LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

SAULIUS AMBRAZAS

HISTORISKA SAMBAND MELLAN LITAUISKA NOMINA AGENTIS OCH DIMINUTIVER

Benämningar på bärare av en verbal egenskap (nomina agentis, nedan NAg) utgör en av de äldsta ordbildningskategorierna. Av de indoeuropeiska formanter som bildade NAg har emellertid, tycks det, endast ändelsen -as bevarats i litauiskan. Alla andra ordbildningsaffix som numera används för att bilda NAg i litauiskan (och det finns fler än 190 av dem) uppstod på de baltiska språkens mark. De flesta utvecklades ur formanter på *-lo-, *-no-, *-to-, *-ro-, *-uo-, *-jo- när verbala adjektiv substantiverades. Andra suffix har lånats från följande ordbildningskategorier: verbala abstrakt, redskapsbeteckningar, benämningar på bärare av en nominal egenskap och diminutiver. I denna artikel ska vi överblicka NAg med suffix av diminutivt ursprung. NAg och diminutiver står nära varandra inte bara till formen utan också till betydelsen; en betydande andel av NAg, särskilt sådana som bildats av tillståndsverb, har en nedsättande betydelsenyans som också är karakteristisk för diminutiver (jfr de många NAg med suffixet -ėlis: išp̌akėlis, suskrėtėlis, susnūdėlis osv.).

Avledningar med suffixen -ikas, -ikis

Med suffixet -ikas (liksom med suffixet -ėjas) bildas i dagens litauiska agentbeteckningar av primära verb (Urbutis, 1965, 320—321). Avledningar av denna typ är mest karakteristiska för den västliga högdialltrakten, medan de är något ovanligare i den östliga högdialltrakten (LKA III Žemėl. Nr. 114). Av K. Sirvydas ordbok framgår att det var så även på 1600-talet: här finner vi bara en avledning av denna typ, lojikas (kundel, szczekacz) SD¹ 57; SD³ 141.

I den västliga högdialltrakten i Lill-Litauen fanns det mycket gott om NAg med suffixet -ikas. I den bevarade delen av J. Brodovskis tysk-litauiska ordbok är avledningar av denna typ bara något färre än NAg med suffixet -ėjas (förhållandet mellan dem är 22: 29). I F. Kurschats litauisk-tyska ordbok överstiger NAg med suffixet -ikas avledningarna med suffixet -ėjas med god marginal (förhållandet är 167:133). Den höga produktiviteten hos NAg med suffixet -ikas i den västliga högdialltrakten i Lill-Litauen framgår av de många ovanliga avledningarna.

⁹ Avledningar av denna typ är kända endast från F. Kurschats ordbok: bružikas (wer scheuert)¹, cypikas, kuukikas, klykikas, knaisikas, kvėpikas (der Haucher), likikas (wer zurückblät), plėlikas (wer züchtigt, prägelt), virtikas (wer fällt).

¹ Tyska och andra språkens motsvarigheter anges endast för de litauiska avledningar vars betydelse inte framgår av deras ordbildning. Av utrymmesskäl anges inte heller sidnumren i F. Kurschats och vissa andra ordböcker, eftersom de är lätta att hitta via uppslagsorden (F. Kurschat listar oftast avledningar med suffixen -ojas, -ėjas och -ikas under motsvarande verb).

4

NAg med suffixet -ikas är belagda redan i A. Kuršaitis ordbok. De flesta är bildade av primära verb utan prefix: avikas (den som tar på sig fotbeklädnaden), bėrikas, cirpikas, gynikas (den som driver (boskap)), gnybikas, gobikas, gremždikas, griejikas, grumzdikas, gujikas (jägaren eller drivaren), kimšikas, kišikas, kleipikas, knarkikas, košikas, kreikikas, krypštikas, maukikas, merkikas (den som blötlägger), miežikas, mojikas, movikas, pliekikas, rėkikas, riekikas, siekikas, smeigikas, sosikas (den som plågar), spendikas, splėtikas (den som breder ut, lägger ut brett), šlamštikas, šleikikas, šliejikas, trenkikas, trieškikas (den som klämmer eller pressar), žengikas, žergikas, žėrikas, žindikas, žvelgikas.

Två sådana avledningar är bildade av prefixförsedda verb: apvilkikas, atkirti-kas och tre avledningar av verb av blandad typ: bildikas, blazgikas, čiulbikas.

Mažosios Lietuvos raštuose pasitaiko NAg ir su priesagos -ikas paradigminiu variantu -ikis, -ė. 4 šio tipo vedinius randame F. Kuršaičio žodyne: kulikis (der Drescher) (dar Kin – LKŽ VI 831), paganikis, -ė (Laufbursche oder Laufmädchen) (dar C I 952; N 256), pagunikis „t. p.“², pjovikis (wer schneidet) (t. p. R I 106; N 303; RD 142; BR 1 Sam 7, 12), plg. dar lopikis (Altflicker) C I 77, lupikis (Räuber) C II 268; (Schindler) N 378. Nežinia, ar iš būdvardžio skubùs, ar iš veiksmažodžio skubėti padarytas vedinys skubikis „kas skubėdamas dirba“ B 387; Kal. Vieną NAg su priesaga -ikis randame M. Daukšos Postilėje – siuvikis (krawiec) 142₃, 378₂₁, 582₄₉.

I lettiskan används bara ett fåtal NAg med motsvarande suffix -ikis (sannolikt från ett äldre -ikas), t.ex.: minikis ”den som trampar” (jfr lit. mynikas), lāpikis ”lappare” (jfr lit. lopikas, lopikis, se Endzelīns, 1951, 358).

Direkta motsvarigheter till litauiska NAg med suffixet -ikas (resp. -ikis) finns i forntiskan: mynix (gärdesgårdsbyggare) E 511 (jfr lit. mynikas⟧), schwuwikis (skomakare) E 496 (jfr siuvikas, siuvikis). Utifrån verbalsubstantivet widekausnan (vittnesmål) I 5₂₁ rekonstrueras NAg *widikas ”den som ser, vittne”: fornt. widdai (ser) III 113₃. V. Mažiulis (1974, 215—217) menar att även fornt. genix (spejare) E 742 kan vara ett NAg (inte en diminutivbildning) (jfr lit. genėti). Med tanke på att de mest produktiva NAg-suffixen i de baltiska språken, *-tāio- och *-ēio- (om dem se vidare Ambrazas, 1989), bara förekommer i två avledningar i de forntiska skriftliga källorna: artoys (dräng) E 236 och gewineis (knekt) E 191, kan man anta att NAg med suffixet *-iko- inte var mindre utbredda i forntiskan än i den västra höglandsdialekten av litauiska.

Besläktade former till baltiska NAg med suffixet *-iko- återfinns i de slaviska språken. Omkring 20 protoslaviska NAg är bildade med suffixet -ьсь (< *-iko-) (Wojtyła-Świerzowska, 1974, 82—87). Några av dem har exakta motsvarigheter i de baltiska språken. Lit. siuvikas är särskilt gammalt; det motsvaras inte bara av fornt. schuwikis, utan också av avledningen *šьvьcь⁴, som finns i alla slaviska språk. Jfr även lit. mynikas, lett. minikis, fornt. mynix och sl. *mьnьcь, lit. badikas och sl. *bodьcь, lit. ėdikas och sl. *ědьcь, lit. paganikas och sl. *gonьcь⁵.

² Dėl darbovos žr. Būga, 1959, 277; Skardžius, 1943, 131; Otrebski, 1965, 277.

³ Endzelins, 1943, 49, 273; Mažiulis, 1981, 70.

⁴ Brugmann, 1906, 490; Būga, 1958, 275; Trautmann, 1923, 86; Endzelynas, 1957, 88 ir kiti.

⁵ Trautmann, 1923, 185; Wojtyła-Świerzowska, 1974, 82, 83, 84—85, 88; Мартынов, 1973, 30.

5

Kai kuriose slavų kalbose yra NAg ir su priesaga -bč (< *-ik̑io-, žr. Sławskį, 1974, 102), atitinkančia lie. -ikis, plg. lie. paganikis ir ukr. погонич, serb.-chorv. погонић (Мартынов, 1973, 31).

Användningen av suffixet *-iko- (resp. *-ik̑io-) vid bildning av NAg är en gemensam baltoslavisk innovation. Det har emellertid ännu inte klarlagts från vilken ordbildningskategori detta suffix har lånats. I fornspråken indiska, grekiska, latin och några andra indoeuropeiska språk bildas substantiviska adjektiv med suffixet *-iko-, t.ex. fornsanskrit vār-sikah ”regnig”, grek. ἱππικός ”häst-”, lat. patricus ”faderns” osv. K. Brugmann (1906, 488–490) och några senare forskare⁶ hävdade att även baltiska och slaviska NAg (liksom benämningar på bärare av en nominal egenskap) med suffixet *-iko- är substantiverade adjektiv. Om man godtar detta antagande måste man förutsätta att de substantiverades i en mycket avlägsen forntid, eftersom adjektiv av substantiv med suffixet *-iko- inte bildas vare sig i baltiska eller, tycks det, i slaviska språk. Därför förefaller antagandet inte övertygande.

Suffixet *-iko- har sannolikt kommit in i NAg:s ordbildningsparadigm från diminutivkategorin. I dagens litauiska är diminutiver med suffixet -ikas mycket sällsynta. J. Gerullis och Ch. Stang (1933, 25) anförde två sådana avledningar från fiskardialekten i Litauen Minor: puodikas ”liten kruka”, staldikas ”litet stall”. Från andra håll kan följande också nämnas: bernikas ”halvvuxen pojke” Vlk (LKŽ I² 769), brolikas, brolykas (Bruders Sohn) Lex 401; B 295; N 346; [K] (”halvvuxen pojke” V. Kud ir. – LKŽ I² 1070), karalikas (Neßelkönig) B 944; (Zaunkönig) R I 54; N 179; K II 367, stirnikas (Rehbock) N 502; [K], tarnikas (tjänare) DP 160₃₂, žandikas ”liten gendarm” N 538; jämför även de ytterligare avledningarna bernikūtas ”liten pojke”, paršiūkūtas ”liten grisunge” Zt (Vidugiris, 1969, 151).

Diminutiver med suffixet -ikas var en gång mer utbredda. Det framgår framför allt av dess paradigmatiska variant -ikė, med vilken diminutiver fortfarande regelbundet bildas i den samogitiska dialekten och angränsande västaukštaitiska varieteter (LKA III Žemėl. Nr. 116). I Žietelas dialekt används för detta ändamål en annan variant av suffixet -ikas, -yka (Vidugiris, 1969, 149–150).

I det västliga lettiska dialektområdet bildas diminutiver ibland med suffixet -iķis (Rūķe-Draviņa, 1959, 300–305).

Litauiska diminutiver med suffixet -ikas (resp. -ykas) har ännu tydligare och relativt talrika motsvarigheter i fornpreussiskan: n. pl. brātīkai (Brüder) III 89₅ (: brote ”Brud[er]” E 173), acc. sg. gannikan (Frewlein) III 105₂₅ (: genno ”Wip, dvs. Weib” E 187), acc. sg. madlikan (Gebetlein) III 79₁₀ (: madla ”Gebet” III 47₁₄), malnijkix (Kindlein) III 113₆ (: malnijks ”Kind” III 115₂₃), stūndix (Stündlein) III 56₉ (jfr vok. Stunde), acc. sg. vijrikan (Menlein) III 105₂₄ (: wijrs ”Man” III 87₂).

Följande avledningar hade sannolikt också en gång diminutiv betydelse: dellijks (Artickel) III 39₁₆, acc. sg. dellikans (Stück) III 65₈ (jfr lit. dalýkas, som i äldre skrifter och vissa dialekter har bevarat betydelsen ”del” LKŽ II² 243), grandico (Bole) E 632

⁶ Hirt, 1927, 284; Skardžius, 1943, 130; Wojtyła-Świerczowska, 1974, 89; Vaillant, 1974, 301; Сазненко, 1974, 181 med flera.

6

(jfr lit. grandis), instix (Dume, dvs. Daumen) E 114 (jfr lit. dial. inkštys, lett. inkstis ”tumme”) och kanske menig (Monde) E 8, som V. Mažiulis (1981, 288) återställer till *meniks och betraktar som en diminutiv bildad av det gamla urindoeuropeiska ordet *mēnes-; jfr lit. mėnukas ”måne” Prn; Gs; Ktė (LKŽ VII 20): mėnuo.

I de slaviska språken är den motsvarande ändelsen -ькъ (resp. -ьсь) ett av de viktigaste medlen för att bilda diminutiver⁷. V. Ivanov förknippar suffixet *-iko- med toch. -śke (< *-kik-, jfr sl. -čikъ), som användes i stor utsträckning för diminutivbildning i B-dialekten (Иванов, 1958). Avledningar med suffixet *-iko-/-ikā- (< i + *-ko-/-kā-) med diminutiv eller närliggande betydelse förekommer också i de indo-iranska⁸, grekiska⁹ och andra indoeuropeiska språken (Ewald, 1924); jfr lit. dial. avikė, avẏka ”litet får” och sl. *ovьca, fornsanskrit avikāh, avikā ”får”, möjligen även kymriska ewig ”tacka”; sl. *děvica och fornsanskrit devikā- ”gudinna”, det galliska antroponymet Divico, sl. *myšьka och fornsanskrit mūṣikah, mūṣikā ”fluga”¹⁰.

Således bildades sedan gammalt inte bara adjektiv utan även diminutiver med suffixet *-iko-. I allmänhet sammanfaller alla indoeuropeiska diminutivformanter (*-ko-, *-lo-, *-to-, *-no-, *-jo-) med adjektivformanter. Det har alltså tydligen funnits tider då samma formant användes för att bilda både diminutiver och adjektiv (jfr Doroszewski, 1928, 239).

När suffixets *-iko- diminutiva funktion försvagades började det i de baltiska (liksom i de slaviska) språken användas för att bilda benämningar på bärare av en nominal egenskap:

a) av substantiv, t.ex.: lit. kaukarikas ”bakhuvud” Sb. (: kaũkaras ”kulle, höjd; bergstopp; panna; bakhuvud” LKŽ V 420), kaukorikas ”barn med stort huvud” Šmn (: kaũkoris ”kulle, hög” Klvr – LKŽ V 424), tarpikas ”utrymmet mitt i ladan mellan ändarna, plats för genomfart i tröskhuset” Pl; Slnt; Brs (: tárpas, se Skardžius, 1943, 127), lett. namikis ”trädgårdsmästare” (: nams ”hus”), fornpr. preiksiks (Feindt) III 79₂₀ (jfr lit. priešas och priešininkas, ”fiende” respektive ”motståndare”);

b) av adjektiv, t.ex.: lit. didikas (: didis), naujikas (nowak, nowatny) SD³ 226 (likaså K.; Vaižg.; ”nybyggare” J; Kik; Vkš – LKŽ VIII 587: nau̇jas), raudonikas ”rödhårig” (: raudõnas), šventikas (: šveñtas), fornpr. acc. pl. swintickens (Heyligen) III 133₈–₉ (: swints ”heilig” III 39₁₀), lett. melnikis ”svart (häst)” (: melns ”svart”) (Endzelynas, 1957, 89).

Att sådana benämningar på bärare av en nominal egenskap måste ha varit talrika i de baltiska språken framgår av suffixet -inykas (som i vissa västliga litauiska dialekter fått formen -ininkas, se LKA III Žemėl. Nr. 115), vilket uppkom när suffixet *-iko- fogades till adjektivsuffixet *-ino-. Suffixet -inykas har tydliga motsvarigheter i fornpreussiska och slaviska¹¹.

Eftersom NAg redan bildades med suffixet *-iko- i urbaltiska är det svårt att fastställa om suffixet kom in i NAg:s ordbildningsparadigm direkt från diminutiv-

⁷ Vondrák 1924, 620 ff.; Doroszewski, 1928; Бошкович, 1984, 206–245.

⁸ Edgerton, 1911; Wackernagel, Debrunner 1954, 311–318; Герценберг, 1972, 247.

⁹ Chantraine, 1933, 385–386; 1966; Risch, 1937, 149–150.

¹⁰ ЭСРЯ III 116; Mayrhofer 1956, 59; 1963, 668; Wackernagel, Debrunner, 1954, 313; Slawski 1974, 95; ЭССЯ V 19–20.

¹¹ Leskien, 1891, 520–521; Vondrák, 1924, 630 tt.; Endzelīns, 1943, 49–50; Endzelynas, 1957, 90; Skardžius, 1943, 140; Vaillant, 1974, 306–310; Slawski, 1974, 90–91 ir kiti.

7

kategorin (liksom dess släktingar – suffixen -(i)ukas, -okas), eller via kategorin för beteckningar på bärare av nominala egenskaper (såsom det nämnda suffixet -inykas, med vilket man numera i dialekterna bildar inte bara beteckningar på bärare av nominala egenskaper utan också NAg)¹².

Efter att ha diskuterat utvecklingen av suffixet *-iko- ser vi att ett äldre stadium av det är belagt i de slaviska språken: a) i de slaviska språken bildas diminutiver fortfarande ofta med suffixet *-iko-; b) i de slaviska språken finns det betydligt fler nominala avledningar av andra slag som bildats med detta suffix; c) NAg med *-iko- är jämförelsevis få i de slaviska språken (till skillnad från de baltiska språken), och nästan alla har bildats i protoslaviskan. Tydligen började NAg med suffixet *-iko- bildas i de västbaltiska dialekterna, varifrån denna innovation spreds till de slaviska språken.

Avledningar med suffixet Suffixet -eika

Suffixet -eika (resp. -eikas, -eikis) är en apofonisk variant av suffixet -ikas (resp. -ikis), jfr jauneikà Lnkv; O (LKŽ V 306) och jaunikis, jüodeikis Kitn; Ut och jüodikis ”blodig soppa kokad med ättika” Dglš (ibid. 399, 401), fornsl. agnьcь: агньсь (Būga, 1959, 99)¹³. I de baltiska språken förekommer detta suffix främst i egennamn (personnamn, ortnamn, hydronymer, t.ex.: Gedeikas, -à, Noreikas, -à osv.)¹⁴. Det finns mycket få appellativer bildade med suffixet -eika. Bland dem finns några NAg. Den mest utbredda avledningstypen bland dessa är mušéika (mušeika LKŽ VIII 446). De övriga är mycket sällsynta, t.ex.: audeikà ”väverska” B 865; N 14; LTR (Grl) (LKŽ I² 456), čiupéi-ka ”snaskare” Vkš (II² 164), kabeikà ”en som hackar på alla” Brt (V 12), lindeikà ”luffare, landstrykare” On (Skardžius, 1943, 159), pagiréika ”skrytmåns” Grv (LKŽ IX 84), pluveikà ”en som gör dumheter, dumskalle” Žl (Skardžius, 1943, 160). Några av de nämnda avledningarna har en expressiv nyans som är karakteristisk för diminutiver.

Avledningar med suffixen -(i)ukas, -(i)ūkas

Suffixet -(i)ukas uppstod när formanten *-ko- fogades till stamfinalt u; jfr lit. žmogiùkas: žmogùs, slav. *synъko ”liten son”: *synъ ”son”, *sladъkъ (jfr lit. saldùs), ved. tanukah ”tunn, liten”: tanus ”tunn; platt; liten; obetydlig, svag, liten” (Brugmann, 1906, 491; Ewald, 1924, 26–27). Diminutiver med det äldre suffixet -ikas är mycket sällsynta i litauiskan, medan de med suffixet -(i)ukas bildas ganska regelbundet i nästan alla litauiska dialekter (särskilt i de sydliga höglandsmålen, se LKA III karta nr 116). Å andra sidan är NAg med

¹² Till exempel var vissa NAg med suffixet -ць-, -а i fornryska (däribland de protoslaviska) morfologiskt förbundna inte bara med verb utan också med nominala ord, t.ex. гонѣц: гонь, ёдща: ёдъ (Варбот, 1969, 82). Även lit. lopìkas kan sedan gammalt vara förbundet inte bara med lõpyti utan också med lõpas, bėgìkas – inte bara med bėgti utan också med bėgùs, osv.

¹³ Här kan vi också erinra om att det litauiska suffixet -inykas (< -inas+-ikas) motsvaras i lettiskan av suffixet -(i)nieks (< -inas+-eikas), i vilket suffixet -eikas ingår (Endzelīns, 1951, 361–365; Vaillant, 1974, 310; Sławski, 1974, 91).

¹⁴ Būga, 1958, 140–142; Trautmann, 1925, 171 tt.; Endzelīns, 1943, 49; 1951, 301; Skardžius, 1943, 159–160; Vanagas, 1970, 107–110.

8

Det finns betydligt färre ord med suffixet -(i)ukas än med -ikas, och de flesta har bevarat en diminutiv betydelsenyans, t.ex.: atžindūkas ”barn som tagits från bröstet och efter en tid åter fått dia” Užp; Srv (LKŽ I² 454), badžiūkas ”kardborreknapp, kardborre” Vik (I² 553), burzdūkas ”oroligt barn som rör sig mycket” Ut (I² 1206), drėbūkas ”någon som skakar” Nč (II² 674), grabštūkas ”tjuv” Rm; Srv; Mrj; Er; Pn (III 495), kiščūkas ”odåga” Ob (V 880), klausūkas ”någon som tycker om att lyssna i smyg” Aln (VI 9), laižūkas ”inställsam person, intrigmakare” Nč (VII 80), mitūkas ”något uppvuxet djurungdjur” Ut (VIII 300), murmūkas ”morrande barn” Ank (VIII 428), purkštūkas ”någon som snäser, någon som lätt blir arg” Švnč; Rm (X 961), rinkūkas ”tiggare” Kal (XI 649), skundūkas ”skvallerbytta” Vilkv; Žvr; Alk; Jrb; Rs (XII 1131), snaūdūkas ”någon som slumrar” Drsk; Azr (XIII 244), spirdūkas ”någon som sparkar” Alk (XIII 420) och andra (se även Skardžius, 1943, 136—137; Urbutis, 1965, 328).

Ett och annat NAg med suffixet -ucis (besläktat med lit. -ukas) har iakttagits i lettiskan, t.ex.: rāpučis ”litet krypande barn”: rāpt ”krypa, kräla” (Endzelīns, 1951, 360).

I de slaviska språken bildas med suffixet -ъkъ inte bara diminutiver utan också NAg. De senare var särskilt vanliga i fornpolskan (Doroszewski, 1928, 28—31). Några rekonstrueras också för protoslaviskan, t.ex.: *godъkъ ”någon som frambringar obehagliga ljud”, ”någon som spelar ett musikinstrument”: *gosti ”spela”, *svědъkъ ”vittne”: *svěděti ”vittna” (Wojtyła-Świerzowska, 1974, 70—79).

Suffixet -(i)ūkas har i litauiska dialekter varianten -(i)ūkas, med vilken också enstaka NAg har bildats, t.ex.: ėjūkas Plng (LKŽ II² 1113), klabūkai ”små kälkar” Lp; Lš; Kb; Drsk; Švnč, klabūkas ”någon dålig sak, ett dåligt djur” Vilkv; Ig; Bgt; Gž; Rdm; Pns ”inbuktning i liebladet” Pls; Rod (V 940), pakarūkas ”något som hänger” End (IX 157), slapūkas ”någon som undviker offentligheten, håller sig undan” Tt; Kv; Užv; Up; Kltn; DūnŽ (LKŽ XII 1195—1196), verčiūkas ”någon som förvränger språket” Kv; Als; Šts (Skardžius, 1943, 139).

Suffixet -(i)ūkas har utvecklats ur samma formant *-ko-, fogad till en lång (eller förlängd) stamfinal ū¹⁵; jfr slav. *kamykъ och *kamy ”sten”, *(i)ęzykъ och preuss. insuwis (Czunge) E 94 (< *en-ghū-¹⁶, ved. madhūkāḥ ”bi”: madhu ”honung” (Brugmann, 1906, 498). Verbala (eller senare med verb förbundna nominala) avledningar med suffixet *-ūko- förekommer också i andra besläktade språk, t.ex. slav. *vol-dyka ”härskarinna”: *volsti ”härska”¹⁷, lat. cadūcus ”fallande”: cado ”jag faller”,

¹⁵ Förutom nominala ord med maskulint u-stam fanns det i de indoeuropeiska språken också nominala ord med ū-stam (främst femininum). Flest av dem har bevarats i de slaviska, indo-iranska och grekiska språken, t.ex.: slav. svekry, ved. śvaśrū ”svärmor”, slav. *ljuby ”kärlek”, ved. tanūṣ ”kropp”, grek. ζῶς ”riktning, åsikter” osv. (Brugmann, 1906, 209—210; Specht, 1932, 217—221; Wackernagel, Debrunner, 1954, 491—498; Бернштейн, 1974, 220—241 och andra). I de baltiska språken sammanföll den långa ū-stammen med u-stammens paradigm och försvann helt (Specht, 1935, 255—257; Kazlauskas, 1968, 218—220). Förekomsten av ū-stammen markeras numera endast av suffixen -ūkas, -ūtas (< ū + *-to-), -ūstas (< ū + *-sto-), -ūnas (< ū + *-no-) och liknande.

¹⁶ Brugmann, 1905—1906, 382; Specht, 1935, 257; Топоров, 1980, 55—59; ЭССЯ VI 74—75; IX 140.

¹⁷ Avledningen *voldyka har möjligen bildats från det försvunna ū-stammiga verbalsubstantivet *voldy (Brückner, 1927, 626; Отрембски, 1962, 63—64; för en annan uppfattning, se ЭСРЯ I 327 med litteraturhänvisningar).

9

mandūcus ”frossare”: mando ”slukar”, vediska jaipūka- ”som oupphörligt mumlar (en bön)”: jañpyate ”mumlar” (Osthoff, 1896, 38–39; Brugmann, 1906, 498; Wackernagel, Debrunner, 1954, 498).

Avledningar med suffixet -(i)okas

Suffixet -(i)okas uppstod ur formatet *-ko-, som fogades till en stam på ā, jfr lit. stirniōkas: stirna, slav. *rybako: *ryba, vediska bhikṣā́kah ”den som ber om allmosor”: bhikṣā ”bön om allmosor”, lat. fugāx ”flyende”: fuga ”flykt” (Brugmann, 1906, 498–501; Ewald, 1924, 21–22; Wackernagel, Debrunner, 1954, 266–267). Med detta suffix bildas i vissa litauiska dialekter (särskilt östliga och sydliga höglandsmål) ganska ofta diminutiver som betecknar medelstora föremål eller levande varelser¹⁸. Flertalet NAg med suffixet -(i)okas, belagda sedan 1500-talet, har också bevarat en viss diminutiv betydelsenyans.

I J. Bretkūnas bibel finner vi den ovanliga avledningen rijokas ”den som äter mycket, frossare” Mt 11, 19 (detsamma J). J. Brodovskis har i sin ordbok angett två avledningar av denna typ: det fortfarande spridda NAg viliokas ”bedragare” 243, 846, och penokas ”aukietinis”, som är karakteristiskt endast för skrifter från Litauen mindre 976 (detsamma R II 277; MŽ II 371; N 284; [K]).

I dagens dialekter används en hel grupp NAg med suffixet -(i)okas, t.ex.: bliūvokas ”den som råmar” Vlk (LKŽ I² 932), brūžiokas ”den som skrapar” Šv (I² 1105), ejokas ”den som är snabb” Kv (II² 1113), gerōkas ”en som är tämligen god” Mrk (III 261), grajokas ”den som rotar, letar, vill få tag på något” Lkv (III 507), klaidōkas ”vandrare, nomad” Brb (V 943), kraustōkas ”den som undersöker alla saker” Žvr (VI 476), mušōkas ”den som gärna slåss” Ds; Ut; Sdk (VIII 453), plyšōkas ”den som skriker och gapar” Ut (X 247), sapaliōkas ”den som pratar strunt” VIkv; KĮvr; Alk (XII 141), sėjokėlis ”såare” Onš (XII 317), sketrōkas ”hinna” Dkš (XII 851), strapaliōkas ”strapaila” Šn; Alkr (XIII 936), stumōkas ”en kraftig häst” Mrc; ”en trög, lat person” Alv; Švn; Lzd; Kps; Nmn; Lp; Al; Pns (XIII 1038), svajōkas ”luffare, latmask” Dkš (XIV 269), šaipōkas ”den som hånar” Sdb; Lnkv (XIV 395).

Med motsvarande suffix -akъ (resp. -’akъ < *-(i)āko-) bildas NAg i vissa slaviska språk, t.ex.: slav. *pros’akъ ”den som ber, tiggare”: *prositi, fornkyrkoslav. težakъ ”jordbrukare”: težati ”arbeta”, tjeck. žebrak ”tiggare”: žebrati ”tigga”. Den paradigmiska varianten av detta suffix, -ačъ (< *-ākio-), är ännu mer utbredd i slaviska språk och utgör ett av de viktigaste medlen för NAg-bildning¹⁹. I slaviska språk bildas dock diminutiver med suffixet *-āko- mer sällan. Därför kom detta suffix in i paradigmet för NAg-bildning i slaviska språk inte från diminutivkategorin (som i litauiska), utan från benämningar på bärare av en nominal egenskap, vilka ganska ofta bildas med suffixet *-āko- i slaviska språk. NAg med suffixet *-āko- i litauiska²⁰ och slaviska språk är alltså resultatet av parallell utveckling.

¹⁸ Skardžius, 1943, 133–134; Urbutis, 1965, 279–280. Deminutyvų su priesaga -āks yra ir kai kuriose latvių kalbos tarmėse (Endzelīns, 1951, 360–361; Rūķe-Draviņa, 1959, 289–294).

¹⁹ Vondrák, 1927, 609–611; Wojtyła-Świerzowska, 1974, 66–74; Vaillant, 1974, 321–324: 326–329; Slawski, 1974, 89–90.

²⁰ På lettiska och preussiska har man inte funnit några NAg med detta suffix.

10

Avledningar med suffixen -utis, -utas, -uta, -ūtas

I en betydande del av de litauiska dialekterna (särskilt i sydvästra och södra Litauen, se LKA III karta nr 118) bildas diminutiver ganska ofta²¹. Även NAg med suffixet -utis, -ė har diminutivt ursprung.

Redan i skrifter från 1500- och 1600-talen var avledningen truputis utbredd; den hade oftast den numera sällsynta betydelsen ”smula” (t.ex.: pripilė dwilika pintiniu trupuczu VlnE 59₁₉; Surinkite kurie liko trupučius adunt ne pražutu SP II 78₁₆), och mycket mer sällan den nu vanliga betydelsen ”en liten mängd av något” (t.ex.: patruputi imtu VlnE 58₂₀).

I M. Daukšas Postilla finner vi den unika avledningen gintutis (uporny) 533₂₅. I förklaringarna som fogats till slutet av S. B. Chilinskis Nya testamente finns žydutė (herba) 414₁. I K. Sirvydas ordbok finns det tämligen sällsynta NAg abejutis (wątpliwy) SD¹ 190 (även Ch¹ Mt 14,31; C II 1107; Gšč; Aln; jfr adjektivet abejūtis, -ė ”medelmåttig; ombytlig; ostadig; listig” LKŽ I² 6).

I J. Brodovskis ordbok finner vi, förutom det tidigare nämnda truputis, ytterligare tre avledningar av denna typ som fortfarande är utbredda: barškutis, skambutis 797, sukutis 821. I F. Kurschat ordbok finns NAg tarškūtis, žibutė och den sällsynta avledningen treškutis (ein Schatterer, Pläpperer) K (även C II 407; Q 457; N 112; J; NdŽ; LTA(Rkš); Ds — LKŽK).

I dag används flera tiotal NAg med suffixet -utis, -ė i dialekterna; de har bildats av verb utan suffix, t.ex.: blaškūtis ”en som vimsar omkring, en vindflöjel” Mrk (LKŽ I² 890), burkūtis ”duva” J; Brž (I² 1192), čiauskūtis ”en som småpratar, kvittrar” Rs; Vl; Čk; Nm (II² 98), čiulbūtis ”kvitter” Gr; Všn; Kp (II² 148), davūtis ”en som ger” J; Vkš; Užv (II² 343), draskūtis ”en som snabbt sliter sönder kläder; slagskämpe” Brt; Alvt (II² 648), gaišūtis ”en som fördröjer” SmI (III 44), gaudūtis ”en sådan leksak, snurra” Pln (III 167), ieškūtis ”sökare” Gs (IV 18), keikūtis ”svärjare” Kps (V 489), klegūtis ”skramla: en som tycker om att skramla” Lnkv; Sd; Br; Varn; kne būtis ”en som hukar sig, kutryggig” J; Skr (VI 212), krapštūtis ”en som arbetar långsamt” Ig (VI 439), kvarkūtė ”anka” Skr (VI 1054), pražūtė ”en som ber om allmosor” PnmA (X 574), purškūtis ”en som snabbt blir arg” Alk; Vlkv; Skr (X 975), spindūtė ”spindel” Ply (XIII 412), sudžiūtis ”en uttorkad person” Jrb (XIV 47), med flera (se även Skardžius, 1943, 362—364; Urbutis, 1965, 324).

I vissa sydliga högaitiska dialekter bildas diminutiver också med den äldre paradigmatiska varianten -utas, -a av suffixet -utis, -ė (< u + *-to-), t.ex. langūtas ”fönsterdiminutiv”, kiškūtas ”hare i diminutivform”, mergutà ”flicka” (LKA III karta nr 118). Det är möjligt att även mycket sällsynta NAg med suffixen -utas: abejūtas ”en som ständigt tvivlar” Jz; Kair; Kp; Svn; Bsg (LKŽ I² 6, jfr abejūtis), -uta: varguta ”fattiglapp, stackare” GDK 14, 47, 159, vėkuta ”meknys” Antr (Skardžius, 1943, 362) har diminutivt ursprung.

Liksom suffixet -ukas har varianten -ūkas, har suffixet -utas varianten -ūtas, med vilken ett och annat NAg har bildats, t.ex.: šikūtas ”olämplig person” Jnšk (jfr šikūtė ”bakdel” Plng; Klt; Tvr; Arm; TDr IV 301 (Rš), šikūtis ”en som är svag” Vrn — LKŽ XIV 777).

²¹ Diminutiver med suffixet -utis har motsvarigheter i lettiska, fornt preussiska (Endzelīns, 1943, 52; 1951, 386, Rūķe-Draviņa, 1959, 243—244) och, tycks det, slaviska språk (Belić, 1901, 183; Отрембский, 1968, 137; Мартынов, 1973, 43—44).

11

Slutsatser

1. I litauiskan används följande diminutivbildande suffix för att bilda NAg: -ikas (resp. -ikis), -eika, -(i)ukas (resp. -(i)ūkas), -(i)okas, -utis (resp. -utas, -uta, -ūtas).

2. Av dessa kom suffixet -ikas tidigast in i paradigmet för bildning av NAg. Detta skedde redan i det förbal­tiska språket. NAg med suffixet *-iko- började sannolikt bildas i de västliga baltiska dialekterna. Därifrån spreds denna innovation till andra baltiska dialekter och till de slaviska språken, vilka bevarade ett äldre stadium av suffixet *-iko-: det används fortfarande för att bilda många diminutiver i de slaviska språken (i de baltiska språken har endast relikter av dem överlevt), medan det finns mycket få NAg med suffixet *-iko-, och nästan alla bildades i det protoslaviska språket. Det är möjligt att suffixet *-iko- kom in i paradigmet för bildning av NAg inte direkt från diminutiverna, utan via kategorin benämningar på bärare av en nominal egenskap.

3. De flesta NAg med andra suffix av diminutivt ursprung har en diminutiv eller nedsättande betydelsenyans och är betydligt yngre. NAg med suffixet -ukas är besläktade med lettiska NAg med suffixet -ucis, medan litauiska NAg med suffixen -eika, -(i)okas, -utis saknar motsvarigheter i de andra baltiska språken. NAg bildas visserligen ibland också med suffixen *-uko- (resp. * -ūko-), *-(i)āko- även i de slaviska språken. Dessa suffix har emellertid sannolikt införlivats i paradigmet för bildning av NAg parallellt i de baltiska och slaviska språken.

FÖRKORTNINGAR

BR — Biblia, Tai esti: Wissas Szwentas Rāsżtas, Seno ir Naujo Testamento… Nū kel- lū Mokytojų Lietuwoj’ Lietuwiszkay pérstatytas … Karaláučzuje, 1755.

GDK — Giwatas Didžiųjų Karwaidų senowės surasze łotyniszkay Kornelius Nepos. Iszgulde… I. Dewinakis… Petropilie, 1846.

IF — Indogermanische Forschungen. Strassburg etc.

KZ — Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, begr. von Kuhn. Berlin etc.

LKA III — Lietuvių kalbos atlasas / Ats. red. Morkūnas K. V., 1991. T. 3.

LKK — Frågor i litauisk språkvetenskap.

LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1968–1986. T. 1–14.

ZfSl — Zeitschrift für Slawistik. Berlin.

ЭСРЯ — Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1986–1987. Т. 1–4.

ЭССЯ — Этимологический словарь славянских языков. Пра славянский лексический фонд / Ред. Трубачев О. Н. М., 1974–1987. Вып. 1–14.

Övriga förkortningar är desamma som i den stora litauiska ordboken.

LITERATŪRA

Ambrazas S. Priesagų -tojas ir -ėjas vedinių raida // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. Serija A, 1989. T. 2. P. 105–112.

Belić A. Zur Entwicklungsgeschichte der slavischen Diminutiv- und Amplifikativsuffixe // Archiv für slavische Philologie, 1901. Bd. 23. S. 134–206.

Brückner A. Słownik etymologiczny języka polskiego. Kraków, 1927.

Brugmann K. Varia // IF, 1905–1906. Bd. 18. S. 381–382.

Brugmann K. Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Strassburg, 1906. Bd. 2. T. 1.

Būga K. Rinktiniai raštai / Par. Zinkevičius Z. V., 1958–1963. T. 1–3.

12

Chantraine P. La formation des noms en grec ancien. Paris, 1933.

Chantraine P. Finales Mycéniennes en -iko // Proceedings of the Cambridge colloquiums on Mycenaean studies / Ed by L. R. Palmer, J. Chadwick. Cambridge, 1966. P. 161–179.

Doroszewski W. Monografie słowotwórcze. Formacje z podstawowym -k- w części sufiksalnej // Prace Filologiczne, 1928. T. 13.

Eckert R. Zu den nominalen -i- Stämmen im Altpreussischen // ZfSl, 1974. Bd. 19. S. 221–240.

Edgerton F. The -k- suffixes of Indo-Iranian. Part I: The k- suffixes in the Veda and Avesta // Journal of the American Oriental Society, 1911. Vol. 31. P. 93–150, 296–342.

Endzelīnas J. Baltu kalbų garsai ir formos. V., 1957.

Endzelīns J. Senprūšu valoda, Rīga, 1943.

Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīga, 1951.

Gerulis J., Stang’as Ch. Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose. K., 1933.

Hirt H. Indogermanische Grammatik. Heidelberg, 1927. Bd. 3.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1968.

Leskien A. Die Bildung der Nomina im Litauischen. Leipzig, 1891.

Mayrhofer M. Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindisches. Heidelberg, 1956–1976. Bd. 1–3.

Mažiulis V. Altpreußische Etymologien // ZfSl, 1974. Bd. 19. S. 212–220.

Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1981. T. 2.

Osthoff H. Griechische und lateinische Wortdeutungen // IF, 1896. Bd. 6. S. 1–47.

Otrębski J. Zwei Etymologien // Die Sprache, 1962. Bd. 8.

Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. Warszawa, 1965. T. 2.

Risch E. Wortbildung der homerischen Sprache. Berlin, 1937.

Rūķe-Draviņa V. Diminutiven im Lettischen. Lund, 1959.

Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943.

Sławski F. Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego // Słownik prasłowiański. Wrocław etc., 1974. T. 1. S. 44–141.

Specht F. Die Flexion der n-Stämme im Baltisch-Slavischen und Verwandtes // KZ, 1932. Bd. 59. S. 213–298.

Specht F. Zur baltisch-slavischen Spracheinheit // KZ, 1935. Bd. 62. S. 248–258.

Trautmann R. Baltisch-Slavisches Wörterbuch. Göttingen, 1923.

Trautmann R. Die altpreußische Personennamen. Göttingen, 1925.

Urbutis V. Daiktavardžių daryba // Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1. P. 251–473.

Vaillant A. Gramaire comparée des langues slaves. Paris, 1974. T. 4.

Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970.

Vidugiris A. Zietelos tarmės daiktavardis // LKK, 1969. T. 11. P. 147–182.

Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik. Göttingen, 1924. Bd. 1.

Wackernagel J., Debrunner A. Altindische Grammatik. Göttingen, 1954. Bd. 2. T. 2.

Wojtyła-Świerzowska M. Prasłowiańskie nomen agentis. Wrocław etc., 1974.

Бернштейн С. Б. Очерк сравнительной грамматики славянских языков: Чередования. Именные основы. М., 1974.

Бошкович Р. Из сравнительной грамматики славянских языков. М., 1984.

Варбот Ж. Ж. Древнерусское именное словообразование. М., 1969.

Герценберг Л. Г. Морфологическая структура слова в древних индо-иранских языках. Л., 1972.

Иванов Вяч. Вс. Тохарская параллель к славянским уменьшительным формам // IV Международный съезд славистов: Славянская филология. М., 1958. Т. 2.

Мартынов В. В. Праславянская и балтославянская деривация имен. Минск, 1973.

Отрембский Я. С. (Ред.:) Stang Ch. S. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen// Вопросы языкознания, 1968. № 4. С. 135–140.

Савченко А. Н. Сравнительная грамматика индоевропейских языков. М., 1974.

Топоров В. Н. Прусский язык: Словарь (I–K). М., 1980.

13

С. АМБРАЗАС

ИСТОРИЧЕСКИЕ СВЯЗИ NOMINA AGENTIS С ДИМИНУТИВАМИ В ЛИТОВСКОМ ЯЗЫКЕ

Резюме

Для образования названий носителей профессионального признака (nomina agentis, в дальнейшем – НП) в литовском языке используются следующие суффиксы диминутивного происхождения: -ikas (resp. -ikis), -eika, -(i)ukas (resp. -(i)ūkas), -(i)okas, -utis (resp. -utas, -uta, -ūtas).

Суффикс *-iko- был включен в словообразовательную парадигму НП уже в прабалтийскую эпоху. Вероятнее всего, что очагом зарождения данной инновации были западно-балтийские диалекты, откуда она распространилась в восточно-балтийские, также и в славянские языки, в которых зафиксировано более древнее положение суффикса *-iko-, чем в балтийских языках: во многих славянских языках с суффиксом *-iko- и в настоящее время широко образуются диминутивы (в балтийских языках от диминутивов данного типа остались лишь реликты), а НП с *-iko- немногочисленны, большая часть их образована в праславянскую эпоху. Возможно, что суффикс *-iko- в словообразовательную парадигму НП был включен при посредстве категории названий носителей качественного признака.

Многие НП с другими диминутивными суффиксами в литовском языке до сих пор сохранили оттенок ласкательного или пейоративного значения и являются более поздними по происхождению. Литовские НП на -ukas родственны латышским НП на -ucis, а литовские НП на -eika, -(i)okas, -utis не имеют соответствий в других балтийских языках. НП с соответствующими суффиксами *-iko- (resp. *-īko-) в славянских языках, видимо, являются результатом параллельного развития балтийских и славянских языков.