LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS

ÖVERSIKTER, RECENSIONER, REGISTER

DALIA BARAUSKAITĖ

UNDERSÖKNING AV TVÅSPRÅKIGHETSPROBLEM I ESTNISKA SSR

För närvarande undersöks och diskuteras tvåspråkighetsproblemen intensivt i Sovjetestland. Ekona av diskussionerna har också nått den unionella pressen (jfr Правда 04.01.1988, 09.02.1988 m.fl.). Problemen har vuxit fram ur motsättningar inom ekonomin och de sociala sfärerna samt ur Estniska SSR:s specifika historiska, kulturella (Savisaar 1987, 50, 54) och demografiska omständigheter (Vahemetsa 1987, 47).

I Estniska SSR skiljer man, vid sidan av former av ensidig tvåspråkighet som företräder Estniska SSR:s nationella minoriteter (ukrainare, finländare, vitryssar, letter, tyskar m.fl.), mellan följande viktigaste former av ömsesidig tvåspråkighet — estnisk-rysk och rysk-estnisk (se Пялль 1985, 13). Sedan många år tillbaka är utvecklingen av estnisk-rysk och — i något mindre omfattning — rysk-estnisk tvåspråkighet, liksom de praktiska åtgärderna, särskilt viktiga frågor inom de nationella relationerna.

Nu har man börjat genomföra vissa åtgärder också för att utveckla rysk-estnisk tvåspråkighet: vid Tallinns pedagogiska institut har en utbildningsinriktning för lärare i estniska språket och litteraturen vid ryska skolor inrättats, estniskakurser ordnas i de större städerna; under perioden 1980—1987 utkom hela två läroböcker i estniska (Валмер А., Ууспылд Э., Туру Э. Учебник эстонского языка. Таллин: Валгус, 1981; Leberecht H. Räägime eesti keelt ||Мы говорим по-эстонски. Tallinn: Valgus, 1983), liksom en rysk-estnisk parlör (Рейцак А. К. Русско-эстонский разговорник. 6-ое испр. изд. Таллин: Валгус, 1985). Estnisk-ryska och rysk-estniska ordböcker ges också ut i snabb takt: 1986 utkom den sjätte upplagan av J. Tamos estnisk-ryska ordbok (Tamm J. Eesti—vene sõnaraamat. Tallinn: Valgus, 1986) och den fjärde upplagan av V. Muhels rysk-estniska ordbok (Muhel V. Vene—eesti sõnaraamat. Tallinn: Valgus, 1982).

För att studera kontakterna mellan esternas och republikens övriga invånares språk har en sektor för språkkontakter inrättats vid Estniska SSR:s MA:s institut för språk och litteratur. Den ger ut ordböcker och artikelsamlingar¹. För närvarande håller sektorns medarbetare på att färdigställa en omfattande (över 80 000 ord) rysk-estnisk ordbok, och fram till 1990 planerar man även att färdigställa en estnisk-rysk ordbok i tre band.

Estnisk-rysk och rysk-estnisk tvåspråkighet utvecklas också av terminologer, som i stor omfattning ger ut tvåspråkiga och flerspråkiga termordböcker inom olika vetenskaper. Enbart under 1980—1987 utkom en latin-estnisk-rysk ordbok över medicinska termer (Valdes A.,

¹Frågor om jämförande studier av lexikon och grammatik med estniska och ryska som underlag. Tallinn, 1982; Problem med estnisk-rysk och rysk-estnisk tvåspråkighet (med material från Estniska SSR). Tallinn, 1985, m.fl.

14. 678

201

Veski J. V. Latinisk–estnisk–rysk medicinsk ordbok. Tallinn, 1982–1983. Bd 1–2.), en ordbok över kemiska termer på ryska och estniska (Vene–eesti keemiasõnaraamat | Red. J. Hüsse, H. Karik. Tallinn, 1982), en sjöfartsordbok på engelska, estniska och ryska (Olev K. Inglise–eesti–vene meresõnastik. Tallinn, 1981), en tvådelad flerspråkig ordbok över djurhållningstermer (Loomakasvatuserminid eesti, saksa, inglise ja vene keeles. Bd 1: Seakasvatus, Bd 2: Põllumajandusloomade füsioloogia. Tallinn, 1983–1984). En rysk–estnisk militärordbok har också sammanställts (Veskimägi E., Ernits H. Vene–eesti sõjanduse sõnaraamat. Tallinn: Valgus, 1986), liksom en terminologisk vägledning i histologi (Histoloogia eesti-, vene- ja ingliskeelne seletav terminoloogia | Red. J. Tehver. Tallinn, 1985) och en förklarande vägledning över kommunikationstermer (Vene–eesti sidesõnavara | Red. E. Vatter. Tallinn, 1984).

Dessa hjälpmedel garanterar ändå, som forskare påpekar, inte i sig en tillräcklig nivå av rysk–estnisk tvåspråkighet och framför allt inte den estniska språkets rättigheter i republiken. Med stor oro talar man om att det i Estniska SSR i praktiken inte har antagits någon lag där den estniska språkets roll i republikens samhällsliv tydligt formuleras (Hint 1987ᵦ, 49; Ruutsoo 1987, 722), och som skulle skydda det estniska språket som ”den estniska nationens naturliga och obestridliga rättighet” (Hint 1987ₐ)². Under de senaste åren, som markerar början inte bara på en radikal omstrukturering av ekonomin och de sociala sfärerna, utan också på en kvalitativt ny reflektion över samhällets tillvaro, har man också granskat tvåspråkigheten mer ingående och lyft fram problem som länge tonades ned av konjunkturskäl eller rentav helt ignorerades. En ytterligare impuls till diskussionerna i Estniska SSR:s press och i offentliga samtal, anordnade av tidnings- och tidskriftsredaktioner samt olika kulturorganisationer, gavs av M. Hints artikel ”Att se på tvåspråkigheten utan rosa glasögon”, publicerad i tidskriften ”Vikerkaar” (”Regnbågen”), nr 6–7 år 1987 (se Hint 1987ᵦ; en något förkortad och ”redigerad” artikel publicerades även i den ryska versionen av samma tidskrift, ”Raduga”)³. Även om någon enstaka av författarens meningsmotståndare inte förstod kärnan i artikelns viktigaste tankar eller tolkade dem på sitt eget sätt (se Karotom 1987; Михальченко, Шахнарович 1987), stödde majoriteten av de lingvister, filosofer, sociologer, psykologer och forskare inom andra områden som deltog i diskussionen författarens ståndpunkt med uppgifter från sina undersökningar och observationer och lyfte fram nya aspekter av tvåspråkigheten.

För närvarande konstateras att tvåspråkigheten varken i Estniska SSR eller i andra unionsrepubliker har undersökts tillräckligt vetenskapligt (Hint 1987ᶜ, 68; Laast 1987, 70). ”Enligt R. Ruutsoo drar många sovjetiska sociolingvister slutsatser utifrån inte verkliga undersökningar, utan spekulerar i abstrakta scheman vars grund är den för stagnationsperioden typiska föreställningen om ’enhet och likformighet’. Därför belyses frågor om tvåspråkighetens möjliga negativa följder för individen, om modersmålets destabilisering under påverkan av det andra språket och om hur och vilket andra språk, det vill säga ryskan, som faktiskt fungerar i en tvåspråkig miljö otillräckligt (Hint 1987ᵦ, 52; 1987ᶜ, 68, 70).

² Efter långvarigt arbete och överläggningar antogs Estniska SSR:s språklag den 20 januari 1989 (se: Tiesa. 1989. 24 januari).

³ Straipsnis lietuvių kalba paskelbtas rinkinyje „Mintys apie gimtąją kalbą“ (V., 1989).

202

Som en särskilt farlig åtgärd pekar forskarna på den metaforiska användningen av centrala sociolingvistiska begrepp och termer (Ruutsoo 1987, 723), vilken ger grund för obefogade påståenden och slutsatser (se närmare om detta Пялль 1985, 10–11) och ogenomtänkta praktiska åtgärder. Termen ”andra modersmål” betraktas som absurd (Vahemetsa 1987, 49; Laast 1987, 70)⁴. Man ifrågasätter hur lingvistiskt välgrundad indelningen av språk i modersmål, ryska, språk hos folken i SSR och främmande språk är, eftersom ”främmande” ur lingvistisk synvinkel (est. vöörkeel, ”ett främmande språk”) är varje språk som inte är modersmål (Hint 1987_b, 51; 1987_c, 69). När begreppen ”omorganiseras” skiljer man på ett konstlat sätt mellan metoderna för undervisning i ryska och i andra, så kallade främmande, språk. Ändå ”underlättar det inte inlärningen av dessa folks språk att det inte finns några politiska gränser mellan folken i SSR; därför är ryska i grunden ett främmande språk för nästan hundra miljoner sovjetmänniskor” (Hint 1987_b, 51; jfr även Laast 1987, 70).

Den instabila och metaforiska användningen av begreppet ”tvåspråkighet” i sovjetisk sociolingvistisk litteratur (Пялль 1985, 31) gör det nödvändigt att också förhålla sig mer kritiskt till befintliga statistiska uppgifter. Enligt folkräkningarna i SSR 1970 och 1979 minskade antalet estländare i Estniska SSR som kunde ryska med 4,5% under tio år (1970 kunde 27% av estländarna bosatta i republiken ryska, medan andelen 1979 var 23,3%), trots att antalet invånare som betraktade estniska som sitt modersmål bara ökade obetydligt under den tiden (se Пялль 1985, 14–16). Dessa statistiska uppgifter återspeglar ändå inte den verkliga nivån av estnisk–rysk tvåspråkighet⁵, eftersom ”själva frågan om att behärska ett språk fritt, i synnerhet ett andraspråk, aldrig tas upp på allvar någonstans” (Пялль 1985, 31; kursivering i original – D. B.). Folkräkningsresultaten beror i grunden på den tillfrågade personens subjektiva uppfattning om sina språkliga förmågor. Därför ”förekommer många kuriösa fall där människor, särskilt elever i de högre årskurserna i grundskolan, som behärskar ryska ganska väl, anser att de inte talar språket flytande. Formellt sett har de kanske rätt, eftersom de inte behärskar ryska fullständigt. I själva verket har de fel, eftersom deras ryska i grunden fyller den viktigaste funktionen – att vara ett medel för kommunikation mellan folken” (Пялль 1985, 32). Det är självklart och står inte under diskussion att det i den moderna världen är nödvändigt att kunna ett andra (tredje, fjärde osv.) språk, och att detta är särskilt aktuellt för företrädare för små folk (Ruutsoo 1987, 724). Men när man lär sig vilket andraspråk som helst räcker det inte med enbart praktiska motiv (vardagsliv, arbetsförhållanden, förskolor och det allmänna utbildningssystemet, informationskällor osv.). Kulturell motivation är minst lika viktig; den ”ger språkinlärningen en verkligt frivillig drivkraft” (Hint 1987_b, 51). Att ignorera denna faktor och överskatta administrativa åtgärder väcker oro, eftersom ”tvåspråkighet som påtvingas genom administrativa åtgärder innebär experimenterande med hela folk; det kan få oförutsedda följder. Även små misstag kan i detta fall förvandlas till en tragedi som drabbar flera generationer” (Hint 1987_b, 51).

Efter att tesen om omfattande och nödvändig tvåspråkighet bland invånarna i unionsrepublikerna hade lagts fram började tvåspråkighetens ensidighet i Estniska SSR väcka oro (Vahemetsa

⁴ Kaip sociologijos terminą jį gina N. Karotom (1987).

⁵ År 1965 och 1973 undersökte sociologer vid Estniska SSR:s vetenskapsakademis historiska institut estnisk–rysk och rysk–estnisk tvåspråkighet bland invånarna i Estniska SSR. De särskilde tre grader av behärskning av det andra språket och fick därför andra resultat (Пялль 1985, 33).

14*

203

metsa 1987, 47). Per pastarąjį dešimtmetį respublikoje įgyvendinta daug estų—rusų dvikalbystės praktinių priemonių: tobulinamas rusų kalbos mokymas mokykloje, rusų kalbos mokymui pradėtas leisti žurnalas „Русский язык в эстонской школе“. Padidėjo net leidinių rusų kalba santykinis svoris, rusų operos statomos vien rusų kalba. Estų—rusų dvikalbystei plėtoti 1977 m. prie Mokslų Akademijos įsteigta Rusų kalbos Estijos TSR problemų mokslinio darbo koordinavimo taryba. Drauge Estijos TSR pastebimas estų kalbos funkcijų siaurėjimas (Kallas 1987, Ruutsoo 1987, 718). Kai kuriose mokymo įstaigose, pvz., Narvos, Silamėjos, Kohtla-Järvės visose specialiosiose vidurinėse mokyklose, Talino milicijos mokykloje, Geležinkelio transporto technikume, dėstoma vien rusiškai; steigiami mišrūs vaikų darželiai; mažėja spaudos gimtąja kalba, ypač verstinės užsienio autorių, mokslo populiarinamosios literatūros, leidinių tautos istorijos, kultūros klausimais; siaurinama televizijos laidų gimtąja kalba apimtis (Ruutsoo 1987, 720–721).

Det estniska språket trängs också undan från vetenskapen, och därför ifrågasätts det om det är ändamålsenligt att skriva avhandlingar i humaniora enbart på ryska (Ruutsoo 1987, 719–720). I offentliga institutioner och arbetskollektiv, särskilt i städerna, tränger ryskan gradvis undan estniskan (Ruutsoo 1987, 718). Det konstateras också att modersmålets prestige har sjunkit något i Estniska SSR (Savisaar 1987, 54, Ruutsoo 1987, 717).

Silpnai estų kalbą moka vietiniai ne estų tautybės gyventojai (Vilo 1987): oficialiosios statistikos duomenimis, vietinių rusų, mokančių estų kalbą, procentas per 10 metų sumažėjo nuo 12,8% 1970 m. iki 11,5% 1979 m., rusų tautybės gyventojų skaičius per tą laiką padidėjo. Nyksta ir ukrainiečių—estų bei latvių—estų dvikalbystė (Пялль 1985, 15).

Denna situation har uppstått på grund av en lättsinnig inställning till estniskan som republikens viktigaste kommunikationsspråk. ”I många ryska skolor har estniska lektioner blivit en formalitet; det är inte ens nödvändigt att anställa en lärare med särskild utbildning” (Vahemetsa 1987, 48). Den otillräckliga nivån på rysk-estnisk tvåspråkighet beror också på migranternas låga kulturella orientering och avsaknaden av en kulturell motivation som skulle uppmuntra dem att lära sig lokalbefolkningens språk och intressera sig för republikens kultur (Hint 1987b, 49).

Lingvister, psykologer och pedagoger hyser stora betänkligheter inför att undervisningen i ett andra språk börjar så tidigt – i förskoleåldern eller i första klass (Hint 1987c, 68–69)⁶. Som studier av barns språkutveckling visar, lär sig barnet grunderna i modersmålets grammatik vid fem–sex års ålder. Inlärningen av språkets stilistiska medel börjar först vid tio års ålder. Det är allra svårast att tillägna sig färdigheter i språkstil och språketikett (Kuresoo, 1984). ”När man börjar kommunicera på ett annat språk innan man har uppfattat nyanserna i modersmålets stil, kan modersmålet förbli stilistiskt outvecklat. I sådana fall jämnas stilistiska särdrag och språkliga nyanser ut när man talar två språk. Många tvåspråkiga barns andra

⁶ Redan 1938 skrev rektorn vid Tartu universitet, professor A. Kortas, om detta: ”Uppfattningen att tidig tvåspråkighet främjar barnets intellektuella och andliga utveckling är ogrundad. Tidig tvåspråkighet gör inte barnets intellektuella och andliga utveckling dubbelt så stor, utan tvärtom – den halverar den” (Koort A. Kakskeelsus ja väikelaps. P. 36 // Akadeemia. 1938. Nr. 1 P. 33–43). Jfr även Jacikevičius A. Daugiakalbystės psichologija. V., 1970.

204

språkkulturen (i värre fall även modersmålets) når aldrig den högsta nivån” (Hint 1987, 53).

Forskare uppmärksammar också att när två språk börjar påverka barnet alltför tidigt störs utvecklingen av talorganens koordination, och stamning eller dysgrafi kan uppträda. Dessutom påpekas att ett barn som påverkas av två språk och saknar en stabil grund i modersmålets grammatik tillämpar det ena språkets grammatiska modell på det andra språket (Kuresoo 1984; Hint 1987_b, 53).

Som den farligaste av de möjliga störningarna i barnets språkutveckling pekar psykolingvister ut otillräcklig begreppsbildning, otydliga abstrakta begrepp och osäkerhet i hanteringen av dem. Forskarna förnekar inte att ett tvåspråkigt barn har ett betydligt större ordförråd än en jämnårig som vuxit upp i en enspråkig miljö, men det tvåspråkiga barnet har färre fullt utvecklade begrepp och hanterar dem osäkert. Den tvåspråkiga barnets allmänna psykolingvistiska bildningsnivå är betydligt lägre än den enspråkiga barnets (Hint 1987_b, 54).

Utan att förneka tvåspråkighetens positiva aspekter eller det faktum att barn i vissa fall kan tala flera språk flytande och fulländat (Hint 1987_b, 49), påpekas det att ”tvåspråkighetens negativa följder är mycket farligare för barn med låg eller medelhög begåvning och svag psykisk konstitution. Om man ser till sådana barn är vissa forskares retoriska fråga fullt berättigad: tvåspråkighet eller halvspråkighet?” (Hint 1987_b, 54).

Tecken på halvspråkighet – det vill säga att ett barn (eller en vuxen) som påverkas av två språk inte kan uttrycka sina tankar tydligt på någotdera språket – är 1) otillräckligt utvecklade begrepp och en låg nivå av abstrakt tänkande, 2) bristande förståelse för grammatiska relationer och oförmåga att bilda korrekta meningar, 3) otillräcklig koordination av talorganen (Hint 1987_b, 53). Detta fenomen orsakas av att undervisningen i det andra språket börjar alltför tidigt och sker under tvång, utan hänsyn till barnets mognadsnivå och begåvning (Ruutsoo 1987, 650).

Utländska erfarenheter av att inrätta blandade förskolor är särskilt varnande. På en förskola där man talar ett annat språk än barnets modersmål kan barnet vid slutet av förskoleåldern ligga efter psykolingvistiskt med så mycket som 1–2 år. I en skola där undervisningen sker på ett annat språk än modersmålet ökar eftersläpningen (enligt forskningsresultat kan ett barn på 12 år som vuxit upp under sådana förhållanden ha en språklig nivå motsvarande ett barn på 8–9 år) (se Hint 1987_b, 49). Därför börjar man i länder där flera språk talas (Sverige, Finland, Kanada) undervisa i det andra språket först i årskurs 2–3.

Lingvister som studerar språkkontakt pekar på risken för destabilisering av modersmålet under påverkan av ett annat språk, som tillhör en större nation. ”När kulturerna skiljer sig åt eller är jämbördiga finns det ingen anledning att frukta en snabb assimilering. Däremot finns det skäl att frukta att språkstrukturen destabiliseras. Först blir de allra högsta nivåerna av språkanvändningen oklara – stilistiska särdrag, känslan för vilket språk som passar i den ena eller andra situationen och språketiketten. Gradvis börjar ords betydelser och ordens inbördes relationer blandas ihop. Därefter förändras meningsmönster och frekvensen av grammatiska former under påverkan av det andra språket; ordens styrning blir inexakt, parasitiska ord och översatta fraseologismer från det andra språket tränger in, och till sist kan till och med uttalet förändras” (Hint 1987_b, 55).

205

De problemområden som här kortfattat har belysts är resultatet av tankearbete av många lingvister, psykologer, sociologer, filosofer och författare i Estniska SSR. De framfördes först huvudsakligen i publicistisk form och bör bli föremål för forskning av forskare inom olika discipliner (Hint 1987, 69). Vetenskapliga grunder för tvåspråkighet och trohet mot sanningen skulle bidra till att undvika många förhastade, illa genomtänkta åtgärder.

LITERATŪRA

Hint M. Demokraatia ja keel // Edasi, 29. mai, 1987.

Hint M. Vaateid kakskeelsusele roosade prillideta // Vikerkaar. 1987. Nr. 6. P. 51—56; Nr. 7. P. 46—50.

Hint M. Kakskeelsus ja kaksmeelsus // Vikerkaar. 1987. Nr. 9. P. 67—70.

Kallas T. Need keerulised keelevahekorrad // Sirp ja vasar, 6. märtsi, 1987; 13. märtsi, 1987.

Karotom N. Keelest, kakskeelsusest ja rahvussuhetest // Õhtuleht, 12. novembri, 1987.

Kuresoo U. Emakeeleõpetuse mureprobleemid ja keelekorraldus // Keel ja kirjandus. 1984. Nr. 12. P. 713—725.

Laast A. Veel kakskeelsusest // Vikerkaar. 1987. Nr. 9. P. 70—71.

Ruutsoo R. Keelest, kultuurist ja keeleökoloogiast // Keel ja kirjandus. 1987. Nr. 10. P. 587—598; Nr. 11. P. 646—654; Nr. 12. P. 716—724.

Savisaar E. Rahvussuhetest Eestis: 1970.—1980. aastad. I. // Vikerkaar. 1987. Nr. 9. P. 50—56.

Vahemetsa A. Kakskeelsusest nii, nagu see reaalselt ühiskonnas eksisteerib // Vikerkaar. 1987. Nr. 8. P. 47—49.

Vilo A. Kas me ikka oleme täisväärtuslikud // Edasi, 13. oktoobri, 1987.

Михальченко В. Ю., Шахнарович А. М. Не следует драматизировать // Радуга. 1987. № 11.

Пялль Э. Н. Развитие национальных языков в СССР и современные проблемы двуязычия // Проблемы эстонско-русского и русско-эстонского двуязычия (На материале Эстонской ССР). Таллин, 1985. С. 5—39.