Zhelezniak I. M., Korepanova A. P., Masenko L. T., Nepokupny A. P., Stryzhak O. S., Franko Z. T. Ukrainas hydronymi i dess mellan språkliga och dialektala förbindelser / Ansvarig redaktör O. S. Stryzhak. – Kyiv: Naukova dumka, 1981. – 264 s.

Förbindelserna mellan språk är oerhört mångskiftande. I den recenserade boken urskiljs tre viktigaste grupper av språkliga gemensamheter: genetiska, areala (i kontaktbemärkelse) och typologiska (s. 181). Dessa förbindelser kan ta sig uttryck på många olika sätt och i många aspekter. En av de mest egenartade sfärerna för språkliga förbindelser och kontakter är egennamnen, bland vilka hydronymerna intar en särskild plats, eftersom de ofta är mer arkaiska och därför mer informativa än det allmänna ordförrådet, bland annat även i kronologiskt hänseende. Denna allmänt erkända tes, som stöds av konkreta undersökningar, bekräftas återigen på ett mycket tydligt och övertygande sätt av det aktuella verket.

Utgivningen av detta verk är en stor händelse, inte bara inom ukrainsk utan även inom slavisk och indoeuropeisk språkvetenskap i allmänhet. Det finns flera skäl till detta.

Till att börja med bör man uppmärksamma att Ukrainas hydronymi, betraktad ur ett indoeuropeiskt perspektiv, är en av de viktigaste i hela den slaviska världen, eftersom Ukraina, framför allt dess högra strand, hör till de områden där det är mest välgrundat att söka slavernas urhem. Följaktligen är det mer sannolikt att finna de allra mest arkaiska slaviska hydronymerna i Ukraina än i de flesta andra slaviska länder. Därför kan analysen av Ukrainas hydronymer sannolikt ge fler nya uppgifter än någon annan, vilka hjälper till att besvara en mycket viktig fråga inom indoeuropeisk språkvetenskap (och därmed även slavistik och baltistik): hur arkaiska är slavernas vattendragsnamn och hur förhåller de sig till den så kallade äldre indoeuropeiska hydronymien?

På andra håll, där slaverna är invandrare, är också deras hydronymi i viss mening och i viss utsträckning yngre och senare (med undantag, förstås, för substratnamn).

Ukraina är särskilt även på så sätt att de mest skiftande språk- och etniska kontakter, blandnings- och assimilationsprocesser samt många andra processer har ägt rum på dess mark sedan urminnes tider. Dessa processer måste också ha lämnat spår i hydronymien. En del av Ukraina gränsar sedan uråldrig tid till den äldre indoeuropeiska världen – illyrer, daker, greker med flera. Här har turkfolk, iranier (skyter), goter, romaner, kanske till och med kelter och så vidare lämnat spår. I forntiden gränsade Ukraina i norr bland annat även till balter. Ukrainas språk, toponymi och särskilt hydronymi har alltså mycket gamla, ytterst mångskiftande och komplicerade förbindelser med många indoeuropeiska och icke-indoeuropeiska språk och folk.

Valet av undersökningsobjekt – Ukrainas hydronymiska förbindelser med andra folks vattendragsnamn – framstår således som helt naturligt och begripligt. Det är sant att det är mycket svårt och komplicerat att undersöka dessa förbindelser. Ett tillfredsställande resultat kan uppnås endast under vissa förutsättningar. För det första måste hydronymerna i de språk som står i kontakt med varandra ha samlats in och bearbetats lingvistiskt. För det andra måste hydronymiken och onomastiken i dessa språk i allmänhet ha undersökts på lämpligt sätt, och så vidare. Dessa förutsättningar håller redan på att uppfyllas, åtminstone delvis och i intensiv takt. Utan att diskutera dem närmare vill vi erinra om att ett av de mest imponerande verken inom indoeuropeisk onomastik under senare år har sammanställts och utgivits i Ukraina – nämligen ”Ukrainas hydronymordbok”: Словник гідронімів України/ Ред. кол. А. П. Непокупний, О. С. Стрижак (заст. голови), К. К. Цілуйко (голова). – Київ: Наукова думка, 1979. – 780 с. Ukrainska onomasti-

204

ska specialisters arbeten är välkända – de visar att även de subjektiva förutsättningarna för en mångsidig undersökning av detta områdes namnmaterial har skapats.

Boken behandlar många viktiga frågor – det märker man lätt redan genom att kasta en blick på innehållsförteckningen. Tre aspekter av Ukrainas hydronymiska förbindelser med andra länders hydronymi undersöks: lexikala, ordbildningsmässiga och fonetiska. De lexikala förbindelserna analyseras mest ingående och behandlas i nio omfattande studier: 1) ”Förbindelser mellan de äldsta onomastiska beläggen”; 2) ”Balkanska–ukrainska förbindelser och paralleller”; 3) ”Baltiska–ukrainska förbindelser och paralleller”; 4) ”Nedre Dneprs–Lechitiska förbindelser och paralleller”; 5) ”Nedre Donaus–östra Ukrainas förbindelser och paralleller samt andra förbindelser”; 6) ”Karpaternas–östra Ukrainas förbindelser och paralleller”; 7) ”Ukrainas–Okaområdets förbindelser och paralleller”; 8) ”Ukrainska–andra östslaviska förbindelser och paralleller”; 9) ”Turkiska–ukrainska förbindelser och paralleller”. Ordbildningsmässiga och fonetiska relationer översiktligt behandlas i de två återstående studierna. Boken består således av elva tämligen självständiga delar, skrivna av olika författare. Det är fullständigt obegripligt varför delarnas författare inte anges någonstans – det är en orättvisa både mot författarna och mot läsaren. På omvägar har jag fått veta att del I, IV–VII skrevs av A. Stryzhak, II av I. Zhelezniak, III och VIII av A. Nepokupny, IX av T. Masenko, X av A. Korepanova och XI av Z. Franko. Boken är alltså ett kollektivverk vars problematik och ämneskrets kanske i viss mån – vilket är helt naturligt – också påverkades av de skrivande författarnas intressen och forskningsinriktning, bland mycket annat.

Boken innehåller en oerhörd mängd nya uppgifter och information. Det är mycket svårt för läsaren att överblicka allt. Därtill kommer att de flesta artiklarna (med undantag kanske endast för A. Nepokupnys) är fritt skrivna, skulle man kunna säga i essäistisk form, och därför måste läsaren ofta själv slutgiltigt systematisera den information som tillhandahålls även i enskilda studier. Detta hade man i stort sett kunnat undvika om boken åtminstone hade innehållit ett sakregister över namn, ordförråd och ämnen. Tyvärr är bokens hjälpmedel minimala – för ett arbete av denna typ är de klart otillräckliga.

Många delar av boken har direkt eller indirekt samband även med baltistiska frågeställningar. Som vi har sett ägnas ett avsnitt i den lexikala delen åt Ukrainas hydronymiska förbindelser med baltiska vattendragsnamn. Något oftare förekommer utflykter till baltistiken i kapitlet om ordbildning. I de återstående skisserna behandlas fakta från de baltiska språken mer sällan, och där ämnet inte krävde det berörs de inte alls.

Härnäst uppehåller vi oss kort vid de frågor som har närmare samband med baltistiken.

I detta avseende förtjänar kapitlet ”Baltiska–ukrainska förbindelser och paralleller” (skrivet av A. Nepokupny) störst uppmärksamhet. Där behandlas först problemet med baltiska hydronymer i Ukraina (främst med utgångspunkt i V. Toporovs och O. Trubachovs arbeten och med i huvudsak respekt för nästan enbart deras syn på kärnan i problemet med baltismer i de slaviska språken). Kapitlets författare menar att termen ”baltiskt element” (i de slaviska språken) kan tolkas på två sätt – i snäv och vid bemärkelse. ”Baltiskt element” i snäv bemärkelse innebär baltiska relikter i de områden där de nuvarande baltfolkens förfäder ännu under historisk tid levde och lämnade inte bara språkliga utan även arkeologiska och etnografiska spår. Till dessa områden hör exempelvis övre Dnepr.

”Baltiskt element” i vid bemärkelse (eller ”indirekt baltiskt element”) är ett sådant element som mest effektivt kan förklaras med hjälp av material från de baltiska språken,

205

eftersom de baltiska språkens arkaiska karaktär gör det möjligt för dem att representera inte bara baltiskans egen, utan även de slaviska språkens förhistoria. Sådana ”baltiska” ortnamn stöds i regel inte av andra baltiska belägg (materiell kultur eller dylikt). Dessutom saknas alla bevis för att balter någon gång har bott i sådana områden. Till dessa områden hör Mellersta Dneprregionen (t.ex. Ros’ avrinningsområde) — s. 66.

”Det baltiska elementet” i snäv bemärkelse delar författaren vidare in i två komponenter — den gamla och den nya. Gränsen mellan de gamla baltiska språkrelikterna och de nya sägs gå vid tiden för Litauens storfurstendöme. Till de gamla räknas exempelvis jotvingiska hydronymer i Västra Bugs avrinningsområde (floden Гапа, sjön Пульмо), medan de nya omfattar sådana baltismer som uppkom under den tid då en del av dagens Ukraina ingick i Litauens storfurstendöme (t.ex. flodnamnen Гедвилів Яр, Любартіха, Литовка). Författaren påpekar att den uppgift som V. Toporov och O. Trubačov formulerade, att fastställa den sydliga gränsen för baltiska ortnamns utbredning, i Ukrainas fall i praktiken endast kan genomföras med stöd av sena baltismer.

Därefter tar författaren upp närmare 17 ukrainska hydronymer, av vilka de flesta otvivelaktigt är baltismer: 1) Блева, Блива: jfr lett. Blēve flod, lit. blyvas, blaivas; 2) Вангупов < *Vang-ug-: jfr lit. vangà ”jordmån, åker”, lett. vanga ”låg, fuktig äng”, f.kr. wangus ”svedjemark” och lit. ùpė, lett. upe; 3) Вингул: jfr lit. Ving-ul-upis, Ving-āl-upis, Ving-ėl-upis (av vingis och ùpė); 4) Вовчас < *Vilkėsā: jfr lit. Vilkesā och vilkas; 5) Гапа < *Apa: jfr f.kr. ape ”flod”; 6) Гобра: jfr lit. gūbrà, gūbrys m.m.; 7) Горинь: jfr f.kr. Goryn m.m.; 8) Жиргань: jfr lit. Žirg-upė, Žirg-upis och žirgas (här behöver flodnamnet Žirginės inte nämnas — det är sekundärt, hämtat från ängsnamnet Žirginės; ängsnamnet Žirginės kan härledas inte från žirgas, utan från žirginys ”frökotte av al eller björk”); 9) Жовенка: jfr lit. Žuvinė, žuvis; 10) Жукля: jfr lit. Žukliai by, Žuklijai, žūklė (därtill kunde man även nämna exempelvis ängen Žuklija i Kapsukas distrikt m.fl.); 10) Коровель: jfr lit. Karvėl-upis, karvėlis; 12) Круплинь: jfr lit. krūpė ”padda”; 13) Седра: jfr namnet Sidra på en biflod till Beržė, sjön Sedranki m.m. (båda från tidigare baltiska områden); 14) Сертея < *Sertēja: jfr lit. Sert-upis, Sartė m.m.; 15) Скоропичка — troligen av *Skar-ap-: jfr f.kr. Skara, lett. Skar-upe m.m.; 16) sjön Стерковое: jfr lit. Starkė flod och starkas, lett. starks, f.kr. starkis ”gös”; 17) Упа (varifrån namnet Упск på en tidigare litauisk bosättning vid Dnepr): jfr lit. ùpė.

Tolkningen av dessa baltismer, särskilt den kronologiska, är inte alltid lika tydlig. I vissa fall kan det verkligen röra sig om sena baltismer, som uppkom under Litauens storfurstendömes tid (till dessa räknar författaren *Упа: Упск och Палесье Вупло < *Upelė m.m.). Men några av dem kan också härröra från en betydligt äldre epok.

I detta kapitel behandlas ytterligare en grupp toponymer — sammansatta ortnamn med synkoperad vokal u i den andra leden. Den andra leden skulle vara -up-: lit. ùpė.

1) Верпа < *Ver-up-: jfr lit. Ver-upė; 2) Wolpys < *Val-up-: jfr lit. Vāl-upis; 3) Восин < *Uos-up-in-: jfr lit. Ūos-upis (flodnamnet Vosupis, som A. Nepokupno nämner i sin artikel med hänvisning till K. Būga, är endast en dialektform eller en något förvrängd form av

206

Ūosupis); 4) Сарпинское < *Sar-up-in-: jfr f.kr. Sar-ape, lett. Sar-upji; 5) Скепка < *Skir-up-: jfr lit. Skir-upis.

Som framgår innehåller kapitlet många nya fakta om baltiska ortnamn i Ukraina. Därför måste denna studie utan tvekan betraktas som ett av de senaste årens viktigaste arbeten för att fastställa den baltiska toponymiska utbredningens sydöstra gräns.

De baltistiska frågorna i de övriga kapitlen är inte längre direkta forskningsobjekt, utan används för jämförelser, illustrationer, för att argumentera för enskilda hydronymers ursprung eller dylikt. Baltiska, särskilt litauiska, hydronymparalleller används något oftare i kapitlet ”Ordbildning” (skrivet av A. Korepanova). I hela boken citeras och tolkas fakta från de baltiska språken tämligen precist. Detta gäller i första hand kapitlet om paralleller mellan baltiska och ukrainska hydronymer, skrivet av A. Nepokupno. Givetvis förekommer det ändå inexaktheter, förbiseenden och fel. Det mest iögonfallande är kanske att vissa baltiska ord återges med accenttecken, andra inte, trots att de alla är accentuerade i den citerade källan. Exempelvis är Bilsinyčia accentuerat, medan det intillstående flodnamnet Mašnyčia saknar accent (s. 194). Sådana fall är ganska talrika: blývas, men blaivas (s. 69), gūburas och gūbrys (s. 73), Žuvinė, men Plačioji (s. 74), rūpūžė, men krupis (s. 76), Sartupis, men Serčiupys (s. 78) m.fl. På vissa ställen är nästan alla ord accentuerade, och ganska korrekt (t.ex. s. 76, 82), på andra saknas accenttecken (t.ex. s. 72, 74, 75, 79, 83 m.fl.).

Det förekommer ganska många korrekturfel (s. 34, 74, 82, 83, 194 m.fl.).

Det förekommer inexaktheter i tolkningen av hydronymer och andra ortnamn. Exempelvis bör det litauiska flodnamnet Mūkė (varianten Mākė tycks vara sekundär och yngre — med en betonad vokal ū < ū som förlängts i dialekten) i första hand förbindas med lit. mūkti ”bli gyttjig, mjukna”, mukus ”seg, klibbig”, lett. muka ”seg mosse” m.m. Flodnamnets ursprungliga betydelse torde ha varit ”seg, gyttjig flod” eller dylikt; därför är dess förbindelse med sanskr. mūka, gr. μυώξ, lat. mūtus ”stum” knappast nödvändig eller träffande (s. 34). Det är dessutom helt obegripligt hur ändelsen -a i den nuvarande formen Мика av det slaviska flodnamnet *Мукъ (Dneprs och Teterivs avrinningsområde) skulle ha uppkommit genom analogi med de indoeuropeiska hydronymerna Nida, Vara Drava, Mara (s. 35). Det rör sig ju om namn från avlägsna områden (Nida – biflod till Vistula; Vara – biflod till Margos i Ligurien; Drava – biflod till Netė i Pommern; Marà – biflod till Ančia, Kapčiamiestis) och möjligen dessutom namn från olika epoker! För att förklara ändelseväxlingen måste man tydligen söka andra orsaker.

Flodnamnen i det forna Ostpreussen Skara (ett annat namn på Prieglius) och Skarupė härleds från lit. skerys. Appellativet betraktas som ett žemaitiskt ord (i E. Frenkelis efterföljd), och frågan ställs om inte namnet på endast tre ukrainska floder, Скоропинка < *Skar-ap-in-, skulle utgöra en högst särpräglad žemaitisk-preussisk isogloss i Ukraina. Det tycks inte finnas någon tydligare grund för en sådan uppfattning (av åtminstone två skäl).

Ett av skälen är att appellativet skerys knappast kan betraktas som enbart ett žemaitiskt ord. Visserligen är det numera föga känt i östra Litauen, men det förekommer fortfarande kring Subačius och Kupiškis, och kanske också på andra håll. Att ordet skerys (eller skeryš) verkligen var känt på dessa platser framgår av efternamnen: efternamnet Skerys eller Skeryš har sedan äldre tid (och är alltså inte ett resultat av migration) varit känt bland annat i trakten kring Grinkiškis, Kupiškis, Krakės, Krekenava, Nemunėlio Radviliškis och Vabalninkas, det vill säga också i områden där appellativet skerys har bevarats. Ortnamnen bekräftar detta antagande — enligt dem sträcker sig appellativet skerys, skeryšs utbredningsområde inte i västra Litauen

207

förefaller till och med något större: Skėriai by i Kaišiadoriai, Pakruojis och Pasvalys distrikt, Skėriškė by i Kelmė distrikt, Skėrė (eller Skėrė) skog i trakten kring Dubingiai, Skėriškės äng i trakten kring Obeliai, Skėriškės äng i trakten kring Semeliškės och så vidare. Dessutom finns det i Litauen tre åar Skēr-upis, varav två inte ligger i Žemaitija (vid Raudondvaris och Taujėnai).

För det andra går namnen på de tidigare östpreussiska åarna Skara, Skarupė och namnet på en bäck i trakten kring Varniai, Skaryčia, sannolikt tillbaka på något annat än skärys (ett sådant etymologiskt samband motsägs åtminstone delvis även av fonetiken — skēr-: skar-); de bör i stället förbindas med ryska скорый ”snabb” och dakiska skaras ”snabb” — med en rekonstruerad ursprunglig betydelse ’snabbhet’ eller liknande.

Annorlunda är det naturligtvis med de nämnda namnen på tre åar Skēr-upis — deras första led kommer sannolikt från skėrys. Denna omständighet visar dessutom tydligt att hydronymer som härrör från skėrys också bevarar roten skēr- och inte ändrar den till skar- eller liknande. I allmänhet kan roten skēr- i Žemaitija inte regelbundet förändras till skar- (Skaryčia vid Varniai).

Så Скоропинка är uppenbarligen helt enkelt en ukrainsk-baltisk hydronymisk parallell.

Det förekommer också andra felaktigheter och diskutabla påståenden.

Ta till exempel ånamnet Netecza (Wisłas avrinningsområde), som anses vara bildat med suffixet -cza (-ча) (s. 196). I själva verket är detta ett ånamn som härrör från ett prefigerat appellativ i de slaviska språken: ukr. нетеч ”stillastående vatten, göl”, нетеча ”bäck”, pol. nieciecz, nieciecza ”stillastående vatten; en liten strandnära sjö som bildats efter en översvämning” (jfr lit. sjön Netėčius i trakten kring Varėna), Nieczezca, Nieciecze sjö, Nieczezca sjö och så vidare.

Och överlag borde man i kapitlet ”Ordbildning” uppenbarligen ha hållit sig mer konsekvent till den ordbildningsmässiga (derivations-)principen. Om man bortser från den förlorar analysen av ordbildningen sina avgränsningar och övergår i en översikt över ordens morfemiska struktur eller, ännu värre, blir helt missvisande (som i det redan nämnda fallet med Netecza). Så sker ofta i kapitlet ”Ordbildning” — där man borde tala om exempelvis derivation och suffix övergår man ofta till analys av ordformer. Så hamnar bredvid derivatet Лютиж med suffixet -iž (ukr. -іж) hydronymen Рубіж, som härletts ur ett suffixbildat appellativ (s. 202–203), och bredvid Синюра står den appellativiska bildningen Луга. Bland dessa nämns till och med ånamnet Бендюга, som anses ha oikonymiskt ursprung (s. 210) — i själva verket är det en hydronym bildad av ett appellativ i de slaviska språken av germanskt ursprung — jfr pol. bienduga, binduga ”en flodbank lämplig för sjöfart där flottar sätts samman och flottas nedför floden”, binduga ”plats vid floden där timmer lämpligt för flottning staplas och varifrån flottar flottas nedför floden” < medellågty. bindinge. Från detta ord kommer exempelvis pol. sjön Binduga, en del av sjön Pod Bindugę, lit. ån Bindīgė (i trakten kring Prienai) och så vidare. Den ukrainska oikonymen Биндюра har utan tvekan också uppkommit på liknande sätt.

Kort sagt borde analysen av ordbildningen strikt ha skiljt härledda hydronymer från andra namn på åar och sjöar som har liknande ändelser eller på annat sätt liknar derivat, men som är bildade på helt andra sätt. Först då skulle hydronymernas ordbildning skiljas från andra onymers ordbildning, och ordbildningsdragen hos hydronymer — inte hos onymer i allmänhet eller rentav appellativ — framträda.

Några av de brister som nämnts här är helt naturliga i ett arbete som omfattar oerhört många språk, en stor mängd material och mycket komplexa frågeställningar. Det är förståeligt att företrädare för de enskilda språk som behandlas i boken lättare kan upptäcka sådana felaktigheter.

Aleksandras Vanagas