LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Laima GRUMADIENĖ

NÅGRA NYARE DRAG I PUNSK-DIALEKTENS DEKLINATION OCH ACCENTUERING

1. Objekt. Punsk-dialekten är en västlig del av den sydauštaitiska dialekten, avskild från dialektens huvudområde inte genom språkliga särdrag utan genom den statsgräns som skiljer Litauen från Polen (se vidare Mikalauskaitė, 1933; Šukytė, 1951; Savukynas, 1955; Buch, 1961; Grinaveckienė, 1961; Uzdila, 1963; Valentukevičiūtė, 1967; Grinaveckis, 1972; Smoczyński, 1977; Hasiuk, 1978; Aleksaitė I., 1985; Aleksaitė B., 1985; Stoskelūnaitė, 1990; Garšva, Stoskelūnaitė, Vaina, 1991). Dialekten behandlas på samma sätt i de centrala arbetena inom litauisk dialektologi — ”Lietuvių kalbos atlasas” (T.1, 1977; T.2, 1982; T.3, 1991) och Z.Zinkevičius ”Lietuvių dialektologija” (1966). Invånarna i trakten kring Punsk har bevarat sin litauiska identitet och kontinuiteten i språk- och kulturtraditionerna (jfr Pokropek, 1975; Gajda, 1987; Gataj, 1987; Garšva, Grumadienė, 1988).

Liksom andra litauiska dialekter används Punsk-dialekten fortfarande levande i vardagen. Att alla dialektens talare i trakten kring Punsk på senare tid (med undantag för barn i förskoleåldern) har blivit tvåspråkiga (de kan både litauiska och polska), och att standardspråket påverkar den mindre än andra litauiska dialekter, ger den en särskild prägel. Standardspråket påverkar litauerna i Punsk genom radio, tv, press, skolor och kyrkan, men dess inflytande är ändå svagare än i Lietuva. Litauisk radio, tv och särskilt pressen följer inte litauerna i Punsk kontinuerligt, eftersom de ofta konkurreras ut av sina polska motsvarigheter, särskilt i ungdomarnas liv. Men även i de skolor där undervisningen sker på litauiska är många läroböcker polska. På senare tid har dock de direkta kontakterna med litauer bosatta i Lietuva blivit fler, och en hel del lokala ungdomar reser till Lietuva för att studera.

2. Metod, undersökningsmaterial och informanter. En del undersökningar av litauiska dialekter har genomförts enligt strukturalistiska principer, men den geografiska dialektologiska metoden dominerar. Den har förändrats föga sedan J.Gilliérons tid och är avsedd att tillgodose den historisk-jämförande språkvetenskapens behov. Dialektdata samlas vanligtvis in från äldre informanter. Under de senaste decennierna har man, vid datainsamling enligt ”Europos kalbų atlasas”-programmen, tagit hänsyn till kravet att intervjua informanter från flera åldersgrupper och med olika social bakgrund, men det finns fortfarande få analytiska arbeten som utnyttjar sådana data. Inom litauisk dialektologi finns alltså nästan ingen tradition av att mer systematiskt jämföra språket hos informanter i olika åldrar, det vill säga olika generationer (ett undantag är I.Remenvtės arbeten (1992)).

I denna artikel jämförs några språkliga drag hos de äldre, medelålders och yngre generationerna i Punsk-dialekten, det vill säga (ett socioling-

97

vistinės dialektologijos dimensija — regimasis laikas (Labov, 1966). Lyginant trijų pateikėjų kartų kalbos duomenis, t.y. tiriant atitinkamos linksniavimo ar kirčiavimo ypatybės pokyčius regimuoju laiku, galima nustatyti dabar vykstančio kalbos kitimo kryptį bei intensyvumą, rasti ryšį su kitais vykstančiais kitimais. Taigi tiriamas ne diachroninės, o sinchroninės sociolingvistinės dialektologijos objektas — dabar vykstantys kalbos kitimai.

För detta ändamål samlade författaren och andra in material under åren 1989—1992 enligt manuskriptet ”Lietuvių kalbos tarmių ir jų sąveikos tyrimo programos”, utarbetat av Lietuvių kalbos institutas (hädanefter ”Tarmių sąveikos programa”). Största delen av materialet samlades in av Irena Gasperavičiūtė och Gražina Sorokaitė från Punsk; på grundval av det insamlade materialet skrev de examensarbeten som de försvarade vid Vilniaus universitetas (Gasperowicz, 1992; Sorokaitė, 1992).

Dialektmaterialet samlades in genom samtal med informanterna och genom magnetofoninspelningar av deras tal. Svaren på frågorna i ”Tarmių sąveikos programa” samlades in vid flera tillfällen från representanter för varje åldersgrupp. Till denna artikel användes svaren på frågorna i avsnittet ”Morfologijos”, nedtecknade på kort. Vissa accentueringsdrag beskrevs efter analys av variationen i substantivens deklination i skenbar tid. Ytterligare belägg söktes genom att lyssna på magnetofoninspelningar av andra talare av Punsk-dialekten. Inspelningar av Punsk-dialekten, transkriberade texter och ifyllda kort från ”Tarmių sąveikos programa” förvaras i Dialektologijos fondai vid Lietuvių kalbos institutas.

Språkbeläggen samlades in från invånare i byarna Žvikeliai (10 km sydost om Punsk) och Kreivėnai (alldeles intill Punsk), som alltid talade dialekt i hemmiljö. Medelålders och yngre talare av dialekten undvek magnetofoninspelningar, och därför härrör merparten av deras svar från samtal. Färre informanter intervjuades i dessa två åldersgrupper, men kontakten med dem var återkommande och långvarig. De äldre informanterna gick gärna med på att få sitt tal inspelat på magnetofon, och därför hämtades deras svar på frågorna i avsnittet ”Morfologijos” från inspelningarna. Insamling på detta sätt kräver att många inspelade texter lyssnas igenom, och därför var antalet informanter ur den äldre generationen vars språkdata användes större.

Informanter ur den äldre generationen, den gamla generationen (hädanefter — SK): Petronėlė Pečiulytė-Gavenienė (f. 1912), Juozas Uždiļa (f. 1905), Juozas Krivickas (f. 1924), Juozas Kliukinskas (f. 1924), Adėlė Kliukinskienė (f. 1928), Magdė Grigutienė (f. 1925) från Žvikeliai, Katrė Krivickienė (f. 1905) och Julijona Gasperavičienė (f. 1917) från Kreivėnai; informanter ur den medelålders generationen (hädanefter — VK): Jōnas (f. 1943) och Juozas (f. 1954) Gasperavičiai från Žvikeliai; informanter ur den yngre generationen (hädanefter — JK): Irena Vainaitė (f. 1967), Zita Jankauskaitė (f. 1969), Irena Gasperavičiūtė (f. 1969) från Žvikeliai och Gražina Sorokaitė (f. 1969) från Kreivėnai.

Arbetets syfte är att fastställa vilka förändringar som nu pågår i substantivens deklinations- och accentueringssystem i Punsk-dialekten.

3. Några tendenser i förändringen av substantivens deklinationssystem. Förändringarna i deklinationssystemet hänger samman med stammarnas produktivitet och sammanblandning, fonetisk anpassning av ändelserna i enskilda kasus samt användningen av vissa kasus med vissa prepositioner (se även Grumadienė, 1993, s. 6).

98

När ett substantiv byter genus förändras böjningsparadigmet och stammen. I de äldre talarnas språk i Punsks dialekt är žvė·rìs, ang·lìs feminina i-stamsubstantiv, medan de hos ungdomarna redan är maskulina och helt eller delvis har blivit i- och o-stamsord:

Singularis. Pluralis. SK VK, JK SK VK, JK N. žvė·rìs žvė·rìs žvė·ri·s žvė·ri·s G. žvė·rìės žvė·ro./žvė·rìės žvė·rũ žvė·rũ D. žvė·rài žvė·rùì žvė·rb.m žvė·rá.m/žvė·rb.m A. žvė·rì žvė·ri· žvė·rùs žvė·rùs I. žvė·rù/žvė·ru žvė·rù žvė·rùm. žvė·rai.s/žvė·rùm. L. žvė·rùm./ žvė·rì žvė·ri·sa žvė·ruósė/ žvė·rùm žvė·ri·sá¹

Jfr också SK: g'eró·s ang·lìės rai·ktu· nusìpirk·kę; JK: šì·met an·glo· vusà·i n'edau·k susnaudó·j.

Liknande förändringar sker också i andra stammar. SK använder det feminina ē-stamsordet dal·g'e· (LKA I karta nr 50), medan JK redan använder det maskulina ia-stamsordet dal·g'is (jfr Zinkevičius, 1966, s. 219); SK har pavė·sė·, JK pavė·sis, t.ex. SK: acusė·zų kūr. pavė·sėi | tai nùt langù·au.; JK: l'ì· po·krū·mais g'ǝ·ras pavė·sis.

JK använder mer sällan det för de äldre typiska iu-stamsordet kiša·n'us, eftersom ungdomarna föredrar io-stamsordet kiša·n'is (jfr Zinkevičius, 1966, s. 254). Men även i detta fall bevarar ungdomarna ändelserna i vissa kasus, särskilt sådana som är specifika för dialekten: de säger singularis dativ kiša·nù, liksom singularis genitiv kiša·n'ù·, instrumental kiša·n'ù och lokativ kiša·n'ùì, som har övertagits från iu-stammen.

Att ordformer övergår från en stamtyp till en annan beror inte enbart på stammarnas produktivitet. Ungdomarna påverkas ändå också av standardspråket, även om påverkan, som nämnts, är mindre än i Lietuva. Därför undviker man, liksom i andra dialekter, ofta ändelser som skiljer sig mycket från standardspråket: SK:s iž-o-stamsord riešùci·s ersätts i JK vanligen med o-stamsordet riešùtas (jfr Zinkevičius, 1966, s. 221); SK dancì·s, debesì·s ersätts med i-stamsorden dancìs, debesìs (jfr LKA III karta nr 25, 26; Zinkevičius, 1966, s. 241). SK:s u-stamsord badùs, šaškùs ersätts med o-stamsorden bà·das, šà·škas (jfr Zinkevičius, 1966, s. 253). I de äldres språk hörs singularis genitiv và·g'o·, singularis instrumental vag'ù, pluralis nominativ vag'ęi· och pluralis instrumental vag'ę·s; det vill säga ungdomarna ersätter former som just har övergått från i-stammen till den mer produktiva (i)io-stammen med former som kommit in från standardspråket: singularis genitiv vag'ės, singularis instrumental vag'ìm., pluralis nominativ và·o·ì·s och pluralis instrumental vag'ìm. (den sistnämnda förkortas ofta, inte bara i dialekterna). I stället för den singularis instrumentalisform nakčì som de äldre har övertagit från io-stammen använder ungdomarna nakcùm., det vill säga de ”rättar till” den.

¹ I Punsks dialekt hårdnar många konsonanter ganska konsekvent, men exempelvis uttalas [r] i singularis genitiv žvė·rìės av historiska skäl relativt mjukt. Före främre vokaler uttalar ungdomarna s som i polskan — [ś]. Efter snedstrecket anges en mindre vanlig variant.

99

Det förekommer att adjektiv får substantivändelser. Äldre människor i Punsks omgivningar använder adjektivformer i singularis nominativ avbžbìn'u, bá.ltu, ma₃bìn'u, vakarì·kšču (för övrigt går inte långt från dessa trakter isoglossen för spridningen av substantivformer med ändelserna -u och -ui, jfr LKA III karta nr 36). Ungdomarna bevarar vanligen de traditionella singularis nominativändelserna hos ō-stamsubstantiv (dvs. -u, inte -ui), men behandlar adjektiv annorlunda i detta avseende: de använder avbžbìn'ui, bá.ltui, ma₃bìn'ui, vakarì·kščui. Detta är substantivändelser. Det kan hända att detta görs med standardspråket som förebild, men utan kännedom om att normen i standardspråket är pronominella adjektivändelser.

Kanske byter ungdomarna också, på grund av standardspråkets påverkan, ut de äldre talarnas bruk av de gamla pluralis lokativformerna krū'muos(a), mė'₃uos(a), namúos(a), dančì·s(a), akì·s(a), šakó·s(a) (jfr LKA III karta nr 67–70; Zinkevičius, 1966, s. 238) mot former med ändelserna -úosę, -íšę, -ósę, där en främre vokal e uttalas i ändelserna och före den det polska alveolara [ś]. Det bör noteras att ungdomarna inte använder de förkortade formerna, utan endast den adverbialiserade formen namúos. Även lokativer med andra ändelser betonas på samma sätt som de äldre betonar sina former, t.ex.: akì·śę, šakó·śę, laukúośę.

Ungdomarna använder nästan inte alls illativ. I de fall då de äldre använder illativ med lokativ betydelse (liksom alla sydaukštaitiska talare, jfr LKA III karta nr 44; Zinkevičius, 1966, s. 201–202) väljer ungdomarna substantivens lokativformer, även om pronomenens illativ används, t.ex. SK: taì. būvo· bevė.ík ko·žnán. so·₃ún. / taì. da ažarùkan laì.ke·si / ku·rùna tū· má.lku· tañ. kašùkan dracìnen / iš vandenìñ. taì. gál' labáì. ilgáì. negá·li bú·c; VK: šìtan. ažarùki ęvù. niėkas nesimá.udo.; JK: kū· turì tañ. kašùkį / kas tañ. vandenì· plá.₃k'o·ja.

De äldre använder illativ i dess egentliga betydelse, det vill säga som inre lativ (endast singularis), medan ungdomarna använder en prepositionsfras — in + genitiv: SK: galvó·n — JK in_gá.lvu·, SK žá.me·n — JK in_žá.mì·, SK stubó·n — JK in_stùbru·, t.ex. SK: gá·vo· galvó·n ir_nucùblo· / ir_tran.ke· žá.me·n tū· sklenñ·ču·; VK: išė·jo· muškán. ir_negrì·žo·; JK: nemenkai. dé·jo. in_gá.lvu· / užai.kit nó·r bùski in_stùbu·.

Inte heller de äldre använder pluralis illativ, utan ersätter den med en prepositionsfras — in + genitiv (jfr LKA III karta nr 48), t.ex. SK: a₃nù in_laukùs pažù·rę·c; VK: ęvù. raì.ke važùoc | bá i(n)_namùs neinsilá·s. I ungdomarnas språk har endast den adverbialiserade formen laũ.kan bevarats (alla talare i Punsk betonar denna form på stammen).

Aliativ är inte vanliga i Punsks dialekt, men i de äldres språk förekommer adverbialiserade former av dem ruden'òp, galòp, vakaròp (ett kort o har noterats), t.ex. SK: vakaròp bar.n'o· būvo· | ka(p)_parę·jeù. / vakaròp tàs žvìrblùkas ir_dàžbege· / ruden'òp paraikalá·u in_vaì.sku·.

De äldre använder singularis lokativformer hos både substantiv och adjektiv mažùki· dubùmiki·, ma₃bìnì· krūžùki· (jfr LKA III karta nr 48–49), medan ungdomarna tenderar att bilda dem annorlunda: substantivens lokativformer behåller dialektformen, medan

100

adjektiv förändras till former som är typiska för standardspråket, t.ex. JK: mažùkam ažarùki, mažìnam namùki (förkortade former är också typiska för det talade standardspråket).

Ungdomarna väljer dock inte alltid en standardnära variant, och även när de använder en standardnära form betonar de den inte alltid som i standardspråket. Till exempel använder ungdomarna i stället för den konsonantstamböjda singularformen K. mo·teràs (jfr Kazlauskas, 1968, s. 254), som de äldre använder, formen mo·ter̃ės; den singularform av instruktiv som de äldre använder, mó·terų, har stammen ā, medan de yngre använder stammen mo·terũñ. — i stammen, men med en annan betoning än i standardspråket. De äldre punskborna använder numera oftare formen šùvà, även om även den sidoställda formen šúȯi förekommer (jfr Zinkevičius, 1966, s. 256), men ungdomarna har övergett formen šùvà och använder endast šúȯi (jfr LKA II, karta nr 67 och kommentarerna).

De äldre använder vokativändelser av ō-stammen för vokativ av substantiv med flerstaviga ž̇-o-stammar: tę·vùle, vai·kẽle (l mjuknas inte). Ungdomarna använder i detta fall vokativändelsen -i för ž̇ō-stammen: tę·vùli, vai·kẽ·li.

Ibland ändras bara formen av ett enstaka ord i ungdomarnas språk, medan resten av systemet förblir oförändrat. Till exempel använder alla punskbor vokativformer av tvåstaviga ō-stammar med ändelsen -a: té·vai, jó·nai, men endast ungdomarna säger žá·nte, medan alla andra säger žá·ntai.

De yngre använder allt oftare kasusformer tillsammans med prepositioner. I Punsko-dialekten används prepositionerna ik(i), lig(i), per, po, prie vanligen med dativ, t.ex. SK: ižá·rk ig_dàgni / dá·rbu· dabà·k ligi ga·li / pà·sako·k per_nau·ji | bà negridė·jæu / po_dà·rbu užà·k / ko_paprašù·c. | kàt pabù·tu· prie_vai·ki.

Kanske för att dativformen som används i dialekten har den ålderdomliga konsonantstamsändelsen -i, vilken substantiv av olika böjningstyper (oftast maskulina) får, och skiljer sig avsevärt från formerna i standardspråket, tenderar ungdomarna att ändra själva konstruktionen, dvs. de använder de nämnda prepositionerna i fraser inte med dativ, utan, liksom i standardspråket, med genitiv, t.ex. JK: ar_ižgė·rai igi dùgno / po_dá·rbo· bu·nu bai·sęj pai·lsus.

En jämförelse av morfologiska drag i språket hos företrädare för olika generationer av Punsko-dialekten visar att även om polskan numera har ett stort inflytande på punskborna, som utan undantag är tvåspråkiga, särskilt på lexikon och fonetik, är dess påverkan på kasussystemet mindre än standardspråkets. Det finns dock fall av interferens i ungdomarnas språk, särskilt vid användning av kasus med prepositioner, t.ex. JK: ái·k | an bró·lio sakáu. ’gå, säger jag till brodern’ (kalkering från pol. do brata); ùž_penkló·lika sapcį·no·s vā·lando·s ’kvart i sju’ (kalkering från pol. za pietnaście minut siódma godzina).

I ungdomarnas språk håller alltså de mer specifika dialektala kasusändelserna på att försvinna, man går från en böjningstyp till en annan (genomgående eller endast i vissa kasus), fraser med prepositioner blir vanligare och prepositionernas styrning förändras. Detta är företeelser som är gemensamma för alla nutida litauiska dialekter. Den främsta orsaken är standardspråkets inflytande, även om polskan i Punsko-dialekten också kan katalysera utvecklingen av vissa företeelser.

4. Några tendenser till sammanblandning av accentparadigm. En av de mest påtagliga

101

krintančių kirčiavimo naujovių Punsko jaunimo kalboje (dar žr. Grumadienė, 1993, p.11) yra ta, kad tarmės 3-iosios kirčiuotės žodžius linkstama kirčiuoti kaip 4-osios², t.y. 3→4; plg. SK, VK: pėˈdas / peˈdà, peˈdáːm / peˈdóːm, pėˈdus / pėˈdąs³ (3) ir JK: pėˈdas, peˈdań, peˈdáːm, peˈdùs (4); SK, VK: žar̃nà, žar̃nóːn, žar̃nóːm, žá.rnas (3) ir JK: žarnà, žarnóːn, žarnóːm, žarnàs (4); SK, VK: taũkaiː, tá.u̯kus (3) ir JK: taũkai, taũkùs (4); SK, VK: drėˈgnas, dręˈgnà, dręgniėm, dręgnóm, drėˈgnus, drėˈgnas, drėˈgnai (3) ir JK: drėˈgnas, dręˈgnà, drėˈgniėm, drėˈgnóːm, drėˈgnùs, drėˈgnàs, drėˈgnai (4); SK, VK: giˈvas, giˈvà, giˈvi̇ėm, giˈvóːm, giˈvùs, giˈvas, giˈvai(3) ir JK: giˈvas, giˈvà, giˈvi̇ėm, giˈvóːm, giˈvùs, giˈvàs, giˈvai; SK, VK: í.lgas, ilgà, iˈgi̇ėm, ilgóːm, í.lgus, í.lgas, í.lgai (3) ir JK: í.lgas, ilyà, ilgé̇m, ilgóːm, ilgùs, ilgàs, í.lgai (4); SK, VK: kietas, kietà, kieˈciėm, kieˈtóːm, kietus, kietas, kietai (3) ir JK: kietas, kietà, kieˈciėm, kieˈtóːm, kietùs, kietàs, kietai (4); SK, VK: šá.ltas, šaltà, šalciėm, šaltóːm, šá.ltus, šá.ltas, šá.ltai (3) ir JK: šá.ltas, šaltà, šalciėm, šaltóːm, šaltùs, šaltàs, šá.ltai (4); SK,VK: vienas, vienà, vieniėm, vienóːm, vienùs, vienas, vienai (3) ir JK vienas, vienà, vieniėm, vienóːm, vienùs, vienàs, vienai (4).

I de behandlade fallen accentuerar den medelålders generationen i regel på samma sätt som den äldre; det är endast ungdomarnas accentuering som skiljer sig. Men det finns ord där inte bara den yngre utan även den medelålders generationen undviker accentparadigm 3, trots att de äldre använder paradigm 3, t.ex. SK: gardùs, gar̃ži, garžiem, garžóːm, gá.rzùs, gá.rzæs, gá.rzæi (3), medan VK, JK: gardùs, garži, garžiem, garžóːm, garžùs, garžàs, gá.rzæi (4); SK: saldùs, salži, salžiem, salžóːm, sá.lzùs, sá.lzæs, sá.lzæi (3), medan VK, JK: saldùs, salži, salžiem, salžóːm, salžùs, salžàs, sá.lzæi (4).

Accentueringsaccenten flyttas alltså till slutet även i sådana fall där den betonade stavelsens kärna utgörs av diftonger eller blandade diftonger, och deras accentueringskonturer uttalas och särskiljs tydligt i dialekten. Det bör noteras att tendensen att betona slutet är vanligare i plural genitiv än i singular instrumental. Det förekommer alltså att man säger kietùs, kietàs, men kietu (i dialekten sammanfaller maskulina och feminina ändelser), peˈdùs, men pėˈdu.

Ett omvänt fenomen har observerats: ord som i dialekten tillhör accentparadigm 4 accentueras med paradigm 3 både av JK och VK, dvs. 4→3; jfr SK: gerklėː, gerklėˈn, gerklėˈm, gerklės (4) och VK, JK: gerklėː, gerklėˈn, gerklėˈm, gerklas (3) (även i standardspråket paradigm 3); SK: gleˈbiːs, gleˈbiń, gleˈbėːm, gleˈbùs (4) och VK, JK:

² Här avses endast accentens placering i ordets paradigm; den för paradigmet karakteristiska accentkonturen beaktas inte. Accentkonturerna uttalas tämligen tydligt, och därför övergavs tanken på att markera endast accentens placering.

³ Dialektmaterialet i detta avsnitt presenteras i enlighet med kraven i avsnittet ”Accentueringssystem” i ”Programmet för dialektkontakt”; det anges alltså substantivformer i singular nominativ, instrumental samt plural nominativ och genitiv, och adjektiv- och räkneordsformer i maskulinum respektive femininum singular nominativ samt plural nominativ och genitiv, liksom femininum singular genitiv. Om exemplen presenteras i en annan ordning betyder det att de efterfrågade formerna inte kunde uppfattas i det levande språket.

102

glė·bī·s, glė·bīn., glė·bė·m, glē·b'us (3); SK: kā·klas, kaklan., kaklā·m, kaklūs (4) och VK, JK: kā·klas, kaklan., kaklā·m, kā·klus (3).

Endast i ungdomarnas språk har ordet krūvà observerats med accentparadigm 3, medan de äldre använder paradigm 4. Substantivet strāzdas accentueras med paradigm 3 endast av VK, medan SK och JK använder paradigm 4. Även vid övergången 4→3 skiljer sig plural genitiv ut: där hamnar accenten oftare än väntat inte i slutet, medan singular instrumental tvärtom oftare behåller slutaccent.

Det har också observerats en tendens att accentuera ord med paradigm 2 enligt paradigm 1, dvs. 2→1, men den är inte lika vanlig som 3→4. Detta kännetecknar för övrigt inte bara JK utan även VK:s språk; jfr SK: gul·bė·, gul·bė·m, gul·bės (2) och VK, JK: gul·bė·, gul·bė·m, gul·bes (1); SK: laũ·mė·, laũ·mė·m, laũ·mės (2) och VK, JK: laũ·mė·, laũ·me·m, laũ·mes (1); SK: al·k.snis, al·k.snēm, al·k.sn’ūs (2) och VK, JK: al·k.snis, al·k.snēm, al·k.sn’ūs (1); SK: rā·štas, rā·štam, raštūs (2) och VK, JK: rā·štas, rā·štam, rā·štus (1); SK: saųsai·nis, saųsai·nēm, saųsai·n’ūs (2) och VK, JK: saųsai·nis, saųsai·nēm, saųsai·n’ūs (1).

Kanske är det bara ordet rāštas som i dialekter där accenten inte dras tillbaka ändå inte accentueras enligt paradigm 1; alla de övriga angivna fallen förekommer. I många dialekter accentueras gulbė med akut accent; sausānis kan vara ett nytt dialektord som vanligtvis ersätts av lånord. Ungdomarna tenderar för övrigt att konsekvent betona ordet vieta på stammen, trots att det hör till paradigm 2.

JK och VK tenderar också att accentuera vissa ord med paradigm 3 enligt paradigm 1, dvs. 3→1; jfr SK: kó·tas, ko·tā·m, kó·tus (3) och VK, JK: kó·tas, kó·tam, kó·tus (1); SK: žā·ndas, žandā·m, žā·ndus (3) och VK, JK: žā·ndas, žā·ndam, žā·ndus (1); SK: dā·iktas, daiktā·m, dā·iktus (3) och VK, JK: dā·iktas, dā·iktam, dā·iktus (1).

Utan tvivel kan accentueringen av ord som daiktas tolkas som en kvarleva av äldre baritonaccent (bevarad än i dag i vissa dialekter), men det är ju inte SK utan VK och JK som accentuerar på detta sätt. Därför finns det större skäl att betrakta detta som ett nytt fenomen, kanske utan så djupa rötter.

I trakten kring Punsk används kollektiv plural mycket livligt, och därför är slutaccent på släktskapsbeteckningar och personnamn fullt motiverad, särskilt i plural nominativ och ackusativ, ibland även i nominativ och genitiv, trots att singularformerna accentueras enligt paradigm 1. Exempelvis accentuerar informanter i olika åldrar uošvė·, uošv’ū, uošvė·m, uošv’ūs; baltaduonē·, baltaduon’ū, baltaduonē·m, baltaduon’ūs.

Detta är en arkaisk accentuering i dialekten. Ett fall av övergången 1→4 med helt annan bakgrund har observerats: den yngre generationen ersätter den äldre generationens bevarade baritonaccent med standardspråkets norm, t.ex. accentuerar SK, VK: ná·ųda, ná·ųdo·m, ná·ųdas (1), medan JK accentuerar naųdà, naųdó·m, naųdàs (4). Det finns också få exempel på övergång från en konstant accenttyp till en rörlig (i detta fall 1→2); jfr SK: giminá·įcis, giminá·įcem, giminá·įc’ūs (1) och VK, JK: giminā·cis, giminā·cem, giminai·c’ūs (2).

Det finns inte heller många exempel på det omvända fenomenet, dvs. övergång från en rörlig accenttyp till en konstant (4→1); jfr SK: pró·tas, pro·tā·n., pro·tū,

103

pro·tì, pro·ta͜i. (4) och VK, JK: prä·tas, prä·tan, prä·tu, prä·ti, prä·ta͜i/pro·ta͜i. (1). Det finns inte många exempel på övergången 2→3, men några förekommer, jfr SK: akė˙c'os, akė˙co·m, akė˙càs (2) och VK, JK: akė˙c'os, akė˙c'o·m, akė˙cæs (3). (För övrigt har det motsatta fenomenet, dvs. 3→2, inte alls observerats).

Det faktum att man i Punsks dialekt tenderar att betona ord av olika accenttyper konsekvent eller åtminstone mer konsekvent, inte bara i ungdomarnas utan även i de äldres språk, skulle redan kunna utgöra grunden för en av tolkningarna. I alla hittills behandlade fall utom 3→1 bortses från tonaccenterna och den därtill knutna verkan av Saussures och Fortunatovs lag: ord med fallande accent betonas som om de hade stigande accent, även om tonaccenten består. Således framträder en tendens till att en konsekvent accenttyp vinner insteg.

De registrerade exemplen på övergången 1→3 skulle knappast kullkasta denna hypotes, jfr SK: li·gus, li·gi, li·giem, li·g'o·m, li·'gus, li·'ges, li·'gei (1) och VK, JK: li·gus, li·gi, li·giem, li·g'o·m, li·'gus, li·'ges, li·'gei/li·gė·j (3), eftersom normen i standardspråket vinner insteg bland de yngre talarna.

I viss mån visar även fenomenet 4→2 en benägenhet att övergå från en rörlig accenttyp till en konsekvent eller mer konsekvent sådan, jfr SK: rū·šùs, ru·ša·m, ru·šùs (4) och VK, JK: rū·ša·m, ru·šùs (2); SK, VK: pä·das, padá·m, padùs (4) och JK: pä·das, pä·dam, padùs (2) (liksom i standardspråket); SK: kandė·, kandė·m, kandės (4) och VK, JK: kan·dė·, kan·dė·m, kandės (2).

När man granskar förändringarnas riktning framgår tydligt att den tredje accentklassen förändras mest — den håller på att försvinna (jfr Stundžia, 1984). Tydligast är tendensen 3→4, även om den ur tonaccentperspektiv är ”oförklarlig”: ord med fallande accent börjar betonas som om de hade stigande accent. Att den pågående processen inte är av fonetisk natur visas av 3→1, dvs. att man kan gå från ett paradigm med stigande accent till ett annat som också har stigande accent (i fråga om tvåstaviga ord).

Ur tonaccentperspektiv är även övergången 2→1 paradoxal; den bekräftar att tendensen att gå över till en konsekvent accenttyp vinner insteg (jfr Mikulėnienė, 1993). Tendenserna 4→2 och 2→4 kan naturligt förklaras ur tonaccentperspektiv. Även om det finns ett stort antal fall av 4→3, antyder variationen i deras användning liksom en fortsatt förändring — 4→3→1.

Det förefaller möjligt att lägga fram hypotesen att det nuvarande accentsystemet i Punsks dialekt polariseras: på olika sätt, men likväl, tenderar en del ord att betonas konsekvent, dvs. utvecklingen går mot den första accentklassen. En annan del ord tenderar att betonas med en rörlig accenttyp, vanligen den fjärde. Det viktigaste att notera vid behandlingen av de nya accenttendenserna är att de utvecklas i en riktning som helt bortser från Saussure–Fortunatovs lag. En tendens till kolumnaccent framträder.

LITERATŪRA

Aleksaitė B. Punsko ir Seinų krašto vietovardžiai. Dipl. darbas (rankr.). VVU, 1985.

Aleksaitė I. Punsko šnektos konsonantizmas. Dipl. darbas (rankr.). VVU, 1985.

Buch T. Litewski gwary miejscowe w powiatach Sejny i Suwałki // Onomastica. T. 7. 1961. P. 221—229.

104

Gajda J. Kultura jako czynnik integrujący etniczną grupę litewską w gminie Puńsk // Kultura wsi puńskiej. Warszawa, 1987. P. 86—98.

Garšva K., Grumadienė L. Periferinės lietuvių kalbos tarmės: istorija ir dabartis // Veidai’87. Jaunųjų kūrybos almanachas. V., 1988. P. 213—221.

Garšva K., Stoskelūnaitė B., Vainas J. Punsko šnektos skirtumų žodynas // Lietuvių leksikos ir terminologijos problemos (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 29). V., 1991. P. 32—46.

Gasperowicz I. Sociolingvistinis Žvikelių kaimo tarmės aprašymas. Dipl. darbas (rankr.). VU, 1992.

Gataj M. Społeczność lokalna wsi puńskiej — refleksje socjologiczne // Kultura wsi puńskiej. Warszawa, 1987. P. 98—110.

Grinaveckienė E. Nauji dzūkų tarmės tyrinėjimo duomenys // Literatūra ir kalba. V., 1961. P. 603—608.

Grinaveckis V. Nauji duomenys apie vakarų dzūkų tarmės kirčiavimą // LTSR MA darbai. A Serija. V., 1972. T. 4(41).

Grumadienė L. Linksnių vartojimas Punsko šnektoje // Jono Jablonskio konferencija. Links­nio kategorija ir linksnių vartojimas. Konferencijos programa ir tezės. Vilnius, 1993 m. spalio 11 d. Vilniaus universiteto Lietuvių kalbos katedra ir Lietuvių kalbos institutas. V., 1993. P. 6.

Grumadienė L. Kirčiuočių mišimas Punsko jaunimo kalboje // Lietuvių kalbos tarmės ir jų tyrinėjimai. Praeitis ir dabartis. Antanui Saliui (1902 07 21—1972 07 31) paminėti. Konferencijos pranešimų tezės. V., 1993. P. 11.

Hasiuk M. Fonologia litewskiej gwary sejneńskiej. Poznań, UAM, 1978.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika (kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis). V., 1968.

Labov W. The Social Stratification of English in New York City. Washington, 1966.

Lietuvių kalbos atlasas / Morkūnas K. (ats. red.). T. 1 (Leksika). 1977; T. 2 (Fonetika). 1982; T. 3 (Morfologija). 1991. V.

Mikalauskaitė E. Pakapsės dzūkų tarmės fonetika. Dipl. darbas (rankr.), VU, 1933.

Mikulėnienė D. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo tendencijos // Kalbos kultūra, Nr. 63, 1992. P. 75—79.

Pokropek M. Ziemia sejneńska pod względem etnograficznym // Materiały do dziejów ziemi sejneńskiej. T. 2 / Prace Białostockiego towarzystwa naukowego. Nr. 22. Warszawa, 1975. P. 73—250.

Remenytė I. Centrinės šiaurės žemaičių tarmės prozodija: instrumentinis ir sociolingvistinis tyrimas. Filolog. m. kand. disertacija. V., 1992.

Savukynas B. Leipalingio tarmė. Dipl. darbas (rankr.). VVU, 1955.

Smoczyński W. Gwara litewska okolic Puńska. Kraków, 1977.

Sorokaitė G. Sociolingvistinė Kreivėnų šnektos analizė. Dipl. darbas (rankr.). VU, 1992.

Stoskelūnaitė B. Punsko šnektos diferencinis žodynas. Dipl. darbas (rankr.). VU, 1992.

Stundžia B. Lietuvių kalbos dviskiemenių daiktavardžių kirčiavimo variantai tarmėse // Kalbotyra. 1984. T. 35(1). P. 94—102.

Šukytė J. Veisiejų tarmė. Dipl. darbas (rankr.). VVU, 1951.

Uzdila A. Punsko tarmės fonetika ir morfologija. Dipl. darbas (rankr.), VVU, 1963.

Valentukevčiūtė D. Kabelių tarmė. Dipl. darbas (rankr.), VVU, 1967.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

105

EINIGE NEUERE BESONDERHEITEN DER DEKLINATION UND BETONUNG IN DER LOKALMUNDART VON PUNSKAS

Zusammenfassung

Auf Grund der gesammelten Angaben (1989—1992) nach dem ”Forschungsprogramm der Mundarten und ihrer Zusammenwirkung der litauischen Sprache” wird die Sprache der drei Altersgruppen von Gewährsleuten verglichen.

In der Jugendsprache sterben spezifische, mundartliche Kasusendungen ab, es wird von einem Typ der Deklination in den anderen übergegangen (ganz oder nur einige Kasus), es vermehren sich präpositionale Verbindungen, die Präpositionen wechseln ihre Kasus. Der Hauptgrund ist der Einfluß der Standardsprache, obwohl die Entwicklung mancher Erscheinungen auch die polnische Sprache beschleunigen konnte.

Das System der Lokalmundart von Punskas polarisiert sich auf verschiedene Weise, einige Wörter werden beständig betont (1), die anderen werden mit dem beweglichen Akzent versehen (4). Die neuen Tendenzen setzen sich durch, ohne auf die Gesetze von Saussure-Fortunatow zu achten.

106