LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Aleksandras VANAGAS

PROF. A. SALYS OCH KOMMISSIONEN FÖR EFTERNAMN OCH ORTNAMN

På initiativ av ”Gimtoji kalba” valdes ”Efternamnskommissionen” vid ett möte med ett tiotal personer i juni 1933. Kommissionen betraktade återlitauaniseringen av litauiska efternamn som sin främsta uppgift. För att kunna göra detta behövde efternamnen först registreras. Med medel från inrikesministeriet och bistånd från medborgarskyddsavdelningen skrevs omkring 200 000 efternamn på separata ordkort via kommunerna under en jämförelsevis kort tid (1:2). De började bearbetas. Kommissionen ägnade sig huvudsakligen åt detta; dess första möte hölls den 24 januari 1934. Följande deltog i mötet: J. Balčikonis (ordförande), A. Salys, I. Šeinius, A. Survila, prästen P. Veblaitis och J. Talmantas. Efter att representanten för inrikesministeriet hade lämnat information läste A. Salys upp utkastet till promemorian ”Till premiärministern och finansministern”. Där framhölls bland annat att det material om efternamn som samlats in via kommunerna hade olika brister och därför ”fortfarande behöver kontrolleras på plats” (1:3). Promemorian fortsatte: ”Enligt kommissionens mening vore det bäst att kontrollera dem genom att skicka ut personer med lämplig utbildning till hela landet; dessa skulle, efter att ha hört de äldstes uttal i de olika distrikten, slutgiltigt kunna fastställa efternamnens former. Enligt vår mening skulle det behövas 6–7 personer för ett halvårs arbete. Samtidigt vore det nödvändigt att noggrant skriva upp alla ortnamn i Litauen och strikt fastställa enhetliga former som ska användas. På så sätt utförs två stora arbeten på en gång, eftersom frågan om ortnamnens stavning nu har blivit mycket angelägen” (1:3). Vidare: ”Eftersom återlitauaniseringen av efternamn inte kan överlåtas åt kommunernas eller andra organens godtycke, är det nödvändigt att ge ut en ordbok över efternamn i hela Litauen, där det strikt anges vilka efternamn som obligatoriskt ska litauaniseras, hur de ska litauaniseras och vilka efternamn som rekommenderas att ändras frivilligt” (1:4).

Kommissionen hade en liknande inställning till ortnamnen. Tydligen ville den föregripa ett okontrollerat och okunnigt ändrande av ortnamn och beslutade därför den 28 maj 1935 att ”vända sig till jordbruksdepartementet och begära att det beordrar distriktens jordförvaltare att avstå från att uppmana folk att byta ut icke-litauiska namn på byar och enstaka gårdar mot litauiska namn enligt önskemål från den lokala bildade befolkningen och invånarna” (1:79). Kommissionen insåg också att felaktiga ortnamn som väl hade införts i identitetshandlingar skulle vara svåra att rätta till och skyndade därför på arbetet med en ortnamnsordbok: ”Se också till att ge ut ortnamnsordboken innan nya pass utfärdas” (1:10). Avsikten var naturligtvis inte alla ortnamn i Litauen, utan endast namn på bebodda platser.

Denna inriktning för den planerade ortnamnsordboken avgjorde också synen på ortnamnen: som vi ska se samlades främst oikonymer (namn på bebodda platser) in, medan namnen på and-

64

ra ortnamn (på floder, sjöar, åkrar, skogar, ängar, betesmarker och liknande) skrevs upp endast när de var viktigast, och dessutom inte alla med samma noggrannhet.

”För att arbetet med att förbereda efternamns- och ortnamnsordböckerna för tryck skulle kunna inledas snabbare utsåg kommissionen för återlitauanisering av efternamn A. Salys till redaktör för efternamnsordboken och J. Balčikonis till redaktör för ortnamnsordboken” (1:11). ”Ortnamnsredaktören skulle först behöva välja ut de slaviserade ortnamnen, skriva upp dem på kort och skicka dem via länsstyrelserna till kommunerna, som kanske på plats kunde utreda ortnamnens ursprung eller föreslå ersättningar. På så sätt skulle kommissionen för återlitauanisering av efternamn få mer material att tillgå när den övervägde ändringarna” (1:12).

För att utföra arbetet begärde kommissionen 38 000 Lt och föreslog försiktigt att ”denna summa skulle kunna återföras till statskassan med ränta genom att höja avgiften för nya pass med endast 20 cent” (1:5).

Vid det andra mötet (den 14 mars 1934), som leddes av A. Salys, förklarade han att ”efternamnen på invånarna i Klaipėdaområdet har bevarat en mer litauisk prägel än i Storlitauen. Här behöver man bara se till att de skrivs korrekt på litauiska” (1:7). Det beslutades att skaffa en lista över efternamn i Klaipėdaområdet ”genom Klaipėdaområdets guvernör och A. Survila” (samma källa).

Medel för kontroll av efternamn och uppteckning av ortnamn beviljades, och arbetet gick snabbt framåt. Vid kommissionens möte den 16 oktober 1934 meddelade inrikesministeriets ”tjänsteman med ansvar för efternamnsärenden, J. Griška” att ”av de sju efternamnskontrollanterna har fyra redan avslutat sitt arbete i provinserna och nu arbetar vid ministeriet med att sammanställa länens efternamnsordböcker” (1:9). Bara en kontrollant, M. Samulėnas, hade svårigheter: han arbetade alltför långsamt. Därför beslutade kommissionen (med J. Balčikonis som ordförande) den 24 oktober 1934 att ”befria M. Samulėnas från arbetet med att kontrollera efternamn och skicka en annan kontrollant till Utena län i hans ställe” (samma källa). M. Samulėnas vädjade också om att få slutföra det arbete som tilldelats honom, men hans begäran skulle avslås (1:11).

Även Klaipėdaområdets guvernör svarade. I sitt brev meddelade han att ”Klaipėdaområdets direktorat, efter att ha övervägt frågan om kontroll av efternamn och insamling av ortnamn i Klaipėdaområdet, godkände detta vid sitt möte, beslutade att anslå 1 000 litų till arbetet och att tillhandahålla allt nödvändigt material” (1:15). Kommissionen ansåg det lämpligt att välja två kontrollanter bland de klaipėdabördiga studenter som studerade i Kaunas. ”Prof. A. Salys tog kontakt med en eller annan student som kunde lämpa sig som kontrollant” (1:16). Kommissionen beslutade att ”skriva till direktoriet och be det sammanställa och skicka in listor över bebodda platser och efternamn, ordnade efter län och distrikt. Brevet ska undertecknas av kommissionens ordförande och chefen för avdelningen för efternamnsärenden” (det vill säga A. Salys) (samma källa).

När insamlingen av efternamn och ortnamn närmade sig sitt slut insåg man att kommissionens möten saknade officiell status: vid mötet den 16 oktober 1934 (protokoll nr 3) konstaterades att ”de hittills tycks ha varit av privat karaktär, utan protokoll och utan att ledamöterna fått någon ersättning för dem”. Därför beslutades: ”När det egentliga arbetet med återlitauanisering och allmän ordning av efternamn och ortnamn inleds ska mötena betraktas som officiella, protokollföras och kommissionens ledamöter få ersättning för dem” (1:10). Följaktligen måste kommissionens första mötesprotokoll ha skrivits i efterhand. Även kommissionens namn ändrades något — ”Inrikesministeriets kommission för efternamn och ortnamn

65

Kommissionen” (i protokollboken för 1936–1940 kallas den ”Kommissionen för litauisering av efternamn och ortnamn vid inrikesministeriet”).

På initiativ av kommissionen för efternamn och ortnamn utfördes alltså ett omfattande arbete av exceptionell betydelse – huvuddelen av de litauiska efternamnen, huvuddelen av namnen på bebodda platser och en betydande del av övriga ortnamn upptecknades ur det levande språket, så att säga genom ett slags fältarbete. Allt detta genomfördes på en ofattbart kort tid – ungefär ett år.

Insamlingen av efternamn och ortnamn var liksom kommissionens första arbetsfas. När den hade avslutats tog kommissionen sig an en annan del av arbetet – nämligen bearbetningen av efternamn och ortnamn, som då vanligen kallades litauisering. Man började med efternamnen: i protokollet från kommissionens sammanträde den 19 januari 1935 (nr 8) finner vi en lakonisk anteckning: ”287 efternamn behandlade, från Abadauskis till Aikauskis” (1:20). Den 22 januari 1935 återigen på liknande sätt: ”312 efternamn behandlade, från Aikevičius till Aliach nos” (1:21). Och så vidare: den 24 januari 1935 – ”418 efternamn behandlade, från Aliachnos till Androkaitis” (1:23); den 28 januari 1935 – ”434 efternamn behandlade, från Andronavičius till Arminas”; den 30 januari 1935 – ”526 efternamn behandlade, från Arminaitis till Ąžuolas”. Kommissionen var vid det laget i stort sett oförändrad: ordförande J. Balčikonis, ledamöterna A. Salys, A. Survila, prästen P. Veblaitis, J. Gr iška och J. Talmantas. Arbetstakten var förvånansvärt hög. Men det fanns också många efternamn. Därför verkar det som om man inte hann behandla alla. Den 16 december 1938 (protokoll nr 180) finner vi den sista anteckningen: ”Efternamn litauiserade från Pilypaitis till Polōkas” (2:161). Kommissionen behandlade visserligen olika frågor om efternamn fram till slutet av sin verksamhet – vid dess sista sammanträde, som hölls den 16 maj 1940 (protokoll nr 201), granskades ännu några ansökningar om ändring av efternamn (2:185). Det är oklart om efternamnen fortsatte att litauiseras systematiskt efter det 180:e sammanträdet.

Det råder inget tvivel om att alla efternamn bearbetades, men det är okänt om det gjordes av kommissionen eller – vilket kanske är mer sannolikt – av dess enskilda ledamöter. Akterna om efternamn innehåller gott om rättelser och anmärkningar genom hela alfabetet. De är dock inkonsekventa och ibland helt slumpmässiga.

De mycket lakoniska protokollsanteckningarna säger ingenting om hur arbetet bedrevs eller vilka kriterier man följde när efternamnen litauiserades. I utkastet till memorandum som A. Salys läste upp nämns följande fyra principer:

”1. Alla litauiska efternamn med främmande slaviska suffix, liksom efternamn som bevisligen är översättningslån, litauiseras obligatoriskt genom lag,

2. Låneefternamn av icke-litauiskt ursprung lämnas orörda, till exempel Butkus, Jankus, Jonušas, Stankus,

3. Det är inte obligatoriskt att ändra efternamnen tillhörande litauer av främmande, icke-litauiskt ursprung,

4. Övriga främmande, icke-litauiserade efternamn och efternamn med en ful betydelse ändras på frivillig basis” (1:4).

Dessa principer skulle kunna diskuteras ingående. Som erfarenheterna från utarbetandet av ”Litauiska efternamnslexikonet” (3) visar, skulle det till exempel vara mycket svårt att ens följa den första principen – det finns hundratals fall där det inte går att säga med säkerhet om ett efternamn är litauiskt eller icke-litauiskt. Efternamnet Butkus, som nämns i det andra avsnittet, kan ibland också vara litauiskt – en kortform

66

från vilket sammansatt personnamn (3: I 368–369). Det är långt ifrån alltid känt om en nutida litauer har inhemskt eller främmande ursprung. Ännu svårare är det med översatta efternamn — utan ingående undersökningar av efternamnens utveckling och förändring går det oftast inte att säkert fastställa att ett efternamn har översatts. Liknande tvivel uppstår också i andra fall. De räcker för att man ska förstå hur svårt det var att tillämpa de principer som deklarerades i memorandumet i praktiken. Återigen: svårigheterna framgår inte direkt, utan måste ”rekonstrueras”, eftersom protokollen inte återspeglar laboratoriearbetet. Resultaten fördes in i efternamnsakter ordnade alfabetiskt, och samtliga har bevarats. I akterna har man för hand antecknat från ett till ett dussin föreslagna ersättningar för efternamn som enligt Kommissionen skulle förlitauiseras. T.ex. (det första efternamnet i alfabetisk ordning): Abadauskas, Abadauskis, Abadovskis — föreslagna ersättningar: Abadas, Abadáitis, Abadãnas, Abadõnis, Abadėnas, Abadynas. Vad innebär ett sådant förslag? Först och främst strider det mot bestämmelsen i den andra principen, enligt vilken ”låneefternamn av icke-litauiskt ursprung inte ska beröras”. Efternamnet Abadauskas är lånat, kanske vitryskt — vitry. Абадоўскі, Обадэй, Абадзянка, Абадкоў och liknande: vitry. вобад ”gylvs” (3: I 55).

Det andra efternamnet i ordningen är Abakanauškis, det tredje — Abakanavičius. De föreslås ändras till Abakónis, Abakonáitis, Abakoníūnas, Abakoniónis, Abakonėnas, Abakonýnas. Även de efternamn som föreslås ändras är ”lån”, slaviska ord: jfr ryska Обакань, Обекань (3: I 55).

Det finns många sådana tvivelaktiga förslag. Och detta är inte oväntat, eftersom arbetet utfördes snabbt och i all hast, utan att det fanns en enda mer seriös undersökning av litauiska efternamn, och i avsaknad av efternamnsordböcker från grannfolken och så vidare. Kort sagt utfördes arbetet empiriskt, med subjektiv erfarenhet och intuition som vägledning, inte med forskningsresultat. Lyckligtvis genomfördes dessa förslag inte; de blev kvar i akterna som ett intressant fenomen i vår språkvetenskap och i dåtidens synsätt, och förtjänar i sig en närmare granskning.

Samtidigt som Kommissionen reglerade och förlitauiserade efternamn arbetade den också för att ge denna verksamhet juridisk status. Den 28 februari 1935 (protokoll nr 22) lästes ett lagförslag om förlitauisering av efternamn, utarbetat av Inrikesministeriet, upp i kommissionen (1: 45). Man återkom till det senare. Den 11 mars 1935 behandlade Kommissionen förslaget och kompletterade det på A. Salys förslag med en fjärde artikel. Förslaget undertecknades av ordföranden J. Balčikonis och ledamöterna A. Salys, J. Gr iška, P. Veblaitis och A. Survila (endast underskriften från J. Talmantas, som deltog i mötet, saknas).

Den 7 juni 1935 utsågs en delegation (J. Balčikonis, A. Salys, P. Veblaitis, J. Talmantas) med uppdrag att uppsöka presidenten angående lagförslaget om efternamn (1: 83). Den 22 september 1936 (protokoll nr 91) rapporterade A. Survila att ”Ministerkabinettet hade återsänt lagförslaget om efternamn till Inrikesministeriet utan något beslut, och såvitt man vet hade förslaget inte behandlats officiellt i Kabinettet.”

Man beslutar att vidta åtgärder för att lagförslaget ska läggas fram i Seimas” (2: 33). Den 12 januari 1937 (prot. nr 111) granskades och kompletterades lagförslaget om efternamn på nytt (2: 65). Ministerkabinettet skickade åter tillbaka förslaget för omredigering (2: 81) — den första delen behandlades den 2 mars 1937 (prot. nr 123), den andra den 5 mars (prot. nr 124). Även en motivering till det nyredigerade lagförslaget om efternamn utarbetades. Hela lagförslaget med motiveringen skrevs av i protokollakten (2: 89–93). Dess

67

fortsatta öde framgår inte av Kommissionens mötesprotokoll.

Kommissionen fick också ta hand om andra frågor som rörde personnamn. Den 25 november 1938 började den behandla en förteckning över dopnamn som hade inkommit från Vilkaviškis kuria genom prelaten J. Laukaitis (2: 158). Behandlingen drog ut på tiden och avslutades först den 3 april 1939 (2: 173). År 1939 rekommenderade Kommissionen följande norm för bildning av gifta kvinnors efternamn, bildade av makens efternamn med ändelsen -(i)us: ”Av efternamnen Simius, Pocius, Girnius, Bartasius, Girdžius, Meidus kan kvinnors efternamn skrivas Simienė, Pocienė, Girnienė... eller Simiuvienė, Girniuvienė, Pociuvienė — allt efter vad deras bärare heter eller önskar” (2: 177). En liknande norm formuleras också i vår tid.

En annan inriktning i Kommissionens arbete under dess andra fas var regleringen av ortnamn. De insamlade namnen på bebodda platser och vissa obebodda platser skrevs av i särskilda akter, ordnade efter kommuner och distrikt. Även samtliga dessa akter har bevarats.

Ortnamnen i dessa akter började behandlas av Kommissionen. I protokoll nr 35 av den 20 maj 1935 finner vi en kort anteckning: ”Behandlade byarna och enstaka gårdarna i Alytus kommun (220)”. Kommissionen: ordförande J. Balčikonis, ledamöterna A. Salys, A. Survila, J. Grįška, P. Veblaitis, J. Talmantas (1: 75). Vid detta möte inleddes en hel epok av ortnamnsnormering, som pågick i flera år. I början dokumenterades inte i protokollen hur behandlingen fortskred, principerna och motiveringarna för korrigering och ändring av ortnamn samt för val och tilldelning av nya namn (på liknande sätt som vid förlitauisering av efternamn). Men snart (från det tredje mötet, som hölls den 20 maj 1935) började behandlingsförloppet återges mer detaljerat. T.ex.: ”Margava — Kėdariškės: så kallar folk den”; ”Smolnica — Strazdinė, namnet på en närbelägen lund”; ”Dembavka översätts — Ąžuolinė” (1: 85). Senare blev protokollföringen (och tydligen även arbetet) allt mer fulländad, tills man slutligen, exempelvis vid behandlingarna 1937, började föra protokoll så precist att även dagens läsare lätt kan se motiveringen bakom alla ändringar. Detta är särskilt viktigt för dagens normerare och forskare av ortnamn, eftersom man föreslog att vissa bosättningar skulle få tillbaka sina tidigare namn, namnges efter andra platser (ängar, floder, sjöar, skogar, berg och liknande) eller helt enkelt få ett nytt, det vill säga konstgjort, namn. En del av dessa förslag slog igenom. Det är sant att det är mycket svårt att fastställa hur stor andel av rekommendationerna som genomfördes — det skulle kräva en jämförelse av omkring trettio tusen ortnamn. Därför begränsar vi oss till följande exempel. I Aukštadvaris kommun i Trakų distrikt behandlades 53 oikonymer som Kommissionen ansåg borde korrigeras eller ändras (2: 43–44). Av de femtiotre förslagen slog sju igenom: Juozapava→Juōzapiškės, Katalaučizna→Katilai, Kopecai→Kāpčiai (anmärkning: ”så kallar folk dem”), Sabaliaučizna→Sabāliškes, Gubiškės→Ūbiškės (anmärkning: ”så kallar folk dem”), Žukaučizna→Žukai, Novosadai→Naujasodis. De är fortfarande norm i standardspråket.

De flesta förslagen slog inte igenom — sammanlagt tjugotvå: nuvarande Babrauninkai — *Babrininkai, Graužinkai — *Graužiniai, Mackāntiškės — *Mackōniškės, Malināvka — *Avietynė, Merġiškės — *Mērkiškės (tidigare kallade så), Mickūnavà — *Mickūniškės, Mikalavà — *Mýkoliškės, Parankavà — *Parankiškės, Rangavà — *Ranginės, Ružiavà — *Rūžiškės, Samāuka — *Sāmė, Zabarauskai — *Paverkniai, Žilinčiškės — *Žiliškės, Albinavà — *Albi-

68

niškės, Andrijanavà — * Ãndriškės, Barišiavà — * Barišiškės, Kamantiškės — * Akmeniai, Lavaravà — * Lavarónys, Staniauà — * Stoniškė, Šafarnė — * Kirtimai, Dubėlka — * Duobėlė, Tamašiavà — * Tamóšiškės.

För några ortnamn fick andra former genomslag än dem som Kommissionen föreslog: Markutaičiūna — föreslaget * Markutónys — fick genomslag som Markūtiškės; Okmenai — * Ãtakmenys (anmärkning: ”folk kallar det så”) — Akmeniai; Odincava — * Adiniškės — Adincavà; Vladislavava — * Vladiškės — Vladislava.

De återstående tjugo gick inte att identifiera — främst förmodligen därför att själva boställena (mest enstaka gårdar) inte längre finns.

Det står alltså klart att arbetet inte var förgäves, även om inte många ändringar fick genomslag. En jämförelse med ändringarna av ortnamn i andra kommuner visar vissa skillnader, men oftast oväsentliga; därför finns det skäl att anta att rekommendationerna fick genomslag i ungefär samma omfattning.

Kommissionen började normera ortnamn den 20 maj 1935 och avslutade i huvudsak arbetet den 23 februari 1937, då den behandlade ortnamnen i Zarasai län (2: 84–86). Men dess arbete slutade inte där. I protokollet från mötet den 12 mars 1937 finner vi följande anteckning: ”När litauiseringen av ortnamnen i alla 20 län hade avslutats, började man åter från början, med Alytus län, för att litauisera och rätta de återstående oklara ortnamnen, om vilka man dessutom hade tillfrågat kommunerna” (2: 94). Denna andra behandlingsomgång avslutades den 26 november 1937 (prot. nr 149) (II: 129–130).

Även senare behövde Kommissionen befatta sig med ortnamnsfrågor, men inte längre systematiskt utan vid behov. En fråga med anknytning till ortnamn är fortfarande aktuell — de namn på bebodda platser och deras förkortningar som Kommissionen godkänt:

gods — dv., så länge det inte har styckats upp; centra för uppstyckade gods ska införlivas med en by eller en annan bebodd plats och kallas vid platsens gemensamma namn, liksom dess övriga gårdar.

herrgård — plv., enligt hur ortens invånare kallar platsen; en uppstyckad herrgård behandlas som ett gods (se ovan).

ensamgård — vs., en bebodd plats bestående av en enda gård; även en ensamliggande gård ska officiellt kallas ensamgård.

boställe — sod., en tjänstemans ensamgård; boställe ska även användas om en skogvaktarstation när det betecknar en plats och inte ett område; pasoda ska inte användas.

andra bebodda platser, såsom: koloni, farm, trädgårdsmästare, tiondebrukare, torpare, jordbrukare, kumėčiai, plecininkai och liknande, ska benämnas byar eller ensamgårdar efter antalet gårdar.

vaktkur — sarg. (koja, liten koja), t.ex.: järnvägsvaktkur — järnväg. vakt.” (2: 181).

Kommissionen föreslog också vissa förkortningar och fastställde typer av namn på bebodda platser i Vilniusområdet (2: 181–182).

Kommissionen utförde ett omfattande arbete som kan delas in i två etapper. Den första, betydligt kortare, bestod i att samla in efternamn och ortnamn ur levande språkbruk. Det insamlade efternamnsregistret, som senare, efter kriget, utökades avsevärt, särskilt med efternamn från Vilnius- och Klaipėdaområdena, var den källa på vars grund ”Lietuvių pavardžių žodynas” (3) sammanställdes och gavs ut. De insamlade och i kommunerna

69

De granskade ortnamnsakterna skulle användas för att sammanställa den planerade ordboken över ortnamn (namn på bebodda platser). Det hann man inte göra. Dessutom omfattade ortnamnsakterna inte Vilnius- och Klaipėdaområdet (projektet till en ordbok över ”Vilniusområdets ortnamn” utarbetades senare). Men det som finns i akterna är mycket värdefullt: dessa ortnamn användes vid utarbetandet av den normerande officiella förteckningen över Litauens bebodda orter — ”Handbok över Litauiska SSR:s administrativa och territoriella indelning” (4). Den enda möjliga invändningen är kanske att de granskare som skickades till häradena inte fick instruktioner om att skriva upp alla ortnamn, utan främst ombads att anteckna namn på bebodda platser. En av upptecknarna, A. Žirgulys, skriver i sina memoarer (1982): ”När det gällde att anteckna ortnamn tycks det mig nu — och så tyckte vi redan då — att vi inte riktigt fick någon framtidsinriktad vägledning. Instruktionen att bara anteckna större ortnamn, inte namn på kärr och småkärr, bäckar, ängar... var inte särskilt lyckad. Innan vi reste bestämde vi oss efter samråd att, så långt det var möjligt, också skriva upp små ägonamn och vattennamn. Balčikonis sade senare, när han fick se sådana anteckningar, att det hade varit ett föga nödvändigt arbete. För honom var bara de namn viktiga som kunde behövas för förvaltningen” (5).

Med andra ord hade man ännu inte riktigt förstått ortnamnens betydelse för vetenskapen, baltistiken och indoeuropeistiken. Detta bör nämnas redan av det skälet att K. Būgas onomastiska forskning vid den tiden var berömd både i Litauen och i världen. Omständigheterna tvingade naturligtvis fram brådska: man fick inte klaga, utan allt måste bli klart före passbytet. Men det är också uppenbart att tusentals av de allra vackraste ortnamnen aldrig samlades in.

Arbetet med att ordna, normera och litauisera efternamn och ortnamn bör bedömas något annorlunda. Man arbetade verkligen mycket — man sammanträdde 201 gånger: som redan nämnts hölls det första mötet den 24 januari 1934 och det sista den 16 maj 1940 (protokollet undertecknades endast av kommissionens sekreterare M. Jurkynas) (2: 185). A. Salys var en av de flitigaste ledamöterna (efter J. Balčikonis) — han missade endast 19 möten. Det råder inget tvivel om att A. Salys bidrag till detta arbete är ett av de mest betydande.

Tyvärr kan man inte säga att resultatet motsvarade det arbete som lagts ned. Mest tid gick åt till att litauisera efternamn. Men i grunden rann detta arbete ut i sanden — det blev endast ett protokollfört resultat av vissa strävanden och särpräglade tendenser. Normeringen av ortnamn var mer fruktbar.

Hur vi än bedömer den väg kommissionen har gått, måste vi utan tvekan erkänna betydelsen av det arbete den utförde. Även de insatser som i vissa avseenden inte var särskilt fruktbara har ändå lämnat spår — åtminstone som uttryck för dåtidens synsätt och stämningar, vilka man försökte överföra till ett konkret språkligt och kulturellt rum. Mycket av det som kommissionen inledde fortsätter än i dag — men förutsättningarna är nu betydligt gynnsammare: vi har omfattande samlingar av personnamn, ett kartotek med 700.000 ortnamn insamlade ur det levande språket, ett kartotek med 300.000 historiska ortnamn samt sammanfattande onomastisk forskning.

LITERATŪRA

1. V.R.M. Pavardžių ir Vietovardžių Komisija. Protokolų knyga. 1934. I. 24. — 1935—1936. III. 27 (Saugoma Lietuvių kalbos instituto Vardyno skyriuje).

2. V.R.M-ja. Pavardžių ir vietovardžių At lietuvinimo Komisijos Protokolų Kny-

70

gos. 1936, 1937, 1938, 1939, 1940 (Saugoma Lietuvių kalbos instituto Vardyno skyriuje).

3. Lietuvių pavardžių žodynas. V., 1985, T. 1; 1989, T. 2.

4. Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. V., 1976. D. 2.

5. A. Žirgulio atsiminimai (saugomi Lietuvių kalbos instituto Vardyno skyriuje).

PROFESSOR A. SALYS UND DIE KOMMISSION FÜR FAMILIEN- UND ORTSNAMEN

Zusammenfassung

1933 ist ”Komission für Familien- und Ortsnamen” gewählt worden, die bis Mai 1940 als Organ des Innenministeriums tätig war. Durch die Sorge der Kommission wurden die litauischen Familiennamen registriert und vor Ort geprüft. Speziell geschulte Personen haben die litauischen Siedlungsnamen (Oikonvme), einen Teil der anderen Ortsnamen aus der lebenden Sprache aufgeschrieben. Später hat die Kommission die Familien- und Ortsnamen bearbeitet, normiert. Es wurde geplant, das Wörterbuch der Familien- und Ortsnamen herauszugeben. Der Krieg hat verhindert, das Vorhaben zu verwirklichen.

Eines der aktivsten Mitglieder der Kommission war Professor A. Salys.

71