LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988)

LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS

ALOYZAS VIDUGIRIS

ETNOLINGVISTISKA RELATIONERS UTVECKLING I PELESA OCH DE OMGIVANDE TRAKTERNA

Den nuvarande språksituationen i den litauisk-belorussiska gränszonen är resultatet av utvecklingen av litauiska och belorussiska etnolingvistiska kontakter under många århundraden. Såväl de nordvästra utkanterna av Vitryska SSR som de sydöstra utkanterna av Litauiska SSR har, bortsett från skillnader som den nuvarande gränsen mellan republikerna medför, mycket gemensamt. Ett av de viktigaste gemensamma dragen i denna gränszon är befolkningens likartade etniska och språkliga sammansättning. Likheterna beror på att området tidigare haft en gemensam historia och gemensamma historisk-politiska, ekonomiska och kulturell-ideologiska förhållanden. Än i dag möts och samverkar litauiska och belorussiska dialekter och deras litterära varianter nära och intensivt på båda sidor om den nämnda gränsen, i en vidsträckt gränszon, liksom även ryska, för att inte tala om människor från andra folk eller grupper av dem som fortfarande ibland förekommer här. En liknande etnolingvistisk situation i sydöstra Litauen har redan behandlats (Vidugiris, 1983, s. 46–61). Här är avsikten att något mer ingående behandla utvecklingen av de etnolingvistiska relationerna i det gränsområde som ligger alldeles intill Litauiska SSR och nästan helt ryms mellan utsprången vid Dubičiai och Dieveniškės. Det är dagens Varėna-distrikt i Grodno oblast i den nordvästra delen av Vitryska SSR, vars sydvästra del – trakten kring Pelesa och Ródūnia – är av särskilt intresse för språkforskare.

Fram till andra världskriget tillhörde större delen av det nuvarande Varėna-distriktet – sådana sedan gammalt kända trakter som Asava (ibland uppkallad efter den tidigare berömda herrgården Aradnõs, jfr Sinodus, 1744, s. 63), Benekáinys, Nočia, Pelesà, Ródūnia och Varenãvas (äldre Balatna, -õs) – Lydas län, medan en mindre del – trakterna kring Armoniškės och Kaulėliškės – tillhörde Ašmena län. Fram till första världskriget hörde de till Vilnius guvernement och under mellankrigstiden till Naugardukas vojvodskap. Enligt den kyrkliga administrativa indelningen tillhörde de församlingar som benämndes med dessa ortnamn Ródūnias dekanat (Sinodus, 1744, s. 42–64). Pelesà, som länge hörde till Ródūnias kommun och församling, är känd som ett lokalt administrativt centrum sedan 1637. Den blev dock traktens kulturella centrum först i början av 1900-talet, då skolan flyttades hit från byn Pilitūnai år 1908. Kyrkan i Pelesa, omnämnd 1553 (Ochmański, 1972, s. 70), uppfördes sannolikt på godset Senosios Pelesos och förföll senare tillsammans med godset, eftersom den nuvarande byn (Naujosios) Pelesa blev församlingscentrum först från och med 1917, och byggandet av en stenkyrka påbörjades här 1924.

Dessa dialekters särprägel och geografiska läge väckte tidigt forskare från många olika länder intresse. För mer än ett sekel sedan – första gången 1886 och på nytt 1893 – besökte Eduardas Volteris trakterna kring Armoniškės, Benekáiniai och Kaulėliškės, där han dokumenterade karakteristiska fonetiska och morfologiska särdrag,

21

retesnių žodžių (Wolter, 1895, p. 173—187). 1895 m. Asavõs ir Žirmūnų apylinkėse (iš Aradnõs, Grubėnų, Lapotiškių, Pãradnio, Puodžiū, Zaniūnų ir kitų kaimų) medžiagą rinko garsus norvegų slavistas Olafas Brokas. Turėdamas jautrią klausą, jis gerai aprašė šių apylinkių lietuvių šnektų vokalizmą, konsonantizmą, morfologiją, pateikė nemažą pluoštą tarminių tekstų (Broch, 1958, p. 1—71). Tačiau reikia pasakyti, kad O. Brokas čia pirmiausia vyko tirti vietos baltarusių tarmes (Broch, 1957) ir tik paskui, užgirdęs, kad minėtų kaimų žmonės kalba lietuviškai, pradėjo užrašinėti ir lietuvių kalbos faktus. Tai buvo labai novatoriškas tyrimo būdas, o paskelbti darbai yra visapusiškai vertingi ir dabar.

År 1906 besökte Jonas Jablonskis trakten kring Benekainiai och nedtecknade olika ord och uttryck där (Jablonskis, 1906). Under mellankrigstiden samlades ett stort antal värdefulla folkloristiska texter in i de nämnda trakterna (Tautosakos darbai, 1938, t. 4, s. 1—301). Särskilt mycket och god folkloristik dokumenterades av Juozas Aidulis, som kom från byn Sklodonys i trakten kring Ródūnia. Efter att Polen upprättat diplomatiska förbindelser med Litauen kom lexikograferna Napalys Grigas och Juozas Senkus hit sommaren 1938 för att samla in ord, med hjälp av den Vilniusbaserade Elena Samaniūtė-Otrembskienė (Grigas, 1938, s. 404—406).

Under efterkrigstiden kom redan 1952 den första dialektologiska expeditionen hit under ledning av J. Senkus. Språkforskarna J. Senkus, N. Grigas, Monika Sapijanskaitė-Kuosienė, Jonas Paulauskas och Adelė Laigonaitė samt folkloristen Jurgis Dovydaitis undersökte dialekterna i trakterna kring Armõniškės, Asavõs, Benekáiniai, Kaulėliškės och Varenãvas enligt ”Programmet för insamling av material till den litauiska språkgeografiska atlasen”.

Professor Juozas Balčikonis ägnade sig särskilt åt att undersöka dessa dialekter. Tillsammans med olika medhjälpare reste han flera gånger genom många litauiska byar i Varėna-distriktet. När han samlade in ord och ortnamn försökte han få fler språkforskare att delta i arbetet. Efter att ha följt O. Broks vägar och samlat in ett knippe fakta och texter skickade han det till Christian Stang i Oslo, som publicerade materialet (Stang, 1960, s. 337—339). Professor Tadas Ivanauskas var en sann beskyddare för traktens litauer.

Den längsta dialektologiska expeditionen här varade omkring tre veckor och ägde rum 1959. Under den undersöktes, enligt det nämnda programmet, dialekterna i trakterna kring Armõniškės (på nytt), Nočia, Pelesõs och Ródūnia. Dessutom insamlades material individuellt 1957, 1958 och 1963 i trakterna kring Asavõs, Benekáiniai, Pelesõs, Ródūnia och Žirmūnai. Dalia Gargasaite, Aldona Jonaitytė, Bronys Savukynas, Jonas Šukys, Aloyzas Vidugiris och Vytautas Vitkauskas samlade dialektmaterial här vid den tiden. Bland de publicerade arbetena är J. Šukys beskrivning av dialekten i Ramiškoniai (trakterna kring Armõniškės) (Šukys, 1960, s. 177—189) och samlingen av dialekttexter (Chrestomatija, 1970, s. 396—402) mest värdefulla. Viss information har också publicerats om litauiskans användning i dessa trakter (Vidugiris, 1959, s. 242—245) och om resultaten av expeditionen 1959 (Grinaveckienė, 1960, s. 191—194).

År 1971 arbetade här en tvärvetenskaplig expedition med litauiska dialektologer, lexikografer, toponymister och folklorister. Bland deltagarna fanns lexikograferna Antanas Balašaitis, Kazys Eigminas, Irena Erm anytė och Kazys Pakalka; toponymisterna Aleksandras Vanagas, Marytė Razmukaitė och Vitalija Maciejauskienė; samt dialektologerna Jonina Lipskienė

22

och Aloyzas Vidugiris, folklorister Juozas Aidulis, Kazys Grigas, Bronė Kerbelytė, Vanda Misevičienė, Leonardas Sauka, Norbertas Vėlius med flera.

Åren 1974–1976 genomförde lingvister från Moskva, Vilnius och Minsk en omfattande expedition i Rodūnia- och Pelesaområdena. Bland deltagarna fanns moskvaborna Vladimir Toporov, Tamara Sudnik (organisatör och ledare), Lida Nevskaja och Tania Civjan, Vilniusbon Aldona Jonaitytė, den tidigare Minskbon Valerijus Čekmonas med flera. Hela en publikation ägnades åt de etnolingvistiska kontakterna i dessa trakter: ”Baltisk-slaviska etnolingvistiska kontakter” (1980). Bland arbetena i publikationen om Pelesa- och Rodūniaområdena kan nämnas T. Sudniks om språksituationen i Pelesaområdet och vissa uppgifter om dess historia (Судник, 1980, с. 181–191), A. Vanagas om hydronymerna i dessa trakter (Ванагас, 1980, с. 192–201), V. Vitkauskas om vissa särdrag i Rodūniadialekten (Виткаускас, 1980, с. 202–205), V. Čekmonas om problemet med fonetisk interferens mellan vitryska och litauiska hos litauerna i Pelesa (Чекман, 1980, с. 206–226), A. Jonaitytės om namn på kulturväxter i Pelesadialekten (Йонайтите, 1980, с. 227–244), L. Nevskajas om begravningssederna i Pelesaområdet (Невская, 1980, с. 245–254) med flera.

På senare tid har Laima Grumadienė och Kazimieras Garšva börjat undersöka de litauiska dialekterna i denna gränstrakt samt språksituationen och dess dynamik. V. Čekmonas fortsätter aktivt de så kallade frontala dialektologiska undersökningarna. År 1986 kom en grupp filologer från Institutet för litauiska språket och litteraturen till Pelesa- och Rodūniaområdena för att samla in lingvistiskt, sociolingvistiskt och folkloristiskt material: K. Eigminas, K. Garšva, L. Grumadienė, N. Laurinkienė, A. Romančiuk och A. Vidugiris.

I takt med det ökande intresset för frågan om baltiska och slaviska språkliga förbindelser behövs också fler sociolingvistiska undersökningar. Ingen mer ingående undersökning av språkkontakter kan numera göras utan att sociala faktorer, som vanligen avgör utvecklingen av lingvistiska och etnolingvistiska relationer, diskuteras. Sådana undersökningar behövs i största möjliga omfattning och med större detaljrikedom, eftersom de etnolingvistiska relationerna i den litauisk-vitryska gränstrakten förändras med sjumilakliv. Många anhängare av synkron forskning om språkliga förbindelser har numera, efter att ha besökt dessa trakter, svårt att föreställa sig att mycket här förr kunde vara helt annorlunda. Mer än en litauisk lingvist kan betrakta språksituationen i denna trakt på över 30 års avstånd. Under denna tid (författaren till artikeln har besökt området 1955, 1956, 1957, 1958, 1963, 1968, 1971, 1984 och 1986) har mosaiken av etnolingvistiska relationer i denna trakt genomgått enorma förändringar, inte bara kvantitativa utan också kvalitativa.

Pelesaområdet betraktas numera som en ö av litauisk-vitrysk tvåspråkighet, omgiven av vitryska områden (Судник, 1980, с. 181). Traditionellt räknas följande byar till Pelesaområdet: Dubiniai, Druškininkai (Senieji och Naujieji), Leliušiai, Lelionys, Lipkūnai, Paditvys (d. Padzityvš || Padzvicyš), Pamedė, Pavalakė (ibland d. Paulakė), Pelesà (ibland Pelasà) – den största byn (195 gårdar år 1976), Piliūnai, Senieji Smilginiai, Slabadà, Surkantai och Varlai. Tidigare hörde även andra närbelägna byar till området: Bartašiūnai, Kargaudai, Klaišiai, Kūrkės, Lūnkai, Navikai och Vigōnys (Słownik, 1886, p. 935).

23

Enligt T. Sudnik möts i det lilla Pelesaområdet, så att säga, stadier av en en gång enhetlig språksituation som förändrats på olika sätt över tid: från att litauiskan helt gått förlorad (Smilginiai, Leliušiai och särskilt Pamedė), då endast de allra äldsta invånarna bevarade litauiskan och därmed tvåspråkigheten, via ett kvalitativt och kvantitativt jämviktsläge i tvåspråkigheten (Pelesa, Piliūnai, Dubiniai), till ett verkligt, nästan orubbat herravälde för litauiskan (Pavalakė, Senieji Druskininkai). För inte så länge sedan (för ungefär 15–20 år sedan) kunde språksituationen i hela Varėna-distriktet beskrivas enligt detta schema.

Det är viktigt att gå närmare in på hur den nuvarande språksituationen i Varėna-distriktet har uppstått, inte bara för dem som studerar dessa dialekter utan också för läsare som länge har intresserat sig för dessa litauers öde. Desto mer eftersom den tidigare språksituationen, trots kontraster och förändringar, liksom lever kvar oförändrad i minnet hos många av dem och ofta väcker en smärtsam vördnad för det förflutna och traditionerna.

Kontakterna mellan litauer och vitryssar är utan tvivel mycket gamla och går tillbaka till den tid då dessa båda språk ännu inte hade kristalliserats fram ur de baltiska respektive östslaviska språkgrupperna. I allmänhet har den sydöstra gränsen för det litauiska etniska området aldrig varit tydlig och stabil, eftersom litauer och vitryssar levde sida vid sida och på många håll blandat med varandra här. Därför försköts gränsen, genom befolkningsblandning och assimilering, till nackdel för det litauiska etniska elementet (Jakubovskis, 1921, p. 4–5). I Pelesaområdet har gränsen emellertid bevarats och förändrats föga sedan 1300–1500-talen (Зинкявичюс, Гаучас, 1985, с. 174–176).

De intensiva kontakterna mellan litauiska och slaviska språk återspeglas också i hydronymin i Pelesa- och Rodūniaområdena. Forskningsresultaten visar (Ванагас, 1980, с. 192–201) att det äldsta skiktet består av baltiska hydronymer, medan det slaviska skiktet är betydligt yngre och delvis härrör från mycket sen tid. Dessutom finns det starka historiska (Ochmański, 1972, p. 83–89) och språkliga (Судник, 1980, с. 184–189) argument för att pruser eller närbesläktade inflyttare från områdena Barta, Skalva och kanske Pamedė hade bosatt sig omkring Rodūnia och Pelesa. Denna omständighet kan ha bidragit till att en sammanhängande grupp litauiska byar bevarades längre kring Pelesa än på andra håll. Även naturförhållandena kan ha spelat en roll: i sydost, söder och sydväst skildes Pelesaområdet från de vitryska byarna av vidsträckta kärr och av Ditvôs och Pelesa, som rann genom dem, den tidigare Pelesa-sjön med flera.

Tyvärr gjorde förhållandena och tiden sitt. Efter hand, särskilt sedan adeln började poloniseras efter Lublinunionen (1569), följd av stadsborna, blev den lokala vitryska dialekten, som liknade polskan, här ett språk för såväl yttre som inre kontakter. För de litauiska bönderna, vars språk började betraktas som förnedrande, var det alltför svårt att lära sig polska av överklassens företrädare. Därtill kan fler eller färre invånare från de östslaviska länderna ha flyttat hit efter krigen och pestepidemierna på 1600- och 1700-talen för att ersätta de litauer som dött ut. Den del av dem som inte litauiserades kan senare ha fungerat som en katalysator för assimileringen av lokalbefolkningen.

Från mitten av 1800-talet började litauiskan försvinna mycket snabbt i de sydöstra gränstrakterna. Denna våg omfattade först den östra gränstrakten med den litauiska huvudstaden Vilnius och började därifrån sprida sig med anmärkningsvärd hastighet åt alla håll, till olika städer, småstäder och deras omgivningar. På många håll här blev litauiskan nästan genast bara se-

24

den äldre generationens språk, medan ungdomarna tog till slaviska språk. Detta sammanföll med att den polska nationella rörelsen blev mer aktiv och med att tsarens tjänstemän i samband därmed inledde en ovanligt intensiv kampanj för att stärka det ryska språket och den ortodoxa tron här. Den uppflammande kampen mellan tsarens tjänstemän och godsägare och präster med polsk orientering lade ett dubbelt ok på de litauiska bönderna. Till den naturliga assimileringen kom en tvångsassimilering, som drevs av staten, kyrkan, godset och skolan.

Prästerskapet, som åtnjöt obegränsat inflytande, var hela tiden underställt den polska kyrkohierarkin, vars centrum låg i Polen, i Gniezno (Vilnius stift kom senare, och har i praktiken gjort det ända till i dag, att tillhöra ärkestiftet i Łomża). Den viktigaste uppgiften för de polskt styrda kyrkorna var att sprida inte så mycket tron som polskheten. I motsatsställning till de östslaviska ortodoxa började den katolska tron kallas polsk tro (”polska wiara”), och katoliker betraktas som polacker. Därför började många invånare, som i sina familjer enbart talade litauiska och ibland inte ens kunde något slaviskt språk, betrakta sig som polacker.

De krafter som den litauiska nationella intelligentsian hade vunnit gick förlorade eller förstördes under upproren 1831 och 1863–1864. Förbudet mot tryck med latinska bokstäver var i praktiken ett förbud mot litauisk press överlag. Därför dröjde den litauiska nationella rörelsen, som hade kunnat stödja litauer med vacklande nationellt medvetande i tid, betydligt.

Hur snabbt det litauiska språket i detta område blev allt ovanligare och försvann kan ses genom att jämföra uppgifterna från första hälften av 1800-talet med uppgifterna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. År 1827 uppgav P. Köppen (Кеппен, 1827, с. 94), med stöd av uppgifter insamlade av Vilnius universitets professor A. V. Pelikan och den litauiske författaren D. Poška, att litauiska användes i Lydas distrikt från gränsen till Vilnius distrikt ända till Žirmūnai. Denna information bekräftas också av historikerna M. Baliński och T. Lipiński (Baliński M., Lipiński T., 1846, 251, 264), som kände området väl: i Lydas distrikt talades litauiska längs Ditvė, kring Žirmūnai, Benekainys (vid den tiden omfattade Benekainys kommun inte bara Varenavas utan också det nuvarande Butrimonysområdet, som ligger i Litauiska SSR), Balčininkai och Eišiškės (Eišiškėsområdet med Kalesninkai ingick vid den tiden i Lydas distrikt), och till och med bortom Lyda ända till Neman. Att litauer också bodde bortom Lyda bekräftas av nutida forskning (Гаучас, Видугирис, 1983, с. 39, 41; Зинкявичюс, Гаучас, 1985, с. 175). År 1867 utgjorde litauerna enligt A. Rittichs uppgifter (Риттих, 1875) 21,3% av alla invånare i Lydas distrikt, det vill säga omkring 26 000, även om Pelesosområdet på hans karta placerades inom det belarusiska området (jfr även Гаучас, Видугирис, 1983, с. 44).

Under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet ansågs floden Pelesa utgöra gränsen mellan litauiska och belarusiska åtminstone vid Pelesa (fram till Pelesos gods). Längre österut följde gränsen för församlingarna Rōdūnia och Žobalatė (Užūbalys) fram till Ditvė, därefter gick den uppströms längs Ditvė och sedan österut längs Asavõ (i själva verket söder om den, en bit därifrån – A. V.) i riktning mot Geranainys (Киркор, 1858, с. 120–121; Корева, 1861, с. 287; Bieliński, 1893, p. 528; Карский, 1962, с. 385–386).

När de närmare omgivningarna kring Vilnius förslaviserades relativt snabbt under 1800-talet framhölls den litauiska prägeln hos den norra delen av Lydas distrikt.

Vienas iš „Geografinio žodyno“ (Słownik, 1882, p. 142) autorių, rašydamas apie Aradnõs dvarą, kuris įėjo į Asavõs parapiją, pažymi, kad visi parapijos gyven-

25

invånarna är till sitt ursprung genuina litauer, som fortfarande talar litauiska sinsemellan. Sådana rapporter var dock fåtaliga. I den litauiska pressen vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet uttrycktes oftast oro och protester mot den påtvingade slavifieringen av litauerna. Och det fanns verkligen skäl till oro. Det en gång relativt sammanhängande sydöstra litauiska språkområdet höll på att nötas sönder, eftersom byarna slavifierades i olika takt. Detta framgår tydligt av den statistik som Plater samlade in 1890 och Anonimas bearbetade (Anonim, 1898, p. 62—67), och som J. Rozwadowski använde för att utarbeta en karta över det litauiska språkets utbredning (Rozwadowski, 1904, p. 93). Kartan var tämligen ungefärlig, eftersom uppgifter om användningen av litauiska inte hade samlats in från många byar i Benekainys, Šalčininkai och Varenavas områden, eller också var uppgifterna ofullständiga. Eftersom en betydande del av lokalbefolkningen i det breda gränsbältet mellan litauiska och belarusiska var två- eller trespråkig (adelsbyar låg intill gods och gårdar), och eftersom deras nationella medvetande var obestämt och oftast vacklande, bör även de gränser för litauiskans användning som J. Rozwadowski drog betraktas som endast ungefärliga och villkorliga.

I Lydas distrikt placerade J. Rozwadowski stråket kring Eišiškės och Pabarė, inom det sammanhängande litauiska språkområdet, liksom vissa byar mellan Eišiškės och Nočia och Saltoniškiai, där belarusiskan snabbt spreds under andra hälften av 1800-talet, inom det belarusiska området. På så sätt tycktes han skilja en stor litauisk språklig halvö från det huvudsakliga litauiska området. Därför framställer vissa forskare detta område på kartan som en halvö (Карский, 1903; Verбickis, 1911), medan andra framställer det som en ö (Rozwadowski, 1914; Матулянис, 1902, c. 45—46).

Kad minėtame pusiasalyje lietuvių kalba vyravo nebe visuose kaimuose — jaunimas daug kur buvo pradėjęs kalbėti baltarusiškai, — matyti jau iš pastabos, pridėtos prie Platerio surinktos medžiagos, kad pietrytinėje Armьoniškių apyl. dalyje „senieji kalba lietuviškai, jaunimas — baltarusiškai“ (Anonim, 1898, p. 62). Ródūnios parapijoje greta lietuvių kalbos vartotos jau ir kitos. Vieno korespondento pranešimu, jau XIX a. gale Ródūnios parapijoje „valstiečiai kalba lietuviškai, šlėktos — lenkiškai, vadindami save lietuviais. Kurie ne kurie lietuviai aprušėjo, kalba savotišku žargonu pusiau rusiškai, pusiau lenkiškai arba, kaip ten sakoma, „paprastai“ (po-prostu), t.y. „mužikiškai“. Lietuviai kalba lietuviškai tik namie, o kitur — arba lenkiškai, arba „po-prostu“ (Б- c, 1895, c. 497). Vertinga E. Volterio pastaba: „Lydos apskrityje, nežiūrint sulenkėjusių šlėktų tyčiojimosi iš lietuvių, vis dėlto girdėti lietuviška daina ir lietuvių kalba kaip namų kalba. Lietuviai (o gal senieji jotvingiai) kalba trim kalbom: viršininkams — rusiškai arba „po-prostu“, t.y. baltarusiškai, kunigui — lenkiškai, o tarpusavyje — lietuviškai ir garsiai, kai niekas nesijuokia. Net viešuose susibūrimuose galima girdėti kalbant lietuviškai“ (Вольтер, c. 66).

A. Platers–Anonimas statistik, trots att den var ofullständig, registrerade 16 634 litauer i Lydas distrikt, det vill säga 12,1% av samtliga invånare (137 025). I folkräkningen 1897 registrerades något fler litauer – 17 702 – men deras andel var mindre: 9% av det totala antalet landsbygdsinvånare, 196 444. Däremot ökade polackernas andel nästan fyrfaldigt (från 1,2% till 4,2%). Tydligen var de litauisk-belarusiska tvåspråkiga samt

26

Vid folkräkningen 1897 räknades de trespråkiga, som talade litauiska, belarusiska och polska, oftare till slaverna, särskilt polackerna.

I trakten kring Pelesa började byar med fria bönder och adelsmän sannolikt slaviseras efter livegenskapens avskaffande: Bartašiūnai, Slabadà, Surkantai m.fl. Därför uppgavs redan år 1890, av traktens 1 723 invånare, 1 421 vara litauer och 302 belarusier och polacker (Anonim, 1898, s. 64—66).

Processen då lokalbefolkningen blev polsk, liksom slaviseringsprocessen i allmänhet, pågick vid denna tid mycket stormigt och intensivt längs hela det sydöstra litauiska språkområdets utkanter. Ibland var det tvåspråkiga stadiet ganska kort vid språkbyte. Enligt H. Turska (Turska, 1939, s. 33—34) lärde sig litauer i den äldre generationen ofta ett slaviskt språk (polska eller belarusiska) och började använda enbart det när de redan var vuxna.

Å andra sidan växte samtidigt även den litauiska nationella medvetenheten kraftigt i Litauen. Denna process började i den västra delen av Litauen, där böcker och tidningar som trycktes illegalt i Litauen Minor spreds mer. Dessutom tvingades den tsarryska administrationen år 1904, skrämd av den revolutionära rörelsen, att upphäva förbudet mot att trycka böcker och tidningar med latinska-litauiska bokstäver, och år 1906 att tillåta undervisning i litauiska som ett separat ämne i skolorna. Från den tiden kunde den litauiska pressen lagligen hjälpa sina landsmän. Det uppstod fler litauiska intellektuella, som genom sin verksamhet bidrog till att stärka den litauiska nationella medvetenheten. Allt oftare började gudstjänster hållas på litauiska i kyrkorna. Den litauiska nationella rörelsens uppsving påverkade också de etnolingvistiska processernas förlopp. Före första världskriget omfattade uppsvinget dock främst Suwałki, en större del av Kaunas guvernement och endast delvis Vilnius guvernement.

I samband med den litauiska nationella rörelsens uppsving intensifierade företrädare för den polska orienteringen sin verksamhet, särskilt godsägarna på orten, de intellektuella, ledningen för Vilnius stift och delar av prästerskapet, med stöd av den omfattande lokala polska pressen (Gintautas, 1910, s. 197—206). Eftersom kyrkans inflytande på de etnolingvistiska processernas förlopp var avgörande, motarbetade de på alla sätt litauiska prästers verksamhet och litauiska gudstjänster (åren 1905, 1910, 1913, 1915 m.fl. år startade lokalbor som hade poloniserats och som de stödde slagsmål under litauiska gudstjänster i Asava, Benekainys, Notia, Ródūnia, Varenavas m.fl.), tillsatte präster med polsk orientering i litauiska församlingar och förföljde aktiva litauiska präster samt förvisade dem till helt slaviska församlingar. Antalet litauer som antogs till Vilnius prästseminarium minskades kraftigt (Viltis, 1908, s. 130). Samtidigt förtalade polonisatörerna det litauiska språket, kallade det hedniskt och försökte inge föreställningen att litauiska inte passade en bildad människa.

Det var inte bara litauer som poloniserades, utan också katoliker som talade belarusiska. De senare tog särskilt lätt till sig en polsk nationell medvetenhet. Därför uppmuntrades bland litauerna inte bara användningen av polska utan också av belarusiska.

För studiet av de etnolingvistiska processer som ägde rum i början av 1900-talet är uppgifterna från den lokala folkräkningen viktiga. År 1909 samlade den lokala administrationen in uppgifter från de nio guvernementen i det så kallade västryska området (Viltis, 1909, s. 90, 92, 94 96). Här redovisas uppgifter om antalet personer av de viktigaste nationaliteterna: litauer, polacker, judar och ryssar. Till den sistnämnda gruppen (dvs. ryssarna) räknas ryssar, ukrainare och belarusier tillsammans, men de skiljs åt efter religion. Uppgifterna från 1909 samlades in utifrån nationell medvetenhet, inte utifrån det språk som användes, såsom

27

år 1897, och därför kan uppgifterna inte jämföras sinsemellan. En jämförelse är dock intressant ur en annan aspekt, eftersom den visar hur den polska nationella medvetenheten spreds längs gränsområdena mellan litauer och belarusier, både bland katoliker som talade litauiska och bland dem som talade belarusiska.

I Lydas distrikt var det mycket få människor som registrerade sig som litauer, endast 4 238, eller 2% (av 211 839 invånare på landsbygden). Det är troligt att många av dem ansåg det mer hedervärt att kalla sig polacker, vars antal växte snabbt (1890 – 1 580, eller 1,2%; 1897 – 8 298, eller 4,2%; 1909 – 12 462, eller 5,9%). Många tvåspråkiga litauer, vars modersmål och nationalitet ständigt misskrediterades, hade dock inte tagit ställning nationellt och hänfördes av folkräknarna efter statstillhörighet till ryssarna (dvs. belarusierna).

På tröskeln till första världskriget hade det nämnda Lydaregionen, som ännu var ganska litauiskt, redan börjat belarusiseras kraftigt. Enligt ungefärliga rapporter i den litauiska periodiska pressen från denna tid talades litauiska av omkring 2/3–3/4 av lokalbefolkningen i församlingarna Armõniškiai, Asavõ, Butrimonys, Notia, Ródūnia och Varenãvo, av 1/2 i Kalesninkai, av 1/3–1/2 i Benekainys och Eišiškės, av 1/3 i Geranainys och Kaulėliškės (enligt andra uppgifter upp till 1/2), av 1/4–1/3 i Trakėliai, Žirmūnai och Žõbalatė samt av 1/5 i Lyda. I dessa församlingars kyrkor användes litauiska antingen aldrig alls eller hade avskaffats; endast litauiska predikningar hölls ibland ännu. Hit kom mycket få litauiska tidningar.

Det verkar som om återklangen av den litauiska nationella rörelsen inte hann nå många byar här. Och där uppsvinget förekom kom det mycket sent och omfattade endast de mer litauiska och mer sammanhängande bevarade byarna (t.ex. kring Pelesa och Ramaškõnis, liksom enstaka byar som Plikiai, Sklodoniai m.fl.). Det omfattade sannolikt inte heller alla invånare där, utan bara en större eller mindre del av dem; på andra håll kanske bara enstaka familjer. Ändå räckte detta för att det litauiska språket här och där skulle kunna fortsätta att finnas kvar ända in i våra dagar. Att slaviseringsprocessen inte gick lika snabbt överallt kan ha berott på litauiska kulturarbetare som arbetade här, om än bara en kort tid – lärare och mer progressiva präster (Ziminskas, 1931, nr 80, 105–106; 1944, nr 51, 68, 119; Gustaitis, 1942, nr 178). Även Litauens återupprättade stat påverkade utan tvekan utvecklingen.

Det borgerliga Polen, som ockuperade alla sydöstra litauiska områden 1920–1939, började här i praktiken föra en systematisk assimileringspolitik: man krävde att polska skulle användas överallt, inskränkte den litauiska pressen och föreningsverksamheten och stängde de litauiska skolor som hade inrättats och upprätthållits med stora ansträngningar. Fram till 1931–1932 hade samtliga 37 privata litauiska skolor som verkade inom det nuvarande Varenãvo-distriktet stängts, och fram till 1936 även alla läsesalar som hade inrättats i deras ställe. Dessutom begärdes tre nya litauiska skolor i trakten kring Asavõ, men det tilläts inte att de inrättades. Bönder som höll litauiska skolor straffades ofta med fängelse och andra böter, och lärare förföljdes. Litauiska barn tvingades gå i polska skolor, och de som inte gick där straffades. Litauiska gudstjänster tilläts inte längre alls i kyrkorna i Armõniškiai, Asavõ, Benekainys och Ródūnia, och litauiska präster terroriserades. Fram till 1947 lyckades endast invånarna i Pelesa hålla fast vid litauiska gudstjänster; de hade byggt en egen kyrka.

28

Fram till slutet av 1920-talets första kvartal betraktades Ródūnios kommun ännu som ganska litauisk. Enligt många lokala företrädares utsago kunde omkring 75% av invånarna fortfarande tala litauiska här, men de flesta, som var likgiltiga i frågan, tycks mycket snabbt ha tillägnat sig en polsk nationell identitet.

Uppgifter från den karta som O. Chominskis sammanställde 1928–1933 är intressanta för att följa utvecklingen av de etnolingvistiska förhållandena. Enbart inom det nuvarande Varėnavo-distriktets område anges ytterligare hundra byar där mellan 100% och 10% av invånarna vid den tiden talade litauiska. Det innebär att byar där enskilda familjer eller personer talade litauiska inte kom med på kartan. Enligt kartan uppgår det sammanlagda antalet litauisktalande till omkring 6 000 (enligt vår mening måste det ha varit minst en tredjedel fler, om inte dubbelt så många). Ändå framgår det också av detta att lokalbefolkningens litauer, som tidigare hade slaviserats mer i fråga om nationell identitet, nu snabbt började slaviseras språkligt. Den yngre generationen hade uppenbarligen till största delen redan fått lära sig att tala ett slaviskt språk. De polska skolorna spelade en avgörande roll. Även omflyttningen av befolkningen till enskilda gårdar bidrog i hög grad. Tidigare var en by med gårdar längs bygatan en god miljö för att lära sig litauiska, både för inflyttade och för barn från blandade familjer, som inte hann lära sig litauiska hemma. Således började de flesta företrädare för den äldre generationen att inte längre föra sitt modersmål vidare till den yngre generationen. Så såg situationen ut fram till 1939, då området införlivades med Vitryska SSR.

Under kriget och efterkrigsåren dödades många litauer här, ofta hela familjer, av vitpolska band (Armia Krajowa), som särskilt terroriserade de mer medvetna litauerna. Därefter började många litauer tala polska eller åtminstone belarusiska med varandra. Det blev en tradition att åtminstone en person i litauiska familjer registrerade sig som polack. Av såväl dessa som andra skäl emigrerade ganska många litauisktalande till Polen 1945–1958.

Trots alla dessa händelser, som fick avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av de etnolingvistiska förhållandena i området, kunde man under efterkrigsåren fortfarande hitta litauisktalande företrädare för framför allt den äldre och mellersta generationen i stora delar av nästan hela Varėnavo-distriktet. Lokala invånare som sedan gammalt kunde litauiska påträffades även i byar som Anonimo och O. Chominskis betecknat som rent slaviska. Det är inte förvånande, eftersom det vid den tiden var mer en olycka än en fördel att kunna litauiska.

Nedan följer, indelade efter område och kunskapsnivå, byar där man under resor och expeditioner 1955–1963 fortfarande fann människor som i större eller mindre utsträckning talade eller kunde tala litauiska. Det är beklagligt att mer uppmärksamhet ägnades åt områden och deras delar där det fanns ett större antal litauiska byar samlade (t.ex. Pelesà, Ródūnia, Asavà, delvis Benekáinys, Varėnàvas, Armóniškės), medan tiden och möjligheterna inte räckte till för att undersöka de slaviserade eller helt slavisktalande byarna kring Geranáinys, Kaulėliškės, Nõčia, Trakeliai m.fl. bättre.

Pelesõs omgivningar var mest litauiska, med byarna Senieji Druskininkai, Dubiniai, Pãditvys, Pavalakė, Pelesõs och Piliūnai, där litauiska talades mest i familjerna. Endast byn Naujieji Druskininkai var blandad. Den äldre och mellersta generationen talade litauiska i byarna Kargaudai, Klaišiai, särskilt Vigoniai, och delvis Senieji Smilginiai. Endast den äldre generationen kunde litauiska i byarna Balčiškiai, Leliūšiai, Pamedė, Naujieji Smilginiai och Varliai. Här och där träffade man en äldre person som kunde litauiska,

29

i byarna Bartašiūnai, Kūrkiai, Lelionys, Lipkūnai, Lūnkiai, Navikai, Petrošiūnai, Pocėliai och Slabada. Enligt äldre Pelesos invånares minnen hade de gamla i Abrōmiškiai, Smilginiai (i riktning mot Vosyliškiai), Tolkūnai, Treigiai, Valdotiškiai (/Valdōnai) och Vilbikai också kunnat litauiska.

De mest litauiska byarna i Rodūnios omgivningar var Dočiškės, Piliakalnis, Plikiai och Sklodōnys. Personer ur den äldre generationen som talade språket i större eller mindre utsträckning fanns också i byar som Advėrnykai, Butrimai, Daugirdiskės, Garōnys, Jotautai, Jucīnai, Senosios Kazoškiškės, Kemeišiai, Kivōnys, Mažeikiai, Paditvys, Paliūnai, Pasodė, Pusiāvaris (/Pusiāvariai), Račkūnai, Radžiūnai, Straciūnai, Vaškėliai och andra.

I Asavos omgivningar fanns det många litauisktalande personer ur den mellersta och äldre generationen i byarna Grubėnai, Puodžiai, Vaikūnonū (/Vaikūnai) och Žilionys. Dessutom fanns det fortfarande en hel del litauer, huvudsakligen ur den äldre generationen, i andra byar som Asavā, Balatnīkās, Bilōnys, Galmantiskės, Kaniūkai, Lapōtiškės, Nevāšiai, Paasavys, Paaradnys (/Aradniškiai), Padvarė (/Padvarōnys), Povilōnys, Sališkės och Trūmpiškės. I byarna Zaniūnai (/Zeniūnai) och Žasiniai (/Žusinai) fann man inga mycket gamla människor, och de som befann sig i medelåldern talade redan litauiska med svårighet.

I Žirmūnai-området fann man personer som kunde tala litauiska i byn Mogūnai, en kvinnlig jordbrukare i byn Budrevičiai, tre äldre personer i byn Nāniškiai och två i Žirmūnai. Enligt deras minnen hade invånarna i byarna Giratoniai, Mieliūnai, Minykai, Rekščiai, Sakalai, Šaltiniai, Taukiniai och andra tidigare talat litauiska.

Troligen fanns det flest litauisktalande i Bieliūnai i Benekainys-området. I många gårdar fanns det personer som kunde litauiska i byar som Senieji Benekainys, Baziliai, Bruželiai (/Brazėliai), Kiemėliai, Didieji Kužiai, Lauciai, Lietuvā, Liubartai, Mikālčiai, Padvariškės, Ramūčiai, Varnakėliai, Visgirdai, Žigai m.fl.

De bäst bevarade litauiska byarna i Varėnavo-distriktet var Stanišiai och Stilgūnai. De övriga hade redan i större eller mindre utsträckning börjat bli belarusiska: Bajōrai, Balčinỷkėliai, Balsiai, Daukšionys, Kuodžiai, Lōzoriškės och Vekōnys. Litauisktalande familjer eller enskilda personer fanns fortfarande i byarna Drabisiūnai och Paleckiškės, särskilt i Varenavė.

I Armōniškės-området talades litauiska mest i byarna Dainavōs, Ramaškoniai och Tūsamonai och i något mindre utsträckning i Ciesliūkiškės, Lašėkai, Naujasodis (/Navasėdai) och Pārubiškės (Pārabiškės). Det fanns fortfarande ganska många litauisktalande i byarna Armōniškės, Miliūnonū (/Miliūnai), Pūpašoniai och Valātkiškės, och färre i Pažižmis, Pereigoniai, Šeškai, Žeziai och andra byar.

Den mest litauiska byn i Kaulėliškės-området var Biliai. Äldre personer som kunde litauiska påträffades i Kaulėliškės, Lenčiškės och Didžiosios Liepės (övriga områden undersöktes inte).

I Nočia-området kunde i stort sett alla litauiska i byarna Bieliūnai och Strižūnai. I byarna Miežionys och Poviloniai talade främst de äldre litauiska; personer i olika åldrar som kunde litauiska fanns i Jančiai och Raubiškės.

I områdena Armōniškės, Asavōs och Rōdūnios talade människor som man träffade under utomhusarbete belarusiska, men det räckte att säga några ord på litauiska för att nästan genast få svar på litauiska, som från en kör. Äldre människor talade ibland fortfarande litauiska hemma även med personer som var mycket unga. Därför var det ibland svårt att värja sig mot intrycket att man befann sig någonstans kring Marcinkōnis eller Varėna. De flesta företrädare för dessa områden tvir-

30

visade att man fram till första världskriget fortfarande talade uteslutande litauiska i de nämnda byarna. Övergången till vitryska började främst under den polska ockupationen, särskilt när barnen började gå i polska skolor.

Efter kriget började vitryska skolor verka överallt här. Många mer litauiskt präglade trakter och byar i Varėnavo-distriktet ville fortfarande få till stånd litauiska skolor. År 1957 övergick fyra skolor i Pelesa-trakten till ryska som undervisningsspråk, och det blev valfritt att undervisa i modersmålet (litauiska eller vitryska) som ämne två lektioner i veckan i årskurserna III—VIII. Det gällde Pelesa och Paditvys åttaåriga skolor samt Dubiniai och Pavalakė grundskolor. Vid den tiden hade dessa skolor tydligt ökat i anseende och de hade ganska många elever. Även föräldrar som inte talade litauiska med barnen hemma hoppades att barnen skulle få lära sig litauiska. Litauiska lärare kunde dock oftast inte stanna länge här på grund av de särskilda och svåra arbetsförhållandena, och därför undervisades det inte överallt eller alltid på litauiska. Senare, när befolkningen minskade och skolorna slogs samman till större enheter, lades skolorna i Dubiniai och Pavalakė ned. I Paditvys behölls fyra klasser, medan de högre årskurserna 1981 flyttades till Balčiškės, som då var centrum för traktområdet och kolchosen, men litauiska undervisas inte längre på någon av platserna. Hittills har litauiska lektioner endast hållits vid Pelesas åttaåriga skola.

I allmänhet avgör skolans undervisningsspråk modersmålets öde här; eleverna rekommenderas att använda det regelbundet. Föräldrar och far- och morföräldrar tar också över skolans språk, eller ett närbesläktat språk, för att göra det lättare för barnen och kunna kommunicera med dem på ett och samma språk. När vitryska skolor inrättades började hela Varėnavo-distriktet i praktiken gå över till vitryska. Nu har denna process också i hög grad berört de tidigare litauiska byarna i Pelesa-trakten. Den äldre litauiska generationen dör ut, medan den yngre, som är tvåspråkig, börjar tala uteslutande vitryska eller ryska. På trettio år har alltså den språkliga situationen i Varėnavo-distriktet förändrats i grunden, både kvantitativt och kvalitativt. Befolkningsomflyttningarna som inleddes under kollektiviseringens år, framväxten av nya bosättningar och de äldre bosättningarnas försvinnande bidrog mycket till detta, liksom i synnerhet städernas och tätorternas dragningskraft. På senare tid har det litauiska kulturlivet på dessa orter förtvinat. Från 1936 till 1960 var kören i byn Plikiai välkänd; senare representerade en etnografisk ensemble från byn Pavalakė i Pelesa-trakten (de nio Kanevičiūtės) Varėnavo-distriktet under två decennier, med konserter i Minsk, Vilnius och på andra håll. Nu håller ensemblen på att upplösas till följd av dödsfall och åldersrelaterade besvär.

I takt med att de områden där litauiska används blir allt snävare förmedlar den äldre generationen inte längre sitt språk till den yngre. Eftersom det främst var människor i den äldre generationen som bevarade litauiskan här, minskar deras antal snabbt för varje år. Det är beklagligt att det inte finns någon lag som ger perifera litauiska dialekter skyddsområdesstatus som en relikt av ett av de mest arkaiska indoeuropeiska språken — en möjlighet som den berömde baltisten och indoeuropeisten V. Toporovas, forskare i dessa dialekter, har talat om (Топоров, 1981, с. 13).

De perifera litauiska dialekterna i Varėnavo-distriktet utgör en fortsättning på den sydaukštaitiska eller västdzūkiska dialekten utanför republiken. Även om det rör sig om en och samma dialekt får dess system, när man går från väster till öster, allt fler inslag av östaukštaitisk vilniusisk eller östdzūkisk morfologi, lexik och syntax. Här kan man alltså urskilja åtminstone tre dialekter: den västra (trakterna kring Nočia, Pelesa och Ródūnia), den mellersta (Asavõs, Bene-

31

kainiai och Varėnavo). och den östra (trakterna kring Armõniškiai och Kaulėliškės). Här frodas en mängd olika nyheter sida vid sida med arkaiska särdrag. För språkforskare är detta en skatt av utomordentligt stort värde. Tyvärr försvinner denna skatt alltför snabbt. Redan nu är det inte så lätt att hitta goda dialekttalare ens i Pelesa-trakten. För att inte tala om de andra trakterna.

Av den översikt som getts över utvecklingen av etnolingvistiska relationer i olika trakter av Varėnavo-distriktet framgår att de extralingvistiska förhållandena avgjorde kontakterna mellan områdets två huvudspråk, litauiska och vitryska, liksom hur de fördelades mellan olika användningsområden. Litauiskan, som en gång var områdets invånares viktigaste språk, blev gradvis enbart ett familje- eller hemspråk sedan den tvångsmässiga assimileringen av litauerna inletts, särskilt under andra hälften av 1800-talet, och på vissa håll började den helt försvinna ur bruk. Trots detta förblev den det huvudsakliga hemspråket i större delen av det nuvarande Varėnavo-distriktet ända fram till första världskriget, och ofta även senare, till exempel i den sammanhängande gruppen litauiska byar kring Ramáškonis (ungefär mellan Benekáiniai och Armõniškiai, Varėnávo och Kaulėliškės), liksom i vissa byar kring Asava och Nõčia fram till mitten av 1900-talets andra fjärdedel, i enskilda byar i Ródūnia-trakten fram till slutet av 1900-talets tredje fjärdedel och i vissa byar i Pelesa-trakten ända fram till i dag.

Vitryska (närmare bestämt den lokala vitryska dialekten), som tidigare var kontaktspråk och under andra hälften av 1800-talet blev ett mikromellanspråk, började gradvis tränga undan litauiskan även från dess sista användningsområde — familjen. Detta kan förklaras med den förrysknings- och förpolskningspolitik som fördes av det tsarryska och det borgerliga Polen. På grund av sin likhet med polska och sina många polska lånord framstod det lokala vitryska språket för den förpolskade szlachtan och de litauiska katolska bönderna som en variant eller dialekt av polska, medan det för tsarens tjänstemän, liksom för många vitryska ortodoxa, endast var en dialekt av ryska. Eftersom den vitryska nationella medvetenheten utvecklades sent förknippade lokalbefolkningen inte detta språk med vitryssarna som ett separat folk, utan kallade det neutralt (pa)prasta, det vill säga ”vanligt”, eller ”lokalt” språk. Utan att ställa sig i motsättning till något av de nämnda språken tjänade det både poloniseringen och förryskningen av lokalbefolkningen som ett slags mellanliggande övergångsspråk. Även om den lokala vitryska dialekten nu är det dominerande språket i området, värderar lokalbefolkningen den inte särskilt högt, och detsamma gäller dess litterära variant. Detta kan också hänga samman med att flertalet invånare här räknar sig som polacker eller litauer, inte som vitryssar. Däremot utvidgas användningen av ryska hela tiden. Som makromellanspråk och administrationens huvudspråk konkurrerar ryskan allvarligt med den lokala vitryska dialekten i dess roll som mikromellanspråk.

Polska, som var det lokala godsägarskiktets och prästerskapets språk, blev mer utbrett bland lokalbefolkningen endast under det borgerliga Polens ockupationsår (1920—1939). Lokalbefolkningen försökte använda det inom olika livsområden, men det hann aldrig slå rot ordentligt någonstans. Endast företrädare för den äldre generationen kan det. Polska upprätthålls här numera främst genom kyrkan.

På senare tid har skolans språk i grunden avgjort modersmålets öde här. Områdets språksituation med tre komponenter visar en tendens att övergå till en situation med två komponenter. Litauiska används här endast som familjespråk. Vitryska är här inte bara ett familjespråk utan också ett regionalt språk. Men nu fyller det regionala språket allt oftare

32

benägen att överta rollen som makromellanhand – det ryska språket. Om litauisk och belarusisk eller belarusisk och litauisk bilingualism kan man här tala endast som om ett av stadierna i assimileringen av områdets litauer.

А. ВИДУГИРИС

OM UTVECKLINGEN AV ETNOLINGVISTISKA RELATIONER I PELESOS OCH NÄRLIGGANDE OMRÅDEN

Sammanfattning

Artikeln följer utvecklingen av de etnolingvistiska relationerna från första hälften av 1800-talet fram till i dag inom Voronovo-distriktet i Grodno oblast i BSSR. Här samverkar lokala dialekter av litauiska, belarusiska och polska, deras litterära varianter samt ryska.

Det konstateras att litauiska (en fortsättning på dialekten hos de sydliga aukštaiter eller de så kallade västdzukerna) var det lokala befolkningens huvudsakliga familjespråk i det angivna området främst fram till första världskriget, och ofta även senare. Exempelvis gällde detta i den sammanhängande gruppen av tidigare litauiska byar kring byn Ramaškėnai i Hermanishkis församling, liksom i enskilda byar kring Nača och Osova, fram till mitten av 1900-talets andra kvartal; i enskilda byar i trakten kring Radun fram till slutet av 1900-talets tredje kvartal; och i vissa byar kring Pelesa gäller det än i dag.

Belarusiska (närmare bestämt dess lokala dialekt), som tidigare var kontaktspråk, började från andra hälften av 1800-talet även fungera som mikromellanspråk och trängde därmed alltmer undan litauiskan från dess sista användningsområde – familjen. Processen förklaras av den assimileringspolitik som fördes såväl av tsarrysslands administration som av den borgerliga polska regeringen. I dag avgör skolspråket de lokala modersmålens öde. Även om lokal belarusiska nu är ett av de mest utbredda kommunikationsspråken, visar lokalbefolkningen samtidigt ofta förakt för det, liksom för dess litterära variant. Detta hänger samman med att den huvudsakliga lokalbefolkningen inte betraktar sig som belarusier utan som polacker eller litauer. Däremot utvidgas det ryska språkets användningsområden ständigt. Som makromellanspråk är det nu en allvarlig konkurrent till belarusiska som regionalt språk.

Polska, som tidigare var den lokala adelsklassens och prästernas språk, spreds bland bönderna främst som officiellt språk under den polska ockupationen (1920–1939). Under dessa år använde lokalbefolkningen det inom olika livsområden, men det hann inte få starkare fäste inom någon kommunikationssfär. Det behärskas endast av den äldre generationen. Här upprätthålls polskan endast av den katolska kyrkan.

A. VIDUGIRIS

OM UTVECKLINGEN AV ETNOLINGVISTISKA RELATIONER I PELESA OCH OMGIVANDE TRAKTER

Sammanfattning

I artikeln undersöks utvecklingen av de etnolingvistiska relationerna från första hälften av 1800-talet till idag i distriktet Varenavas (Grodno oblast i Vitryska SSR). Här används såväl lokala litauiska, vitryska och polska dialekter och deras litterära varianter som det ryska språket.

3. 1880

33

Det konstateras att det litauiska språket (närmare bestämt en fortsättning på den sydhög-litauiska eller västdzükiska dialekten) i det nämnda territoriet hade varit det lokala invånarnas huvudsakliga hemspråk, i de flesta fall fram till första världskriget och ofta även senare. Exempelvis bevarades det i det tidigare sammanhängande området med litauiska byar kring Ramaškönys i församlingen Armoniškės, liksom i enstaka byar kring Asava och Nočia, fram till mitten av 1900-talets andra fjärdedel; i enskilda byar i distrikten Pelesa och Rodūnia fram till slutet av 1900-talets tredje fjärdedel; och i några byar i distriktet Pelesa ända fram till idag.

Det vitryska språket, närmare bestämt den lokala vitryska dialekten, som tidigare var kontaktspråk, har sedan andra hälften av 1800-talet varit regionens lingua franca och tycks tränga undan det litauiska språket från dess sista användningsområde – familjen. Denna process orsakades såväl av tsarrysslands politik som av den borgerliga polska regeringens politik. Skolspråket avgör nu modersmålets öde. Även om det lokala vitryska språket nu faktiskt dominerar här, uppskattas det dock inte särskilt mycket av de lokala invånarna, inte heller i sin litterära variant. Detta hänger samman med att majoriteten av de lokala invånarna betraktar sig som polacker och litauer, inte som vitryssar.

Därför utvidgas det ryska språkets användningsområde ständigt. Som makromedierande språk konkurrerar det nu på allvar med det vitryska språket i dess egenskap av regionspråk.

Det polska språket (närmare bestämt dess perifera dialekt), som tidigare var adelns och prästerskapets språk, spreds bland lokalbefolkningen huvudsakligen som officiellt språk under den polska ockupationen (1920—1939). Under dessa år försökte lokalbefolkningen använda det inom olika livssfärer, men det lyckades aldrig slå rot. Endast den äldre generationen förstår språket. Här får det polska språket främst stöd genom kyrkan.

LITERATŪRA

Anonim. Obszar języka litewskiego w gubernii Wileńskiej // Materiały antropologiczne-archeologiczne i etnograficzne. Kraków, 1898. T. 3.

Bagdonas J. Lietuvių padėjimas Vilniaus wyskupijoje // Viltis. 1908. Nr. 115 (150) ir kt.

Baliński M., Lipiński T. Starożytna Polska pod względem historycznym, geograficznym i statystycznym. Warszawa, 1846. T. 3.

Bieliński J. Wilno // Słownik geograficzny królestwa Polskiego i innych krajów słowiańskich. Warszawa, 1893. T. 13.

Broch O. Über einen weissrussischen Dialekt aus der Gegend südlich von Vilna. — In: Zeitschrift für slavische Philologie, 1957, Bd. XXVI.

Broch O. Zum Litauischen südlich von Vilna. — In: Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, Oslo, 1960.

Chomiński O. Mapa obszaru językowego litewskiego w Rzeczypospolitej polskiej. Warszawa, 1928—1933.

Gintautas J. Vilniaus gubernijos lietuviai // Švyturys: Mėraštis-almanachas. 1912 m. V., 1910.

Grigas N. Vilniaus kelionės įspūdžiai // Tautos mokykla. 1938. Nr. 17.

Grinaveckienė E. Tarmių medžiagos rinkimas Lietuvių kalbos atlasui // Lietuvių kalbotyros klausimai, 1960. T. 3.

Gustaitis A. Lydos — Pelesos apylinkėje pasidairius // Naujoji Lietuva, 1942. Nr. 178.

Jablonskis J. Užrašai [Rankraštis]. 1906. Lietuvos TSR Mokslų akademijos Centrinės bibliotekos Rankraštynas. JJ—37.

Jakubovskis J. Tautybių santykiai Lietuvoje prieš Liublino uniją. K., 1921. Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., 1970.

Martinkėnas V. Vilniaus krašto lietuviškos pradžios mokyklos ir skaityklos 1919—1939 metais [mašinraštis]. V., 1970. Lietuvos TSR Mokslų akademijos Centrinės bibliotekos Rankraštynas. F. 284—2.

34

Ochmański J. Biskupstwo Wileńskie w średniowieczu. Poznań, 1972.

Ochmański J. Skołwa i Borcie. Zachodniobałtyjskie osadnictwo na Litwie średniowiecznej // Z polskich studiów slawistycznych. Ser. 4. Historia. Warszawa, 1972.

Rozwadowski J. Mapa języka litewskiego w gubernii Wileńskiej // Materiały i prace komisji językowej Akademii umiejętności w Krakowie. Kraków, 1904. T. 1.

Rozwadowski J. Mapa języka litewskiego // Polska i Litwa w dziejowym stosunku. Warszawa—Lublin—Łodź—Kraków, 1914.

Synodus dioecesana Vilnensis. Vilnae, MDCCXLIV (1744).

Słownik geograficzny królestwa Polskiego i innych krajów słowiańskich. Warszawa, 1880–1 T. 1–14.

Stang Chr. S. Nachtrag zur Abhandlung von O. Broch: Das Litauische südlich von Vilna // Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap. 1960. T. 19.

Šukys J. Budingesnės Ramaškonių tarmės ypatybės // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1960. T. 3.

Turska H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie. Wilno, 1939.

Verbickis V. Lietuvos žemėlapis su etnografijos siena. V., 1911.

Vidugiris A. Nauji darbai apie lietuvių kalbos tarmes // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1959. T. 2.

Vidugiris A. Dėl kalbų kontaktavimo Pietryčių Lietuvoje // Lietuvių kalbotyros klausimai: Kalbų, kontaktai Lietuvos TSR. V., 1983. T. 23.

Vilniaus krašto lietuvių tautosaka // Tautosakos darbai. K., 1938. T. 4.

Viltis. 1908, 1909.

Viltis. 1909. Nr. 90, 92, 94, 96.

Wolter E. Zur litauischen Dialektkunde // Mitteilungen der Litauischen litterarischen Gesellschaft Heidelberg, 1895, 20.

Ziminskas J. Lyda ir Lydos apskritis // Mūsų Vilnius. 1931. Nr. 4, 5.

Ziminskas J. Iš Lietuvos ribų iškritusi Rodūnė // Ateitis. 1944. Nr. 68.

Ziminskas J. Žirmūnų lietuvių kryžiaus kelias // Ateitis. 1944. Nr. 119.

Б-с. Радунский приход Лидского уезда Виленской губернии // Живая старина. СПб, 1895. Вып. 3–4.

Ванагас А. П. Гидронимы Пелясы // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980.

Виткаускас В. Некоторые особенности литовского говора в окрестности Радуньи // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980.

Вольтер Э. Рукописи. Центральный архив АН СССР в Ленинграде. Ф. 178. Оп. 1, № 66.

Гаучас П., Видугирис А. Этнолингвистическая ситуация литовско-белорусского пограничья с конца XVIII по начало XX в. // Geografija, 1983. T. 19.

Зинкявичюс З., Гаучас П. Восточная граница распространения литовского языка в прошлом по данным топонимики // Проблемы этнической истории балтов. Рига, 1985.

Йонайтите А. Названия культурных растений в пелясском литовском говоре // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980.

Карский Е. Ф. Этнографическая карта белорусского племени. 1903 // Дыялекталагічны атлас беларускай мовы. 1963.

Карский Е. Ф. Труды по белорусскому и другим славянским языкам. М., 1962.

Кеппен П. О происхождении, языке и литературе литовских народов. СПб, 1827.

Киркор А. Статистический взгляд на Виленскую губернию // Памятная книжка Виленской губернии на 1853 год. СПб, 1853. Ч. 2.

Корева А. К. Виленская губерния. СПб., 1861.

Матулянис С. П. Литовское племя в Виленской губернии // Памятная книжка Виленской губернии на 1902 год. Вильно, 1901. Ч. 3.

Невская Л. Г. Погребальный обряд в Пелясе / структура и терминология // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980.

3*

35

Риттих А. Ф. Этнографическая карта Европейской России. СПб, 1875.

Судник Т. М. К истории языковой ситуации Пелясы // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980.

Топоров В. Н. Категория времени и пространства и балтийское языкознание // Балто-славянские исследования. 1980. М., 1981.

Чекман В. Н. К проблеме литовско-белорусской фонетической интерференции в Пелясе // Балто-славянские этноязыковые контакты. М., 1980.