LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996)

LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Dalia PAKALNIŠKIENĖ

LITAUISKA SPRÅKETS INFIX- OCH sta-STAMMIGA VERBS DIACHRONA SKIKT

Infixverb förekommer i nästan alla indoeuropeiska språk – i vissa färre, i andra fler. Deras utveckling har varit olika i de enskilda språken: i vissa språk försvann infixverben av fonetiska eller andra skäl (t.ex. övergick de till klassen av suffixverb, jfr arm. lkʿanem ”jag lämnar” och lat. linguō, skr. riṇákti), medan de blev fler i andra. Flest infixverb uppstod i de östbaltiska språken, särskilt i litauiskan. Där fick infixet, liksom suffixet sta, vissa funktioner som inte fanns i andra indoeuropeiska språk.

Den kategoriska semantiken spelade en särskilt viktig roll i framväxten av de östbaltiska infix- och sta-stammiga verben – nämligen uppkomsten av betydelsen självalstrad handling, som hängde samman med bildandet av diatesoppositionella verbpar, t.ex. tìnka / tẽikia, rùnka / raũkia (Arumaa; Endzelīns LVG; Karaliūnas BKSBK; Kazlauskas LKIG; Kølln; Paulauskienė GVK; Stepanov VZP; Temčin RGF m.fl.). Det är därför viktigt att analysera sambanden mellan litauiskans infix- och sta-stammiga verb och verb med samma rot och (i)a-stam samt vissa verb av andra strukturer. Enligt uppgifter från olika källor har 356 oppositioner mellan infix- resp. sta-stammiga och (i)a-stammiga verb samt verb av blandad typ registrerats i litauiskan. En analys av de genetiska och avledningsmässiga sambanden inom verboppositionerna gör det möjligt att fastställa de diakrona skikten hos litauiskans infix- och sta-stammiga verb.

1. Det protoindoeuropeiska lagret av infixverb¹ kännetecknas av följande drag: infixet fogades vanligen till rötter i nollgrad (t.ex. lat. linguō ”jag blir kvar”: skr. riṇákti ”lämnar”: fornpr. po-līnka ”lämnar”; lat. rumpō ”slår sönder, river, förstör”: skr. lumpáti ”bryter sönder”). Rotens slutkonsonantism var tämligen begränsad – oftast slutade roten på klusiler, mer sällan på frikativor.

Protoindoeuropeiska infixverbs betydelse var odifferentierad ur kategorisk-semantisk synvinkel: de betecknade både en aktiv och en självalstrad handling (den aktiva betydelsen tycks ha varit vanligare), t.ex. lat. strīngo ”skär”, avest. minā́sti ”blandar” (jfr litauiskans former för självalstrad handling strìnga, mýšta och lat. ninguit (=lit. sniñga). De skilde sig dock från andra

¹Enligt våra uppgifter har 12 litauiska infixverb ärvts från protoindoeuropeisk tid (sniñga, skìnda, lìmpa, strìnga, dial. lìñka ”blir kvar”, mýšta, bùnda, dùnsa, kùñka, mùnka, rùñpa, sènka (Pečiulevičiūtė VEIK).

83

verb med avseende på en av den kategoriska semantikens aspekter – handlingens karaktär, det vill säga de betecknade en terminativ handling (se Kuiper IN; Kölln: Marstrander NIC m.fl.).

2. Det baltiska urspråket måste ha bevarat samma tillstånd. Detta framgår av baltiska infixverb med en reliktartad betydelse av aktiv handling, som tydligen ärvd från protoindoeuropeisk tid, t.ex. fornpr. po-līṅka ”lämnar”, gemensamma litauiska och lettiska bildningar brēnda ir brēdu, čūm̄pa ir čūpu, raũda ir rũodu osv.; lit. rēnda ”rullar”, brūika ”blandar, sticker in, skjuter in, stoppar in” m.fl.

3. Under den östbaltiska perioden inträffar många förändringar. Processen där verbala rötter med kvalitativ vokalväxling förgrenar sig tar sin början – en semantisk-morfologisk opposition mellan c a u s a t i v a / r e s u l t a t i v a utvecklas (t.ex. kēlia / kyla: lett. ceļu / cēlstu, krēčia / krita: lett. krešu / kritu m.fl.). Processen fortsatte även efter att de östbaltiska språken hade skilts åt – många litauiska oppositioner saknar motsvarigheter i lettiskan.

I de östbaltiska språken etableras sta-stammen vid sidan av infixet, och de fonetiska möjligheterna för infix- och sta-stammiga verb utvidgas – roten kan sluta inte bara på klusiler och frikativor, utan också på sonanter och halvvokaler j, u. Rotens slutkonsonantism avgör den olika morfologiska presensstrukturen i litauiska och lettiska; exempelvis har verb med sonantisk auslaut infixformer i presens i litauiskan (t.ex. lỹja, griūva, bąla), medan de i lettiskan har sta-stammar (līstu, grūstu, balstu) eller a-stammar (liju). Vid sidan av presensformer med infix blir sta-stammar allt vanligare i både litauiska och lettiska (särskilt före frikativor och sonanter i rotens slut, t.ex. dūžta || dunža, biršta || bȳra).

Infixet och sta-stammen får en specifik betydelse av självalstrad handling, förknippad med bildandet av diatesoppositionella verbpar: baltiska rötter med vokalväxling delas upp i separata lexem som bildar en diatesopposition, t.ex. balt. *vert- / *vīrt- > lit. ver̃sti, ver̃čia, ver̃tė och vi̇̀rsti, vi̇̀rsta, vi̇̀rto.

Bildandet av oppositionen causativa / resultativa inspirerade också andra processer av omgruppering av stammar: rotverb med en betydelse som inte är differentierad i fråga om diates fick nya presensformanter som betonade handlingens karaktär, aktörens aktivitet och förhållandet till objektet, t.ex. har verbet bränna ”bränner, blir varm” i dialekterna både ia-stambildade och infixerade presensformer: bränns, jfr lett. dedzu (causativa) och deñga (mutativa).

4.1. I litauiskan börjar, utöver de processer som nämnts ovan och som inleddes under den östbaltiska perioden och fortfarande pågår, en ny semantisk-derivativ opposition att bildas på grundval av oppositionen causativa / resultativa: d u r a t i v a / t e r m i n a t i v a. Dess medlemmars kategoriska semantik differentierades efter handlingens karaktär (verb för handlingar av obestämd respektive bestämd varaktighet). Tidigare tycks en derivativ opposition ha bildats mellan infix- resp. sta-stammiga verb och rotverb med ia-stam, formellt likvärdig med oppositionen resultativa / causativa, t.ex. spinga / spėgna, -virksta / verčia, -šunka / šaukia. Senare börjar infix-

84

…pina respektive sta-stambildningar från verb av blandad typ, t.ex. týla / týli, -ėti; kvimpa / kvėpia, -ėti. Semantiken hos dessa infixverb och sta-stamverb blir mycket avgränsad — de betyder alla en övergång från ett tillstånd till ett annat. De flesta terminativ används med prefix och får då betydelsen av en handlings början².

Sambandet mellan två oppositioner av olika typ (resultativ / kausativ och terminativ / durativ) skulle möjligen kunna visas av vissa verb ”broar”, vars kategorisemantiska relationer tycks vara mellanliggande mellan de båda oppositionstyperna, såsom: svinta / šviečia, rūksta / reiškia, ąlsta / gėlia. Ur det moderna språkets perspektiv bildar dessa verb en terminativ / durativ opposition, men vi kan också lätt urskilja en kausativ relation mellan de motsatta lexemen (šviesti kauserar verbet švisti osv.).

4.2. När presensformanterna får en differentierad kategorisk betydelse börjar direkta imitativa bildningar uppstå i litauiskan; de betecknar ett l j u d eller en f ö r ä n d r i n g a v s t r u k t u r e n. Imitativa rötter får en motsvarande morfologisk struktur som realiserar verbens kategoriska och konkreta semantik, jfr. bliurbti, -ia, -ė (durativ, ljudbetydelse) — bliurbėti, bliūrba, bliurbėjo (vibrativ med iterativ nyans, ljudbetydelse) — bliūrbti, -sta, -o (mutativ, betydelsen ’förändring av strukturen’).

Den kategoriska semantiken hos spontana imitativa infix- och sta-stamverb är obestämd — de är alla mutativa och betecknar vanligen förändring av strukturen (förfall, slapphet, sammandragning eller utvidgning), ibland med övergång till fysiologiska eller psykiska processer. De imitativa verbens fonetiska möjligheter är i princip obegränsade — roten kan börja och sluta med vilken konsonant eller konsonantkombination som helst, vokalismen varierar mycket men är oftast i nollgrad (t.ex. pliūrti, bliūkti, čipti osv.).

LITTERATUR OCH KÄLLOR

A r u m a a P. 1957: Von der Eigenhart des Ablauts und der Diathese im Baltischen. — Zeitschrift für slavische Philologie 26, Heidelberg, 118—149.

DLKŽ — Dabartinės lietuvių kalbos žodynas / Ats. red. J. Kruopas. Vilnius, 1972.

E n d z e l ī n s J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga.

K a r a l i ū n a s S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė, Vilnius.

K a z l a u s k a s J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius.

K ø l l n H. 1969: Oppositions of voice in Greek, Slavic and Baltic. — Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab Historisk — filosofiske Meddelelser 43, 4. København.

K u i p e r F. B. J. 1937: Die Indogermanischen Nasalpräsentia, Amsterdam.

LKŽ I — Lietuvių kalbos žodynas I, Vilnius, 1968.

LLKŽ — Balkevičius J., Kabelka J. Latvių-lietuvių kalbų žodynas. Vilnius, 1977.

M a r s t r a n d e r Carl J. S. 1924: Observations sur les présents indo-européens à nasale infixée en celtique, Christiania.

² Det är tveksamt om en sådan bildning av terminativ med infix och sta-stam kunde ha börjat under den gemensamma östbaltiska perioden. I lettiskan är ett femtontal verbpar av denna typ belagda, men de bildar inte någon produktiv terminativ / durativ opposition, och det tycks inte heller gå att urskilja någon tydligare semantisk skillnad mellan dem; jfr. kūicu || -kstu.

85

Paulauskienė A. 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos, Vilnius.

Pečiulevičiūtė V. 1994: Lietuvių kalbos intarpinių ir sta kamieninių veiksmažodžių etimologijos indoeuropiečių kalbose (dipl. darbas, rankraštis), Klaipėda.

Stepanov J. S.: — Stepanov J. S. Aspekt, diates, transitivitet (det baltoslaviska problemet). — Izvestija AN SSSR. Ser. för litteratur och språk. 1976, 35. S. 408—420 (1) 1977, 36. S. 135—152 (2) 1978, 37. S. 344—355 (4).

Temčin S. L.: — Temčin S. L. Om fördelningen av verbformanterna -n- och -sta i urbaltskan. — Litu?jų filologų darbai, Vilnius.

DIAKRONA SKIKTNINGAR AV INFIX- OCH sta-STAMMIGA VERB I LITAUISKAN

Sammanfattning

I denna artikel konstateras att betydelsen hos infixverben, sett ur kategorisemantisk synvinkel, till en början var odifferentierad både i urbaltskan och i indoeuropeiskan. Dessa verb betecknade såväl aktiva handlingar (jfr apreuss. polenka ”blir kvar”, lat. linquō ”jag blir kvar”, ai. tináktti ”lämnar”), som självständiga handlingar (jfr lit. sninga ”det snöar” och lat. ninguit). I urbaltskan utvecklas en morfologisk opposition mellan kausativa och resultativa verb (jfr lit. kėlia / kyla ”höjer / reser sig”, lett. ceļu / cilstu). I de östbaltiska språken uppstår en ordbildningsopposition mellan durativa / terminativa (jfr spiṅga / spiēgia ”ringer / skriker”). Imitationsbildningar är utmärkande endast för det litauiska språket (jfr lit. bliūrbsta ”blir arg”).

86