SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979)

ÖVERSIKT, RECENSIONER

Sociolingvistiska studier av det litauiska språket

På initiativ av vetenskapliga rådet för den komplexa problemställningen ”Lagbundenheter i de nationella språkens utveckling i samband med nationernas socialistiska utveckling” sammanställdes verket, som utgavs 1969–1976 under den gemensamma titeln ”Lagbundenheter i de litterära språken hos Sovjetunionens folk under sovjettiden”. Detta omfattande verk i flera volymer redigerades av och försågs med en bred teoretisk inledning av ordföranden för nämnda råd, J. Dešerijev. Verket består av separata kollektiva monografier, vilka i sin tur består av beskrivningar av enskilda språk. Den första monografin, ”De grundläggande processerna i den strukturella utvecklingen av iranska och iberisk-kaukasiska språk”, behandlar tadzjikiska, ossetiska, kurdiska, adygeiska, lakiska och abchaziska. I den andra monografin, ”De grundläggande processerna i den strukturella utvecklingen av turkiska, finsk-ugriska och mongoliska språk”, beskrivs kazakiska, basjkiriska, tuviniska, gagauziska, estniska, komi-zyrjanska, burjatiska och samojediska samt andra nordliga småfolkens språk. Förändringarna i de armeniska, litauiska, moldaviska, azerbajdzjanska, uzbekiska och georgiska litteraturspråken under sovjettiden analyseras i monografin ”Skriftspråkens strukturella utveckling”. Den avslutande boken i detta verk är J. Dešerijevs monografi ”De litterära språkens samhällsfunktioners utveckling”¹.

”Lagbundenheter i de litterära språken hos Sovjetunionens folk under sovjettiden” är en heltäckande undersökning baserad på komplexa metoder, av ett slag som inte tidigare förekommit vare sig inom sovjetisk eller utländsk språkvetenskap. Å ena sidan behandlar de kapitel som skrivits av specialister på enskilda språk förändringar i språkens struktur samt förändringar i ordförråd, fraseologi och stilistik i Sovjetunionens folks språk under sovjettiden. Å andra sidan betraktas de undersökta språken i J. Dešerijevs monografi så att säga ”utifrån”: språkets funktion i samhället studeras sociologiskt, och språkbrukets samhällsområden samt deras förändringar i förhållande till kulturens, ekonomins och samhällets utveckling fastställs.

I den nämnda monografin undersöks lagbundenheterna för de litterära språken hos Sovjetunionens folk och deras utveckling. Studien utmärker sig genom flera särdrag. Först och främst är den en sociologisk undersökning, där fokus inte ligger på språkets struktur utan på dess funktionella sida, det vill säga dess användning i samhället. Studien söker, så att säga, en direkt överensstämmelse mellan språkbruket och samhällsverksamhetens områden; man menar exempelvis att industrins tillväxt intensifierar användningen av det språk som betjänar den och utvidgar språkets tillämpningsområde. Sådana och liknande problem tas upp för första gången i den sociallingvistiska och sociologiska litteraturen, vilket i sig redan utgör värdet av J. Dešerijevs bok.

Arbetets sociologiska karaktär har också betydelse för användningen av statistiska metoder. Statistiska uppgifter används i stor utsträckning i arbetet; de grupperas och analyseras på ett sådant sätt,

¹ Utvecklingsmönster för Sovjetunionens folks litterära språk under sovjettiden. Under redaktion av fil.dr Ю. Д. Дешериев. [bok 1]. Huvudprocesserna i den intrastrukturella utvecklingen av de iranska och iberisk-kaukasiska språken. Volymens ansvarige redaktör: fil.dr Н. А. Баскаков (М., 1969). [bok 2.] Huvudprocesserna i den intrastrukturella utvecklingen av de turkiska, finsk-ugriska och mongoliska språken. Volymens ansvarige redaktör: fil.dr Н. А. Баскаков (М., 1969). [bok 3]. Den intrastrukturella utvecklingen av språk med gammal skrifttradition. Volymens ansvarige redaktör: fil.dr Ю. Д. Дешериев (М., 1973). [bok 4]. Дешериев Ю. Д. De litterära språkens utveckling avseende deras samhällsfunktioner. — М., 1976.

185

så att en fullständig bild ges av språkbrukets samhälleliga resultat före revolutionen och under sovjetmaktens år. Varje delrepublik tilldelas ett eget kapitel. Användningen av Sovjetunionens nationella litterära språk beskrivs genom att man urskiljer språkets bestående funktionsområden, nämligen industri, jordbruk, allmän och specialiserad gymnasieutbildning samt högre utbildning, teknik och vetenskap, press, skönlitteratur och konst, liksom andra områden av samhällsliv och verksamhet. Med utgångspunkt i en sådan enhetlig disposition beskrivs i detalj de lingvosociala situationerna och särdragen i användningen av de nationella litterära språken och ryska, som är kommunikationsspråket mellan Sovjetunionens folk, i Ukrainas, Vitrysslands, Uzbekistans, Kazakstans, Georgiens, Azerbajdzjans, Litauens, Moldaviens, Lettlands, Kirgizistans, Tadzjikistans, Armeniens, Turkmenistans och Estlands sovjetrepubliker. En sådan heltäckande jämförande undersökning och en gemensam analys av de nationella litterära språkens samhälleliga användning ger värdefulla sociolingvistiska resultat av stor teoretisk och praktisk betydelse.

I Sovjetlandet har de nödvändiga förutsättningarna skapats för att nationella språk och kulturer fritt ska kunna fungera och utvecklas. Många nationella språk används i stor utsträckning inom utbildningssystemet och inom vetenskap, teknik, andlig kultur med mera. Under sovjettiden fick många folk och småfolk i autonoma republiker och regioner ett skriftspråk på sitt modersmål; en nationell intelligentsia växte fram och böcker och tidskrifter gavs ut på modersmålet. Å andra sidan uppstod naturligt ett samhälleligt behov av ett gemensamt kommunikationsspråk för alla Sovjetunionens nationer och folk, och denna roll kom att tillfalla ryskan. ”Ryskans växande roll i det sovjetiska samhällets liv, i och med att det sovjetiska folket, en ny historisk gemenskap av människor, uppstod och utvecklades och processerna för närmande mellan nationer, folk och deras kulturer intensifierades, är betingad av sociala faktorer och socialismens och kommunismens uppbyggnads objektiva lagbundenheter”, framhåller bokens författare (s. 420). Att just ryskan fick rollen som kommunikationsspråk mellan Sovjetunionens alla nationer och folk berodde på att ryska är modersmål för mer än hälften av Sovjetunionens invånare; ukrainare och vitryssar lär sig lätt ryska och behärskar språket väl, eftersom det är genetiskt mycket nära besläktat med deras språk; ryska behärskas också av den återstående delen av Sovjetunionens befolkning, i första hand intelligentsian. Det betonas med rätta att Sovjetunionens folk själva, frivilligt, valde ryska för kommunikationen mellan nationerna, och den progressiva roll som ryskan spelar i det sovjetiska samhällets liv lyfts fram. Fyra aspekter av ryskans samhälleliga roll urskiljs, nämligen: ryska som det stora ryska folkets nationella språk; ryska som kommunikationsspråk mellan Sovjetunionens nationer och folk; ryska som en av de viktigaste källorna till utveckling och berikande av Sovjetunionens folks språk; och ryska som ett av språken för internationell kommunikation.

Behovet av att stärka ryskans roll som kommunikationsspråk mellan Sovjetunionens nationer i det sovjetiska folkets liv beror för det första på att man måste förebygga en förstärkning av språkbarriärer mellan republikerna, för det andra på att företrädare för alla Sovjetunionens nationer och folk ska kunna ta till sig det sovjetiska och utländska kulturarvet, och för det tredje på att den vetenskapliga och tekniska revolutionens landvinningar samt varje sovjetrepubliks ekonomiska och kulturella framgångar ska komma alla folk till del.

Empiriska observationer av språkkontakt och tvåspråkighet visar att språkets konstitutiva element i huvudsak är stabila. Det innebär att inget språk kan assimilera ett annat språk genom att tillägna sig dess mest karakteristiska drag. Tvärtom utvecklas och blomstrar de nationella språken. Följande påstående av författaren har ett synnerligen stort teoretiskt och praktiskt värde: ”Att gemensamma drag uppstår i Sovjetunionens folks språk (i fonetik och grammatik) är en mycket lång process. När vi därför undersöker frågan om att förutsäga den språkliga utvecklingen i Sovjetunionen kan vi inte vägledas av föreställningen om närmande mellan språk, sammansmältning eller bildandet av en språkunion som en föreställning med stor samhällelig betydelse och genomslagskraft” (s. 425).

Den språkliga utvecklingen hos små folk utan eget skriftspråk kännetecknas av att deras företrädare frivilligt börjar använda det litterära språket hos den nation vars

186

mellan vilka de lever och vars kultur och ekonomi är mer utvecklade, medan dessa småfolkens och etnografiska gruppers språk gradvis får sina användningsområden inskränkta och faller ur bruk (av exempelvis 6 900 karaimer är det endast 16,5% som betraktar karaimiska som sitt modersmål).

I bokens tionde kapitel, ”Utvecklingen av litauiskans och andra litteraturspråks samhällsfunktioner i Litauiska SSR”, beskrivs de viktigaste historiska händelserna i det litauiska folkets historia, förändringarna i det socialekonomiska livet och befolkningens sociala struktur, de etnolingvistiska processerna och deras inverkan på användningen av språken (litauiska, ryska och polska). Med stöd av omfattande statistiska uppgifter visas hur grundläggande, allmän och specialiserad utbildning samt gymnasie- och högre utbildning utvecklas i Sovjetlitauen, hur vetenskap och teknik går framåt, hur den samhällspolitiska, vetenskapligt-tekniska och pedagogiska litteraturen och periodpressen växer, hur nätverket av kultur- och utbildningsinstitutioner samt barninstitutioner byggs ut, hur konsten och skönlitteraturen utvecklas och hur litauiska används inom dessa områden. Litauiskans funktion beskrivs också statistiskt inom industri, jordbruk, transport och kommunikationer, handel, offentlig bespisning, hushållsnära service, hälso- och sjukvård och finanser, kontorsförvaltning och officiell korrespondens samt radio och television. I samband med detta framhåller J. Dešerijev: ”Litauiskans samhällsfunktioner har, liksom lettiskans, vuxit maximalt, och dess lexikalisk-semantiska, stilistiska och syntaktiska system har utvecklats på ett aldrig tidigare skådat sätt. Under Litauens månghundraåriga historia har litauiskan aldrig uppnått en sådan allsidig funktionell och strukturell utveckling” (s. 230). Man kan bara instämma i denna beskrivning av litauiskans funktion.

I inledningen till den kollektiva monografin ”Utvecklingen av den nationell-ryska tvåspråkigheten”² redogör J. Dešerijev för den nationell-ryska tvåspråkighetens betydelse och för de teoretisk-metodologiska grunderna och aspekterna av studiet av tvåspråkighet. Under de sovjetiska förhållandena är tvåspråkighetens syfte, framför allt dess grundläggande typ, den nationell-ryska, att på alla sätt bidra till att folken närmar sig varandra och att de nationella kulturerna berikas. Kunskaper i ryska, ett av de mest utvecklade språken för internationell kommunikation och kommunikation mellan nationer, bidrar till detta.

Av flera aspekter på studiet av tvåspråkighet ges den sociologiska företräde. Ur denna aspekt undersöks: 1) de socioekonomiska, etnolingvistiska och historiska förutsättningarna för tvåspråkighetens utveckling i Azerbajdzjanska SSR, Litauiska SSR, Estniska SSR och Buriatiska ASSR samt 2) språkens sociala, demografiska och nationella funktionsmönster.

En av monografins positiva egenskaper är att tvåspråkigheten studeras dynamiskt, det vill säga med hänsyn till dess kvalitativa och kvantitativa parametrar och sociala variation. I detta avseende delas litauisk-rysk tvåspråkighet in i fyra grader. Den första graden av litauisk-rysk tvåspråkighet motsvarar kraven i läroplanerna för ryska i årskurserna II–IV, den andra graden kraven i läroplanerna för årskurserna V–VIII. Den tredje graden av litauisk-rysk tvåspråkighet fastställs med utgångspunkt i kraven för undervisningen i ryska enligt läroplanerna för årskurserna IX–XI i gymnasieskolan. Den fjärde graden av tvåspråkighet motsvarar högskolestudenters kunskaper i ryska. V. Michalčenko beskriver ingående dessa fyra grader av litauisk-rysk tvåspråkighet.

I republiken finns en tydlig tendens till att litauisk-rysk och rysk-litauisk tvåspråkighet breder ut sig. Enligt folkräkningen 1970 behärskar 34,8% av litauerna ryska obehindrat. Ryska används mest av den litauiska befolkningen i städer av republikansk betydelse och är mindre utbrett i distriktens centralorter. Landsbygdsbefolkningen behärskar ryska sämre – den äldre generationen kan oftast inte språket. ”Ett utmärkande drag hos den litauisk-ryska tvåspråkigheten är att litauiskan är ett nationalspråk med rika skriftliga traditioner. Dess omfattande funktionella utveckling under sovjetåren har vitaliserat normaliseringsprocesserna för litteraturspråkets form och kraftigt utökat användningen av litteraturspråket bland det litauiska folket. Litauiskan tillgodoser alla kommunikationsbehov hos den socialistiska litauiska nationen”, framhåller V. Michalčenko.

² Развитие национально-русского двуязычия. Отв. редактор д-р. филол. н. Дешернев Ю. Д. М., 1976.

187

I distrikten (Zarasai, Ignalina, Švenčionys m.fl.), där många ryssar och personer av andra nationaliteter sedan länge bor, kan två tendenser urskiljas: 1) framväxten av socialt aktiv litauisk-rysk tvåspråkighet och 2) en jämförelsevis begränsad social efterfrågan på aktiv rysk-litauisk tvåspråkighet. Dessa tendenser uppstår eftersom ryska i distrikt med blandad nationell befolkning i stor utsträckning fungerar som ett kommunikationsmedel mellan nationer. Ryssar lär sig litauiska när de har bott i republiken en längre tid och behöver språket i sitt arbete och sin verksamhet. Ryska invånare på landsbygden har särskilt stort behov av litauiska. Bland invånare av rysk nationalitet i republiken är kunskaperna i litauiska i allmänhet omvänt proportionella mot den ryska befolkningstätheten. I distrikt där andelen ryssar är hög är kunskaperna i litauiska små. Enligt folkräkningen 1970 utgjorde exempelvis ryssarna 20,3% av befolkningen i Zarasai-distriktet, men endast 41,1% av dem kunde litauiska. I Šiauliai-distriktet, däremot, där invånare av rysk nationalitet utgör endast 3,1% av befolkningen, talar 71% av dem litauiska.

Det finns också en viss regelbundenhet i hur tvåspråkiga fastställer sitt modersmål. Om ett språk används i familjen betraktar informanter av alla nationaliteter (litauer, ryssar, polacker m.fl.) språket för den egna nationaliteten som sitt modersmål, medan informanter från blandade familjer ofta har ett modersmål som inte överensstämmer med deras nationalitetsspråk.

V. Michalčenko skiljer med rätta mellan kunskaper i ett andraspråk och dess funktion inom olika livsområden. Den yngre och medelålders generationen i republiken har studerat ryska i skolan, och därför kan man anta att de flesta litauer behärskar ryska mer eller mindre väl. Men dess faktiska användning ser helt annorlunda ut. Litauisk-rysk tvåspråkighet är socialt aktiv endast under vissa etniska förhållanden (en hög andel ryssar och invånare av andra nationaliteter). Ryska används där som ett kommunikationsmedel mellan olika nationaliteter; dessutom läser man speciallitteratur på ryska, och språket används inom radio, television och press. Socialt aktiv litauisk-rysk tvåspråkighet kännetecknar republikens industricentra och vissa distrikt (Šalčininkai, Vilnius, Švenčionys m.fl.). Resten av republikens befolkning behärskar ryska sämre; ryskans funktion är alltså mindre aktiv här. Skolundervisningen behöver inte leda till att språket används i levande kommunikation, och i sådana fall kan man endast med stora förbehåll tala om tvåspråkighet.

Simas Karaliūnas

Indeks – słownik do „Daukšos Postilė“. Opracował Czesław Kudzinowski. Tom I (A – N), VI + 543 p. Tom II (O – Ž), 527 p. Poznań, 1977.

Mikalojus Daukšas postilla från 1599 är ett av den äldre litauiska skriftkulturens mest betydelsefulla monument. På grund av språkets korrekthet, ordförrådets rikedom och i synnerhet markeringen av betoningens placering används uppgifterna i denna bok flitigt av lingvister, inte bara inom litauistiken utan även i indoeuropeiska studier i allmänhet. Den polske lingvisten Czesław Kudzinowski har nu gjort dessa uppgifter mer lättillgängliga för forskare: han har gett ut ett omfattande index-lexikon i två band (hela 1 076 sidor!), där alla ord och former i Daukšas postilla har registrerats.

Professor C. Kudzinowski vid universitetet i Poznań är en välkänd polsk baltolog. Han tog examen från Vilnius universitet 1935, där han studerade jämförande indoeuropeisk språkvetenskap. Åren 1935–1937 specialiserade han sig på finsk-ugrisk språkvetenskap i Helsingfors och 1937–1939 i Budapest, där han disputerade i filologi (”Det finska ljudsystemet”). Medan han bodde och studerade i Vilnius lärde han sig litauiska och började forska i olika problem inom baltisk språkvetenskap.

År 1958 gav han tillsammans med andra polska lingvister ut texten till ”Nya testamentet”, grundad på manuskriptet till S. Chilinskis bibelöversättning som förvaras på British Museum i London. Han har förberett den 53:e volymen av den polske etnografen och folkloristen O. Kolbergs skrifter för tryckning.

188