LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

STASYS KEINYS

J. BALČIKONIS ARBETENS BETYDELSE

Den 25 mars 1985 hade det gått 100 år sedan den framstående litauiske språkforskaren, akademikern och professorn Juozas Balčikonis föddes. I sex decennier ägnade han sig hängivet åt frågor som rörde modersmålet och lämnade outplånliga spår inom olika områden av språkvård och språkforskning. Under de årtionden som gått sedan J. Balčikonis död har mycket redan uträttats, både för att bevara hans arv och göra det lättillgängligt för alla och för att försöka bedöma hans verk opartiskt samt fastställa deras plats och betydelse.

Vad har gjorts? År 1972 utkom samlingen ”Druskininkų dainos” med folkvisor upptecknade av J. Balčikonis¹, som tydligast visar hans omätliga kärlek till folket och dess kultur och hans respekt för vanligt folk, som han själv värdesatte hela livet och lärde andra att göra detsamma. Åren 1978–1982 utkom J. Balčikonis tvådelade ”Rinktinių raštų”², sammanställda och utgivna i enlighet med republikens ministerråds beslut om att hedra minnet av J. Balčikonis (”Tiesa”, 24 mars 1970). I denna samling ingår alla språkforskarens viktigare artiklar och kortare texter om språkfrågor, ett urval av hans föreläsningsanteckningar samt brev av betydelse för språkvetenskapen. Nya utgåvor av sagor översatta av J. Balčikonis och av en del andra skönlitterära verk har publicerats. Ett antal artiklar om professorns liv och arbete har publicerats i vetenskapliga publikationer samt i tidningar och tidskrifter.

Särskilt många publikationer och evenemang tillägnade J. Balčikonis ägde rum med anledning av hundraårsdagen av hans födelse. I Vilnius hölls en vetenskaplig jubileumskonferens, anordnad av Vilnius statliga V. Kapsukas-universitet och Vetenskapsakademiens institut för litauiska språket och litteraturen. Högtidliga minneshögtider hölls i republikens huvudstad, i andra städer och distrikt samt i professorns hemby Ėriškiai. Hela det 48:e häftet av ”Kalbos kultūra” ägnades åt detta tillfälle; utöver flera artiklar innehöll det många minnen av språkforskaren³. En jubileumsartikel och ett urval minnen av J. Balčikonis publicerades också i ”Mūsų kalba”⁴. Förlaget ”Šviesa” gav dessutom ut en liten bok av V. Vitkauskas om språkforskarens liv samt vetenskapliga och pedagogiska verksamhet för skolorna⁵. Republikens press, stads- och distriktstidningarna samt republikens radio och television uppmärksammade jubileet brett.

¹ Druskininkų dainos / Užrašė J. Balčikonis. — V., 1972. — 216 p.

² Balčikonis J. Rinktiniai raštai / Sudarė A. Pupkis. — V., 1978, t. 1. — 408 p.; 1982, t. 2. — 332 p.

³ Kalbos kultūra, 1985, sąs. 48. — 80 p.

⁴ Mūsų kalba, 1985, Nr. 1(119), p. 3—31.

⁵ Vitkauskas V. Juozas Balčikonis. — K., 1985. — 112 p.

61

Allt detta gjorde det möjligt för såväl språkvetare som allmänheten att bättre lära känna och förstå J. Balčikonis arbeten och deras betydelse inte bara för språkvetenskapen, det litterära språkets utveckling och fostran, utan också i stort för folkets andliga kultur.

I framtiden bör man inte heller glömma den del av J. Balčikonis kvarlåtenskap som ännu inte publicerats. I samband med jubileet nämnde flera att det skulle vara till nytta för språkvetenskapen att ge ut J. Balčikonis översättning och bearbetning av J. Otrembskis ”Litauisk grammatik”. Folklivsforskare framförde tanken att man borde publicera de berättande folkvisor och folksagor som J. Balčikonis upptecknat. Det kan också vara värt att överväga att ge ut hans översättningar som finns kvar i manuskript eller publicerades för länge sedan. En utförlig bibliografi över J. Balčikonis behövs. När man söker och arbetar vidare kommer det med tiden utan tvivel att upptäckas ännu mer som kan publiceras. Därför bör både publiceringen av J. Balčikonis kvarlåtenskap och en grundlig vetenskaplig undersökning och bedömning fortsätta även sedan det andra århundradet efter språkvetarens födelse har börjat.

J. Balčikonis började arbeta med språket tidigt. Redan som student lärde han känna de främsta litauiska språkvetarna i början av detta sekel, J. Jablonskis, K. Būga och andra, och började dela deras gemensamma språkangelägenheter. Utan tvivel var det också detta som ledde in hela hans liv på det litauiska språket, dess utforskning, vård och utveckling.

J. Balčikonis tillhör den sista generationen litauiska språkvetare som inte fick möjlighet att studera litauiska språket och litteraturen som ämne vid högre läroanstalter, eftersom sådana studier av förståeliga skäl inte fanns vid det tsarryska imperiets universitet. De fanns inte heller någon annanstans. Språkvetare som ägnade sig åt att utforska och utveckla modersmålet fick på egen hand genomgå studierna i språket; deras universitet i litauiska var byarnas små stugor. För övrigt utbildades även mer än en språkvetare från andra länder vid sådana universitet under förra och innevarande århundradet, efter att ha velat lära sig litauiska och bättre förstå själva det litauiska språket. De litauiska språkvetarna från slutet av förra århundradet och början av detta århundrade måste själva fördjupa sig i språkets källflöden och grundligt lära känna dess ursprungliga källor — människornas levande språk, den äldre skrifttraditionen och de bästa författarnas verk från nyare tid. Dessa förhållanden, tillsammans med de arbetsmetodiska färdigheter de förvärvat vid verkliga universitet, avgjorde de litauiska språkvetarnas framgångar vid den tiden. Slutligen var detta utan tvivel också en av orsakerna till att dessa språkvetare som inga andra värdesatte, respekterade och uppskattade folkets, det enkla arbetande landsbygdens folks språk. Denna syn på språket förmedlade J. Balčikonis till dagens litauiska språkvetenskap som ett arv från de äldre språkets arbetare.

Efter att ha avslutat sina studier vid universitetet i Petersburg arbetade J. Balčikonis praktiskt med språket på redaktionerna för litauiskspråkiga tidningar, och började snart också arbeta som lärare vid litauiska gymnasier; senare fortsatte han vid lärarseminariet i Panevėžys, Litauens universitet i Kaunas och Vilnius statliga universitet. I de litauiska skolornas historia gick J. Balčikonis till historien inte bara som en berömd modersmålslärare utan också som utbildningsorganisatör. Efter första världskriget var han en aktiv grundare och rektor för de litauiska skolorna i Panevėžys (först pojkgymnasiet och därefter lärarseminariet). Sedan 1970 påminner en grundskola i Panevėžys, uppkallad efter J. Balčikonis, om de år han tillbringade där (det var också där han själv avslutade realskolan).

Efter andra världskriget tilldelades J. Balčikonis arbeten av synnerligen stor vetenskaplig och medborgerlig betydelse. Han fick i uppdrag att återupprätta forskningen om det litauiska språket vid republikens vetenskapsakademi. Från 1945 till 1952 var J. Balčikonis Vetenskapsakade-

62

mins institut för litauiska språket direktör (1946 valdes han till fullvärdig ledamot av akademin) och ägnade sig särskilt åt de grundläggande arbetena inom litauisk lexikografi. J. Balčikonis fick också ägna mycket tid åt att utbilda lärare i litauiska. Han var en av dem som återupprättade institutionen för litauiska språket vid Vilnius statliga universitet (dess prefekt 1944—1950; 1948 fick han professors titel) och arbetade mycket under de 15 efterkrigsåren, tillsammans med andra, för att utbilda de lärare i litauiska språket och litteraturen som landet så väl behövde. Som den mest auktoritative språkvetaren fick J. Balčikonis bära den största bördan också i utbildningen av litauiska språkvetare. Mer än 20 litauiska språkvetare som under sovjettiden var bland de första att försvara doktorsavhandlingar i filologi hade antingen honom som handledare eller honom som opponent. Tillsammans med en handfull yngre kollegor organiserade och utvecklade J. Balčikonis under de svåra efterkrigsåren forskningen om det litauiska språket och utbildade och vårdade litauiska specialister. Denna verksamhet av J. Balčikonis är särskilt viktig och betydelsefull, eftersom den bidrog till att forskningen om det litauiska språket snabbt kunde växa och utvecklas och att dagens litauiska språkvetenskap kunde blomstra.

J. Balčikonis pedagogiska verksamhet sträckte sig över nästan fem decennier. Därför är det inte förvånande att J. Balčikonis för de flesta av dagens litauiska språkvetare och en stor del av den äldre generationens lärare i litauiska språket och litteraturen är en lärare, en professor. För ingen av hans elever kommer bilden av professorn någonsin att blekna. Den långsamma gången, den lugna, lågmälda rösten … Och kärleken, kärleken till modersmålet, som strålade ur hela professorns väsen. Få lärare vid högre läroanstalter lyckades upprätthålla en så fortlöpande ämnesmässig kontakt med sina åhörare. Han var den ende som ständigt riktade sina studenters uppmärksamhet mot den outtömliga källan till skriftspråkets liv — föräldrarnas, de äldres och det enkla folkets språk. Förrådet av kort för ”Litauisk ordbok” i professorns portfölj tog aldrig slut. Varje student fick lära sig hur och vilka ord man skulle samla in. Insamlingen av ord var inte bara ett bidrag till ordboken, utan också studenternas levande, oavbrutna kontakt med det levande språket och en fostran till ett aktivt förhållande till det. De enda som inte tyckte om professorn var de som inte lyssnade på honom, de som ville bli specialister på litauiska språket och litteraturen, författare eller redaktörer, forskare eller lärare men inte ville förbättra sina egna kunskaper i språket. De spred bara berättelser om professorns egenheter, hånade hans uppsatsämnen eller blev rentav upprörda över dem; de förstod inte den ädle mannen och den hängivne lärarens största önskan: att lära sina studenter det mest korrekta, det vackraste och det mest levande språket. För dem verkade tidnings- och kontorsstilen vara ett ideal för språket, något som man borde eftersträva på alla sätt och som var det enda idealet. Det fanns också sådana studenter som inte lärde sig någonting eller nästan ingenting av J. Balčikonis och bara mindes hur de darrade utanför dörren till salen där professorn höll tentamina eller förhörde dem, eller hur studieboken gled över bordet — ”kom tillbaka en annan gång”. Men kan man dra slutsatsen av detta att J. Balčikonis var en dålig pedagog? Kan man glömma att han var mycket taktfull och aldrig påtvingade någon sin åsikt! Inte ens studenterna. Och det förekommer ju alltid sådana studenter som tror sig veta mer än någon professor. J. Balčikonis sade att studenterna inte nödvändigtvis måste tänka precis som han själv tänkte och förklarade. Men de måste kunna bevisa att deras eget tänkande var riktigt. Professorn försökte underbygga sina förklaringar med utförliga och tydliga bevis. Han kommer alltid att stå för uppriktighet,

63

ett föredöme i förmågan att försvara sin åsikt, i osjälviskhet och samtidigt i krav på sig själv, rättvis stränghet och principfasthet.

J. Balčikonis gladde sig uppriktigt åt sina elevers framgångar. Han höll ett oförglömligt, gripande tal vid disputationen för Z. Zinkevičius doktorsavhandling i filologi. I allmänhet talade J. Balčikonis ofta vid disputationer, eftersom han var ledamot av rådet för utdelning av akademiska grader. Säkert var det många disputander som fruktade dessa tal mycket, eftersom professorn krävde att alla skulle behärska sitt modersmål väl, utan eftergifter. Han var särskilt krävande mot språkvetare som strävade efter akademiska grader. Dessa ord av professorn klingar än i dag som en uppmaning: ”En filologie kandidat måste kunna uttrycka sin åsikt exakt om varje skrift – säga om språket i skriften är gott och vad det brister i. För att kunna säga detta får han själv inte göra fel i sitt språk, utan måste tala levande”⁶ och ”Litauister borde vara de första att skriva korrekt, levande och flytande”⁷.

I J. Balčikonis litterära kvarlåtenskap finns också artiklar om undervisning i modersmålet samt läroboksrecensioner. De visar tydligt hur allvarligt professorn såg på frågor om språkundervisning och på lärarna själva och deras utbildning (”Kan verkligen vem som helst som kan skilja bokstäver från harvar vara lärare i litauiska?” frågade J. Balčikonis med en underton av ironi i artikeln ”Litauiska språket vid vårt universitet”, publicerad 1927⁸). Hans egen pedagogiska verksamhet, tillsammans med dessa artiklar, utgör ett tydligt kapitel i den praktiska litauiska pedagogikens och metodikens historia, betydelsefullt även för dagens skolor av olika slag. För att utveckla och förbättra undervisningen i modersmålet måste man ingående undersöka de bästa lärarnas erfarenheter och ta hänsyn till dem. I detta avseende skulle dagens metodik, tycks det, fortfarande kunna hämta en hel del ur J. Jablonskis och J. Balčikonis pedagogiska arv.

Många litauister ur den mellersta och äldre generationen anser det vara en stor ära att kunna kalla sig J. Balčikonis elever. Det är det bästa erkännandet av en lärares arbete. Sådant erkännande brukar tillfalla de lärare som har lärt ut mycket. J. Balčikonis öppnade språkets verkliga skattkammare för sina elever och visade övertygande att man måste ägna minst lika mycket möda åt att lära sig sitt modersmål som åt andra språk och ämnen.

J. Balčikonis hade ett särskilt uppdrag som språkvetare och pedagog. Som samtida och medkämpe till de första professionella litauiska språkvetarna var han liksom en bro som förenade arvet från litauisk språkvetenskap vid seklets början med dagens språkvetenskap. Detta generationssamband, respekten för arvet inom det egna vetenskapsområdet och dess omsorgsfulla vetenskapliga värdering samt vidareförandet av de bästa traditionerna tycks ha varit bland de viktigaste faktorerna bakom den snabba kvalitativa utvecklingen av litauisk språkvetenskap i vår tid. J. Balčikonis värnade hela sitt liv minnet av J. Jablonskis och K. Būga. Han ingöt ständigt respekt och kärlek till de stora litauiska språkvetarna hos sina elever, visade alla deras verk som föredömen och var själv den trognaste och mest konsekvente arvtagaren till deras arbete. Och nu har också J. Balčikonis eget namn utan att väcka anstöt skrivits in i den litauiska språkvetenskapens historia, bredvid namnen på denna vetenskaps mest framstående utövare, professorns vapenbröder.

⁶ Balčikonis J. Rinktiniai raštai, t. 1, p. 302.

⁷ Ten pat, p. 362.

⁸ Ten pat, p. 61.

64

I nära fyra årtionden fortsatte J. Balčikonis det arbete med ”Litauiska språkets ordbok” som K. Būga hade inlett; under mer än halva den tiden var han också ordbokens chefredaktör, arbetsledare och främsta organisatör. Det var ödet att ordboken skulle bli J. Balčikonis största verk.

Ordbokens historia har ett särskilt särdrag — under hela tiden tvingades dess redaktörer skynda sig och så snart som möjligt, som man säger, ge allmänheten ett färdigt verk. I början av 1920-talet hörde J. Balčikonis själv till dem som manade på och skyndade på K. Būga. Senare, från slutet av 1930, när han tog över rodret för detta litauistiska verk, manade andra J. Balčikonis och försökte på alla sätt få honom att skynda sig. Men det väldiga arbete som hade föresatts — en grundlig komplettering av ordbokens kartotek (i själva verket en sammanställning av det, eftersom det tidigare kartotek som K. Būga hade haft överträffades flera gånger om), fastställandet av grunderna för ordboksarbetet (den ordbok som J. Balčikonis började utarbeta var av ett helt annat slag än K. Būgas knappt påbörjade verk, och är därför egentligen inte heller någon fortsättning på det; K. Būgas ordbok är endast ursprunget till den stora ”Litauiska språkets ordbok”) samt själva skrivandet och redigeringen av ordboken och genomläsningen av berg av korrektur — krävde mycket mer kraft och tid än till och med chefredaktören själv hade räknat med från början. Den första ordbokstom skulle ta ett helt årtionde att färdigställa. Arbetet tycktes sedan gå något snabbare, men J. Balčikonis hann bara ge ut de två första banden (band I — 1941, band II — 1947). Efter det, när den tredje bandet hade färdigställts och arbetet med den fjärde påbörjats, beslutade andra att i viss mån ändra ordbokens uppläggning, vilket återigen bromsade arbetet en tid (den tredje bandet, nyredigerad och nu utan J. Balčikonis, utkom 1956).

Nu har 14 band av den stora ”Litauiska språkets ordbok” getts ut. Ordboken har sedan länge varit det största, mest imponerande och viktigaste verket inom litauisk språkvetenskap och har vunnit stor uppskattning inte bara i Litauen utan också långt utanför dess gränser. Det är en hederssak för ordboksredaktörerna att se till att läsarna får det sista bandet av den akademiska ordboken i sina händer under detta århundrade.

Än i dag är ordboken och J. Balčikonis oskiljaktiga, och hans mångåriga möda bär god frukt. I den litauiska språkvetenskapens historia gick J. Balčikonis till eftervärlden som en av de främsta lexikograferna, den stora ordbokens organisatör, ledare och redaktör. Det är därför både symboliskt och rättvist att alla som kommer in i ordboksavdelningens rum vid Litauens stora institut för språk och litteratur möts av ett porträtt av J. Balčikonis.

J. Balčikonis var också J. Jablonskis trognaste vapendragare och efter dennes död den mest konsekvente fortsättaren på hans arbete. Med detta avses inte bara att J. Balčikonis omsorgsfullt sammanställde och i fem band gav ut nästan alla J. Jablonskis artiklar⁹. Framför allt får man här inte glömma J. Balčikonis eget fostrande arbete för det litterära språket och dess kultur. Under hela sitt liv som språkvetare värnade han konsekvent det litterära litauiska språkets folkliga prägel och var utan tvekan själv den främste kännaren av folkspråket. Liksom J. Jablonskis var J. Balčikonis främmande för puristiska tendenser, som han alltid och överallt fördömde beslutsamt, såväl i terminologiarbetet som vid språkrättning och i pedagogiskt arbete. Liksom J. Jablonskis hade J. Balčikonis ständigt stränga domare över sitt arbete. Men han sänkte aldrig fanan, utan kämpade alltid till slutet och med heder.

⁹ Jablonskio Raštai / Redagavo J. Balčikonis. — K., 1932–1936, t. 1–5.

3. 1835

65

Språkrättning är ett komplicerat arbete som kräver stor sakkunskap. Under det moderna litterära litauiska språkets historia har många på ett eller annat sätt ägnat sig åt detta arbete. Språket har rättats av både erfarna språkvetare, som man med gott fog i dag kan betrakta som klassiker inom standardiseringen av det litterära språket, och nybörjare inom språkforskningen, liksom personer som inte alls varit språkvetare; både sakkunniga och helt inkompetenta människor har ägnat sig åt det. Det finns olika slags språkrättare också i dag. Liksom i allt arbete är det lätt att göra misstag här. Å andra sidan får långt ifrån alla förslag från språkrättare, även mycket goda sådana, fäste. Detta gäller både J. Jablonskis verksamhet och den verksamhet som bedrevs av språkvetarna i ”Gimtoji kalba”, vilka samlades efter hans död. Ett liknande öde drabbade en del av J. Balčikonis rättelser. Enskilda av hans rättelser föreföll märkliga både för studenter och för vissa språkvetare, liksom för människor i allmänhet som gärna uttryckte sina åsikter i olika frågor. Förslag om att ändra ord i en etablerad litterär språklexikon måste sannerligen ha verkat en smula märkliga, till exempel att ersätta svogūną cibulį, gandrą gužą, skėtį parasonu ar kolūkį kolchozu. En del av J. Balčikonis rättelser kritiserades mycket hårt¹⁰. Det måste medges att kritikerna i stridens hetta inte heller förmådde förbli objektiva i alla frågor. Nu, mer än ett kvarts sekel efter den tiden, är det betydligt lättare att både se och bedöma detta. Också i detta avseende är tiden den bästa domaren.

I dag har både språkvetare och alla som intresserar sig för språkfrågor lättillgång till J. Balčikonis arbeten om språkvård. De har samlats i de nämnda ”Rinktiniai raštai”. Av dem framgår tydligt att den överväldigande majoriteten av dessa rättelser är mycket värdefull och behövlig. Varje kompetent normerare av språket skulle kunna skriva under på dem.

J. Balčikonis språkvårdande verksamhet kan inte heller begränsas till de nämnda artiklarna. För att se till att ungdomen fick så många böcker som möjligt skrivna på ett levande och korrekt språk förberedde han M. Valančius ”Raštai” för tryckning och nyredigerade dem (Kaunas, 1931). Men framför allt är J. Balčikonis en berömd sagofarfar för alla barn i Litauen. Sanningen att säga blev han en sådan farfar redan i sin ungdom, och förblev det hela livet. Flera generationer litauer har redan hänförts av H. K. Andersens, bröderna Grimms, V. Haufs och Š. Peros sagor, återberättade på litauiska av J. Balčikonis. Dessutom har han översatt de arabiska sagorna ”Tusen och en natt”, J. Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” och J. Swifts ”Gullivers resor”, för att inte tala om några ungdomsöversättningar av mindre kända verk av A. Tjechov, G. de Maupassant, L. Tolstoj och andra författare.

J. Balčikonis översättningar, med sitt vackra och korrekta språk, är en utmärkt skola i modersmålet som sannolikt varje barn går igenom i dag. När språkvetare samlar material till sina olika arbeten från det levande språket, de litauiska litteraturklassikerna, folkloren och andra källor, glömmer de inte heller J. Balčikonis översättningar. Dessa översättningar har till och med en mycket viktig fördel framför många andra källor — man kan inte betvivla ett enda ords eller en enda menings folkliga karaktär eller korrekthet. Om professorn efter att ha mätt nio gånger skar till på det tionde, betyder det att uttrycket antingen härrör från det levande språket eller helt överensstämmer med det.

¹⁰ Plačiau žr.: Kalbininkų pasitarimas. — Tarybinis studentas, 1959, gegužės 7 d.

66

Genom sina översättningar utförde J. Balčikonis ett omfattande och konstruktivt arbete för att utveckla modersmålets språkkultur. I själva verket är den viktigaste skolan i språkkultur inte språkriktighetsrättelser, språkforskarnas tillrättavisningar och anvisningar om hur man inte ska och hur man ska skriva och tala, utan oklanderliga språkexempel, hela texter. Detta insåg de framstående lärarna i litauiska, J. Jablonskis och J. Balčikonis, väl. I detta avseende överträffade J. Balčikonis till och med J. Jablonskis själv. Först när man lägger samman J. Balčikonis direkta pedagogiska arbete (särskilt hans arbete med att utbilda lärare i litauiska och litteratur), hans översättningar, språkriktighetsrättelser och lexikografiska arbete (däribland organiseringen och sammanställningen av den första upplagan av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, som utkom i Vilnius 1954), standardiseringen av namn och ortnamn samt förberedandet och utgivningen av J. Jablonskis skrifter, kan man förstå hur mycket och hur fruktbart professorn arbetade för att utveckla det litterära språket och dess kultur. Också i detta avseende kommer hans namn alltid att nämnas tillsammans med de främsta företrädarna i den litauiska språkvetenskapens historia.

J. Balčikonis ägnade mycket tid åt litauiska ortnamn och personnamn, skrev själv upp många av dem och arbetade aktivt med att standardisera dem. Han publicerade också artiklar i ämnet. När professorn standardiserade ortnamn höll han själv konsekvent fast vid autenticitet som grundprincip och lärde enträget andra att göra detsamma. I alla fall gav han företräde åt de namnvarianter som användes av lokalbefolkningen och motsatte sig aktivt artificiellt nybildade ortnamn. Han påpekade att bäcken som rinner ut i Neris i Vilnius sedan gammalt på litauiska har kallats Vilnia, inte Vilnėlė, och att namnet på en ort nära Vilnius är Maišiagala, inte Maišiogala, och så vidare. J. Balčikonis bidrog till att också andra autentiska litauiska ortnamn etablerades i litterärt språkbruk, även om hans förslag inte alltid godtogs utan förbehåll och vissa av dem till och med kritiserades. Eftersom han ansåg att ”varje ortnamn är ett monument över vårt förflutna, ett dokument som lämnats kvar av tidigare generationer”¹¹, framhöll han upprepade gånger att den främsta uppgiften inom namnforskningen är att samla in alla ortnamn, från de största till de minsta. Namnforskarna vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet har tillsammans med sina många medarbetare nu nästan slutfört detta arbete.

J. Balčikonis var en språkforskare och filolog med breda intressen. Han intresserade sig för det litauiska språkets och den litauiska skriftkulturens historia och skrev artiklar om litauiska språkforskare och ryska forskares bidrag till forskningen om litauiska. Vid olika tillfällen skrev han om forskare från andra folk som ägnade sig åt litauistik, gladdes åt varje nytt arbete om litauiska och presenterade flera av dem positivt för allmänheten. J. Balčikonis omsorg om det litauiska språkets minnesmärken är oförglömlig. I sin recension av samlingen med äldre litauiska texter, ”Teksty litewskie. I. Teksty dawne” (Warszawa, 1957), sammanställd av J. Otrembski, skrev han tydligt: ”För att lära känna sitt nutida språk väl måste man känna dess historia. I dag känner vi överlag vårt gamla språk dåligt. Bland orsakerna till denna okunskap finns bristen på lättillgängliga texter, men framför allt avsaknaden av kommentarer”¹². Med detta i åtanke förberedde han redan före kriget en fotografisk utgåva av M. Petkevičius katekes, och i samband med 300-årsjubileet av den första litauiska grammatiken bidrog han aktivt till att förbereda en utgåva av grammatiken och dess sammandrag med översättning till litauiska.

¹¹ Balčikonis J. Rinktiniai raštai, t. 1, p. 73.

¹² Ten pat, p. 278.

3*

67

Dessutom publicerade J. Balčikonis kortare artiklar om enskilda språkminnesmärken, särskilt om deras nya utgåvor.

Folkloren intar en viktig plats i professorns filologiska arv. Liksom många filologer av den äldre generationen värdesatte J. Balčikonis inte bara folkloren, använde den i sin forskning och i sin pedagogiska verksamhet, utan samlade också in den. När L. Sauka presenterade ”Druskininkų dainos”, som professorn hade samlat in och förberett för tryckning, skrev han att samlingen är ”ett betydelsefullt steg i att tydliggöra de geografiska koordinaterna för litauiska folkvisor. På kartan över publiceringen av sångfolklore utmärker sig denna utgåva både genom mängden material från en nordlig, föga utforskad region och genom dess autenticitet”¹³. Han lyfte samtidigt fram publikationens särart och värde, som följer av det lingvistiska sätt på vilket texterna återgivits: ”Folklorepublikationer med lingvistisk inriktning utkommer sällan nuförtiden. Det intresse för litauisk folklore som språkforskarna A. Schleicher, F. Fortunatov, F. Kuršaitis, A. Leskyn, K. Brugman, J. Jablonskis med flera visade på 1800-talet gav fina resultat. Senare försummades denna forskningsinriktning. Även i detta avseende är därför prof. J. Balčikonis ”Druskininkų dainos” en betydelsefull bok, som åter väcker forskarnas intresse för sångernas språk”¹⁴.

J. Balčikonis arbete och verksamhet bör bedömas, som brukligt är inom forskningen, i första hand utifrån vem han var och vad han åstadkom i sin samtid, huruvida hans arbete och verksamhet bidrog till forskningens framsteg samt vilket bestående värde och vilken betydelse de har för dagens forskning och språkbruk. Nu, nästan två decennier efter J. Balčikonis död, framträder hans enastående förtjänster för den litauiska språkvetenskapen och själva språket tydligt. Visserligen görs inte allt precis så som J. Balčikonis föreslog eller som han hade påbörjat och planerat. I sitt översiktsverk ”Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija” skrev A. Sabaliauskas, med tanke på de omdiskuterade aspekterna av J. Balčikonis verksamhet: ”Varken tidigare eller nutida litauiska språkforskare har instämt i alla hans språkriktighetsrättelser. Den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” redigeras inte helt enligt de principer som Balčikonis hade lagt till grund för arbetet. Hans översättningar är visserligen utmärkta exempel på folkligt språk, men återger kanske inte alltid originalets stil helt precist. Dessa förhållanden kan dock på intet sätt förringa Balčikonis stora förtjänster för det litauiska språket — dess vetenskap och praktik”¹⁵.

De flesta av J. Balčikonis vetenskapliga idéer har slagit djupa rötter i den litauiska språkvetenskapen och blivit en oskiljaktig del av den. Det främsta arbete han inledde, den stora ”Lietuvių kalbos žodynas”, fortsätter framgångsrikt. J. Balčikonis arv, såväl det vetenskapliga som det som är avsett för språkbruket, har obestridligt bestående värde och har bidragit och bidrar fortsatt till forskningen om litauiska samt till att utveckla och förbättra det litterära språket. Hans förtjänster när det gäller att utbilda lärare i modersmålet och att utveckla och stärka den moderna litauiska språkvetenskapen kommer aldrig att glömmas.

¹³ Sauka L. Prof. J. Balčikonio „Druskininkų dainos“. — Kn.: Druskininkų dainos / Užrašė J. Balčikonis, p. 7.

¹⁴ Ten pat, p. 8.

¹⁵ Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1940–1980 m. — V., 1982, p. 42.

68

Prof. J. Balčikonis liv var meningsfullt och betydelsefullt. Han var en passionerad biodlare, och under hela sitt liv arbetade också han, likt det flitiga lilla biet, tyst och outtröttligt till modersmålets gagn. Symbolisk var också hans sista resa – återkomsten till hembygdens jord, som han var oupplösligt förbunden med och aldrig hade fjärmat sig från. På hembygdens vägar, vita som sagoprinsessornas kläder, följde en sorgprocession från det gamla Vilnius genom hela Litauen, med en stor skara av professorns elever och kolleger, sin lärare, den framstående språkforskaren, till hans hemby. Där, hos sina föräldrar, släktingar och grannar, önskade han återvända för gott. Där, på släktens gravplats, under den bitande vintervinden, höjde sig den 8 februari 1969 en liten sandkulle, dyrbar för hela Litauen.

BETYDELSEN AV J. BALČIKONIS VETENSKAPLIGA ARBETEN OCH VERKSAMHET

Sammanfattning

J. Balčikonis (1885–1969), fullvärdig ledamot av Litauens SSR:s vetenskapsakademi och professor, ägnade sex årtionden åt outtröttliga studier av sitt modersmål. Efter språkforskarens död har många av hans arbeten getts ut (1972 utkom en samling litauiska folkvisor, insamlade och förberedda för tryck av professorn. 1978–1982 utkom ett tvåbandsverk med utvalda vetenskapliga arbeten, och nya utgåvor av sagor och andra skönlitterära verk som han översatt till litauiska har publicerats). I vetenskapliga och samhällspolitiska publikationer har ett stort antal artiklar publicerats, där J. Balčikonis liv och verksamhet skildras. Med anledning av språkforskarens 100-årsdag publicerades artiklar om J. Balčikonis verksamhet och arbeten samt minnen från hans närstående och elever i tidskrifterna „Kalbos kultūra“ („Talvård“, 1985, häfte 48) och „Mūsų kalba“ („Vårt språk“, 1985, nr 1); dessutom utgavs V. Vitkauskas bok „Juozas Balčikonis“ („Juozas Balčikonis“. — Kaunas, 1985. — 112 s.). Allt detta gör det möjligt att djupare förstå och begrunda språkforskarens skapande arv och verksamhet.

Artikeln framhåller J. Balčikonis omfattande pedagogiska, vetenskapliga och organisatoriska verksamhet från början av 1900-talet. Efter det stora fosterländska kriget föll ansvaret för att organisera den litauiska språkforskningen vid den återupprättade republikanska vetenskapsakademin på hans axlar (fram till 1952 var han chef för Litauiska språkets institut). I 15 år deltog han aktivt i utbildningen av modersmålslärare vid Vilnius statliga universitet, och hans insatser för utbildningen av vetenskaplig och vetenskapligt-pedagogisk personal var betydande. De flesta litauiska språkforskare och litauister i äldre och medelålders generationer är J. Balčikonis elever.

I sin vetenskapliga verksamhet fortsatte J. Balčikonis det arbete som hade inletts av de framstående litauiska språkforskarna J. Jablonskis (1860–1930) och K. Būga (1879–1924). Från 1930 var J. Balčikonis chefsredaktör, organisatör, inspiratör och ledare för det monumentala flervolymiga lexikonet över det litauiska språket; senare blev han Litauens främste lexikograf. Tack vare hans insatser skapades ett omfattande kartotek, principer för utarbetandet fastställdes och de två första banden gavs ut. I dag fortsätter litauiska språkforskare framgångsrikt det ordboksarbete som J. Balčikonis inledde (14 band av den akademiska ordboken har utkommit).

Under hela sitt liv forskade J. Balčikonis aktivt i det litauiska litteraturspråket och var en bundsförvant och efterföljare till J. Jablonskis, klassikern inom språkets normering. Om J. Balčikonis insatser för det litauiska litteraturspråket och dess kultur vittnar hans pedagogiska, vetenskapliga, översättande och redaktionella verksamhet. Han förberedde J. Jablonskis skrifter för utgivning i fem band (Kaunas, 1932–1936), skrev själv artiklar och recensioner om språkvård och medverkade i radio med program om dessa frågor

69

, översatte flera sagoböcker till litauiska, liksom verk av Jules Verne, Jonathan Swift och andra författare, deltog aktivt i arbetet med den första utgåvan av en normativ ordbok över det moderna litauiska språket („Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“. — Vilnius, 1954) och annat. J. Balčikonis ägnade också stor uppmärksamhet åt insamling och normering av litauisk onomastik.

J. Balčikonis hade breda filologiska intressen. Han förberedde vissa monument inom litauisk skrift och språkvetenskap för nyutgivning, samlade folklore från unga år och tyckte om fältstudier av böndernas språk. Det var hans öde att bli en slags bro som förenade det klassiska arvet inom litauisk språkvetenskap från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med den moderna litauiska språkvetenskapen. Genom sin pedagogiska, vetenskapliga och vetenskapsorganisatoriska verksamhet bidrog J. Balčikonis i hög grad till den litauiska sovjetiska språkvetenskapens framväxt och utveckling.