LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

RITA ŠEPETYTĖ

ADJEKTIVABSTRAKTENS SEMANTIK

0.1. En detaljerad analys av adjektivabstraktens semantik och användning är inte syftet med denna uppsats – det skulle kräva en monografi. Substantiviska och verbala abstrakt utgör ett komplext område inom språkets semantik, där element från lexikal, derivationell och syntaktisk semantik är sammanflätade. Området har hittills undersökts föga, eftersom de mest populära metoderna för forskning i lexikal semantik i dag lämpar sig bättre för analys av konkret ordförråd än av den ”ogripbara” semantiken hos abstrakt. Forskare inom syntaktisk semantik ägnar oftare uppmärksamhet åt verbala abstrakt. I ordbildningsstudier analyseras eller åtminstone diskuteras adjektivabstrakt som avledningar, vanligtvis med påpekandet att de har en transpositionell ordbetydelse, det vill säga att de inte är särskilt ”intressanta” ur derivatologisk synvinkel (”Om ordbildning i första hand förstås som nomination, som att ge ett visst (nytt) innehåll ett namn, kan transpositionens roll i ordbildningen endast betraktas som sekundär, eftersom den ger ett innehåll som redan finns och redan har ett namn i språket ett grammatiskt annorlunda uttryck” (Urbutis, 1978, 167). Men även om abstrakt, jämfört med andra lexikala grupper, inte är likvärdiga nominationsenheter, är forskning om deras semantik nödvändig redan enbart därför att deras återgivning i förklarande ordböcker är en av de mest komplicerade lexikografiska uppgifterna.

0.2. Den stora mängden ordbildningstyper för adjektivabstrakt i litauiskan tycks strida mot språkets ekonomiprincip. ”Litauisk grammatik” anger flera ordbildningstyper för adjektivabstrakt, visserligen med varierande produktivitet: med suffixen -umas, -ybė, -ystė, -enybė, -uma, -ovė, -ulys, -atvė, -atis, -yba, -astis, och med ändelserna -is, -a, -as (LKG, 306—312, 315—316). Illustrationsmaterialet i ”Litauiska språkets ordbok” (LKŽ) visar att vissa av dem är heterokrona och heterotopiska, det vill säga typiska för olika perioder i språkets utveckling och för olika dialekter. Även ”Den moderna litauiskans ordbok” (DŽ) innehåller många adjektivabstrakt. Till exempel anges aklybė och aklumas under adjektivet aklas utan betydelseförklaring (detta behandlas i ordbokens ”Inledning”, s. XII); aklatis förklaras däremot: ”1. blindhet, oförmåga att se 2. bildl. andlig blindhet, mörker” (utan exempel); aklystė ”1. en blind persons tillstånd: Den största olyckan är b. 2. bildl. andlig blindhet”; tamsybė, tamsumas återfinns under adjektivet tamsus, medan tamsenybė ”mörker, mörker”, tamsis ”mörker, dunkel” står som separata uppslagsord och förklaras med ord som själva inte förklaras (metatoni, som är typisk för abstrakt med ändelsen -is, är inte ett särskilt starkt argument för att ta upp dem som separata ordboksartiklar, särskilt som deras förklaringar i grunden är upprepningar av förklaringarna till abstrakt med suffixen -umas eller -ybė).

128

0.3. Syftet med denna uppsats skulle vara följande: för det första att analysera de semantiska skillnaderna mellan de vanligaste ordbildningstyperna för adjektivabstrakt (med suffixen -umas, -ybė och ändelsen -is), vilka nämns i ”Litauisk grammatik” (LKG, 306, 308, 316) och P. Skardžius ”Litauisk ordbildning” (Skardžius, 1943, 65, 97—98); för det andra att undersöka sambandet mellan abstrakttypen och betydelsen hos det adjektiv som ligger till grund för den. Ur LKŽ valdes över 200 primära adjektiv från olika semantiska grupper och deras motsvarande abstrakt. Ordboken registrerar naturligtvis inte nödvändigtvis alla adjektivabstrakt, men just registreringen utgör ett belägg för att ordet existerar.

1.0. Abstrakt med suffixet -umas bildas av alla primära (och inte bara primära) adjektiv, även av sådana som annars inte kompareras, till exempel pėsčias — pėstumas, raitas — raitumas, basas — basumas och liknande. Abstrakt av de två andra ordbildningstyperna (med suffixet -ybė och ändelsen -is) bildas däremot inte av alla primära adjektiv utan undantag (eller åtminstone är de inte belagda i LKŽ). Adjektiven gaivus, gulščias, basas, bukas, dryžas, dubus, griežtas, keršas, kraupus, liaunas, pėsčias, rainas, palšas, sartas med flera saknar abstrakt med suffixet -ybė, och abstrakt med ändelsen -is är inte belagda vid adjektiven silpnas, senas, smagus, šaunus, šlapias, ramus, prastas, ėdrus, gležnas, klaikus, laisvas, aklas, aštrus, luošas, garsus, smalsus, markus, gobšus, gudrus, naujas, paikas, linksmas med flera. Beror detta förhållande på nominationsbehoven, eller bestäms det av semantiska eller andra egenskaper hos grundordet? Som exemplen visar hör grundadjektiven ju till mycket olika semantiska grupper. Om man bortser från heterokroni och heterotopi, bör ordbildningen av adjektivabstrakt med suffixen -ybė, -umas och ändelsen -is uppenbarligen betraktas som regelbundna ordbildningstyper, särskilt som detta i stort sett också återspeglas i ”Den moderna litauiskans ordbok”. De färdiga avledningarna, trots att de tillhör samma kategori av abstrakt, skiljer sig emellertid åt i nominationspotential och grad av lexikalisering. Denna differentiering hänger samman med ordbildningstypen och grundadjektivets semantik. Å andra sidan har också tendensen till enhetlighet och integrering ett stort inflytande; den är vanligtvis utmärkande för det litterära (standard-)språkets utveckling.

2.0. Abstrakt med ändelsen -is bildas endast av primära adjektiv (ytterligare kännetecken för denna ordbildningstyp är en förlängd vokal i stammen och metatoni). Avledningarna av denna typ av abstrakt tenderar att lexikaliseras och har en relativt stark nominativ funktion. Detta framträder särskilt tydligt i dag, då den vetenskapliga terminologin växer och systematiseras. ”Man enades om att använda de första (längre) termerna (med suffixet -umas. — R. Š.) för att beteckna allmänna begrepp (egenskaper), och de andra (med ändelserna -is, -a. — R. Š.) för att ange en viss mätbar storlek, en dimension, hos begreppen, till exempel höjd 12 meter, kapacitet 10 liter” (Brazdžiūnas, 1977, 5). Man medger dock att ett sådant system ”ännu inte har kunnat genomföras fullt ut” (ibid.). Även lingvister tvivlar på att detta är möjligt (Kruopas, Kaulakienė, 1971, 11). Hur det än må vara, är strävan att inom den vetenskapliga terminologin benämna parametrar med abstrakt på -is välgrundad. Ett argument för detta kan vara att av de abstrakt som bildats av adjektiv i antonympar är det bara det ena som har nominerande kraft; det andra förblir vanligtvis inom sfären för rena abstrakt. Jag tänker på sådana abstraktpar som storis — plonis, plotis — siauris, sunkis — lengvis, tankis — retis, dydis — mažis, greitis — lėtis,

9. Lietuvių kalbotyros klausimai 29 t.

129

längd — *korthet. Denna egenskap hos abstrakta substantiv med ändelsen -is återspeglas delvis i förklaringarna i ”Lietuvių kalbos žodynas”. Exempelvis: sunkis 3. fys. ”storhet som anger dragningskraften hos jorden eller någon annan himlakropp” och lengvis ”lätthet”; greitis 2. ”graden, storleken av en rörelses hastighet” och lėtis ”långsamhet”; storis 1. ”avståndet mellan ett föremåls båda breddsidor”, storis 2. ”omfång, grovlek” och plonis 1. ”tunnhet”, plonis 2. ”smalhet”, plotis 1. ”diameterns längd” och siauris ”smalhet”; ilgis 1. ”måttet på ett föremål mellan dess två mest avlägsna punkter” (DŽ) och *trumpis: aukštis 1. ”höjd, upphöjning från botten och uppåt” (under denna betydelse i LKŽ finns exempel som illustrerar såväl det rena abstraktet: Kas per aukštis to medžio! Vvr, som måttet på en egenskap: Kiek aukščio turi trikampis? Z. Žem.) och *žemis.

Abstrakta substantiv med ändelsen -is, bildade av adjektiv som inte uppvisar någon tydlig antonymi, har inte en lika klar polarisation.

2.1. Några abstrakta substantiv med ändelsen -is har en betydligt mer lexikaliserad betydelse, exempelvis: karštis (karštis 1. ”hetta, värme”, karštis 2. ”förhöjd kroppstemperatur (vid sjukdom); värme”); šaltis (šaltis 1. ”kall luft med låg temperatur (ett tillstånd i atmosfäriska förhållanden)”); lygis (lygis 1. ”höjd över en viss nivå”, lygis 2. ”grad av kvalitet, storlek, utveckling”); skystis (skystis 1. ”flytande ämne”, skystis 2. ”soppa”), pyktis ”fientlig inställning till följd av en oförrätt; ilska, irritation, vrede” (DŽ) osv.

2.2. De flesta andra abstrakta substantiv med ändelsen -is förklaras med abstrakta substantiv med suffixet -umas, exempelvis: baltis ”vithet”, pygis ”billighet”, pilkis ”gråhet” osv., och, att döma av det illustrativa materialet i LKŽ, används de ofta synonymt, exempelvis: Kokio dailaus margumo karvikė Skr och Abu veršiukai vieno margio Gs eller Kas veido do baltis, kas lūpų raudonis Kltn och Netur jokio raudonumo, geltonas į geltonas Pvn. Det går dock inte att bortse från (eller åtminstone att inte känna) en viss skillnad. Abstrakta substantiv med ändelsen -is är bättre lämpade än abstrakta substantiv med suffixet -umas för att uttrycka en egenskapsparameter. Detta är särskilt tydligt med abstraktet skonis. Detta abstrakt är inte längre synonymt med skanumas. Saldūs, kartis, rūgštis, sūris betecknar sannolikt olika smaker. På liknande sätt betecknar geltonis, raudonis, baltis, juodis osv. olika färger. Exempelvis betyder uttrycket pipirų kartis ”den smak (bitter) som peppar har”, medan uttrycket pipirų kartumas redan betecknar en nyans av den smaken och liksom kräver ett tillägg, en förklaring av hur bitterheten är (ovanlig, fruktansvärd, ja, och … osv.). Pienių geltonis betyder den färg som är typisk för maskrosor i allmänhet, medan pienių geltonumas betyder (eller åtminstone kan betyda) en variant av denna färg osv. Dessa hypotetiska resonemang kan sammanfattas så här: abstrakta substantiv med ändelsen -is är ofta semantiska invarianter i förhållande till abstrakta substantiv med suffixet -umas (jfr även grožis — gražumas, gėris — gerumas). Därför bör abstrakta substantiv med ändelsen -is (eller andra former) användas i terminologin för att benämna en egenskapsparameter (som en semantisk invariant), men inte abstrakta substantiv med suffixet -umas.

3.0. Abstrakta substantiv med suffixet -ybė är semantiskt mer genomskinliga. De har drag som skiljer dem ganska tydligt från andra abstrakta substantiv. ”Den mest karakteristiska skillnaden är att avledningar med suffixet -ybė gärna används särskilt när den betecknade egenskapen behöver framhävas och intensifieras, med andra ord när det handlar om en mycket framträdande, starkt manifesterad egenskap” (LKG, 308), ”… ibland betecknar avledningar med suffixet -ybė

130

inte längre så mycket en abstrakt egenskap som själva föremålet som har egenskapen …” (LKG, 308). Intensitetsbetydelsen återspeglas delvis i förklaringarna i LKŽ (smailybė 1. ”stor spetsighet”; statybė ”stor branthet”; plokštybė ”mycket stor planhet”; šlapybė ”stor väta”); lexikaliserade betydelser anges i ordboksartiklarna för många abstrakta substantiv, exempelvis: retybė 2. ”en sällsynt sak, en raritet”; rūgštybė 2. ”en mycket sur maträtt eller dryck”; šlykštybė 1. ”en motbjudande, ful sak eller företeelse”; sunkybė 2. ”ett tungt föremål, en börda”; bjaurybė 1. ”en ful, motbjudande sak”; baisybe 3. ”en hemsk företeelse”, baisybe 4. ”ett spöke, en vålnad”; smailybė 2. ”ett spetsigt föremål” osv. Långt ifrån varje abstrakt substantiv med suffixet -ybė har dock lexikaliserade betydelser, och inte heller har alla en intensitetsbetydelse. Detta tycks hänga samman med det grundläggande adjektivets semantik. Abstrakta substantiv bildade av adjektiven aukštas, artus, platus, ankštas, tolus, gilus har den lexikaliserade betydelsen ”en plats som kännetecknas av egenskapen”; dessutom gäller det šlapias, sausas, slidus, det vill säga adjektiv som själva kan samlas i en grupp baserad på semet vieta ’plats’. Det bör sägas att platsbetydelsen oftast återspeglas i abstraktens pluralform, exempelvis: Mes... žiūrime... į mėlynąsias jūros plat ybes J. Balč, Tauta turi visokių pasakų apie aukštybių dvasias rš. Dessa abstrakta är synonyma med bildningar med suffixet -uma. Betydelsen ”ett föremål som kännetecknas av egenskapen” finns hos abstrakta substantiv bildade av adjektiv som betecknar smak (kartus, rūgštus osv.) och dessutom av adjektiven smailas, lengvas, sunkus, bjaurus, gražus, šlykštus, baisus, retas; den nämnda betydelsen anges i ordboksartiklarna för motsvarande abstrakta substantiv med suffixet -ybė. Tydligen skulle även andra abstrakta substantiv med detta suffix potentiellt kunna få denna betydelse. För övrigt vore det mer exakt att definiera den som ”ett föremål som kännetecknas av egenskapens intensitet”.

3.1. En stor grupp abstrakta substantiv med suffixet -ybė är synonyma med abstrakta substantiv med suffixet -ystė, vilka, med P. Skardžius ord, kännetecknas av betydelsen ”egenskapstillstånd”. Det är abstrakta substantiv bildade av adjektiv som betecknar en persons yttre eller inre egenskaper: drąsybė, dosnybė, gudrybė, gobšybė, girtybė (girtybė 2. ”vana, böjelse för att dricka alkohol; supande”), raišybė, puikybė, luošybė, kurtybė osv. De betecknar att egenskapen finns (förekommer). Det bör noteras att abstrakta substantiv med suffixet -ybė ofta används för att benämna en egenskap. De förlorar sin transpositionella betydelse och går, kan man säga, över till gruppen konkreta substantiv, det vill säga de böjs efter numerus, exempelvis: Jis turi daug silpnybių, trys dorybės, keletas šnektų bendrybių osv. Abstrakta substantiv med suffixet -ybė är i grund och botten de mest ”substantiviska” abstrakta substantiven bland de här behandlade avledningstyperna.

4.0. De mest ”abstrakta, transpositionella, syntaktiska” är abstrakta substantiv med suffixet -umas. Denna egenskap återspeglas också i ordböckerna — de förklaras inte, utan knyts bara till de grundläggande adjektiven (i DŽ genom att placeras i artikeln för motsvarande adjektiv, i LKŽ i en separat artikel, dock utan betydelseförklaring, och endast med en hänvisning till betydelsen hos det grundläggande adjektivet). Å ena sidan underlättar detta lexikografernas arbete, å andra sidan avslöjar det inte abstraktens semantiska särdrag. Den transpositionella avledningsbetydelsen begränsar exempelvis abstraktets nomineringsförmåga, men liksom varje substantiv har det ändå en sådan. Därför bör man åtminstone försöka skilja den rent transpositionella, syntaktiska användningen (och betydelsen) hos abstrakta substantiv med suffixet -umas från den nominella användningen (benämning av en egenskap). Exempelvis beskrivs abstraktet margumas i LKŽ så här: margumas → margas: 1. Nuo gėlių margumo net akys raibo rš. Spalvų margumas rėžė akį rš. Višta vanago

9*

131

margumo Šts. Vilken fulhet hos den lilla kon Sk. I de två första illustrativa meningarna finns en tydlig transposition; här fungerar abstrakten som ett medel för meningsbildning. I de två sista fyller abstrakten funktionen att benämna en egenskap. Transposition (nominalisering av en predikativ förbindelse) medför ofta tvetydighet, till exempel kan meningen jag tycker inte om hans slughet tolkas på två sätt: jag tycker inte om att han är slug och jag tycker inte om hur slug han är.

4.1. Det vore naturligtvis nödvändigt att i detalj undersöka vilka syntaktiska strukturer abstrakter med suffixet -umas nominaliserar (transponerar) när de utgår från ett grundadjektiv. Detta är dock inte syftet med denna korta uppsats. Vi ska ta upp ett par exempel. För det första transponeras innehållet i den predikativa förbindelsen ”X är mycket Y” (X – subjekt, uttryckt med ett substantiv; Y – egenskap, uttryckt med ett adjektiv) till en subjektförbindelse (motsvarande adjektivs abstrakt och substantivets genitiv), till exempel: Den där hundens fulhet – man släpper inte ens in den på gården Rm, En syls dumhet – den kan inte ens sticka hål på en rutten fladdermus! Ér. Vad hjälper din blindhet – det står framför ögonen på dig och ändå ser du inte Gs osv. En sådan transposition är mycket vanlig i folkspråkets talspråk; när det gäller negativa egenskaper fyller den nämligen också en eufemistisk funktion, det vill säga yttrandet Så dum du är! är inte lika förolämpande som Du är mycket dum. För det andra är transponeringen av innehållet i meningar av typen ”X är Y, men Z” (X – subjekt, Y och Z – egenskaper som tillskrivs subjektet) mycket vanlig och sker genom en struktur där egenskapen Y uttrycks två gånger – med motsvarande abstrakts genitiv och adjektivets nominativ – medan uttryckandet av egenskapen Z i ytstrukturen är fakultativt. Här avses en sådan användning av abstrakter: Hon är hederlig till sin heder, men oförstående Pn, Platsen här är trivsam till sin trivsamhet Skr, Han är inte särskilt gammal till sin ålder, bara inte längre stark Rm osv. I dessa exempel fyller adjektivabstrakterna en emfatisk funktion.

4.2. Lexikaliseringen av abstrakter med suffixet -umas är för övrigt mindre omfattande än lexikaliseringen av abstrakter med suffixet -ybė och hänger också samman med grundadjektivens semantik. Exempelvis har abstrakter bildade av adjektiv som betecknar smak betydelsen ”en maträtt med (någon) smak”: skanumas 4. ”delikatess, läckerhet”, rūgštumas 3. ”sur maträtt, surmat”, saldumas 2. ”söt sak, sötsaker” osv.; abstrakter bildade av adjektiv som förenas av semet ”rum” kan få en platsbetydelse, till exempel: smailumas 3. ”se smailuma 2”: På det berget, på själva den spetsiga platsen finns ett hål Skr, statumas 2. ”brant plats”, lygumas 4. ”se lyguma 1” osv. De flesta abstrakter kan få betydelsen ”ett föremål (ting) som har egenskapen”, till exempel kvailumas 2. ”något oförnuftigt”, piktumas 3. ”ondska, elakhet”, bjaurumas 2. || Hon äter alla möjliga äckligheter, bara hon blir frisk fortare Ds osv. Lexikaliserade abstrakter används ofta i plural (pluralformer av vissa abstrakter finns upptagna i LKŽ som separata ord, till exempel skystumai, riebumai). I ”Lietuvių kalbos gramatika” sägs det att ”abstrakter med suffixet -umas tenderar att få en något mer konkret betydelse när deras pluralformer används” (LKG, 306). I själva verket är det tvärtom: först när de har fått en konkretare betydelse tillägnar de sig en egenskap som är typisk för konkreta substantiv – böjning efter numerus. Pluralbruket i sig kan vara ett stilistiskt grepp snarare än en indikator på betydelsens konkretion, till exempel: Å, så vackert och så nytt din sjal är! Vb, Och så späda de är – de fick knappt ihop den där lilla biten kött! Slm. Så vita de är – en skata skulle bära bort dem på stjärten! Sl.

132

5.0. Vid en jämförelse av de semantiska skillnaderna mellan de diskuterade abstrakterna framgår det att abstrakter med suffixet -umas och ändelsen -is står närmare varandra i fråga om nominaliseringsförmåga. Till sin typ av lexikalisering står abstrakter med suffixen -umas och -ybė närmare varandra. I vissa positioner kan alla dessa typer av abstrakter användas synonymt. Det går dock inte att förbise följande tendens: abstrakter med ändelsen -is betecknar parametriska egenskaper; abstrakter med suffixet -ybė betecknar att en egenskap föreligger, medan abstrakter med suffixet -umas, utöver att beteckna egenskapen, också fungerar som medel för syntaktisk transposition. Denna systematiska tendens framträder inte alltid tydligt, eftersom olika icke-systematiska faktorer påverkar den (till exempel eufoni).

FÖRKORTNINGAR

DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. V., 1972.

LKG – Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas. V., 1956–1986. T. 1–14.

LITERATŪRA

Brazdžiūnas P. Fizinės lietuviškosios terminijos kūrimas // Kalbos kultūra. V., 1977. Sąs. 44. P. 4–8.

Kruopas J., Kaulakienė A. Dėl būdvardžių abstraktų su priesaga -umas ir galūnėmis -is, -a diferencijavimo terminijoje // Kalbos kultūra. V., 1971. Sąs. 21. P. 8–11.

Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943.

Urbutis V. Žodžių darybos teorija. V., 1978.

Р. ШЯПЯТИТЕ

СЕМАНТИКА ДЕАДЪЕКТИВНЫХ АБСТРАКТОВ

Резюме

1. На материале многотомного „Словаря литовского языка“ и „Словаря современного литовского языка“ рассматриваются различия в семантике словообразовательных типов деадъективных абстрактов с суффиксами -umas, -ybė и окончанием -is. Практически не имея деривационных ограничений со стороны мотивирующего слова (прилагательного), абстракты, принадлежащие к определенным словообразовательным типам, различаются своим значением, а также степенью лексикализации и номинативной потенцией.

2. Несмотря на определенную гетерогенность абстрактов вышеуказанных типов, а также взаимопроницаемость их семантики, из взаимозаменяемости в некоторых контекстах, прослеживается тенденция использовать в языке абстракты с окончанием -is для именования параметрических качеств предмета, абстракты с суффиксом -ybė для именования качества, свойства как такового, отвлеченного от его носителей, а абстракты с суффиксом -umas, как наименее лексикализованные, — в качестве средства текстообразования и синтаксического варьирования.