Словарь современного русского литературного языка. М.; Л., 1957. Т. 6 Тлумачальны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1979. Т. 3. Финско-русский словарь / Сост. Й. Вахрос, А. Щербаков. М., 1975. Чешско-русский словарь / Под ред. Л. В. Копецкого, Й. Филипа, О. Лепки. М.; Прага, 1973. Т. 1.

Uttalet av hårt r i stället för mjukt i de samogitiska dialekterna

1. Förhårdnandet av konsonanten r framför främre vokaler är ett regelbundet fonetiskt särdrag i vissa öst- och sydaukštaitiska dialekter. Det har beskrivits utförligt av Z. Zinkevičius (1966, s. 165—166, 519) och Ž. Urbanavičiūtė (1970, s. 61—65; 1971, s. 55—69); se LKA II 87 karta.

Även i de samogitiska dialekterna förekommer en viss variation mellan hårt och mjukt r. Detta är i själva verket en helt annan typ av ”förhårdnande” eller ”mjuknande” än i aukštaitiska dialekter, eftersom de samogitiska dialekterna omfattas av det så kallade jotiska mjuknandet av r och ersättningen av de sålunda mjuknade konsonanterna med hårda.

Detta fonetiska fenomen i den samogitiska dialekten har redan väckt våra dialektologers uppmärksamhet (Зинкявичюс, 1973, s. 93—97). Z. Zinkevičius nämner ett stort antal konkreta belägg och försöker även ange den geografiska utbredningen (Zinkevičius, 1968, s. 153—156). V. Grinaveckis skriver på liknande sätt om saken, ägnar större uppmärksamhet åt uttalet av mjukt r och lagens geografiska utbredning och anför många exempel som visar olika analogier / dràu-ks — drìaugas ”vän”, ùždraude — ùždraudė och så vidare / (Grinaveckis, 1973, s. 313—316), samtidigt som han framhåller att detta på vissa håll ”utan tvivel är ett nytt fenomen” (Grinaveckis, 1973, s. 316). A. Girdenis har nu också intresserat sig för detta fonetiska fenomen och särskilt uppmärksammat det vanliga uttalet av hårt r i de nordöstliga samogitiska dialekterna (dūnininkai-varniškiai), där ”ett sådant helt regelbundet fenomen [kursiv av A. Girdenis] kan endast vara av fonetiskt ursprung” [kursiv av A. Girdenis] (Girdenis, 1980, s. 34). Det är förstås synd att ”Lietuvių kalbos atlasas” inte undersökte detta fenomen; frågan togs inte med i programmet (enskilda ord trobà, riogsóti kanske inte tillräckligt utförligt visar lagens geografiska verkan).

2. När ”Ordbok över de nordöstliga dūnininkai-dialekterna” skrevs (Vitkauskas, 1976), och under forskningen om den sydsamogitiska dialekten i övrigt, samlades faktiskt ganska många exempel där ljudkombinationerna *rìa, *rìau, *rìu, *rìū, *rìo i stammen, till skillnad från standardspråket, aukštaitiska dialekter och till och med andra samogitiska dialekter, i många undersökta dialekter har blivit ro, rau, ru, rū, ruo i stället för rio, riau, riu, riū, rio. Här vill vi undersöka hur samogitiska dūnininkai (varniškiai) i de mer ingående undersökta dialekterna i Kuršėnai (Šiauliai distrikt), Vidsodis och Užventis (Kelmė distrikt), Pāvandenė och Vie kšniai (Telšiai distrikt) uttalar många sådana ord.

Där belades följande: braũ.nà Krš, Užv, Vds || brãũnà Pvn, Vkšn ”kant”, gráu-t'į Krš || grã.ut'ė Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”rasera”, graus't'in'is Krš || graus't'l.n'is Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”åska, åskväder”, grúov'im's Krš || grúov'ems Užv, Vds || grúov'ė.ms Pvn, Vkšn ”ras”, gruy'iėsà Krš || groy'ėsà Pvn, Vkšn ”ruiner”, grú.t'i Krš || grú.t'e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”falla samman”, gruy'in'let'į Krš || groy'e-n'let'e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”falla sönder”, grúov'i:s Krš || grúov'i:s Pvn ”ravin”, karùm'en'i Krš || karùm'en'e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”armé”, äldre generation

208

k’eturiol’eka Krš || k’etərñol’eka Pvn, Vkšn¹ ”fjorton”, kraũ.nas Krš, Užv, Vds || krãṇas Pvn, Vkšn (och b’r’ė’it’krãun’is Pvn, Vkšn) ”kanter” (”hjorthornskant”), krãukšlas Vkšn ”jordklump, kriaukskalig”, kraũ.š’us Krš || kraũ.š’os Užv, Vds || krãũ’os Pvn, Vkšn ”päron, sluttning”, kraũš’it’i Krš || krauš’it’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”slå, knuffa”, (jfr. kriaũšyti LKŽ VI 569–570), kruok’in’t’i Krš || krũo-k’in’t’e Užv, Vds || krũok’.n’t’e Pvn, Vkšn ”gråta högljutt, få att gråta”, kruõk Krš, Užv, Vds || krũok Pvn, Vkšn ”stönar, gråter”, kruõkšena Krš, Drv ”gråt”, kruók-l’ i’s ”gråtmild person”, krukš’iet’i Krš || krǫks’iet’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”grymta”, krùks’i Krš ”gris, sugga”, krū-kt’i Krš || krū-kt’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”grymta, klaga, stöna, skrika”, lånordet krãk’is Krš || krù.k’is Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”krok”, krã. uklã Krš || krã. uklã Pvn, Vkšn ”snäckor” (och pakrã. ukl’e || pakrã. ukl’ė ”snäckskal”), ruõg’l’in’iet’i Krš || ruõg’l’en’iet’e Užv, Vds || rũõg’l’en’iet’e Pvn, Vkšn ”gå omkring och titta, strosa”, ruokšuot’i Krš || ruokšuot’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”stå och ligga där”, ruõg’l’en’t’i Krš || ruõg’l’en’t’e Vds, Užv ”gå omkring och titta på”, skraũ.dà Krš, Užv, Vds || skrãudã Pvn, Vkšn ”orätt”, skraũ.s’t’i Krš || skraũ.s’t’e Užv, Vds || skraũs’t’e Pvn, Vkšn ”förorätta” (och nù.skrauda Krš ”orätt”), srùba Krš || sròbà Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”soppa”, srup’č’uot’i Krš || sròp’č’ùot’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”sörpla”, srupšnuot’i Krš ”sörpla”, srũ.p’t’i Krš || srũ.p’t’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”sörpla i sig, dricka”, srub’in’iet’i Krš ”sippa, dricka smått”, srũ.p’s’n’is Krš || srũ.p’s’n’is Pvn ”sörplande”, traũ.š’is Krš || traũšis Pvn, Vkšn ”åkerfräken, fräken”, trūkšmas Krš || trũ.kšmas Drv || trǫ.kšmas Pvn, Užv, Vkšn, Vds ”buller”, trukšma.ut’i Krš || trukšina.ut’i Drv || trokšma.ut’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”bullra”, lånordet trūšis Krš || trū.šis Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”kanin”, trūšiena Krš || trǫš’iena Pvn, Vkšn ”kaninkött”, triš’t’i Krš || trǫ.š’t’e Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”krossas, gå sönder”, trūš’k’in’t’i Krš || trǫš’k’in’t’e Užv, Vds || trǫš’k’i.n’t’e Pvn, Vkšn ”smula sönder” och några till.

Många av de här belagda orden med hårt r uttalas också i många andra dūnininkai-dialekter (Grinaveckis, 1973, s. 313). Exempelvis krũokt’e ”gråta”, kruokl’is ”gråtmild person”, grũt’e ”svårt”, srũ.p’t’e ”sörpla i sig”, trǫš’k’in’t’e ”smula sönder”, trūš’k’is ”kanin” — Vainūtas (Šilutė distrikt); grã.um ”raserar”, triš’t’i ”krossas”, skrãud ”förorättar”, gruov’is ”ravin”, ruõg’l’in’t’is ”gå omkring och titta”, srũ.p’č’uo’t’i ”sörpla” — Žvingiai (Šilalė distrikt); bra.ung ”kant”, krãṇas ”kanter”, krũoka.ut’e ”gråta högljutt, klaga”, grov’en’iet’e ”falla sönder”, trǫkšmas ”buller”, trokšma.ut’e ”bullra” — Pajūris (Šilalė distrikt); ruokšoje ”stod där”, grǫ.va ”föll samman”, grov’iesã ”ruiner”, krũok ”stönar, gråter”, srũ.bā.ut’e ”sörpla”, sròp’č’ùot’e ”sörpla” — Varniai (Telšiai distrikt); krũokāva ”grät högljutt, ropade”, grǫ.va ”föll samman”, srũb ”sörplar, dricker” — Švėkšna (Šilutė distrikt) och så vidare.

2.1. Detta fenomen förekommer också i vissa dounininkai-dialekter (nordliga samogitiska dialekter). Exempel: grã.ut’e ”rasera”, b’r’ė’it’krãun’is ”hjorthornskant”, krũo-kt’e ”gråta högljutt, gråta”, krũokš’ena ”gråt och klagan”, nũ.grovas ”jordskred”, srũ.p’t’e ”sörpla i sig”, srũ.p’t’enã ”sörplande, sörplade” — Raudėnai (Šiauliai distrikt), skraũs’-

¹ Den yngre generationen har redan lärt sig att uttala mjukt r i skolan: Keturiol’eka || k’etərñol’eka, keturõleka, keturõlektas. Detta har inte tagits med i LKŽ.

14. 1880

209

rę, nu'skrūada ”nuoskriuda”, trū:kšmas ”triukšmas”, rūogl'en'iet'e ”rioglinėti”, grọ.va ”griuvo” – Tryškiai (Telšių distrikt); grọv'en'ė ”gruvinėja”, trọ.š'k'ena ”triuškino”, nutrọš'.ė.ms ”nutriušimas”, krū:k ”kriūkia, kriuksi”, krọ.ks'e ”kriuksė, kiaulė”, rūogl'en'ė ”rioglinėja” – Kaunatava (Telšių distrikt); kriọks'ena ”kriokimas, verkimas”, krūok'l'i:s ”verksnys”, grọv'en'ė ”gruvinėja”, graust'į.l'n'is ”griaustinis, perkūnija”, nutrọ.ša ”nutriušo”, trū.š'is ”triušis”, krū.k'is ”kriukis”, k'eturio-l'eka ”keturiolika” – Luokė (Telšių distrikt); strop'ė'ot'e ”sriubčioti”, sū.grova ”sangruva, sukriušėlis”, krūokč'ioje ”kriokčiojo, verksnojo” – Janapolė (Telšių distrikt) med flera. Vid ett kort samtal med några personer från Eigirdžiai (Telšių distrikt) hörde jag två former: kruọk'ę ”kriokė”, nutrọ.ša ”nutriušo”, men det är svårt att säga om det beskrivna fenomenet där är regelbundet eller inte; det får framtida forskning avgöra. Över huvud taget har det hårda uttalet av r i dounininkai-dialekterna (norra žemaitiska dialekter) nästan inte alls behandlats i vår dialektologiska litteratur. Uttalet av r och r' i dounininkai-dialekterna (norra žemaitiska dialekter) är alltså i detta avseende långt ifrån enhetligt och bildar inget sammanhängande område. Några exempel finns endast i antologin ”Lietuvių kalbos tarmės”: krọkė:s ”kriukiais” Žr(LKT87), kruọks'o ”krioksiu, verksiu” Lk(LKT84). Det är i stort sett allt som man känt till om företeelsen i fråga i dounininkai-dialekterna.

2.2. Detta fonetiska drag förekommer också hos donininkai i žemaitiska kring Saugos och Šilutė: krā.ušės ”kriaušė”, krọ.k'l'i:s ”verksnys”, grū.n ”grūna”, grā.un ”griauna”, srā.ub ”sriaubia, srebia” (Saugos, Šilutė distrikt), krọ:k ”kriokia, verkia”, byn krọ:k'išk'ai, grā.ut'e ”griauti”, rọ.gl'in't'e ”riogl inti” (Šilutė), men jämför kr'ō.k'l'in'is ”verksnys” (Dovilai, Klaipėda distrikt), gr'ō:vę ”griovė”, kr'ā.ušė. (Priekulė, Klaipėda distrikt) med flera. Det tyska språkets inflytande har mildrat detta kännetecken i donininkai-dialekterna, men skillnaderna finns kvar och är tydligt märkbara: de nordliga dialekterna har fortfarande r'o-, r'au- i vissa fall, medan de sydliga nästan bara har ro-, rau- med flera.

Ordet sur'.p't'įl|sor'p't'ę ”siurbti” och dess avledningar sūr'p'č'ūot'į Krš, sūt'b'iel'ė Dnv ||sor'b'iel'ė Pvn, Vkšn, sor'b'l':s Pvn, Vkšn saknar också jotinis palatalisering; jämför samma företeelse i dialekterna Laukuva, Vainutas, Pajūris, Žvingiai, Varniai, Viešvėnai, Raudėnai och till och med Seda och Varduva (liknande exempel finns i S. Daukantas och M. Valančius skrifter samt i A. Juškas ordbok: kurs krauja surba, bus surbūklis). Här är su- < *sū- (standardlitauiska su- < *sū), även om man också kan tänka sig analogi med roten srūbti, srubčioti och dess avledningar (jämför siurbčioti och sru bčioti).

3. Detta hårda uttal av konsonanten r uppstod utan tvivel genom att *i föll bort tidigt, eftersom, som A. Girdenis med rätta antar, ”r | < *rj| de palatal(i)za)cija endast kunde äga rum i ett sådant system där palatalisering av r framför främre vokaler var främmande” (Girdenis, 1980. P. 34); därför uppstod grāuti, trukšmauti, sūr bti med flera när i föll bort ur *grąunėt'i, *trūkšmaut'i, *siurbtėi [och žemaitierna hade en viss benägenhet för något sådant, jämför den gamla žemaitiska dialektlagen *tj, *dj>t, d: *jautjei>jautėi||jaun'e, *žadja>žūdė||žūodę]. Något liknande tycks ha antagits redan något tidigare (Виткаускас 1974, p. 39–40); de nu insamlade, mer varierade dialektfakta, liksom A. Girdenis nyare undersökningar och slutsatser samt korta anmärkningar i olika artiklar som behandlar andra problem än uttalet av konsonanten r, bekräftar detta.

3.1. Senare har en stark analogi tydligt verkat i žemaitiska dialekter, eftersom lånorden krūkis, trūšis började anpassa sig till rog-sóti, trūšti, som vi sett (även šrūps ~ šrā-

210

bas, krūks ~ krūgas, krau.čius || krauč'os ”siuvėjas”, och ibland ra-, särskilt i trakten kring Švėkšna, uttalas i stället för re-: rā:p'l'es ”replės”, rap'l'ek'es ”replikės” (Grinaveckis, 1973, p. 315²); jämför även krā:psas Krš, Vds, Užv ”krepšys”, krāsnā Krš, Vds, Vkš ”kresna, spirgas”, krā:s'i Krš || krā:s'e Užv (jämför till och med västaukštaitiska krā:s'e Škn), krā:t'ė.ls Pvn ”kretilas”, truń.ksmas Krš || trō:nksmas Pvn, Užv, Vds, Vkšn ”trenk­smas” [det hårda r har kanske uppstått framför an>un || on, vilket kan tyda på att företeelsen har något äldre ursprung] med flera (Vitkauskas, 1976, p. 148–139). Av svårförklarliga skäl är detta ra- || re- oregelbundet, eftersom det också förekommer variation: ofta säger man kr'ė:s'i || kr'ė:s'e, kr'ė:t'ė.ls. Ibland mjuknar r här framför den gamla diftongen ai, som utvecklas till ei: kr'ei.t'is Krš || kr'ėit'is Pvn ”kraitis”, rei.bul'ut'i Krš || r'ėibol'ūt'e Pvn ”raibuliuoti”, kr'ei.ks Krš, Vds || kr'ėiks Pvn ”kraikas” (Vitkauskas, 1976. P. 150, 300). Det är som om talarna försökte undvika det hårda r-uttalet, som förefaller dem främmande; eller så kan det röra sig om inflytande från närliggande dounininkai (Paplė, Judrėnai, Nevarėnai) och västaukštaitiska dialekter (Šiauliai, Gruzdžiai).

I ändelserna hade r i á.u — dariau, var á.u — variau inte hårdnat på grund av ē-stammens paradigmtryck (Girdenis, 1980, p. 34), och kanske är -iau här < *eu, där i inte skulle förekomma; därför anpassade sig ändelsen till sitt uttryck inte till *riau-, *rįa- och andra liknande forntida ljudkombinationer.

3.2. Denna äldre konsonant, som inte är helt regelbunden och fortfarande påverkas av analogi, måste återges med stor försiktighet och dialektformerna måste bevaras autentiska. LKŽ-volymerna visar att språkvetare här har sett samma hårdgöring som i dzūkiska och östaukštaitiska dialekter; därför har žemaitiska dialekters krā.udkla· Krš omvandlats till kriáuklais (LKŽ VI 561), kruóksu Krš till krióksiu (LKŽ VI 606), krāūkslas (Luokė) återgivits som kriaukšlu (LKŽ VI 564), pagrō.vos'ō (Luokė) som pagrīūvusiu (LKŽ III 624), griōv'ims (Kaltinėnai) som griovimu (LKŽ III 617), rā.ukčios (Lauk­uva) som riáugčios (LKŽ XI 512) och så vidare. Å andra sidan är det lika olämpligt att återge dounininkai r'au som rau- (exempelvis har Darbėnų r'āušis utan anledning återgivits som raušis — LKŽ XI 324) eller föra in det i samma artikel som ord med hårt r (exempelvis har den återgivna formen riaūšis från Grušlaukis hamnat i artikeln raūšis — LKŽ XI 324). En sådan återgivning suddar i hög grad ut ett dialektfonetiskt fenomen som är viktigt för språkhistorien.

3.3. Det bör också tilläggas att i gränsområdena mot västaukštaitiska dialekter (byarna Pakšteliai, Rūveliai, Ivoškiai och andra i Šiauliai distrikt) ersätts det hårda r allt oftare av ett mjukt; därför kan man där till och med höra b'r'ā.ut'is ~ briáuties, gr'ā.uš't'i ~ griáužti, kr'ā.ut'i ~ kriáuti, kr'ūva ~ kriūva, iš'r'āu.da ~ išriaūdo, och till och med gr'eib'īt'i ~ greibyti och iš gr'ei.p't'i ~ greibti? / med flera. Detta är ett resultat av dialektkontakt i ett smalt gränsbälte, eftersom även de närliggande västaukštaitiska dialekterna oftast har mjukt r i dessa fall, exempelvis: gr'ā.ušt ”graužti”, gr'ā.ut ”griauti”, kr'ā.ut ”krauti”, r'o·kso·t ”riog­soti”, kr'āužo·les ”kraujazolės”, s'r'iūoga ”sruoga”, s'r'āūnus ”sraunus”, b'r'iet-

² Endast vokalen a i roten i det där nämnda ordet rakibūolas kan ha uppkommit på annat sätt än ur ei, eftersom det annars skulle uttalas ra'k' ribā.ls, liksom rar'īr'is, rakal'ī.nks, r'e'k'ėję med flera; jämför också Kuršėnų rakī·balc, eftersom diftongen ai i stammen bevaras oförändrad i denna östra varniškiai-dialekt.

14*

211

kr'āūnis ”riedkriaunis”, s'r'ūtas ”srutos” etc. (Šakyna, Šiaulių raj., information from fil. kand. A. Jonait/P/ytė)³.

Ljudhärmande ord r'ūkt ”duns”, kr'āu.kšt || kr'āūkšt, t'r'āu.kšt || t'r'āūkšt används i hela det här beskrivna dialektområdet, tydligen på grund av ljudhärmning. Ljudhärmande ord ”lyder” i allmänhet mycket ofta inte fonetikens lagar, och därför uppstår helt särpräglade ljud, t.ex. tprūs' ”ord för att driva på kor” – detta hänger samman med ljudimitation, så några influenser kan inte urskiljas här.

Det motsatta fenomenet – att r nästan undantagslöst palataliseras i motsvarande fall i större delen av dounininkai-dialekterna (nordliga samogitiska dialekter) och i själva de sydliga dūnininkai-dialekterna (Tauragė, Gaurė, Eržvilkas, Nemakščiai, Viduklė, Raseiniai) – har beskrivits utförligt av V. Grinaveckis, och några kommentarer behövs inte här. Dessa samogitiska dialekter har nästan helt inga ord där ett hårt r i roten förekommer i ljudkombinationerna rau, ruo < rō < *rā, rọ < ru (med undantag för orden trūōbā, trū·kt'e, trū·k'is, rūod'īt'e och några ytterligare).

3.4. Mjukt r förekommer i liknande fall även i lettiska dialekter som gränsar till de nordliga samogitiska dialekterna (Grinaveckis, 1973, p. 316).

4. Vissa belägg för sammanblandning av r och r' /?/ kan också observeras i fornpreussiskan: grenfings = greufings; greus- = *grauz- (Mažiulis, 1981, p. 174; Топоров, 1978, с. 302–304), jfr. även crausy, crausios ”päron” (Mažiulis, 1981, p. 281), raples ”räfsa” (Mažiulis, 1981, p. 307), men på grund av inkonsekvent stavning och enstaka belägg kan inget säkert sägas [här kanske också grauws ”sida, Seyte” Топоров, 1978, с. 293–294].

De samogitiska formerna med r och r' före au, o, ū, u /-ū/ måste alltså återges så som de uttalas i de olika dialekterna, eftersom komplicerade historiska fonetiska lagar här har flätats samman, analogi har verkat och inflytande från olika språk och dialekter har gjort sig gällande. Att detta inte är något helt nytt fenomen visas inte bara av lettiskan och kanske fornpreussiskan, utan också av våra gamla skriftliga minnesmärken: i M. Mažvydas skrifter används ordet neūgrūtu (Mažvydas, 1974, p. 238), jfr även ordet sugruti, skrivet i boken ”Margarita Theologica” (1600) av S. Vaišnoras från Varniai (Gerullis, 1927, p. 185). L. Ivinskis (1811–1871), en samogit från Užventis, har mycket många sådana belägg i sina skrifter: grūvesai LKŽ III 681, rogsoti LKŽ XI 814, sugrāutė ”rasera” ISPL1978, atsiroglintė ibid., sugrōwimas ibid., sugruwimas ibid., sugrāutas ISPL1979 etc.; jfr. även S. Daukantas krokant B130, krokdama B164 (men griauti B164), graudamijs B197 etc.

Fenomenets äldre uppkomst framgår av dess geografiska utbredning: fenomenets isogloss, som börjar öster och norr om Kuršėnai, löper norr om Raudėnai och Tryškiai, viker av mot Eigirdžiai och Žarėnai och följer därefter gränsen mellan dūnininkai och dounininkai samt korsar donininkai-dialekten (västsamogitiska) norr om Saūgai, visar att fenomenet kan ha börjat bildas redan innan Klaipėdaområdet kom under tyskt styre. Fenomenets utbredning och donininkai-dialektens (västsamogitiska) sammanhängande område med dūnininkai visar just att *rj<r uppstod här, när dessa dialekter inte skiljdes åt av administrativa gränser och gränshinder.

4.1. Och över huvud taget är det oklart varför j försvann efter r, vilka orsakerna var och varför dialektvarianterna suŕbti och siuŕbti uppstod. Vi kan nu bara konstatera och …

³ Atskirų faktų iš tos vietos (sriūtos, sriūnūs ir kt.) yra pateikta (Zinkevičius, 1966, p. 154).

212

visa att denna växling av roten siurb- till surb- förekommer just i det område där *rjau-, *rjā-, *rju-, *rjuo-, *rjō- blev rau-, ro-, ru-, ruo-.

4.2. Till detta verb kommer även parallellerna siulp- och sulp-. På samma orter uttalas sōl’p’t’e Pvn, Vkšn, Užv || sul’.p’t’i Krš, Drv, (men jämför s’ō’l’p’t’e Judrėnai, Rietavas, Tryškiai, Seda), sūl’p’s’t’i’t’i Krš || sō.l’p’s’t’i’t’e Užv, Pvn, Vkšn (men s’ō.l’p’s’t’i’t’e Tryškiai, Seda, Mažeikiai osv.). Nu är det till och med svårt att säga vad som har hänt här och vilken rot som tidigare dominerade bland žemaiterna (ordböckerna över standardspråket upptar främst sūlpstyti, sulpti, sūlpauti), liksom hur konsonanten s har utvecklats (kanske beror detta på en konsonantmjukning i norra Žemaitija efter analogi med čiulti). Inte heller är sulp-rotens geografiska utbredning välkänd, så allt är hypotetiskt i detta fall: detta verb, som sällan används i vardagligt tal, råkar komma med i dialektologernas anteckningar och har därför dokumenterats ojämnt över hela Litauen. I dzūkiska dialekter (Druskininkai, Ratnyčia, Kabeliai) har sul.pc hörts, men här blandas det in en annan typ av konsonantförhårdnande, som inte har samband med det äldre į.

Vytautas Vitkauskas

FÖRKORTNINGAR SOM INTE FINNS I LKŽ

B = [S. Daukantas] Budą Senowęs Letuwiu Kalnienu ir Žamajtiu iszraszę pagal Senowęs Rasztu Jokyb’s Laukys, Petroplije, 1845. Drv = Dirvėnėnai, Šiaulių raj. ISPL = Iwinski. Słownik Polsko-litewski. [Apie 1849–1854 metus]. Vds = Vidsodis, Kelmės raj. Vkšn = Vieksnaliai, Telšių raj.

Б. ВИТКАУСКАС

OM UTTAL AV HÅRT KONSONANTISKT r I STÄLLET FÖR MJUKT I ŽEMAITISKA DIALEKTER AV LITAUISKA

Sammanfattning

I litauiska dialekter är depalatalisering av mjukt r utbredd (hos en del östaukštaiter och vissa sydaukštaiter).

I žemaitiska dialekter är förhårdnande känt i kombinationerna *r’ia, *r’iau, *r’iu (här anges isoglossen för första gången: linjen går öster och norr om Kuršėnai, norr om Raudėnai, Tryškiai, Žarėnai, Kvėdarna, Švėkšna, Saugos och Kuriska viken, söder om Vainutas och Šilalė, via Kražiai och fram till Tytuvėnai), t.ex. kriōk i stället för lit. standardspråkets kriōkia ’gråter’, gri’n i stället för lit. standardspråkets griūna ’rasar, faller’, krainas i stället för lit. standardspråkets kriaũnos ’skaft’, triūksmas i stället för triūksmas ’oväsen’ osv.

Sådana belägg förekommer i lettiska dialekter och har dokumenterats i fornpreussiska skrifter.

Förhårdnandet av det mjuka r:et skedde till följd av att konsonanten į försvann i de ovan nämnda ljudkombinationerna, vilket redan återspeglas i L. Iwinskis verk (1811–1871), som kom från denna trakt. På grundval av denna fonetiska lag överförs uttalet av hårt r i žemaitiska dialekter analogiskt även till lånord, t.ex. šir’ps (i andra dialekter širibas) ’vinge’, trū’ba (standardspråkets triūba ’trumpet’) m.fl.

213

I dialekter som står i kontakt med den aukštaitiska dialekten (i vissa byar nära Kuršėnai) förekommer palataliserat r i de nämnda ljudkombinationerna [gr’ī’n, kr’ūok, kr’āi.nas] och till och med i fall där hårt r uttalas i standardspråket: kr’ū’vā, standardspråkets krūvā ”hög”, gr’ā.uš’t’i, standardspråkets grāužti ”gnaga” med flera.

V. VITKAUSKAS

OM UTTAL AV HÅRD KONSONANT r I STÄLLET FÖR DEN MJUKA I LITHAUISKA SPRÅKETS ŽEMAIČIAI-DIALEKTER

Sammanfattning

I litauiska dialekter är avpalatalisering av mjukt r utbredd (delvis i östaukštaitiska dialekter och i vissa sydaukštaitiska dialekter).

I žemaitiska dialekter är förhårdnandet i kombinationerna *riā, *riau, *rin välkänt (isoglossen presenteras här för första gången: linjen går österut och norr om Kuršėnai, norr om Raudėnai, Tryškiai, Žarėnai, Šilalė och Kražiai samt närmar sig Tytuvėnai), till exempel: kruōk i stället för standardlitauiskans kriōkia ”gråter”, grū’n i stället för standardlitauiskans griūna ”falla, -er”, kraīnas i stället för standardlitauiskans kraīnos ”handtag”, trūksmas i stället för trūksmas ”buller” och så vidare.

Liknande företeelser förekommer i lettiska dialekter och finns också belagda i de gammalpreussiska skrifterna.

Avpalataliseringen av mjukt r uppstod som en följd av att konsonanten j försvann i de ovan nämnda ljudkombinationerna, vilket redan återspeglas i L. Ivinskis (1811–1871) verk; han kom ursprungligen från denna region. På grundval av denna fonetiska lag överförs uttalet av hårt r i žemaitiska dialekter analogiskt till lånord, till exempel: šrū’ps (i andra dialekter šriūbas) ”skruv”, trū’ba (standardlitauiskans triūba ”tub”) med flera.

I dialekter som står i kontakt med den aukštaitiska dialekten (i vissa byar nära Kuršėnai) förekommer uttal av det nämnda ljudet i kombinationerna (gr’ī’n, kr’ūok, kr’āi.nas) och till och med i fall där hårt r uttalas i standardspråket: kr’ū’vā, standardlitauiskans krūvā ”hög”, gr’ā.uš’t’i, standardlitauiskans grāužti ”gnaga” med flera.

LITERATŪRA

Gerullis J. / par./. Senieji lietuvių skaitymai. K., 1927.

Girdėnas A. Žemaičių dūz̆kavimas: dabartinė padėtis ir istorija // Baltistica. 1980. T. 16. sąs. 1. P. 32–44.

Grinaveckis V. Žemaičių tarmių istorija. V., 1973.

Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1981. T. 2.

Mažvydas M. Pirmoji lietuviška knyga. V., 1974.

Urbanavičiūtė Ž. Kietieji ir minkštieji priebalsiai lietuvių literatūrinėje kalboje ir tarmėse // Baltistica. 1970. T. 6, sąs. 2. P. 61–65.

Urbanavičiūtė Ž. Priebalsių kietinimas lietuvių kalbos tarmėse // Kalbotyra. 1971. T. 23, sąs. 1. P. 55–69.

Vitkauskas V. Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodynas. V., 1976.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Виткаускас В.-А. И. Морфофонематические диалектизмы в говорах жемайтов дунинников: Автореф. дис. … канд. филол. наук. Вильнюс, 1974.

Зинкявичюс З. К истории палатализации согласных в балтийских языках // Latvijas PSR zinātņu akadēmijas Vēstis. Rīgā, 1973. T. 4. P. 93–97.

Топоров В. Н. Прусский язык. Е–Н. М., 1979.

214