LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993)

PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS

Danguolė MIKULĖNIENĖ

TENDENSER TILL DE FONOLOGISKA TONACCENTERNAS NEUTRALISERING I GERVĖČIAI-DIALEKTEN

§ 1. Dialekten i trakten kring Gervėčiai väcker lingvisternas intresse inte bara genom sina arkaismer utan också genom sina innovationer. Liksom andra öar som skilts från det stora litauiska språkområdet är den, med Z. Zinkevičius ord, ett naturligt laboratorium för att undersöka olika faser av språklig blandning och tillbakagång (Zinkevičius, 1966, p. 29).

Gervėčių tarmės bruožai aprašyti P. Arumos (Arumaa, 1930), J. Kardelytės (1975), T. Sudnik (Судник,1975), A. Vidugirio (1972, 1974, 1989), J. Lipskienės (1972, 1989), E. Grinaveckienės (1973), A. Romančiuk (Романчик,1988), A. Jonai­tytės (1989) ir kitų kalbininkų. Remiantis jų darbais, nesunku nustatyti pokyčius, naujai besirandančius tos tarmės atstovų kalboje.

§ 2. Vad gäller accentueringen står Gervėčiai-dialekten helt nära de övriga östaukštaitiska vilniusdialekterna (se närmare Kardelytė, 1975, p. 6; Jonai­tytė, 1989, p. 230). De lokala litauerna, särskilt den äldre generationen, skiljer tydligt mellan tonaccenterna — akut och cirkumflex (jfr Zinkevičius, 1966, p. 33; Kardelytė, 1975, p. 13)¹.

Utöver de beskrivna fallen av akut och cirkumflex nämns i J. Kardelytės monografi och i andra lingvisters arbeten också den mellersta tonaccenten, som kännetecknar vokalerna i, u, vilka i betonad position förlängts till halvlånga iˑ, uˑ (vi­sas, bū.va)². Denna mellersta tonaccent hänger samman med förlängningen av en kort vokal (”halvlängd”) och bör därför betraktas som en kvantitativ egenskap hos den betonade vokalen (jfr Garšva, 1977, p. 77-78).

Alltså är denna mellersta tonaccent fonologiskt sett ingen tonaccent alls: tillsammans med en lång betonad stavelse bildar den ingen fonologisk tonaccentmotsättning (jfr Kazlauskas, 1968, p. 6; Girdenis, 1981, p. 188-189; Garšva, 1982, p. 65).

§ 3. Endast oppositionen mellan långa betonade stavelser bör betraktas som ett systemiskt fenomen i denna dialekt. Det är med hänsyn till denna opposition som man har hävdat att akut ”i alla fall tydligt skiljs från cirkumflex” i trakten kring Gervėčiai, liksom i andra östra utkanter av det litauiska språkområdet (Zinkevičius, 1966, p. 33; se även dialekttexterna — Lietuvių, 1970, p. 394-395; Kardelytė, 1975, p. 120-140).

¹ Tonaccenterna, som ett fenomen unikt för litauiskan, har övergetts i T. Sudniks monografi (Судник, 1975), där de fonologiska systemen hos alla vitryska, litauiska och polska dialekter som förekommer inom samma område jämförs typologiskt.

² Den mellersta tonaccentens tecken markerar också betoningen i icke-litauiska ord, såsom: o čitat’ lietu.viskai čito.us’u. Om notation av den mellersta tonaccenten i andra fall, se Zinkevičius, 1974.

95

Dialektens fonologiska system är oförändrat. Men eftersom det existerar omgärdat av slaviska språk påverkas det av olika faktorer som rubbar systemet.

§4. Eftersom språket hos de bofasta invånarna i Gervėčiai-trakten inte är enhetligt ur sociolingvistisk synvinkel, kan åtminstone tre grupper av språkbrukare urskiljas:

1) litauiska invånare som inte kan eller nästan inte kan belarusiska (de vägrar berätta på belarusiska om hushållssysslor, brödbakning och linodling — "gadnai nemoku");

2) litauiska invånare som talar litauiska hemma men, utöver sitt modersmål, också kan belarusiska och polska (den medelålders och yngre generationen även ryska);

3) invånare som inte är litauer och som har lärt sig litauiska i blandäktenskap.

Det är förstås så att den litauiska som varje grupp använder varierar mycket, liksom graden av kunskaper i och bruk av andra språk. Men när man jämför språkliga särdrag hos företrädare för alla grupper framträder nyuppkomna dialektförändringar. De måste inte bara uppmärksammas, dokumenteras eller modelleras, utan också förutsägas — deras möjliga inverkan på dialektens accentueringssystem måste förutses.

§5. I informanternas tal i den första gruppen hörs tydligt både accenterna hos långa betonade vokaler och hos diftonger (se text 1). De är tydliga i alla accentpositioner: i ordslut (žirgais / ark'l'ais / t'enais / tais / san'aa / tai / ragai / klanañ / gaiž'ai / vel'n'ai / žinat), i näst sista stavelsen (á.rkl'us / ei.na / ei.nam / is'imá.ud'e's) och i ordets början (p'é.reina / p'é.rn'eš'u³). Skillnaden mellan akut och cirkumflex realiseras alltså i samtliga fall, vilket visar att dialektens accentueringssystem har bevarats väl.

§6. Enligt J. Kazlauskas hänger förlängningen eller längden hos den betonade diftongkomponenten i dialekterna i södra, sydvästra och östra Litauen sannolikt samman med betoning, medan kortheten hänger samman med obetonad position (Kazlauskas, 1968, p. 8-9). Accentoppositionen kan därför också tolkas som en kvantitativ kontrast mellan diftongens komponenter.

Akut accent i en diftong kan då förstås som en motsättning mellan en lång första komponent och en kort andra komponent (á:R = L̄ ˘), medan cirkumflex accent innebär en opposition mellan en kort första och en lång andra komponent (aR̄ = ˘ L̄)⁴.

§7. Litauerna i Gervėčiai-trakten, liksom många andra östaukštaiter, uttalar cirkumflexa diftonger i ordslut kortare och försvagar deras andra komponent. Jämfört exempelvis med uttalet hos sydvästaukštaiter låter detta som ett öppnare ljud som har förlorat sin egen kvantitet. Den betonade komponenten förlorar då sin längd, och den kontinuerliga accenten övergår i sin egen allotone, som av språkvetare också kallas medelaccent: aR̄⁽˙⁾ ⇒ aR̄⁽˙⁾, dvs. ˘L̄ ⇒ ˘L̄ (jfr Gerullis, 1930, p. 48-49).

³ Här ges exempel endast med betonade diftonger (blanddiftongerna aR, eR och de sammansatta diftongerna), vars accenter alla dialekters talare utan svårighet kan skilja åt genom att lyssna.

⁴ För att beteckna kvantitet används de konventionella tecknen i "Europas språkatlas" ("Atlas linguarum Europae") (Лингвистический, 1981, c. 24).

— betonad (lång) diftongkomponent,

— obetonad (kort) diftongkomponent,

— betonad men längdförlorad ("halvlång") diftongkomponent.

96

Denna mellersta accent – en allotone av cirkumflex accent – är varken fonetiskt eller fonologiskt identisk med den andra mellersta accenten – markören för en kort vokal som förlängts under betoning (se § 2)⁵.

§ 8. Visserligen markerar de två homonyma accenterna i första hand kvantitativa förändringar hos den betonade vokalen, men de yttrar sig på olika sätt: allofonen till den korta betonade vokalen är förknippad med ökad kvantitet (+ förlängning), medan den till den fortsättande accenten är förknippad med minskad kvantitet (− förlängning)⁶.

Man kan säga att den aktuella allotonen av den fortsättande accenten är en positionsvariant av den fortsättande accenten. I de lokala enspråkiga litauernas tal hörs den vanligtvis i slutposition, före en paus – när fras- eller satsintonationen faller, t.ex.: p’irm’au / paskuĩ / beveik (se text 1). I två- och trespråkiga informanters tal förekommer sådana fall ännu oftare (se texter 2 och 3).

§ 9. Cirkumflex accentens realisering som denna allotone i slutposition är ett naturligt prosodiskt fenomen, vars ursprung hänger samman med tendenser till neutralisering av accenter som generellt kännetecknar ordslut (jfr Girdenis, 1981, s. 191). När man beskriver den prosodiska strukturen i Gervėčiai-dialekten måste man alltså ta hänsyn till hur accentkontrasten realiseras i icke-slutliga (dvs. ordstams-)stavelser.

Och för det andra. Kvantitetsförändringar hos den betonade diftongens komponent i ordslut kan bidra till en fortsatt defonologisering av accenterna, dvs. till att kontrasten mellan dem försvinner i ordets övriga, icke-slutliga stavelser.

§ 10. Förändringar i cirkumflex accent i ordslut är betydligt vanligare och tydligare i två- och trespråkiga litauers tal. Här uttalas en betonad diftong med cirkumflex accent ofta med att rösttrycket flyttas från den andra stavelsen till den första komponenten, det vill säga aR₍ˌ₎ ⇒ àR₍ˌ₎, jfr: vaikái / labài / vaikài / vaistài. Ofta förlängs den första komponenten när den får betoning, dvs. aR₍ˌ₎ ⇒ ǎːR₍ˌ₎, t.ex.: jinái / daug’ǎ.u / p’irm’ǎ.u / labǎ.i / dabǎ.r / san’ǎ.u / t’e.vǎ.i / vaikǎ.i / lungv’ǎ.u (se texter 2 och 3).

Då skiljer sig cirkumflex accent på en diftong från akut accent endast genom att den första komponenten realiseras på olika sätt, jfr ǎ₍ˌ₎R (ˌˌ) och ǎːR (ˌˌ). En vokal med akut accent uttalas med större intensitet och skarpare, men den auditiva skillnaden, exempelvis mellan á.u och à.u, är inte särskilt tydlig; jfr á.uk och à.uk (‹ àd.k). Dess viktigaste kännetecken är varaktigheten (se vidare Грумадене, Стунджа, 1987, 97-98).

§ 11. I den andra informantgruppens tal har detta vanliga prosodiska fenomen belagts inte bara i slutposition utan också i näst sista stavelsen, t.ex.: žaid’ė. / skáito. / skǎ.usmo. / pǎ.ukšč’ài / paskǎ.ito. / r’e.ik’á / rù.ṅko.m / l’î.nksma / sù.nk’ái (se texter 2 och 3).

⁵ Šiuos abu atvejus A. Salys vadino antrine tęstine priegaide (Salys, 1992, p. 125). Antrinės terminas ypač tinkamas tvirtagalės priegaidės alotonui.

⁶ Tydligen betraktar Z. Zinkevičius, med detta i åtanke, den mellersta accenten som en heterogen accent (Zinkevičius, 1966, s. 36), men då är dess särskiljande kännetecken helt oklara. Dessutom har det hittills inte experimentellt visats att samma ljud, kvantitativt och kvalitativt, kan uppstå i båda fallen av mellersta accent, vilket borde vara fallet med en heterogen accent.

97

Det innebär att den för dialekten typiska fonologiska accentmotsättningen áR: aR⁽ⁱ⁾ i litauiska diftonger och triftonger redan är avsevärt försvagad — á.R: ǎR (⊥ ∪: ∪ ∪).

§ 12. Särskilt ofta förskjuts rösttrycket till det första ledet i blandade diftonger, t.ex.: pi.ļβo. / sū.ŋk’ai / rū.ŋko.m / k’etvī.rtu. / deši.mts / ji.-rgī / l’i.ŋksma / v’isu.r (se texter 2 och 3).

Detta visar att accenternas defonologisering i hög grad främjas av de omgivande slaviska språken: efter belarusiskans och polskans mönster betraktas endast vokalen som den betonade stavelsens kärna (dessa språk har inga blandade diftonger). Således behandlas även grunden i den betonade stavelsen i litauiska ord — den blandade diftongen — oavsett dess accent, redan som en kombination av en under betoning förlängd vokal och en enkel konsonant, jfr píl’t’ (í·ə R = ⊥∪) och pi.rk’t’ (i·ə R = ∪́).⁷

Denna tanke får också stöd av en undersökning av talet hos informanter i den tredje gruppen. De uttalar betonade diftonger på samma sätt — rösttrycket koncentreras alltid till den första komponenten (se text 4).

§13. Diftongernas accenters defonologisering är ett spridande dialektfenomen. Detta framgår av resultaten från ett experiment utfört med yngre lokalbefolkning⁸.

Informanterna, som gått i litauisk skola, känner lätt igen heterotoner — ord som skiljer sig åt genom sina accenter, t.ex.: šauk och šaũk, aũk och aũk, kaũšo och kaũšo, kaũkė och kaũkė. Men när de försöker uttala dem korrekt gör de oftast fel när det gäller den fallande accenten: de betonar alltid diftongens första led.

Särskilt ofta — uppenbarligen på grund av likheten med belarusiskans oỹ — defonologiseras den fallande aũ (⇒ ǎ.u): šaũk, a.ũk, kã.ušo.

§14. En jämförelse av samtliga informantgruppers tal visar tydligt hur accenterna i betonade diftonger defonologiseras i dag. I varje grupps tal påträffades prosodiska förändringar som kan betraktas som olika grader av att accentmotsättningen försvagas, jfr: ⊥ ⇒ ⊥̩ ⇒ ∪̩ ⇒ ⊥̩ ∪ ⇒ ⊥̩ (∪̩).

§15. Man kan anta att de betonade långa vokalernas accenter förändras på liknande sätt när den fonologiska accentoppositionen i diftonger försvagas. Så är det dock (åtminstone för närvarande) inte: både enspråkiga och tvåspråkiga (trespråkiga) lokala litauer realiserar tydligt båda accenterna — såväl den akuta som den utdragna, jfr s’ú· s’ím och s’·a s’ím, m’íŋkštó·kas och šeštó·kas⁹.

⁷ — konjunktionssymbol som betecknar en summa.

⁸ Sommaren 1988 utfördes experimentet av dr. L. Grumadienė. Informanter: Joc Valda, född 1950 i byn Petruki, litauiska; Karalienė Valentina, född 1954 i byn Gudinykai, litauiska. Magnetofoninspelningen förvaras i fonoteket vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi vid Litauiska språkets institut. Inspelningens registreringsnummer 673.

⁹ Detta faktum stöder A. Pakerio påstående att accenterna i betonade långa vokaler och diftonger inte har samma fonetiska ursprung (Pakerys, 1982, p. 154). Dessutom bekräftar det ännu en gång att accenterna i långa vokaler i det östlitauiska området inte bara måste ha uttalats utan också ha särskilts (se närmare Zinkevičius, 1974, p. 93-94; Eidukaitienė, 1977, p. 18-23).

98

I takt med att defonologiseringsprocessen breder ut sig skulle även motsättningen mellan de tonala konturerna hos långa betonade vokaler så småningom försvinna i dialekten, verkar det som, men under en tid skulle båda tonala konturerna fortfarande finnas kvar i lokalbefolkningens tal — långa betonade vokaler behåller de fonetiska kännetecknen för de tonala konturerna längst (jfr Labov, 1978, s. 297).

§ 16. Tonoppositionens upplösning visar att dialekterna i trakten kring Gervėčiai, påverkade av de belarusiska och polska språken, gradvis förlorar tonkonturernas viktigaste roll — den särskiljande (distinktiva) funktionen; så småningom kan de därför bli endast en kompletterande fonetisk karakteristik av längden hos en lång betonad vokal (resp. diftong).

Den fonologiska motsättningen mellan betonade och obetonade vokaler kan övergå i en enklare kvantitativ opposition mellan långa och korta vokaler (se schemat).

Schema

Detta är typiskt för de närliggande slaviska språken. Enligt J. Kazlauskas uppfattning kan ett sådant läge, med tanke på tonkonturernas ringa funktionella belastning, bli avgörande för accentens fortsatta utveckling (Kazlauskas, 1968, s. 9). Och det gäller kanske inte bara en dialekt i Gervėčiai — möjligen alla dialekter i gränsområdet mellan litauiska och slaviska språk.

Texter¹⁰

Man har försökt återge skillnaderna i informanternas tal med en så exakt fonetisk transkription som möjligt. Därför används följande mindre vanliga tecken:

α — ”utslätad”, kort allofon till vokalen a,

æː — öppen, lång allofon till vokalen e,

ɛ — tillbakadragen, posterioriserad allofon till vokalen e,

β — labialiserad allofon till konsonanten v,

w — bilabial allofon till konsonanten v.

¹⁰ Alla texter nedtecknades av L. Grumadienė och A. Romančuk sommaren 1988. Artikelns författare transkriberade bandinspelningen.

99

Konsonantens palatalisering markeras ovanför bokstaven med en apostrof (med undantag för den alltid palataliserade konsonanten j). Framför en främre vokal som inte har förändrats kvalitativt kan konsonanten också vara hård. Konsonantens hårdhet markeras inte separat, till exempel šit iei, žinau.

Frasintonation markeras med pilar: ↗ — stigande, ↘ — fallande.

1

| ↗ n’ė. ↘ pra.vda ↗ sā.ko. san’i ↘ žmō’n’es | ↗ ka(b) bū.Po· p’irm’au ↘ | ja ↗ jį.ma | ↘ sā.ko. | ↗ jōja ↘ nakc’igo’nęn | ↗ nū. tai išei.daḅom su žirgais ↘ | su arkļ’ais | ↗ jōja ↘ nakc’igo’nęn gan’ic’ ↘ á.rkļ’us jau | sā·ko· | ras’(s’)ikuŕā’na itu ↗ ū.gn’i· | jir paskui ↘ | ↗ sā·ko. išeina ↗ kō’k’is ↘ t’enais | ↗ sā·ko· | dúoda ↘ kũ·ric’i | ↗ kũ·rija | ↘ sā·ko. | papirusūs ↘ v’īs’i | ši.tuoz’gi ↘ pap’irosūs | ↗ dúoda | ↗ kũ·ri(j)a | ↘ sā·ko· | ↗ itai n’e pap’irosai | bet al’e ši.to.s ↘ alav’ī.sko.s | nuo m’æ ↘ [...] | kāp ↗ kuŕæna ↘ | [...] | ↗ nu kitu’om’et | jau eina su arkļ’ais ↘ | jau ↗ jōjam | jōjam ↘ p’er ši.ta | p’er raistus ↘ | jau ↗ tō’k’is g’æ’ras | ḅo· tō’k’is ↗ k’æ’l’as ↘ būwa | toi sā·ko | bā’lon kō’k’on ↘ ū̃.gr’uvam | kad n’ė.gali ↘ išlūs’c’ | ir su tais jau žirgais ↘ namō’n | kāp san’āu. ↘ | māno’ ↗ mam’ī t’ę· dár pȧ.sako.jo. | kāp ↗ san’āu ↘ bū.wo | tai ↗ t’eis’įbę ↘ bū.wo | [...] | ↗ eina | prie ūp’ęs ↘ p’ėr eina | p’r’ijeina | stō’j barō’nas ↘ k’ō’kis | ragai ↗ | sā·ko. | ↘ d’id’el’i | ↗ sā·ko. | ↘ d’id’el’i | sėksk | sā·ko | ant man’ęs ↘ | ↗ āš | sā·ko· | ↗ tā.u p’ė.rm’ęs’u p’er ši.tu· ūp’i· ↘ | sā·ko· | ↗ ũn’ęšę· k’ō’k’an klanan. ↘ ir | sā·ko. | nù kat n’ė.gal’i b’ev’eik ↘ išlūs’c’ iš ito· klā’no· | tada jau ↗ kāp po· dʒ’v’ī’l’iktos ↘ vā·landos jau | jau ↗ c’ėi gaiš’āja ↗ jau pradėda ↘ g’ėdoc’ie | tada ↗ ā’n’is jau | šit’iei ↗ v’el’n’ai ar kas ↘ | kuf ↗ ā’n’is ↘ prapūolė· | tadù ↗ žmō’gus | sā·ko· | ↘ šlā’p’ias ↘ | in’s’imá.ud’ęs | kō’k’os jau jė’gōs beveik ↘ n’ė.turi | ↗ kō’lek anas ateina ↘ namūosan | ↗ mam’īt’ę: v’īs pȧ.sako.jo ↘ šit’ep | [...] | ↗ āš tai ↗ žinaū | m’ėnū ↘ | ↗ ac’im’īñ’t’e ir jō’s ↘ |

Genė Lukaitienė, född 1923 i byn Galčiūnai. Inspelningsregistreringsnr 673.

2

| m’ę.s iš ↘ p’ė.t’riku. | ↗ mę.s p’ė.trikuosa g’i.m’ę.m | č’ā. ↗ išā.ug’i. ir č’ā ↘ ist’ek’ėji. | jina.i ↗ tai n’ė ↘ | mā.no. ↗ t’ė·vas tai č’ā ↘ g’i.m’i.s | ↗ o. mō’t’ina | tai n’ėt i(š) šven’c’o’n’ū· [Švenčionių] ↘ | nom’ie ↗ lietū’viškai | ↘ kāb g’i | [...] ↗ mū’su· tai vaikaį ↗ v’īs’i lietū.v’iškai

100

kl’ä.ga | [...] ↗ bu.βo. ↘ d’id’ė.s’n’is | bu.βo. gi daug’ā.u ↗ pirk’ō | n’ė.t prieš ↘ paž’ėr’u | kap sù.d’egė ↗ pė.trikai | tai dabar suv’is ↘ k’itō’k’i | ↗ p’irm’ā.u g’i bu.βo. labaĵ ↘ grā.žù.s | labaĵ ž’id’ėl’i ↗ m’æž’ai ↘ bu.βo. | labaĵ g’i grā.žù.s bu.βo p’ė.trikai | dabā.r ↗ b’i.šk’i. jau ↘ gražė’ja | pо° paž’ėr’o. ↗ par mùs labaĵ(j) jau bu.βo ↘ d’ī’ku | vajkai c’ā ↗ sus’ied’ijo.i | ar t’ī ↗ ā.n’is ↗ kū’r’ijo. | ar t’ī ↘ ā.n’is su s’iern’ič’kais kū’ ↘ žaid’ė. | n’ėži.-no.m | ↗ n’iekas g’erai ↘ nežì.no. | v’ė’n’ī ↗ sā.ko. | ar t’ī sā’n’ai ↗ kū’ t’ī ↘ dā.rė. | kap ↗ san’ā.u | toi ↗ š’īlag’ėl’es tas ↘ vā.rė. | vā ↘ | ugn’ies ↗ pā.d’eda apac’oi | ↗ š’īlag’ėl’es tās vā’rė. ↘ kap samagō.na. | iš š’īlag’ė l’u ↗ labaĵ g’i g’ėr’i vaistai ↘ | ↗ iš š’īlag’ėl’u | n’uo ↗ kō’ | ↘ nuo paruše.n’ijo.s | ↗ ar kap ↘ itai | no. ↗ paruše.n’ijo.s anā g’i labaĵ gerāi ↘ | nuo ↗ v’idur’ū. | ↗ nuo p’i.lβo. ↘ skā.usmo |

Petrikienė Vanda, gim. 1922. Petrikų k. Įrašo registracijos Nr. 674.

3

I a.š ↗ á.ugau tai labaĵ ↘ sù.n’k’ai | t’ė’vai bu.βo. mā.no. b’ėdni | ↗ aštuon’i vaikai ↘ bu.βo.m | ↗ nebù.βo. kā.m labaĵ ↘ d’ī.rpt | tai kap ↗ ži ėmu’ | pā.v’iž’ui ↘ | kap ↗ t’ė’vas k’æ’las’i ↘ uoks’c’i | ↗ ėi.na kū.l’t’ie | ↗ m’iež’us g’i kū.l’dabo ↗ sprag’īlais | ↘ rū.nko.m | toi mo.t’ina ↗ l’ī.kus k’æ’pa bl’ī’nus ↘ | p’æn’i ↘ vajkūs | ↗ p’irk’ā bu.βo. ↘ šaltā | ↗ v’ien’ī lungai ↘ | tai ↗ vaikai v’īs’ī ↘ un p’æ’čo’ | ↗ nū. tai tadū momā kap ↗ k’æ’pa bl’ī’nus ↘ | pro gā.ra. ↗ padūoda vaika.m ↘ | aštuon’iem vaikā.m kap ↗ padūoda v’ienu ↗ bl’ī’nu | tai po’ gabal’ū’k’i ↘ ras’(s’)īlā.uži ir ↘ n’ė’r | tadū lā.uk’a v’ė’l’ v’īs’ī | išāl’k’i. kap t’ė ↘ pā.ukš’č’ai | ir k’i.tu. ↗ | ↗ k’i.-tu suvā.l’g’ė | ↗ ir tr’ā.č’u | ↗ ir k’ėt’č’v’ī.rhu. | mo.mā ↗ skāito. | ↗ skāito. | paskā.ito daug’ā.u ↘ | n’ėi d’ėši.mts ↘ | ir v’īs’ī ↗ vaikai dā. alkān’i ↘ | tai ↗ sā.ko’ | gana ↘ | vajkāi ↗ št’ė.ks ↗ | n’ėduos’ū | atai.s ↗ g’i t’ė’vas ↗ kū’l’ū.s | jā.m ji.rg’i rė.ik’a ↘ pal’ī.kc’ ↘ vā.l’g’it’c’ | itai ↗ jū.s v’īsa ↘ suvā.l’g’is’t’e | vaikai dā. ↗ sā.ko. | ↗ m’ė’z’ g’i dar ↘ n’ėdavā.l’g’i | ↗ nū | ↘ sā.ko. | ↗ n’ieko. | ↗ a.š dā.r išv’ī.rs’u ↘ buzō’s tadū | po’tām jau ↘ ažšr’ėp’t’ie | nū tai jau tadū pal’ė.ka ↗ t’ė’vu | vajkā.m ↗ dav’ærda dā. | ir t’ėip jau ↘ bu.βo.m | ↗ sù.n’k’ai bu.βo.m | tadū ka(b) bu.βo’m ↘ maži | o. kap ↗ išā.ugo’m | bu.βo’m jau ↗ jaun’ī.mas jau | ↗ m’ė.rgo.s | b’ėrnai ↘ | kat ir ↗ sù.n’k’ai g’i’v’æ’no.m | ↗ labaĵ bu.βo. ↘ l’ī.nksma | v’īsō’k’u ↗ g’ies’m’ū ↘ g’iedo’jo.m | kap ↗ išėis’ī per vā.kara | tai visū.r ↘ | v’īsūosa šo’nūosa ↘ jaunī.mas | [...] | dā.r | ↗ rō’do’s lūngv’ā.u ir g’er’ā.u |

101

↘ g'īvãːna ↘ žmō'nę's | al'e dainù taj n'ęr ↘ | vīsu.r ↗ t'ika | kat kó kis ↗ g'irtas kūr ↘ ažb'l'ã.una | tai v'isa |

Mažeikienė Marija, född 1923 i byn Petrikai. Inspelningens registreringsnummer 674.

4

I s. ↗ at(t')ek'ėjau trį.zd'ešimt pirmais ↘ m'ėtais s | is'imó'k'au jau | ↗ jā.u trec'ais m'ėtais aš ↘ kalb'ėjau | pė.r ↗ d'v'ėjų.s metus aš ↘ is'imó'k'au | [...] | kàp ↗ at't'ek'ėjau | tadù aš ↘ i(š')s'im'ó'k'au | tąi ↗ juōk'ę.s'i iż man'ą ↘ | toi ži.no.ma | kàp ↘ n'emó'k'i | aš ↗ ir t'eip dà.r n'egal'ù pasakít ↘ l'įe.tù.viškai | t'ikrai ↘ | t'eip ↗ kl'ãːgam | kàp m'ę.s ↘ c'ã | kl'ãːgam | vi.s'i ↗ kã.lba | mú.su. ↘ kl'ãːga | c'ã ↘ k'itap kap jau | c'ã gi ↗ l'ę.tuv'ã n'elabai dà.uk ↘ k'įę.mu. | al'e ↗ k'į.ek išv'i.rto. jau ↘ | ↗ ižguda.βo. k'įek | prieg mą.n ↘ pō'm'ę'ėi | t'ã ↗ jau gerv'ę'cuos jau daug'ãu.s'a gù.diškai ↘ kl'ãːga | ↗ gudin'į.kuose | ↗ gaigal'ųose | vat | ↘ t'ùō.s'e kę.m'ūō.s'e | [...] | nu ka.p at't'ek'ėjo. ↗ gù.d'ę.s | katarō's n'ęnóri ↗ irgi mu.sù.k | katarō's ↘ n'ę.kalba | [...] | ă.ž ↘ iš v'įenų.lik'u | ↗ sanã jau ↘ ĩ ↗ sap't'í n'azdã.šym sap't'įn'el'į m'ę'tai ↘ suv'ę.jo. | praitą.m m'ę'n'as'i ↘ bù.bo | ↘ k'etvi.rto. | jā.u m'į.rt parã. | [...] | c'ã gi v'į.sa. ↗ l'ã.ika p'ę.tr'ikai | ↗ itas k'įėmas ir gaspadù'or'ai ↘ p'ę.tr'ikai | [...] | ↗ v'įenu. tur'ù ↘ | tó'k'u.va | ↘ mažù.t'į. | ↘ m'ę.įt'ęl'į. | v'įenu. turù. ↘ mã.rgu. | e' kũ gi jau ↗ ĩ | kàp ↗ neturę's'i | aš ↗ n'įekur ↘ nedais'u | ↗ n'ę.kur ↘ nedavažó's'u ↘ nup'į.r-kt'c' | kàp pask'ers'ù ↗ | tąi ↘ sã.βo. | kó.lei vaikai ↗ atvaž'ùos | kó.lei ↗ atv'ã.ę.š | tąi ↘ lã.uk | ↗ ă.lkanas ↘ s'ę.d'ęs'i |

Petrikienė Marija, född 1911 i byn Petrikai. Inspelningens registreringsnummer 674.

Literatūra

Arumaa P. Litauische mundartliche Texte aus der Wilnae Gegend mit grammatischen Anmerkungen. Dorpat, 1930.

Kudukaitienė E. V. Kupiškėnų monoftongų priegaidės (Audicinis tyrinėjimas) // Kalbotyra. V., 1977. T. 28(1). P. 18-23.

102

Garšva K. Akcentuacijos ir vokalizmo sąryšis šiaurės vakarų panevėžiškių tarmėje // Lietuvių arealinės lingvistikos klausimai (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 17). V., 1977. P. 76-88.

Garšva K. Svarbesnės šiaurės vakarų panevėžiškių fonologijos ypatybės // Baltistica, V., 1982. T. 18(1). P. 65-74.

Gerullis G. Litauische Dialektstudien. Leipzig, 1930.

Girdenis A. Fonologija. V., 1981.

Grinaveckienė E. Kai kurios Gervėčių tarmės veiksmažodžio ypatybės // Baltų kalbų veiksmažodžio tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 14). V., 1973. P. 221-229.

Jonaitytė A. Tarmės apžvalga // Gervėčiai. V., 1989. P. 230-237.

Kardelytė J. Gervėčių tarmė. V., 1975.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis. V., 1968.

Labov W. On the Use of the Present to Explain the Past // Readings in Historical Phonology. Chapters in the Theory of Sound Change. The Pennsylvania University Press, 1978. P. 275-312.

Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., 1970.

Lipskienė J. Gervėčių tarmės frazeologizmai // Leksikos tyrinėjimai. (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 13). V., 1972. P. 111-141.

Lipskienė J. Gervėčių tarmės ištiktukai // Kalbų ryšiai ir sąveikos. (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 28). V., 1989. P. 118-122.

Pakerys A. Lietuvių bendrinės kalbos prozodija. V., 1982.

Salys A. Raštai. T. 4. Lietuvių kalbos tarmės. Roma, 1992.

Vidugiris A. Iš Gervėčių tarmės semantinių dialektizmų // Leksikos tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 13). V., 1972. P. 19-29.

Vidugiris A. Gervėčių tarmės leksiniai dialektizmai // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A Serija. V., 1974. T. 1(46). P. 117-127.

Vidugiris A. Iš kalbinių kontaktų raidos // Gervėčiai. V., 1989. P. 238-254.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Zinkevičius Z. Dėl akūto ir cirkumflekso skyrimo rytų Lietuvos tarmėse // Baltistica, 1974. T. 10(1). P. 93-94.

Грумадене Л., Стунджа Б. Динамика оппозиции слоговых интонаций в фонологических системах диалектной и городской речи (на материале литовского языка) // Proceedings XIth International Congress of Phonetics Sciences. August 1-7 1987. Tallin. Vol. 5. P. 95-98.

Лингвистический атлас Европы. Второй вопросник. М., 1981.

Романичук А. Фамилии в условиях многоязычия (на материале говоров д. Гервят и окрестностей) // Lietuvių kalba ir bilingvizmas (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 27). V., 1988. P. 55-66.

Судник Т. М. Диалекты литовско-славянского пограничья. Очерки фонологических систем. М., 1975.

103

TENDENCIES OF DEPHONOLOGIZATION OF INTONATION IN THE DIALECT OF GERVĖČIAI

Summary

The present article deals with the changes of prosody that were noticed in the language of unilingual and polylingual local Lithuanians. It discusses the reasons that could determine the decline of opposition of intonation in diphtongs (ǎR: aŘ). Allotones (aŘ / ǎR) that appeared as a result of the alteration of the circumflex (aŘ(.)) differ from the acute (ǎR) only in duration.

The dephonologization of intonation in the dialect of Gervėčiai is strongly maintained by the neighbouring slavonic languages. In due course, after the loss of its most important distinctive function intonation may become only an additional phonetic characteristic of duration in a long stressed vowel (resp. diphtong).

104