LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994)

KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI

ÖVERSIKTER, ANMÄRKNINGAR, RECENSIONER, BIBLIOGRAFI

En monografi om utgivaren av almanackor

Petkevičiūtė D. Laurynas Ivinskis. V.: Mokslas, 1988. 247 p.

År 1990 hade det gått 180 år sedan L. Ivinskis föddes. I litauiska uppslagsverk kallas L. Ivinskis folkbildare och litteratör. I medvetandet hos den genomsnittlige litauiske intellektuelle förknippas bilden av denne ädle man emellertid sannolikt först och främst med begreppen ”kalenderutgivare” och ”lärare”. Och även med bilden av en godhjärtad, ljus och ensam människa.

J. Basanavičius, J. Šliūpas, Vaižgantas, V. Mykolaitis-Putinas med flera intresserade sig för L. Ivinskis person och verk. J. Kruopas, J. Palionis, V. Vitkauskas och andra språkvetare har skrivit om hans förtjänster för vårt standardspråk. D. Petkevičiūtės monografi, som sammanfattar all forskning om L. Ivinskis verk, lyfter fram och systematiserar i hög grad fakta om hans biografi och relationer till samtida samt bedömer den berömde folkbildarens och litteratörens förtjänster för vår kultur. Monografins författares tanke att ”L. Ivinskis kalendrar är en unik publikation i den litauiska litteraturhistorien” är riktig.

Det sägs att somliga böjer framtiden, medan andra blir omkörda av det förflutna. L. Ivinskis var en upplyst och progressiv människa. Hans begåvning som pragmatisk forskare framträder tydligare än hans skapande begåvning. L. Ivinskis uppskattades av framstående forskare på den tiden: A. Bilenšteinas, A. Flamincynas, F. Kuršaitis, M. Voroninas med flera. D. Petkevičiūtė framhåller att L. Ivinskis ”var den förste av Litauens folkbildare som lyfte fram den alltjämt angelägna frågan om naturskydd”. Dessutom var han den förste forskningspopulariseraren och en av de första terminologerna.

Monografin är värdefull i många avseenden. Allra först bör det framhållas att den, särskilt den del som ägnas åt biografin, bygger på ett omfattande arkivmaterial, grundliga källstudier och en ändamålsenlig sammanställning av materialet. D. Petkevičiūtė betraktar främst L. Ivinskis arv med historikerns, litteraturvetarens och språkvetarens blick. Enligt vår mening är hennes historikerperspektiv kanske det mest insiktsfulla. Monografins författare har återskapat miljön vid skolan i Kolainiai, där L. Ivinskis studerade, beskrivit hans pedagogiska arbete ingående vid församlings- och agronomiskolorna i Rietavas, vid församlingsskolan i Joniškėlis och i Kaunas, samt hans sista levnadsdagar i Milvydai. För litteraturhistorien är de litterära medarbetare i kalendrarna som hon nyupptäckt betydelsefulla: Mikalojus Gadliauskas (1818—1890), Jokūbas Kurmavičius (1794—1858), Karolis Brunas Rimavičius (1808—1874), Motiejus Žūtautas (1828—1880) med flera.

I monografin behandlas också L. Ivinskis egen litterära produktion ingående. Enligt traditionen tillskrivs han novellen ”Apženėjimas”, berättelserna ”A matinininkas ir čebatorius”, ”Turtingas ir menkas kaimynas”, ”Susimokymas”, ”Pasigodėjimas” och några korta skisser. Även L. Ivinskis poetiska produktion är sparsam:

181

två fabler, två versberättelser och några dikter. När D. Petkevičiūtė behandlar L. Ivinskis verk och översättningar framhåller hon med rätta att hans största förtjänst för litteraturen är att S. Valūnos dikter ”Rašančiam lietuvišką žodinį” och ”Birutė”, A. Baranauskas ”Anykščių šilelis”, K. Praniauskaitės översättning ”Žalčio motė”, D. Poškas ”Mano darželis” och ”Gromata pas Tadeušą Čackį”, J. Pabrėžos ”Artojas” med flera trycktes för första gången i hans kalendrar.

D. Petkevičiūtė undersöker inte L. Ivinskis lexikografiska och terminologiska verksamhet. Andra språkvetenskapliga frågor, särskilt terminologiska, förklaras på sina ställen något ytligt och inte helt korrekt i monografin. På sidan 141 står till exempel: ”Kalendrarna lyckades bäst med namnen på zodiakens stjärnbilder. Än i dag, mer än 100 år senare, kallas zodiakens stjärnbilder fortfarande med de namn som översatts i L. Ivinskis kalendrar: Avinas, Jautis, Dvynėj, Wiežis, Lewas, Pana, Swarstikles, Kurklis, Strielczius, Ožis, Wandu, Žuvis”. I själva verket är namnen på zodiakens stjärnbilder inte termer som översatts för L. Ivinskis kalendrar. D. Poška (och redan tidigare M. Sarbievijus) hävdade att litauerna kände till zodiakens stjärnbilder och angav deras litauiska namn¹:

”Första — Avins, andra — Bulius, tredje kallas Dvynaičiai, fjärde — Vėžys, femte Levas, sjätte — Panaitė, sjunde — Svąras, åttonde — Parplys Kirminėlis, nionde — Šaudytójas, tionde — Ožragėlis, elfte — Vandeninks sem ūkanų naudą, tolfte — Žuvis dievų su tinklu negaudo”².

I dåtidens kalendrar ändrades stjärnbildernas namn något. I ”Aušros” kalender användes till exempel även följande namn: Tekis (Avinas), Jautis, Dvinučiai, Vėžis, Liutas, Pana, Swarstiklė, Kurklis, Strėlczis, Ožis, Vandensvaras, Žuvis³.

L. Ivinskis skapade också nya termer. Det framgår av den terminologi inom växtsystematiken⁴ som han använde, av översättningarna av skönlitteratur och av de populärvetenskapliga artiklarna. När man fastställer vilka ord som är nybildningar måste man emellertid visa att de inte är ord i folkets (talspråkliga) språkbruk och att tidigare författare inte har använt dem. D. Petkevičiūtė är inte precis i detta avseende. När hon till exempel skriver om L. Ivinskis översättning av J. Krasickios novell ”Koduras” (s. 164) sägs det att L. Ivinskis ”i översättningen använde egna nybildningar, till exempel draugininkai, užmusziejas, klastininkai”. Ordet draugininkas är i själva verket inte en nybildning av L. Ivinskis — i betydelsen ”vän, kamrat” har K. Sirvydas använt det; det förekommer också i boken ”Summa Aba Trumpas iszguldimas Ewangeliv… Kiedaynise… 1653”, och i betydelsen ”delägare, medintressent” användes det av M. Mažvydas och i ”Margarita Theologica”. Detsamma kan sägas om ordet klastininkas. I betydelsen ”bedragare, skojare” användes det av L. Ivinskis samtida Antanas Ta-

¹ Gaivenis K. Žvaigždynų pavadinimai // Kalbos kultūra. 1990. Sąs. 59. P. 51.

² Poška D. Raštai. V., 1959. P. 89.

³ Kalonaitis R. Saulė eina žvėrių ratu. V. 1976. P. 21.

⁴ Jankevičius K., Jankevičienė R. Kai kurie nauji duomenys apie L. Ivinskio darbus lietuviškos botaninės terminijos srityse // Botanikos klausimai. 1962. T. 2.

182

hävdade (1805—1889). Redan detta faktum räcker för att visa att ordet klastininkas inte är en nybildning av L. Ivinskis. Termen striekis är inte heller någon nybildning (s. 229). Den är en germanism.

I monografin kritiseras L. Ivinskis med rätta för att han, när han översatte Robinson Crusoe, ”på vissa ställen bildade ordformer på ett misslyckat sätt, t.ex.: ispanczikas, brazilczikai” (s. 229). Här kan språkvetaren inte låta bli att reagera på begreppet ”ordform”, eftersom det avser ett lexem och inte en ordform.

Vid återgivningen av de latinska botaniska termer som L. Ivinskis använde har korrekturfel inte kunnat undvikas på vissa ställen, t.ex.: ”Wilkuoge juodoje. Actaca (= Actaea — KG) spicata” (s. 221), ”Kartinis musmiris. Agraricus (= Agaricus — KG) muscarius” (s. 221); ”Skujej, lapaj eglu, puszun ir kadagiun. Folija (= Folia — KG) ociculares (= acicularis — KG)” (s. 221) m.m. Om detta är L. Ivinskis fel borde de ha diskuterats i fotnoter. Inte heller de termer som författaren själv använder är alltid exakta, t.ex.: ”I översättningen använde L. Ivinskis prefixet nu felaktigt: i sammansatta ord skrev han i stället hyperformalismen nuo” (s. 223). Ord bildade med prefix kan inte kallas vare sig sammansatta eller hopfogade. På ett annat ställe står det: ”Dialekten bekräftar att ljudet n[…] har bevarats i nasalformer” (s. 222). Inom språkvetenskapen finns inget begrepp som ”nasalform”. Allt detta är diverse småsaker och mindre misstag. Men eftersom monografin innehåller inte bara en eller två sådana småsaker, utan en hel mängd, börjar man ofrånkomligen tvivla på professionalismen i den språkliga analysen av L. Ivinskis texter.

Man kan också rikta någon enstaka anmärkning mot monografins innehåll. Dess första kapitel har till exempel rubriken ”Livsväg”. Men pedagogens arbete eller arbetet i Kaunas är ju också en livsväg. Till monografin har fogats en bibliografi över de verk, artiklar och notiser som publicerats i L. Ivinskis kalendrar, men vi saknar det personregister och den illustrationsförteckning som vanligtvis ingår i sådana monografier.

När vi lyfter fram de små bristerna i den recenserade monografin menar vi inte att man inte ser skogen för alla träd. Skogen är här tydlig och fröjdar ögat. D. Petkevičiūtės arbete förtjänar beröm. Med den romerske dramatikern Publius Terentius ord: pro captu lectoris habent sua fata libelli, det vill säga böckernas öde beror på läsarnas omdöme. Vi tror att denna bok kommer att få ett gynnsamt öde, eftersom den är ett omsorgsfullt skrivet verk på god vetenskaplig nivå.

Kazimieras Gaivenis

LYGUTĖ, INTE LIGUTĖ

Enligt Tadas Ivanauskas, en auktoritet inom litauisk ornitologi, finns det i lärkfamiljen (Alaudidae), förutom den mest kända åkerlärkan — dirvinio vieversio, eller vyturio (Alauda arvensis) LPV 134, LP III 167, och stadslärkan — kuoduotojo vieversio, eller sašlavukės (Galerida cristata; TLE IV crictata är ett korrekturfel) LPV 135, LP III 173 (även kallad kuodys), liksom den hos oss mycket sällsynta (främst på Kuriska näset) raguotojo (lett. ausainais—ausytasis) vieversio (Eremophila alpestris) LPV 135, LP III 175, en fjärde art — en art som lever på torra, sandiga marker (den trivs inte på Suvalkijas bördiga fält, Klaipėdas

183