man känner: översättaren kunde för lite preussiska för ett sådant arbete. Jag vill gärna tillägga att han kunde samtala flytande, ungefär som en baltisk-tysk godsägare förstår lettiska. Men det räcker inte för att kunna tala grammatiskt korrekt eller uttrycka något i skrift, särskilt när texten är så invecklad. Här kunde inte ens en god översättare hjälpa mycket, eftersom han inte förstod innebörden av de svåra ställena. Willis eller hans översättare uppfattade bara intonationen väl. Preussarna i Pabėčiai uttalade antagligen mycket tydligt. Men hur ska detta förenas med ett ”förvanskat” språk?

Naturligtvis är inte allt felaktigt och oprussiskt för dem som måste beskriva Willlis översättning som dålig, bara för att det inte stämmer överens med litauiskan eller lettiskan. Dessutom har preussiskan alltför många tydliga särdrag som saknas i litauiskan och lettiskan. Desto mer beklagligt är det att Willlis Enchiridion förblir så mångtydigt; av Willis dåliga arbete lär det knappast gå att på ett tillfredsställande sätt reda ut vad som är ett genuint preussiskt särdrag som skiljer sig från litauiskan och lettiskan, och vad som bör tillskrivas en verklig tysk, det vill säga lågtysk, språkpåverkan.

Översatt av Nijolė Čepienė^*

JURGIO GERULIO BREV TILL JONAS JABLONSKIS

På biblioteket vid Institutet för litauisk litteratur och folklore (F 52—199) förvaras J. Gerulis brev till J. Jablonskis, daterat den 29 november 1922. Brevet är intressant med tanke på J. Gerulis åsikter om det litauiska standardspråket och stavningsfrågor, liksom hans eget språkbruk. Språket och interpunktionen i det publicerade brevet har inte redigerats (endast ett par uppenbara korrekturfel har rättats).

A. Sabaliauskas

29. XI. 22

Högt ärade Tamsta,

hjärtligt tack för att Ni skickade ”Litauisk grammatik”. Skulle det inte vara bra att sälja Tamstas böcker och några andra, såsom Būgas ”Språk och forntid” med mera, även i Tyskland? Švyturys och Utgivningskommissionen skulle kunna ordna en ”kommission” för sådana böcker hos Vinter i Heidelberg. Det räcker inte att skriva goda böcker, man måste också bedriva propaganda! Rods måste detta göras, inte för författarnas ära, utan för Litauens skull. Svietas måste få veta att det finns ett rätt gediget arbete i Lietuvoje, det var bara okänt. Sådana dilettanter som den där Basanavičius drar skam över oss! (Jag vet att B. arbetade hårdare för Litauen än hundra andra, men världen läser hans skrifter om Thrakus och skrattar åt en sådan ”Litauischer Sprachforscher”.) När det gäller stavningen tillrättavisade jag Būga strängt, när han vistades hemma hos mig, och sade åt honom att tillsammans med Tamsta ge ut en kort stavningshandbok. Min åsikt är denna: en stavningshandbok, även om den är ofullkomlig, är mycket bättre än en sådan som visserligen är utan överenskommelse¹

* Citaten från latin har översatts av Kazys Eigminas.

205

men det kommer väl i våra barns barns tid. Själv säger och skriver jag (fast jag vet bättre) ”pjauti”, ”spjauti”, ”bjaurus”, ”labiau”, men ”sunkiau”, ”geriau”. Om jag skrev ”piauti” och så vidare skulle jag inte kunna skilja ”pjauti” = schneiden, pautas ‘Ei’ och fornpreuss. peuse ‘Fichte’ (vi skulle skriva ‘piausė). Men det är småsaker! Om herr Jablonskis och Būga säger åt oss ”skriv likadant: ”piauti”, ”geriau”, ”labiau”, så kommer vi alla att skriva så och glädjas åt att äntligen ha en enhetlig stavning. Så länge ni två inte rättar till läroboken kommer några att säga ”vi uttalar ”labiau” men ”geriau” och skriver så”, medan andra säger ”Varför ska samma diftong än i ”lab-jau” än i ”ger-iau” skrivas på olika sätt!” Det tar aldrig slut!

Ni nämnde Žemaitė. Det är en kvinna vars skrifter jag tycker mycket om. Visserligen har vi, söner av Lill-Litauen, många germanismer i språket, men vi kan skilja på vad som är genuint och vad som inte är det. Žemaitės språk är det allra vackraste. Det är inte konstlat. När jag läser Šviet. darbą eller någon annan nutida skrift blir jag förargad över nybildade ord, syntax och så vidare, som skapats helt utan anledning. Jag måste erkänna att jag ofta inte förstår vad dessa män skriver: σκοτεινοί εἰσιν². Av Žemaitės och era skrifter lär jag mig att skriva verkligt litauiskt, det vill säga rent och ”ungekünstelt”³, som tysken säger. När jag skrev förordet till min Mažvydas skrev jag så som min mor lärde mig att tala litauiska, alltså inte vackert, men inte heller på ett onödigt förvrängt sätt. Jag skrev avsiktligt enkelt; nästa gång skriver jag bättre.

Jag hoppas att jag om åtta dagar kan skicka ”Mažvydas” till er. — Nästa sommar tänker jag söka efter gamla litauiska skrifter i Vilnius och på andra håll. Jag tror bestämt att jag kommer att hitta dem!

Hjärtligt önskar jag er god hälsa

Er hängivne beundrare

Jurgis Gerulis

Kronprinzstrasse 15.

¹ brist

² mörka är

³ naturligt, enkelt

A. S.

UPPGIFTER TILL F. KURŠAITIS BIOGRAFI

1. F. Kuršaitis far Mikelis brev till J. Šneleris

I handskriftsavdelningen vid Litauens vetenskapsakademis bibliotek (Ludwig Rhesas samling, F 228—624) finns ett brev från Mikelis Kuršaitis, far till den framstående språkforskaren från Litauen Minor Frydrich Kuršaitis (1806—1884), lärare vid skolan i Lenkviečiai-

206