LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996)

LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Giedrius SUBAČIUS

TRE MODELLER FÖR DET XIX ÅRHUNDRADETS GEMENSAMMA SKRIFTSPRÅK: J. A. PABRĖŽA, J. ČIULDA, S. DAUKANTAS¹

Innan jag börjar tala om tre olika modeller för det XIX århundradets litauiska gemensamma skriftspråk (brk.) vill jag mycket kort beskriva den allmänna politiska, kulturella och sociala situationen i Litauen vid den tiden.

Geopolitiskt tillhörde de etniska litauiska områdena aldrig en och samma stat: en del tillhörde Preussen (det så kallade Lill-Litauen), medan återstoden, Litauen (Stor-Litauen), var en självständig stat; från mitten av XVI århundradet bildade det en union med Polen. Från slutet av XVIII århundradet ockuperade Ryssland nästan hela Stor-Litauen, så under den period som intresserar mig tillhörde Stor-Litauen Ryssland och Lill-Litauen Preussen.

Kulturellt skilde sig Lill-Litauen och Stor-Litauen också åt sedan gammalt. I Lill-Litauen hade lutherdomen fått fäste redan från XVI århundradet, medan katolicismen bestod och dominerade i Stor-Litauen. Vad skriftspråket beträffar hade tämligen stabila språknormer redan formats på XVII århundradet i Lill-Litauens kompakta område, och de förblev sådana ända till slutet av XIX århundradet och även längre. Stor-Litauen var mycket heterogent; för det första fanns (och finns) här två stora dialektgrupper, samogiter och höglandslitauer, vars språk skilde sig så mycket att deras företrädare inte alltid förstod varandra; för det andra hade ingen enskild dialekt ännu slutgiltigt etablerats som grund för det litauiska skriftspråket, men i början av XIX århundradet började samogitiska skrifter alltmer dominera. Å andra sidan var polskan fortfarande det dominerande kulturspråket i Stor-Litauen under XIX århundradets första hälft, traditionellt använd sedan unionen med den polska staten.

Socialt skilde sig även samhällena åt. I Preussen blev bönderna officiellt fria alldeles i början av århundradet, medan det ryska styret avskaffade livegenskapen i Stor-Litauen först 1861. Men även i Stor-Litauen hade de ofrälse (bönderna) börjat frigöra sig, läskunnigheten spridas och samhällets rörlighet öka långt tidigare. Den franska revolutionens frihetsidéer förändrade ännu inte de sociala strukturerna, men började så småningom nå människors medvetande. Det var endast i ett samhälle som höll på att frigöra sig och gradvis bli ett medborgarsamhälle som

¹ En utförligare behandling av dessa modeller finns i andra arbeten av artikelns författare: Simono Daukanto požiūris į bendrinę kalbą. — Lietuvių atgimimo istorijos studijos (LAIS): Simonas Daukantas 5, Vilnius: Viltis, 1993, 63—68; Juozas Čiulda ir jo gramatika. — LAIS: Juozas Čiulda. Trumpi samprotavimai apie žemaičių kalbos gramatikos taisykles 6, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994, 7—54; Jurgio Ambraziejaus Pabrėžos žemaičių kalba. — LAIS: Asmuo: tarp tautos ir valstybės 8 (under utgivning).

51

kunde en modern uppfattning om det gemensamma skriftspråket och själva skriftspråket börja formas. (Ett modernt gemensamt skriftspråk kan kallas ett enhetligt språk som används av alla samhällsskikt för att tillgodose alla deras kulturella behov.)

Alla tre modeller för det gemensamma skriftspråket under XIX århundradet, som jag vill presentera, utformades av författare med ursprung i Samogitien i det ryskstyrda Stor-Litauen. I Lill-Litauen var skriftspråket tillräckligt stabilt, och där omformulerade ingen språket vid denna tid. De tre modellerna presenterades inte systematiskt av sina upphovsmän själva. Jag försöker återskapa och rekonstruera modellerna utifrån handskrifter av olika slag (inte enbart lingvistiska) och, när det gäller S. Daukantas, även tryckta skrifter.

För att rekonstruera modellerna för det litauiska gemensamma skriftspråket vid den tiden skulle jag vilja betrakta följande aspekter som de viktigaste och mest relevanta:

1. Användningsområden för det gemensamma skriftspråket: a) de samhällsskikt som skriftspråket i fråga riktar sig till, b) de litterära former och ”genrer” som skriftspråket används för att skapa. Huruvida skriftspråket är avsett för alla samhällsskikt och alla litterära former avgör faktiskt om det kan kallas ett gemensamt språk.

2. Det gemensamma skriftspråkets användningsområde, det vill säga om skriftspråket är avsett att tillgodose behoven hos alla etniska litauer eller bara någon del av dem.

3. Det gemensamma skriftspråkets förhållande till talspråket.

4. Grund för det gemensamma skriftspråket — att skriva som man talar eller så som reglerna och språksystemet föreskriver.

Man skulle även kunna analysera andra aspekter — inställningen till lånord, nybildningar, stavningsprinciper och annat — men det får anstå till framtiden.

I. JURGIS AMBAZIEJUS PABRĖŽA föddes 1771 i norra Samogitien. I Litauens kulturhistoria är han mest känd som franciskanermunk och präst, en berömd predikant och den förste skaparen av botanisk terminologi. I början av XX århundradet gjordes det i Litauen till och med betydande ansträngningar för att påven i Rom skulle helgonförklara Pabrėža eller åtminstone saligförklara honom. Han efterlämnade inga texter som uteslutande behandlar språk, men skrev om språk i förord till sina verk och i brev.

Pabrėžas tänkande formades redan på 1700-talet, i en miljö där idéer om frihet och jämlikhet ännu knappt hade hörts (det moderna 1800-talet mötte han vid 29 års ålder). För honom var det då naturligt och normalt med ett samhälle där en del människor var fria, vanligen läskunniga medborgare, medan en annan del bestod av beroende, ofta analfabeta människor (folket). Från 1798 skrev Pabrėža ned mycket, tusentals sidor litauiska predikningar. Men fram till ungefär 1828–1831 går det ännu inte att tala om ett standardiserat skriftspråk. Pabrėža skrev ned predikningarna, men syftet var att normera språket, medan de skulle läsas upp för det analfabeta folket — alltså var texterna endast ett hjälpmedel för muntlig framställning. Först omkring 1828–1831 beslöt Pabrėža, naturligtvis påverkad av stämningarna i ett samhälle som blev allt friare, att skapa ett litauiskt standardskriftspråk. Då var han omkring 60 år.

Pabrėžas beslut är dokumenterat. Slutet på hans långvariga tvekan kan illustreras med en mening ur ett av hans brev från 1829: ”När det gäller samogitisk stavning

52

är jag inte benägen att ändra ståndpunkt²². Vid den tiden, eller möjligen något senare, införde Pabrėža helt nya skrivtecken som ingen annan använde: han dubblerade långa och förlängda vokaler (dvs. började skriva bajooroo ’bajoraĩ’, taapaas ’lapais’) och började återge de palataliserade [š’], [č’] som šź, čź (t.ex. šźerdys ’širdis’, augmynčźynis ’augminyčinis’; här hade šź och čź konstruerats genom att blanda den stavning enligt polskt mönster som då var vanlig bland litauerna: ś och ć betecknade vanligen palataliserade ljud, medan sz och cz betecknade hårda).

1. a)—b) Utifrån dessa skrivtecken är det lättast att urskilja vilken typ av texter Pabrėža tillämpade sin standardspråkskonception på. Först och främst rör det sig om hans omfattande botaniska och medicinska verk. Det finns belägg för att han tillämpade dessa normer även i skolböcker, skönlitterära texter och folkloristiskt material; det finns till och med brev av honom skrivna enligt sådana normer. Jag skulle kunna sammanfatta det så här: Pabrėža tillämpade sina normer för standardskriftspråket inom alla områden av det sekulära kulturlivet.

Men något som i dag kan verka märkligt och otroligt är att dessa normer inte heller följdes i de många religiösa texterna. Jag skulle säga att Pabrėža fortfarande tillämpade 1700-talets måttstock på andliga skrifter, men samtidigt började skapa ett sekulärt standardskriftspråk på ett helt modernt sätt. Pabrėža är alltså en slags övergångsperiodens representant. Han hade redan förstått att ett allt större samhällsskikt behövde ett gemensamt språk, men ännu inte att denna process förr eller senare skulle leda till ett samhälle där alla behövde detta standardskriftspråk (det vill säga ett samhälle utan livegenskap, där alla var fria och läskunniga). Att texter avsedda för kyrkfolket inte skrevs på standardskriftspråket visar att Pabrėža tyckte att det var helt normalt att detta folk även fortsättningsvis skulle förbli just folk. Det nya standardskriftspråket behövdes endast av en del av samhället, de nya bildade. Efter att ha analyserat Pabrėžas dikter drog Saulius Žukas slutsatsen att ”deras analys gör det möjligt att urskilja processen bakom ett epistemiskt kulturbrott, situationen då man övergår från ett slags värderingar till ett annat”³. När Pabrėža skapade ett modernt standardskriftspråk behöll han ändå också inslag av en äldre förståelse av skriftspråket. Jag skulle kalla hans modell ”defekt”, men den var ändå redan en modell för ett standardiserat skriftspråk.

Dessutom tillämpade Pabrėža sin modell för standardskriftspråket inte inom hela det etniska litauiska språkområdet, utan endast bland samogiterna. Med hans egna ord: ”Jag skriver växtnamnen så som de uttalas i vårt kustland, 15 mil inåt landet från havet”⁴. Om man räknar om dåtidens mil till dagens mått blir det omkring 128 km — alltså samogitiskans dialektområde. Pabrėža skapade således ett skriftspråk endast för samogiterna; han erkände att ytterligare två litauiska skriftspråk kunde finnas: de preussiska litauernas och Stor-Litauens litauers — aukštaitiernas. När Pabrėža till exempel i sin botanik sammanställde listor över växtnamn på olika språk, tog han separat med samogitiska och preussisk-litauiska namn. I ett brev beklagade han sig över att ”man också borde ha litauiska (dvs. Stor-Litauens aukštaitiska

² P a b r ė ž a J. A. 1829 m. balandžio 13 d. laiškas iš Kretingos prof. J. F. Wolfgangui į Vilnių. Rankraštis saugomas MAB, f. 7—309.

³ Ž u k a s S. Apie pyvkininkus (du J. A. Pabrėžos eilėraščiai) — LAIS: Liaudis virsta tauta 4, Vilnius: Baltoji varnelė, 1993, 117—118.

⁴ P a b r ė ž a J. A. 1828 m. rugsėjo 20 d. laiškas iš Kretingos prof. J. F. Wolfgangui į Vilnių. Rankraštis saugomas MAB, f. 7—309.

53

(benämningar) inte utelämna, men hittills har jag inte kunnat få tag på dem någonstans ifrån”⁵. Pabrėžas uppfattning är kategorisk: ”en samogit kommer aldrig överens om språket med en litauer (dvs. en hög-litauer från Stor-Litauen), inte heller med en preussare (dvs. en litauer från Preussen) eller en letter⁶. Även territoriellt visar Pabrėžas brk.-modell alltså att dess upphovsman orienterade sig mot ett mer slutet samhälle, kanske till och med mot möjligheten att forma en särskild samogitisk nation.

3. Pabrėžas brk:s förhållande till talspråket kan beskrivas med hans egna ord: ”det bästa är att skriva så som vi talar”⁷ eller ”du hittar orden skrivna så som alla samogiter talar i den trakten”⁸. Pabrėža hade ännu inte känt något behov av att normera det gemensamma talspråket; samogiterna talade bra för honom, det var bara skrivandet som var dåligt. Följaktligen tycks dialekten själv uppfattas som en talad variant av brk., och därför behöver den inte heller normeras.

4. Av det som sagts är det redan helt tydligt att det främsta kriteriet för normeringen av brk. för Pabrėža var språkbruket, talspråket.

II. JUOZAS ČIULDA föddes senare än Pabrėža, år 1796, också i norra Samogitien (nära Plungė, alltså närmare samogiternas centrum). Han var också präst; han arbetade som kaplan vid en skola i Kaunas och tjänstgjorde senare som präst hela tiden på olika håll i Litauen. Hans största förtjänst för den litauiska kulturen är att han skrev en litauisk grammatik (omkring 1854). Han var en representant för en annan, yngre generation, som mognade i en miljö där behovet av frihet hela tiden gjorde sig gällande och där man orienterade sig mot ett fritt samhälle.

1. a) Till skillnad från Pabrėža modellerade Čiulda redan ett samhälle bestående enbart av fria människor. För honom var inte bara adelsmännen utan också bönderna en del av nationen. Begreppen folk och nation hade samma betydelse för Čiulda (vilket man inte kan säga om Pabrėža), till exempel: ”Samogiternas sånger består av f o l k e t s, dvs. vanliga människors, sånger [...]. I viss mening kan man säga att denna n a t i o n [...]”. Det är tydligt att Čiulda också skapade sina brk.-normer för ett samhälle som uppfattades så monolitiskt – lika för alla samhällsskikt. Detta är redan en ”icke-defekt” uppfattning om brk.

b) Även om Čiulda inte uttryckligen och exakt har sagt vilka litteraturgenrer han tillämpade sin brk.-modell på, kan man anta att det gällde alla tänkbara genrer. Visserligen skrev Čiulda både sin grammatiks text och sina brev och andra arbeten på polska; han vågade ännu inte skriva på litauiska. Därför kan man endast tala om teoretiskt utformade, men ännu inte praktiskt genomförda brk.-normer.

2. Som grund för de brk.-normer han skapade tog Čiulda sin egen nordliga samogitiska dialekt, ungefär som Pabrėža. Det område vars invånare Čiulda utformade sin brk. för var dock mycket större. När Čiulda förklarade varför han stödde sig på den samogitiska dialekten, sade han att ”den västsamogitiska underdialekten är mer ut-

⁵ P a b r ė ž a J. A. 1834 m. gruodžio 19 d. laiškas iš Kretingos J. K. Gintilai į Peterburgą / Paskelbė K. Sendzikas. — Mūsų senovė, 1938, t. 2, nr. 3(8), 491.

⁶ P a b r ė ž a J. A. 1835 m. kovo 20 d. laiškas iš Kretingos J. K. Gintilai į Peterburgą. — Mūsų senovė, 1938, t. 2, nr. 3(8), 495.

⁷ Ten pat, 493.

⁸ P a b r ė ž a J. A. Uuogas nekorios apey Smertį, 1828, IV. Rankraštis saugomas Lietuvos nacionalinėje M. Mažvydo bibliotekoje. Sign. f. 124—3.

54

…bildad”⁹ (än höglandsmålens), att höglandsmålet ”inte är lika mjukt och behagligt för örat som samogitiskan”¹⁰, att det i en del av höglandsmålet ”nästan inte finns någon grammatik alls, utan endast en blandning av förvrängd och fördärvad polska och litauiska...”¹¹, medan den andra delen helt saknar fasta och enhetliga regler. Denna nedvärdering av höglandsmålen visar otvetydigt att Čiulda vände sig inte bara till läsare som talade samogitiska, utan också till dem som talade höglandsmål, och erbjöd dem ”bättre”, ”mer utvecklade” normer för den samogitiska skriftspråksmodellen. Således riktade Čiulda sin modell för det skrivna standardspråket till hela Stor-Litauens område.

Men i likhet med Pabrėža ville han inte påtvinga de preussiska litauerna sin modell. Även om han betraktade dem som företrädare för samma folk, erkände han att de hade en egen, annorlunda skriftspråkstradition. Ett exempel på denna inställning kan vara att Čiulda återgav ett utdrag ur den berömda dikten ”Metai” av den preussiske litauern Kristijonas Donelaitis från 1700-talet med originalstavningen och bredvid ”översatte” det till det föreslagna gemensamma ”samogitiska” språket.

3. En tämligen ny och viktig aspekt av Čiuldas normering är att han vid sidan av det skrivna standardspråket även ville normera talspråket. Detta var en mycket tydlig och fast ståndpunkt hos Čiulda. Han skriver till exempel att ”de lärdas språk och skrifter bör vara folkets språk och skrift”¹². Själva grammatiken definierar Čiulda som en samling ”regler för ett gott ordnande av språket, vare sig det är talat eller skrivet”¹³. Detta skulle jag kalla en för sin tid mogen, modern föreställning om ett gemensamt språk. När ett skrivet standardspråk börjar ta form, börjar ju oundvikligen också ett talat standardspråk att ta form, med det skrivna som förebild (dialekterna är ju mycket olika).

4. Till skillnad från Pabrėža betonade Čiulda att normeringen måste bygga på språkets regler och grammatikalitet, det vill säga på språksystemet, och inte på språkbruket. Han sade att ”om samogitiskan (det vill säga litauiskan) ska utvecklas efter andra europeiska språks förebild, måste [...] ett språk väljas för böckerna, ett som visar sig vara tydligare, mer regelbundet och bättre överensstämmande med grammatikens regler”¹⁴ (ur ett brev till biskop Motiejus Valančius). Čiulda strävade efter att följa språksystemet, det vill säga att förkasta sådant som föreföll honom vara undantag från reglerna, oavsett om det användes i levande språk. På grund av systemet föreslår Čiulda till exempel att man ska skriva (och säga!) dativ singular av det personliga pronomenet taw [tav], och inte tau, eftersom stammen enligt honom överallt har ändelsen [v] i de övriga kasusformerna (jfr gen. sg. tawęs, ack. sg. tawę osv.), trots att alla litauer både då och i dag uttalar [u] — tau. I Čiuldas grammatik finns det rätt många sådana exempel där talspråkliga former förkastas till förmån för språksystemet.

III. SIMONAS DAUKANTAS, född 1793, tillhörde Čiuldas generation. Han föddes också i norra Samogitien. Han gjorde sig förtjänt av en plats i den litauiska kulturen som historiker, folklorist, filolog och i allmänhet som en av den nya moderna

⁹ Čiulda J. Trumpi samprotavimai apie žemaičių kalbos gramatikos taisykles. — LAIS 6, 233.

¹⁰ Ten pat, 249.

¹¹ Ten pat, 227.

¹² Ten pat, 230.

¹³ Ten pat, 330.

¹⁴ Ten pat, 364.

55

skapare och pionjär för den litauiska nationella ideologin, ja, rentav en symbol. Daukantas studerade i Lietuvoje och arbetade därefter i omkring 25 år utanför Lietuvos gränser – i Riga och Sankt Petersburg, och sedan åter i Lietuvoje.

1. a) Utan minsta tvekan var Daukantas en uttalad demokrat; hans medvetande formade redan en föreställning om ett samhälle bestående enbart av fria medborgare. Därför riktade sig hans texter och hans skriftspråk också till samhällets allra lägsta skikt, bönderna (detta innebär att han föreställde sig att dessa skikt skulle bli läskunniga). Till exempel skrev han i förordet till ett historiskt verk (”Darbai”): ”Jag har inte skrivit för lärda män och tänkare, utan för de mödrar som kan berätta för sina barn om sina förfäders gärningar, men som utan skrifter ofta misstar sig”¹⁵. Ett annat mycket nytt fenomen för dåtidens Lietuvai var att han, Daukantas, som lekman skrev en katolsk bönbok. Som Roma Bončkutė framhåller strävade Daukantas, vid sidan av andra texter, efter att få sin stavning godkänd även för religiösa texter¹⁶. Det är helt uppenbart att det framför allt var bönderna som behövde dessa bönböcker. Daukantas bröt alltså mot stereotypen att religiösa texter måste skrivas med en förenklad, traditionell stavning för litauiska religiösa skrifter.

1. b) Redan utarbetandet av bönboken visar att det spektrum av litterära genrer som Daukantas ansåg borde skrivas på litauiskt skriftspråk var bredare än Pabrėžas. I praktiken använde Daukantas också sitt skriftspråk betydligt mer beslutsamt än Čiulda. Han drog sig inte för att skriva en liten grammatik och andra verk på litauiska, medan Čiulda inte vågade göra det – förutom grammatiken skrev han även andra vetenskapliga verk på polska.

2. I början av sin skapande verksamhet riktade sig Daukantas mycket tydligt till en samogitisk läsare; språket i hans skrifter från den tiden var mycket samogitiskt. Under sin senare skapandeperiod hade han emellertid ändrat uppfattning och använde i sitt skriftspråk både samogitiska och högaitiska element. Daukantas förklarade: ”enligt min mening kan man inte skriva enbart på ren samogitiska eller ren högaitiska (dialekt), utan man bör ta hänsyn till deras mjukhet, harmoni och koncishet”¹⁷, det vill säga att man vid skrivandet bör förena dialekterna och deras element. I sin stora polsk-litauiska ordbok tog Daukantas till exempel upp parallella former medioti ’jaga’ (samogitiska) och medzioti ’detsamma’ (högaitiska), kwiestas ’inbjuden’ (högaitiska) och kwijstas ’detsamma’ (samogitiska). Å andra sidan hämtade han stavningselement (t.ex. bokstäverna ł, é, ô, û; värdena hos bokstäverna ž och y m.m.) från de preussiska litauernas skriftspråk och försökte införa dem i Stor-Litauen. Detta var inte utmärkande för vare sig Pabrėža eller Čiulda (hos Čiulda med vissa mindre undantag). Det är tydligt att Daukantas blick var den vidaste bland alla här presenterade modeller för skriftspråk – han ville att hans skriftspråk skulle rikta sig till alla etniska litauer. Det är ingen överdrift att säga att detta var den första så vida visionen av skriftspråket under hela den litauiska språkstandardiseringens historia.

3. Men det faktum att Daukantas försökte utforma en modell för skriftspråket för ett stort område, för alla etniska litauer, som talade mycket olika och avlägsna

¹⁵ D a u k a n t a s S. Raštai / Parengė V. Merkys ir B. Vanagienė 1, Vilnius: Vaga, 1976, 39.

¹⁶ B o n č k u t ė R. Nespausdinto rankraščio istorija, — Literatūra ir menas, 1993 m. spalio 16 d., nr. 42, 4.

¹⁷ D a u k a n t a s S. Raštai 2, Vilnius: Vaga, 1976, 788.

56

olika från varandra i fråga om dialekter, vilket skapade problem med att normera talspråket, det vill säga den muntliga varianten av standardspråket. Följande citat kan sägas vara typiskt för Daukantas synsätt: ”Där det faller sig att skriva uo, är det mycket bättre att skriva ą, för då kan alla bli nöjda, både de[ms] som först säger uo [dvs. höglandslitauerna] och de[ms] som uttalar ou [dvs. låglandslitauerna], eftersom några säger duoti, andra doati”. Att tillåta att varje läsare läser bokstaven ų polyfonetiskt enligt sin egen dialekt innebär inte alls ett enhetligt, gemensamt talspråk. Detta kan också illustreras med en annan förklaring av Daukantas i förordet till verket ”Pasakojimas...”: ”Dig, käre litauiske läsare, ber jag att inte bli vred på mig för att jag inte skrev på din sockens språk; när du har läst texten en gång kan du, när du läser den en andra gång, uttala orden enligt uttalet i din socken. Och när du finner att det står kantri och narsį kareiviai, läs kantrūs och narsūs kareiviai...”¹⁸

Daukantas utformade alltså, liksom Pabrėža, ingen modell för ett gemensamt talspråk. Pabrėža gjorde det dock inte därför att talspråket i det lilla och förhållandevis språkligt enhetliga området Samogitien föreföll tillräckligt enhetligt, medan Daukantas i huvudsak föreställde sig standardspråket som ett skriftspråk, inte ett talspråk; åtminstone tycks det gemensamma talspråket inte ha intresserat honom särskilt mycket.

4. Daukantas hållning att förena dialekterna, som redan nämnts, är i egenskap av historiker formulerad på ett verkligt demokratiskt sätt, men Daukantas visste själv inte riktigt hur detta skulle genomföras i praktiken. Det är lättare att förena ordförrådet, men hur ska olika fonetiska företeelser jämkas samman? Han tar ofta inte själv ställning eller fastställer regler: ”när det gäller pronomenet asz i fjärde kasus, får tiden utvisa om man ska skriva mani eller manę”; ”hur man ska skriva — tabokis eller tabokas — är svårt att gissa”¹⁹ och så vidare. Sådana formuleringar som ”tiden får utvisa” förekommer varken i Pabrėžas eller Čiuldas normerande texter. Allt detta visar att Daukantas, efter att sent i sitt författarskap ha beslutat sig för att förena olika dialekter, det vill säga efter att ha skapat en normerande regel, inte går vidare utan i varje enskilt fall överlåter åt historien själv att avgöra, får man anta, hur dialekterna ska förenas. Oförmågan att fatta ett beslut symboliseras också av att Daukantas ofta ändrade sin egen stavning, sannolikt mer och oftare än någon annan litauisk kulturpersonlighet på 1800-talet. Slutsatsen är tydlig: även om Daukantas avstod från att enbart utgå från språkbruket och från formerna i en enda dialekt, är förverkligandet av konkreta regler ändå svagt uttryckt.

* * *

Avslutningsvis behöver de tre olika modellerna sammanfattas. Som framgår skiljer sig modellen hos Pabrėža, en företrädare för den äldre generationen, nästan i alla avseenden från de yngre Čiulda och Daukantas. Visserligen överensstämmer den med Daukantas modell i det att ett gemensamt talspråk inte modelleras, men, som nämnts, sker detta av olika skäl. Pabrėžas standardspråk är alltså ett skriftspråk på samogitiska, avsett för de mer bildade samhällsskikten och för produktion av alla slags sekulära texter, och modellerat efter det talade samogitiska. Čiulda och Daukantas, företrädare för den yngre generationen, skil-

18 Där, 8.

19 Där, 790, 791.

57

jer sig från Pabrėža genom sina modernare och mer tidsenliga synsätt på standardspråket – det behövs för alla samhällsskikt och för att skapa litteratur av alla slag (i praktiken är Daukantas visserligen betydligt djärvare än Čiulda). En av de grundläggande skillnaderna mellan deras modeller är att Čiulda modellerar språket enbart för Stor-Litauen, medan Daukantas gör det också för Lill-Litauen. Detta berodde på Daukantas historikerblick: han studerade och kände särskilt starkt den historiska etniska gemenskapen mellan alla litauer och modellerade med sikte på framtiden ett gemensamt folk och ett gemensamt språk. Å andra sidan är Čiulda, som skapare av standardspråket, modernare än Daukantas i det avseendet att han ansåg ett gemensamt talspråk nödvändigt; dessutom betonade han särskilt språksystemet och reglerna i sin grammatik och normerade alltid de former som han ansåg bäst motsvara reglerna (det vill säga språksystemet). Detta är inte lika tydligt uttryckt i Daukantas verk. Därför skulle jag kalla Čiulda en konsekvent och modern teoretiker för sin tid, som utformade ett gemensamt skriftspråk och talspråk för Stor-Litauen, avsett för alla samhällsskikt och alla litterära genrer och, framför allt, grundade sin modell på kriteriet om språklig systematik. Bredvid Čiulda framstår Daukantas som en praktiker med vid horisont: språket ska skapas för alla människor och all slags litteratur och användas av alla litauer; de väldiga foliovolymer som han skrev på litauiska vittnar om hans praktiska strävanden. Teoretiskt sett modellerade Daukantas dock inte ett gemensamt talspråk och preciserade inte hur man skulle utgå från språksystemet och dess regler. Därför framstår Čiulda, utifrån sin syn på standardspråket, som mer av en teoretisk lingvist, medan Daukantas var en samhällsdebattör med vid horisont, men inte lingvist.

BILAGA

PABRĖŽOS, ČIULDOS OCH DAUKANTAS MODELLER FÖR GEMENSAMT SKRIFTSPRÅK (P,Č,D)

1. BRK. ANVÄNDNINGSOMRÅDEN

a) SOCIALA SKIKT

alla

inte alla

Č

P

D

b) LITTERATURTYPER

alla

inte alla

Č

P

D

2. BRK. ANVÄNDNINGSOMRÅDE

hela

inte hela

D

ž+a

ž

Č

P

58

3. FÖRHÅLLANDET TILL TALSprÅKET I DEN ALLMÄNNA SKRIFTSPRÅKSMODELLEN

talspråk. allmän skriftspråksmodellering Č

-talspråk. allmän skriftspråksmodellering saknas P D

4. DEN ALLMÄNNA SKRIFTSPRÅKSMODELLENS GRUND

skriva som man talar P

skriva enligt reglerna (språksystemet) Č D(?)

TRE MODELLER FÖR DET LITAUISKA ALLMÄNNA SKRIFTSPRÅKET:

J. A. PABRĖŽA, J. ČIULDA, S. DAUKANTAS

Sammanfattning

I denna artikel jämförs J. A. Pabrėžas, J. Čiuldas och S. Daukantas koncept för ett gemensamt skriftspråk utifrån fyra aspekter: 1) det gemensamma skriftspråkets användningsområde (vilka sociala skikt och litteraturgenrer det är avsett för); 2) det gemensamma skriftspråkets geografiska utbredning; 3) förhållandet mellan det gemensamma skriftspråket och talspråket; 4) det gemensamma skriftspråkets grund (om man skriver som man talar eller enligt de regler och det system som språket kräver). J. A. Pabrėžas koncept skiljer sig i alla avseenden från J. Čiuldas och S. Daukantas. J. A. Pabrėža avsåg sitt koncept enbart för intelligentsian, endast för världsliga texter och endast för Žemaitija. J. Čiuldas och S. Daukantas syn på det gemensamma skriftspråket är mer modern; det behövs för alla sociala skikt för att skapa alla slags litteratur. En väsentlig skillnad mellan deras modeller är att J. Čiulda avsåg det gemensamma skriftspråket enbart för Stor-Litauen, medan S. Daukantas även avsåg det för Lill-Litauen. Dessutom var J. Čiulda benägen att normera inte bara skriftspråket utan också talspråket. Vid normeringen framhöll han språksystemets betydelse.

59