SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979)

Zigmas ZINKEVIČIUS

NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM LEXIKONETS HISTORIA I LITAUISKAN UNDER XVI–XVII ÅRHUNDRADENA

De böcker på litauiska som utgavs i Storfurstendömet Litauen under XVI–XVII århundradena har två olika dialektala grundvalar. En del är skrivna på en variant av skriftspråket som vuxit fram ur den östaukštaitiska dialekten. Dit hör K. Širvydas arbeten, J. Jaknavičius ”Evangelier”, katekesen från 1605, översättningen av Belarminos katekes med mera. Andra bygger språkligt på den mellamlitauiska dialekten från den tiden: M. Daukšas skrifter, M. Petkevičius katekes, J. Morkūnas postilla, B. Chilinskis bibel och annan reformert litteratur. Den närmare dialektologiska lokaliseringen av båda grupperna råder det ingen tvekan om: den första gruppen utgick från den östaukštaitiska dialekten hos invånarna i Vilnius stad och dess närmaste omnejd, medan den andra byggde på den tidens dialekt i Nevėžis lågland (Kėdainiaiområdet) [Zinkevičius Z., 1970 ir 1972]. Det faktum att inget skriftspråk skapades på grundval av västaukštaitiska dialekter, där l inte hårdnar framför e-typens vokalism, sydaukštaitiska dialekter (åtminstone de med dzūkisk drag) eller samogitiska dialekter, visar att dessa dialekter då inte spelade någon viktigare roll.

Före skriftspråkets början måste det alltså ha funnits två talade interdialekter i Litauen: en östlig, det vill säga från Vilniusområdet, och en mellanliggande, det vill säga med ursprung i Nevėžis slätter. Dessa utgjorde kärnområdena i den gamla litauiska staten (Vilniushöjderna) och det samogitiska furstendömet (Nevėžis lågland). I själva verket var det bara språket på dessa platser som då hade möjlighet att vinna spridning.

Våra skriftspråksskapare ärvde detta tvåfaldiga talspråk från tidigare tider. Men hur gick de vidare? Försökte de jämna ut den ärvda skillnaden, eller skapade de medvetet två skriftspråk?

Vi är vana vid att framhålla endast den första tendensen, det vill säga tala om ”anpassning till hela Litauen”, ”skapandet av ett enhetligt språk” och så vidare. Men i själva verket fanns det då också en motsatt tendens: en strävan att skapa två skriftspråk, olika för ”Litauen” (den östliga varianten) och ”Samogitien” (den mellanliggande varianten).

Mänsklig medveten verksamhet kommer främst till uttryck i skapandet av terminologi. Den litauiska litteraturen under XVI–XVII århundradena är religiös. Låt oss se hur litauisk religiös terminologi skapades på den tiden.

När vi jämför religiösa termer i de östliga och mellanliggande varianterna av skriftspråket finner vi många tydliga skillnader. Det är dessa som vi här gärna vill undersöka lite närmare. Men först måste vi avgränsa de religiösa termer som lånats från andra språk. Det äldsta lagret av sådana termer utgörs av religiösa termer som lånats in från östslaverna (kristna av den östliga riten) redan före Litauens officiella dop; dessa bodde i en stor del av dåtidens litauiska stat. Exempel är kalėdos, kūčios, velykos, verbā, krikštas, gavėnia, kūmas (kūma), bažnyčia, utārnykas ’tisdag’ med flera. Dessa termer används i hela den litauiska litteraturen från XVI–XVII århundradena och skiljer sig inte till formen mellan de båda skriftspråksvarianterna. De hade lånats in innan dessa skriftspråk tog form. Detsamma gäller i stort sett religiösa termer som lånades in vid dopet eller kort därefter, främst från polskan. Formen hos endast ett fåtal av dessa varierar något, eller uppvisar vissa skillnader som är mer typiska för det östliga respektive det mellanliggande skriftspråket. Men skillnaderna är inte tydliga, och de är relativt få.

Litauerna började tidigt uttrycka olika kristna religiösa begrepp med hjälp av sitt eget språk. För detta ändamål anpassade de sedan gammalt befintliga litauiska ord genom att ge dem en mer specifik betydelse, eller bildade nyord. Det är numera svårt att skilja de ena från de andra, särskilt eftersom vi saknar en heltäckande historisk ordbok över litauiskan.

119

Det måste konstateras att de litauiska religiösa termerna ända från skrifttraditionens början skilde sig avsevärt åt i de båda skriftspråksvarianterna. För samma sak användes olika ord. Några mer påtagliga försök till enhetlighet kan inte skönjas. Om vi ibland ändå kan urskilja sådana försök, visar det sig oftast att det rör sig om en efterbildning av skrifter från Preussiska Litauen, skrivna på ett skriftspråk som hade formats på grundval av den lokala västaukštaitiska dialekten. Låt oss granska några termer för viktigare religiösa begrepp som användes i de östliga respektive mellersta skriftspråksvarianterna.

I böcker av författare som skrev på den östliga skriftspråksvarianten återgavs exempelvis det kristna begreppet ”helvete” med det östaukštaitiska dialektordet paskunda. Vi finner det till exempel i den anonyma katekesen från 1605, i K. Širvydas skrifter och i översättningen av Belarminos katekes. Av uppgifterna i katekesen från 1605 framgår att ordet hade betoningen paskundà, gen. sg. paskundõs [Zinkevičius Z., 1975, 36–37]. Den mellersta skriftspråksvarianten (liksom den preussisk-litauiska skrifttraditionen) saknar helt detta ord. Där användes i stället ett annat litauiskt ord, prãgaras. Författare som skrev på det östliga skriftspråket använde ordet paskundà som religiös term. När M. Daukša skrev på det mellersta skriftspråket översatte han exempelvis den polska frasen i Ladėsmos katekes Z/tąpil do Piekłá i sin katekes med Nú ęgę ing prãgarus (i marginalen skrev han till: Ing peklás), medan den östliga skriftspråksvariantens företrädare, den okände översättaren av katekesen från 1605, översatte den med Nužinge paskundo/nu (16₄). När de cʒtėry oſłatecʒne rʒecʒy cʒłowieka räknas upp översatte Daukša den polska originaltermen piekło med ordet prãgaras, medan översättaren av katekesen från 1605 använde paſkunda (92₃–₄). I den sistnämnda katekesen används alltid (hela 8 gånger) termen paskundà i stället för Daukšas prãgaro (och peklos), till exempel atpirko nùg amžinos ſmirties ir paſkundos 26₂₀, piktiey bus paſkundóſu amžinoy vgni 34₁₈, paſkiria ii ámžinómus paſkundós kanciõmus 76₅. I K. Širvydas ”Punktuose sakymų” dominerar också ordet paskundà (det förekommer 9 gånger), även om även prãgaras finns där, främst dock i del II, som gavs ut först efter författarens död. Men i översättningen av Belarminos katekes, som utkom 72 år efter att den östliga Ladėsmos-katekesen hade publicerats, används åter systematiskt den äldre termen paskundà, till exempel Nužinge paſkundoſna, trečių dienų kėlęs išg nuomirſiu 7₁, Gink mus nuóg piktos pagundos, Ir nuóg vmžinos paſkundos 56₁₇–₁₈.

Denna term försvann tillsammans med det östliga skriftspråket, när den litauiska bildade klassen i Vilnius förpolskades. Men vanliga människor använde den tydligen även senare, eftersom vi finner den i handskriften ”Contiones litvanica” från början av 1700-talet, vars författare sannolikt kom från Vilniusområdet [Palionis J., 1971, 37].

Det östaukštaitiska ordet paskundà skulle i standardspråket ha formen paskandà. Det kan sättas i samband med verbet paskandinti. I modern tid har ordet påträffats i trakten kring Daukšai, till exempel Koks čia gyvenimas, tikra paskandà ‘…pragaras’ (LKŽ IX 479). Betydelsen ‘fördärv, undergång, fördömelse’ är belagd i större utsträckning, till exempel Gink nuo amžinos paskandos Pilviškiai, Ar jau svieto paskandà bus, ar kas, — tik jau ne prieš buitį Grūžiai (Pasvalio raj., LKŽ IX 479). Troligen var detta ett gammalt litauiskt ord som anpassades till kristendomens behov, och inte en nybildning från 1500- eller 1600-talet eller tidigare. Det kan ha varit ett ord ur fornlitauisk tro. Man antar att den baltiska mytologins djävul liknade en stor orm och levde på havets botten, där hans sjunkna borg låg.

Översättaren av katekesen från 1605 kallar ”skärselden” praustà (om betoningen, se Zinkevičius Z., 1975, 24–25). Exempelvis översatte han den polska originaltextens ord ná męki Cʒyſcowe, som Daukša hade återgett med kancʒoſn cʒyſcʒeus, som Praufion aba cʒyſcʒun (34₁₉–₂₀). K. Širvydas använde också ordet i betydelsen ‘(syndernas) avtvättning’ (PS II 190₁₄). Praustà är en plats där synderna nu tvättas bort och renas. Författare som skrev på det mellersta skriftspråket hade inte denna term, utan använde det polska lånordet čyščius.

I stället för den slavism griekas som senare slog igenom använde författare som skrev på det östliga skriftspråket termen prasiraštis (om betoningen, se Zinkevičius Z., 1975, 36–37). I stället för den polska originalfrasen Grʒechow odpuſcʒenie, som Daukša översatte med ack. sg. Nùdemių atlaidimą, finner vi i katekesen från 1605 Atlaydymu praſiraſcʒiu (16₁₄). Jämför också ira Bažnicʒoy Bwyntoy praſiraſcʒiu atlaydimas 33₁₂. K. Širvydas, som följde Daukša,

120

använde ordet nuodėmė. Men översättaren av Belarminos katekes följde inte Širvydas, utan återgick till den tidigare östliga skriftspråkstermen prasirastis, till exempel Tykiu jog ira Bažniciow Bywoty tikras praſyraſciu atlaydymas 17₁₂–₁₃. Detta ord har inte påträffats vare sig i andra skrifter eller i nutida dialekter. Företrädare för det mellersta skriftspråket använde nuodėmę och den slavism griekas, som med tiden blev allt vanligare.

För att uttrycka ”måttfullhet, återhållsamhet” använde företrädare för det östliga skriftspråket termen mestybė. Exempelvis översatte översättaren av katekesen från 1605, när han besvarade frågan Kiek yra gierybiu kurios weda žmogų gierop, lenkų žodi W Jtrzymię śliwość, som Daukša hade återgett med Twardimąś, den med den östliga termen Meſtybe (86). Även K. Širvydas använde termen, till exempel Turi mokitis meſtibes aba mieros gierimy ir walgimy PS I 212₂₀. Den förekommer också i översättningen av Belarminos katekes. Den tycks saknas i texter på det mellersta skriftspråket. Den har inte heller påträffats i senare skrifter eller i dagens dialekter. Fr. Kuršaitis tog upp den i sin ordbok inom hakparenteser, vilket visar att han bara kände till ordet från skrifter, troligen från Neselmanns ordbok, dit det förmodligen hade hämtats från böcker av K. Širvydas eller andra östaukštaitiska författare.

I stället för den senare polonismen tajemnyčia ’hemlighet’ använde översättaren av katekesen från 1605 termen padingybė: den polska originalfrasen wielkich dwu tajemnic dwieju dydžių padingbiu 12₅–₆ (Daukša hade översatt den med dwieju slaptų). Termen har inte påträffats i andra författares skrifter eller i nutida dialekter (den finns inte ens i den akademiska litauiska ordboken). Den kan sannolikt föras samman med padengtas ’dold’. I så fall skulle standardlitauiskan ha formen padengybė (om betoningen, se Zinkevičius Z., 1975, 49–50.)

Vid sidan av termen dvasià använde företrädare för det östliga skriftspråket även dvāsas, ofta med betydelsen ”ond ande”, till exempel Sauli karalu wargina piktas dwasas, tay ira šietonas, nuog Wiebpaties vnt io perleytas PS I 259₂₄–₂₈. K. Širvydas använde ofta detta ord; det förekommer också i J. Jaknavičius ”Evangelijos”. Ordet har inte påträffats i verk skrivna på det mellersta skriftspråket. Det är betecknande att dvāsas i senare utgåvor av Jaknavičius ”Evangelijos”, när de östliga skriftspråksdragen ersattes med motsvarigheter från det mellersta skriftspråket, ganska systematiskt började ersättas med ordet dvasià.

Som redan nämnts finns vissa skillnader mellan det östliga och det mellersta skriftspråket även i lånorden, vilka vanligen hämtades från polskan. Den östliga varianten kännetecknades exempelvis av formen persunà eller persūna av lånordet personà (om betoningen, se Zinkevičius Z., 1975, 42). Formen används i katekesen från 1605, i Širvydas skrifter, i Belarminos katekes, i Jaknavičius ”Evangelijos” m.m. Författare på det mellersta skriftspråket har vanligen endast personą (i Daukšas postilla finns bara ett exempel med -u-: 1. sg. per funie 187₁₆–₁₇).

Företrädare för det östliga skriftspråket använde lånverben prijerauti ’bedriva otukt, begå äktenskapsbrott’ och prijeras ’otuktsman’ < 1. fryjer. Jämför katekesen från 1605: Ne priierauk 60₁₅ ’begå inte äktenskapsbrott’, Kāyp tūrime bėſtu prijākimu ſāugot: kuris draudžia priērāut, aba draugaláut 68₁₆–₁₈. Širvydas och Jaknavičius använde dessa ord; de förekommer även i översättningen av Belarminos katekes. De har inte noterats i texter på det mellersta skriftspråket. Daukša och andra använde i allmänhet svetimmoteris, svetimmoteriauti, kartais draugalauti.

På den tiden var terminologin inte helt normerad eller strikt fastlagd. Enskilda författare använde ofta flera varianter av samma term. Terminologin varierar både i det östliga och i det mellersta skriftspråket. De varianter av samma termer som användes skilde sig dock oftast åt i de båda skriftspråken, och några tydliga försök att harmonisera dem mellan skriftspråken kan inte skönjas. Detta framgår också av en jämförelse mellan de termvarianter som användes av de mest framstående företrädarna för de båda skriftspråken — Širvydas och Daukša.

Exempelvis använder Širvydas i betydelsen ’botgöring’ orden gaile (Sakramento gayles aba paſakimo nuodėmiu ſawo PS II 130₄–₆), gailysta (Sakramentu gavlyſtos iſtate PS I 160₃–₄), gailystė (Ne wieno tieg nera, kuris daritu gavlyſti ażu ſawo nuſideimu PS II 116₃–₅), gailystavimas (Diewas.... gavlyſtawimu iu priimdamas PS I 57₅) och gailius (Niekas ne gal iſſakiti kayp ſunkiau tie daro gavliu ażu ſawo nuodėmes PS I 161₂₇–₃₀). Jämför hans verb gailystoti ’göra bot’ (han klandrar dem som inte gavlyſtoia

121

…synder fawo PS II 116₂). Daukša använde inte någon av dessa varianter. I hans skrifter förekommer endast ånger, ångerfullhet, sorg och botgöring. (Måtten för exemplen ur Daukšas postilla anges inte, eftersom läsaren lätt kan finna dem i det index-ordlexikon som sammanställts av Č. Kudzinovskis; se Kudzinowski Cz., 1977.) I stället för Sirvydas išpažintis (PS I 148₂₃–₂₄, 206₂₄) använde Daukša išpažinimas, i stället för palai̇dos ‘lösaktighet, otukt’ (PS I 36₆; kan vara avlett av paleida), eller palodos ‘detsamma’ (PS II 100₁₁–₁₂) och palodimo ‘detsamma’ (PS I, 124₁₅, 370₂₀–₂₁) använde Daukša palaidumas, i stället för pateikos ‘lättja’ (PS II 6₂₂, 7₂₁) – pataika, i stället för patektės ‘uthållighet’ (PS I 117₂₄, II 131₂₈, 217₉) – patekėmas, i stället för pražangos > pražungos ‘brott’ (PS I 135₇, 146₄, II 211₂₃) – pražengimas, i stället för tikės ‘tro, religion’ (PS I 251₂₈–₃₁, 256₁₇–₁₈,₂₂,₂₅, 290₂₂, II 240₂₉) och tikybės ‘detsamma’ (I 43₂₀, 205₂₇, 218₅, 224₃,₁₀, 228₅, 287₁₂, 292₁₇, 305₁₃–₁₄,₂₇, 306₆, II 234₁₂) – tikėjimas, i stället för svetima veidžio ‘hycklare’ (PS I 48₁₅–₁₆,₁₈, 83₁₀–₁₁) och turtogeidžio ‘girig person’ (PS II 143₁₁) – veidmainis och godas, godingas žmogus. I Daukšas skrifter finns inte alls de termer som Sirvydas använder: maldybė ‘fromhet’ (PS I 201₆, II 72₁₃–₁₄), nemirybė ‘odödlighet’ (PS I 91₂₃–₃₀, 133₁₆–₁₇, II 244₁₉–₂₀), nusidėjėjas ‘syndare’ (PS I 39₅, 48₇, 182₁₉,₂₂, 183₂₅–₂₆, II 137₄, 141₂₅), paklauska ‘lydnad’ (PS II 81₈, 217₅), patausyti ‘smickra’ (PS I 48₁₂), patausingas ‘smickrande’ (PS I 49₉–₁₀), pataušymas ‘smicker’ (PS I 47₂₃,₂₉–₃₀, 48₉–₁₀), prakeikas ‘förbannelse’ (PS II 76₂₇), puika ‘högmod’ (PS I 194₂₁–₂₂, 279₂₅, II 12₃₂, 47₂₃, 164₁₁), trokštavimas ‘begär, åtrå’ (PS I 276₂₄, 334₁₀) med flera. Det är omöjligt att här ange alla skillnader; endast de mer karakteristiska har lyfts fram.

Många av de behandlade religiösa termerna, särskilt de som användes av företrädarna för det östliga skriftspråket, föll så småningom i glömska. Efter att tidigare ha varit vida spridda i Vilnius och dess omgivningar började de gamla religiösa termerna, bildade på grundval av den östra högjattingdialekten, alltmer glömmas bort när stadens bildade befolkning förpolskades och invånarna började använda religiösa böcker skrivna på det mellersta skriftspråket. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skapades nya termer för alla dessa begrepp.

Av det som sagts här framgår att de båda skriftspråken från 1500–1600-talen skilde sig från varandra inte bara i fråga om fonetik och morfologi, utan även i fråga om ordförråd, särskilt den litauiska kyrkliga terminologin. Denna skillnad uppfattades tydligt av den okände översättaren av katekesen från 1605, som i inledningen till sitt verk beklagade sig över att folk ”neybmanu…Cathechiſmo pérguldto nuog io miliftos kũngo Mikalóiaus Daukſbos Kanoniko Bazniczios žemáyciu”, eftersom ”ánas pérguldís ii žemáytibkay”. Det behövdes en ”litauisk” översättning, det vill säga på det mellersta skriftspråket: ”gieyde anis nuog mani, idant Lietuwiſkbay butų pérguldįtas”. Den okände översättaren uppfyllde folkets önskan: ”tų Ledeſmos Cathechiſmu is nauio pérguldžiau”. Medveten om betydelsen av sitt arbete sade denne, en av de första skaparna av den östra skriftspråksvarianten (”litauisk”),: ”Mes pramineme kayp primánu ki­tiemus táku, tau irá didis metás prieg tam tákuy… kieuſ wieſu praſkint ir gražey nuda­rit”. Behovet av att skapa och förbättra ett ”litauiskt”, det vill säga östligt skriftspråk, skilt från det mellersta skriftspråk som skapades av Daukša och andra, det vill säga dåtidens ”samogitiska” språk, kunde knappast ha uttryckts tydligare.

Allt detta visar att den nuvarande, alltför ensidiga tolkningen av hur det litauiska skriftspråket växte fram under 1500–1600-talen behöver preciseras. Vid sidan av vissa strävanden att skapa ett enhetligt språk (i huvudsak spontana) fanns det då också en motsatt tendens: en strävan att skapa inte ett utan två skriftspråk, för Litauen och Samogitien. Analysen av den kyrkliga terminologin tvingar oss att dra denna slutsats. Med denna artikel ville man också rikta de litauiska språkhistoriska forskarnas uppmärksamhet på detta.

Literatūra

Kudzinowski Cz. Indeks-słownik do „Daukṣos posti̇lė“. Poznań, 1977, t. I–II.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas (leidžiamas Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros instituto).

Palionis J. Dėl „Contiones litvanicae“ kalbos. – Kalbotyra, 1971, t. XXIII(1).

122

PS — K. Širvydo „Punktai Sakymų“

Zinkevičius Z. M. Petkevičiaus katekizmo (1598 m.) tarmė. — Baltistica, 1970, t. VI(2).

Zinkevičius Z. Rytietiškoji XVII a. lietuvių rašto kalba, jos kilmė ir išnykimas. — Baltistica, 1972, t. VIII(1).

Zinkevičius Z. Iš lietuvių istorinės akcentologijos. 1605 m. katekizmo kirčiavimas. V., 1975.

Vilniaus valstybinio universiteto Lietuvių kalbos katedra

НЕСКОЛЬКО ЗАМЕЧАНИЙ К ИСТОРИИ ЛИТОВСКОЙ ЛЕКСИКИ XVI–XVII вв.

Резюме

В процессе анализа литовской костельной терминологии в памятниках письменности XVI–XVII вв. выявлено, что при создании литовского письменного языка действовали две противоположных тенденции: стремление, в основном стихийное, к созданию единого монолитного письменного языка и попытки в Великом княжестве Литовском создать два письменных языка — один для собственной Литвы, другой — для бывшего Жемайтского княжества.