LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Jag vill inte, säger jag, förakta det telšiska språket; jag önskar fortfarande att ära det såsom det anstår.

Antanas Klementas

Giedrius SUBAČIUS

ANTANAS KLEMENTAS SAMOGITISKA

En av de första som lämnade efter sig sina tankar om normeringen av ett gemensamt samogitiskt skriftspråk var poeten och adelsmannen Antanas Klementas (omkring 1756–4 juni 1823). Av Klementas bevarade dikter på litauiska ”har vi 156 större och mindre verk, som omfattar 1 494 versrader”¹. Men han skrev mycket mer på polska; tre stora handskrivna diktvolymer av Klementas finns bevarade. Tillsammans med de nämnda dikterna på litauiska innehåller de omkring 60 000 versrader².

Den önskan att lära känna, ”upptäcka” och värdera det litauiska språket, som väcktes av nya vindar från Europa, uppstod först och tydligast i T. Čackis, K. Bogūšas och Z. Niemcevičius sinnen. Čackis ville veta vad det litauiska språket var och inom vilket område det talades. Bogūšas hävdade redan att språket var självständigt och inte mindre rikt än andra.

Klementas, som redan i barndomen hade lärt sig sitt modersmål, samogitiska, var en av de första samogiterna som intresserade sig för frågan om ett gemensamt skriftspråk och föreslog att den samogitiska dialekten skulle ligga till grund för det. Hans samogitiska orientering stärktes dock först mot slutet av hans liv. Han föddes bland de dounininkai-talande samogiterna på Laumiai herrgård (nära Barstyčiai) och växte upp i Rietavas (man vet inte hur länge), men redan omkring tretton års ålder, från 1769, flyttade han tillsammans med sina föräldrar från den samogitiska miljön till Vorobinas. Han gick i skola i Dombrovica och bodde i dessa trakter till 1777, alltså ytterligare omkring åtta år, tills han var ungefär 21 år gammal. Därefter återvände han till Samogitien – i Raseiniai, inom området för den samogitiska dūnininkai-dialekten, arbetade han från 1777 till 1792, det vill säga omkring fjorton år. Och därefter, vid omkring trettiosex års ålder, återvände han till området där dounininkai-samogitiska talades – Telšiai, där han också dog år 1823, med-

¹ Vanagas V. Antanas Klementas. – A. Klementas, Samogitisk liten sång. Vilnius: Vaga, 1972, 12.

² Biržiška M. Antanas Klementas, litauisk författare i början av 1800-talet, Vilnius: M. Kuktos tryckeri, 1910, 3. Tre volymer med Klementas manuskript förvaras vid LLTIBR – vol. 1: Dziełko moje własnoręcznie Wierszem, a w małey cząsteczce prozą napisane y alfabetnie porządnie zrejestrowane Którego Tom Iszy, sign. f. 1–2156 (hädanefter KIDI806); vol. 2: Dziełko moje własnoręcznie Wierszem, a bardzo w małey części prozą napisane y alfabetnie porządnie zrejestrowane Którego Tom 2gi, sign. f. 1–2157 (hädanefter KIDII1808); vol. 3: Dziełko moje własnoręcznie Wierszem, a w małey sząstce prozą napisane y alfabetnie porządnie zrejestrowane Którego Tom 3ci, sign. f. 1–2158 (hädanefter KIDIII1810).

225

väntat tills han var omkring sextiosju år gammal³.

Det är inte exakt känt när Klementas började skriva vers på samogitiska. Vytautas Vanagas försöker försiktigt precisera Mykolas Biržiškas uppfattning att hans allra första verk kan ha skapats omkring 1792: ”de kan ha författats på vers ännu tidigare. Det skulle hans ’naratyva’ (berättelse), tillägnad hans eget bröllop [...], som ägde rum omkring 1789, tyda på.”⁴ Hur det än förhåller sig tycks han ha börjat skriva vers först efter återkomsten till Samogitien, kanske i Raseiniai eller möjligen inte förrän i Telšiai.

Vanagas fortsätter: ”det är möjligt att DI [KIDI1806] börjar med verser från ungefär den här tiden och avslutas med verk från slutet av 1806”⁵. Eftersom ”versernas ordningsföljd i de handskrivna volymerna tycks i stort sett motsvara författarens kronologi”⁶, kan det vara så att de första kända samogitiska dikterna av Klementas är den första ”giesmelė” som skrevs in i hans handskrivna volymer, ”Piosenka Żmudzka Czasu Rewolucyi robiona a teraz po wynalezieniu wyciąga się”, som uppmanar till strid under Kościuszko-upproret 1794. Redan titeln säger att den, trots att den skrevs under upproret, togs fram i ljuset senare, kanske efter att ha skrivits av på nytt. Följaktligen känner vi till Klementas samogitiska endast från hans dounininkiska levnadsperiod i Telšiai, efter upproret.

1.0. ORTOGRAFI

1.1. Fram till slutet av 1806. Som framgår av den tidigare nämnda ”Piosenka Żmudzka” i KIDI1806, s. 125, och ”Takoż Piosenka Żmudzka Dawniey zrobiona, czyli zPols wytłumaczona”, skriven på följande sida i KIDI1806, s. 126, var Klementas ortografis främsta kännetecken från första början följande.

(1) Han använde inte alls nasalvokalerna ą, ę. Till exempel skrev han inte bara y wyita wyina 126 ~ į vietą vieną (”på en plats”), wiera 125 ~ vierą (”en enda”), utan även ku 125 ~ ką (”vad”), där många samogiter uttalar en nasal vokal.

(2) Med bokstaven y betecknade han ibland det [e] som hade blivit vanligt i samogitiskan: dydziu 126 ~ didžia, motryszkiela 125 ~ motriškele, padyrbsett 125 ~ padirbsat, susytyki 126 ~ susitikę, stypruwkiet 125 ~ stipruokiат, unsytropij 126 ~ antsitropij[a], usydegin 126 ~ užsidegin[a], wysi 126 ~ visi, även om man ibland skrev den smala [i]-vokalen som -y 126 ~ į.

(3) Med bokstaven i skrev han: 1) det [i] som ännu inte hade blivit vanligt i samogitiskan: giwa 125 ~ gyva, ikir 126 ~ įkyr[i], klawsik 125 ~ klausyk, och 2) det [e] som hade blivit vanligt: ir126, isz 125 ~ iš, kita 125 ~ kitą, lig 125, umzina 126 ~ amžinai, Zina 126 ~ žinai. Det är inte synligt att Klem-

³ Uppgifter enligt: B i r ž i š k a M. Antanas Klementas, Lietuvių rašytojas pradžioj XIX-ojo amžiaus, 5–6; B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, Chicago: JAV LB kultūros fondas, 1963, 225 (en utgåva fotograferad 1990 användes).

⁴ V a n a g a s V. Antanas Klementas, 163.

⁵ Ibid.

⁶ Ibid.

226

Detta skulle bevara den regressiva assimilationsregel som förekommer hos en del av de nordliga samogitierna – telšiai-dialektens talare – och som innebär att [i] uttalas utan breddning i, u före en följande stavelse med snävt vokaliskt innehåll ⁷. Även om han använde både y och bokstäverna, strider vokalismen i de nämnda orden umzina, Žina mot denna regel (han borde ha skrivit med y).

(4) Med bokstaven u betecknade han alla dialektens [u]-ljud. 1) [u] (jfr u, ū, ų) – budas 126 ~ būdas, butum 126 ~ būtum, ku 125 ~ ką, kuna 125 ~ kūną, rustibie 126 ~ rūstybę (?), suwed⁸ 126 ~ suved[a]; 2) [ɔ] (jfr u) – abtur126 ~ aptur[i], muna 125 ~ mano, saldziu 126 ~ saldžia sg. i.

(5) Med bokstaven o skrev han det samogitiska [uo] (jfr o): motryszkiela 125 ~ motriškele, sodos 125 ~ sodos, žinot 125 ~ žinot. Exemplet nog 125 ~ nuog visar en artificiell form, som troligen uppstod när en högaitisk form med vokalismen uo uppfattades av en samogit som samogitisk och skrevs med o – samogiterna bör ha läst ett sådant skrivet ljud som [uo].

(6) Med digrafen uu betecknade Klementas det samogitiska dounininkai-ljudet [ọu] (jfr. uo): duutas 126 ~ duotas; jfr också hyper-samogitismen luusa 125 ~ liuosą ”fri”, bildad utifrån ett lånord. Ytterligare ett ord där jfr.-formen skulle ha uo är stypruwkiet 125 ~ stipruoki at, med dounininkai-ljudet [ọu] skrivet uw. Dessa tidiga små texter ger inga ytterligare uppgifter om hur detta ljud skrevs i en sådan position. Som Aleksas Girdenis påpekar uttalas diftongen [ọu] i Tirkšliai-dialekten på två sätt (hans exempel: du·udi || ọoudi ~ duodi, ju·udus || ọoudus ~ juodus). ”Assimilationen av dessa ljud är inte helt konsekvent”⁹. Klementas kan också ha fötts i ett område där denna diftong uttalades på olika sätt¹⁰ och kan ha varit benägen att i skrift generalisera en av de två varianter han hört till [uu] – uu.

Å andra sidan verkar det som om Klementas i allmänhet hade tänkt beteckna sin dialekts [ọ], liksom [u], helt enkelt med bokstaven u, på vanligt sätt (dvs. utan att hitta på ett nytt tecken för ett specifikt samogitiskt ljud). Eftersom han inte ville avstå från de samogitiska diftongerna kan han ha förklarat logiken bakom en sådan beteckning för sig själv på följande sätt: om [ọ] och [u] skrivs u, måste diftongen [ọu] skrivas uu. Beteckningarna un [ɔn] (kanske också [un]?) och um [ọm] (kanske också [um]?) skulle bekräfta detta. Det är alltså svårt att avgöra om Klementas försökte beteckna uttalet [uu] eller [ọu]; det står bara klart att hans beslut att skriva uu kan ha påverkats både av det inkonsekventa uttalet av [ọu] och av den välbekanta bokstaven u, som betecknade ljudet [ọ].

(7) Med digrafen um betecknade Klementas det samogitiska [ọm] eller [um] (jfr. am): umzina 126 ~ amžinai. Som framgår av Girdenis artikel verkade den regressiva assimilationen i Tirkšliai även på diftongerna [ọm], [ɔn], alltså i positioner före stavelser med [i],

⁷ Plg.: Girdenis A. Balsių asimiliacijos reiškiniai Tirkšlių tarmėje. – Kalbotyra 4, 1962, 141–147.

⁸ Troligen uttalade Klementas prepositionen-prefixet su som [su], liksom man gör i Telšiai och i de omgivningar där han föddes; jfr: Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis, 1966, 63. En del samogiter – kretingaierna (dounininkai) och en del varniaier (dūnininkai) – uttalar det dock [sọ], jfr ibid. 64; Klementas kan alltså ha hört även detta uttal under sin barndom i Rietavas.

⁹ Girdenis A. Balsių asimiliacijos reiškiniai Tirkšlių tarmėje, 144.

¹⁰ Ibid., 147.

227

[u] uttalades som [um], [un]¹¹. Klementas kan också ha känt till ett sådant varierande uttal av dessa diftonger, liksom i fallet med uu [ou]. Här kan alltså både fonetiska och grafiska skäl ha förmått honom att välja stavningen um.

(8) Med tvåtecknet un ville Klementas återge det samogitiska [ɔn] eller [un] (standardspråkets an): untsytropij 126 ~ antsitropij[a]. Liksom i fallen uu och um kan orsakerna till detta vara minst två. Det kan också nämnas att Klementas i något senare texter, som likaså skrevs före slutet av 1806, vid sidan av det först använda och fortfarande brukade un [ɔn], t.ex. weyzunt 229 ~ veizant, även skrev on - wafondele 522 ~ valandelė[je].

(9) Med tvåtecknet yi betecknade han dialektens diftong [ei] (standardspråkets ie): anyi 125 ~ anie, tyisa 126 ~ tiesa, wyina 125, 126 ~ vieno, vieną, wyita 126 ~ vietą. Det traditionella högstaitiska ie använde han inte i denna position. Efter l förekom även att det samogitiska [ei] skrevs ij: lijpsnu 126 ~ liepsna sg. i. I början av ordet skrev han också i: iszka 126 ~ ieško.

(10) Tvåtecknet ie betecknade: 1) dialektens [ie] (standardspråkets e): biegs 125 ~ bėgs, niera 125 ~ nėra, padies 125 ~ padės, spiera 125 ~ spėrai (traditionellt skrevs e efter den sonoranta konsonanten l: miletiś 126[4x] ~ mylėtis, miletumi 126 ~ mylėtumi); 2) vokalismen i lånordsstammar: miestela 125 ~ miestelio, wiera 125 ~ vierą ‘tron’.

(11) Med tvåtecknet aw skrev han vanligen diftongen [au]: dawg iaws 125 ~ daugiau, iawni 126 ~ jauni, jszpazinaw 126 ~ išpažinau, ktawsik 125 ~ klausyk, även om iauns 125 ~ jauns också förekommer.

(12) Diftongerna ai, ei betecknade han med ay, ey: kayp 126 ~ kaip, labay 126 ~ labai, reyk 125 ~ reik, reykats 126 ~ reikals, tayp 126 ~ taip, uzlaykiti 125 ~ užlaikyti, waykielis 125 ~ vaikelis. Men kanske oftare betecknade han de samogitiska monoftongerade [ā], [ē]: kap 126(2x) ~ kaip, kartas 126 ~ kartais, metela 126 ~ meteliai, nepritela 125 ~ nepritėliai, pikta 126 ~ piktai, tikta 125 ~ tiktai, umzina 126 ~ amžinai, waykiela 125 ~ vaikeliai, Zina 126 ~ žinai.

(13) Det mjuka [č’] betecknades med c, cz: Bazniczius ~ bažnyčių (?) 125, neisztizciu 126 ~ ne iš tyčių, Ziemaycius 125 ~ žemaičius; [š’] betecknades med -sz: szirdis 126 ~ širdis.

(14) Konsonanten ž skrevs inkonsekvent; både den mjuka och den hårda skrevs ibland med punkten ž: kožnus 125 ~ kažnas, už 125 ~ už, žinot ~ žinot; ibland utan punkt, z: Jszpazinaw 125 ~ išpažinau, uzem 125 ~ užem[a], uztaykiti 125 ~ užlaikyti.

(15) Mjukheten hos konsonanterna g, k framför e markerades traditionellt med bokstaven i: waykielis 125 ~ vaikelis, Zmogielis 125 ~ žmogelis. Mjukheten framför e markerades också efter ž: Ž iemaycius 125 ~ žemaičius.

(16) Även om detta inte förekom i de två första korta texterna, finns det i något senare verk, också skrivet före slutet av 1806, redan exempel med diftongen yn [en] (standardspråkets en): pynkta 522 ~ penktą, tyn 229 ~ ten.

¹¹ Ibid., 143-144.

228

Många av Klementas stavningsdrag sammanfaller med skrivsätten i “Žyvatas”¹² – en samogitisk bok som gavs ut många gånger under 1700-talet – och tecknen aw, uw, vi kan ha hämtats därifrån. Klementas hade alltså redan något att ta efter, och han följde förebilden ända från början.

Därefter förändrades hans stavning obetydligt fram till slutet av 1806, som vi känner till genom KIDI1806 och för vars rekonstruktion det inte finns särskilt många uppgifter. Bland de mer påtagliga förändringarna kan endast nämnas (den första egenheten) införandet av de nasala bokstäverna ą och ų (sic!), till exempel kų 522 ~ ką, tą 522 ~ tą, tų 597 ~ tą (i allra första början skrev han utan nasaltecken – ku 125 ~ ką). Såväl i Klementas hemtrakter som i Telšiai uttalas detta [ɔn]¹³. Eftersom Klementas också på andra håll skrev ljudet [ɔ] med u, är det rimligt att anta att även detta u betecknar [ɔ], medan [n] markeras med nasaltecknet (det räckte att läsa ą på polskt vis [on] för att ljudet skulle bli mycket likt det samogitiska). Klementas började alltså sannolikt skriva de betonade pronomensändelserna med nasaltecken för att mer exakt återge uttalet [ɔn] i sin dialekt.

1.2. Slutet av 1806 – oktober 1808. KIDI1808 omfattar texter från slutet av 1806 till oktober 1808. I denna andra volym av “Dzielko”, liksom i den första, finns det fortfarande få samogitiska dikter. Fram till dess kan inga större förändringar i stavningen skönjas; endast vissa variationer går att urskilja.

(1) Exempelvis skrev han, trots att han som nämnt redan hade försökt skriva kų ~ ką, tą ~ tą före slutet av 1806, ett eller två år senare åter anu 755 ~ aną, ku 755 ~ ką. Han hade sammanfallit stammens nasala vokaler med diftongerna, det vill säga på samma sätt som han skrev un i muszunti 206 ~ mušantį, runka 184 ~ ranką, skrev han också grunžinu 755 ~ grąžinu, uszkunszti 184 ~ užkąsti. Ett sådant sammanfall förekommer även i Telšiai-dialekten, där både diftonger och nasala ljud uttalas [ɔn]¹⁴.

(6) Dubbelskrivningen uu fortsatte han i allmänhet att använda för att beteckna det samogitiska [ou]: duuk 183(2x), 184 ~ duok, duus 755 ~ duos, neduusi 183 ~ neduosi. Även den Žyvatas-liknande uw - paskuw 184 ~ paskuo=ui förekom. Mycket viktigt är emellertid att Klementas vid två tillfällen ändrade uu till uo: iuuda 206 ~ juoda och duunas 206 ~ duonos ändrade han till iouda respektive dounas. Detta är ett av de första kända försöken att återge det samogitiska [ou] med ou och att precisera stavningen i enlighet med “Žyvatas”-traditionen. Å andra sidan är det inte helt klart om Klementas gjorde rättelserna något senare än när han skrev själva verket.

(9) Under den första perioden var skrivningen vi vanligast för att beteckna den samogitiska diftongen [ei], men efter 1806 började yi dominera: dyjna 184 ~ diena, links mintyjs 185 ~ links minties, pyjna 206 ~ pieno, wyjna 184 ~ viena, wyjsz nies 184 ~ viešnios, wyjto 184 ~ vieto[je]. Den variant som hade dominerat före 1806 förekom dock också: Dyjws 755 ~ Diev[ą]s, wyjna 206 ~ vieną. Även ij efter g förekommer: gijisme-

¹² Žyvatas Pona yr Diewa musu Jezusa Christusa, Wilniow: Drukarnie J.K.M. yr RP Kolligio Kunigu Pioriu, 1759 ir kiti leidimai.

¹³ Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija, žem. 50; Lietuvių kalbos atlasas 2, Fonetika, Vilnius: Mokslas, 1982, 63, žem. 46 (härefter LKA 2).

¹⁴ LKA 2, 61–63, karta 44, 45, 46.

229

la 183 ~ sång, gif mie 184 ~ sång, pagįdokiet 184 ~ sjung. En tämligen svag tendens att frångå den vanliga digrafen yj i ”Žyvatas”, med den andra bokstaven i, tycks ha börjat slå igenom.

(11) Klementas avsteg från ”Žyvatas”-traditionen 1806–1808 framgår också tydligt av stavningen av diftongen [au]. Även om aw – taw 183 ~ tau fortfarande förekom, skrevs det på de följande sidorna i denna volym enbart au: brolau 184 ~ brolau, daugiaus 184, gausie 755 ~ rikligt, ilgiaus 755, fauk 755 ~ väntar [på], piaun 184 ~ skär [av], praszau 755 ~ ber.

(13) I KID1808 användes för första gången också bokstaven š för att beteckna det palataliserade (?) [s']-ljudet – turieś 755 ~ kommer att ha, här verkar den ännu ha uppstått helt spontant.

1.3. Oktober 1808 – mars 1810. De litauiska texterna är dock fortfarande mycket få i KID:s första och andra volym. Som Vytautas Vanagas konstaterar skrev A. Klementas ”större delen av sina litauiska dikter 1808–1810. Dessförinnan hade han författat en propagandadikt, ett par idyller, ett par epigram och ett drygt dussin tillfällighetsbrev¹⁵. Dessa texter, skrivna från oktober 1808 till 1810, finns i den tredje volymen KIDI-II1810. Ett av de viktigaste avsnitten i Klementas författarskap är verserna tillägnade och skickade den 17 mars 1810 till den samogitiske biskopen Juozapas Arnulfas Giedraitis – de finns också nedtecknade här, på s. 534–559. Men även före dessa texter tillägnade biskopen finns litauiska texter. De kan sannolikt dateras till omkring 1809 eller början av 1810. De drag som varierat under tidigare perioder ser omkring 1809 (alltså i KIDIII 1810 på sidorna före texterna till biskopen) ut så här:

(1) Klementas skrev både med och utan nasaler i samma positioner, jfr. ku 461 ~ vad, tu 19(2x) ~ det, men också tų 490(3x) ~ det.

(6) Oftare skrev han enkelt u [ou]: atiduti 19 ~ ge tillbaka, iustela 20 ~ bandet, alltså också en av de varianter som kännetecknar ”Žyvatas”. Det kan hända att Klementas ibland tyckte att två intilliggande vokaler var överflödiga och därför skrev bara en. Det är mindre troligt att han här skulle ha varit benägen att beteckna det dūnininkai-ljudet.

(9) Det är möjligt att Klementas började skriva [ei] oftare som yj i stället för yi på grund av polskans ortografiska strävanden att överlag börja använda bokstaven j oftare; jfr. drag 12 nedan. Inte heller här är Klementas stavning med yj konsekvent (vid sidan av formerna dyjna 490 ~ dagen, wyjna 21, 490 ~ en, förekom också former med ij: dijna 21 ~ dagen, wijųu 20 ~ med en).

(11) Diftongen [au] skrivs fortfarande oftast au: didžiaus 461 ~ störst, paras zau 461 ~ jag skriver, praszau 461 ~ jag ber, sau 20, 490, saus iay 490 ~ torrt, även om aw- jawnu 461 ~ ung förekommer.

(12) Helt oväntat började Klementas, vid sidan av de vanliga ay, ey (mayszus 461 ~ säck, Szateykius 19 ~ Šateikiai), också skriva ord med aj, ej: gailus 461 ~ medlidande, kajp 20 ~ hur, tejsybie 21 ~ sanning, wajkiela 20 ~ lilla barnet.

¹⁵ Vanagas V. Antanas Klementas, 13.

230

Det är känt att skrivningen av dessa diftonger med j i polsk ortografi slutgiltigt slog igenom först under 1830-talets fjärde årtionde, dvs. efter det att en sådan skrivning hade godkänts av en särskild deputation i publikationen ”Rozprawy i wnioski o ortografii polskiej”, utgiven i Warszawa 1830: ”Före deputationens godkännande av jotan spreds den endast regionalt, men mottogs motvilligt; när deputationens föreskrifter publicerades förändrades situationen omedelbart fullständigt, den nya bokstaven antogs överallt och under det första årtiondet efter utgivningen av ’Rosprawy...’ 1830 blev användningen av j nära nog norm – och nådde snart även den”¹⁶. Spridningen av jotan i litauiska texter kan oftast kopplas till dess spridning i polsk stavning. Det vill säga att litauiska författare, som började skriva diftongerna aj, ej i polska texter enligt den nya ortografin (i stället för de äldre ay, ey), tog in dem även i de litauiska.

Klementas försök att här börja skriva med j är dock betydligt tidigare, från början av 1809–1810. Som Bajerowa påpekar var visserligen ”jotans förespråkare redan på 1700-talet Szylarski och Nowaczyński, men detta var bara enstaka försök, i huvudsak utan gensvar”¹⁷. Av exemplen i Jan Łoś studie kan man förstå att ingen av dem ännu använde jotan för att skriva diftonger på 1700-talet, utan endast i vissa andra positioner (i den traditionella polska stavningen på 1700-talet och tidigare århundraden fanns bokstaven j över huvud taget inte)¹⁸. En av de första som offentligt föreslog att även polska diftonger skulle skrivas med j var poeten Ałoyz Feliński år 1816¹⁹. I allmänhet är ”det ett obestridligt faktum att j först sprids i Vilnius”²⁰. Det är dock väl känt att F.N. Goliński i Vilnius redan tidigare, 1808, offentligt skrev om en reform av den polska stavningen²¹, att Warszawas sällskap för vetenskapens vänner diskuterade en sådan reform från 1809 till 1814²² och att Joachim Lelewel 1809 skrev en artikel om behovet av att ändra den polska stavningen²³. Man kan nog anta att Klementas, som ofta reste till Vilnius, hade känt av de första reformistiska stämningarna kring polsk stavning, kanske också behovet av att precisera stavningen av diftonger, och själv episodiskt prövat nyheten i sina små samogitiska texter. Av samma skäl kan också det nämnda ha blivit vanligare

¹⁶ B a j e r o w a I. Polski język ogólny XIX wieku, Stan i ewolucja 1, Ortografia, fonologia z fonetyką, morfonologia, Katowice: Uniwersytet Śląski, 1986, 39: ”Före deputationens godkännande spreds jotan endast regionalt och med motstånd; efter publiceringen av deputationens föreskrifter förändrades situationen omedelbart fullständigt, den nya bokstaven antogs överallt och under det första årtiondet efter Rozprawach 1830 var bruket av j redan nära normens status – snart nådde det den”

¹⁷ Ibid. 36: ”Jotans förespråkare redan på 1700-talet var Szylarski och Nowaczyński, men det rörde sig om enstaka försök, i huvudsak utan gensvar”.

¹⁸ Ł o ś J. Pisownia Polska w przeszłości i obecnie, zagadnienia i wnioski, Kraków, 1917, 55–57.

¹⁹ Jfr Ibid. 58; B a j e r o w a I. Polski język ogólny XIX..., wieku 1, 36.

²⁰ Ibid. 38: ”Det är alltså ett obestridligt faktum att j sprids först i Vilnius”.

²¹ K a u p u ž A. Ur den polska ortografins historia i Vilnius under 1800-talets första tredjedel. – Acta Baltico-Slavica 8, 1973, 172.

²² Ibid., 178.

²³ Ibid., 170 ff.

231

variant yj [ei] i stället för yi (9 exempel).

(13) Klementas använde också fortsättningsvis bokstaven ś: tauksiu 490 ~ lauksiu, tarší 541 ~ tarsi.

1.4. Mars 1810. Och så, medan Klementas söker efter ett mer exakt grafiskt uttryck för sina samogitiska texter, börjar han skriva en dikt till biskop Juozapas Arnulfas Giedraitis. Detta är ett betydelsefullt ögonblick i skaparens biografi. Biskopen var redan då känd för att värna om litauiska angelägenheter och för sin vilja att utveckla det litauiska språket. I hans händer låg betydligt större finansiella och administrativa resurser än hos någon annan att påverka utvecklingen av ett gemensamt skriftspråk. Klementas måste också ha känt biskopens moraliska auktoritet. Den litauiska evangelieutgåva från 1806 som Giedraitis stod bakom, och som för första gången trycktes utan parallella polska texter, vittnade genom sin omsorg om noggrant ordval och sina många noter med litauiska synonymer om en filologisk strävan att värna de litauiska skrifternas språk. Klementas kunde inte ha varit omedveten om denna utgåva. Därför måste han tydligt ha känt det stora ansvar som följde med att framföra sin uppfattning i en tämligen officiell, skriftlig text. Giedraitis bifall eller avslag kunde få stor betydelse. Något direkt svar från Giedraitis har inte bevarats, och endast filologiska studier låter oss ana att hans åsikt inte var Klementas gynnsam. Klementas kan redan då ha känt till och uppfattat Giedraitis annorlunda inställning, vilket gjorde vikten av att väl underbygga sina påståenden ännu större.

En samling dikter tillägnade biskopen av Samogitien skrevs först av Klementas i hans eget KIDIM1810 (den första renskriften), och först därefter skrevs de om ännu prydligare och skickades till Giedraitis själv²⁴. Tack vare ett lyckligt öde har båda renskriftsversionerna bevarats till vår tid, och vissa tendenser att precisera stavningen, om än inte särskilt tydliga, kan iakttas genom att jämföra den första renskriften inte bara med tidigare texter utan också med författarens egen andra renskrift.

Vissa tendenser som stärkts eller uppstått kan skönjas i Klementas programdikt och mest betydande verk, det vill säga ”Donis pridera...” (KIDP1810, s. 3–9), den första text som infogats bland skrifterna till Giedraitis.

(1) När Klementas skickade dikterna till Giedraitis hade han redan bestämt sig för att konsekvent använda bokstaven ų med ogonek, tydligen främst för att markera en betonad ordändelse som bevarat ett nasalt ljud. Exempelvis i KIDIII1810: ką 534, 535, 539 ~ ką, tų 535, 536, 537, 538(2x), 539 ~ tą. Men redan i denna text skrev Klementas också formerna Gudųsi 535 ~ Gudūse, Žiemayciūsi 539 ~ Žemaičiūse, och började därmed så smått utvidga bruket av bokstaven ų med ogonek. När den andra versionen, som skickades till biskopen, skrevs av, blev förekomsterna av bokstaven med ogonek fler. Exempelvis hade KIDIII1810 Alsiediusie 534 ~ Alsėdžiuose, anų 538 ~ anų, buwysiu (sic!) 534 ~ buvusių, Telsziu 535 ~ Telšių, medan Klementas i KIDP1810 redan skrev Alsiedūsi 1, anų 8, buwysių 1,

²⁴ [Antanas Klementas], Donis hör till Dijinos församling=; år 1810, den 19 mars, sammanställdes en förteckning över de mest betydande samogitiska biskoparna, kavaljererna och de välgörande invånarna i Linkuva. Skriven av AK, överlämnad av en av byns tjänare, manuskriptet förvaras i LNMMB, sign. PR 1317, 34 s. (Härefter KIDP1810.)

232

Telsių 4. Endast i ordet metūsi 1 ~ metūse, som förekommer i KIDP1810, finns också bokstaven ų.

Det är alltså tydligt att Klementas aktivt försökte komma fram till om han, i enlighet med samogitisk uttal, skulle införa det nasala tecknet ų i betonade ändelser (ibland även obetonade), den plurala inessivändelsen. Redan i den första versionen av KIDIII1810 försvann stavningen ku ~ ką, tu ~ tą. Klementas slog in på en ny väg med tämligen stor djärvhet och höll sig i detta avseende redan ganska konsekvent till sitt nyskapande. Bokstaven ų hade över huvud taget inte använts i traditionell litauisk skrift. I Stor-Litauen före Klementas kan den möjligen bara ha förekommit hos Mikalojus Daukša i ”Postilė” från 1599. I Lill-Litauen använde Danielius Kleinas ų i sina grammatiker från 1653 och 1654, liksom många andra författare ända fram till och med Kristijonas Gotlybas Milkus grammatik från 1800 (det nasala tecknet återgavs visserligen grafiskt inte med den båge som är vanlig i dag, utan med ett snett rakt streck). Klementas hade tydligen fått idén till detta skrivtecken från texter i Lill-Litauen, även om han använde det i något andra positioner (Milkus använder ų endast i singularis ackusativ, medan han skriver ų i pluralis genitiv²⁵).

I dessa senare texter av Klementas förekommer de traditionella polska nasala bokstäverna ą och ę inte längre alls. Av Klementas beslut att skriva samogitiska [ɔn] eller [un], [ɔm] eller [um] som un och um framgår dock exempelvis att han inte ens behövde bokstaven ą[ɔn] som används i den samogitiska skriften ”Žyvatas”; i sådana fall hade han bestämt sig för att markera ljudet med en annan bokstav, u. Detta kan ha hjälpt honom att besluta sig för att använda bokstaven ų – att sätta ogonek till u i stället för till a. I detta fall råder det inget tvivel om Klementas djärvhet att reformera Stor-Litauens tradition och föreslå en nyhet från Lill-Litauen även för biskopen. Klementas införde här bokstaven ų konsekvent. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom andra nasala bokstäver saknas.

(6) I den egna texten KIDIII1810 dominerar fortfarande uu. Giedrayciu 534 ~ Giedraičiou=ui, isziuuk 539 ~ išjuok[ia], Juzapuu 534 ~ Juozapou=ui, luusas 534 ~ liuosas, tuumi 539 ~ tuomi och så vidare. Men även ou - adouti 534 ~ atduoti förekommer. Även om uu ofta också skrivs i den skickade KIDP1810, syns ändå vissa försök att ersätta uu med ou. Således ändrades det tidigare isziuuk till isziouk 8, Juzapuu>Juzapou 1, luusas>lousas 3, tuumi>toumi 9 (orden isziouk och lousas, där tvågrafen ou förekommer, skrevs ursprungligen även i KIDP1810 med uu, men ändrades). På flera ställen där ou genast skrivs i KIDP1810 (iszioug dams 3 ~ išjuokdam[a]s, isz doutas 5 ~ išduotas), hade uu redan i den tidigare KIDIII1810 ändrats till ou: isz ioug dams 535 och iszdoutas 536. Det tidigare iog 535 i KIDIII1810 har i KIDP1810 till och med ändrats till ioug 4, alltså en hyper-samogitisk form! Tydliga försök till medveten modifiering.

Dessutom har ett ensamt u i KIDP1810 på vissa ställen ersatts med dubbeltecknat uu: aplinku 536 ~ aplinkou=ui > aplinkuu 5, Kunigaykszcziu 534 ~ kunigaikščio=iuo >

²⁵ Mielcke Ch. G. Anfangs=Gründe einer Littauischen Sprach=Lehre, vars grund visserligen utgörs av den grammatik som tidigare utgivits av den yngre Ruhig, men som har förbättrats och utökats med omfattande tillägg och nya bearbetningar av Christian Gottlieb Mielcke, kantor i Pillckallen, Königsberg: Druck und Verlag der Hartungſchen Hofbuchdruckerey, 1800, 12 m.fl.

233

Kunigaykscziau 1. Även den form som skrivits med dubbelt uu, wydiu 535 ~ vidou=uj, skickade Klementas till Giedraitis i en rättad version, ovanligt nog med ui - wydūi 4.

Det är uppenbart att även detta fall visar att Klementas ryckte upp sig, skärpte sig och började ägna sin stavning större uppmärksamhet, samtidigt som han tydligt började fjärma sig från den žyvatiška traditionen. Även om ingen slutlig övervikt för ou ännu kan skönjas här, är det obestridligt att han gjorde en inte obetydlig ansträngning för att införa en sådan stavning.

(9) När Klementas skrev till Giedraitis måste han redan ha beslutat att inte använda yi[ei], utan ha valt mellan två varianter: yj (som han använde i stället för yi) och ij. Bland annat blev därmed åtminstone den andra bokstaven i digrafen enhetlig. Med fler exempel från skrifter från denna tid kan man med säkerhet säga att Klementas hade beslutat att beteckna diftongen med två bokstäver ij endast efter konsonanterna k, g och l, exempelvis KIDIII1810: kijk=wyjnam 538 ~ för var och en, kijk=wyjinas 535, kijk=wyjinas 539 ~ var och en, Lijt uwa 536 ~ Litauen, Lijtuwβkay 537 ~ på litauiska, Lijtuwos 536 ~ Litauens, lijžuwia 537, 538, 539 ~ språk, språkets, lijžuwie 538 ~ språkets, netolij 535 ~ långt borta, tolij 535 ~ långt bort (exempel med gij, som inte förekommer här, kan hittas i tidigare texter, jfr de nämnda gijsmela, gijmie, pagjidokiet, liksom i senare texter – gijd gijsm es KIDIII1810 s. 547 ~ sjung[a] sånger, gijdi 990 ~ sjunger).

Efter andra konsonanter (t.ex. d, t, w) skrev Klementas yj: dyjnas 539 ~ dagar, dyjno 534 ~ dag[en], dyjnu 536 ~ dagar, Dyjws 534 ~ Gud, kijk=wyjnam 538 ~ för var och en, kijk=wyjinas 535 ~ var och en, tyjsiau 535 ~ rakare, wyjini 536 ~ ensamma (rättat från wyini!), wyjinims 538 ~ åt de ensamma, wyjnok 534, 536, 537, 538 ~ emellertid. De förekommande varianterna kijk=wyjinas 539 ~ var och en, wyina 536 ~ en, med yi kan betraktas som sporadiska återspeglingar av äldre stavning; ett enstaka fall, Swisiey 534 ~ ljust, kan möjligen ha kopierats från andra skrifter. Bland exempel i senare texter bör nämnas fall där Klementas använder yj även efter konsonanterna p, r, s, ž: pyjmou 547 ~ herde, pyjmenie 547 ~ herdinna, vyjbus 547 ~ feta, syjnas 540 ~ väggar, žyjda 543 ~ ringens, žyjdus 543 ~ ringar.

Det framgår alltså att även om Klementas ännu senare ibland skrev felaktigt med yi, hade han redan när han vände sig till biskopen bestämt hur han skulle skriva sin dialekts [ei]: efter g, k och l- ij, efter andra konsonanter – yj. För det första är Klementas tydligt benägen att ta in bokstaven j och reagera på det gradvis ökande uppbådet för att använda den oftare också i polskspråkiga texter från Litauen. För det andra står det klart att Klementas dubbla stavning av diftongen [ei] inte är ett tecken på slarv eller förvirring (Z. Zinkevičius kommentar om att ”ei han [Klementas] betecknar [...] med bokstäverna yi, yj, ij”²⁶ skulle kunna ge det intrycket). Det är ett medvetet beslut av Klementas att skilja dem åt efter position. Man kan hävda att grafemen yj och ij står i komplementär distribution och således helt enkelt är allografer. Klementas ville tydligen markera mjukheten hos konsonanterna g, k, l på ett annat sätt än vad som traditionellt brukades.

²⁶ Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija 4, Lietuvių kalba XVIII–XIX a., Vilnius: Mokslas, 1990, 132.

234

I allmänhet förblir de flesta konsonanter i hans dialekt hårda och palataliseras inte före ljudet [e], eftersom ”k, g, š, ž, č, dž utgör undantag; de uttalas mjukt framför varje främre vokal”²⁷. Eftersom han visste att mjukheten hos g, k före e i polsk stavning alltid markeras särskilt där den förekommer, och att grafemet i i sig alltid betecknar ett mjukt ljud, valde Klementas att grafiskt markera just deras mjukhet bland de konsonanter i hans dialekt som uttalas mjukt. Och han gjorde det på ett mycket originellt sätt – i stället för att infoga ett palataliserande i efter g eller k började han skriva den efterföljande diftongen [eı] med ett palataliserande i – ij. Klementas behöll samma beteckning även efter l – han kunde väl inte föreställa sig att skriva tecknet y efter denna bokstav, eftersom det i polska endast användes efter hårda konsonanter! Detta är ett tydligt tecken på Klementas medvetna beslut att markera mjukhet mer finstämt. Mjukheten tillmäts stor betydelse, även om det sker på bekostnad av markeringen av kvalitativa vokalskillnader.

(2–3) När orsaken har fastställts – att ansträngningarna att markera mjukhet fick Klementas att införa allograferna yj och ij – kan man också precisera motiven bakom några andra inkonsekventa stavningsfall. Exempelvis används bokstäverna y och i tämligen inkonsekvent, tycks det, för att beteckna det breda och det smala ljudet i, precis som i texter skrivna fram till slutet av 1806. (Försöket att se om Klementas avsåg att markera resultat av regressiva assimilationsregler gav inget resultat.) Här skrivs till exempel med i gir 535 ∼ gir[ia], kiti 534, 536 ∼ andra, kitu 535 ∼ andra, lig 540 ∼ lig, mokytinelis 537 ∼ liten skolpojke, nepalika 536 ∼ lämnade inte, Raseyniszkiu 535 ∼ från Raseiniai, raßiti 536 ∼ skriva, silpney 539 ∼ svagt, tiewiskie 535 ∼ fäderneärvda, tikieti 539 ∼ tro, tikray 537, 539 ∼ verkligen, tiktay 538 ∼ bara och så vidare.

Det finns minst lika många exempel med y: dydesni 536 ∼ större, mokityniu 538 ∼ lärjungar, pagadynuma 536 ∼ försämring, stypryay 534 ∼ starkt, tyn dydyi 536 ∼ där de stora, wysas 536 ∼ alla, wsyi 536, 538 ∼ alla, Žiemaytisz kay 537 ∼ på samogitiska. Jämför man efter vilka konsonanter i [?] skrivs (efter g, k, l, s, t, w och, i de tidigare exemplen, även efter ž) med de konsonanter efter vilka y skrivs (efter d, t, w och, i de tidigare exemplen, även efter s), framgår att Klementas aldrig skriver y efter de mjuka konsonanterna g, k, l och ž (?) – alltså oftast efter samma konsonanter som i stavningen av diftongen [eı]! Även om han skriver på båda sätten efter s, t, w, skriver han aldrig infinitivens formant med y, så en viss regelbundenhet har otvivelaktigt upprätthållits. Även här tycks mjukheten ha varit betydligt viktigare för Klementas än markeringen av vokalens kvalitet. Överallt där han hade beslutat att en konsonant uttalades mjukt markerade han konsekvent i efter den. Vokalen stavades olika endast efter en hård konsonant – ibland i, ibland y.

På så sätt är bokstaven y visserligen skriven i till synes liknande fall som i ”Žyvate”, men i Klementas skrifter är den mycket ovanligare – Klementas betraktade framför allt i och y som beteckningar för mjukhet respektive hårdhet, inte för smalhet respektive bredd; dessutom valde han oftare i i fall där han var osäker. Så även här måste Klementas ha haft andra skäl än ”Žyvatas”

²⁷ Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija, 156.

235

författarens motiv. Det är tydligt att Klement inte kunde ha fått en sådan idé utan ett exempel från polsk ortografi. Betydelsen av att markera mjukhet var uppenbar för honom, medan frågan om att markera bredd var mindre klar, kanske inte lika väl förstådd. Samtidigt som Pabrėža med bokstaven y betecknade det breddade [ę] på žyvatiskt vis, markerade Klement hårdheten hos konsonanten framför den. Mer än fyra decennier senare skulle Juozas Čiulda skriva att ”de hårda konsonanterna g, k mjuknar framför en vokal med fylligare klang: gyrė ’giria’, kyrwis ’kirvis’”²⁸; för honom skulle det vara klart att konsonanterna är mjuka, men detta skulle inte ge upphov till någon önskan att på något särskilt sätt markera mjukheten – helt enkelt skulle alla ändå behöva veta och lära sig vilka de är.

(11) Klement har redan helt bestämt sig för att skriva den enhetliga diftongen [au] och skicka den till biskopen – au: auginc 535 ~ augint[a]s, buwau 535 ~ buvau, daugiaus 537, dydžiaus 537 ~ didžiaus, galiniaus 540 ’galinio’, ganitoiaus 534 ~ ganytojaus, iau 534, 535, 538 ~ jau, fauktum 538 ~ lauktų, matau 534 ~ matau, nežinau 538 ~ nežinau, sakau 535, 537, sau 539, toliaus 539, tuiau 538 ~ tujau, žinau 539 ~ žinau och så vidare. I det första renskriftsmanuskriptet förekom även dawgiei 538 ~ daugel, men i det andra renskriftsmanuskriptet står dawgiel 7 och det tycks vara rättat från dawgiel. Ett fullständigt och medvetet avståndstagande från den žyvatiska och Universitas-traditionen.

(13) Klement markerade allt oftare det mjuka ljudet [s’] (!) med ś, självfallet efter polskt ortografiskt mönster: dydėśni 536 ~ didesni, eśi 538 ~ esi, nepameśi 539 ~ nepamesi, raśi 538 ~ rasi, supraśi 538 ~ suprasi. I det andra renskriftsmanuskriptet dök dessutom följande former upp i stället för det första manuskriptets atleyśi 535 ~ atleisi, Gudųśi 535 ~ Gudūse, neadmeśi 535 ~ neatmesi, pryiṃśi 535 ~ priimsi: adleyśi 4, Gusuśi 4, neadmeśi 3, pryiṃśi 3 (KIDP1810).

På liknande sätt började Klement i KIDIII1810 ibland beteckna det mjuka [č’] med ć: Giedrayčių 543 ~ Giedraičių, Žiemayčių 534 ~ Žemaičių. Även om det också förekommer cicie 535 ~ čičia, neiunciu 535 ~ nejunčiu, neturiecio 537 ~ neturėčio, Ziemayciu 534, 535, Ziemayciu 534, så är dessa i KIDP1810 redan också skrivna med ć: cićie 4, neiuńćiu 4, neturiećio 6, Ziemayćiu 3(3x), 4. Å andra sidan skriver även KIDP1810 endast c i cie 5 ~ čia, płacio 3 ~ plačio[je], Szauliciu 3 ~ Šaulyčiu.

Följaktligen ser vi återigen Klements önskan att markera konsonanternas mjukhet i allt fler skiftande positioner och allt oftare. I det arbete som skrevs om för biskopen kan man märka att Klement disciplinerade sig och gjorde betydande ansträngningar för att göra markeringen av mjukhet enhetlig och precis – genom att använda ć, ś med diakritiska tecken.

(16) Diftongen en [ęn] hade Klement redan ändrat från yn till in, t.ex. i KIDP1810: kintieja 7 ~ kentėjo, Linkizskay 3 ~ lenkiškai, Linku 5 ~ lenku, neabkinti 5 ~ neapkentę, tin 6 ~ ten. De flesta dounininkai uttalar här [ęn]²⁹, så det är helt tydligt varför Klement inte skriver *en. Efter l, k bidrog sannolikt samma önskan att markera konsonantens mjukhet till att han bestämde sig för att skriva in (jfr ij efter samma

²⁸ Čiulda J. Korta överväganden om reglerna för den žemaitiska språkets grammatik. – Lietuvių atgimimo istorijos studijos 6, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993, 253.

²⁹ Jfr. LKA 2, žem. 70, 71.

236

konsonanter bredvid allografen yj) och att inte lägga lika stor vikt vid vokalens kvalitet. Det förekommande tin skulle kunna betraktas som ett resultat av en generell sammanfattning av stavningen av diftongen en.

Av alla de nämnda stavningsförändringarna från mars 1810, vid skrivandet av Giedraičiu, framgår en önskan att förbättra stavningen och medvetna ansträngningar att göra den enhetlig. Den blev inte helt enhetlig, men många fall återspeglar otvivelaktigt en sådan strävan och en önskan att normera.

Viktiga är också Klementas försök att söka vissa nyheter – att markera uo, den nasala ų, yj (med jod!) och dess allograf ij. Alla dessa fall, liksom till exempel au, vittnar samtidigt om en strävan bort från den samogitiska stavning som föreslogs i ”Žyvatas”, ett sökande efter egna uttryckssätt och en vilja att skapa.

1.5. Från mars 1810 till november 1810. Många stavningsformer som hade gjorts betydligt mer enhetliga, men inte helt standardiserats, förblev sådana även i andra texter som skrevs det året. Även om inga särskilda nyheter märks i slutet av 1810, är några särdrag värda att nämna.

(6) Stavningen av diftongen uo dominerar nu mycket tydligt, även i singularis dativ, till exempel kuysiu 982 ~ kuisiuo=iui ’till ormen’, szuniou 979 ~ šuniui, wyłkou 979 ~ vilkui, zuykio(u) 980 ~ zuikiui. Klementas slutliga beslut att överallt skriva uo, och inte uu, u, framgår också av hyperdialektformerna joug 976, 980, 987 ~ jog, senou 979 ~ senou=ui ’till den gamle’.

(13) Klementas tycks ha börjat ogilla att markera den mjuka [č’] med ć, eftersom han övergav detta; jfr Bažniccio 978 ~ bažnyčio[ję], czie 983, 985 (3x), 986 (2x) ~ čia, gieydieczio 976 ~ geidėčio, ptaucius 986 ~ plaučius, wiszticzius 982 ~ višt yčius. Han började i stället skriva helt enkelt cz före mjukhetstecknet i (det förekommer också äldre stavning med c); han beslöt sig troligen för att tecknet ć endast skulle användas för att markera mjukt [c’], och inte mjukt [č’] – även fortsättningsvis betecknade ju bokstaven ś endast [s’], inte [š’].

Så skulle Klementas stavning ha sett ut fram till 1811. Även om Klementas levde i omkring 13 år till och, som man antar, skrev ännu mer intensivt på litauiska, finns inga skrifter bevarade från hans allra sista skapandeperiod. År 1811 hade ingen av den samogitiska kulturens företrädare ännu slutgiltigt bestämt sig för vilken gemensam samogitisk skriftspråksform de ville ha – Dionizui Poška hade fortfarande omkring 12 år kvar till detta beslut och Jurgiui Ambraziejui Pabrėža omkring 18–20 år. Möjligen skulle Aleksandro Butkevičiaus grammatik från 1811 kunna visa en mer eller mindre utformad ståndpunkt, men dess manuskript har inte återfunnits. Det är möjligt att Klementas vision av ett gemensamt skriftspråk år 1823 redan var mycket mognare och hade förändrats tydligare. Tendensen att förbättra stavningen framgår ju tydligt av hans tidigare skrifter. I odaterade föreläsningsanteckningar om Klementas ortografi, nedtecknade av studenten Aldona Dirmantaitė (före andra världskriget), står det: ”Om själva stavningen finns det inte mycket att säga. Han skrev som han kunde, som det föll honom in”³⁰. Detta ger ett starkt intryck av att Klementas inte ägnade någon uppmärksamhet alls

³⁰ D i r m a n t a i t ė A. Fragmentariska föreläsningsanteckningar, [utan datum], 19. Manuskriptet förvaras på LNMMB, sign. f. 64–143.

237

stavningen. Men så är det ju inte. Trots många inkonsekvenser finns det samtidigt en tydlig vilja att medvetet minska dem och söka mer precisa uttryckssätt. Om något ”föll Klementui in”, funderade han alltså över hur det skulle passa i hans texter innan han skrev.

2.0. Dialektal grund. När man försöker rekonstruera Klementos syn på det litterära språket och återskapa hans modell för detta, är det kanske allra viktigast att fastställa förhållandet mellan de fonetiska och morfologiska formerna från olika dialekter i hans texter. Jonas Palionis skrev exempelvis att Klemento ”har ganska tydliga drag från den žemaitiska dounininkai-underdialekten [...]. Men utöver dounininkai-formerna förekommer i hans dikter (särskilt de senare) även ūnininkai-former och till och med högaitiska former. Enligt vad författaren själv har medgett berodde denna blandning av former främst på att han bytte bostadsort”³¹.

2.1. Žemaitiska former. Det råder i själva verket inget tvivel om att Klementos former är žemaitiska dounininkai-former. Redan i diskussionen om stavningen sades det att dounininkai-fonetiska former med [ọu], [ẹi] dominerar helt och skrivs ou, uu eller rentav u respektive yj, ij, yi eller rentav i. Det är bara oklart vad Palionis avsåg när han nämnde att Klemento också använde ūnininkai-former. Det vore knappast riktigt att knyta de ganska spontana stavningarna u och i till den underdialekten. Som andra žemaitiska texter visar, till exempel ”Žyvatas”, kunde u också användas för att beteckna det dounininkai-typiska [ọu]; dessutom talar hela den ovan diskuterade logiken bakom Klementos stavning för att han ville markera dounininkai-ljudet. Även de förekommande hyper-dounininkai-formerna vittnar om särskilda ansträngningar att skriva enligt den underdialekten; jfr det relativt vanliga joug, joug ~ jog, liksom lånformen luusas ~ liuosas, som till och med korrigerats till lousas. Det kan också vara så att några former med i i stället för den förväntade diftongen yj, ij, yi helt enkelt är skrivfel eller former som hämtats från andra skrifter. De hyper-dounininkai-formerna Dyivs 3 ~ Dievs (žemaiterna hade genom kyrkan anpassat formen med det högaitiska ie; detta bekräftas av ”Žyvatas” konsekvent žemaitiska text, där stavningen med roten Diew- dominerar³²), wos tyjk 5 ~ vos visar också endast på Klementos ihärdiga försök att använda uteslutande dounininkai-former. Former med u, i bör därför kanske snarare tolkas som allografer som betecknar dounininkai-ljud, det vill säga som grafisk inkonsekvens.

Ytterligare exempel på Klementos ganska konsekvent žemaitiska fonetik är de tidigare nämnda formerna med um (det sjunde särdraget), un (8), ie (10), in (16).

Av Klementos morfologiska former framgår också att han i regel föredrar de žemaitiska. KIDP1810 använder till exempel den förkortade tredje personsformen av o-stammiga verb: atevý 5 ~ atein[a], dydin 4 ~ didin[a], iem 4 ~ im[a], kath 5 ~ kalb[a], parstou 5 ~ parstov[i], pratin 5 ~ pratin[a], prider 3 ~ prider[a], priguf 4 ~ prigul[i], sznek 4 ~ šnek[a], tur 5 ~ tur[i], warstoj (sic!)

³¹ P a l i o n i s J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija. Vilnius: Mokslas, 1979, 188.

³² Aleksas Girdenis skrev att i 1759 års utgåva av ”Žyvatas” förekommer ”Diewas VII, 15 (och olika former av detta) [...] 728 gånger, och endast en gång skrivs det med yi (singularis ackusativ Dyiwa 70, 2)” (Girdenis A. “Baltiškųjų *tĭ, *dĭ refleksai 1759 m. “Žyvate” – Baltistica 8[2], 1972, 175). Han har bara gjort ett räknefel – i samma bok förekommer även Dyjwas 68 och 6

238

5 ~ vartoj[a]. Verbformen ira ~ yra förekommer många gånger, men är skriven enbart på högaitiskt vis; Klemento undvek tydligen det žemaitiska [ir], kanske för att det var kort (och klingade illa?). Klemento förkortade inte infinitiven, vilket en högait skulle kunna göra: girdėti 4 ~ girdėti, mokiti 4 ~ mokyti, pasakiti 4 ~ pasakyti, pažinti 4 ~ pažinti, peykti 4 ~ peikti, rašiti 5 ~ rašyti, sznekieti 5 ~ šnekėti, teykti 4 ~ teikti, wadinti 4 ~ vadinti. Han använde den žemaitiska första personen singularis av konditionalis: isymokiečio 12 ~ įsimokėčio, negalečio 6 ~ negalėčio, nenutrotičio 12 ~ nenutrotyčio, neturiečio 6 ~ neturėčio.

Även när det gäller kasusändelser tenderade Klemento att välja žemaitiska former. Jfr singularis dativ Szwisiew-Skayciausiu Juzapou Kunigaykszciu Giedrayciu Wiskupuu 1 ~ Šviesiai skaičiausiu=ui Juzapou=ui kunigaikščio=ui Giedraičiu=ui vyskupou=ui; singularis inessiv lijžuwie 7 ~ liežuvė[je] ’i tungan’, łopiszie 8 ~ lopiše [je] ’i vaggan’, szirdie 8 ~ širdė[je] ’i hjärtat’, to pacio ganikło 3 ~ to[je] pacio[je] ganyklo[je], žinio 4 ~ žinio[je]; pluralis dativ anims 5 ~ anims, wysims 4 ~ visims; pluralis ackusativ anus 5, kurius 8; pluralis inessiv Alsiediūsi 1 ~ Alsėdžiūse, rasztūsi 5 ~ raštūse, Ziemayciusi 4 ~ Žemaičiuose.

Det råder alltså inget tvivel om att ”Klementos litauiska versspråk i huvudsak sammanfaller med hans modersmål, den nordžemaitiska [dounininkai-]underdialekten”³³. Men det förekommer också högaitiska former.

2.2. Höglandsliteter.

Två fall kan urskiljas där tydligare försök från Klementas sida att även använda höglandsliteter märks. För det första skrivs, vid sidan av de samogitiska monoftongerade diftongerna ai och ei (t.ex. KIDP1810 Guda 5 ~ gudai, ia 4 ~ jei, Linka 5 ~ lenkai, nedy dia 4 ~ nedidžiai, raszta 5 ~ raštai, Telszia 4, 5 ~ Telšiai, wakus 4 ~ vaikus, Warnia 5 ~ Varniai) ofta höglandsformer med bevarad diftong: błogay 4 ~ blogai, dydziay 5 ~ didžiai, gieray 5 ~ gerai, ilg ay 4 ~ ilgai, kayp 5 ~ kaip, Linkiszkay 3 ~ lenkiškai, protingay 3 ~ protingai, tay 4 ~ tai, tayp 5 ~ taip, tynay 5 ~ tenai, žodžiay 3 ~ žodžiai. Höglandsformerna är alltför vanliga för att kunna betraktas som tillfälliga och omedvetet insmugna.

För det andra gäller det affrikatorna gieydziu ~ geidžiu, Giedrayčių 3 ~ Giedraičių, Žemayčių 3(3x) ~ žemaičių, žodžiay 3 ~ žodžiai, žodžiu 5 ~ žodžiu. Att Klementas medvetet undvek samogitiska former utan affrikator framgår också av hyperhöglandsformer med affrikator: Kunigaykszciau 3 ~ kunigaikšti, neižėydzies 3 ~ neižėidės, žodži 6 ~ žodį. Former utan affrikator slank endast igenom ibland, när Klementas inte märkte att de var sådana, till exempel dydlay 5, nedydia 4. Endast dessa två särdrag kan beskrivas som höglandsformer som Klementas medvetet ville använda i stället för samogitiska former (till dem kan visserligen också det vanliga presensets tredje person singularis av verbet būti räknas: ira ~ yra). Detta är de särdrag som samogiterna oftast ansåg vara de minst lämpliga att använda från sin dialekt i skriftsprå-

³³ Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių kalba XVIII–XIX a., 132.

239

ket. Det verkar inte vara Klementas personliga ställningstagande, utan en viss gemensam hållning bland dåtidens samogiter. Övriga förekommande höglandsdrag är tillfälliga, till exempel giwendami 5 ~ gyvenami (på samogitiska skulle det vara *giwendamis), wydui 4 ~ viduj (på samogitiska skulle det vara *vėdou).

2.3. Samogitiska skriftspråket.

Förhållandet mellan samogitiska och höglandsformer i Klementas texter visar tydligt att han skrev på den samogitiska dounininkai-dialekten. Höglandsformer förekommer i stället för samogitiska endast i två fall (diftonger och affrikator), och detta ger på intet sätt grund för att tala om en teoretisk strävan att förena olika dialekter. Dessa höglandsdrag har knappast heller blandats in enbart på grund av att Klementas ofta bytte bostadsort, något som forskare gärna brukar hävda med stöd i Klementas egna ord, eftersom de har införts medvetet.

Teoretiskt föreslog Klementas även för Giedraitis i KIDP1810 att den samogitiska telšiškiai-dialekten skulle väljas som standardspråk. Han anförde åtminstone två argument. Det första var att telšiškiai var Klementas modersmål. Man måste dock medge att Klementas kanske var den förste som offentligt erkände att dialektens egenhet var mycket viktig för honom, liksom för alla andra: “Tay ira zinio wysims: iog kijk wyj nas sawa ||Gir pusie tu; kur gimiś, kur tiewiszkie gawa –||Diełto dydin tas, ir kic Lizda sau prigimta,||Kur giwenima pradzia žmogaus ira imta –||Diełto nenoriu sakau: Telszių kalba peykti;||Dar troksztu szłowie anay priderunti teykti”, s. 4.

För Giedraitis, vars modersmål förmodligen inte var samogitiska, föreslog Klementas emellertid ett annat argument – ett geografiskt: Telšiai ligger nära Varniai, som sägs vara Samogitiens centrum: “Nu Warniu, Telzia esu netolij padieti,||Abu wydui Ziemayčių –/;Jog tayp sznek girdieti:/ – Jszto paskuyto priguł teysibie pazinti:||Kad kalba musysk ie reyk tikroui wadinti”, s. 4. Om Klementas över huvud taget hoppades kunna övertyga någon (i detta fall en biskop), så var det förstås endast med det andra argumentet. Klementas hade dessutom gärna sett att även K. Sirvydas hade skrivit sin ordbok “på verkligt samogitiska”: “Kurius/:regiems daktc:/wercie daugiaus Litjuwyszkay ||Nekayp priguł mussiszkay, tikray Ziemaytyszkay”, s. 6.

Sådana argument visar att Klementas redan på det teoretiska planet intresserade sig för ett standardspråk, närmare bestämt ett samogitiskt standardspråk.

3. Området där Samogitian används.

Nästa steg vore att försöka fastställa om Klementas redan hade en föreställning om vem som skulle skriva på samogitiska, det vill säga vilka invånare i de litauisktalande områdena som skulle kunna använda detta samogitiska skriftspråk. Naturligtvis först och främst samogiterna. Men föreställde han sig att även hög­länningarna i Lill-Litauen och Stor-Litauen skulle bli läsare och skribenter på ett sådant språk?

Det är slående att Klementas, trots att han inte tyckte om Sirvydas dialekt, ändå lovordade hans ordbok: “Wyjnok reyk tų kninga poteysiey garbinti,||Jog padarė mums pradzie [...]||[...] – Tad wełtu peykti||Ano darba, dar reyktum szłowie diel Jo weykti – ||Asz pats idant Kningeles ano neturėčio, ||Nemasz paraszidinti dabar negalėčio” KIDP1810, s. 6. Även i Klementas egen text går det att hitta otvetydiga ord från Sirvydas ordbok, till exempel iszpaustuwes sg. g. 5 ~ tryckeri, ett oklart ord som Klementas förklarar på polska också i en not – Drukarnia (jfr.

240

Sirvydas Drukárnia [...] Išßpautuwe ráßto/literu³⁴, 152); paszápa 8 ~ bidrag, i noten – Posiek (Sir. Posíek wojenny [...] padeimas / paßalpa, 428); teysiku 6 ~ regler, i noten – Prawidła (Sirv. Prawidło [...] Taysikłe, 441–442); wilta= wilis 9 ~ smickrare, i noten Podchlebca, (Sirv. Pochlebca [...] Wiltawilis, 402) och så vidare.

Sådant lovprisande av och sådan förtjusning i Sirvydas “Dictionarium” visar att Klementas betraktade den som sin egen. Men ordboken var ju skriven på en östaukštaitisk dialekt, som skilde sig avsevärt från den samogitiska dounininkai-dialekt som Klementas förespråkade. I detta fall utgjorde alltså dialekten inget stort hinder för Klementas. Detta skulle kunna ge stöd åt det preliminära antagandet att den aukštaitiska delen av Stor-Litauen var ganska välbekant för Klementas och att dialektskillnaden inte var lika viktig som den kulturella och geopolitiska samhörigheten.

Dessutom är en talande illustration av Klementas tankar om den språkliga integriteten i Stor-Litauen hans angivna parallell till hur den dialekt som kom att utgöra grunden för det polska standardspråket etablerades. Klementas var visserligen ödmjuk och sade att “Neeßmu Łunkitoias swety-mu asz szalu,Wos tyjk, ar maž žinoti Linku žieme galu” KIDP1810, s. 5, men han kände till en viss konkurrens mellan storpolska och lillpolska dialekter: ”Kur ira tyn dydyi; ir maži wadinti,||Wyjni nu untru prisz sau kalbu neabkin-ti”, s. 5. De stod inte ut med varandras dialekter. Klementas konstaterade också: ”Wyj-nok maži=Linka tur rasztuši iszgali”, även om ”Dydesni unt mažių, parstou Kalba gali”, s. 5. I skrift var lillpolackerna ledande, inte storpolackerna, trots att storpolackerna hade större makt. Hur illa storpolackerna än tyckte om det, trycktes böcker på lillpolsk dialekt: ”Wysas kningas iszdoutas wyjna jra bu-da”; detta var påståenden som inte väckte någon diskussion, eftersom ”Netikta mes tu žinom; bet ir wysi Guda”, s. 5. Klementas tvivlade inte på integriteten i teorin om bruket av polska som standardspråk.

Denna beskrivning av förhållandet mellan de polska dialekterna är alltså en tydlig anspelning från Klementas sida på konkurrensen mellan de samogitiska och aukštaitiska dialekterna i Stor-Litauen. För honom står det klart att det inte nödvändigtvis är den större dialekten eller det större området som avgör vilken dialekt som blir grunden för ett framväxande standardspråk. Klementas antyder att samogitiskan mycket väl skulle kunna passa som sådant standardspråk, trots att dess område är mindre än aukštaitiskans. Om Klementas ser att dialekterna konkurrerar, innebär det att han modellerar deras möjligheter med avseende på samma område. Han talar om Stor-Litauens territorium, åtminstone den litauisktalande delen, som en helhet som borde ha ett enda standardspråk. Och det faktum att Sirvydas skrifter kändes egna för samogiterna bekräftar tydligt denna föreställning om helhet. Böcker skrivna på lillpolsk dialekt och lästa av storpolackerna utgör en god vink till aukštaitierna i Stor-Litauen om vilken dialekt de borde välja texter skrivna på... Även om Klementas inte utvecklade sina tankar närmare står det klart att han helst skulle ha föreslagit ett standardspråk grundat på samogitisk dounininkai-dialekt inte bara för samogiterna utan också för aukštaitierna i Stor-Litauen. Ett område och ett samogitiskt standardspråk. Zigmas Zinkevičius hävdade något liknande, nämligen att ”Kle-

³⁴ Cituojama pagal trečiąjį fotografuotą leidimą (1642): Pirmasis lietuvių kalbos žodynas, Konstantinas Širvydas, Dictionarium trium linguarum, parengė Kazys Pakalka Vilnius: Mokslas, 1979.

241

mentas menade att det [standardspråket] borde bygga på samogiternas (aukštaitierna ger vika) dialekt i Telšiai”³⁵

Det är dock knappast möjligt att hitta några antydningar som skulle göra det möjligt att utvidga Klementas föreställning om det samogitiska standardspråkets område till Lill-Litauen. Vissa tankar tyder på att Klementas inte betraktade de preussiska litauernas skriftspråkliga tradition som ett viktigt eller efterföljansvärt föredöme. Han klagade exempelvis över att ”Tou dydziaus negal nieka dyrpti; iou teysikku||Mes neiszkur neturiem, ney kokiu rodikhu,||Kayp ir matom, ir girdam tur Lijžuwia kiti,||Par to negalem gieray kalbėti, raszity” KIDP1810, s. 6–7. Klementas föreställde sig att det litauiska språket saknade regler; med detta avsåg han tydligen bristen på tryckta grammatiker. Med avsaknaden av register kan Klementas ha menat bristen på ordlistor eller till och med ordböcker (i Sirvydas ordbok förklaras rodyklė på ett ställe med Rejestr w księgach/Elenchus, syllabus, index. Rodikłe/rodibu knigu³⁶). Men i Lill-Litauen hade ju en hel del betydelsefulla litauiska grammatiker och ordböcker getts ut; de senaste var Kristijonas Gotlybas Milk aus imponerande verk från år 1800. Det är svårt att tro att Klementas inte skulle ha hört talas om dem. Som en källa som faktiskt fanns och därför var viktig nämnde han endast Sirvydas “Dictionarium”. Tydligen väckte Lill-Litauens skrifter inte Klementas intresse; de användes i ett annat område, vars invånare han inte ansåg sig behöva utforma sitt eget samogitiska standardspråk för.

En tankemodell som också påverkade Klementas uppfattning om det samogitiska standardspråkets område träder fram. Det står klart att den politiska gränsen mellan de två staterna Ryssland och Preussen, som skilde två litauisktalande områden åt, också blev en gräns för Klementas och begränsade hans vision om ett samogitiskt standardspråk. I adelsmannen Klementas sinne dominerade utan tvivel den traditionella geopolitiska litauiska modellen, som inte omfattade litauerna i Lill-Litauen. Den var mycket stark; den språkliga modellen kunde ännu inte alls göra anspråk på dess plats. För Klementas var den gamla adliga uppfattningen om nationen självklar, en uppfattning som inte förband språk med nation. Drygt ett årtionde senare, omkring 1823, framträder en mycket liknande modell också i adelsmannen Dionizas Poškas texter. Jurgis Ambraziejus Pabrėža, en bondes son, tycks fem år senare och därefter försöka välja en språklig snarare än politisk uppdelning av det litauisktalande området för sitt samogitiska standardspråksprojekt; men i stället för att försöka utvidga de etniska gränserna avskiljer han vissa samogiter – han snävar in det etniska området till ett subetniskt. Och en hel epok måste ännu passera innan den daukantianska, språkligt-etniska förståelsen av nationen etableras.

4. Den ungefärliga relationen till talspråket.

Det finns få bevarade tankar av Klementas som gör det möjligt att överväga om han också funderade på en talad variant av det gemensamma språket. Det är meningsfullt att till exempel citera Klementas slutsats efter att han beklagat sig över att det inte fanns några regler (grammatiker?) för hans modersmål och vägvisare: “Par to negalem gieray kalbėti, raszity” KIDP1810, p. 7. Det verkar som om grammatikerna (och ordböckerna?)

³⁵ Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių kalba XVIII–XIX a., 132.

³⁶ Den första litauiska ordboken, 474.

242

var nödvändiga för Klementas inte bara för att skriva väl, utan också för att tala; därför måste det ha varit självklart för honom att man vid tal måste ta hänsyn till normerande arbeten och att man inte bör tala hur som helst. På ett annat ställe framgår det åter att Klementas förstod sambandet mellan skriftspråket och talspråket: “Kiti [...]||[...] Giwendami [...] Lijtuwos pakraszti|| Tayp prad ieia sznekieti; kayp tyn rada raszti”, p. 5.

En sådan ytlig beskrivning kan dock vara inexakt. Den första citatet tolkas så här: “Sakau! isz girdieima maž weykti galetum,||Nieks pora sudurstoti wirsziu nemokietum,||Nes Linkiszkas žodžias Z-iemaycia prikayszia,||Ir tayp jau tikra kalba suw ysu sumayszia”, p. 7. Det framgår att detta ”tala väl” (i enlighet med grammatiker och ordböcker) framför allt inte innebar att uttalet skulle standardiseras, utan att ordförrådet skulle renas. Fortsättningen på det andra citatet lyder: “Tay senu=dyjnu kalba Z-iemaytiszka musa,||Jau nupagadynima nepalika luusa”, p. 5. Klementas hade uppenbarligen i åtanke den makaroniska språkblandningen i texter från 1700-talet och ansåg även här att endast lexiken, inte uttalet, var fördärvad. Klementas ville framför allt säga att ord från texter förs in i talet, inte att talet anpassas efter nedtecknade fonetiska former.

Klementas skilde alltså inte på något mer framträdande sätt mellan uttal och ordbruk i talspråket. De bevarade antydningarna om talspråkets samband med skrifter räcker inte för att med större säkerhet hävda att Klementas skulle ha varit angelägen om att normera ett gemensamt talspråk. Han ville värna talspråkets lexik på samma sätt som skriftspråkets, men kände ännu inget behov av att särskilt standardisera uttalet. Därför är det meningsfullt att endast tala om Klementas vision av ett gemensamt skrivet samogitiskt språk (ungefärligt).

5. Det ungefärliga språkets grundval är systematik. Motsättningen mellan bruk och språksystem kan möjligen urskiljas något tydligare i Klementas tankevärld. Som nämnts tyckte Klementas att det på grund av bristen på normerande skrifter var omöjligt att tala och skriva väl. Det verkar som om han hellre ville stödja sig på grammatiska regler än på bruket i sig. Att ”Mes cicie kalbom tikta iszprigirdieima” KIDP1810, p. 6, var ett dåligt tillstånd, och att man skulle tala väl först efter att ha skapat regler och vägvisare. Så uttrycks en önskan att stödja sig på språksystemet. Även om en dialekt bör ligga till grund för det ungefärliga språket, behövs alltså regler för att ordna denna grund och kunna rätta sig efter dem. Klementas kan ha drivits till detta synsätt av att han ibland kände sig osäker på om han behärskade sin modersdialekt – han läste ivrigt Sirvydas ordbok i jakt på ord och skulle lika ivrigt ha läst en grammatik om han hade haft någon. Kanske visar även de ovan nämnda särskilt framträdande ansträngningarna att beteckna konsonanternas mjukhet (ć, i, ij, š) delvis Klementas strävan att orientera sig efter regler och språksystemet; denna egenskap kan ha tett sig tydligare för honom än vokalernas slutenhet eller öppenhet. Hur som helst kunde Klementas inte ansluta sig till den motsatta principen – att skriva som man talar – ”isz girdieima maž weykti galetum”. Mykolas Biržiška menade helt enkelt att Klementas föraktade allmogens språk³⁷.

³⁷ Biržiška M. Antanas Klementas, Lietuvių rašytojas pradžioj XIX-ojo amžiaus, 28.

243

6. Klementas kortfattat: källor och perspektiv. Ungefär sådana parametrar för ett framväxande gemensamt språk drog Klementas upp för biskop Giedraitis. Men hur han än föreställde sig dem var det bara en försiktig önskan att föreslå, inte en bestämd vilja att övertyga. Förslaget och standardiseringen gjordes med insikten att beslutanderätten låg i biskopens händer. Klementas text låter som en röst för förslaget, men inte som ett initiativ till att genomföra det. Klementas skapar idéer, men känner sig själv inte kunna förverkliga dem.

Av texten till Giedraitis framgår att också Klementas kan ha känt till något om adressatens tankar kring utformningen av ett gemensamt språk. Klementas skrev till exempel att “Rasi cie Kunigaykszcziau! kalba neprigimta,||Jsz kitų szalu, pusiu Z-iemayčių įszimta”, s. 3. Därför var hertigens dialekt förmodligen inte samogitisk; han kom ju från östra Aukštaitija! Kanske såg Klementas, medveten om en viss distans hos Giedraitis till den samogitiska dialekten (han hade ju sagt sig veta att alla prisar sin egen hembygd), ett behov av att betona likheterna mellan samogiter och aukštaiter: “Wyjnims, untrusius nereyk par žodžius niekinti,||Jog wysi mes Z-iemayčia esma, reyk adminti”, s. 7. Vi är alla lika, och alla borde ha samma gemensamma språk. Att högaukštaitiska texter dittills hade dominerat ansåg Klementas bero på tryckerierna i Litauen (Aukštaitija), som där gav ut ABC-böcker för barn: “Nedydia ira Łustas, tayp mums pasakiti:||’Kad und alemtoriaus iem wakus mokiti,||Pas tokiu žodziu pratin, kayp warstoy Lijtuwą!’||Nes iszpaustuwes raszta tynay arciaus buwa”, s. 4–5. Därför behövs ett tryckeri i Samogitien som börjar ge ut samogitiska böcker: “Kad Warmia arba Telszia anus [raš­tus] sau turietum,||Kayp cie aplinkuu kalb; tayp rasziti pradietum”, s. 5.

Vis dėlto Giedraičiui Klemento siūlymas neturėjo įtakos. Po šešerių metų (1816) vyskupas išleido visiškai aukštaitišką “Naująjį Testamentą”. 1813 metais kviesdamas padėjėjais šiam lietuviškam leidiniui rengti net 10 pagalbininkų³⁸, Klemento Giedraitis nepakvietė. Klemento įtikinėjimo rezultatų tame tekste taip pat nėra nė aido. Vyskupas turėjo savo nuomonę, jam aukštaičių kalbos tarmė, matyt, buvo ir senesnė, ir perspektyvesnė. Nepavyko Klementui pratęsti, kad ir modifikuotos “Žyvato” tradicijos. Bet vis dėlto jo tekstai Giedraičiui – vienas iš pirmųjų išlikusių teorinių mąstymų kurti bendrinę rašomąją žemaičių kalbą.

Forskare pekar också på fler kulturella kontakter som Klementas hade med dåtidens personer som brydde sig om det litauiska språkets framtid eller normering. Klementas kände exempelvis till och med Ksaveras Bogušas: “redan 1803, när prästen Baužas på Vilnius universitets vägnar besökte de samogitiska skolorna (wizy­tator) och kanske redan samlade material till sin bok, ville Kl. mycket gärna träffa honom, ‘bo jego bytnosť ciekawść wzrusza’ [...]. Kort därefter hjälpte prästen B., som hade inflytande över Vilnius generalguvernör Benningsen och dessutom bodde hos honom, Kl. i personliga ärenden hos generalguvernören (tacksam kysste Kl. bådas händer!)”³⁹.

³⁸ Jfr.: Prašmantaitė A. Žemaičių vyskupas J.A.Giedraitis – Naujojo Testamento vertėjas. – Senoji Lietuvos literatūra 3, Devynioliktam amžiun įžengus, Vilnius: Pradai, 1994, 232–234.

³⁹ Biržiška M. Antanas Klementas, litauisk författare i början av 1800-talet, 24.

244

Det finns knappast skäl att betvivla att Klementas kände till Bogušas språkidéer och påverkades av hans tankar. Det har flera gånger påpekats att “K. hade tidigare själv skrivit makaroniska verser, men nu upprördes han över att ‘samogiterna har späckat sitt redan så rena språk med polska ord och blandat ihop det helt’”,⁴⁰ och att “han i början själv hade använt många slags lånord i sina litauiska dikter, men senare började undvika dem och till och med tog avstånd från dem”⁴¹. Bogušas kan direkt ha påverkat denna förändring genom sitt verk, utgivet 1808, som Klementas också måste ha känt till. Med Biržiškas ord “värnade Klementas endast om språkets ära”⁴², medan Bogušas också väckte och utvecklade behovet av och förståelsen för denna ära.

Klementas höll också kontakt med Dionizas Poška, som var tio år yngre: “D. Poška lärde känna A. Klementas nära redan i ungdomen. Under flera år rörde de sig båda i samma krets kring domstolarna i Raseiniai [...]. De träffades också senare och diskuterade inte bara ‘jordiska’ utan även litterära ämnen”⁴³. Man antar att Klementas kan ha påverkat Poškas litterära sökande. Däremot verkar han inte ha påverkat Poškas språkvetenskapliga uppfattningar. Poška fattade visserligen sitt teoretiska beslut att införa ett gemensamt språk byggt på dünininkai-dialekten betydligt senare, först 1823, men där kan man inte finna någon tydlig direkt efterföljd av Klementas kortfattade idéer. Den yngre Poška sökte sina egna vägar.

Klementas kortfattade idéer tycks alltså inte ha haft några mer kända efterföljare. Ingen i hans bekantskapskrets bland litteratörerna började skriva på det sätt som Klementas föreslog. Efter att ha försökt förnya den dounininkiska “Žyvato”-traditionen och genom Bogušas och andra litteratörer ha vänts mot sitt eget språk, försökte han formulera en kortfattad teori, men blev ingen aktiv spridare av den och fick inga anhängare. Som den förste teoretikern för den bžk var han också den siste efterföljaren till den dounininkiska “Žyvato”-traditionen, innan en dominerande grupp litteratörer som stödde dünininkai-dialekten trädde fram. Pabrėža, som redan då skrev handskrivna predikningar på dounininkiska, utvecklade sina idéer tydligare först efter upproret 1831. När dünininkai-dialektens potential åter hade minskat omarbetade han och återupplivade den dounininkiska traditionen och försökte sedan sprida den mycket mer aktivt och bredare än Klementas hade gjort.

7. Sammanfattning. Antanas Klementas sökte sig fram, förfinade och standardiserade stegvis stavningen och ägnade särskilt stor uppmärksamhet åt att markera mjukhet, inte vokalernas öppenhet eller slutenhet. Han utgick från samogiternas dounininkai-dialekt – “Žyvato”-traditionen – och förfinade den. Han ville också införa sin egen bžk för högaukštaiterna i Stor-Litauen; han tänkte ännu inte på en variant av ett gemensamt talspråk, utan gav språksystemet företräde,

⁴⁰ M a c i ū n a s V., Klementas Antanas. – Litauiska encyklopedin 12, Boston: Litauiska encyklopedins förlag, 1957, 102.

⁴¹ P a l i o n i s J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, 159.

⁴² B i r ž i š k a M. Antanas Klementas, litauisk författare i början av 1800-talet, 27.

⁴³ V a n a g a s V. Dionizas Poška, Vilnius: Pradai, 1994, 58.

245

reglerna, inte bruket. Han lyckades dock inte övertyga biskop Giedraitis och fick inga efterföljare. Det syns inga tecken på att Klementas försökte fostra dem.

Chicago, den 25 april 1996

ANTANAS KLEMENTAS SAMOGITISKA SPRÅK

Sammanfattning

The Samogitian texts of the poet Antanas Klementas (1756–1823) have survived only from the period of 1794 to 1810, nevertheless even these texts reveal a certain development of Klementas’ attitude to written language. In course of time Klementas made his Samogitian orthography more precise. He also made noticeable efforts to express palatalization of consonants in an innovative way. However, Klementas did not manage to make his orthography uniform.

Klementas försökte grunda normerna för den standardsamogitiska som han föredrog på traditionen hos de samogitiska duonininkai i ”Žyvatas” (1759 osv.). Han ville också att även användare av den aukštaitiska dialekten skulle lära sig hans samogitiska version av standardskriftspråket. Men Klementas tänkte sig inte någon talad form av standardsamogitiska. Hans prioriteringar låg på språkets regler (systemet) snarare än på dess bruk. Biskopen av Samogitien, Juozapas Arnulfas Giedraitis, stödde dock inte Klementas idéer, och han hade inga kända efterföljare.

246