6: 73) och kan bilda såväl ackusativa som nominativa predikativ-attributskonstruktioner, t.ex.: fadern lämnar (lämnade) sonen frisk och sonen förblir (förblev) frisk. På grundval av en morfologisk rekonstruktion av verbformer i baltiska och slaviska språk visade J. Stepanov (1975: 182—97) övertygande att oppositionen mellan transitiva och intransitiva verb började förverkligas genom omgruppering av paradigmen för verb med olika avljudsgrad: former med e-grad (ber-, vert--typen) användes för att uttrycka transitiv handling, medan former med i-grad (bir- virt- etc.) användes för att uttrycka intransitiv handling. Senare markerades den kausativa betydelse av handling som är karakteristisk för transitiva verb med de särskilda suffixen -inti, -enti och därefter även -dinti, -dyti, medan infix- och sta-stamformer blev morfologiska markörer för de intransitiva verbens tillståndsbetydelse¹⁴. Under denna period måste ackusativa predikativ-attributskonstruktioner av typen gör honom olycklig, väcker gästen berusad, födde barnet vanställt eller får plantan att gro späd ha korrelerat med nominativa konstruktioner han återvänder olycklig, gästen vaknar berusad, barnet föddes vanställt, plantan gror späd och så vidare. Först när de reflexiva verben hade bildats blev även den reflexiva partikeln ett uttryck för intransitivitet. Därmed blev det möjligt att korrelera konstruktionerna gör honom olycklig och han blir (= blir, förvandlas till) olycklig; visar honom vacker och han visar sig (= verkar) vacker; kallar honom vän och han kallas vän och så vidare. Eftersom oppositionen mellan transitiva och intransitiva verb vid denna tid redan hade framträtt tydligt, råder det knappast något tvivel om att de flesta nominativa predikativ-attributskonstruktioner med reflexiva verb bildades efter mönster av tidigare konstruktioner med intransitiva verb (bli, förvandlas till, verka etc.), snarare än utifrån ackusativa konstruktioner (*gör sig själv olycklig, *visar sig själv vacker, *kallar sig själv vän). Detta bekräftas också av skillnaden i verbens semantik: bli, visa sig, kallas ≠ göra sig själv, visa sig själv, kalla sig själv; de är helt enkelt intransitiva motsvarigheter till respektive icke-reflexiva former (jfr Jakulienė 1967: 188). Användningen av reflexiva verb är det senaste utvecklingsstadiet för oppositionen transitivitet–intransitivitet och korrelationen mellan ackusativa och nominativa konstruktioner, en utveckling som fortfarande pågår.

3.3.4. Korrelationen mellan nominativa och ackusativa predikativ-attributskonstruktioner är karakteristisk även för andra indoeuropeiska språk redan under de äldsta perioderna av deras utveckling. I många

¹⁴ Dėl šių kamienų intranzityvinės reikšmės susidarymo žr. Stang 1942: 131 tt.; 1966: 338 tt.; Топоров 1961: 57; Kazlauskas 1968: 316 tt.

31

fall är den förbunden med skillnader i verbens böjning. På liknande sätt som verb med olika avljudsgrad i roten och olika suffix i litauiska kan aktiv- och mediopassivformer stå i opposition till varandra i fornindiska, forngrekiska, hettitiska och andra språk; jfr fornind. dṛmhati ’gör hård, gör hårdare’ och dṛmhate ’blir hård’; várdhati ’låter växa, ökar’ och várdhate ’växer, ökar’ (Borrow 1959: 293)¹⁵. Även om denna intransitiva mediumbetydelse i de indo-iranska språken ingalunda är den huvudsakliga och framträder endast i oppositionen mellan vissa verb, är den av reliktkaraktär och anses av många forskare vara äldre än den betydelse av en handling som utförs i subjektets intresse eller riktas mot det, vilken dominerar i dessa språk (Kuryłowicz 1964: 74; Савченко 1960; 1960a: 15; Расторгуева и др. 1975: 305)¹⁶. Oppositionen mellan transitiva aktivformer och intransitiva mediopassivformer är ännu tydligare i forngrekiska och hettitiska; jfr forngrek. λείπει ’lämnar’ och λείπεται ’blir kvar’; κοιμάω ’söver’ och κοιμάομαι ’sover’; ἀπόλλυμι ’dödar’ och ἀπόλλυμαι ’går under’¹⁷; hett. sallanu(z)i ’låter växa’ och sala[n]atari ’växer’; paršiazi ’bryter’ och paršittari ’går sönder’ (Friedrich 1952: 163; 178–9)¹⁸. På grundval av dessa oppositioner korrelerar nominativa och ackusativa predikativ-attributskonstruktioner (nominativa med mediopassivformer, ackusativa med aktivformer), jfr: fornind. saṃgrahītāro vadante ’vagnförare (stridsvagnar) kallas’ (Delbrück 1888: 104) och anyó hyám nāpām avadan ’de kallade varandra onda’ (Macdonell 1955: 304; på liknande sätt med brū- ’säga, kalla’, ib. 298 och 304)¹⁹; forngrek. Κῦρος… κράτιστος ἐνομίζετο Xen. Anab. 1, 9, 3 ’Kyros… ansågs vara den främste’ (Соболевский 1948:252) och μισοῦντές με ὀνομάζουσι Κακίαν Xen. Mem. 2, 1, 26 ’de som hatar mig kallar (anser) mig Last’ (ib. 255; Schwyzer-Debrunnner 1950: 83).

Vid sidan av sådana korrelerade mediopassiv–aktivformer och konstruktioner kan man i de nämnda språken se en ålderdomlig användning av samma verbformer med transitiv och intransitiv betydelse (t.ex. fornind. váhati ’för, färdas’, forngrek. κλίνω ’böjer, böjer sig’ och så vidare²⁰). Oppositionen mellan former med transitiv (objekts-) och intransitiv (icke-objekts-) betydelse är alltså, trots att den är tämligen ålderdomlig, inte ursprunglig. Forskning under de senaste decennierna, som har klarlagt sambandet mellan de indoeuropeiska mediopassivformerna och perfektet samt hettitiskt -ḫi-personböjning²¹, har gjort det möjligt att urskilja ett ännu äldre tillstånd, då tillståndsverb (stativa verb), som lade grunden till perfekt- och mediopassivparadigmen i många språk, stod i opposition till aktiva verb²². I de baltiska språken blev denna opposition inte flexionell, utan fick derivationell karaktär²³; på denna grundval utvecklades, tydligen senare, grupper av transitiva och intransitiva verb som skiljer sig åt genom rotvokalens avljudsgrad, suffix och andra ordbildningsmedel.

Kategorin transitivitet utvecklades i samma riktning även i de germanska språken. Vid sidan av mediopassivformer som tidigt försvann och som endast i gotiskan bevarade ett eget paradigm och kunde stå i opposition till aktivformer, jfr afdaupjaidau Mark 7, 10 ’må han dö’ och (af)dauþjan ’döda, bringa om livet’, inmaidjanda Kor 15, 51

¹⁵ Beje, J. Kuryłowicziaus (1964: 85 tt.) ir šių formų priešprieša laiko derivacine.

¹⁶ Sambandet mellan handlingen och subjektet (eller ”subjektets deltagandebetydelse”) har sedan Brugmanns tid betraktats som den huvudsakliga betydelsen hos indoeuropeiskt medium (Brugmann 1916: 686 ff.; Delbrück 1897: 425 ff.; på liknande sätt även Hirt 1934 I: 203 — 5, på senare tid Lehmann 1974: 127 med litteraturhänvisningar).

¹⁷ Se närmare Schwyzer 1938 I: 686; Десницкая 1951; Гухман 1964: 32; Савченко 1974; 306.

¹⁸ Žr. dar Фридрих 1952a: 116 tt.; Kronasser 1956: 201 tt.; Савченко 1974: 307–8.

¹⁹ Žr. dar Speyer 1896: 30–1; Шерцль 1883: 27; Whitney 1889: 268.

²⁰ Se Meillet 1934: 197; Delbrück 1897: 417 ff.; Десницкая 1951: 141; Савченко 1974: 308.

²¹ Sambanden mellan indoeuropeiskt mediopassiv och perfektets semantik fastställdes redan av J. Wackernagel (1926 I: 168) och P. Chantraine (1927: 26 ff.); om dessa formers förhållande till hettitisk -ḫi-personböjning, se Stang 1932; Kuryłowicz 1932; Rosenkranz 1958; Гизани 1956: 157–8 med litteraturhänvisningar: en annan uppfattning har Пельмутер 1974.

²² Žr. Kuryłowicz 1964: 56–89, ypač 61 tt., 72; Иванов 1965: 112 — 138 su lit., kur ši priešprieša siejama su rekonstruojamomis dviem fleksyvinėm formų serijomis (dėl to plg. dar Watkins 1969: 66); Савченко 1960a: 24 tt.; 1974: 306 tt., 324 tt.; Степанов 1975: 194 ir 21 išn. nurodytą lit.

²³ Jfr Kuryłowiczs tanke om att de gamla perfektformernas inflexionella former övergår till derivationella former i de baltiska och slaviska språken (1964: 81 ff.).

32

För att ”förändra” och inmaidian ”byta ut” (Гухман 1964: 41; Макаев (ред.) 1966: 262)²⁴ skulle kunna uttryckas, utnyttjades här i stor utsträckning stammar från verbens arbetsklasser med olika ablautgrader och olika suffix. Liksom i litauiskan står de intransitiva verbformerna i gotiskan med lägre ablautgrad i motsats till transitiva former med högre grad, t.ex.: dis-skritnan ”gå sönder” och diskreitnan ”riva sönder”, ligan ”ligga” och lagjan ”lägga”, sitan ”sitta” och satjan ”sätta” (Гухман 1959: 130; 1964: 72 tt.; Макаев (ред.) 1966: 169—70), jfr lit. berti — birti (se 3.3.3.).

I de slaviska språken är betydelserna tillstånd och aktiv handling, vanligen riktad mot ett objekt, också förbundna med motsvarande avljudsgrader i verbroten (t.ex. slav. ber-: bbra-) och med avledningssuffix och infix (jfr tillståndsbetydande former med suffixet nā-, som motsvarar det germanska medial-intransitiva suffixet nō- och det genetiskt likvärdiga litauiska presensinfixet²⁵). Även om dessa medel här främst används för att skilja mellan imperfektiv och perfektiv aspekt, medan senare reflexiva former fungerar som den viktigaste markören för intransitivitet, är perfektiv betydelse ofta förknippad med transitivitet och imperfektiv aspekt med intransitivitet och tillståndsbetydelse (Степанов 1975а: 142). Därför kan de slaviska språkens avledningspar av imperfektiva och perfektiva verb utgöra grund för samma slags korrelation mellan nominativa och ackusativa predikativattributskonstruktioner som vi ser i litauiskan, jfr: fornruss. ude n būti Инп. 438 (Потебня 1958: 169) och fornvitry. кого naštu в томъ… право (Борковский 1968: 117), även om också ett motsatt aspektförhållande är möjligt, t.ex.: fornkyrkslav. staše žvьrije nepostopyši Supr. 167, 15 (Miklosich 1874: 16), fornruss. жона… стала права (Борковский 1968: 117) och диающне, кого царя поставлять Новг. I, 27 (Потебня 1958: 303)²⁶. Sedan J. Stepanov (1975: 182—195; 1975a: 140—144) har fastställt det genetiska och semantiska sambandet mellan de baltiska språkens transitiva: intransitiva och de slaviska språkens imperfektiva: perfektiva verboppositioner, står det helt klart att den äldre motsättningen mellan handling och tillstånd utvecklades i samma riktning i baltiska, slaviska och germanska språk och generaliserade liknande avledningsmedel. En del av de intransitiva verb som utgör grunden för nominativa predikativattributskonstruktioner är ättlingar till äldre tillståndsverb.

4. DRAG I UTVECKLINGEN AV NOMINATIVUS CUM PARTICIPIO

4.1. Konstruktioner med fasverb

Predikativattributets (adjunktens) funktion är ett typiskt användningsområde för particip. Det har länge uppmärksammats att participformer i forna tider särskilt gärna användes i konstruktioner med dubbla syntaktiska relationer i många indoeuropeiska språk. Detta bruk betingas av participets egen morfologiska natur och dess mellanposition mellan substantiv och verb. De indoeuropeiska nominalformer som participen utvecklades ur var bildade av verbstammar och skilde sig utan tvivel till betydelsen från andra nominalformer, som inte kunde beteckna handlingar och processer. Därför är det förståeligt att participformer användes för att beteckna handling i predikativattributskonstruktioner. Ett betydligt mer omfattande bruk av particip, jämfört med adjektiv och substantiv, har konstaterats i ackusativiska och dativiska konstruktioner (aut. 1962; 1974). I den nominativa

²⁴På grundval av dessa formers opposition var en liknande korrelation mellan nominativa och ackusativa predikativattributskonstruktioner i vissa fall möjlig i gotiskan, liksom i forngrekiska eller forneindiska, jfr: Daweid ina fraujan haitip ”David kallar honom herre” Luk 20, 44 och sei haitada Nazaraiþ ”som kallas Nasaret” Luk 1, 26 (Гухман 1958: 126, 119, 221).

²⁵ Nosinių afiksų ingresyvinę ir medialinę-intranzityvinę funkciją Ch. Stangas (1942: 58, 270; 1966: 338) laiko bendra prabaltų ir praslavų dialektų inovacija.

²⁶Jfr en liknande korrelation mellan tillstånds- och handlingsbetydelser i forneindiska agnír hōtā ny āśidad yajñān ”Agni, den vördnadsvärde, satte sig ned som präst” och hōtāram agním mānuṣo ni ṣeduh ”Människorna satte Agni ned som präst” Delbrück 1900: 197.

3. Gramatinės kategorijos ir jų raida

33

I den nominativa konstruktionen används particip också ofta i de fall då substantiv- eller adjektivformer inte förekommer.

4.1.1.

Endast participformer används i de nominativa konstruktioner med fasverb som nämndes redan i 1.4 och som betecknar slutet på en handling: sluta, upphöra, avstå, avsluta, kasta (sluta dricka, slutade åka omkring, slutade röka osv.). I det moderna språket består dessa konstruktioner endast av aktiva particip av typen pret. 1. Ibland förekommer konstruktioner med aktiva particip av typen pres. 1, t.ex.: bernas nesiliovė bereikias, besiskundžias KrėvRg 152, eller gerundier, t.ex.: arklys netliaunas eidamas Als (LKŽ VII 395); jis nepaliovė vis tą šaukdamas MLLG VI 42; liknande exempel finns redan i texter från 1500-talet, t.ex.: idan tsch ichsu neliuduvnse tarnai mal-kas kapodami ir wandeni neschodami BrB Joz 9, 23 (da nicht auffhören | Knechte die holtz hawen vnd Wasser tragen). Aktiva particip av typen pres. 1 och gerundier skiljer sig här inte till betydelsen från aktiva particip av typen pret. 1. Att en enda participform med imperfektiv betydelse generaliseras i dessa konstruktioner beror på själva semantiken hos fasverben: genom att beteckna slutet på en handling förutsätter verben liautis, nustoti, baigti osv. samtidigt en föregående handling som pågått en viss tid. Det bör noteras att fasverben i de observerade konstruktionerna med aktiva particip av typen pres. 1 eller gerundier används med negation, dvs. de betecknar inte slutet på handlingen utan understryker tvärtom att den fortsätter (vilket också framgår av affixet be- som fogats till det aktiva participet av typen pres. 1). På grund av den nämnda generaliseringen av en enda participform står emellertid nästan alltid aktiva particip av typen pret. 1 även i konstruktioner med negation, t.ex.: neliaują lyg vilkas nestaugęs LTR.

Med undantag för liautis är alla verb som betecknar slutet på den handling som uttrycks av participet icke-reflexiva. Verbet liautis har från de äldsta skrifterna fram till i dag också använts i icke-reflexiv form, vilken i den nominativa konstruktionen har samma betydelse, t.ex.: Palauk kalbėjus (Höre ein mahl auf zu reden) BŽ 138 (ST 254); Palauk (= paliauk) su rykszte plakęs mus RG 481; paliaukite verkę Donel 106; gyvuliai liovė savo gramą gromuloje VaižgR I 77. Den reflexiva formen är här uppenbarligen senare.

Nominativa konstruktioner med aktiva particip av typen pret. 1 bildas också av verben multitli, nurimti, nuščiti, palsti, sustoti, perstoti, apsistoti, stabtelėti, atleisti osv., t.ex.: Nutilo Jonienė šaukusi ŽemR IV 464; Nurimk nesiburnojęs! An (LKŽ I 977); Moteriškosios truputį nuščiuvo klegėjusios ŽemR I 306; Žydas susilaikė ėjęs į duris KrėvRg 226; laikas, rodos, sustoja ėjęs Vrn; Šuo… apsistojo(a) kau-kęs TD r III 54; Bernai… stabtelėjo bloškę pėdus VienR V 82; grėbėjai atleido skubėję ŽemR II 331; galią paiso vaikščiojusi Jrk 86. Dessa verb betecknar också slutet på participets handling, men kan användas självständigt och ensamma bilda satsens grammatiska grund. Till fasverben står också verben (pa)laukti och luktelėti nära, t.ex.: palaukite besidžiaugusios KrėvLŽ 252; luktelėk dainavęs Všt. På samma sätt är aktiva particip av typen pret. 1 beroende av fraseologiska uttryck som betecknar att en handling fullbordas, t.ex.: Susičnkp nasrus berėkus KrėvLŽ 250. Motsvarande konstruktioner med infinitiv är i sådana fall mer sällsynta eller används nästan inte alls (t.ex. med nurimti, apsistoti, stabtelėti).

Verbens lexikala och syntaktiska självständighet är ännu tydligare i konstruktioner med rörelseverb som uttrycker återkomst. Av dessa är konstruktioner med verbet pareiti vanligast i folkdiktningen och dialekterna, t.ex.: parėjau loveles darius JD II 814; pareisi veltui buvusi Plt; parėjo žlugta velėjus Pc (se förf. 1964: 56); mer sällsynta är konstruktioner med grįžti, ateiti, eiti, atsikelti, pabusti osv., t.ex.: diedas jau grįžo meškė-rijos Ign.; grįžo siuvęs S I 182; piemėnė neateina ganius Ds; jis atsikėlė klūpojęs ŠRagIT 282; tartum jis būtų pabudęs sunkiai, baigiasi sapnavęs ŠRagR III 126.

När sustoti, apsistoti och stabtelėti betecknar en handling som aktören medvetet och avsiktligt avbryter (eller tillfälligt avbryter), ligger verben susilaikyti och susivaldyti nära dem (t.ex.: Gustė susilaikė verkusi SimonNTP 128). Dessa verb används dock oftast tillsammans med ett particip i nekad form, och därför betecknar hela konstruktionen inte att handlingen avbryts, utan tvärtom ett tillstånd som upprätthålls genom viljeansträngning, t.ex.: vos susilaikiau nepagriuvęs DLKŽ 767; kalvis vos susivaldė netrintkelė-

34

jes per bedantę burną LKŽ V 543. På precis samma sätt kombineras verb som betecknar avsiktlig återhållsamhet med nekade aktiva particip av typen pret. 1: išgesti, iškentėti, nukęsti, pakęsti, ištverti, t.ex.: jei tu iškęstum tris metus nieko nešnekejęs BsMt I 115; (vargšas) tris dienas ir tris naktis ištvėręs nemiegojęs LTR; vagis... negi nukęs neėmęs Rk (LKŽ V 642)¹, jfr även verbet įtikti: aš neįtinku anam dirbęs Grg (LKŽ II 390). Om negation förekommer både med participformen och med den finita verbformen konstaterar konstruktionen att den handling som participet betecknar faktiskt äger rum, t.ex.: mergytė neiškenčia neparvirtusi gulbe LTt III 317; neiškenčia kaip vilkas nestaugęs Rz, Gs, Jrb (LKŽ V 642). Som exemplen visar används participformer med både imperfektiv och perfektiv betydelse med verb som betecknar viljeansträngning.

Precis som particip i nominativ kombineras aktiva particip av typen pret. 1 i opersonliga satser med fasverb, t.ex.: reikia kol kas luktelėti rašius VenclR III 729; sakai, nutilti plėpėjus ŠI; jau metas būtų ir juokusis nustoti (LKŽ IV 420); atsibodo giedojus ŽemR III 94; eller med opersonligt använda neutrumformer av aktiva particip av typen pret. 1, t.ex.: danguje nesilovė žaibavę LKŽ VII 395.

4.1.2. Vid en jämförelse mellan de nämnda exemplen framträder en gradvis övergång från yttranden där verbet med finit betydelse (t.ex.: pareiti, grįžti, dėti) fortfarande är helt självständigt och participet uttrycker tilläggsinformation (jfr parėjo piktas, grįžo pavargęs och liknande, se förf. 1964: 55 ff.), via fall där verbet nutilti, nurimti eller liknande behåller sin semantiska självständighet men redan är nära förbundet med participet och betecknar att dess handling avslutas, till konstruktioner med verben liauti(s), nustoti, som har blivit enbart markörer för participets finita betydelse. Sambandet mellan dessa konstruktioner illustreras också väl av exempel från folkvisor, där former som betecknar återkomst och avslutad handling förekommer i helt identiska satser, jfr: Kaip aš pareisiv karčemoj’ gėręs KlvD 144 och Kaip aš paliaudusiu karčemo(j) gerus JD I 79. Det är nästan helt säkert att alla dessa konstruktioner historiskt sett är av samma strukturella typ och att verben liauti(s), nustoti, mesti, när de stod tillsammans med particip i nominativ, en gång också hade en självständig lexikal betydelse, liksom nurimti eller pailsti har i dag nurimti ar pailsti. Dessa verb har bevarat sin självständighet väl i andra sammanhang; jfr den helt konkreta betydelsen ”kasta” hos mesti, användningen av nustoti i betydelsen ”stanna, göra halt”, betydelsen ”gå över, stillna” hos liauti LKŽ VII 396 (jfr fornpreussiska aulaut ”dö” Trautmann 1910: 307; Fraenkel 1962 I: 362 med litteraturhänvisningar) och dess självständiga funktion, t.ex.: Šalčiai žiemos tuomet liauna JD 332 (LKŽ VII 396); liovė perkūnija RD 193 (ibid.) osv. I äldre texter används liautis i betydelsen ”sluta” också utan particip eller infinitiv, t.ex.: liautis med betydelsen ”sluta”: tihnai lowesi Rubeszus BrB Joz 19, 47; Manna liowies antrą dieną Joz 5, 2; noriu užsities, ir potam liausosi Teis 15, 7. Därför har participens nominativa konstruktioner med fasverb sannolikt utvecklats ur yttranden med samma inre struktur som predikativa attribut med verben sustoti, pareiti, grįžti osv. (se 1.4). Även som grund för deras rekonstruerade inre struktur bör man betrakta bassatser (en verbal och en nominal-participial) som är förbundna genom samma relation, t.ex.: vaikas nustojo verkęs ⇐ vaikas nustojo + vaikas (buvo) verkęs.

4.1.3. Participkonstruktioner med fasverb som har förlorat sin konkreta lexikala betydelse används för närvarande vanligen i folklore, i folkspråket (dialekter) och i skönlitteratur som bygger på dess särdrag. I andra fall är de improduktiva och trängs i allmänhet undan av synonymiska uttryck med infinitiv. I skriftspråket har dessa varit dominerande redan sedan de äldsta språkmonumenten². För närvarande är konstruktioner med infinitiv det huvudsakliga uttrycksmedlet för handlingsfas och modalitet: de är stilistiskt neutrala och bildas på samma sätt både med början av en handling.

¹ Ibland är även infinitivkonstruktioner möjliga, men de är mycket mer sällsynta, t.ex.: Ale jis negali išgest valgyt (= nevalgęs) BsP IV 7.

² Jfr exempel ur J. Bretkūnas bibel: lowes prarakaut I Sam 10, 13; Netliaukesi… schaukti 7, 8; lowes pagimdti I Moz 29, 35; 30, 9; lio wes su jo kalbėti 17, 22; pamestu (pabr.) (liautumse) mane toliaus ieschkoti I Sam 27, 1 ginnies… pakarnu buti II Moz 10, 3; ginnaties, laikiti (parašt.: saugoti) mana Prisakinu II Moz 16, 28.

3*

35

(börja, ta itu med, gripa sig an, sätta i gång …), liksom med hjälp- och modalverb (vilja, kunna, måste, behöva …). Participkonstruktioner som används endast med verb som betecknar handlingens slut och viljemässiga fortsättning tenderar däremot att utvecklas till stilistiskt markerade konstruktioner med vissa infinitiver.

4.1.4. Nominativkonstruktioner med verb som betecknar handlingens avslutning har motsvarigheter i många besläktade språk. I lettiska dialekter förbinds verbet nostāt med presens aktiv particip på samma sätt som i litauiska, jfr nuostāja braucis (Endzelīns 1951: 1014). I fornkyrkoslaviska används verb som betecknar handlingens avslutning, prěstati, skončati, tillsammans med nominativformer av presens aktiv particip, t.ex. prěsta gl(agol)ę Luc 5, 4 (ἐπαύσατο λαλῶν); skonьča dobrotvorę Supr 481₂₁ (Večerka 1961: 67). Motsvarande konstruktioner användes också i andra slaviska språk — fornryska och forntjeckiska — och först senare trängdes participen helt undan av infinitiver, t.ex.: fornryska не престаи моляся Лавр. 255 (Barnet 1965: 58); сконча зижа (= окончил строить) Лавр. 52 (Потебня 1958: 158); forntjeckiska (ret.) čestuje nepřesta Jid 45 (Gebauer 1929: 595; Trávníček 1956: 167; Dvořák 1970: 155). Förekomsten i olika slaviska språk (inte bara i översatta utan också i originaltexter) och de baltiska parallellerna gör att dessa konstruktioner inte kan betraktas som lån från grekiskan, såsom Th. Forssmann (1877—8: 13) och A. Vaillant (Вайан 1952: 397) menade; efter de senaste decenniernas särskilda undersökningar av participens syntax i de forna slaviska språken³ råder det inte längre några tvivel om deras slaviska karaktär. A. Potebnia (ib. 161) och Nepokupnas (Непокупный 1964: 135) jämförde dem med litauiska participkonstruktioner efter verben liautis, nutilti och liknande. Vissa av dem kan till och med sammanfalla lexikalt, jfr fornryska не престашемь … творя Ип. 167 (507) (Потебня 1958: 158) och fullt möjliga litauiska neperstoja tveriąs. Dessa slaviska konstruktioner, liksom de motsvarande baltiska, är nära förbundna med sådana som styrs av självständigt använda verb vilka betecknar att handlingen avslutas eller fortgår, dvs. har en fasbetydelse, t.ex. fornryska остатии, пришти, возвратитися; пробьти, събьти och liknande; jfr i originaltexter остались сице творя (”du blir kvar medan du gör så”, dvs. du slutar inte göra så, Потебня 1958: 158); пробысть негдь (Борковский-Кузнецов 1965: 376).

Particip används i ännu större utsträckning efter fasverb i forngrekiska. Konstruktioner med verb som betecknar handlingens avslutning (t.ex. τελέ(ω) ”utför, gör färdigt, avslutar”, λήγω ”hejdar, avslutar”, παύω ”hejdar, stoppar, avslutar”, μεθίημι ”kastar, släpper”) och nominativformer av particip är belagda här redan från Homeros epos, t.ex.: οὐδ’ ἐπέσσε ἔφρων ”han slutade inte tänka” II XII 222; ὁπότε λήξειεν ἀείδων ”tills han slutade sjunga” II IX 191 och liknande.⁴ I forngrekiska förekommer även verb som betecknar handlingens början tillsammans med nominativformer av particip (också belagt sedan Homeros), t.ex.: ἐγὼ δ’ ἄρχον χαλεπαίνων ”jag började vredgas (= gräla)” II II 378⁵. Inte heller är dessa konstruktioner isolerade i forngrekisk syntax: verb som betecknar handlingens början förbinds med nominativformer av particip på samma sätt som verb med betydelsen ”försöka”, ”anstränga sig” (t.ex. πειράω, σπεύδω), medan verb som betecknar handlingens slut förbinds med dem på samma sätt som verb med betydelsen ”tröttna”, ”ge upp” (t.ex. κάμνω, ἀποκάμνω, ἀπαγορεύω, jfr Stahl 1907: 746—7) och till och med ”vakna” (t.ex. ἐγέρετο … εὕδων ”vaknade sovande” Od. XIII 187—9 (Овсянико-Куликовский 1898: 2); verb med betydelserna ”vistas” och ”gå” används däremot ofta för att framhäva participets handling, t.ex. ἦκω ἀγγέλλων ordagrant ”jag kommer efter att ha meddelat”, dvs. ”jag meddelar” (Kühner 1870: 622); μένετε ἐσθίοντες καὶ πίνοντες ≈ fornkyrkoslaviska пребывайте. édąste i pijõste Luk 10,7 Žogr, Mar (Večerka 1961: 67).

³ Särskilt Rūžicka 1963; Večerka 1961; Barnet 1965; Dvořák 1970, se även kritiken av A. Vaillants uppfattning. Även tidigare forskare betraktade dessa konstruktioner som slaviska, jfr Потебня 1958: 156 ff.; Jagić 1900: 60 ff.; Vondrák 1912: 609.

⁴ Daug tokių pavyzdžių iš įvairių graikų k. raidos laikotarpių duoda R. Kühneris (1870: 618—9) ir J. M. Stahlias (1907: 745—6), žr. t. p. Schwyzer-Debrunner 1975: 393.

⁵ När J. M. Stahl kommenterar exempel av denna typ (ib. 744) påpekar han att participet här inte är helt identiskt med infinitiven: participkonstruktionen beskriver handlingens början som en viss del av dess helhet.

36

I exemplen ovan är verb som betecknar handlingens slut och början inte bara markörer för en viss fas; liksom i baltiska och slaviska språk har de i många fall bevarat sina konkreta lexikala betydelser. En tydlig parallell till litauiska ser vi till exempel i bruket av verbet med roten *met-: med den helt konkreta betydelsen ”släppa, kasta (ett föremål)”, t.ex. μεθίημι τόξον, ἄγκυραν ”jag kastar en pil, ett ankare”, betecknar det i en nominativkonstruktion med particip, liksom litauiska mesti, handlingens avslutning, t.ex.: κλαύσας καὶ δυνάμενος μεθέηκεν ”efter att ha gråtit och sörjt kastade han” II XXIV 48 (Schwyzer-Debr runner 1975: 393); om participets föranställning, jfr bensyk ir verkusi liaudis DonR 33.

Verben har inte heller förlorat sina konkreta lexikala betydelser i liknande indoiranska konstruktioner. H. Reichelts (1909: 330) citerade avestiska konstruktion āat tum nišhidōiš gāwāsca srāvayō apasca vanuhis yazamno ”da hobst du an (ordagrant: satte dig), die Gathas aufzusagen und die Wasser zu verehren” (jfr även Расторгуева 1975 I: 111) motsvarar helt det fornryska exemplet Святославъ … сѣде княжа (= сел княжить) ту в Переяславци Лавр. 27 (Потебня 1958: 158).

Att konstruktioner med fasverb (särskilt verb som betecknar handlingens slut) har samma struktur och semantik i språk från olika indoeuropeiska grupper, att de har en mycket likartad ställning bland andra nominativkonstruktioner och uppvisar en motsvarande utvecklingsriktning, förbunden med verbens betydelseabstraktion, visar tydligt att de diskuterade konstruktionerna har en gemensam grund. Den grunden, som uppkom redan under den indoeuropeiska språkgruppens gemensamma period, är nominativkonstruktioner med finitiva, inkoativa eller durativa verb med konkret lexikal betydelse. Senare, uppenbarligen redan i de enskilda språkgrupperna, specialiserades några av dessa verb på att uttrycka handlingens slut eller (mer sällan) början, förlorade delvis sin lexikala betydelse och blev vissa slags fasmarkörer. På grund av den gemensamma grunden och den likartade utvecklingsriktningen gav denna parallella process i olika språkgrupper (baltiska, slaviska, forngrekiska) mycket likartade resultat. Att föra dessa tillbaka till en förindoeuropeisk period är omöjligt, eftersom spår av de konkreta (självständiga) lexikala betydelserna hos fasverben fortfarande märks i alla nämnda språk. Dessutom märks det tydligt i de gamla indoeuropeiska språken en tendens att uttrycka handlingens modala, fasiska och andra mer allmänna betydelseegenskaper (semantiska funktorer) genom verbalsuffix, snarare än genom analytiska konstruktioner med ”funktionsord” (jfr Lehmann 1974: 139 ff., 187 ff., 246).

Verbets betydelseurlakning i en nominativkonstruktion, dess övergång till en abstrakt markör för handlingens fas, är förbunden med en omstrukturering av själva konstruktionens inre struktur. I nutida litauiska är uttrycket brodern slutade (eller upphörde) att dricka synonymt med uttrycket brodern dricker inte längre, medan uttrycket brodern kom hem efter att ha druckit bygger på en inre struktur med kopulativt förbundna bassatser: brodern hade druckit + brodern kom hem. Konstruktionerna skiljer sig också åt i fråga om ordens syntaktiska relationer i den yttre strukturen: i det första fallet kräver verbet slutade eller upphörde ackusativ, vars position upptas av participets nominativ; i det andra fallet är verbet kom hem självständigt.

4.2. Konstruktioner med verb som uttrycker känslotillstånd

4.2.1. Med aktiva particip i dåtidens form förbinds oftast även verb som uttrycker känslotillstånd glädjas, beundra, vara stolt; sörja, bedrövas, beklaga, gräma sig, förfäras, förvånas, häpna, skämmas och liknande. Vanligast är konstruktioner med verbet glädjas, t.ex.: jag blev glad när jag hade blivit av med storkarna Šll; jag gläder mig åt att ha räddat huvudet Rs; gläd dig inte när du har hittat något, gråt inte när du har tappat något. Även konstruktioner med andra verb för känslotillstånd bildas: Krizas och farmor… gladde sig storligen åt att dottern hade fått bröllop DnR 67; han är stolt över att ha kunnat välta stubbar Kp; hon sörjde inte att ha förlorat honom Myk-PutAŠ III142; jag ångrar att ha lovat bort dottern Jrk 133; han grämer sig över att ha gått med på att gå Krš; jag förvånades över att ha köpt så billigt Kps; du borde skämmas för att ha öst på så där! VaičiūnDK I 173 (se även 1.1.1 och aut. 1964:58).

37

Vid sidan av formerna för aktiva particip i dåtid används, betydligt mer sällan, även nominativformer av aktiva particip i nutid och framtid, t.ex.: a) nutid: gläd dig åt att själv ha en bit ŽemR II 168; (bönderna) var stolta över att ha en sådan tro VaižgRR I 50; Deveika klagar över att vara krasslig CvMS 206; b) framtid: räven… gladde sig åt att få en läcker frukost LTR; han gladde sig åt att ha bundit allas tungor och lugnat herren ŽemR III 383; han gladde sig rentav åt att kunna sträcka på benen ŠRagrR III 63; ibland även passiva particip, t.ex.: Har ni verkligen ändrat er så mycket medan ni blev bannade? Alk; den där dåren gläder sig åt att bli slagen Kps. Till skillnad från konstruktionerna med fasverb har participen här behållit sina respektive tidsbetydelser. De aktiva participen i nutid trängs dock intensivt undan ur dessa konstruktioner av nyare gerundformer; vid sidan av gläd dig åt att få har den betydligt mer produktiva konstruktionen gläd dig åt att få det gjort vunnit insteg, jfr även: gläd dig inte åt att vara först med att slå LTR; herden harmades över att inte kunna fösa ut gässen och fåren Šr (LKŽ I 201) och liknande. Såväl particip som gerund som motsvarar dem kan också vara beroende av ordkombinationer med betydelsen av verb för känslotillstånd, t.ex. vara lycklig = glädjas, jfr vi var lyckliga när vi hade matat fågeln CvR II 9; jag är lycklig när jag ser er Gruš ABP 104⁶.

Gerund är som bekant ett särskilt medel för att uttrycka en sekundär handling. Dess inträngande i dessa konstruktioner (liksom i de motsvarande uttryck med fasverb som nämndes i 4.1) visar tydligt att de konstruktioner som diskuteras har samband med användningen av participens nominativformer för att uttrycka en sekundär handling. Till exempel ingår satserna (du) kommer inte att ångra dig och (du) steg upp tidigt i den inre strukturen hos uttryck som du kommer inte att ångra dig för att ha stigit upp tidigt || genom att stiga upp tidigt, och deras förhållande kan tolkas på två sätt. I det första fallet intar den andra satsen positionen som propositionellt objekt, och konstruktionen är synonym med du kommer inte att ångra dig att du steg upp tidigt. I det andra fallet binds satserna endast samman genom ett underordningsförhållande, och konstruktionen är synonym med när (om, eftersom) du stiger upp tidigt, kommer du inte att ångra dig (tids-, villkors- eller orsaksbetydelsen är i detta fall inte syntaktisk utan beror på kontexten, se aut. 1964: 66 ff.). Även de motsvarande konstruktionerna med passiva particip är homonyma, t.ex.: kråkan svimmar när den blir prisad LTRn 285. Ofta räcker det att flytta participen med sina bestämningar efter verbet för att omvandla en konstruktion som uttrycker en sekundär handling till ett propositionellt objekt, jfr: gift dig ung och ångra dig inte – när sonen har vuxit upp är han som en bror; och du kommer inte att ångra dig att du steg upp tidigt och gifte dig tidigt (LK III 24). Men även i konstruktioner med postställda particip märks betydelsen av sekundär handling ofta. Den framträder särskilt tydligt när konstruktionen består av icke-reflexiva verb (sörja, beklaga, häpna, jämra sig och liknande).⁸

4.2.2. Även om reflexiva former av verb för känslotillstånd för närvarande oftast förekommer i nominativa participkonstruktioner, är de inte särskilt gamla. I dialekter, folkdiktning och äldre skrifter finner vi icke-reflexiva motsvarigheter till nästan alla dessa former, använda med samma betydelse av känslotillstånd, jfr nuėjo toliau džiaugdamas Mrc (MLLG VI 66), tu nejauk iš vargšo žmogaus Lp (LKŽ III 421), didžiuoja, nedeina Jnšk (LKŽ II 494); tvardome… nosį idant ne gerėtų (= gerėtusi) kvėpimosse DP 568⁴⁵; neketu būti (…) bijoti⁶⁷ LKŽ I 567; aš gėstu J (LKŽ III 280); ko tu gąsti? J (LKŽ III 152); nesielok PK 59³; sådana former förekommer också i nominativa konstruktioner, t.ex.: negailėk pametęs Nj (LKŽ III 152). Den reflexiva partikeln har här ingen kasusbetydelse och kan naturligtvis inte genetiskt vara förbunden med

⁶ Nära besläktade med de här nämnda är också particip och gerund som anger innehållet i predikat med modal betydelse (oftast värderande), t.ex.: han bär skulden för att inte i tid ha brytt sig om att skaffa goda arbetare som medhjälpare JabIRR II 191; jag gjorde fel när jag svarade dig Lt III 158 (även möjligt: när jag svarade), se även aut. LKG II 381.

⁷ I äldre skrifter används ibland även infinitiv efter mönster av konstruktioner med fas- och modalverb, t.ex.: Esch galios gwenti po akim Dukterų Heth BrB I Moz 27, 46 (Mich verdenusst zu leben).

⁸ Därför ersätts konstruktioner med dessa verb ofta i medvetet språkbruk, t.ex.: Balsių Petras med Pranaitis blev förvånade när de såg spannmål här och där på marknaden Myk-PutR VI 11; Grannarna jämrar sig, sedan de råkat ut för olycka LKŽ VII 188.

⁹ Plačiau apie tai žr. Jakulienė 1968: 29–31, kur duota daug atitinkamų formų iš senųjų raštų.

38

dalyvinės konstrukcijos struktūra. Reikia sutikti su A. Jakuliene (1968: 14), kad ji yra tiesiog veiksmažodžio intranzityvumo papildomas rodiklis, pradėtas dėti prie emocinės būsenos veiksmažodžių jau sangrąžiniams veiksmažodžiams susiformavus ir virtus atskira morfologine formų grupe. Panašiai sangrąžos dalelytė buvo pridėta ir prie daugelio kitų intranzityvinių veiksmažodžių, pvz.: gultis, klauptis, stotis, liktis ir pan. Tokį pat procesą galima įžiūrėti ir latvių kalboje, kur greta sangrąžinių bitės, priecāties, brīnīties, smieties ir pan. formų sen. raštuose ir tarmėse dar pasitaiko ir nesangrąžinių, pvz.: Glücko siewa, bidama un drēbēdama Mork 5, 33, Mancelio sawu tēwu bistam Post III 114 (ME I 305); smejat, ļaudis, dziesminai (ib. III 906); plg. taip pat sangrąžos dalelytės pridėjimą prie kitų intranzityvinių veiksmažodžių: tupties, kustēties, sēsties, gulties, stāties etc. (Endzelins 1951: 987–8).

4.2.3. En mycket likartad bild finner vi i de slaviska språken, där de reflexiva formerna av verb för känslotillstånd i de äldsta monumenten ännu har en halvsyntetisk karaktär (Борковский-Кузнецов 1965: 288–9). Vid sidan av dem används ibland också motsvarande icke-reflexiva former, jfr fornkyrkoslav. plakati och plakati se; žaliti och sožaliti si; regati och regati se (Havránek 1928: 120 ff.), vilka knappast skiljer sig åt i betydelse (liksom ostati || ostati se ≈ lit. likti || liktis), och endast vissa sådana verb (t.ex. fornkyrkoslav. ubojati se, smējati se) saknar redan icke-reflexiva motsvarigheter. I nominativa konstruktioner dominerar de reflexiva formerna, t.ex. fornryska сожилъся Ип. 190, не убоявся князя два имуще Лавр. 160 (Потебня 1958: 157), även om icke-reflexiva former också förekommer, t.ex.: довѣть мѫжомъ напълнивъ уши (ibid.). Det reflexiva formantet, som ännu har kvar ställningen som ett separat funktionsord i satsen, motsvarar här till sin funktion helt och hållet den baltiska reflexivpartikeln.

Att nominativa konstruktioner i baltiska och slaviska språk, beroende av verb för känslotillstånd, till sin natur inte är förbundna med användningen av reflexiva former bekräftas av motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk. I forngrekiska förekommer particip i nominativ tillsammans med medialformer av verb med precis samma betydelse, jfr ἥσατο … πίνων „gladdes åt att dricka“ Od. IX 353; γέγηθας ζῶν Soph. Ph. 1021 ”du gläds åt att leva” o.d. (Kühner 1870: 616, 619–20; Schwyzer-Debrunner 1975: 392–3). J. Stahalis (1907: 737) betonar i sin kommentar till sådana exempel participens ursprungliga predikativa betydelse (ursprünglich prädikative Bedeutung); Meillet-Vendryes (1952: 613) ger en liknande förklaring av dessa konstruktioner och framhåller deras mellanliggande, övergångsmässiga karaktär. Liksom i motsvarande konstruktioner i baltiska och slaviska språk är orsaken till känslotillståndet här samtidigt också dess innehåll. Precis som i litauiska förbinds forngrekiska particip (också där ända från Homeros) med verb med betydelsen ”vara nöjd, mättas”, t.ex.: ἔσθει τέρπεσθαι ἐς ἀλλήλους ὁρῶντες ordagrant ”när de hade fått sin lystnad (ätit sig mätta) på att se varandra (seende)” Il. XXIV 633¹⁰ (Schwyzer-Debrunner ibid. 393). I fornindiska betecknar nominativa particip tillsammans med verb vars rötter har betydelser som lajj- ”skämmas”, nand- ”glädjas” o.d. grunden för motsvarande affekter, precis som i litauiska eller fornkyrkoslaviska, jfr: na lajajasa evam bruvāṇaḥ ”skäms du inte för att tala så?” Pañc. II, 15, 17; nananduh siddhahāryāḥ ”gladdes åt att ha genomfört sitt uppsåt” Kathās. 20, 99 (Speyer 1886: 373; 1896: 63). Även i latin, där användningen av particip är betydligt mer begränsad, förekommer ibland ett particip i nominativ tillsammans med verbet gaudeo ”jag gläds”, t.ex.: gaudent perfusi sanguine fratrum Verg. Georg. 2, 510 ”de gläds åt att ha dränkt sig i sina bröders blod” (Schmalz-Hofmann 1927: 589).

Allt detta tyder på att nominativa konstruktioner med verb för känslotillstånd bygger på dessa verbs stativa betydelse och på den halvpredikativa användningen av verbala adjektiv (som senare blev particip sensu stricto), vars rötter går tillbaka till tiden för de indoeuropeiska språkens gemenskap. De reflexiva formernas utbredning i baltiska och slaviska språk är här utan tvivel ett parallellt fenomen av senare ursprung. Exemplen med verb för känslotillstånd är viktiga för diskussionen om VD:s uppkomst, eftersom

¹⁰ Jfr J. Ralios m.fl. översättning: ”När de båda hade sett sig mätta på varandra” (Homeras 1962: 522).

39

att de tydligt visar en förbindande länk mellan nominativa appositionskonstruktioner och mer centraliserade konstruktioner av VD-typ, där participet representerar ett propositionellt objekt som är beroende av verbet.

4.3. Konstruktioner med perceptions- och informationsverb

4.3.1. I konstruktioner med verb för perception, tänkande och information anger ett particip eller en participfras verbets innehåll. Sådana VD-konstruktioner bildas, som redan nämnts, oftast med reflexiva verb. Konstruktioner med icke-reflexiva former betraktas av vissa forskare som nyare (Tangl 1928: 50; Марьян 1962: 36). Det finns emellertid skäl att anta att particip även med verb med dessa betydelser förbands redan i grå forntid, före de reflexiva formernas uppkomst. I de samogitiska och västaukštaitiska dialekterna kan icke-reflexiva perceptions-, tanke- och särskilt informationsverb ibland bilda VD på samma sätt som reflexiva verb: vid sidan av brolis sakos atėjęs ’brodern säger sig ha kommit’ förekommer också ir brolis sako atėjęs¹¹ ’och brodern säger att han har kommit’. I texter från 1500- och 1600-talen finner vi omkring 40 exempel på VD med icke-reflexiva verbformer (cirka 9%). I nordöstra Litauen bildas VD numera nästan enbart med icke-reflexiva verb¹². Här är nominativa participkonstruktioner oupplösligt förbundna med den indirekta modusform som ofta följer på samma verb och som i sin tur bygger på en ålderdomlig predikativ användning av particip (förf. 1970: 6–12; 1977: 18 ff.). Det är svårt att tro att alla östaukštaitiska VD-konstruktioner med icke-reflexiva former skulle vara nybildningar, särskilt eftersom reflexiva verb i andra sammanhang är mycket utbredda i dessa dialekter och till och med tränger undan motsvarande icke-reflexiva former (jfr kyla – keliasi, virsta – verčiasi, kinta – keičiasi o.d.). Om VD med icke-reflexiva perceptions- och informationsverb dessutom betraktas som nybildningar, måste de strikt åtskiljas från VD med verb för känslotillstånd, trots att deras syntaktiska strukturer uppenbart liknar varandra.

VD med icke-reflexiva former (vid sidan av reflexiva) används också i lettiska, jfr zināju tēvu klausījušies (Bielenstein 1863: 377); cerējāt… paēduši ME I 375; duomādams viens pats esus (Endzelīns 1951: 1009). Motsvarande exempel finns också i äldre slaviska språkmonument (jfr Потебня 1958: 156 ff.; Vondrák 1928: 406; Gebauer 1929: 597).

4.3.2. Särskilt anmärkningsvärda är parallellerna med verb av roten *men. I slaviska språk kan icke-reflexiva former av verbet mněti bilda samma slags nominativa konstruktioner som de reflexiva former som dominerar i detta fall, t.ex. fornkyrkoslav. mъně-ache dъchъ viděšte Mar Luk 24, 37 (Růžička 1963: 193; den grekiska texten har infinitiv: ἐδόκουν... θεωρεῖν); forntjeck. mnieše oklamajíc čbána Hrad. 130a (Gebauer 1929: 597), jfr konstruktioner med reflexiva former: fornkyrkoslav. mnito sę imy Mat 25, 29; forntjeck. mniš sě kúpe DalC 50 (Gebauer ibid.) o.d. Utifrån huvudledet – verbet – sammanfaller sådana konstruktioner till och med etymologiskt med de litauiska, men i de senare dominerar de icke-reflexiva formerna av manyti, som används med particip i olika tempus, t.ex.: jis manė daugiau žinąs VeinR V 250; gali manyti pakliuvęs tarp garsių daktarų CvR IX 93; numanau nieko gero negadusius girdėjęt Klp (MLLG I 75) o.d. (jfr manosi sapnuojanti LKŽ VII 832; manosi gerbiamas Tl, se även exempel ur äldre texter i 2.2.1.1.).

En helt identisk konstruktionstyp med verbet man- med samma rot och betydelse är belagd i fornindiska (från och med Rigveda), t.ex.: sómam manyate

¹¹ I Lietuvių kalbos dialektologinio atlaso kartotekas register finns sådana belagda fall av bruket av parallella icke-reflexiva former från trakten kring Plungė, Palanga, Vainutas, Tilžė, Rietavas, Užventis, Stulgiai, Tryškiai, Kuršėnai, Šilalė, Šilutė m.fl.

¹² Uppgifter om den dialektala utbredningen av VD med reflexiva och icke-reflexiva verbformer (med kartskiss) finns i förf. 1977: 17.

40

papiván ”som druckit min soma” RV X 85, 3¹³. L. Renou (1936: 37) påpekar i sin kommentar till sådana exempel att participet i de äldsta versifierade texterna ännu är ganska självständigt i förhållande till verbet, och att de först senare förenas till en enda konstruktion. Med andra ord har participet här ännu delvis bevarat sin gamla funktion som nominalpredikat.

Verben med rötterna man-drš- ”se”, chad- ”synas” och vid- ”veta” används på liknande sätt (Renou 1936: 10, 37). Samma bruk är belagt även i avestiska (Reichelt 1909: 330—1), där motsvarande konstruktioner också bildas med mediala former av man-, t.ex. maēda manyete jaɣnvā ”tror sig inte ha blivit slagen” Yt. 10, 71. Detta visar att dessa konstruktioner har indoiranskt ursprung.

I klassisk grekiska förbinds particip i nominativ med sådana perceptions- och tankeverb som φαίνομαι ”jag förefaller”, *εἴδω ”jag vet”, αἰσθάνομαι ”jag känner”, γιγνώσκω ”jag känner igen, får veta” osv., jfr ἔσθι... ἀργιγμένος Arist. Plut. 962 ”vet... fienden”; οὐκ αἰσθάνεσθε ἐξαπατώμενοι Xen. Hist. 7, 1, 12 ”märker ni inte att ni blir bedragna?” (Соболевский 1948: 347; Chantraine 1953: 326; Schwyzer-Debrunner 1975: 396). Motsvarande konstruktioner med particip (vid sidan av de vanliga med infinitiv) förekommer även i latin, t.ex.: sensit medios delapsus in hostes Verg. A. 2, 377. Meillet-Vendryes (1952: 616) jämför dem med de grekiska konstruktionerna, men andra forskare betraktar dem som grecismer (Kühner-Stegmann 1912: 702—3), även om de uppkommit efter mönster av ursprungliga uttryck med verb för känslotillstånd (Schmalz-Hofmann 1928: 588—9).

4.3.3. De här nämnda parallellerna i besläktade språk ger anledning att anta att nominativa participkonstruktioner med perceptions- och tankeverb är lika ålderdomliga som konstruktioner med verb för känslotillstånd. De visar att till och med samma perceptionsverb en gång kunde förekomma både med nominativ av verbala nomen (senare particip) och med ackusativ, beroende på om deras subjekt var detsamma som det finita verbets subjekt eller ett annat. Exempelvis bildar det redan nämnda verbet manyti en GD när det har ett annat subjekt än participet, och en VD när subjektet är identiskt, jfr: Kastis manė ją miegant ŠRaGr III 124 (i äldre texter – med particip: numanė jauna Karaliu... gimusį BrP I 152, se förf. 1974: 217) och jis tikrai manė niekam nesakysias KrėvAP 148; det kunde också heta Kastis manė miegąs. På samma sätt står de GD- och VD-konstruktioner som bildas av verb med motsvarande rot i relation till varandra i fornkyrkoslaviska. Där har vi, vid sidan av GD mъněvъša že i vъ družině sъstь Luk 2, 44 (Večerka 1961: 57), det redan nämnda mъněacho dъchъ viděšte Mar Luk 24, 37. L. Renou (1936: 10) påpekar att en likadan konstruktion med ett verb av roten man- differentieras på detta sätt i vedisk prosa, jfr: tiṣṭhantam manyeta ”han tänker sig (fienden) stående framför sig” och sa riricāno manyata TS VI 6, 5, 1 ”han ansåg sig tömd (utmattad)”¹⁴. I klassisk grekiska kunde verben *εἴδω ”jag vet”, αἰσθάνομαι ”jag känner”, λέγω ”jag säger” osv. likaså stå i förbindelse både med ackusativ och med nominativ (beroende på om subjektet var identiskt, se Соболевский 1948: 346—7; Schwyzer-Debrunner 1975: 394 och 396).

I litauiska har VD vid sidan av GD använts med verben regėti, jausti, žinoti, suprasti, dūmoti, tarti, atmin­ti, tikėti, sakyti osv. redan i texter från 1500- och 1600-talen, jfr:

Ir regėjo ghi wissos Smonis waikscheczioenti BrB Apd 3,9 — Schis muitinikas regedams... prapulsens... prades... melstisi BrP II 363;

Ty den som vet honom vara klok eller dåre BrB Pam 2, 19 — jag visste att jag skulle bli kvar och vara hos er alla (med er) BrB Filip 1, 25;

¹³ Plačiau apie tai žr. Delbrück 1888: 104; Whitney 1889—1964: 268; Щерцль 1883: 27—8; Speyer 1896: 63; Macdonell 1955: 298; уεά Oertel 1926: 25 ir Renou 1936: 10—11, 37 su tolesne lit. Konstrukcijos su šiuo veiksmažodžiu уεά perduktyvios Brahmanuose, kur, pasak L. Renou (ib. 10), jos vartojamos kaip tam tikros pastovios formulės. ¹⁴ Daugiau tokių pavyzdžių žr. Oertel 1926: 25.

41

Kom ihåg mitt livs väg, heliga BrB Job 7, 7 – medan jag ännu är kung

DP 586₃₈.

Har jag inte sagt dig att denne inte profeterar något gott för mig BrB I Kar 22, 18; Eller sade du mig... att tala med Gud AK 62₁₅.

Beroende på om subjektet är identiskt skiljer sig GD och VD; med samma icke-reflexiva verb kan de ibland förekomma till och med i en och samma mening, t.ex.: Nes ghis regeia Karaliumi neebbusens, ir Salną nog sawens atpūlanczę BrB I Mak 15, 12.

Korrelationen mellan nominativa och ackusativa konstruktioner som är beroende av samma verb hänger samman med verbens semantik. De flesta perceptionsverb kunde, liksom affektverben, av naturen beteckna såväl subjektets psykiska tillstånd som en aktiv mental process riktad mot ett visst perceptionsobjekt. Exempelvis kan galvoti än i dag betyda både ”vara försjunken i tankar” och ”tänka (på) något” (jfr LKŽ III 87); på liknande sätt användes matyt i betydelsen ’förefalla’, och även manyti användes med betydelsen ’vara i ett visst tillstånd’, jfr daug manančių, mažai išmanančių Eržy (LKŽ VII 831), motsvarande betydelser hos fornindiska man- (Cappeler 1955: 318–9) och det rekonstruerade *men- ”tänka, vara psykiskt upprörd” (Pokorny 1959: 726–7); om den gamla intransitiva betydelsen av slaviska mъniti: mъně, se även Kurylowicz 1964: 79. Den psykiska tillståndsbetydelsen framgår också av etymologin och bruket hos många andra perceptionsverb. Nominativa konstruktioner med perceptionsverb i denna betydelse var till sin yttre struktur mycket lika predikativa attribut med andra tillståndsverb. Även vissa informationsverb har denna dubbeltydighet (jfr synonymiteten mellan kalbėti ir sakyti i LKŽ V 113–4).

4.3.4. Att VD som är beroende av icke-reflexiva perceptions- och informationsverb inte är enhetliga bekräftas av deras samband med predikativ participanvändning. I dialekter och äldre texter är VD ofta svåra att skilja från predikativa particip som används i indirekt anföring, särskilt när en paus görs mellan verbets finita form och participet. Utsagor av typen ”Brodern säger / ha gått (ha varit)” är särskilt vanliga i nordöstra Litauen (se förf. 1977:17 ff.). Det är värt att notera att även i texter från 1500- och 1600-talen följs den icke-reflexiva formen av verbet sakyti oftast av ett skiljetecken som markerar paus före participet, t.ex.: moterischkes... ateia sakidamas | Angelu weida regeius VEE 675, Luk 24, 22–23 (vnd sagen | sie haben ein gesichte der Engel gesehen)¹⁶; kaip gali sakiti (överstruket -es) manne milins BrB Teis 16, 14 (Wie kanstu sagen | du hast mich lieb), ibland avgränsas konstruktioner med andra verb på liknande sätt, t.ex.: ieng tikrai žinotu | essą draugisten schwentuiu priimti MT 108ᵃ²; prasidesti jau dumoti | Diewop noris prisiwersti BrGD LXVI, 10, se även 2.2.1.2. I texter från 1500- och 1600-talen används skiljetecken efter reflexiva perceptionsverb i omkring 40 konstruktioner (cirka 10%), jfr: Ir patsai sakęs | neturins kur galwa sawa pakischti BrP I 123; ischalkusiam sapnije regisi, walgans... itroschkusiam sapnije regissi, gerens BrB Iz 29, 8 (träumet | das er esse… das er trincke); kaip kada wienas... apsisadetu | noris usch ius wissus walgiti MT (PM) 32–32ᵃ osv. Även om skiljetecknen här kan ha föreslagits av de original som översättarna använde, visar deras relativt frekventa bruk att de äldre textförfattarna sannolikt uppfattade vissa particip efter perceptions- eller informationsverb som betydelsemässigt självständiga. I sådana exempel ur äldre texter, liksom i motsvarande uttryck i nutida dialekter (brodern säger (sig) | ha varit eller jag tror | ha hört allt), kan participen betraktas som självständiga predikat som uttrycker indirekt tal eller perceptionsinnehåll och som har utvecklats ur gamla nominala satser¹⁷. Troligen användes, vid sidan av sådana asyndetiska verbala uttryck som brodern säger (tror) | jag är sjuk || han är sjuk, vars arkaiska karaktär är obestridlig, redan från äldsta tid också motsvarande nominala uttryck, t.ex.: brodern säger (tror): sjuk, vilka

¹⁵ Jfr DK, redan med reflexiv form: sakės mán... kalbas? 65–66. Fler exempel, se 2.2.1.1 och förf. 1974: 211–24.

¹⁶ I MP 164ᵃ⁴ återges samma text utan skiljetecken: sākidāmos Angelu weydą regeiusios.

¹⁷ Plačiau apie VD ryšius su predikatine dalyvių vartosena ir aut. 1970: 10; 1977:19 tt..

42

och lade grunden för de nominativkonstruktioner som behandlas här. I takt med att satsens centralisering och de hypotaktiska relationerna mellan dess delar stärktes, knöts verbet och participet, efter mönster av andra nominativkonstruktioner med predikativt attribut, samman till en nära intonatorisk och betydelsemässig enhet. På så sätt utvecklades VD med perceptions- och informationsverb till varianter av konstruktioner med predikativt attribut.

En genomgång av de enskilda typerna av nominativkonstruktioner visar deras genetiska samband med gemensamma indoeuropeiska syntaktiska mönster. Konstruktioner med fasverb och verb för känslotillstånd motsvarar historiskt sett predikativa attribut, som sedan urminnes tider använts med andra tillståndsverb (stativa verb). Verbalnominativets, senare participets, nominativ hade i dessa konstruktioner funktionen av ett andra, underordnat predikat. Grunden för konstruktionerna med perceptions- och informationsverb utgörs av particip som uttrycker innehållet i en känsla, tanke eller ett yttrande och som en gång fungerade som relativt självständiga nominalpredikat. Dessa verb förenades senare med participen till nära VD-konstruktioner; både i litauiskan och i andra besläktade språk (t.ex. forna indiska och forngrekiska) kan man här ännu skönja spår av participets mer självständiga användning.

4.4. Konstruktioner med passiva former

4.4.1. Den grundläggande modell efter vilken VD utformades var nominativkonstruktioner med predikativt attribut och stativa verb. Som redan nämnts bildade dessa sedan gammalt en motsättning till ackusativkonstruktioner med aktiva verb. Motsättningen mellan ackusativ och nominativ är som bekant förbunden med passiv transformation: enligt J. Kurylowicz (1964: 74, 179 ff.) betraktas ackusativ som en grammatisk kasus just därför att den i en passivkonstruktion står i opposition till nominativ (hostem occidit: hostis occiditur). Innan transitivitetskategorin och passivum hade utvecklats i litauiskan var motsättningen mellan nominativt och ackusativt predikativt attribut (resp. VD och GD) framför allt förbunden med verbets olika derivationella betydelse och kasusets egen semantik, dvs. den var inte strikt syntaktiskt motiverad¹⁸. När passivum började utvecklas uppstod, vid sidan av ackusativkonstruktionen med aktiva verb (rodo jį piktą) och nominativkonstruktionen med stativa verb (jis atrodo piktas), en nominativkonstruktion med perifrastiska passivformer (jis rodomas piktas), vilken stod i syntaktisk opposition till ackusativkonstruktionen, t.ex.:

(fadern) sprider säden torr: säden sprids torr „ ” river tyget snett: tyget rivs snett „ ” gjorde honom olycklig: han gjordes olycklig „ ” bryter brädan på tvären: brädan bryts på tvären

(jfr korrelationen mellan satser med derivationella former av virti, plyšti, virsti, lūžti i 3.3.3.).

Konstruktioner med passivformer förekommer i stort antal i texter från 1500- och 1600-talen, t.ex.: nieks ne buvo atrastas vertas BrB Apr 5, 4; apsiwilkime | idant nugį nebutumbime rasti MT 139ᵃ; patinėlįs... tur būti Ponui schwenstas wadinats VEE 47ᵇ; sekma diena teipaieg bus schwensta wadinama BrB III Moz 23, 8 (sol auch heilig heissen); kuri skelbiama ira newaisinga BrP I 332 (= II 262). Liksom verbalnominativen används i dessa konstruktioner particip i nominativ, jfr: mes... patis dabar griekinikais essą randami esme BrB Gal 2, 17 (selbs Sünder erfunden worden); bernelis... atrastas yra... beseidis DP 66₂₀ (nádležion iest... siedząc W₂ 66)¹⁹.

I texter från 1500- och 1600-talen förekommer VD också med passivformer av verben tikėti, pramanyti, rokuoti, sakyti och skelbti, t.ex.:

¹⁸ Plg. A. Meillet (1934: 359 tt.), L. Renou (1952: 355—6; 1965: 231—2), B. Havráneko (1968: 409 tt.) mintis apie sintaksinio valdymo silpnumą ir semantinį linksnių pobūdį senojoje ide. sakinio struktūroje.

¹⁹ Liknande exempel finns i BrB V Moz 22, 22, MT 83₁₄, ChB Apd 5, 39.

43

sudžia tikims essi ateisens BrGD XXXVI (52); Christus... turtetu pramani- tas buti turis du kumu? MT (PM) 31^a15; atstajimas rakojimas esti Kancze esanti BrB Išm 3, 2 (abschied wird fur ein pein gerechnet); numirelei ira sakomi miega ir atilsisi MT 262¹¹; nesa skelbams essi givenans o numirens essi²⁰ BrB Apr 3, 1 (Denn du hast den namen / das du lebest).

Alla dessa verbs aktiva former förekommer i GD-konstruktioner, jfr. skulle inte ha trott … fienden skulle komma in BrB JerR 4, 12 osv. (se förf. 1974: 216 ff.). I dagens språk bildar VD med verb som se, skåda, höra, visa, kungöra, meddela osv. i passiva former också en motsats till GD med syntaktiskt aktiva former, jfr.: han ser honom gå: han ses gående; han visar honom återkommen: han visas ha återkommit; han kungjorde att han skulle anlända: det kungörs att han kommer att anlända; vid sidan av particip i nominativ förekommer här ibland också gerundier: han ses gå.

4.4.2.Precis på samma sätt som i litauiskan bildas också i lettiskan VD med passiva former i äldre texter, jfr.: han sågs stående (Endzelīns 1951: 1009), vid sidan av motsvarande konstruktioner med oböjliga particip, t.ex.: han har inte setts åka (Valmiera, Endzelīns ib. 1013), ett barn hördes gråta (ib. 1002). Att vi här har varianter av motsvarande konstruktioner med nominalt predikativt attribut framgår tydligt även av korrelationen i följande exempel från latgalliska, t.ex.: han gjorde sina grannar lyckliga: grannarna gjordes lyckliga; jag såg den förste: jag blev sedd som den förste osv. (Bukšs-Placinskis 1973: 303).

Vi ser samma motsats mellan ackusativa och nominativa konstruktioner i slaviska språks äldre monument, jfr. fornkyrkoslaviska såg de den odödlige förflyttas Ps Sin 36, 35 (Večerka 1961: 58) och synlig var han ständigt vistande Supr 544, 25—6 (ib. 65). De framväxande formerna av perifrastisk passiv i fornkyrkoslaviskan motsvarar också helt de baltiska till sin struktur, även om de starkt påverkats av grekiskan (Havránek 1928: 115 ff., Večerka 1961: 73 med lit.). I grekiskan är de passiva former som bildar en motsvarande korrelation med de aktiva formerna i ackusativkonstruktioner nära besläktade med de mediala former som nämndes i 3.3.4 (Соболевский 1948: 252, 291—2, 345 ff., Schwyzer-Debrunn­er 1975: 396); detsamma gäller sanskrit, där ackusativ- och nominativkonstruktioner redan från vedisk tid korreleras på grundval av verbens aktiva respektive mediopassiva former (se 3.3.4.). En tydlig motsats mellan ackusativkonstruktioner med aktiva former och nominativkonstruktioner med passiva former finns i latinet, jfr.: jag skall hålla er oskadda Pl. Rud. 1049 och allt … skall hållas oskadat ib. 1359 (Kühner-Stegmann 1912: 293); också med particip: jag skall säga att orderna är utförda Asin. 913 och han sägs nu vara på väg att komma Peregr. Truc. 84 (Schmalz-Hofmann 1928: 383—4), jfr. också huset hade angripits … meddelades Cic. Mil. 66 (ib. 608)²¹. Dessa konstruktioners spridning i latinet hänger samman med den intensiva användningen av själva passivformerna. I litauiskan stannade däremot utvecklingen av den perifrastiska passiven liksom halvvägs: i vissa dialekter började passiven försvinna innan den hunnit etablera sig ordentligt. Därför blev VD med former av perifrastisk passiv inte särskilt utbrett, och dess motsats till GD, även om den är syntaktisk till sin natur, förblev sekundär.

Bildandet av reflexiva verb hade en betydligt större roll för den fortsatta utvecklingen av VD i de baltiska och slaviska språken. Denna process ägde rum självständigt i båda språkgrupperna, men hade analoga förutsättningar och en gemensam riktning.

4.5. Bildandet av reflexiva verb

De litauiska reflexiva verbens genes är en svår och komplicerad fråga, som har undersökts och diskuterats många gånger. Sedan W. Porzezińskis studie (Поржезинский 1903), som genast väckte en livlig polemik, har det i denna fråga bildats—

²⁰Antecknat i marginalen i stället för det understrukna i texten: för han har namnet, eftersom du är levande, och du kommer att vara död.

I det äldre språkbruket används participens och adjektivens nominativformer på samma sätt i sådana fall, medan den kontrasterade acc. duplex funktionellt motsvarar den yngre acc. c. inf.-konstruktionen (Hofmann 1924: 79; Schmalz-Hofmann 1928: 383—4).²¹

44

Det finns en omfattande litteratur om detta, vars översikt ensam skulle uppta många sidor. Sin uppfattning om de reflexiva formernas ursprung har framlagt J. Endzelýnas (1901, 1903, 1951 m.fl.), J. Zubatý (1904), E. Hermann (1926), Chr. S. Stang (1966), J. Otrębski (1956), V. Mažiulis (1959), J. Kazlauskas (1968) och andra baltister; under de senaste decennierna har reflexiva verb särskilt undersökts i monografier av P. Bernadišienė (1961) och A. Jakulienė (1968). Frågan kan emellertid ännu inte anses vara löst. En mer detaljerad undersökning av de reflexiva verbens former och användning har, tillsammans med nya data, gett upphov till nya problem som försvårar fastställandet av deras ursprung.

4.5.1. Hittillsvarande undersökningar har visat att både dativisk och ackusativisk betydelse hos formativen si går tillbaka till en avlägsen forntid, men försöken att betrakta någon av dem som ursprunglig och historiskt härleda den andra därifrån har inte gett övertygande resultat. Att betrakta den ackusativa betydelsen som ursprunglig och härleda si från det reflexiva pronomenets ackusativ förhindras av formen och motsvarigheterna till den dativiska betydelsen i andra språk: sl. si < *sei eller *soi, hett. ši osv.²² Man har försökt knyta den sydsamogitiska formen se, som förekommer i dialekterna vid Paprūsė och i äldre texter, till ackusativ (Hermann 1926: 83 ff., 87; Mažiulis 1959: 13), men den tycks kunna förklaras av nyare fonetiska och morfologiska processer i dessa dialekter (Zinkevičius 1966: 331–2, Jakulienė 1968: 241–2); redan J. Endzelýnas (1951: 914) betvivlade att den var ålderdomlig. Det är svårt att härleda även fornpreussiska si²³ ur ackusativ *se, eftersom man i så fall måste anta att det reflexiva formativet si i östbaltiska och västbaltiska språk bildades av olika kasusformer av det possessiva pronomenet. Motsvarande former av de enklitiska pronomina mi, ti motsvarar också dativformer av pronomen i andra språk (jfr fornsl. mi, ti, gr. μοι, σοι (Hom. τοι), forni. mē, tē (Endzelýnas 1957: 148). Å andra sidan hindrar andra formella och semantiska skäl att härleda si ur det reflexiva pronomenets dativ och förklara bildandet av baltiska reflexiva verb genom att betrakta den dativiska betydelsen som ursprunglig. Suffixationen med dativisk betydelse av si i samogitiska transitiva verb (t.ex. atrasties ’hitta åt sig’ jämte atsirasti ’försvinna någonstans och dyka upp igen’ Zinkevičius 1966: 334) tycks visa att den fogades samman med verbet senare än formerna med infix och ackusativisk betydelse (Kazlauskas 1968: 144–145; Jakulienė 1968: 65, 78, 220, 246). I fornpreussiska har man inte alls funnit transitiva reflexiva verb med si eller sin i dativisk betydelse (Jakulienė 1969: 42), och de används också relativt sparsamt i lettiska (Endzelīns 1951: 986; Lepika MLLVG I 557). I litauiska är de också mycket mindre vanliga än motsvarande intransitiva reflexiva verb. E. Hermanns (1926: 80 ff.) iakttagelse att mi, ti med dativisk betydelse förekommer oftare i texter från 1500–1700-talen än med ackusativisk betydelse kan förklaras av att de ortotoniska pronominalformerna mane, tave snabbare trängde undan de äldre enklitiska formerna från positionen för det direkta (syntaktiska) objektets kasus, medan de mer perifera dativformerna levde kvar längre; denna omständighet gav alltså inte heller skäl att betrakta den ackusativa betydelsen hos mi, ti, si som yngre.

4.5.2.Då det inte gick att definiera en enhetlig ursprunglig kasusbetydelse hos enklitikan si kom man över huvud taget att tvivla på om denna enklitika kan betraktas som en kasusform av ett pronomen. I A. Jakulienės viktiga och innehållsrika arbete (1968) visas övertygande att partikeln si i modern litauiska ofta är en markör för intransitivitet utan kasusbetydelse. Författarens försök att betrakta en sådan si-funktion som den äldsta och förlägga den till en avlägsen förbalternsk forntid förefaller dock inte övertygande (1968: 227–8: 231 ff.; Skūvelė 1968: 17). För det första är det svårt att tro att den ursprungliga betydelsen hos formatet si skulle ha varit så abstrakt. Typologiska argument talar emot detta, särskilt bildningen av reflexiva verb i slaviska och germanska språk och — först under historisk tid — i romanska språk, där det tydligt framgår att det reflexiva formatet, som i satsen ofta fortfarande intar en separat ordposition, har sitt ursprung i ackusativ- och dativformer av reflexiva pronomen, medan de reflexiva verbens semantik i hög grad liknar den baltiska (jfr att

²² Dėl formato si santykio su sangrąžinių įvardžių datyvo formomis žr. Поржезинский 1903: 88–9; Havránek 1928: 111; Endzelīns 1951: 915; Mažiulis 1959: 11–12; Stang 1966: 253–4.

²³ Dėl šios prielaidos žr. Zubatý 1904: 59–60; Endzelīns 1944: 131–2; 1957: 148; Havránek 1928: 114; Mažiulis 1959: 13.

45

samt parallellerna i uppbyggnad och betydelse till de så kallade reflexiva tantum bijotis, džiaugtis, gėdytis osv. i alla de nämnda språkgrupperna). Oppositionen transitivitet: intransitivitet är inte särskilt arkaisk, vilket visas både av de äldsta indoeuropeiska språkens minnesmärken²⁴ och av själva det litauiska språkets data²⁵. Viktigast är emellertid att det historiskt sett är omöjligt att skilja enklitikonet si från mi och ti, vilka i äldre texter och ibland även i folkdiktningen har en tydlig pronominal dativ- och ackusativbetydelse. Dessa kasusbetydelser kan i större eller mindre utsträckning också skönjas hos många reflexiva verb.

Det bör noteras att motsvarande former av enklitiska pronomen i andra indoeuropeiska språk, särskilt de tidigast belagda, också kan uppträda i olika kasus. Forni. (ved.) mē, tē, prakrit se, avest. mē, tē, hē, šē, som motsvarar litauiska (och slaviska) mi, ti, si, har till exempel inte bara dativisk utan också ackusativisk betydelse (Delbrück 1888: 205–6; 1893: 462; Wackernagel 1930: 471 ff., 484); därtill motsvarar forni. mē, tē semantiskt även genitiv, och avest. hē även ablativ och instrumental (Wackernagel ib.; Havránek 1928: 112 med litt.). Försök att härleda vissa av dessa enklitikons betydelser (t.ex. den genitiviska) ur en ursprunglig dativisk betydelse har misslyckats²⁶. De hettitiska pronominala enklitika mi, ti, ši (= si), som enligt V. Ivanov (1965: 230) direkt motsvarar litauiska mi, ti, si, har possessiv och dativisk betydelse (Friedrich 1952: 141–2, 192, 223; Kronasser 1956: 143–6), medan hieroglyfiskt luviska mi kanske även har nominativisk betydelse (Дунаевская 1969: 72).

Under sådana omständigheter förefaller det mest sannolikt att de pronominala enklitikona mi, ti, si har använts i betydelser av olika kasus (särskilt dativ och ackusativ) sedan arkaisk tid, kanske ärvt från en tid då pronominens indirekta kasus ännu inte var morfologiskt differentierade (Wackernagel-Debrunner 1930: 471, 485; Havránek 1928: 111, 113; Erhart 1970: 37)²⁷. Alltså kan både dativ- och ackusativbetydelsen hos de litauiska enklitiska pronomina mi, ti, si vara lika ålderdomliga. Att enklitikonet si representerar just stammen hos ett reflexivt pronomen visas enligt vår mening tillräckligt tydligt av dess form, betydelse, förhållande till mi, ti och pronominala motsvarigheter i besläktade språk.

4.5.3. Men vilken av de två nämnda betydelserna hos det enklitiska pronomenet si spelade en större roll för bildandet av reflexiva verb? Eftersom reflexiva verb i alla baltiska språk vars data är kända i första hand står i opposition till transitiva verb (Jakulienė 1967: 199–200), bör man anta att denna opposition främst bestämdes av den ackusativiska betydelsen. Enklitikonets ackusativa användning, som utesluter möjligheten av ett annat direkt objekt, förklarar bäst dess dominerande funktion att göra verb intransitiva. Detta bekräftas också av typologiska paralleller i besläktade språk. Exempelvis kan man i östslaviska språk tydligt urskilja hur reflexiva verb utvecklats ur sammansättningar av verb med det ackusativiska pronomenet sen (Meie 1951: 263; Havránek 1928: 24 ff.; Гавранек 1963: 60 ff.; Борковский-Кузнецов 1965: 288–9). Bland de germanska språken finner vi en särskilt tydlig parallell i de skandinaviska språken, där de reflexiva verbens formant -sk klart härstammar från ett enklitiskt pronomens ackusativ; i fornisländska används det jämsides med -s, som också kan ha dativiskt ursprung. Dessa formanter, som huvudsakligen hade ackusativisk (och på vissa håll även dativisk) betydelse, har blivit morfologiska markörer som betecknar att handlingen begränsas till subjektets sfär och som nu skiljer sig från de ortotoniska pronominens ackusativformer (fornisl. sik, norska seg), vilka betecknar en handling som riktas direkt mot subjektet (Стеблин-Каменский 1953: 238 ff.; 1957: 124 ff.; Гухман 1964: 214 ff., 229–59). I många andra germanska

²⁴ Beträffande de svaga styrningsrelationer som betingar transitivitet i forni., gr. m.fl. språk, jfr Meillet-Vendryes 1924: 519 ff.; Renou 1965: 231; Chantraine 1953: 8, 16–7, 232, 319 ff. (något annorlunda Савченко 1975: 336–7); om indoeuropeisk transitivitetskategori direkt, se Десницкая 1951: 143; Перельмутер 1974: 71–81.

²⁵ Jfr författaren 1974: 233–4; 1974a: 244–5; se även 3.3.

²⁶ Plg. Havers 1911: 19 tt., 323 ir Brugmann-Thumb 1913: 458 dėl s. ind. mē, tē genetyvinės reikšmės kilmės; motyvuoja šio požiūrio kritiką žr. Hermann 1926: 77 ir ypač Havránek 1928: 112–3.

²⁷ Sedan F. Bopp har vissa forskare förknippat de enklitiska pronominens ålderdomlighet med ursprunget till motsvarande atematiska verbändelser -m, -t, -s (genom agglutination av pronominala element); på senare tid har denna uppfattning företrätts av Савченко 1960: 48 ff.; Иванов 1963: 185; Erhart 1970: 12–3, 51.

46

språk (till och med i gotiskan, som har den äldsta skriftliga traditionen²⁸), liksom i de romanska språken, har ackusativformerna av de reflexiva pronomenen ännu bevarat sin morfologiska självständighet, även om de semantiskt i många fall inte kan skiljas från verbet (som tyska sich freuen, sich fürchten, franska se réjouir etc.). Bildningen av reflexiva verb av denna typ från konstruktioner med reflexivt pronomen i ackusativ kan redan iakttas i folklatinet, där delectari, fieri och liknande former av mediopassiv natur får sällskap av de allt vanligare se delectare, se facere, jfr ubi se tamen montes … aperiebant Peregr. Aeth. I, 1 (Дынников и др. 1975: 282); facit se hora quinta ib. 60, 135). Förutom ackusativens kasusbetydelse spelade också den reflexiva pronominalstammens *s(e)- inklusiva betydelse²⁹ en stor roll för bildningen av reflexiva verb i indoeuropeiska språk; den gjorde det möjligt för reflexiva verbformer i enskilda indoeuropeiska språkgrupper (baltiska, slaviska, germanska och romanska) att utveckla mycket likartade funktioner och bli semantiska motsvarigheter till det äldre mediopassivet.

Till skillnad från de romanska och de flesta germanska språken förlorade det östbaltiska enklitiska pronomenet si sin morfologiska självständighet redan före skrifttraditionens början. Detta strider inte mot de baltiska språkens arkaiska karaktär, eftersom pronomenet i dem kan ha knutits till verbet mycket tidigare än exempelvis i de germanska språken. De baltiska språkens ålderdomlighet är inte heller absolut och omfattar inte hela det grammatiska systemet. Varken de baltiska eller andra besläktade språks reflexiva verb hör till de gamla indoeuropeiska relikterna och är utan tvivel mycket yngre än de medialformer med motsvarande betydelse som finns i de indo-iranska språken eller grekiskan.

4.5.4. De gamla tematiska personändelser som bevarats i de reflexiva verbformerna i litauiskan visar att verbet med det postpositiva enklitiska pronomenet si fogat till sig betraktades som en morfologiskt odelbar form innan ändelsernas -ie < *-éi, úo < *-ó förkortades, jfr lit. velkuosi, velkiesi, lett. velkuôs, velciês (Endzelīns 1951: 903 ff.). Även de särskilda accentueringsförhållandena visar att formerna sedan länge har smält samman till ett enda ord (Skardžius 1935: 201 ff.; Kazlauskas 1968: 88 ff.; Girdenis-Žulys 1972: 199). Oförkortade ändelser återfinns oftast även framför enklitikan -t, som i äldre skrifter är belagd och håller på att försvinna, t.ex.: duosiuot MP 85, KN 52₅, BrB Pat 3, 28, likčiut (”jag önskar dig”), rodiūt DP 514₁₁, meldžiuot N 379, duomiet MP 176ᵃ₁₀, BrB Apr 3, 18 (Hermann 1926: 50, 37 ff., 46 ff.). Däremot har ändelserna redan förkortats framför enklitikan mi, som bäst har bevarat pronomenets kasusböjning (särskilt dativens) betydelse, jfr dosi mi ChB II Kar 20, 5, nedosi mi I Moz 30, 31, služysi mi I Moz 29, 27, budawosi mi II Sam 7, 5 osv., till och med kalbejọt mi ChB I Sam 12, 1, även om det också förekommer bevarade former framför den kortare formen -m, jfr galim ”du kan mig” BrB Ps 44, 7 och galiem ”detsamma” Teis 19, 18³⁰.

Enklitikorna -mi, -ti, särskilt när de har dativbetydelse, har ända till slutet bevarat sin morfologiska och semantiska självständighet. Annorlunda förhåller det sig med enklitikan si: dess förbindelser med verb och verbalsubstantiv fungerar i de baltiska språken ända från de första urkunderna som semantiskt odelbara enheter. Enklitikan mi fogas till verb med -si, som har förlorat sin kasusbetydelse, på precis samma sätt som till icke-reflexiva verb, t.ex.: gailis mi ChB I Moz 6, 7, regis mi III Moz 14, 35 osv. (Hermann 1926: 37). Även de fåtaliga preussiska verben med enklitikerna -si och -sin är semantiskt enhetliga; när de återger originalets reflexiva konstruktioner följs de, liksom icke-reflexiva verb, av ortotoniska reflexiva pronomen i ackusativ, t.ex.: Turei sien … maitātunsin 199₂₀–₁ — sollen sich … meeren 198₁₆ (Jakulienė 1969: 39–40). Det förefaller som om enklitikan si med ackusativbetydelse i litauiskan (liksom motsvarande enklitiska former i slaviska och skandinaviska språk) redan i mycket forna tider började semantiskt omtolkas—

²⁸ Dėl gotų k. sangražinių veiksmažodžių žr. Hermodsson 1952: 85 tt.; Buch 1958: 335 tt.

²⁹ Žr. Гухман 1964: 214. Plg. dar *s(e) kamieno formų vartojimą visų trijų vn. ir dg. asmenų savybine reikšme nuo pat seniausių ide. kalbų paminklų. Dėl negalimumo išvesti visas intranzityvinių sangražinių veiksmažodžių reikšmes iš akuzatyvinės sangražinio įvardžio vartosenos žr. dar Hatcher 1942: 44; Hermodsson 1952: 85 tt.

³⁰ Exempel från Hermann 1926: 19, 21.

47

tolkas som ett slags verbformant som markerar att handlingen begränsas till subjektets sfär. På så sätt uppstod former som betecknar ömsesidig handling (lit. bartis, ginčytis, susitikti, lett. bārties, kauties, kildoties, sastapties), spontana processer (lit. driektis, niauktis, sunktis³¹, lett. stiepties, māk ties, sūkties, preuss. sien audāt ”ske” 169^22–3;³² etläikusin ”avstår” 210^11–2, embad dusisi ”sitter” 227²² osv.), vilka på ett rent häpnadsväckande sätt motsvarar de reflexiva formerna och konstruktionerna med samma betydelser i slaviska och germanska språk å ena sidan och de fornindiska och grekiska mediopassiva formerna å den andra.

Efter att ha fått en särskild semantisk funktion omtolkades enklitikan si och befästes i det grammatiska systemet som ett slags morfologiskt formant, medan mi, ti, som bevarade dativ- och ackusativbetydelserna, redan under den litauiska skrifttraditionens period trängdes undan av motsvarande ortotoniska former.

Formanten si befästes inte bara i en mer allmän funktion, utan utvidgade också kraftigt sitt användningsområde: långt före skrifttraditionens början började den fogas även till många intransitiva verb, särskilt tillståndsverb. På så sätt uppstod former som liktis, gultis, sėstis, galėtis, džiaugtis, bijotis, liautis osv., vilka har föga gemensamt med de äldre kasusbetydelserna hos si och används vid sidan av äldre icke-reflexiva former. Här ser vi återigen en mycket tydlig parallell i de slaviska och germanska språken, jfr fornslaviska former bojati se, smb ja ti se, sъžaliti si, som inte förekommer utan enklitika redan i de äldsta urkunderna (till skillnad från litauiskans äldre skrifter, som bevarat ett äldre tillstånd), samt paren moliti || moliti se, plakati || plakati se (Гавранек 1963: 61; Борковский-Кузнецов 1965: 288–9); på liknande sätt fornisländska fjask || fjá ”hata”, undrask || undra ”förundras”, men redan endast reflexivt oásk ”vara rädd” (Гухман 1964: 247 ff. med litteraturhänvisningar). Enklitiska pronomens morfologisering förklarar också spridningen av nominativiska participkonstruktioner med reflexiva former av dessa verb.

4.5.5. Även om de reflexiva verben i de baltiska (liksom de slaviska) språken sedan gammalt utgör tämligen fasta och semantiskt odelbara enheter, finns det ändå i äldre skrifter, folkloren och dialekterna många rester av enklitikan si tidigare självständighet. Bland dessa bör först nämnas en viss positionsmässig frihet hos si i reliktartade, stelnade litauiska och lettiska former och konstruktioner, där andra enklitikor³³ skjuts in mellan si och verbroten, t.ex. lit. nesigibi iaus KN 79, pasigžiūrėjau, pasigiedėjau Pnm (Būga 1959: 44) vid sidan av nesigėjau TŽ 3 11₁₅; delsi rangiančiu žmoniu SE 159₁₅ (Hermann 1926: 90); lett. iz-sa gauži raudājuos BW 205; nuo sa skani gavilēju BW 632 (Endzelīns 1971: 187) osv.; hit hör sannolikt också lit. wisesi tur išchpažinti MT (PM) 2ª₆–₇, där si har en liknande distanserad position och dativbetydelse som mi i konstruktionen wisur mi wilkai ap-spito KN 17₂ osv. (Hermann ib. 33); lett. sa, t.ex. ap-sa pate duomājies! BW 4690 (Endzelīns 1951: 627), behöver därför inte nödvändigtvis betraktas som ett korrekturfel (så Jakulienė 1969: 197–8): vid distanserad placering förklaras sis sällsynthet jämfört med mi av att den senare enklitikan har bevarat sin självständighet. Naturligtvis gör dessa fall av positionsmässig frihet hos si, som återspeglar placeringsmönster för enklitiska småord nedärvda från forntiden, ännu inte de nämnda reflexiva formerna till tvåordsförbindelser³⁴ — lika lite som inskott av mi, gi, nu eller former av pronomenet jis mellan prefix och rot³⁴ upplöser den semantiska enheten hos prefixverb eller andra sammansatta former, jfr atmileisk KG 376, pagidėk MP 112₃₆, praišpūlęs DP 169₂₁, nug-

³¹ Jfr konstruktioner med helt annan betydelse och reflexivt pronomen i ackusativ: barti save, sunkti save osv.

³² Även med enklitikan sir: Audāsin 163₃, audaseysin 105₁₆ ”ske” (Jakulienė 1969: 39).

³³ Apie šias konstrukcijas žr. Bezzenberger 1877: 165; Būga 1959: 44; Hermann 1926: 90; Endzelīns 1951: 627, 903; 1971: 187; pastaruoju metu Иванов 1965: 227 tt.; 1974: 106–10.

³⁴ K. Būga uppmärksammade redan 1959: 44–5 närheten mellan prefixverb med inskjutna enklitikor och infixering av former av pronomenet jis. Om deras samband med enklitikors andra position i satsen enligt J. Wackernagels lag och den forntida indoeuropeiska ordföljden, se Hermann 1926: 1 ff., 264 ff., 399 ff.; Иванов 1965: 227 ff.; 1974: 106–10.

48

hiewargie KN 186₁₉ (Zinkevičius 1957: 7–8), komidel KN 49₅₂, togidel BrB III Moz 26, 41, tegigu KN 76₂₀, M.Kr 20₁₂ och till och med kanugidel WP 118^a24, kanugirdin WP 17^a20 118^a13 — med två inskjutna enklitikor. Ändå är detta otvetydiga relikter av enklitikan si, som tidigare hade en relativt självständig ställning.

4.6. Konstruktioner med reflexiva former

4.6.1. Konstrukcijos su si

Spår av enklitikan sis relativa självständighet och kasusbetydelse kan också skönjas i vissa ackusativiska predikativkonstruktioner. E. Tanglis (1928: 50) anförde ett sådant fall ur J. Bretkūnas Postilla: Ponas Iesus Kristus szinoiosi didzu daiktu ir darbu delei isch dangaus ant szemes atejusi, ir isch Marios gimusi I 267. När han jämförde detta med fornrussiska jegda že vidê se skrušena, glagola (Потебня 1958: 309), menade han att sådana GD-konstruktioner hade utgjort grunden (Vorstufe) för VD: när enklitikan si förlorade sin ackusativbetydelse blev GD med reflexiva verb VD.

En närmare undersökning av språkminnesmärken från 1500–1700-talen visar att detta exempel inte är en tillfällighet. Sådana fall där reflexivformanten si i en ackusativisk konstruktion motsvarar det reflexiva pronomenet save till betydelsen finner vi inte bara med particip, utan också med substantiv och infinitiver. Här följer några exempel:

Meldzama, sakikiesi mana Seseri BrB I Moz 12, 13 (Lieber, so sage doch / Du seiest meine Schwester; dic ergo, quod soror mea sis). Att enklitikan här har betydelsen av ett ackusativiskt reflexivt pronomen bekräftas också av den parallella konstruktionen kam sakei ję tawa Seseri I Moz 12, 19; jämför andra konstruktioner med verba dicendi (aut. 1974: 201) och motsvarande exempel med save: Sora regiedámá ne waysingą save MP 68_a3 (widząc niepłodność swoje RP 42₃₆);

Bei schis (det ovan understrukna ghis) suprata, sawe sugautą, noreiosi patsai nudurti BrB II Mak 14, 42 (wolt er sich selbs erstechen); jämför också konstruktioner av typen ghis dūsis rasti BrB II Kron 15, 43^b, även om tysk påverkan också kan föreligga i dem (wird er sich finden lassen); här förekommer si och save ibland parallellt i samma mening, jämför: ... sawe... noreia affierawotiesi MT (PM) 20₁₆ (även i icke-infinitiviska konstruktioner: patsai sawe… ira issidawes MT (PM) 11^a22; ibland också med enklitikan -t, t.ex.: aš tavę papiešuot Vn, LKŽ IX 898).

Enklitikan si har här samma ackusativbetydelse som i konstruktioner med particip, t.ex.: Togidel ir mes krikschczonis nessitikekem wissad gero schehme giwenime turresenczius BrP I 258; duosi materischkei Iesabel kuri sakosi Prancschiene esanczia (senare rättat till esanti) makiti BrB Apr 2, 20 (spricht | sie sey ein Prophetin; quae se dicit propheten). På samma sätt används enklitiska pronomen med ackusativbetydelse i GD-konstruktioner: mi ir ti, jämför: Sztai iszmiwisk báymey mirsztánti KN 76₂₀; Ans mi ápsaugos biūánti KN 78_10–21; Sunau te girdziu raudanti SIG I 97₁₆³⁶.

Av dessa exempel kan man dra slutsatsen att enklitikan si, vid den tid då den ännu hade kasusbetydelse som reflexivt pronomen, i ackusativiska konstruktioner med substantiv och particip användes på ett sätt som liknade den ortotoniska formen save.

4.6.2. Konstruktioner med save

4.6.2.1. För närvarande används GD med ackusativformer av ortotoniska reflexiva pronomen nästan inte längre; de förekommer endast sporadiskt med vissa verb

³⁵ På liknande sätt även II Kron 15, 15 m.fl.

³⁶ te < ti I Slavočinskis sångbok är detta tydligen samma särdrag i rasėniškiai-dialekten som se < si; beträffande det senare, se Zinkevičius 1974: 145.

4. Gramatinės kategorijos ir jų raida

49

eller i vissa kontexter (t.ex. tillsammans med ackusativformer av andra pronomen): jag känner mig själv gå allt längre mot intet, allt svagare Sln; Det förefaller som om han såg sig själv sjunka högt, högt CyR II 42; När människorna såg sig själva och de andra så förvandlade, gissade de orsaken till den förvandlingen Bil (LKŽ VII 741). I texter från 1500- och 1600-talen är sådana konstruktioner emellertid fortfarande ganska vanliga: här har omkring 90 belägg noterats³⁷, dvs. cirka 4% av alla GD eller 20% av VD med reflexiva verb. Detta innebär att i ungefär ett fall av fem, när subjektet för verbets och participets handling var identiskt, valde äldre skribenter GD med ackusativ av ett reflexivt pronomen, medan de i fyra fall valde VD med ett reflexivt verb.

Till sin grammatiska form motsvarar konstruktioner med reflexivt pronomen GD. Som huvudverb förekommer oftast verben veta, tro, (be)säga, vilka i allmänhet är de dominerande icke-objektstypiska GD-verben; mer sällan förekommer se, få syn på, höra, säga, i kombination med presens-, preteritum- och futurumparticip, t.ex.: Och hur hon såg sig själv inte ha tillräckligt med pengar … hon fruktade BrB I Mak 3, 29 (sahe | das er nicht Geld genug hatte). Rahel såg att hon inte födde något åt Jakob och förebrådde sin syster BrB I Moz 30, 1 (sahe | das sie dem Jakob nichts gebar); för att också du | när du ser att du redan står inför döden (eller kanske: att världens ände är nära) skulle göra så SE 242²⁴; ni skall få se … er själva utdrivna ChB Luk 13, 28; Jesus visste att Fadern hade överlämnat allt i hans (359) händer | och att han hade kommit från Gud BrP I 359–60; Johannes … visste att han inte skulle leva länge | vill BrP I 31; då de visste | att de verkligen var heliga MT 130; för att … få dem att tro att de såg en människa BrP II 37; Ty om de trodde sig ha så mycket ondska | och utan jämförelse (8) så mycket godhet vara skyldiga VE 8–9; han sade | sig själv vara judarnas konung VEE 207²²; Ty han hade sagt till dem att han var jude BrB Est 3, 4 (hatte jnen gesagt | das er ein Iüde were)³⁸; medan de berättade … att de hade sett en änglasyn BrB Luk 24, 23 (dicentes se etiam visionem angelorum vidisse)³⁹; för att teckna att de människorna älskade varandra BrP I 144.

I konstruktioner med reflexivt pronomen används även presens- och preteritumparticip av passiv: Låt oss då känna oss rättvist straffade MT 186; så att de gudlösa … skulle känna sig fördömda MT 249^a; för att också kvinnorna skulle veta att de var älskade av Gud | och att de skulle få del i himmelriket BrP II 34; att tro … sig mottagna av Guds nåd MT 138¹⁴; från ängeln hörde jag | att jag var tecknad av Gud | och förhärligad som jungfru och moder SIG II 71_16–7.

Liksom i de flesta icke-objektstypiska GD finns det i sådana konstruktioner inget direkt styrningsförhållande mellan verbet och det reflexiva pronomenets ackusativ, och pronomenfrasen tillsammans med participet motsvarar semantiskt en objektiv förklaringssats. Därför ingår också negativa (a) och reflexiva (b) verb som inte styr ackusativ i konstruktionerna.

a) Jakob … sade inte till dem att han flydde BrB I Moz 31, 20 (nicht ansaget das er flohe); några människor tror inte heller att de lever i en sådan nöd BrP II 220; de gick dit utan att tro att de skulle få något från Herren BrP II 102;

b) de ogudaktiga … förgäves hoppas att de överträffar ingen²⁰; vi hoppas … att vi skall bli frälsta BrB Jer 8, 15 (verlasset euch drauf … das jr sollet heil werden); han visar sig sålunda vara förnuftig. Han önskar … att det skall gå honom väl BrB II Mak 13, 13 (beratschlagt er mit jnen | Er wolte … jm entgegen ziehen); många tror sig ha hittat den saken BrB Sir 29, 4 (meinet | Es sey gefunden); för att våra motståndare inte … skall kunna berömma sig av att vara lika goda som vi BrB II Kor 11, 12 (rhühmen möchten | sie seien wie wir).

³⁷ I detta antal ingår också konstruktioner med ackusativformer av personliga pronomen använda med reflexiv betydelse, mane, tave, mus, se 4.6.2.3.

³⁸ Helt likartade exempel finns i BrB I Moz 29, 12; Apr 3, 9; se även BrP II 263, BrB Judit 2, 3; I Mak 7, 33.

³⁹ På liknande sätt BrP I 404; II 263.

50

4.6.2.2. Nästan en fjärdedel av alla GD med save utgörs av reflexiva verb (17 av 70). I GD-konstruktioner där participets och verbets subjekt däremot skiljer sig åt förekommer reflexiva verb endast i omkring 2,6%⁴⁰. I konstruktioner med save använde alltså äldre texters författare reflexiva verb nästan tio gånger oftare. En sådan skillnad kan inte vara tillfällig. Den får en att anta att den ortotoniska pronomenformen save i åtminstone vissa konstruktioner har använts för att förstärka den bleknade kasusbetydelsen hos enklitikan si, liksom den ibland används även i andra fall, jfr.: kursaị patsai sawe nepateptu per Dwasę schwenkta affjerawosi VEE 52³. I så fall skulle vi här också ha relikter av si:s tidigare ackusativiska användning, men med en mer bleknad betydelse än i de redan nämnda konstruktionerna av typen nesitikėkim turėsiančius. Reflexiva former kan tolkas på detta sätt även i följande exempel:

piktieghi sawe nůg Diewa amszinai su welnais reģesis atmestus MT 254²; Ghis... Neatboiasi (užbr. iog) sawe noprosnai dirbanti BrB Job 39, 16 (Achtets nicht | das er vmbsonst erbeitet); tie sawe... tulomis Įauties bilancius kalbomis SIG I 125^14–6.

Användningen av konstruktioner med save i språkminnesmärken från 1500- och 1600-talen (särskilt i J. Bretkūnas skrifter) främjades också av latinska förebilder, framför allt accusativus duplex (av typen dixit se divitem) och accusativus cum infinitivo med motsvarande reflexiv pronomenform se. Nästan alla sådana konstruktioner som återfinns i J. Bretkūnas översättning av NT motsvarar originalets latinska acc. c. inf. eller acc. duplex, jfr.: atsake sawe neszinanczius – responderunt se nescire Luk 20, 7; sakis, sawe Szidus sanezius – dicunt se Iudeos esse Apr 3, 9; bilanti sawe santi Christu Karaliu – dicentem se Christum regem esse Luk 23, 2; atsake... sawe wel trumpai the eisenti – respondit... se autem maturius profecturum Apd 25, 4. GD av denna typ var då troligen mindre populära i folkspråket än i skriftliga källor.

4.6.2.3. Utöver det reflexiva pronomenet save används i konstruktioner där verbets och participets handlingssubjekt sammanfaller, med samma betydelse även ackusativformerna av personliga pronomen mane, tave, mus, t.ex.:

parodisiu, mane schwentą santį BrB Ezech 28, 25 (erzeigen | das ich heilig bin); prisiekiau, mane ne norintį... rustauti Iz 54, 9 (hab... geschworen | das ich nicht... zürnen... wil)⁴².

ska undersöka och pröva | dig som har många synder på ditt samvete BrP II 285; Kom ihåg att du var Egyptens slav BrB V Moz 24, 18 (du skall minnas att du var en tjänare...)⁴³; Vet du när du skulle födas? Job 38, 21 (Visste du att du skulle födas vid den tiden?)⁴⁴;

må vi kunna visa oss som sådana som känner dig, den sanne Guden MT 119⁵; Kan vi förstå vilka vi... är, de utvalda? MT 171¹; så att vi må tro att du förlåter oss våra synder Mž 376⁴⁵.

Med undantag för de tre sista exemplen återfinns alla övriga sådana konstruktioner i J. Bretkūnas skrifter. Användningen av första och andra personens pronomen med reflexiv betydelse är i allmänhet inte karakteristisk för litauiskan och påträffas vanligtvis endast i emfatiska fall. I äldre skrifter främjades den uppenbarligen av inflytande från latin och tyska, särskilt från de tyska original som översättarna använde.

4.6.2.4. De äldre skrifternas belägg som behandlats här gör det möjligt att anta att man förr, vid uttryck för objektförhållanden mellan två handlingar med identiskt subjekt, vid sidan av VD även använde GD-konstruktioner med ackusativformer av reflexiva pronomen: den enklitiska (atoniska) si och den ortotoniska save. När enklitikan si förlorade sin kasusbetydelse och blev ett morfologiskt formant – en reflexiv partikel – förlorade participets ackusativ sin syn-

⁴⁰ Plg. GD sudarančių veiksmažodžių statistiką (aut. 1974: 235–8).

⁴¹ Kanske kan även en sådan ändring av J. Bretkūnas förklaras av att save var fakultativt: kursai pitm isch didzos Puikistes tikėjos, (pabraukta sawe) norinti Mariams prisikati II Mak 9, 8 (düncken lies | Erwolte dem Meer gebieten).

⁴² Se även V Moz 26, 3; Job 31, 21; Jer 16, 21.

⁴³ Mycket likartat i V Moz 24, 22; 15, 15; 5, 15.

⁴⁴ Likartat i II Sam 19, 6; Job 36, 24; Judit 6, 15; BrP II 360; 413.

⁴⁵ Likartat i BrP II 325; 412; BrB I Jon 4, 13; 5, 2; 5, 15 (i den latinska texten sekundära led med quoniam).

4*

51

på grund av taksisk motivering och ersattes av nominativ efter mönster av nominativkonstruktioner som funnits sedan gammalt, dvs. jis sakėsi bėgantį-konstruktioner blev jis sakėsi bėgęs enligt sådana VD som jis atrodo einąs, mane gyvenas, sakė bėgąs, džiūgė(si) grįžęs. Förändringen kunde inte ha skett plötsligt: sannolikt användes båda konstruktionerna parallellt under en ganska lång period, vars slut i sig är belagt i de första skriftliga monumenten. Det är just på denna period efter att de reflexiva verben hade bildats som A. Bielensteins och E. Tanghis hypotes om att vissa GD med ett reflexivt enklitiskt pronomen övergick till VD kan tillämpas. Att participets ackusativ kunde ersättas av nominativ möjliggjordes emellertid av att nominativkonstruktioner med verb för känslotillstånd, perception och information hade använts i språket sedan gammalt. GD med reflexiva enklitiska pronomen utgjorde inte grunden för nominativkonstruktionen, utan var en av de faktorer som påverkade riktningen för dess fortsatta utveckling.

4.6.2.5. GD med den ortotoniska reflexiva pronomens ackusativform save levde kvar betydligt längre än med enklitikon med motsvarande betydelse si och är, som vi sett, fortfarande ganska rikligt belagd i de äldre skrifterna. Under 1500- och 1600-talen trängdes den dock redan undan av motsvarande nominativkonstruktioner. I dåtidens talspråk kan dess användningsområde ha varit ännu snävare än i skrifterna, där det i viss mån upprätthölls av de latinska förebildernas auktoritet. D. Klein, som i sin ”Grammatica Litvanica” påpekar att de båda konstruktionerna har motsvarande betydelse, framhåller samtidigt den stilistiska elegansen hos VD med reflexivt verb: ”Post verba reciproca eleganter sequitur Participium Nominativi casus, qui per Accusativum cum Pronomine reciproco et verbo finito simplici explicari potest, ut: sakosi turįs / dicit se habere, taresi / teisu esąs / putavit se justum esse, pro sako / sawe turinti, tare / sawe teisu santi“ KIG 165; på liknande sätt även i Compendium, där GD med save inte längre nämns alls (KIC 111).

I J. Bretkūnas bibelmanuskript korrigeras GD med pronomen av reflexiv betydelse på vissa ställen till VD (några motsatta korrigeringar har inte alls observerats), t.ex.:

Prieszinkes … statasi ing Baszniczen … radidomasi (av -mas), sawe (understruket) Diewu santį (understr.) essans (tillagt senare) II Tes 2, 4 (gibt sich für / er sey Gott; ostendens se tamquam sit Deus); Jei sakomies (-ies tillagt senare, därefter överstruket mus) Draugiste su iuo turinczius (understr., i marginalen: turi) … mėliudam I Jon 1, 6 (sagen / das wir Gemeinschafft mit jm haben; Si dixerimus quoniam societatem habemus).

Att GD med save ersattes av VD framgår också av tillfälliga fall av kontamination mellan de båda konstruktionerna, t.ex.: idant sergans … tiketu sawe Ponip … atleidima (460) gausens BrP II 460–1.

I allmänhet var VD under 1500-talet normen i skriftspråket och utan tvivel även i talspråket när verbets och participets handlingar hade samma subjekt. I språkets fortsatta utveckling trängde den nästan helt undan motsvarande konstruktioner med save. På de ställen där J. Bretkūnas ännu använder GD med save väljer exempelvis S. Bytnetis (1701) och J. Rėza (1824) redan vanligen VD, t.ex.: sakis, sawe Szidus sanczius BrB Apr 3, 9 – sákos Žydais esą Bt – sakos, esą Žydai RB (se även förf. 1974: 266).

4.6.3. S p r i d n i n g e n a v r e f l e x i v a f o r m e r

4.6.3.1. Övergången från GD med ortotoniska och enklitiska (atoniska) former av reflexiva pronomen till VD utvidgade ytterligare användningen av reflexiva verb i nominativkonstruktioner. Oppositionen mellan aktiva och stativa verb, som sedan urminnes tider hade styrt korrelationen mellan ackusativkonstruktioner och nominativkonstruktioner, ersattes av oppositionen mellan transitiva och intransitiva reflexiva verb.

Just ett sådant tillstånd är belagt i de litauiska 1500- och 1600-talsskrifterna. Som framgår av uppgifterna i tabell 2. 2. 1. och tabell 2 utgör reflexiva verb i dem omkring 90% av alla VD (av 498 VD är 444 reflexiva och endast omkring 50 icke-reflexiva.

52

…). Alla reflexiva verb som förekommer i VD är intransitiva. Flest VD bildas med verben regėtis (67), tikėtis (52), tartis (51), sakytis (55), žinotis (45), pasižinti (18), (pa)rodytis (19). Det bör noteras att det just är de oböjda formerna av samma verb som oftast återfinns även i de äldre skrifternas GD: regėti (519 — i båda fallen klart dominerande), žinoti (264 — ett av de vanligaste), sakyti (229), tikėti (118) (aut. 1974: 235—8). GD och VD bildar en regelbunden kontrast med samma verbformer:

han ser honom gående: han tycks gå; han säger att han såg honom komma: han säger sig ha kommit; han tror att han kommer: han hoppas komma, osv.

Även med ackusativkonstruktioner med verb som i 1500- och 1600-talens språk inte längre förbinds med ackusativ men kan bilda GD, t.ex. norėti, velyti, ställs VD med reflexiva former i kontrast, jfr: kurie Mosaischkus įstati-mus nareia laikomus MT 208₁₄ — Tu Kriste nories didziu laikoms BrP II 205.

Vid sidan av reflexiva former används i sådana VD även icke-reflexiva former, jfr: Tatáis kas ne nor báisei nug Diéwo súditas DP 285. De senare dominerar även i motsvarande konstruktioner i dagens samogitiska dialekter, t.ex.: svéčias... nor pavai-šindmas Kv (LKŽ VIII 860); mergos nori laistomos ŽemR II 207₄₆, liksom i lettiskan, jfr es teicama negribēju BW 8803; visas grib precējamas 11705; visi grib sē-dināti 19137 (ME I 653); motsvarande nominativkonstruktioner med verb med betydelsen ”norėti” är belagda även i fornindiskan, jfr: pradjijisamānó ’venat ”he longed to be born” Renou 1936: 10, anm.: ”han ville bli född”. Därför är användningen av icke-reflexiva verb i sådana VD sannolikt arkaisk. Reflexivpartikeln kan här ha lagts till på grund av den ovan nämnda kontrasten mellan GD och VD, även om en äldre förbindelse mellan norėti och en ackusativform av ett pronomen med reflexiv betydelse också är fullt möjlig, jfr konstruktioner av typen latinets volo me venire (Miller 1974: 228—9).

Spridningen av reflexiva verb i nominativkonstruktioner betingades också av att formanten si, efter att ha förlorat sin kasusbetydelse och blivit en markör för intransitivitet, långt före skriftspråkets början hade börjat fogas inte bara till transitiva verb utan även till intransitiva verb som betecknar tillstånd. På så sätt spreds reflexiva former i konstruktioner med de verb för känslotillstånd som behandlats i 4.2.2, džiaugtis, gailėtis, didžiuotis osv. Några av dem kan i äldre skrifter bilda både nominativ- och ackusativkonstruktioner. I sådana fall neutraliseras den nämnda oppositionen mellan transitiva och reflexiva verb i GD- och VD-konstruktioner, och subjektets identitet eller olikhet förblir outtryckt i verbformen, jfr: Džiaugies ana atradusi SIG II 72; ir džiaugius, tawę sweiką namump parejusį KIG 165 (=KIC 111).

Användningen av reflexiva verb i VD främjades även av den enklitiska pronominalpartikeln sis gamla inklusiva betydelse (jfr 4.5.3.3.). Reflexiva former av inte bara tillståndsverb utan också perceptions- och informationsverb förekommer i förklarande satser synonymiska med VD (särskilt när subjekten sammanfaller), t.ex.: daktarai sotug neszimnos / kaip tas nauias liggas giditi BrP II 459; tada ghis taresei / tataigi nu gerai laimeiau BrP II 377; pats norėtus išditi ii miletu (chčial bych milowan) DK₁ 120; passiszinsta, jog tame sugriéschija BrB III Moz 5,4; reflexiva former används också i nutida dialekter, jfr: jaučiaus, kad aš ne viena Vrn; drįsti sakytis, kad buvai karalium BM 246; brolis sakės, ką pardavė trobas Dr (även Krš, Mžk, Pn, Šlu m.fl.), på liknande sätt även med indirekta modusformer (se aut. 1977: 19). Sådana konstruktioner bekräftar att GD med ackusativformer av reflexiva pronomen ingalunda var den enda spridningskällan för VD med reflexiva verbformer.

4.6.3.2. Reflexiva verbformer förekommer ända från skriftspråkets början även i nominativkonstruktioner med nominalord, särskilt adjektiv. De bildas av perceptions-, informations- och skenbara tillståndsverb, t.ex.:

⁴⁶ Plačiau žr. Būga 1959: 116—7; Sirt tautas 1965: 28 tt.; aut. LKG II 361.

53

Regisi iż wirszaus kartays duona balta ir grażi (zdá śie... chleb biały) SP II 106⁴⁷; Ana... rodose teip biauri, kaip maischas BrB Sir 25, 24 (wird so scheuslich); den avskilda jorden... tycktes (40ª) visa sig torr MT 40–41; Dievas algojasi stebuklingas (zowie się dziwny) SP I 177⁴⁷; mes kalti sakomės RG 435; szmogus i tares tiesus / geras ir Dievui intinkams BrP II 91⁴⁸; kodel desies swetima BrB I Kar 14, 6 (Warum stellest dich so frembd?)⁴⁹.

I äldre skrifter korrelerar många sådana konstruktioner med motsvarande ackusativkonstruktioner, precis som VD, jfr:

Kad ius regi grinūs DP 484¹⁹ (Gdy ie widzą ubogimi) — Kosznam sawd (rättat efter io) kelis tikras regessi BrB Pat 21, 2 (Einen jeglichen düncket sein weg recht sein);

Isch to nu palaiminga mane sakis BrP II 259– (Maria) to ne vertà sakos DP 600³⁹ (tego się niegodną poczyta W 726);

Då sade Eli: ”Är du berusad?” BrB I Sam 1, 14 (Da meinet Eli sie were truncken) — Eftersom jag själv ansåg mig ovärdig BrB Luk 7, 7 (non sum dignus arbitratus).

Som tredje korrelationsled förekommer nominativkonstruktioner som är beroende av motsvarande former av perifrastisk passiv, t.ex.: niekas ne buvo atrastas wertas BrB Apr 5, 4 (niemand würdig erfunden ward).

På samma sätt korrelerar också konstruktioner med faktitiva verb daryti, palikti, vadinti osv. (se aut. 1974: 201–2), jfr: wadina palaymintus grinūs (zowie błogosławionymi wbogie) SP 303¹⁶ – Alwienas patinelis... tur būti Ponui schwentas wadintas VEE 39⁸; Iod palikka gwus atlikiusius Mieste BrB I Kron 12, 8 (lies leben die ubrigen) — Ir passilikos wiens BrB I Moz 32, 24 (vnd bleib allein).

Nominativkonstruktioner med nominalord utgör dock bara en del av de reflexiva verb som kan fungera som huvudled i VD. Till dessa hör verben jaustis, regėtis, pasijusti, rodytis, pasirodyti, sakytis, tartis, dėtis, apsimesti (liksom det icke-reflexiva nuduoti), išsidavoti och deras synonymer. Nominativkonstruktioner med dessa bildas än i dag (sådana som han känner sig arg, rik; han kände sig som chef; han visade sig vara gammal; han sade sig vara lycklig; han gjorde sig till fattig; han låtsades vara dum osv.), även om motsvarande ackusativkonstruktioner (jag känner min far som arg; han kallade mig sådan osv.; se aut. 1974: 200 ff.) numera har blivit arkaismer och endast sporadiskt påträffas i folkdiktning eller folkligt språk (med undantag för något vanligare uttryck med rodyti, t.ex.: han visade henne naken för alla osv.). Varken i äldre skrifter eller i nutida språk har konstruktioner med de reflexiva verben för skenbart tillstånd dėtis eller apsimesti några ackusativiska motsvarigheter. Med undantag för atrodyti (t.ex. han verkar märklig), bildar endast reflexiva former av de nämnda verben nominativkonstruktioner med nominalord. Att reflexiva former på detta sätt har blivit absoluta kan förklaras av att de tidigt generaliserades för att beteckna en handling begränsad till subjektets sfär; också i konstruktioner med predikativt attribut blev de därmed ett sätt att tillskriva den aktuella egenskapen åt samma subjekt. Endast i motsvarande konstruktioner med particip som har betydelsen av en sidohandling (inte en egenskap) har även icke-reflexiva former bevarats vid sidan av reflexiva, t.ex.: han sade sig ha återvänt, men inte *sade sig arg (naturligtvis med undantag för VD med verb för skenbara tillstånd som saknar icke-reflexiva motsvarigheter). I övrigt skiljer sig nominativkonstruktioner med nominalord och particip inte åt vad gäller sin interna strukturmodell: han kände sig arg ⇐ han kände (han var arg), jfr 1.2.2.

4.6.3.3. När reflexivpartikeln hade blivit ett särskilt medel för att beteckna en handling begränsad till subjektets sfär, började den sporadiskt fogas inte bara till i övrigt intransitiva verb utan till och med till reflexiva verb som redan hade ett infixalt reflexivmorfem. Företeelsen kan iakttas redan från skriftspråkets början, särskilt i J. Bretkūnas och S. Vaišnoras skrifter, t.ex.: passigeilias (3 sing.) BrB I Moz 43, 30; neapsijims 39, 8; nessibijokities IV Moz 14, 9; prassideiosi 16, 46; atsikreipsities 32, 15; nussiwesęs Teis 4, 6; nusidūs-

⁴⁷ På liknande sätt BrB Pat 16, 2; 30, 12; III Moz 14, 37; II Mak 12, 16; Joz 22, 19; Sir 8, 18 osv.

⁴⁸ På liknande sätt BrB Sir 6, 1; 8, 11.

⁴⁹ På liknande sätt BrB I Moz 42, 7; I Kar 14, 5.

54

tis MT 93₁₂, 105ᵃ₁₀; prasidėstissi 138₁₅; pasimegstasi 90₆; atsiskiresssi 118₁₇, issimamosi 85₈; PM 20₂₁; saseitėsi (3 pl.) MT 71₂₂; passisawinnamesi 145₆; pasibagissi 98₁₉ osv.⁵⁰ Även VD bildas med sådana ”dubbelt reflexiva” verb, t.ex.: pasizištūsi essąs kalts MT 143₁₂; pasiszistūs … per silpnas … essąs MT LĮ XL–XLI⁵¹.

Tydligen uppstod specifika konstruktioner i den samogitiska dialekten genom att ett reflexivt formant lades till verbet būti. I dessa har verbets reflexiva former en betydelse som liknar dėtis, apsimesti och kombineras också med nominativformer av presens aktiva particip, t.ex.: Tyčia būsios ane nematanti Krš; Jis barasi, o mes būsimės nieko negirdį Š; būkis neįnuntanti! ŽemR II 306; Užeikite sankravon, būkitės nori ko pirkti Š (LKŽ I₁ 1216)⁵². I Kuršėnai-, Tryškiai-, Raudėnai- och andra samogitiska dialekter har tredje person futurum i dessa konstruktioner den vanliga ändelsen för reflexiva former, -ės ~ lit. -ias(is): bū'sė's ~ būsias (būsis) som du'sė's ~ duosias (duosis) Krš (Vitkauskas 1960: 68; 1965: 17). Det bör noteras att endast futurum och imperativ av verbet būtis används i dessa konstruktioner; dessutom kombineras de nämnda verbformerna endast med presens aktiva particip (inga yttranden av typen *būnas eller *buvos nematęs, och inte heller *būsis nematęs, har påträffats). Den begränsade grammatiska strukturen skiljer tydligt dessa konstruktioner från VD och talar för att de har ett särskilt ursprung.

Som bekant kan icke-reflexiva former av verbet būti tillsammans med nominativformer av presens aktiva particip bilda den så kallade sammansatta inkoativa futurumformen, som oftast används för att uttrycka en overklig eller antagen handling i nutid eller framtid, t.ex.: užsižiebk tik žiburį, bus beįsigiriamas į vidų LzPR I 367 (Slizienė 1961: 68; LKG II 147). Yttranden som tas jau bus nematas har framför allt modal betydelse: ”den där ser antagligen (kanske) inte längre”. Imperativformerna būk, būkim(e), būkit(e) tillsammans med presens aktiva particip betecknar likaså ett tillstånd som inte föreligger vid talögonblicket, utan endast befalls att förverkligas. Således betecknar både futurum- och imperativformerna av verbet būti tillsammans med presens aktiva particip overkliga tillstånd och har en tydlig modal betydelse. När participet står i nekad form kan de också uttrycka en låtsad handling. Exempelvis kan yttranden som būk nematas (nežinas, negirdis) i många sammanhang och situationer användas med samma betydelse som būkis (= dėkis) nematas (nežinas, negirdis). Det är just nekade former av presens aktiva particip som vanligtvis också förekommer i konstruktioner med būtis. Dessa omständigheter talar för att konstruktioner av typen būsis || būkis nematęs, -anti uppstod genom att ett reflexivt formant lades till verbet būti, som tillsammans med presens aktiva particip bildar sammansatta inkoativa futurum- och imperativformer. Den långa vokalen i futurums tredje persons form (būsis) är helt regelbunden i den reflexiva formen, jfr siūs, bet siūsis; i den samogitiska dialekten är även vokalen i motsvarande icke-reflexiva former lika lång: būs, gįs ”gis”, jfr Zinkevičius 1966: 361. Det reflexiva formantet -s(i) fogas ibland till former av verbet būti även i andra fall, men ger då ingen låtsasbetydelse, jfr: Senių būtis yr, bet nepažinda gero Dr (LKŽ I₁ 1213); Man besibūnant (belaukiant), ir parėjo numie Šts (ibid. 1215). I 1500-talets texter finns fortfarande exempel där det har en tydlig dativbetydelse hos det reflexiva pronomenet – även i participkonstruktioner, t.ex.: asch busius Garbę gawens isch Phardono BrB II Moz 14, 18 (wenn ich Ehre eingelegt habe; cum glorificatus fuero)⁵³. När reflexivpartikeln fogades till verbet būti sammanföll de nämnda sammansatta futurum- och imperativformerna med VD. Den semantiskt närmaste undergruppen av VD utgjordes av konstruktioner med låtsade tillstånd

⁵⁰ Dėl atitinkamų formų dabartinėse tarmėse žr. Zinkevičius 1966: 332; ypač jos paplitusios Žemaičiuose, žr. Vitkauskas 1978.

⁵¹ Jfr passisizti grieschnas essas VE 72₁₃.

⁵² Daugiau pavyzdžių žr. Vitkauskas 1965: 17; 1976: 57; aut. LKG II 360.

⁵³ Jfr: asch saw Garbę gawusiu BrB II Moz 14, 17 (so wil ich Ehre eingelegen). På liknande sätt används si i andra konstruktioner (utan particip), t.ex.: Mana Sunaus Hemora schirdis norisi (ovan: geidulauja) iusų Dukteres BrB I Moz 34, 8.

55

verb, är också vanliga i Samogitien, jfr.: būsis nematąs, būkis nematąs och dėsis nematąs, dėkis nematąs. Därför är det fullt begripligt att konstruktioner med bū-tis anslöt sig till denna undergrupp av VD, som befäste deras betydelse av skenhandling. På så sätt anslöt sig en konstruktion med helt annan syntaktisk natur till VD, samtidigt som den än i dag har kvar sina specifika begränsningar i fråga om struktur. Det faktum att betydelsen av att låtsas endast förekommer hos vissa former av verbet būtis och endast i konstruktioner med presensaktiva particip bekräftar de syntaktiska motiven till att denna betydelse uppkom.

4.6.4. Förhållandet till slaviska konstruktioner

Bildandet av reflexiva verb hade en liknande betydelse för de slaviska språkens nominativa konstruktioner som för litauiskans konstruktion med nominativ och particip. Som bekant uppstod de slaviska språkens reflexiva verb genom agglutination av formerna av de reflexiva pronomina se (ursprungligen sannolikt ortotoniskt, senare enklitiskt⁵⁴) och si (enklitiskt). I de östslaviska språken förenades dessa reflexiva pronomen med verbet till ett enda ord, medan de i andra språk (t.ex. tjeckiska, bulgariska, makedonska och polska) behöll sin positionsmässiga rörlighet; deras semantiska enhetlighet är dock i många fall märkbar redan i de äldsta källorna. I fornkyrkoslaviska har si, och ofta även se, redan förlorat sin kasusbetydelse; ibland används de sida vid sida (t.ex. mьniti si || se; sъžaliti si || se) och fungerar som reflexivformanter (Гарбнак 1963: 50 ff., 62). I konstruktioner med predikativt attribut och reflexiva verbformer förekommer oftast nominativ av adjektiv och particip, t.ex.: utvrъdi se rъka ego čela Mork 3, 5; naučiťo sъ veli narečete se Mat 5, 19; mьnitъ se imy Mat 25, 29 (Havránek 1928: 157–8)⁵⁵ — liksom i de konstruktioner med intransitiva verb som nämndes i 4.3.1. Ackusativformen av det reflexiva pronomenet se, som används med alla tre personer, kan dock även förekomma tillsammans med adjektiv och particip i ackusativ, det vill säga precis som litauiska save... kogo se samo ty tvoriši Jon 8, 53 (Havránek ib. 157). Motsvarande konstruktioner förekommer sporadiskt från de äldsta skrifterna fram till i dag även i tjeckiska och bulgariska, där se har bevarat en viss självständighet, t.ex.: fornkyrkoslav. vidě se sъkrušena (Потебня 1958: 309)⁵⁶, forntjeck. Josef nedoustoina sé mně Kruml. 17 (Havránek ib. 157), nutida tjeck. viděl se ležícího bredvid det vanliga viděl se ležet (ib. 160). Sambandet mellan ackusativ- och nominativkonstruktionen är tydligare i de slaviska språken än i litauiskan, eftersom samma form av pronomenet se, som ursprungligen var ortotonisk, förekommer i båda konstruktionerna. Bruket av reflexiva pronomen i ackusativisk betydelse, parallellt i båda språkgrupperna, måste därför ha bidragit avsevärt till att reflexiva verb spreds i nominativkonstruktioner. Detta innebär dock inte att nominativkonstruktionerna i de baltiska och slaviska språken generellt kan härledas ur ackusativkonstruktioner med reflexiva pronomen, såsom I. Marvan menade (Марван 1962: 35). Ackusativkonstruktionen med reflexiva pronomen kan inte ha spelat en sådan roll redan av det skälet att den själv i sista hand är sekundär och har bildats efter mönster av konstruktioner med pronomen som betecknar olika subjekt, dvs. vidim se nucena efter vidim tě zdráva

⁵⁴ Frågan om huruvida de slaviska språkens ackusativformer av pronomenen mę, tę, sę var enklitiska har behandlats på olika sätt. E. Berneker, J. Zubatý och A. Marguliès betraktade dem som ursprungligen ortotoniska, medan K. Mülenbach, Š. Kulbakin, V. Vondrák och J. Rozwadowski ansåg dem vara enklitiska; A. Meillet intog först den senare ståndpunkten, men ändrade sedan uppfattning. Efter B. Havráneks grundliga undersökning av frågan (1928: 25 ff. med litteraturhänvisningar) verkar det tämligen klart att det slaviska sę ursprungligen var ortotoniskt.

⁵⁵ Om dessa konstruktioner i de slaviska språken, se vidare Miklosich 1868–74 IV: 345, 822–3; Потебня 1958: 156 ff.; Jagić 1900: 61 ff.; Gebauer 1929: 197–8; Trávníček 1956: 186; Борковский-Кузнецов 1965: Dvořák 1970: 155–6; Bauer 1972: 59; Večerka 1961: 65 ff.; Růžička 1963: 191 ff., 198; Рожновская 1970: 43 ff.

⁵⁶ M. Rožnovskaja anger att formen се i nutida bulgariska kan ha betydelsen av ett reflexivt pronomen i ackusativ och förekomma tillsammans med ett attribut till det direkta objektet, t.ex.: kamo се видя омотан (Рожновская 1970: 24 ff.). Eftersom den nominala formen är oböjlig kan det predikativa attributets anknytning till subjektet eller objektet här endast fastställas utifrån satsens betydelse. I bulgariskan finns det än i dag ingen tydlig gräns mellan се som fungerar som reflexivformant och се som fungerar som reflexivt pronomen (Костов 1939: 123–4).

56

(Zubatý 1919⁵⁷), och i de litterära syd- och västslaviska språken aktiveras de dessutom på nytt genom latinska konstruktioner av typen dixit se divitem⁵⁸. B. Havráneks antagande är betydligt mer tillförlitligt: att sammansmältningen av det reflexiva pronomenet med ackusativisk betydelse med verbet, och dess övergång till en reflexiv formant (partikel) i de slaviska språken, stärkte och bevarade den ålderdomliga nominativkonstruktionen, som möjligen byggde på sekundär nominal predikation (Гавранек 1963: 61).

Till följd av de reflexiva formernas spridning står nominativkonstruktionerna i de slaviska språkens äldsta källor i korrelation med ackusativkonstruktionerna på precis samma sätt som i litauiskan: VD med reflexiva verb bildar en motsättning till GD med motsvarande icke-reflexiva verb, jfr. fornkyrkoslav. viděaše se to strážde Supr. 553₅ (Večerka 1961: 65) och viděše i juže umrъšь Jon 19, 33 Zogr., Mar. (Večerka 1961: 58)⁵⁹; här finner man sida vid sida även den tredje medlemmen i korrelationen – en nominativkonstruktion med perifrastisk passiv, som i fornkyrkoslaviskan kan ha fungerat som en variant av reflexiva former, t.ex.: vidimъ běaše přěbyvaje Supr. 544₂₅.

Konstruktioner av VD-typ i de baltiska och slaviska språken har alltså inte bara en gemensam genetisk grund; även deras förhistoriska utveckling, förknippad med bildandet av reflexiva verb, gick parallellt i samma riktning och ledde till anmärkningsvärt likartade resultat. VD-konstruktionerna i litauiskan och i de äldsta slaviska språkens källor överensstämmer vad gäller sin plats i systemet av syntaktiska medel (framför allt i förhållande till ackusativkonstruktionerna), sin syntaktiska struktur och till och med i stor utsträckning sin morfologiska realisering.

4.6.5. Den fortsatta utvecklingens riktning

Den fortsatta historien för VD i de baltiska och slaviska språken, som utspelade sig under den skriftliga traditionens period, skiljer sig åt. I de östslaviska språken föll de ackusativiska och nominativiska participkonstruktionerna relativt snabbt ur bruk när de korta (icke-attributiva) participformerna försvagades och stelnade, medan adjektiv som predikativt attribut och particip i nominativ i många fall ersattes av instrumentalis (Fraenkel 1926: 77 ff.; Мразек 1962: 347 ff.; 1958: 15 ff.). Det är mycket möjligt att nominativiska participkonstruktioner försvann ännu tidigare i de levande östslaviska språken än i skrift, där de under en tid fortfarande upprätthölls av den fornkyrkoslaviska traditionen och inflytandet från grekiska exempel. I de syd- och västslaviska språken försvagades dessa konstruktioner också kraftigt, men de levde kvar längre, och i vissa språk (t.ex. tjeckiska och bulgariska) finns det fortfarande spår av deras användning.

I litauiska och lettiska används VD, liksom GD, fortfarande i stor utsträckning, men de inbördes förhållandena mellan dessa konstruktioner och delvis även deras struktur har också förändrats under den skriftliga traditionens period. När den converba formen bredde ut sig i ackusativiska konstruktioner blev particip kvar i dem endast i de fall då substantivets eller pronomenets ackusativ har betydelsen av direkt objekt (aut. 1974: 265 ff.). Användningen av böjda participformer i ackusativiska konstruktioner begränsades därmed avsevärt. Samtidigt försvagades också motsättningen mellan ackusativiska och nominativiska konstruktioner. I dag kan sådana VD som sakėsi || žinojosi grįžęs inte längre korreleras med GD sakė || žinojo jį grįžtantį på samma sätt som under 1500–1600-talen, eftersom de senare numera vanligtvis ersätts av converba konstruktioner (sakė || žinojo jį grįžtant eller bisatser (sakė || žinojo, kad jis grįžta). Under sådana omständigheter har partikeln si fått minskad funktionell belastning. Det är tydligen därför som VD med icke-reflexiva perceptions- och informationsverb åter har börjat användas mer allmänt i dagens litauiska, t.ex.: jis sakė || žinojo grįžtas.

⁵⁷ Straipsnyje, išsp. žurnale Naše Řeč, 1919, Nr. 3, p. 29 pagal Havránek 1928: 160.

⁵⁸ Jfr Havránek ib. 160. Även latinska konstruktioner av denna typ med se, t.ex. imperatorem se appellaverat Caes. B.G. 3, 31; se miserum praedicat Pl. Men. 909 (Kühner-Stegmann 1912: 294), anses dock ha uppkommit genom påverkan från motsvarande exempel med me, te, vilka betecknar ett annat subjekt (Miller 1974: 229).

⁵⁹ Jfr motsvarande korrelation i tjeckiska: zříš se stojě – zří tě stojiec(e) (Dvořák 1970: 155).

57

På så sätt kom VD ännu närmare indirekt modus, som också används efter verb med motsvarande betydelse, t.ex.: sakau || žinau, kad jis grįžtas.

Produktiviteten hos VD med icke-reflexiva former är särskilt tydlig i de nordliga östaukštaitiska dialekterna, där GD nästan inte längre används, varför korrelationen mellan nominativiska och ackusativiska konstruktioner numera är helt omöjlig. Däremot är indirekt modus mycket vanligt i dessa dialekter. Av K. Sirvydas skrifter framgår att VD med reflexiva verb fortfarande användes allmänt av de östliga aukštaiterna under 1500–1600-talen. I ”Punktai sakymų” finner vi bland 51 VD endast ett exempel med en icke-reflexiv verbform: idant žmogus... gailėtas... bewelidams ing kū- norint kito pikto impuolys essus / negi Dievu pažiedys I 158₁₆. De övriga VD-konstruktionerna med reflexiva verb korreleras i ”Punktai sakymų” efter om subjektet är identiskt eller skilt med GD, som här fortfarande är ganska vanligt och produktivt (omkring 70 konstruktioner, jfr aut. 1969: 53 ff.). Numera förekommer i K. Sirvydas dialekt, liksom i hela nordöstra Litauen, nästan inte längre vare sig VD med reflexiva verb eller GD, även om sådana nominativiska participkonstruktioner efter icke-reflexiva verb som Janė sakė Petrą sutikus Kp; žmonės kalbėjo matę Kraujelį ir pan. är helt vanliga. Detta visar naturligtvis ännu inte att de är nya och har uppkommit ur konstruktioner med reflexiva verb. Utbredningen av reflexiva former i VD, som är mest karakteristisk för den samogitiska dialekten, påverkade sannolikt endast delvis de östliga dialekternas nominativiska konstruktioner, varav många kan ha bevarat en äldre form. Men det kan inte vara någon tillfällighet att icke-reflexiva former i dessa dialekter nästan helt har trängt undan de reflexiva formerna i VD, vilka fortfarande användes här under 1500–1600-talen. Att GD har fallit ur bruk och att den nämnda korrelationen mellan nominativiska och ackusativiska konstruktioner har försvunnit var tydligen en av de viktigaste orsakerna till detta fenomen.

Korrelationens betydelse för användningen av reflexiva verbformer framgår också av dagens standardspråk. De flesta verb som i VD endast har icke-reflexiva former (se 1.1.4) bildar inte GD-konstruktioner, och vissa av dem, t.ex. atrodyti, grasinti, nuliūsti, abejoti, vengti, paprastai, kombineras vanligen inte alls med ackusativ. Informationsverb som tvirtinti, liudyti, kalbėti, pranešti, prisiekti används vanligen i GD med en converbal förbindelse (esant, buvus, būsiant).

Även om man i dagens standardspråk kan iaktta en tendens att använda VD något mer allmänt med vissa icke-reflexiva verb, dominerar de reflexiva formerna fortfarande i denna konstruktion. Reflexivpartikeln fungerar där som en tydlig, om än ofta fakultativ, grammatisk markör som betecknar att det finita verbets och participets handlingar har samma subjekt.

Genes och historia hos litauiskans VD visar att utvecklingen av participkonstruktioner i stor utsträckning betingas av morfologiska processer och förändringar i mer övergripande syntaktiska oppositioner.

SLUTSATSER

1. VD omfattar verb för fysisk och psykisk perception, information samt emotionella och simulerade tillstånd, vilka kan ta bisatser med förklarande innebörd som komplement. Därutöver förekommer presensparticip i passiv form efter verb som uttrycker önskan, ansträngning (eller ovilja, undvikande, rädsla), begäran och vana. Participets nominativ (ensamt eller med bestämningar) representerar i denna konstruktion en inbäddad sats med förklarande innebörd, vilken intar positionen för ett propositionellt objekt. Med avseende på sin interna syntaktiska struktur motsvarar VD ackusativ med particip (GD), men skiljer sig från den senare genom att det finita verbets form och participets subjekt sammanfaller.

2. VD är belagt ända från de allra första litauiska språkminnesmärkena. Under 1500- och 1600-talen användes det främst i skrifter av författare som representerade de samogitiska och västra hög-litauiska dialekterna (J. Bretkūnas, S. Vaišnoras). Utifrån de äldre skrifterna fastställs

58

VD:s utbredningsområde under 1500- och 1600-talen sammanfaller ungefär med det nuvarande, men omfattar även delar av de östra hög-litauiska dialekterna, där VD numera nästan inte används efter reflexiva verb.

3. Jämförelser mellan översatta texter från 1500- och 1600-talen och deras latinska, tyska och polska original visar att användningen av VD i de äldre skrifterna bygger på tidens levande språk och i huvudsak inte har påverkats av andra språk. Bisatser med förklarande innebörd i originalens samordnade konstruktioner översattes oftast med VD. Originalspråkens inflytande främjade inte VD, utan begränsade och inskränkte tvärtom dess användning i de äldre språkminnesmärkena. Därför återspeglar VD:s utbredning i texter från 1500- och 1600-talen endast delvis konstruktionens faktiska omfattning i det levande språket. Detta bekräftas av den betydligt vidare användningen av VD i samma författares originalverk och sammanställningar.

4. I skrifter från 1500- och 1600-talen bildas VD oftast av reflexiva verb (omkring 90%); de vanligaste är regėtis, tikėtis, sakytis, žinotis, det vill säga de verb vars icke-reflexiva former också dominerar i konstruktionen ackusativ med particip (GD). Vid sidan av dessa förekommer i de äldre skrifterna även icke-reflexiva former och perifrastiska passivformer av motsvarande verb.

5. VD:s participled motsvarar, vad gäller sina konstruktionsegenskaper, predikativet i en bisats med förklarande innebörd. Omkring 32% av VD-beläggen i de äldre skrifterna bildas med particip av būti, vilka fungerar som motsvarigheter till verbala kopulor.

6. Ordningen mellan leden i VD är relativt stabil i de äldre skrifterna. Den dominerande positionsmodellen NVP (92% av exemplen) bygger på de allmänna reglerna för ordföljd i litauiska (SVO-principen). Samtidigt kan även spår av OV-modellen iakttas i VD-konstruktioner.

7. VD:s grammatiska struktur i litauiska och lettiska och i många fall även dess lexikala uttryck sammanfaller; lettiskans VD uppvisar dock nyare drag som hänger samman med spridningen av oböjliga participformer. Spår av denna konstruktion har också iakttagits i fornpreussiska. De baltiska språkens VD-konstruktioner har gemensamt med motsvarande slaviska konstruktioner en likartad intern struktur, en mycket likartad semantik hos huvudleden och många drag i deras morfologiska struktur (verbens benägenhet till reflexivisering, genetiskt identiska participformer m.m.).

8. Intern rekonstruktion och jämförelser med andra indoeuropeiska språk visar att VD:s syntaktiska grund utgjordes av ett predikativt attribut tillsammans med stativa tillståndsverb; ur dessa utvecklades mediopassivets paradigmer i de indo-iranska, grekiska och italiska språken. Participens nominativformer används i konstruktioner med predikativt attribut som former av nominal natur. Nominativkonstruktioner med predikativt attribut och stativa verb har sedan äldsta tid stått i motsats till ackusativkonstruktioner med aktiva verb. Detta ligger till grund för den ursprungliga korrelationen mellan VD och GD.

9. I nominativkonstruktioner med fasverb och verb för emotionella tillstånd hade nominativformen av det verbala nomen, som senare blev particip, en gång en sekundär predikativ funktion. Med perceptions- och informationsverb förknippades participnominativ, som fungerade som relativt självständiga nominala satser och först senare förenades med verben till täta VD-konstruktioner. I alla dessa fall användes sedan gammalt icke-reflexiva verbformer.

10. När det perifrastiska passivet utvecklades stod nominativkonstruktioner med nya passivformer (jis buvo rastas gulįs) i motsats till ackusativkonstruktioner med transitiva verb (rado jį gulinti).

11. VD:s utveckling är nära förknippad med bildandet av reflexiva verb, där det ackusativa värdet hos det enklitiska pronomenet si spelade en mycket viktig roll (särskilt under den senare perioden). Även om det enklitiska pronomenet si hade vuxit samman med verbet redan före den skriftliga traditionens början, betydligt tidigare än mi, ti, finns det fortfarande spår av dess tidigare självständighet i de äldre skrifterna.

59

12. De gamla skrifternas uppgifter visar att genitiv med particip (nominativus cum participio, VD) förr också användes vid sidan av VD för att uttrycka objektiva relationer mellan två handlingar med identiskt subjekt, tillsammans med ackusativformer av reflexiva pronomen: den enklitiska (atoniska) si och den ortotoniska save. När enklitikan si slutgiltigt hade förlorat sin kasusbetydelse ersattes participets ackusativ med nominativ, enligt mönstret för VD och andra nominativa konstruktioner som funnits sedan gammalt. Detta bidrog till att reflexiva verbformer spreds i VD-konstruktioner.

13. När reflexivpartikeln i VD hade blivit ett morfologiskt formativ som markerade att handlingen begränsades till subjektets sfär, började den, liksom i andra konstruktioner, även fogas till verb som till sin natur är intransitiva. VD med reflexiva intransitiva verb bildade en motsättning till genitiv med particip (GD) med transitiva verb, något som var särskilt tydligt i skrifter från 1500- och 1600-talen: ackusativa och nominativa konstruktioner utvecklades i samma riktning även i de slaviska språken.

14. På grund av att reflexivpartikeln lades till ytterligare en gång till verbet būti i sammansatta futurumformer med hjälpverb uppstod i de samogitiska dialekterna konstruktioner av typen būsis nematas, vilka senare anslöt sig till VD.

15. Under den skriftliga traditionens period försvagades motsättningen mellan GD och VD i takt med att användningen av GD blev snävare. På motsvarande sätt minskade också den funktionella belastningen hos reflexiva former i nominativa konstruktioner. I dagens litauiska bildas VD ofta åter med icke-reflexiva perceptions- och informationsverb.

Ytterligare förkortningar

AfsIPh — ”Archiv für slavische Philologie”. BrB — Biblia tatai esti Wissas schwentas Raschtas Lietuwischkai pergulditas per Ianą Bretkuną (manuskript från 1579–1590, citerat från fotokopior vid VVU och LKI). BrGD — Giesmes Duchauanas / isch Wokischka ing Lietuwischka lieszuwi … pergulditas. Isspaustas Karaliaucziuje … 1589 (fotokopia av J. Bretkūnas sångbok, som finns i Uppsala universitetsbibliotek och förvaras i Litauiska SSR:s bokkammare). BrP I–II — Postilla … Per Ianą Bretkuna … Karaliaucziue … 1591. BSL — ”Bulletin de la Société de linguistique de Paris”. BW — Kr. Barons un H. Wissendorfs. Latwju dainas. T. I–VI. Jelgavā un Petrogradā, 1894–1915. ChB — Versionis Bibliorum in Lingvam Lithvanicam. Tomus VII. Novm Testamentum… Lithvanicā Lingvā donatum (B. Chylinskis manuskript till Nya testamentet i Bibeln, publicerat i utgåvan: Biblia litewska Chylińskiego, Nowy Testament. T. II. Tekst, wyd. Cz. Kudzinowski-Jan Otrębski. Poznań, 1958). HG — W. Haack. Vocabularium … Nebst einem Anhang einer kurtzgefaßten Litthauischen Grammatic. Halle, 1730. IF — ”Indogermanische Forschungen”. KIC — M. Danielis Kleinii Compendium Litvanico-Germanicum … Königsberg, 1654. KIG — Grammatica Litvanica … edita à M. Daniele Klein … Regiomonti, 1653. KZ — ”Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, begründet von A. Kuhn”. LKG — Litauisk grammatik. T. I–III. Red. K. Ulvydas. V., 1965–76. LKK — ”Lietuvių kalbotyros klausimai”. LKT — Litauiska dialekter. Antologi. Red. E. Grinaveckienė, K. Morkūnas. V., 1970. Mar — Quattuor Evangeliorum versionis palaeoslovenicae, Codex Marianus glagoliticus. Ed. V. Jagić. Berolini, 1883. ME — K. Mūlenbacha latviešu valodas vārdnīca. Red., papild., turpinājis J. Endzelīns. T. I–IV. Rīgā, 1923–32. MG — Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-Lehre … von Christian Gottlieb Mielcke … Königsberg, 1800. MLLG — Mitteilungen der Litauischen Litterarischen Gesellschaft. T. I–VI. Heidelberg, 1883–1912. MLLVG — LPSR ZA Valodas un literatūras institūts. Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. T. I–II. Rīgā, 1959–62. MT LĮ — S. Vaišnoro litauiska inledning i boken: Margarita Theologica … perguldita per Simona Waischnora warnischki … Karaliaucziue … 1600. MT(PM) — Ape popieszischkaie missche. Utgiven tillsammans med MT.

60

OsG – Ny litauisk grammatik, framlagd av Gotfried Ostermeyer… Königsberg, 1791.

R – Ph. Ruhig. Anfangsgründe einer Littauischen Grammatik. Königsberg, 1747.

RB – L. J. Rhesa. Biblia, Tai esti: Wissas Szwentas Rásżtas… ketwirta Kartą išspáustas. Tilžėje 1824.

RP – Świętych słów ásprav Pańskich… Kroyniká albo Postillá… 1556 (M. Réjaus „Postilė“, cituojama iš Lietuvos TSR Mokslų Akademijos bibliotekoje esančio defektuoto egzemplioriaus).

SC – Compendium Grammaticae Lithvanicae Theophili Schultzen… Regiomonti… 1673.

ST – Små litauiska folkvisor från 1600- och 1700-talen. Sammanställd av Jurgis Lebedys. Vilnius, 1956.

Supr – Suprasl-manuskriptet. Monument över det fornkyrkoslaviska språket. Band II. I. Utg. S. Severjanov. Sankt Petersburg, 1904.

VE – Enchiridion… per Baltramieju Willentha… Ischspaustas Karalauczui… 1579.

VEE – Euangelias bei Epistolas… perguldıtas… per Baltramieju Willenta… Ischspaustas Karalauczui… 1579.

W₂ – Postilla Catholicka mnieysza… Przez D. Jakuba Wuyka… w Poznaniu… 1582 (antrasis leidimas).

W – Postilla… Przez D. Jakoba Wuyka… w Krakowie… 1617 (Šeštasis leidimas).

Zogr – Codex glagoliticus olim Zographensis nunc Petropolitanus… edidit V. Jagić. Berolini, 1879.

LITERATŪRA

Aleksandravičius J. Kretingos tarmės veiksmažodis. — „Vilniaus valst. pedagoginio instituto mokslo darbai. Lietuvių kalba ir literatūra“, 1959, t. VIII, p. 107—141.

Ambrazas V. Absoliutinis naudininkas XVI—XVII a. lietuvių kalbos paminkluose. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1962, t. V, p. 3—146.

T. p. Lietuvių kalbos dalyvių atributyvinė-predikatyvinė vartosena. — Kn.: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. VII). V., 1964, p. 47—79.

T. p. Galininkas su dalyviu XVI-XVII a. lietuvių kalbos paminkluose (paplitimas ir santykis su originalų konstrukcijomis). — Kn.: Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XI). V., 1969, p. 41—56.

T. p. Dėl lietuvių kalbos netiesioginės nuosakos (modus relativus). — In: Donum Balticum to Prof. Chr. S. Stang. Stockholm, 1970, p. 6—13.

T. p. Lietuvių kalbos galininko su dalyviu poziciniai modeliai. — Kn.: Baltų kalbų veiksmažodžio tyrinėjimai („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XIV). V., 1973, p. 169—182.

T. p. Galininko su dalyviu (accusativus cum participio) struktūra ir vartosena senojoje lietuvių kalboje. — Kn.: Žodžių formos ir jų vartosena („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XV). V., 1974, p. 195—275.

T. p. Zur Entwicklung der Partizipialkonstruktionen mit obliquen Kasus im Litauischen. — „Zeitschrift für Slawistik“, 1974 (a), Bd. XIX, Hf. 2. S. 241—251.

T. p. Netiesioginės nuosakos paplitimas ir kilmės problema. — Kn.: Lietuvių kalbos arealinės lingvistikos klausimai („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XVII. V., 1977, p. 7—54.

Balkevičius J. Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė. V., 1963.

Barnet V. Vývoj systému participií aktivních v ruštině. Praha, 1965.

Bauer J. Staročeská věta a staročeské souvětí na základě srovnávacím. — In: K historicko-srovnávacímu studiu slovanských jazyků. Praha, 1958, s. 108—123.

T. p. Syntactica slavica. Brno, 1972.

Behaghel O. Deutsche Syntax. Bd. II. Die Wortklassen und Wortformen. Heidelberg, 1924.

Benveniste E. La phrase nominale. — „Bulletin de la Société de Linguistique de Paris“, 1950, t. XLVI, f. 1., p. 19—36.

T. p. „Être“ et „avoir“ dans leur fonctions linguistiques. — Bulletin de la Société de linguistique de Paris“, 1960, t. XLI, f. 1.

Bernadišienė P. Sangražinių veiksmažodžių reikšmė ir vartosena dabartinėje lietuvių kalboje. Kand. dis. rankr. V., 1961.

Bezzenberger A. Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache. Göttingen, 1877.

Bielenstein A. Lettische Grammatik. Mitau, 1863.

Borrow T. The Sanskrit Language. London, 1959.

Brugmann K. Kurze vergleichende Grammatik der indogermanischen Sprachen. Strassburg, 1904.

T. p. Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Strassburg, 1906, Bd. II, T. 1; 1911, Bd. II, T. 2; 1916, Bd. II, T. 3.

T. p. Die Syntax des einfachen Satzes im Indogermanischen. Berlin-Leipzig, 1925.

Brugmann K., Thumb A. Griechische Grammatik. München, 1913.

61

Buch T. Die reflexive Konstruktion der Verba im Gotischen. — „Kwartalnik Neofilologiczny“, 1958, V, 4, S. 335–345.

Būga K. Rinktiniai raštai. T. II. Sud. Z. Zinkevičius. V., 1959.

Bukšs M., Placinskis J. Latgaļu volūdas gramatika un pareizraksteibas vōrdneica. München, 1973.

Cappeler C. Sanskrit-Wörterbuch. Neudruck. Berlin, 1955.

Chantraine P. Grammaire homérique. T. 2. Syntaxe. Paris, 1953.

Chomsky N. Aspects of the Theory of Syntax. Massachusetts, 1965.

Delbrück B. Altindische Syntax. Halle, 1888.

T. p. Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen. Bd. I. Strassburg, 1893; Bd. II. Strassburg, 1897; Bd. III. Strassburg, 1900.

Dvořák E. Vývoj prechodníkových konštrukcií ve starší češtině. Praha, 1970.

Endzelynas J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957.

Endzelīns J. Par latviešu valodas refleksīvām formām. Rakstu krājums, Rīgā, 1901, lpp. 13–22.

T.p. [Rec.:] B. K. Поржезинский. Возвратная форма глаголов в литовском и латышском языках. Москва, 1903. — „Известия Императорской Академии Наук по отделению русского языка и словесности“, 1904, т. IX, ч. 2, с. 376–388.

T. p. Senprūšu valoda. Rīgā, 1943.

T. p. Altpreussische Grammatik. Riga, 1944.

T. p. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951.

T. p. Darbu izlase. T. I. Rīgā, 1971.

Erhart A. Studien zur indogermanischen Morphologie. Brno, 1970.

Fillmore Ch. J. The Case for Case. — In: Universals of Linguistic Theory. New York, Chicago etc., 1968, p. 1–88.

Forssman Th. Die Übertragung der griechischen Partizipialkonstruktionen in dem Ostromir-schen Evangelium. Strassburg, 1877–8.

Fraenkel E. Der prädikative Instrumental im Slavischen und Baltischen und seine syntaktischen Grundlagen. — „Archiv für slavische Philologie“, 1926, S. 77–117.

T. p. Syntax der litauischen Kasus. K., 1928.

T. p. Sprachliche, besonders syntaktische Untersuchung des kalvinistischen litauischen Katechismus des Malcher Pietkiewicz von 1598. Göttingen, 1947.

T. p. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Bd. I. Göttingen, 1962.

Friedrich J. Hethitisches Wörterbuch. Heidelberg, 1952.

Gebauer J. Historická mluvnice jazyka českého. T. IV. Skladba. Praha, 1929.

Girdenis A., Žulys V. [Rec.:] J. Kazlauskas. Lietuvių kalbos istorinė gramatika (kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis). V., 1968. — „Baltistica“, 1972, t. VIII (2), p. 193–202.

Harris Z. S. Co-occurrence and Transformation in Linguistic Structure. — In: The Structure of Language. Englewood Cliffs—New Jersey, 1964, p. 155–210.

Hatcher A. Reflexive Verbs. Latin, Old French, Modern French. Baltimore—London, 1942.

Havers W. Untersuchungen zur Kasussyntax der indogermanischen Sprachen. Strassburg, 1911.

Havránek B. Genera verbí v slovanských jazycích. T. I. Praha, 1928.

T. p. Žodis diskusijoje. — In: Otázky slovanské syntaxe. T. II. Brno, 1968, S. 409–411.

Hermann E. Litauische Studien. Berlin, 1926.

Hermodsson L. Reflexive und intransitive Verba im älteren Westgermanischen. Uppsala, 1952.

Hirt H. Indogermanische Grammatik. Bd. VI. Syntax. T. I. Heidelberg, 1934.

Hofmann J. B. Syntaktische Gliederungsverschiebungen im Lateinischen infolge Erstarrung ursprünglich appositioneller Verhältnisse. — „Indogermanische Forschungen“, 1924, Bd. XLII, S. 75–87.

Homeras. Iliada. Vertė J. Ralys ir kt. Red. A. Dambrauskas. V., 1962.

Jablonskis J. Rinktiniai raštai. T. I. Sudarė J. Palionis. V., 1957.

Jagić V. Beiträge zur slavischen Syntax. — „Denkschriften der Akademie der Wissenschaften. Philos. — historische Klasse“, 1900, Bd. XLVI.

Jakulienė A. Apie lietuvių kalbos sangrąžinių veiksmažodžių funkcijas. — „Baltistica“, 1967, t. III (2), p. 185–200.

T. p. Lietuvių ir kitų baltų kalbų sangrąžinių veiksmažodžių istorija. Filol. kand. disert. rankraštis. V., 1968.

T. p. Prūsų kalbos sangrąžiniai veiksmažodžiai. — „Baltistica“, 1969, t. V(1), p. 37–42.

T. p. Dėl wisęsi tur ischpazinti. — „Baltistica“, 1969(a), t. V(2), p. 197–8.

Kahn Ch. The Verb “be” in Ancient Greek. — “Foundations of Language”. Suppl. ser. 16. The Verb “be” and Its Synonyms. Philosophical and Grammatical Studies, V. 6. Dordrecht—Boston, 1973.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika (Kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis). V., 1968.

Kronasser H. Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen. Heidelberg, 1956.

Kropaczek S. Zwrot accusativus cum infinitivo w języku polskim. — „Prace Filologiczne“, 1928, t. XII, s. 424–93.

Křižková H. Adverbiální determinace slovesná a větný vzorec. — In: Otázky slovanské syntaxe, z. II. Brno, 1968, s. 103–109.

Kühner R. Ausführliche Grammatik der griechischen Sprache. Bd. II. T. I. Hannover, 1870.

62

Kühner R. Stegmann C. Ausführliche Grammatik der lateinischen Sprache. Bd. II. T. 1. Hannover, 1912.

Kuryłowicz J. Les désinences moyennes de l’indo-européen et du hittite. — „Bulletin de la Société de linguistique de Paris“, 1932, t. XXX, p. 1—4.

T. p. The Inflectional Categories of Indo-European. Heidelberg, 1964.

Lehmann W. P. Converging Theories in Linguistics. — “Language“, 1972, V. 48, No 2, p. 266—75.

T. p. Contemporary Linguistics and Indo-European Studies. — In: “Publications of the Modern Language Association“, 1972(a), V. 87, p. 976—993.

T. p. A Structural Principle of Language and its Implications. — “Language“, 1973, V. 49, p. 47—66.

T. p. Proto-Indo-European Syntax. Austin—London, 1974.

MacDonell A. A. A Vedic Grammar for Students. London, 1955.

Mažiulis V. Pastabos baltų ir slavų kalbų seniausių santykių klausimu. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1959, t. II, p. 5—16.

Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1966.

Meillet A. La phrase nominale en indo-européen. — „Mémoires de la Société de linguistique de Paris“, 1906—1908, t. XIV, f. 1, p. 1—26.

T. p. Introduction à l’étude comparative des langues indoeuropéennes. Paris, 1934.

Meillet A., Vendryes J. Traité de grammaire comparée des langues classiques. Paris, 1952.

Miklosich F. Vergleichende Grammatik der slavischen Sprachen. Bd. IV. Syntax. Wien, 1874.

Miller G. On the History of Infinitive Complementation in Latin and Greek. — „The Journal of Indo-European Studies“, 1974, V. 2, No 3, p. 222—245.

Müller D. Studies in Modern English Syntax. Two Aspects of Synthesis. Winterthur, 1957.

Oertel H. The Syntax of Cases in the Narrative and Descriptive Prose of the Brāhmanas. V. I. The Disjunct Use of Cases. Heidelberg, 1926.

Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. T. III. Nauka o formach. Warszawa, 1956.

Palionis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI-XVII a. V., 1967.

Pedersen H. Hittitisch und die anderen indoeuropäischen Sprachen. Köbenhavn, 1938.

Perlmutter D. M. Deep and Surface Structure Constraints in Syntax. New York, 1971.

Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bd. I. Bern—München, 1959.

Reichelt H. Aw estisches Elementarbuch. Heidelberg, 1909.

Renou L. Études de grammaire sanscrite. T. I. Paris, 1936.

T. p. Grammaire de la langue védique. Lyon—Paris, 1952.

T. p. Remarques générales sur la phrase védique. — In: Symbolae linguisticae in honorem G. Kuryłowicz. Wrocław—Warszawa—Kraków, 1965, p. 230—234.

Rosenbaum P. S. The Grammar of English Predicate Complement Constructions. Cambridge, Mass., 1967.

Rosenkranz B. Die hethitische ḫi — Konjugation und das idg. Perfekt. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, begründet von A. Kuhn“, 1958, Bd. LXXV.

Ross J. R. Gapping and the Order of Constituents. — In: Progress in Linguistics. Ed. M. Bierwisch, K. E. Heidolph. The Hague—Paris, 1970, p. 249—259.

Růžička R. Das syntaktische System der altslavischen Partizipien und sein Verhältnis zum Griechischen. Berlin, 1963.

T. p. Studien zur Theorie der russischen Syntax. Berlin, 1966.

Safarewicz J. Wpływ łaciński na system gramatyczny polszczyzny. — In: Symbolae Polonicae in honorem St. Jodłowski. Wrocław, 1972, s. 145—150.

Schmalz J. H., Hofmann J. B. Syntax und Stilistik. — In: Stolz-Schmalz. Lateinische Grammatik. München, 1928, S. 345—850.

Schmidts P. Glūka bībeles valoda. — „Rakstu krājums“, 1908, s. XIV, lpp. 21—100.

Schwartz A. Derivative Functions in Syntax. — “Language“, 1968, V. XLIV, p. 747—783.

Schwyzer E. Griechische Grammatik. Bd. I. München, 1938.

Schwyzer E., Debrunner A. Griechische Grammatik. Bd. II. Syntax und syntaktische Stilistik. München, 1950, 1975.

Senn A. Zu den litauischen Zahlwörtern für 11—19. — „Studi Baltici“, V. Roma, 1935—1936.

Sirtautas V. Konstrukcijų duodasi įkikiamas, laukia pavežamas ir pan. sandara bei vartosena. — „Kalbos kultūra“, 1965, sąs. 9, p. 27—32.

T. p. Veiksmažodinis tarinys dabartinėje lietuvių literatūrinėje kalboje. Kand. disert. rankraštis. V., VVU bibl., 1968.

Skardžius P. Daukšos akcentologija. K., 1935.

Sližienė N. Apie sudurtines pradėtines veiksmažodžių formas. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1961, t. IV, p. 67—72.

Speyer J. S. Sanskrit Syntax. Leyden, 1886.

T. p. Vedische und Sanskrit-Syntax. Strassburg, 1896.

Stahl J. M. Kritisch-historische Syntax des griechischen Verbums der klassischen Zeit. Heidelberg, 1907.

Stang Chr. S. Perfektum und Medium. — „Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap“, 1932, t. VI, p. 29—39.

63

T. p. Das slavische und baltische Verbum. Oslo, 1942.

T. p. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo—Bergen—Tromsö, 1966.

Tangl E. Der Accusativus und Nominativus cum Participio im Altitaluischen. Weimar, 1928.

Tesnière L. Éléments de syntaxe structurale. Paris, 1959.

Trautmann R. Die altpreussischen Sprachdenkmäler. Göttingen, 1910.

Trávníček F. Historická mluvnice česká. T. III. Skladba. Praha, 1956.

Valeckienė A. Predikatyvinis pažyminys kaip atskira sakinio dalis. — Kn.: Lietuvių kalbos gramatinė sandara. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. IX, 1967, p. 97—116.

Večerka R. Syntax aktivnich participiů v staroslověnštině. Praha, 1961.

Vennemann Th. Topics, Subjects, and Word Order: from SXV to SVX via TVX. — In: Historical Linguistics. V. I. Ed. J. M. Anderson, C. Jones. Amsterdam — Oxford etc., 1974, p. 339—376.

Vitkauskas V. Kuršėnų tarmės kirtis ir priegaidė. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III, p. 61—77.

T. p. Dėl vienos Lazdynų Pelėdos raštų kalbos smulkmenos. — „Kalbos kultūra“, 1965, sąs. 8, p. 17.

T. p. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas. V., 1976.

T. p. „[P]+[s]+V+s“ tipo sangrąžiniai veiksmažodžiai rytinėse žemaičių šnektose. — Kn.: Gramatinės kategorijos ir jų raida („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XVIII). V., 1978, p. 171—175.

Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik. Bd. II. Formenlehre und Syntax. Göttingen, 1928.

T. p. Altkirchenslavische Grammatik. Berlin, 1912.

Wackernagel J. Vorlesungen über Syntax mit besonderer Berücksichtigung von Griechisch, Lateinisch und Deutsch. Bd. I. Basel, 1926; Bd. II. Basel, 1928.

Wackernagel J., Debrunner A. Altindische Grammatik. Bd. III. T. 1, Göttingen, 1929; Bd. III. T. 2. Göttingen, 1930.

Watkins C. Preliminaries to a Historical and Comparative Reconstruction of the Syntax of the Old Irish Verb. — „Celtica“, 1963, V. VII, p. 1—49.

T. p. Preliminaries to the Reconstruction of Indo-European Sentence Structure. — In: Proceedings of the IX International Congress of Linguists. London—the Hague—Paris, 1964, p. 1035—1042.

T. p. Indogermanische Grammatik. Bd. 3. Formenlehre. T. 1. Geschichte der indogermanischen Verbalflexion. Heidelberg, 1969.

Wegner A. Noun Phrase Analysis of the Infinitive Complement Sentences. — „Studia Anglica Posnaniensia“, 1975, V. 6, No 1—2, p. 91—106.

Whitney W. D. A Sanskrit Grammar. Leipzig, 1889.

Willmanns W. Deutsche Grammatik Gotisch, Alt-, Mittel-, und Neuhochdeutsch. Bd. III. T. 2. Strassburg, 1909.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai. V., 1957.

T. p. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

T. p. Dėl K. Sirvydo „Punktų sakymų“ genezės ir kalbos. — „Baltistica“, 1971, t. VII(2), p. 153—168.

T. p. Rytietiškoji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas. — „Baltistica“, 1972, t. VIII(1), p. 79—100.

T. p. S. M. Slavčinskio giesmyno (1646 m.) kalba. — Kn.: Gramatinės formos ir jų vartosena. V., 1974, p. 135—170.

Zubatý J. [Rec.:] Поржезинский В. К. К истории форм спряжения в балтийских языках. М., 1901; Возвратная форма глагола в литовском и латышском языках. М., 1903. — „Indogermanische Forschungen“, 1904, Bd. XVI, S. 50—64.

T. p. Studie a články. T. II. Praha, 1954.

Балли Ш. Общая лингвистика и вопросы французского языка. М., 1955.

Бархударов Л. С. К вопросу о поверхностной и глубинной структуре предложения. — „Вопросы языкознания“, 1973, № 3, с. 50—61.

Бенвенист Э. Общая лингвистика. Ред. Ю. С. Степанов. М., 1974.

Борковский В. И., Кузнецов П. С. Историческая грамматика русского языка. М., 1965.

Вайан А. Руководство по старославянскому языку. М., 1952.

Гавранек Б. Залог (genus verbi) в старославянском языке. — В сб.: Исследования по синтаксису старославянского языка. Прага, 1963, с. 15—100.

Гухман М. М. Готский язык. М., 1958.

Ее же. Развитие залоговых противопоставлений в германских языках. М., 1964.

Десницкая А. В. Из истории развития категории глагольной переходности. — В сб.: Памяти акад. Л. В. Щербы. Л., 1951, с. 136—144.

Дунаевская И. М. Язык хеттских иероглифов. М., 1969.

Дынникова Н. Н. и др. Народная латынь. М., 1975.

Иванов Вяч. Вс. Хеттский язык. М., 1963.

Его же. Общеиндоевропейская, праславянская и анатолийская языковые системы. М., 1965.

64

Его же. Реконструкция общебалтийских синтаксических структур. — В сб.: Балто-славянские исследования. М., 1974.

Костов Н. Българска граматика. София, 1939.

Кузьмина И. Б., Немченко Е. В. Синтаксис причастных форм в русских говорах. М., 1971.

Ломтев Т. П. Очерки по историческому синтаксису русского языка. М., 1956.

Сравнительная грамматика германских языков. Под ред. Э. А. Макаева. Т. IV. М., 1966.

Марван И. О некоторых предикативных функциях литовского причастия. — „Kalbotyra“, 1962, t. IV, p. 33—42.

Его же. К вопросу о лингво-географическом положении балто-славянских языков. — „Baltistica“, 1969, t. V(1), p. 17—20.

Мейе А. Общеславянский язык. М., 1951.

Мельничук О. С. Розвиток структури слов’янського речення. Київ, 1966.

Непокупный А. П. Ареальные аспекты балто-славянских отношений. М., 1964.

Овсянико-Куликовский Н. Д. Синтаксические наблюдения. — „Журнал министерства народного просвещения“, 1898, т. 317, с. 1—47.

Перельмутер И. А. Об оппозиции „переходность-непереходность“ в системе индоевропейского глагола. — „Вопросы языкознания“, 1974, № 3, с. 70—81.

Пизани В. Общее и индоевропейское языкознание. — В кн.: Общее и индоевропейское языкознание. Ред. В. А. Звегинцев. М., 1956, с. 83—199.

Поржезинский В. К. Возвратная форма глаголов в литовском и латышском языках. М., 1903.

Потебня А. А. Из записок по русской грамматике. Т. I—II. М., 1958.

Опыты историко-типологического исследования иранских языков. Т. I—II. М., 1975. Авт.: В. С. Расторгуева (отв. ред.), Д. И. Эдельман и др.

Рожновская М. Г. Синтаксис прилагательного в болгарском литературном языке. М., 1970.

Савченко А. Н. Происхождение среднего залога в индоевропейском языке. Ростов-на-Дону, 1960.

Его же. Категория среднего залога в индоевропейском языке. Автореф. докт. дис. Л., 1960(а).

Его же. Сравнительная грамматика индоевропейских языков. М., 1974.

Соболевский С. И. Древне-греческий язык. М., 1948.

Спиринская Я. А. Очерк русского исторического синтаксиса. Киев, 1960.

Сравнительно-исторический синтаксис восточнославянских языков. Члены предложения. Под. ред. В. И. Борковского. М., 1968.

Стеблин-Каменский М. И. История скандинавских языков. М.—Л., 1953.

Его же. Грамматика норвежского языка. М.—Л., 1957.

Степанов Ю. С. Принципы и методы современной лингвистики. М., 1975.

Его же. Об исторической зависимости между балтийской категорией переходности—непереходности и славянской категорией глагольных видов. — Kn.: III Sajungine baltų kalbotyros konferencija. Pranešimų tezės (III Всесоюзная конференция по балтийскому языкознанию. Тезисы докладов). V., 1975(а).

Топоров В. Н. К вопросу об эволюции славянского и балтийского глагола. — „Вопросы славянского языкознания“, 1961, т. V, с. 35—70.

Фридрих И. Краткая грамматика хеттского языка. М., 1952.

Чейф У. Л. Значение и структура языка. М., 1975.

Шерцль В. И. Синтаксис древнеиндийского языка. Харьков, 1883.

Якулене А. История возвратных глаголов в литовском и в других балтийских языках. Автореф. канд. дис. Вильнюс, 1968.

В. АМБРАЗАС

СТРУКТУРА И РАЗВИТИЕ ИМЕНИТЕЛЬНОГО С ПРИЧАСТИЕМ (NOMINATIVUS CUM PARTICIPIO) В ЛИТОВСКОМ ЯЗЫКЕ

Резюме

Конструкцию именительного с причастием (в дальнейшем — ИП) образуют глаголы физического или умственного восприятия (в том числе и мышления), информации и эмоционального состояния (напр., tėvas jautėsi sergas), а со страдательными причастиями настоящего времени — также глаголы, выражающие волеизъявление, усилие, просьбу или привычку (norėti, leistis, duotis, laukti(s), įprasti, apsimesti и под.). Причастие в этой конструкции имеет двойную синтаксическую связь (с именем и с глаголом) и занимает позицию пропозитивного объекта с изъяснительным (экспликативным) значением.

На основании статистического анализа конструкции с ИП, извлеченных путем полного выбора из древнелитовских памятников, установлено, что ареал распространения ИП в XVI—XVII вв. примерно соответствовал теперешнему, однако охватывал также часть

5. Gramatinės kategorijos ir jų raida

65

восточно-аукштайтских диалектов, где ИП после возвратных глаголов в настоящее время уже не употребляется.

Сопоставление переводных текстов с латинскими, немецкими и польскими оригиналами показало, что ИП в древнелитовской письменности не зависит от влияния других языков. Использование переводчиками иноязычных оригиналов препятствовало проникновению этого оборота в переводы, поэтому статистические данные по памятникам XVI—XVII вв., приведенные в таблицах 1 и 2, только частично отражают его широкое употребление в живой речи этого периода.

Для структуры ИП в XVI—XVII вв. характерно преобладание возвратных форм глаголов (около 90% всех примеров), особенно regētis, tikėtis, sakytis, žinotis, и широкое употребление оборотов с причастными связками от глагола būti. Господствующий порядок членов конструкции имя — глагол — причастие основан на позиционной модели SVO, характерном для литовского языка исторического периода, однако в ИП обнаружены также реликты более древнего порядка SOV.

Синтаксическая структура, морфологическое оформление главных членов, а во многих случаях и лексический состав ИП в литовском и латышском языках совпадают. Латышская конструкция отличается только некоторыми инновациями, связанными с более широким распространением несклоняемых форм причастий. Следы употребления ИП обнаружены и в древнерусских памятниках.

Путем синтаксической реконструкции в работе установлено, что в основу ИП легли номинативные конструкции предикативного атрибута (адъюнкта) со статичными глаголами, которые противопоставлялись аккузативным конструкциям с активными глаголами. На этом древнем противопоставлении основана более поздняя корреляция ИП и ВП. В конструкциях с фазовыми глаголами (liauti, baigti, nustoti и под.) и глаголами эмоционального состояния причастия первоначально выполняли функцию второстепенного именного предиката. ИП с глаголами восприятия и информации образовались из предложений с относительно самостоятельными именными предикатами, которые только позже вступили в тесное синтаксическое единство с глаголом.

Дальнейшее развитие ИП связано с возникновением возвратных форм глагола путем присоединения энклитической формы возвратного местоимения si к глагольной основе. Превратившись в морфологический формант, обозначающий ограничение действия сферой субъекта, возвратная частица стала прилагаться ко многим интранзитивным глаголам. Однако в древнелитовских памятниках еще сохранились некоторые реликты употребления местоимения si со значением аккузатива, в том числе в конструкциях ВП (напр., nesitikė-ket wissado geo... turresenczius BrP). После того, как энклитическая форма местоимения в ВП окончательно потеряла падежное значение, аккузативы причастий были заменены номинативами по аналогии с древними конструкциями ИП. Это способствовало распространению возвратных форм глагола в ИП и образованию оппозиции ИП с безвозвратными глаголами: ВП с транзитивными глаголами, особенно характерной для языка древнелитовских памятников.

Сравнение со славянскими языками выявляет общую генетическую основу ИП и указывает на параллелизм раннего развития этой конструкции. ИП литовского языка соответствует старославянскому, древнерусскому и старочешскому обороту по своему месту в синтаксической системе (прежде всего — по отношению к ВП), по синтаксической структуре, а в большинстве случаев — и по ее морфологической реализации.

В период письменной традиции вследствие сужения сферы применения ВП оппозиция ВП: ИП стала ослабевать, и функциональная нагрузка возвратной частицы в ИП уменьшилась. В связи с этим ИП с невозвратными формами глаголов стали опять более продуктивными.

V. AMBRAZAS

THE STRUCTURE AND DEVELOPMENT OF NOMINATIVUS CUM PARTICIPIO IN LITHUANIAN

Summary

The Nominativus cum participio construction (NP) is formed with verbs of physical and mental perception (including verbs of thinking), verbs of information and emotional state (e. g. tėvas jautėsi sergąs), and in case of passive participles — also with verbs expressing will, effort, request, and habit (e. g. norėti, leistis, duotis, laukti(s), apsiskęsti). The participle in the said construction is subjected to a double linking (it is linked with both the noun and the verb); it takes the position of a prepositional object with an explicative meaning.

On the basis of a statistical analysis of the NP constructions drawn from old Lithuanian writings, it has been found that the area of the distribution of NP in the 16th—17th centuries roughly corresponded to the present area, but it also covered part of East Lithuanian dialects where NP is at present no longer used after reflexive verbs.

66

The comparison of translations with their Latin, German and Polish originals has shown the NP of old Lithuanian writings to be independent of the influence of other languages. The foreign originals only hampered the use of the construction in translations. In view of this, the statistical data as presented in tables 1, 2 only partially reflect wide use of NP in the colloquial Lithuanian of that period.

The notable feature about the structure of the 16th–17th century NP is the considerable predominance of reflexive verbs (they make up about 90% of the examples) – notably regėtis, tikėtis, sakytis, žinotis – as well as the wide use of constructions with participial copulas derived from the verb būti. The dominating order of the constituents in the construction noun—verb—participle is based on the positional pattern SVO, which is characteristic of the Lithuanian language of the historical period. Relics of SOV pattern relating to a much earlier period were also found in the construction.

The syntactic structure, the morphological expression of the main constituents and in many cases the lexical structure of NP coincide in Lithuanian and Latvian. The Latvian NP differs from its Lithuanian counterpart only in certain innovations arising from the wider distribution of indeclinable participial forms. The use of NP can also be traced in Old Prussian texts.

Applying the method of syntactic reconstruction, we found NP to have been based on predicative adjunct nominative constructions with statative verbs which were opposed to accusative constructions with active verbs. This ancient opposition serves as the basis of a much later correlation of NP and AP (i. e. accusative with the participle). In constructions with phase verbs (liauti, baigti, nustoti, etc.) and with verbs of emotional state, participles originally performed the function of a secondary predicate. NP used with verbs of perception and information resulted from relatively independent sentences with nominal predicates which only later formed close syntactic units with the verb.

The subsequent development of NP is connected with the appearance of reflexive verbs resulting from the addition of the enclitic form of the reflexive pronoun si to the verb forms. Having turned into a morphological element marking the restriction of the action to the sphere of the subject, the reflexive particle came to be used with many intransitive verbs. In old Lithuanian writings, however, we can still find relics of the pronoun si with an accusative meaning; such relics can also be found in AP (e. g. nessitikėkem wissad gero... turesenczius BrP). After the enclitic form of the pronoun in AP finally lost its case meaning, the accusatives of the participle were replaced by nominatives by analogy with the old NP constructions. This favoured the distribution of reflexive verb-forms in NP as well as the formation of the opposition NP with reflexive intransitive verbs: AP with non-reflexive transitive verbs, which is characteristic of old Lithuanian writings in particular.

Comparison with Slavic languages reveals a common genetic basis of NP and points to a parallelism of the early development of the construction. The Lithuanian NP corresponds to Old Slavic, Old Russian and Old Czech NP constructions according to its place in the syntactic system (above all according to its relationship to AP), according to its syntactic structure, and in most cases according to its morphological realization.

Owing to the narrowing of the use of AP during the period of the written tradition, the opposition AP: NP grew weaker, and the functional load of the reflexive particle decreased. As a result, NP with non-reflexive forms of the verb became more productive again.

5*